mellan raderna.

Norge har passerat.

Hade med mig en bok där jag skrev lite rader. Bland annat det här;

11 juni Seskallofjället, Helgeland

Norge ger konstant mersmak. Så många berg att vilja bestiga, toppar att blicka ut från, stunder att bara få andas & ankra med fötterna mot jorden & sinnet högt bland molnen. Så mycket naturlig dramatik att de egna tankarna sakta mojnar, blir stilla på insidan. Sitter exakt just nu vid skrivande stund & dricker morgonkaffe på berg med utsikt över en dimma som tycks ändlös. Bortom dimman Svartisens glaciär & Nordfjordens djup. Allt är plötsligt tystnad, som att vi är invirade i vakuum. Inser att denna tystnad & ro är vad jag gång på gång längtar efter & möter i naturen - och endast där. Inre tystnad. Trekmeditation. Allt blir konkret & verkligt & stilla. Glädjen yttrar sig lågmält. Stegen blir medvetna, har sina skäl. 

Att vandra med Per går fint. Vi kan röra oss i timmar sida vid sida utan att behöva prata. Vackert att se fascinationen i hans ögon när han gång på gång tar in denna värld av fjäll som jag redan gjort till min.

Utforskandet pågår alltså. På flera fronter. Vilket sätt att utmana, testa, uppleva en relation som jag tror att vi båda värnar högt om. 

Dimmar tätnar, lättnar om vartannat. Våga vandra vidare kanske?

12 juli Glomfjord Fykan

Plötsligt är jag åter på samma plats som jag var på förra årets sommar med Henrik. Jag & Per beslutade oss för att ta oss nedför de dimmiga bergen. Hoppades förgäves att de skulle lätta upp & ge oss minst en dag till med strålande sol - men icke. Vi är dock båda redan solbrända efter rätt magiska dagar där väder med sol verkligen levererat. 

Vi kom till Norge den 8:e juli. Med sikte på att utforska Helgelandskusten. Tog färja från Nesna till Tomma. Ska tydligen var ett kajakpradis & vi var sugna på kajakäventyr. Väl där insåg vi att vi borde läst på lite mer. Norge har högre säkerhet än Sverige & kräver sk ”våttkort” för att få hyra kajak så vi gick bet på att få loss kajaker. Vi har båda än så länge kamraträddning & teknikkurser i kanadensare, inte kajak. Jag blev en smula vissen men ska se till att fixa dokumenterad erfarenhet under nästa försommar. Vattnet runt Tomma var lockande grönt & klart så att Thailands kust kan slänga sig i väggen. Och berg steg upp ur vattnet med de vackraste, märkligaste formationer att en bara vill ut & utforska. Tomma som ö var vacker att se. Magiska berg & ändlösa horisonter med solnedgångar som tog andan ur en. Det blev totalt två dagar där med tält på hög höjd med mäktig utsikt över öns dalar, berg & omgivande hav, med topptur, med naken kropp i vattenfall. Andra nattens tältning utmanade oss båda rejält. Somnade med vackraste vy men vaknade med gassande sol där vår vackra vy förvandlats till en stekande oas, full av kryllande kryp, av kokta huvuden, av kroppar som smälte bort ur sovsäckar. Dessa eviga kontraster som utomhusliv ger. Lärande att hantera en situation båda vill fly ifrån, att bli helt inne i basala behov & ändå fungera med varandra.Vi löste det bra. Resonerade kort & koncist, gjorde vår egen sak, fungerade. Kontraster. Från hela världens kryp & svett till att bestiga berg & ha utsikt över vidder som tänjer sinnets förmåga till greppbarhet. 

Att få göra detta med en människa som så starkt berör mig, att vara enade med blickarna mot dessa utsikter & tänka att vi har tur som har varandra. Att se hur hans ögon är guld i solen, att vilja vara närmare än det går att komma. 

Älskar utomhuslivets framlockande av tydliga behov & största möjliga enkeljet. Att vara alldeles närvarande i sinnet medan jag tvättar mig i det kallaste av fjällvatten, att vara så levande & lycklig över att få fylla en kåsa med livets guld. Efter Tomma tog vi färja igen, körde sedan vidare till Jektvik & fann en magisk tältplats vid en sjö. Spenderade riktigt fin tid där. Tänkte att den utsikten är vad jag alltid kommer att återvända till i mina fantasier. Från den platsen gjorde vi en topptur upp till ett berg med utsikt över Nordfjorden, ett av våra absoluta drömresemål & fann också den plats fotot var taget som varit vår ledstjärna, vårt skäl för att ta oss dit. Naturen svek oss inte. Och tältplatsen - och kvällssolen, nattens ljus. Allt. Det var där vi efterföljande morgon vaknade omgivna av dimman. 

15 juli Luleå

Några dagar senare & vi är hemma igen. Glomfjord Fykan gav iskallt dopp i Glomfjorden & topptur via Fykantrappan. En dag som gav en sen lunch där vi satt lutade mot en röd liten stuga med utsikt över en fjällsjö & där samtalen gav många skratt. På väg nedför trappan kände jag akut höjdskräck & panik trycka sig fram genom bröstkorgen (bara att erkänna, svindeln!) & det gjorde det svårt att andas, fick symaskinsben. Kunde inte hålla tårarna av skräck tillbaka, skrämmande när kroppen tar över så & när det inte går att backa, bara att försätta nedåt i brantaste av djup, osäkrad, tvingas lite på sin egen kropp. Det gick ändå. Per höll sig nära mig, lugnande. Väl på marknivå igen andades jag ut & han kramade om mig. Det blev healing att besöka ett vattenfall direkt, att sitta nära bruset, översköljas av fukt, låta håret lockas & sinnet renas igen, ta del av den kraften. Minns att vattenfallen på Nya Zeeland hade samma helande inverkan på mig. 

Senare samma dag körde vi vidare & körde länge, länge innan vi fann en tältplats, en udde mellan fjordar med fantastisk utsikt, mängde av mjuka ulltottar & omogna hjortron. Lyxade med fredagsmys a la fjälltaccos & varsin öl, livet! 

Dagen efter vaknade vi upp i ett tält som kändes svalt & vi var ovanligt svala & sköna själva. Drog oss intill varandra, första tältmorgonen på resan där vi inte bara ville slänga oss ut direkt. Istället låg vi kvar, strök den andres hud med lätta fingertoppar. Närmaste morgonen att få vara ömsinta i ro utan stekande sol, kryp & andra störande element. Speciellt att vandra & i stort dela friluftsliv med en kärlek (!). Att existera med konkreta fokus ihop, vara skitiga, Svettiga & hungriga & ibland alldeles slut i benen. Att också bestiga berg ihop, att gemensamt ta in ögonblick av överjordisk skönhet vi aldrig kan förmedla till andra om. Att uppleva hur det egna sinnet tystnar & lära sig hur glädje yttrar sig på nya sätt. Att öva på att läsa varandra, att inte pressa, räcka ut en hand när det behövs även om den andre inte ber om det men lika ofta ge den andre utrymme att vara själv. Att låta egna vanor & behov utmanas till anpassning. Per är totalt ordning & reda & koll på läget medan jag är mer chill & tar det som det kommer. Jag tror att vi kompletterar varandra rätt bra. Blir nyfiken på hur vi skulle forma varandra efter många år tillsammans? Resan har visat hur otroligt varm han är som person, snäll på riktigt. Och vi har båda goda intentioner att göra saker bra. 

Väl hemma igen är det tydligt att vi inte är trötta på varandra. Detta trots att vi hängt ihop senaste tiden, veckorna utan knappt en enda stund ifrån. Jag åker inte hem efter Norge, jag känner mig redan hemma intill honom så att platsen blir irrelevant. Snarare skönt att inte vara omgiven av en massa praktiska saker som jag äger, att hellre fokusera mer på annat. Älskar att istället vara i Pers ljusa hem, att dricka bubbel på balkongen, att han lägger huvudet i mitt knä & följer mitt öra med sina fingertoppar & gång på gång på gång visar att han vill ha mig. Så sköna vi kan vara, att gå från armhålesvett till nytvättade, från rufsiga friluftsfolk till vit t-shirt & rena mjuka fotsulor. Att knappt vilja ha kläder på sig, att låta sig förföras av mjuka händer & leende blickar & inte ha några behov alls av att göra något annat än att få vara kär, här. Nog ytterst få som kan ana hur lugn jag kan vara. Att gå från hundra till noll. ”

Nedskrivna rader. Och veckan efter Norge fortsatte utan att jag for hem. Dagar på stränder, med sovmorgnar. Han som inte sällan väckt mig med kaffe som är färdigt & genom att sakta stryka mig på ryggen med ett godmorgon. 

Närvarar i hur det är att lära känna. Som jag tycker om hur han kan få för sig att krypa upp i min famn, placera huvudet vilandes på min mage, händerna som mjukt rundar mina lår. Alltid mjukt. Tänker att hela relationen vi har är mjuk. Vi rör vid varandra på mjuka sätt, resonerar oss fram tillsammans genom dagarna på lyhörda sätt gentemot varandra vilket ger dagarna en mjuk ton. Han är bra på att se vad jag gör, att stanna upp & säga tack för detaljer som nog skulle gå många andra förbi. Det är lätt att vilja göra läget fint för den andre när den inte tar något för givet & på samma sätt är det märkbart hur vi båda rör oss närmare varandra, mer avskalade, steg för steg. Ibland han, ibland jag. 

När jag kommer in genom dörren på söndagen, dagen innan han ska åka iväg efter att ha varit på stan & ätit glass med Hanna & Elliot så lindar han sig runt mig direkt, säger att han kommer att sakna mig. Han uttryck är så rakt på & jag fattar att han menar det. Och jag känner så jag med men har svårare att säga som det är. Den morgonen när jag vaknade var jag bara ledsen, helt sorgsen med nån slags tvivlande känsla av att han bara drar & aldrig kommer igen. Ändå kunde jag inte säga det. Bara såg på hans stilla kropp intill. Han hade vikt undan täcket på grund av värmen & jag studerade linjerna av hans ryggtavla där han låg på mage & sov, händerna under kudden, axlarnas mjukare linjer gentemot ryggens långsmala tydlighet. Den lena huden som jag älskar att sakta, sakta stryka. Ville inte väcka honom men när jag utan att vidröra honom reste mig upp ur sängen så vaknade han & såg på mig med nyvaken blick, log direkt. Vad vacker du är, sa han. Vilket morgonljus, vad lyxigt att få vakna såhär. Han såg nyvaken & mjuk ut hela han men själv ville jag bara gråta eller springa därifrån eller vadsomhelst. Hanterade den hastiga känslan av sorg genom att göra kaffe till oss. När han klev upp & kom fram till mig i köket kom han fram till mig direkt, såg på mig uppmärksamt & tog min hake i handen, försökte få möta min blick men då började tårarna rinna & jag kunde inte förklara det. Kände mig helt löjlig bara. Som att vara avgrundsdjupt ledsen av ingen anledning. Av en abstrakt rädsla för att bli lämnad, så krass är sanningen, så ful är den, så icke stolt att jag inte kan sätta ord på den för honom. Ändå kändes det som att han någonstans förstod skälen till mina tårar & kramade om mig länge, länge. Gav mig plats att vara som jag behövde, drack kaffe intill mig, delade en fruktsallad & tog inte sin hand en sekund ifrån mig. 

Jag vet inte vart veckan efter Norge tog vägen men vi spenderade verkligen varje minut tillsammans. Med undantag för att jag drog en spontan tur till Umeå med buss, sov hos Mattias, fick mysfrukost med honom & My, köpte en bil med inrådan från Tobias som var där med hela gänget & som jag sedan körde hem igen. Min Subaru, Fay. Ett dryga dygn ifrån, annars all tid ihop. Jag tänker på hur jag från början knappt vågade ta mig så nära som jag önskade men nu är vi nära, som utgångspunkt. Och att få vara exklusivt valda för varandra utan att riktigt att uttalat det. Det känns extremt lyxigt att få vara exklusiv med honom. Att vi i timtal kan prata om ingenting, eller om politik eller planera för friluftsliv, allt stimulerar. Att dela så många intressen att det inte krävs kompromisser för att vara nöjd, det som råkar vara det bästa läget för mitt välmående råkar också vara hans bas för att må bra. Som i torsdags när vi behövde träna men det slutade med att vi efter en dag på stranden tog varsitt glas bubbel på balkongen för att på fredagsmorgon istället dra iväg & springa i skogen & köra backträning så hårt att vi nästan kreverade. 

Vi kan också släppa taget om en plan & hänge oss helt åt varandra, avklätt. Första gången vi möttes sexuellt kände vi knappt varandra men ändå var jag fascinerad över hur bra det var. Och nu, fyra månader senare  stannar vi gärna upp & ser på varandra mitt i allt som är, inte sällan börjar vi skratta, det är så jävla bra! Vi är båda spontana, i tid & otid & lite närsomhelst kan det passa att lura av den andre kläderna. Om nätterna när vi ska sova ligger vi alltid nära en liten stund, i bästa fall hinner jag få känslan av att sova nära ett ögonblick men ganska snart vänder han sig, behöver somna själv. I början kände jag mig avvisad fast jag självklart inte var det, som en girig varg som inte fick nog när han drog sina mjuka händer ur mina. Den känslan är borta nu. Utbytt till en trygghet. När hände det senast i en relation? Med Fredrik, i ett annat liv? Åtminstone inte senare.

Nu har han åkt. Tre veckor ifrån varandra. Det är nog riktigt bra för oss. Jag blir så all in direkt & hade till dagen han reste iväg inte sovit i min egen lya sedan nån gång i juni. Lätt att förlora lite självcentrering. Är glad över att han är som han är, lugnt fokuserad på en sak i taget, inget drama. Nu på resa, gör sin grej genom Europa. Jag är så mycket mer van att vara den som åker, inte den som är kvar. Han har redan hunnit ringa, facetime. Att se hans sommartonade ansikte, hans leende & brungröna blick gav mig direkt känslan av att han är nära, trots geografisk förflyttning. Att jag började sakna honom direkt förvånade mig ändå lite. Märker att jag har en egen relationsprocess på gång. För varje stund känner jag mig lugnare. Börjar tro på att han kommer att finnas nära mig framöver också. Att det inte är sista gången som han krupit upp i min famn eller jag i hans. Ändå jobbigt att vara ifrån tre veckor. Lite, lite för länge. 

Fick en heldag på stranden i måndags med efterlängtade Frida & hennes tribe. Det gav mersmak. Sedan heldag på strand med modern & Elis & Loke (Övriga inkl. Vera har dragit till Stockholm för några dagar) Hängde med dem till Brändön, sov över. Fick tid ihop med alla tre. Lyxigt att skratta med modern, att glida runt i en trädgård & plocka jordgubbar. Att dricka morgonkaffe i det gröna, att se Elis & Loke vara tillsammans som bara två som alltid varit tillsammans kan vara ihop. Dagarna har fortsatt med värme (denna sommar alltså!) & det är skönt att tillåta sig en vilopaus mitt på dagen, att skippa varma maträtter & följa andra behov. Att sedan dra iväg för att köra crossfit med Frida (!) i solen, att svettas tillsammans. Att sedan slänga oss i havet, göra vattenkonster & tramsa omkring & vara sköna i kropparna. Att vara med sina egna valda människor. 

När Per kommer hem igen har sommarens ljus tonat ut, jag inser det. Då har den varma luften bytts ut mot en något mer sval, på gränsen till krispig. Ljusa kvällar är mörka. Lediga heldagar är istället heltidsjobb, rutiner. Men ändå - vilken sommar vi på så kort tid gjort ihop. Att vara kär mitt i sommaren. Att ligga på en strand & andas in den andres sommarhud, att vada genom ljummet vatten för att solen legat på & för ovanlighetens skull fått en att vilja ligga i vattnet med hela kroppen för svalka. Att inte kunna sova med täcke för att det är för varmt, att mest gå runt utan annat än shorts & bikini & ta många kalla duschar tillsammans för att svalka. Att se hur människan intill ser sommarskön ut, för varje dag lite mer färg på kinderna, lite mer ledig i sina rörelser, hur ljuset i ögonen blir varmare & varmare. Äta mängder av sommarmat, melon & oliver & kaffe ur termos. Det här är den bästa sommaren. Oavsett om allt går åt helvete imorgon så är det här redan den bästa sommaren & jag är galet glad för det. Tänker på det, att det är intressant hur människor formar varandra. Från att ha varit i starka kontraster till varandra tycks vi mer nära, allt blir enklare att förstå, att relatera till, att gemensamt tycka om. Det är en spännande fas. Jag är nog en riktigt toffel ändå. går runt här & längtar på egen hand. 

Bestämt mig för att ta tag i lite saker hemma. Sådant som aldrig hinns med eller prioriteras annars. Rensa förråd & lyssna på sommarprat. Träffa Martin en sväng lite senare.

Att sitta intill varandra på en solig balkong i kvällssol efter en hel helg ihop med sol & vind & regn & eld. Varsitt glas vitt i händerna. I behov av en dusch, av att kanske kamma håret men det spelar ingen roll. Vi sjunker in i tankar om stora saker. Om hur det är när vänner omkring en skaffar barn & försvinner in i sina småbarnsliv & en kan få för sig att en själv borde vara mer stressad än en är för att möjligen göra samma sak? Hur det det är att vara sen (eller kanske aldrig) på den bollen. Hur ska en veta vad som är rätt & inte, vad som är ens egna vilja & vad som är avspeglingar av andras som en kan få för sig att en själv också vill, bara därför? Det är så skönt att ha en människa att prata med om det här som är exakt på samma plats i livet som en själv. Frånsett att jag själv snart inte har ett val kvar utan då har åldern gjort valet åt mig, att det är för sent. Om jag alls kan. Och han börjar känna att han själv hamnar efter i livscykeln om han väntar för länge om han nu alls vill när andras barn redan börjar bli större. Vad skulle vi två göra om vi råkade bli gravida? Det är en hisnande tanke. Och jag tänker på hur det var att sitta längst fram i hans far & sambos snabba motorbåt tidigare den eftermiddagen & vi höll den andres hand ordentligt, i ett fast grepp medan vågorna slog hårt mot båtens undersida. Hans hand så mjuk & trygg. Och det är fint, inte fånigt med den känslan. Tryggt är vackert. Jag tog hans kamera & fångade våra händer i det ögonblicket & räckte över. Ibland behövs inte ord. Och jag vågar inte orden. Han såg på bilden & såg sedan rakt in i mina ögon & tog min hand i ett ännu fastare grepp & log & allt svämmande över av varmaste känslor. Och det var en känsla av att allt vore möjligt. Han som smekte mig över min soliga kind, en så stilla beröring mitt bland vågorna. 

Den känslan som når mig i samtalet på balkongen några timmar senare. Att jag förstår hur det är att ha motstridiga känslan i en & samma stund, att inte vara redo för att tanken på att fatta beslut som förändrar livet skrämmer mig mer än allt samtidigt som det här är ett ögonblick, en tid i livet när jag måste vara beredd att göra det ändå, om jag någonsin vill. Och om jag vill så vore P den människa jag framför alla andra skulle välja. Det går att förstå att folk i vår ålder under kort tid fattar stora beslut, att barn dyker upp kort efter det att folk mötts. Tiden är knapp. Å andra sidan, vi behöver inte göra det. Vi kan göra vår grej istället. Utforska livets andra vinklar, nyttja spontanitet & den egna tiden & bevara fokus på oss själva. Resa, vattna nyfikenhet. ”Sedan jag mött dig känns allt plötsligt så lockande att göra, så mycket jag vill utforska. Hur allt med ens känns enkelt & intressant & greppbart. Som om allt får ett större värde, en slags större meningsfullhet.” Det säger jag till honom där med mitt glas vin i handen & det kanske är för nakna ord men han ser på mig, säger utan att tveka att han känner likadant. Tidigare, när han backade var motiveringen att han ville ge sig tid att utforska, att vara fri att vattna sig själv frånkopplad en fast relation. Vi pratar aldrig om det. Efter några dagar utan närhet kysste han mig & efter den kyssen har vi varit närmare än tidigare men sätter aldrig ord på vad det betyder för någon av oss. Orden har inte bytts ut men han ger mig en känsla av att ha börjat se det på andra sätt. Att han blir fri & nyfiken på livet såhär också. Kanske ännu mer än ensam. 

Att få träffa hans far igår var ett steg. Särskilt att uppleva hur han bekräftade mig, oss framför fadern & den familjen. Många omfamningar, så tydligt hur vi fick ännu mer konturer tillsammans med dem. Hur Inger försökte locka oss två till att ta över deras andra båt. Jag som log för mig själv, kunde se ett framtida båtliv ihop med Per som ett del av alla våra äventyr, varför inte?  

Först att ta saker i någorlunda kronologisk ordning så är det nu några dagar efter midsommar & det är dagen efter vinglaset på balkongen. Midsommar kom med regn & inbjudan till nytt sammanhang. Midsommarknytis hos Jessica & Olov, med Mariana & Malin & respektive partners & barn & lite andra. Jag & Per vaknade ihop på morgonen denna midsommarafton & drog iväg till boxen. Vred ur oss rejält (lyxigt att kunna göra sådant ihop!) & spenderade sedan tid med att noggrant handla inför dagens gourmé. Stod sedan i timmar & lagade vegetariska piroger, skagenröra & potatissallad med kronärtskockspesto, drack varsitt glas vitt & donade omkring. Lagom till dess att vi sedan gjort oss i ordning, han i ljus sommarskjorta & jag själv i lång svart byxdress & välkammat hår så såg vi på varandra, länge. Lite för länge. Fastän vi var sena & trots att det inte alls var läge för det så lät vi de väl iordningställda kläderna falla till golvet, hans händer genom mitt hår som strax var oreda. Att vilja ha en annan människa så mycket & dessutom ha lov. Kan det bli bättre? Tur att det regnade ute kanske. Cyklade senare iväg med hettande kinder & slarvigt kammat hår genom regnet till väntande middag & sedan blev midsommarafton rolig & ny i sin form. Spelade feministiskt frågespel & åt mängder av mat. Sent den kvällen kom vi därefter hem & var hur trötta som helst när vi slutligen, långt in på natten kröp ned under täcket. Ändå sveptes vi in igen av den elektriska känslan som den efterlängtade personens hud intill bara kan ge. På den här fronten är vi sannerligen jämlika i hur vi hänger oss & vill ha. Så. Midsommarafton blev magisk. På riktigt magisk. 

På väg ut till Brändöskär efterföljande dag lade han sig med huvudet i min famn. Jag tänkte läsa en roman men insåg direkt att romanens historia tog mig iväg från nuet & jag var exakt där jag ville. Lade undan boken & lät min ena hand vila i hans hår istället, den andra vila mot hans bröstkorg, blundade. Hela lördagen, båtresan & sedan Brändöskär med bastu & bad & eld & skratt. Tramsade runt & hade det grymt. Sov gott i tältet, home away from home.  Sedan kom hans far & sambo till ön på söndag. Och det är speciellt när en person vill presentera en för familjen så. Som att vi två inte sätter ord på något alls för varandra men att vi använder andra sätt & sammanhang för att ändå blir tydligare & tydligare ihop. Han var så fin med mig framför familjen, visade att jag betyder mycket för honom. Jag blev lite förvånad själv över att han ville det när vi inte än för oss själva uttalat vad vi är. Hela gårdagen var härlig, som en sommaridyll, nästan löjligt fint. Drog till Hindersön, hälsade på en faster där & ännu mer släkt. 

 

 

 

Kom hem sent till fastlandet men hade ändå svårt att skiljas. Och det var där vi hann med de stora samtalen också. Som sagt, så befriande skönt att inse att jag har en människa intill som är i exakt samma läge som mig själv. Den här sommaren känns intressant utifrån vad som sker med oss. Efter vår gemensamt planerade vandring i Norge åker han bort & är borta ca 3 veckor kanske. Blir väldigt länge ifrån. Tänker att den tiden ifrån säkert kommer få oss båda att se den andre med lite mer perspektiv. Och att det blir ett möte efter det som säkert sätter ton för hösten. Från min sida har jag en tydlig känsla av att veta vad jag vill & det är som ett mjukt moln omkring. Vi är grymma ihop & jag vet det nu. 

Efter fantastiskt fin morgon med P där på lördagen så cyklar jag iväg till Brändän. Laddar lurarna med äventyrspoddar, inspirerar av andras motivation, existentiella frågor, att våga välja sina egna val & äga dem trots samhällets alla påtryckningar som vill ha in en in trånga normsystem. 

Når Brändön & min familj där.

 

 

Jag & Vera på tuhand liggandes på golvet i hennes rum & spelar spel. Noterar hur lika vi är. Hennes ironiska humor, jävlaranamma men också hennes vilja att förklara, att få andra att se vad hon ser. Att sätta ord på saker, vilja förstå, att vara personlig. Hon & jag i världen, alltid. Får tid med de yngre också. Blir överraskad av Loke när jag ska börja avrunda för att cykla hem när han kommer efter mig, lindar sina små armar runt min hals & sedan mycket viljestarkt pussar på mig. Även hans moster, även vi i den här världen. Blir alldeles rörd. Är som att få återuppleva Vera som tvååring. Dessa barn alltså. Märker hur jag luckrat upp mina egna föreställningar om hur det ”borde bli”. Livet i stort. Vilken form, vart, varför. När jag som nu mött en människa jag lätt kan se mig leva tillsammans med så kommer idéerna också. Tankar om att jag skulle ha ytterst svårt att motstå barn om den andre väldigt gärna vill. Det nya i mig är nog just att jag inte skulle tveka för att köra på. Det vore spännande, det livet också. Varför inte? Å andra sidan kanske jag aldrig hamnar i det läget & åren går & tiden börjar rinna ut. Det blir bra det också. 

Drar in & jobbar några timmar på söndag & det känns mer inspirerande än inkräktande på min fritid. Kör team i boxen sen, maxat mycket svett. Första gången som vi offentligt ger varandra en kram i boxen P & jag. Känner mig lätt stolt över att finnas till som en nära människa i hans liv. Senare får han en skivstång i käken & slår av flisor av sina tänder & en påminns om att crossfit är hårt ibland. 

P föreslår att vi ses senare & när jag dyker upp där är han lite extra mjuk & mysig, så mersmaksgivande att jag inte för en sekund vill låta bli att röra vid honom. Jag får gång på gång påminna mig om att han nyligen sagt att han inte vill ha ett förhållande. Att vi inte är självklara, att jag inte får lita alltför mycket på att vi ska få finnas kvar för jag är så jävla rädd att gå sönder. Samtidigt, han har gett mig en egen tandborste hos honom som nu står där bredvid hans egen varje dag. Och han har lagt fram min favorittidning bredvid hans på nattygsbordet, köper hem den mjölk som han inte dricker men som jag vill ha i mitt kaffe. 

Jag hoppas att det är en övergång, dessa rädslor i mig. Att det här redan nu är ett bryt i tiden, ett annat kapitel. Ett läge där det plötsligt skapas en ”tiden-före” & ”tiden-efter”. Vi är tillsammans hela kvällen & jag njuter som en katt över hans mjuka beröringar, över hur han begär mig & jag honom. Den här kvällen struntar jag i att hålla mig nykter. Jag går helt enkelt all in & är kär. Cyklar hem med den mjukaste känslan i kroppen. Genom den vackraste av nätter.

Natten mot måndag sover jag i min egen säng, intill Polly. Som vanligt ligger vi väldigt nära, huller om buller, armar & tassar om varandra. Vaknar leende. Med fokus på jobb. Flera spår samtidigt. Fokus jämställdhet, jämställdhetsintegrering, social hållbarhet, hbtqi, folkhälsa. Snart en av årets viktigaste konferenser här i norr som jag modererar & betonar vikten av just jämställdhet för, högst upp på dagordningen. Och snart också dags för Luleå Pride. Och det hänger ihop. Genom jämställdhetsarbetet synas könsmaktsordningen. Det handlar om kvinnor & män men stannar inte där. Det berör alla (också icke-binärt) som missgynnas pågrund av kön & könsidentitet. Att kartlägga, följa upp, analysera & utvärdera & tänka i flera parallella spår. Jämställt & jämlikt, inkluderande. Syna makt. Ifrågasätta & problematisera. Ibland göra nytt. Annorlunda. Inte släppa taget.

Jag kommer varva jobbfokus med hård träning. Idag väntar gymnastik & repklättring. På onsdag efter konferensen ska jag, Per, Martin & lite folk spendera kvällen i kanadensare. Ska gå en kurs ihop, hur kul som helst! Till helgen är det Pride. Ser framemot att som nytt för mig gå med idrottsrörelsen, paddelsektionen. 

Sitter här nu med grönt te, kvällsfika & fantastiskt genomkörd kropp. Så många tillfredställda sinnen. Mail besvarade som har med uppdraget i RFSL:s förbundsstyrelse att göra, nya friluftsplaner som börjat gro. Det är Sveriges nationaldag & jag har mest tagit vara på ledigheten för att spendera hela dagen i boxen. Invigning av nya Holistic. Började med att delta på workshop - Muscle Up i stång & det tillsammans med P. Hårt, ömma händer, svåra tekniska teorier att begripa & översätta till kropp, rörelse, styrka. Kände mig först övermodig, fick helt klart stryk senare av hur svårt det var. Ändå fantastiskt hur kroppen svarar. Att all allsidig rörelse & träning senaste månaderna har satt sig. Från workshop gick vi all in på en team wod, jag & P & en annan man. Älskar att få utmanas av de vars styrka jag inte kan mäta mig med men ändå inte kan låta bli att jaga efter. Att kompensera med smidighet där andra har längd eller styrka. Körde verkligen all in, så mycket dedikation att en efteråt var helt färdig, på riktigt tömd. Jag & P som åt lunch ihop, hängde kvar i boxen medan folk omkring tävlade i tyngdlyftning. Efterlängtade A. Brage som dök upp (som jag dejtade en gång för drygt två år sedan), en av Sveriges starkaste tyngdlyftarkvinns. Fick skön tid ihop nu. Och därefter, ännu mer rörelse, hopprep & skratt med P & en annan nyfunnen crossfit vän i T. Livet i boxen, livet i bastun efteråt. Hela kroppen som värker av trötthet men också är mätt & uppfylld av mat & fysisk tillfredställelse, av att vara hemma i boxen, i ett sammanhang.

Också en dag med reflektioner kring P. För mycket har skett sedan senast beskrivna afterworken på hans balkong. Från läget när han understrukit att han bara vill vara min vän. Orden får falla ut här nu utan kronologisk ordning, möjligen utan struktur. 

Där vi befinner oss just nu är det annorlunda än då men fortfarande svårgreppbart. Tycker så mycket om att kunna dela sånt här med honom, en heldag i boxen för att vi båda brinner för det. Han är helt klart den enda människan jag delar så många olika gemensamma intressen med. Vi teamar, han & jag. Samtidigt har jag burits runt med en tanke jag fick med mig igår. Vi hade middag, mina kvinns & jag; M & H. Så jävla mycket ren styrka. Så mycket skratt. Så fantastiskt skönt att äta H:s goda daal, att berätta allt & ännu mer för varandra om det allra intimaste & halva kvällen under dessa samtal få ligga i M:s famn med hennes händer utforskande över min ryggtavla. H som undrade om jag känner mig stundtals ensam i P:s närhet i och med våra olikheter. Och precis det tänkte jag på idag. Ena stunden är han nära, i träningsmått mätt men känns ändå så långt borta. Som att det inte är samma relation alls som nyss möttes med en ny hunger & ömhet. Inte samma två personer som två dagar tidigare legat inlindade i varandra i samma soffa framför en film om bergsbestigare. Min hand som lätt smekte hans mage, hans hand som följe mina örons linjer, min nacke. Vi två som var tvungna att akut pausa filmen för att lusten tog över, som gav sig helt vilt & explosivt åt varandra. Hans kyssar längs hela min rygg, våra blickar som dök in i den andres, stannade upp där länge. Dessa två som tagit ett slags omtag efter ögonblicket där vi stannade upp & var på väg åt skilda håll. 

I boxen är vi inte mer än vänner, där är det svårt att förstå att vi någonsin är annat också. Vi hänger omkring varandra mer än tidigare. På något sätt tillhörande, är i den andres radie men ändå är det svårt att bara vara vi två & stanna upp. Han som känns flyktig men samtidigt rent fysisk finns där. Det gör mig osäker, krävande. Sådant som jag tvingar mig själv att hålla tillbaka. Det finns inget offentligt alls i oss & jag vet att han inte vill bekräfta oss heller. Och vad finns att bekräfta, egentligen? Känns komplext men ändå inte. När jag sitter intill honom som idag & peppade för de som tävlade i tyngdlyftning sneglade jag mot honom & vill så gärna röra vid honom lite, lite lätt. Minnas honom. Men det är stört omöjligt. Han har sån tydlig gräns, så stark integritet & kärna. När jag utmanar honom i dubble unders, dubbla hopprepsslag, då hakar han på & vi skrattar ihop & grinar även lika illa båda två när hopprepen snärtar hud, lämnar röda märken. Sedan skiljs vi så småningom åt efter en heldag i boxen. Och det är svårt att vara med honom hela dagen utan att för en sekund vidröra varandra. Jag tror dock inte att han för en sekund känner likadant utan när han går, så går han bara. 

Men ja. Hur har vi hamnat här, ändå nära igen? Efter våra vänskapliga dejter den där veckan packade jag tält & ryggsäck, liftade med brodern ut till Sandön & gav mig själv ett dygn av egentid, av rekreation. Av att sitta på stranden & bara se ut över havet, att låta allt ta tid, vara konkret & handfast. Sov ensam i mitt nya tält som bara rymmer mig själv, låg & lyssnade & noterade nattens alla ljud precis utanför. Vinden, grenar som ändrar former, andas. Mossa som pressas mot marken av hararnas tassar, en förbipasserande humla. Gick ut, djupt in i skogen & la händerna mot en gammal tall. Kände den svindlande känslan av naturens storhet, att vara en del av något så mycket större än sig själv. På morgonen drack jag kaffe länge & lyssnade på morgonnyheterna på radion. Lyssnade, noterade, närvarande i varje andetag, i varje tankeyttring. Ett fantastiskt stärkande dygn, att ansvara för egna behov, att staga upp sig själv. Bestämt mig för att varje dag besvara frågan: Vem vill jag vara för mig själv? Jo, den som ansvarar & bejakar det egna intresset, det gröna & äventyrliga. Oavsett allt. 

 

Kom tillbaka efter ett drygt dygn på Sandön, egen rekreation & ännu fler timmar med mig själv i naturen. Känslan på morgonen var nästan oöverträffbar, att sitta i den varma vitmossan medan kaffet kokade. Sommarljud, kryp, sång & sol som värmde. P1 morgon molandes i bakgrunden. Bara fötter mot varandra. Bara naturens ljud, att vara själv men inte ensam. Lite fler fräknar, lite mer i ro. 

Återvänder till staden. Gjorde direkt en plan med P om att dra iväg på cykeltur, testa våra supercyklar i terräng. Och snart satte vi iväg, köpte med oss mat, kaffe redo i termos (hans initiativ). Som jag tycker om hans gester, driv. Att vi båda växeldrar, bjuder in till olika slags stunder av gourmé. Drog iväg på snabba ben, så glad över att kunna göra sånt här ihop. Oavsett en oklar form på oss två så är vi grymma ihop, drivna, nyfikna. Galet kul att dra iväg in i skogen, kryssa mellan trädstammarna, vilja dra iväg snabbare & snabbare. Leendet i mitt ansikte, en galen blick, adrenalinhög & vildsint. Nådde landsväg, jag visade honom ett av mina smultronställen. Avskilda klippor som alltid har kvällssol, andra perspektiv mot Luleå stad. Åt, hängde lös, lekte lite akroyoga. Jag fortfarande på min kant, som den vän jag tänkt att han efterfrågat. Utifrån någon bild av hur vänner umgås (men hur är det egentligen?) Vem sätter agendan? Ligger senare på de fortfarande av solen varma klipporna, sträcker ut oss på rygg intill varandra. Plötsligt tar han min hand i sin. Jag blundar, med sinnena på vakenhet. Märker hur han känner in mig sakta. Hur jag tar emot hans hand. Sedan lindar han armarna om mig, drar in mig i sin famn. Jag kommer så nära honom igen, det mjuka skägget mot huden. Och sedan kysser han mig. Jag blir rejält tagen i stunden av det ögonblicket. Hade inte väntat mig det. Å andra sidan är vi (som tidigare) i ett utforskande läge där allt kan bli hursomhelst. Och inget är egentligen annorlunda än för några veckor sedan. Vi vill ju hänga, begär den andre så uppenbart. Och känslan är precis som nyss, helt klart redan innanför huden. Får något bekräftat i mig. Att vi har så mycket kvar att vilja utforska. Det blir många timmar ute där, hånglar upp varandra på klipporna & det är nästan fånigt vackert. Han säger drömmande saker i mina öron där han beskriver hur han längtar efter att fortsätta möta mig såhär, nära, hemma. Och jag vill ha honom. Inser att jag behöver hinna förbi modern på hemvägen, morsdagen till ära. Hur mycket jag än vill tänja på tiden går det inte. Timmen är sen, jag inser att jag kommer behöva somna i min egen säng då jag också ska vidare iväg till Stockholm tidigt efterföljande morgon. 

På hemvägen cyklar vi med varma leenden. Jag känner mig salig. Hoppas att det här ska fortsätta. Sommaren, vi två in i den. När vi passerar Bergnäset drar jag av mig kläderna & kastar mig ut i tjärnen där, simmar under ytan. Han står kvar på stranden, ser på mig med en blick som inte viker undan för en sekund. Jag vet ofta inte vad han tänker när han ser på mig sådär. Och när jag kommer upp & han virar om mig med handuken. Han står så nära, säger ingenting men ser på mig. Hans känns alldeles lugn, så uppmärksam. Och jag mår så bra med den närvaron. Att få vara i fokus med honom. Det hjälper mig själv att bevara centrering. Att inte flacka med föreställningar om hur saker borde vara. Tänker på alla de försök till dejtande jag varit inne i. Att de gånger jag så snabbt kastat in idéer om öppna relationer, om att inte vilja binda mig, att vilja flytta iväg, att ha allmänt ett helt gäng på förhand bestämda idéer om hur en relation ska vara. Idéer & tankar som inte underlättat för gemensamma fokus eller mod att våga tro på något när jag själv upplevts flyktig, på väg åt andra håll. Eller som med J, att jag ville ha allt (nästan hus, villa, volvo) bara för att det vore ett nytt slags äventyr trots att vi saknade gemensam grund för idéerna. Med P är jag tydlig med att jag föredrar fokus på relationen som är, att jag är nyfiken på att se min partner som min närmsta förbundna. Att jag är genuint intresserad av att vara i ett mer seriöst dejtande även om en aldrig vet vart det tar vägen sen. Dessa saker vet han, har med sig någonstans även om han själv uttryckt andra behov. Jag är nyfiken på hur han ser på sitt närmande av mig såhär igen. Att han faktiskt vill & vågar ta min hand igen. Han är ärlig, medveten om sig själv & det han gör.

Den insikten gör mig ännu mer nyfiken nu.

Att åter mötas av sådana kramar när jag kommer hem till honom! Att spendera hela kvällen helt uppslukade. Så mycket hud, så mycket nytt att lära känna. Så mycket av honom all over me & jag känner mig inte för en sekund för mycket eller för nära då han är minst lika mycket & lika nära. Åter igen är hans ryggtavla under mina händer, hans kyssar på min mage. Vi hänger till långt in på natten i vanlig ordning, får alldeles för lite sömn men ändå är jag glad & utvilad när jag vaknar nästa dag. Plötsligt är det som om vi tagit oss igenom ett högst osäkert andetag; tagit sats & hoppat långt åt något håll, landat på fötterna alldeles intill varandra. Som att det kunde blivit hursomhelst men nu blev det såhär, att vi landar intill i fler stunder. Hans önskan, ord förra veckan om ”att hålla det på vänskapligt nivå” har fått sig en ny betydelse. Absolut vänner men med mycket mer också. Han känns lugnare i relation till oss & hans nya val att vara nära mig igen gör mig lugnare, att det känns mer som aktivt val på nåt vis. Jag behöver inte fundera på vad jag vill. Jag bara vet att det här just nu är rätt att utforska vidare. Att vi blir skönare ihop för varje gång vi ses. 

En annan dag sitter jag hemma efter hårdkörning i boxen & lägger sista handen på den föreläsning jag ska hålla i efterföljande dag, om sexuella trakasseriers konsekvenser för hälsan. Känns peppigt, viktigt & bra att få föreläsa om det som gör skillnad & som känns under huden även när jag själv står där framme & pratar om det. P hör av sig & föreslår att han dyker upp & lockar med mig ut för kvällssol på en brygga, lapa sol som katter. Svårt att inte haka på. Sådana kvällar alltså! Vardagsnära. Han fångar porträtt av mig precis när stunden brinner av kvällsolens varmaste toner & ögonblicket stannar i tiden. Det är intressant, hur vi är med varandra. Att vi kan spendera avklädda timmar ihop när vi knappt pratar, istället äger tillgång till den andres kropp, kan knappt hålla oss ifrån den andres hud. Andra dagar sparrar vi varandra i boxen, lyfter & springer & drar & svettas & hoppar & håller på. Eller sitter där på brygga i kvällssol & dricker kvällsté ur termos & bara prata.

Det är ett nytt sätt för mig själv att vara på nu. Att inte bara kasta mig ut & spendera varje sekund ihop fastklistrad på den andres hud, att inte vakna ihop varje morgon & springa rakt in i väggen. Oftast för mycket rivstart, ingen hinner egentligen känna efter om än det kan vara härligt att låta sig vara dum i huvudet & helt uppslukad, kasta konsekvenstänket åt helvete. 

Med P är det mer som olika slags andetag. Ibland nära, ibland inte. Ändå börjar jag bli lite lugnare när vi inte är nära. Ser det inte som absoluta, svartvita separationer. Som somliga dagar när vi inte setts har han ändå ringt mig, flera gånger. Avstämningar om packning inför gemensamt planerade äventyr blandat med tankar om annat. Enkla tankar, grunda, direkta. Andra djupa, jag som plötsligt börjar berätta om våldtäkten. Bara sådär. Om hur det är att utbilda inom ett område som jag forfarande bär spår - och sår av själv. Frågor han ställer känns plötsligt möjliga att svara på om än hjärtat slår hårt när vi pratar om det här. Frågor som ingen ställt. Om känslor av skuld, av skam, att så länge vara tyst om det. Om att sedan våga börja berätta, att rentvå sig själv. Om allt som egentligen är ens eget, att ta det tillbaka. Om hur jag känner för honom som gjorde det. Om hur det påverkar mina relationer nu, om tillit. Om hur jag ser på mig själv i byggandet av nya relationer. P både klär av mig för mig själv men också får mig att plåstras om på samma gång. När vi lägger på, säger godnatt är det med en varm känsla i hela kroppen. Känns magiskt att veta att vi ses hela kommande helg. Att vi kommer att vara praktiska & slå upp tält & laga mat över primuskök, att vi kan bädda in oss i tältet & spela kort & fortsätta berätta saker för varandra. Eller bara ligga tysta ihop & stryka den andre i håret. Att vi kommer paddla kajak ihop första gången under lördagen, möta fler fina människor; Micke & Pernilla & Henrik (från vandringen förra sommaren i Norge) & fler därtill. 

Och paddelhelgen kom. Och den blev riktigt mersmaksgivande. Att fortsätta förena friluftslivet med utforskande av honom, oss. Och på tal om friluftsliv. Är så tacksam & taggad på att sommaren börjat så tidigt. Vad det gör mycket för själen, känslan av att lättare kunna ge sig själv det en behöver. Att få vara ute & tälta tre helger i rad. Pure pleasure för insidan. Alla dessa timmar i naturen gör mig till en bättre människa. Lugnare, mer ankrad med något större än mig själv. Och gällande P. Jag får då & då påminna mig om att vi faktiskt bara känt varandra i drygt 2.5 månad. Det är ju i stora mått mätt ingenting, vi är i princip helt nya för varandra. Och ändå har vi hunnit med att göra flera gemensamma äventyr som sannerligen på olika sätt tvinnat oss alltmer samman. Hunnit spendera många nätter ihop, tagit oss fram med vandringskängor, på cykel, i kanadensare, med löparskor. Får nypa mig i armen lite. Det är en dröm på sätt & vis. Att det är så enkelt att göra dessa saker tillsammans, ett driv som är gemensamt. Och att sedan bli mjuk i hela kroppen när han ser på mig lite extra länge. Eller när han under paddelhelgen plockade mygg ur mitt trassliga skogshår, eller värmde mig framför elden när vi just badat. Och i gryningen få vakna av att han ligger & stryker mig över nästippen där jag ligger nedbäddad i min sovsäck. Ögonblick av detaljer.

 

 

 

 

 

 

Han växer på mig & jag fattar att han betyder en del för mig. Vill inte tänka på vad en förlust skulle innebära. Den var ju nästan ett faktum bara för typ två veckor sedan. Vändningen från det mer naiva utforskandet till kraschen i & med hans önskan om att bara vara vänner till det som nu är har jag svårt att greppa. Det har på sätt & vis varit bra, har gjort mig betydligt mindre naiv. I stunderna när han gör de små detaljerna; passerar mig & i förbifarten stannar upp & stryker mig över ryggen, när han stannar upp & smeker mig över kinder & bara ser på mig, eller när han om natten sträcker ut sin hand & fångar upp min, då försöker jag nollställa tankarna & bara njuta av det som är. Att vi finns. Oavsett hur vi finns, eller inte finns. Jag vet inte om han tänker att vi finns. Det var en av paddelmänniskorna som rakt på frågade oss mitt i paddeltagen om vi var ett par. Jag fick lite ont i magen, blev rädd att han skulle förneka oss helt & att jag skulle slungas tillbaka till en hård krass verklighet. Jag höll mig tyst, ville veta vad han skulle svara. Svaret blev ungefär spontant att han sa: ”njae, nej vi är inte ihop.” Sedan hörde jag honom dra några andetag, söka min blick. Jag såg bort, svarade inte. Då fortsatte han & svarade att; ”eller, ihop. Ja, kanske. Eller. På sätt & vis. Oavsett, vi är åtminstone inte gifta”. Och sen log han bara. Och jag började skratta. Och sedan paddlade vi vidare. Pratade inte mer om det. För ihop är vi ju inte. Men det är ett flytande tillstånd. Kändes som att vi blev närmare under helgen. Intressant när en är bland andra människor, att andras blickar & beteenden får den egna relationen att definieras, formas. Känns som att P tillät sig att vara nära mig mer & mer för varje timme som gick under helgen. Sökte upp mig framför de andra, kramade om mig. Att vi båda bekräftade varandra. Samtidigt är jag helt medvetet om att han när som helst kanske styr upp en dejt med någon annan. Att jag plötsligt ska höra ljudet från en tindermatchning från hans telefon. Jag är både förälskad & rädd. Han har bäddat för att jag inte ska förvänta mig något. Och såklart, han kan inte förvänta sig min lojalitet heller. Samtidigt skulle jag inte vilja dejta andra nu. Och jag tror att han begriper det. Äsch. Det är vad det är. Vaknade natten mot lördag & det var det allra vackraste rosa gryningsljus i tältet. P sov djupt, allt var stilla. Samtidigt sjöng fåglarna gryningsmelodier, skogen vaknade. Allt var skönt, kroppen mjuk & behaglig i sovsäcken. Ögonblick när en har allt en drömmer om, lyckan i det enkla.

Kändes också skönt att komma hem efter en helg av sol & paddling. Hela kroppen andas utomhusliv. Behov av ordentlig dusch, tvätta av sig barr & mossa som tagit sig in överallt. Mötas av myror som smugit med hem i väskan. 

Ska börja avrunda. Under tiden som jag sammanfattat text som jag påbörjat med mellan-raderna-upplevelse av att vara osäker på relationsläget så ringer han! Av någon anledning innebär första sekunden när jag ser hans namn på luren en rädsla att han har något jobbigt att delge. Någon gång kanske jag börjar slappna av, får mer tilltro. För han vill inget särskilt mer än att höra min röst & fråga om jag vill komma förbi fastän det är sent. Och jag tackar nej med anledning av att jag faktiskt har ett riktigt tidigt morgonmöte imorgon men ändå pratar vi på & snart har drygt två timmar passerat. Imorgon ska vi ses för lunchträning i boxen & på eftermiddagen ge oss av på cyklarna, besöka vänner till mig strax utanför stan. Fortsätta med detta att vara bland andra, utforska vidare vilka vi tillsammans är då?