mellan raderna.

 

Nådde slutligen The final destination & kunde pricka av dagens utmaning som avklarad; 1.7 mil inom 2 timmar. Löparen i mig är laddad, redo för mer nu. Är anmäld till en kurs i fördjupad löpteknik under hösten & vintern. Det här är en form av liv som passar mig så bra, äntligen har vi funnit varandra; löpningen & jag.

En strand, ett gäng vilda hästar som inte känner varandra nämnvärt; bara möts av en gemensam anledning: det öppna vattnet & den energin som skapas då en tränar tillsammans. Badmössa på, kläderna få & huden mestadels bar. Där, startskottet. Jag tänker plötsligt inte alls på LockNess odjur som kan vänta på den mörka botten, jag räds inte längre sjögräsets slingrande armar. Mitt fokus är framåt, framåt, framåt. Att klyva vattenytan med jämna tag, känna hur pulsen stiger & finner en jämn rytm, mitt eget beat i det mörka vattnet utan ansikte, min personliga signaturmelodi in life. Jag drar ifrån, vrider kroppen vid andetagen & ser solens strålar ta sig igenom de nyanserade molnen. Det är så vackert & vattnet är mjukt, nästan sött mot läpparna. Armarna domnar efter ett tag & när jag når botten för en paus så sprider sig en lycka genom mig som om jag vunnit en högvinst. This Is Life. Snart är vi samlade igen, alla dessa starka våta kroppar med denna gemensamma idé om att öppet vatten är härligt. Det är varmare under vattnet än ovan & simturen tillbaka går mot strömmen, mot vågorna. Ibland slår de mot mig retsamt hårt, andra gånger parerar jag dem med kroppens egna rörelser precis i rätt takt. Avslutar passet genom att glida längs med botten som ett plan som går mot landning. Jag landar, det är just vad jag gör. Här. I träningens höga puls, i kylan som börjar tränga sig in i benmärgen. Väl på stranden igen, med fast mark under bara fötter så andas jag lugnt, fridfullt. Är supertrött men gör mig redo för ny rörelse. This is how life goes. Kryper in i varma kläder, cyklar genom staden som en eskimo medan andra bär kortärmat. Jag ler i min egna inbonade värld. Sträcker ut en hand & kramar om en träningsvän som cyklar brevid, skiljs åt. Jag tar mig vidare, ger mig lite föda. Fortsätter sedan upp till en friluftsanläggning. Drar på mig snabba skor & strax har jag en syster brevid mig i löpspåret & jag har steg som blir allt varmare & längre; kilometer efter kilometer. En dryg mil senare är benen stumma, darrande. Vi är svettiga, sköna, starka. Jag landar hemma igen, mer föda. Jag drömmer om, manifesterar. Vill åka på träningsläger i fjällen; till ett löparcamp som drar igång i Björkliden på fredag. Jag vill springa där i fjällvärlden & möta andra likasinnade vilda hästar. Jag har inte råd att åka dit då jag precis har införskaffat min dyra dator men jag vill verkligen. Låt det gå ändå, kom till mig nu lösningar av världen. Born to run.

Jag ser blixtar på himlen då jag vänder blicken ut genom fönstret. Händerna är fortfarande kalla efter cykelturen hem. Hjärtat brinner. Fingarna rör sig över ett alldeles nytt tangenbord. Jag har gett mig själv en dyr present idag. Dyraste någonsin & den är mig redan kär & ger mersmak till författandet. 

 

Jag blev alldeles nyss högst oväntat upphånglad mot en buss. Mot en queerbuss. Hur ofta händer det? Mot en buss med texten Cinema Queer. Kysst av en person som turnerar runt i världen som fotograf. En person jag inte känner men som under två dagar har fångat mig i sin lins & som tydligen gjort bedömningen att hon ville möta mig mer. Närmare, med kameran avstängd. Hon följer med den turnerande bussen & dokumenterar. Hon heter Ana & vi stod & småpratade lite efter kvällens sista filmföreställning då hon undrade hur jag ville att vi skulle ta farväl. Med en lång famn föreslog jag leende & hon tackade ja & föll in i mina armar. En lång mjuk omfamning där hon plötsligt tog för sig av en kyss. Viskade strax därefter i mitt öra att hon ville fortsätta med den kyssen. "Who are you?" frågade hon flera gånger. Hur svarar en på det? Hon drog iväg mig bakom bussen & kysste mig djupt, hungrigt. Hon var följsam, mjuk, innerlig. "I've been in this tour for a long time. And now, I met you. I saw you yesterday and started to wonder who you are, you lovely one with an incredible energy. I just wanted to get closer. To be with you" sa hon med nyfikna smekande händer över mig. "You feels like my second skin. Thats amasing". Jag sa inte lika mycket. Log mest. Kysste henne tillbaka. Fylldes av den rofylldheten som ofta infinner sig i mig då jag möter andra kvinnor såhär; med begär, intimitet, längtan. Feels like coming home. "Linda, please lets make a plan!" bad hon. "En plan?" svarade jag, mer tvekande. Jag är inte mycket för sånt. Planer. Innan jag är ordentligt säker på en sak så är jag mer en runner än något annat. Ibland springer jag av bara farten, för att jag kan mer än vill. Vi skiljdes slutligen åt. Jag kände hur ett nästan fånigt stort leende tagit plats i mitt ansikte. Det kändes som ett avsnitt ur ett lesbiskt drama ur någon queererotisk film. Upptryckt mot en queerbuss av en betydligt äldre kvinna från San Fransisco. Vi gjorde inte någon plan, inte tydligare än att vi sa att vi möts i Berlin. Hon ska dit i september för ett filmprojekt. Och förhoppningsvis hamnar jag där också. Det mesta tyder på det. Tecknen blir fler, längtan större. Queerlove. Stunder som dessa för mig närmare mig själv. Det är stunder som jag hör mitt eget hjärta bulta i sitt center. I balans & glädje. Allt oftare undrar jag när det är dags för mig att möta henne, kvinnan som jag vill dela en gemensam idé med & som vill göra detsamma med mig. Det börjar bli dags nu. Tack Ana för att du tog för dig av mig & påminde mig om vad som är en stor del av mig. 

 

I övrigt. Tack modern för en underbar date på staden idag. Tack Amir för en fin date med dig också. Tack Ludd för att du dök upp på den queera performancen Vilda hästar, Tack Sofia för dikten du skrivit åt mig om äckelhomofobin som jag råkat ut för ibland här & om hur vi tar världen tillbaka & tack vädrets makter som äntligen ger oss svalka.

Cinema Queer är i stan & Jag möter upp med queerfamiljen. Slås av insikten om att jag verkligen har funnit ett queerfeministiskt normbrytande sammanhang. Något jag var rädd över att inte finna igen när jag lämnade queermeckat Malmö. Jag trodde nog inte att det var möjligt i Luleå, den hemstad som en gång var för trång för att jag skulle kunna leva så flytande som jag alltid önskat. Nu gör jag det, lever i vilka former som jag än önskar & jag gör det här; i staden vid vattnet.

 

Jag är med mina favoritfruar i en underbar buss möblerad med mjuka plyschsoffor,  glitter, igenkännande symboler som gör mig mitt queerhjärta lyckligt & med fina tänkande människor.

 

Jag är nära invirad i den ena fruns famn & vi pratar om öppenhet, om partners fria att välja på nytt varje dag, om hus på landet, om mod att våga vara i kärlek, om livet helt enkelt i stort & smått. Den ena av dessa fruar är min pantertant, en syster. Den andra är min åtrå. Min pantertant ber mig om det ibland, uppskattar att jag ger hennes fru nya perspektiv & idéer när hon själv vill ut på sina egna äventyr, bland andra. Ikväll var det rent ut sagt a blessing att få vara så nära den andra frun; att höra hur hon bad mig sitta så nära som möjligt. Att få känna hennes smekande händer medan vi såg på queerfilm efter queefilm. Att få känna hennes andetag i mitt öra, hennes hand över min strupe. Hur hennes lätt lekande händer var fyllda av begär & hur hon lät mig veta om det. Hennes begär skickade ut rysningar i hela min kropp, ett välbehag som rörde sig som pulserande andetag genom hela min kropp. ”Ta mig, ät mig. I surrender, sjöng min kropp.” När vi skulle skiljas åt så tog jag det i ord för första gången, bjöd in henne att dela min kammare, mitt hav till säng någon natt. ”Kom till mig” bad jag. ”Låt oss  vara nära, få somna tillsammans. Kom hem till mig.” Hon log & var tydlig i sitt svar. ”Jag kommer gärna”. Jag tror att vi behöver ge varandra en natt av ren lust & njutning, av sinnlighet, av utforskande, av hårda & mjuka tag. Av längtan som släpps lös som vilda hästar.

 

En kvinna jag såg i en av kvällens filmer påminde mig om Finn. Det stack till i mig då. Av saknad. En saknad som snabbt övergick till en suck & ett konstaterande; hon är långt borta nu. Jag känner hur hon har kopplat sig själv ifrån mig. Jag har ringt henne några gånger & för varje gång konstaterat att hon inte är med mig, inte nu. Det är inget nytt. Vår relation bygger på distans som ibland krymper. Men oftast är den där & får oss att ständigt vara åtskilda.

 

Dagen har varit Cinema Queer men inte bara. Den har även varit fylld av mig & Ludd. Idag kom äntligen regnet, det efterlängtade regnet tillsammans med åska & skenande blixtar som lyste upp en himmel som för varje dag blir mörkare. Jag & Ludd välkomnade regnet genom att träna i det. När regnet föll som hårdast så sprang vi, hoppade, stönade medan svett blandades med regnvatten över våra hala kroppar. En härligt inslag av en första-gången-grej. Efteråt gick vi hem med glada kropppar, hem till L & blev rena. Vi möts i en allt närmare relation där bar hud känns som hemma. Vi gick omkring utan nästa några kläder på oss & möttes i spontan lek med akroyoga som snart blev till närmare famntag & hans lätt smekande händer över min nakna rygg. Jag förvandlades till en katt under honom som log & sträckte ut mig av välbehag. ”Tänk om vi var samma person i vårt förra liv?” viskade han & skrattade lite. Märkligt, hur det ofta blir så med oss. Att det kan kännas så nära. Som om tiden ifrån varit en lång utandning & att vi lika organiskt som den nu andas in & åter möts, så lätt & så självklart. Ibland känns vi som två retsamt lekfulla barn, andra stunder väcks det idéer om mer vuxna lekar. Vi skiljdes så småningom åt & min blick som skymtade förbi mig i en spegel sa mig att jag berörs av det här.

 

När jag ser på mig själv ser jag Kärlek. Kärlek ur ett lugn. Inget med vilja att bli tydligare än så. Vill bara vara organisk & det gör mig glad. Just nu.

 

Så vackert att få avsluta dagen såhär. En stor kontrast till hur den började. En början som inte alls blev som jag trott. Hamnade hos min far som behövde mitt stöd, en far som i sin sårbarhet fick mig att hårt, hårt hålla tillbaka tårarna. En far som jag älskar något så massivt stort.

 

Det har som sagt varit mycket Kärlek idag. I många former.

Jag upplever några av de allra finaste sommardagar, kvällar & nätter. Det är varmare än någonsin & vattentemperaturen har nått tjugoåtta grader. Det är med andra ord nästan inte svalkande.

 

Det är så fint att Robbin är här. Vi har fler fina dater på egen hand & med en närhet som kopplar an till den andres ömhet. Vi har en speciell relation. Ramlöst. Intimitetslängtande. En ärlighet som förs fram med lätthet. Vi tillbringar en underbar dag på tu hand & därefter en kväll med en del av vår tribe; Calypso & Frank & David. Några till mindre nära som Sofia, Mats-Mattias & ett nytt fagert tillskott i Jacob. Solen sänker sig över bron i söderkanten av staden, människor möts. Jag stornjuter, mestadels i R:s närhet. Vi kommer snart att skiljas åt igen & tycker att det känns svårt båda två. Det finns extra mycket kärlek för tillfället mellan våra händer & det får oss att följa den andres rörelser med mjuk följsamhet. Kvällen blir till natt, blir till naket nattbad i det varma havet där vi sedan torkar nakna kroppar vid en eld. Jag & R blir tolkade att framstå som ett par som hängt ihop länge för den intimitet & trygghet tydligen visar upp. Vi ler & ser på varandra, berättar vår historia. Den har gått i pararella vågor i relation till valda partners i våra liv. Det var en gång nätter då jag gick hem med R som en tröst då jag inte var den som gick hem med Ludvig. Det var sådana nätter som fick mig att lära känna R; som fick mig att inte längre bara se det som en bro till inre stabilitet igen utan istället lät ny kärlek gro. Kärlek som flöt ut, blev nära vänskap. Blev till den relation vi har idag. En flytande, rörlig härlighet. Vi hade svårt att skiljas åt idag, i gryningsland. ”Det är så sjukt mycket kärlek mellan oss Linda” sa han. ”Känner du också det?”. Jag kände det. Och en lust som blivit alltför högljudd inuti mig, som började bli girig & som ville ha. Honom. Ändå förstod jag att det inte var läge & cyklade hem. Somnade ensam & uppfylld.

 

Idag började jag dagen med en cykeltur till Gammelstad, 1.4 mil & leendet syntes nog långväga där jag tog mig fram med lurarna på, lyssnandes på ett radioprogram om växter. Rätt ointressant för mig men tryggt på något sätt att höra om att hallonbuskar vill ha lerig jord & att vissa bladlöss äter i princip allt & därför är växthus ibland enda räddningen för en lyckad skörd. Det är fint att lyssna på historier om organiskt liv, det påminner mig om att jag också är en planta som behöver omvårdnad & en fast hand; min egen. Jag är ganska bra på att ge mig näring dessa dagar.

 

Jag & L möttes upp Gammelstad & fikade med hans musikerpartner Martina & dennes morföräldrar. En fikastund med hög mysfaktor. Sen drog jag, L & M iväg på loppis & tog sen en långpromenad mot city. Längs vägen lämnade vi av M & snart var det vi två, en av de bästa duor jag vet. Svetten gjorde våra kroppar heta, hala & med stor längtan efter svalka. Strax dök det upp en strand (underbara Luleå) & vi sprang ut i vattnet som ivriga barn. En stund senare var vi svala, lekfulla sälar i jakt efter den andres hälsena, gjorde vilda hopp över vattenytan & storplaskande dyk. Vi provade på ”dirtydancing-movet från filmen där Baby hålls högt ovanför Jonnys starka armar & vi satte det på andra försöket. Vi är ett grymt bra team, bästa lekkamraterna. Vattenlek ger hunger & med L är det lätt att vara nära behov & vara just där en är. Vi tog oss hemåt, greppade burgare på vägen upp till L:s våning & hade snart date i soffan med tuggar varvade med någon ny historia. Jag uppskattar verkligt hur vi fortsätter att vara sådana nyfikna lyssnare för varandra & hur vi har så mycket kvar att lära känna. Vi satt där & drömde, börjat fundera på att göra en framtida gemensam resa ihop full av träning & äventyr. Jag vet att L skulle vara en väldigt fin reskamrat för mig. Om livet vill så kommer det att ske. Om vi vill. Efter maten blev vi vilsugna & vi följer varandra som i flock, som barn som rakt på sak gör precis det som faller en in. Vi kröp ned i sängen, delade en & samma kudde & somnade strax. Jag vaknade lite innan honom. Vände på huvudet & blev nästan förvånad när jag såg honom ligga där bredvid mig sovandes med så lugna anletsdrag. Så länge sedan jag såg honom sova. Som vi sov ihop. Saka strök jag honom över håret, väckte honom mjukt. Det var obeskrivligt skönt att få vakna med honom, så enormt hemma. Det är inte mycket som är så hemma för mig som L. Vi låg & vaknade i armarna på varandra, vilosamt. Inget begär. Inga måsten. Vi låg & planerade för kvällen & som vanligt har vi svårt att skiljas åt när vi väl ses. Den fikadate vi från början planerat & som påbörjats under förmiddagen hade blivit till en heldag. Vi gjorde oss redo & gav oss iväg. Träffade upp med lite fint folk, gemensamma vänner vid en stadsodling vid havet & jag satt där till dess att det var dags för mig att ge mig av hemåt. Bara för att jag kunde. För att jag vill ge mig själv egenro också.

 

Väl hemma känns det skönt, lyxigt att ha ett hem som bara är mitt eget. Tänker att jag gärna hade haft L här. Den insikten gör mig ingenting. Det finns inget begär i detta. Inget svårt. Bara en tacksamhet över att vi har det så fint just nu. Och att jag tycker om att vila intill honom. Han är Kärlek för mig. I alla dess föränderliga former.

Manifestationen lyckades förresten.

 

 

Jag fick verkligen jobbet på landstinget. Och nu går jag ut med det - jag lämnar RFSL.

 

 

Det är sant. Jag kan knappt tro det & det är ärligt talat en skräckblandad förtjusning som tagit plats i magen & en svår separationsångest för att lämna det jag varit trygg i så länge nu. Oro att lämna något jag identifierat mig med. Vem blir jag nu?

 

 

Time to fly - med öppna händer utan att veta hur flygturen bär. Bara bestämma sig för att det kommer att gå helt fantastiskt bra.

Ludvig fångade upp mig på ett (för honom själv, omedvetet men) väldigt fint & smidigt sätt efter den farligt nära avgrunden efter fallet med J. Utan att L själv vet om det så är han ibland just det jag behöver. Plötsligt bara finns han där efter en längre utandning där vi båda gjort andra saker. Vi andas in samtidigt & kommer närmre, han är en träningskamrat som ger mig pepp med jävlar anamma & får mig att svettas & stöna, ta i ännu mer & bli stolt över mig själv. Han är den som fångar upp mig nära, stryker mitt hår bakom öronen & som pussar mig på kinden då vi skiljs åt. En relation av respekt & kärlek, väl underbyggd för att vara länge. Det har gått ungefär sju år sedan jag föll för honom där han befann sig på en yogamatta bredvid min egen & han kom att bli Kärlek, den stora som sedan transformerades till annat, till tystnad ibland, eller som nu – till närmaste vänskap. Jag tycker om att se hur vi båda har vuxit. Minns hur jag en gång i tiden önskade att han någon gång skulle visa upp ett större inre lugn & tydligare riktningar & idag är han plötsligt där, i alla fall betydligt mer än då. Som jag. Nu händer det att vi sitter mittemot varandra med blickarna fästa i den andres & berättar om våra drömmar & idéer om landningar. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det hade varit härligt om jag en gång till kunde få chans att uppleva den kärlek jag tidigare kände för honom. Att den slog mig lika starkt, kunde få mina ben att vika sig.

 

 

Jag har några särskilda ögonblick jag minns som är några att de allra mest kära minnen. Han & jag ute i Jävrebodarna, första helgen vi tillbringade helt på tu hand. Det var sommar, jag var öververkligt kär. Så kär att benen småskakade mest hela tiden då han såg åt mitt håll & där en båttur med blixt & ösregn blev till den roligaste cirkusupplevelse av skratt & lättsamhet. Där i jävrebodarna brottade vi ned varandra mitt på köksgolvet på en trasmatta & där & då kysste vi varandra för allra första gången.

 

Ett annat ögonblick är allra första gången som vi möttes nakna, både fysiskt & känslomässigt avklädda. Det var samma helg. Vi befann oss i sängen på ovanvåningen bredvid ett stort fönster som hade gjort sig perfekt i ett tempel eller kyrka. Stort, högt & med utsikt in i rymden. Denna natt var det fullmåne. Vi hade inga lampor tända men månljuset gav oss sikte, gjorde våra ansikten bleka. I den stund som han blev en den av min kropp så betraktade jag hans bleka månskensansikte , hans ögon som med ett helt nytt allvar såg in i mina & jag minns att jag aldrig hade känt mig mer naken & lycklig som där & då.

 

Ytterligare ett minne är några år senare. Det är sommar & vi har varit iväg någonstans & huden doftade sommar.  Vi försökte säga hejdå åt varandra men kunde inte riktigt skiljas åt. Hans ögon var så uppfyllda av mig att han log med hela kroppen då han såg på mig & jag minns att jag tänkte att han äntligen hade fallit, äntligen, äntligen efter så mycket längtande från min sida. Vi lät kyssar regna över varandra & var så totalt ömhetstramsiga att det nästan blev komiskt.

 

Ett annat minne, ett ännu senare. Vi ligger på en säng hemma hos min mor. Vi har legat & pratat i flera timmar. Vår relationsstaus var nog någonstans mellan kärlekspartners & vänner-utan-intimitet. Vi låg nära, armar & ben om varandras & jag minns att han sa att han aldrig upplevt det han just då upplevde. Nämligen känslan av att inte längre veta vems kropp & hjärta som tillhörde vem, att han menade att mina beröringar av honom var som om han rörde vid sig själv. Som om vi var förlängningar, delar av den andre. Jag minns att jag förstod hur han menade. Han var så självklar, så alltid lika inbjuden i min värld, in i mig.

 

Minnen med L. Så många de är egentligen. De flesta så varma. En annan del av vår historia sårade mig mer än vad det mesta annat har gjort men jag är tacksam nu för att vi även klarade oss igenom det. Även efter det så dök han upp, sov över hos mig. Bredvid, som en sårbar saga & jag minns att jag inte ens höll om honom. Bara lät honom ligga där då, bredvid. Minns att jag tänkte att han kanske frös men att jag inte ville närma mig. Att han hade bränt så många broar men att jag ändå visste att jag älskade honom. Bara orkade inte vara nära, inte då.

 

Nu omfamnar jag honom igen, inte det minsta rädd. Ibland ler jag lite extra över honom, undrar om vi två skulle kunna bli kära i varandra igen? Andra delar av mig tänker rätt bestämt att vi nog har passerat dessa kapitel i vår gemensamma bok. Att vi verkligt skapar nya former. Jag ser med nyfikenhet på vad vi är & hur viktigt det känns att inte jämföra oss med hur det varit tidigare. Jag förstår att han aldrig kommer att bli lika spännande för mig igen som då när han var Den Stora Kärleken med alla landskap som främmande destinationer där jag ville besöka varenda ett.

 

Efter svettig träning med L i fredags drog jag iväg med modern, roadtrip mot destination Överkalix & det väntande rotsystemet, sammanstrålandet med grenverk & dagar i huset med så många barndomsminnen på landet där. Det var verkligen att lyckas dra det längsta strået, fullträff. Fin egentid med modern & roligt att möta min fritänkande, bullriga, råa, lite machoaktiga, hjärliga, ärliga, stora släkt. Den här gången bestående av systern, Veravilde, fyra morbröder, sju kusiner & så tillhörande familjepersoner. Jag uppskattar hur de är, var & en av dem. Särskilt morbröderna. Håkan; den spirituellt sökande själen med det mest gråtmilda hjärtat, Tommy; den tystlåtne gode lyssnaren som dyker upp med de mest önskvärda stöd när en minst anar det, Mikael; den yngsta brodern med sin lojala kärlek för flocken & med alltid lika stor famn att ta emot & så Roger; min stora inspiratör & goda vän, min intellektuella tankekrigare som fått beskedet att cancern gett sig av (och kom inte tillbaka!), morbrodern med machoattityd som just nu känns välkommen bara för att den visar att han är på benen igen redo att tungbrottas med vem som helst som kommer i hans väg. Min släkt här är inte homogen, inte alltid lätt att begripa, att komma in i kanske. Den tar plats, är politisk & burdus. Här är det kärlek & lojalitet & alltid stunder av skratt så att en kiknar.

 

Efter intensiva släktdagar så gav sig alla av från byn. Tid för mig att spontant bli kvar tillsammans med Veravilde & modern. Det bästa vi kunde ha gjort. Tid att göra ingenting, att råka somna vid det evigt vilda vattenfallet. När jag vaknade trodde jag att jag drömde. Några meter bredvid mig stod regnbågen tydlig & stolt, rakt upp ur fallet. Nu har jag med andra ord mött slutet av regnbågen & jag vet vad guldet är. Tid att vandra på natten med kameran i hand & fånga älvor som rör sig med dimman över ängarna. Tid att löpträna längs med byavägen rakt in i skogen, springa & springa för att undkomma bitska flygfän & sedan kasta mig naken i sjön. Tid att gå runt i huset & dra med fingrarna över spruckna tapeter & låta mig översköljas av minnen från andra tider. Stunder att bara vara. Att ligga skavfötters med modern i en soffa, läsandes varsin bok. Har spenderat mycket tid vid vattnet då det har varit överraskande varmt, ja till och med hett varje dag. Har låtit Vera täcka mig med choklad (sand) & låtit mig bli tvättad med sjövatten, har lekt elefant med henne på ryggen i vattnet & vi har studerat närgångna abborrar. Jag har legat i den svalkande sanden med små kryp kilandes över benen & har insett att det här verkligen är Nu. Jag har lyssnat till vinden, räknat vasstrån vid sjöbrynet. Som jag älskar just det här. Lugnet. Naturen. Insett hur landad jag är.

 

 

Första dagarna tänkte jag ofta & mycket på J & var tacksam över att vara omgiven av så mycket folk som jag kunde vara nära utan att förklara läget. Ena dagen hörde han oväntat av sig med rader om att han tänker på mig. Jag anade det; att jag inte blivit avskalad ur hans verklighet. Inte än & kanske inte heller på ett bra tag. Jag vet inte hur jag ska bemöta honom. Det jag känner är saknad men också frustration. Saknad för att jag så gärna velat dela så mycket mer med honom, gärna det här men frustration vid insikten om att han inte vill det, inte alls vill dela tillvaron med mig.

 

 

Alla stunder i ro här har gjort mig medveten om hur jag innerligt saknar att dela sådana här dagar som är livets guldglimtar med en livsfrände som vill vara spontan, som vill vara galen & köpa gården här i byn med mig som är till salu internt för inte mer än 100,000 riksdaler. Vi hade kunnat skaffa oss en kajak, göra i ordning i det gamla växthuset, basta om kvällarna & slå upp läger i den intilliggande skogen. Jag saknar samhörigheten & det vilsamma att om natten bli skedad av någon som jag gärna vill ha just så nära. Jag saknar att ha en person att få andas in i nacken på, att få väcka på morgonen med en kopp kaffe som delas på stugbron. Jag vill ha fokus nu. Gemensamma projekt, en djupdykning. Men, jag vill inte göra detta med någon person, bara för att göra det som ett projekt i sig själv. Jag vill få uppleva den stora kärleken igen & ja, jag är väl en romantisk kärleksdiktare. Låt så vara. Korten på bordet, insidan ut. Det vore otroligt att möta det igen & jag vet att inte går att finna, bara att välkomna när än det visar sig vara på tapeten igen. Närsomhelst eller om tjugofem år. Livet är nu ropar det i mina vener, jag vill möta det där allra genast. Något annat i mig suckar, ledsnar. Orkar inte trilskas, vet att det inte tjänar något till. Det där är inte här, det är bara så det är.

Till slut blev det ändå dags att lämna livet-på-landet-lugnet & jag fick köra den lånade bilen av systern, den nya opeln som smög fram likt en jaguar & som ger mig önskan om att en dag äga något liknande. Det hade jag inte trott om mig själv för några år sedan, att jag skulle finna tjusningar med bil. Det mesta verkar kunna ske på oväntade vis & på många sätt är allt bara en början på det nya. Återvände till stan & jag var (som vanligt) löparsugen & drog iväg & sprang en mil i hettan. Därefter for jag raka spåret & lade ner mig själv i en sjö & det gick nästan att höra hur huden fräste & se hur det rök av kontrasten. Om & om igen slår det mig hur glad jag är över att bo just här, i en hemstad nära människor som jag anser tillhör den valda triben, flocken, familjen. I en stad där vattnet inte är långt borta & där det efter en löprunda inte ens är en omväg att ta sig ett dopp eller tre. Under tiden i vattnet hinner jag få en undran av Ludvig om jag vill kika förbi där hos honom också när jag ändå är ute på tur & dyka upp lagom för en iskaffe? Jag är inte svårövertalad. Snart sitter jag på en balkong med en av Luleås bästa utsikter & ser solen sänka sig & bli röd som en grapefrukt med en iskaffe svalkande på läpparna. Där är även två nya vänner till L som undrar hur vi två känner varandra. Vi ler båda två; är fnittriga som piff & puff & kan inte låta bli att ta på den andre medan vi på olika sätt berättar vår gemensamma historia. De konstaterar att det är en nära relation vi tycks ha & vi nickar båda.

 

Snart är vi ensamma & går över till stillhet. Hans kropp som (för mig) överraskande vant slingrar sig nära om min i omfamningar. Sedan massage, dubstep, djupandning. Till en början är det ovant att röra vid hans kropp igen fastän vi masserat så mycket förut, den jag en gång kände väl är ovan för mig nu. Andas in, andas ut. Orienterar mig & lär känna på nytt. Hans andtetag & mina rör sig om varandra, tonar in. Efteråt är vi båda stilla, landade med båda våra hjärtan mot jorden. Sitter mittemot varandra, kontaktimprovisation, tantrisk närvaro, intensitet mellan våra händer & djupt seende med våra slutna ögon. Eldar tänds när vi låter det ske. Another New World i det redan välkända. Öppnar ögonen & nu är leendena utbytta till hungriga vargars grin & vi börjar skratta båda två för det är så uppenbart hur vi hungrar att det nästan är komiskt. Jag tror att vi båda överraskar oss själva. Jag är inte helt säker på att vi ska gå den här vägen nu & tveksamheten ger mig möjlighet att bita honom i nacken men därefter glida undan & säger att det är dags för mig att gå & han håller mig inte kvar. Innan vi båda har somnat sedan på varsitt håll så hinns det med ytterligare telefonsamtal mellan oss & den här natten upplever vi båda en glimt av något värmande för oss båda.

 

Följande dag spenderar jag ute vid broderns stuga & vi har världens finaste familjedag; samtliga familjekvinns, Veravilde & Tobias. Flyter runt på madrasser, jag & brodern leker tafatt som när vi var yngre båda två & Vera rider krokodil med mig. Kvalitetshäng deluxe. Jag påminns om hur jag växte upp, hur nära havet var & hur vinden från båten alltid gjorde mig lugn & trygg. Så även nu. Väl tillbaka i hamnen många timmar senare finner vi fadersfiguren i sin båt. Pepparkaksbruna-alltid-på-havet-fadern som är vacker på något vis där han står med kepsen på sned & det numera vita håret spretigt av havsvatten. Det här är min familj & jag blir rörd av tacksamhet; tack för att ni finns. För den gemenskap vi har. Trots allt. Genom eld & vatten som jag älskar er.

 

 

Robbin Hood är tillbaka i stan efter många & långa turer överallt som inte är här & jag spenderar resten av kvällen med honom & hans broder. Det är kärlek att återförenas & vi simmar i en sjö medan himlen brinner & vi firar hans tjugoåttonde födelsedag & skålar i alkholfritt rosé & pratar om livet & alla turer som på senast berört oss.

 

Jag håller mig sysselsatt. Tankarna på J finns kvar men det finns inget stort begär i mig. Ibland vrider det till i magen & gör ont. Ibland, när jag tänker på honom & släpper in tankarna att slå ut i vild trädgård i hjärtat så längtar jag så att det vrålar. Men, det går över. Resonerar med mig själv om att det är okej. Det är allmänt mycket Kärlek i kroppen nu. Längtar ofta efter P, P som i Stjärmesen, once my partner in life. Det är en hel del tankar som om Om inte fanns, Om det var si eller så, Om & så vidare i malande stigar som slingrar runt i hjärtat. Det är också okej. Det är klart att han saknas mig. Jag önskar så mycket att vi kunde ses. Att jag fick se honom i de där gröna ögonen. Få se att han är okej. Få krama om honom nära, hårt & länge. Få känna hur hans känns igen, hur han känner mig, hur vi strålar in i varandra som vi nästan altlid gjort. Tantric living, en gång för inte alls länge sen. Jag förskönar inte honom eller oss. Jag minns även mörkret & det tunga & svåra. Men han är inte identifierad med det, vi tillsammans Var inte det. Vi upplevde något som var fördjävligt eländigt, som fick oss att gå sönder. Men han, som person är vacker. Och jag skulle vilja se honom i solen, höra honom skratta. Vill skratta med honom, dra ut på tur med kajak & göra eld om natten. Somna i sked. Inget av det går. Inte nu. Vi hörs lite. Några ord här & där & han säger att han är för trasig. Har för ont i själen. Och jag kan inte laga det. Någon gång igen ses vi men jag förstår att det dröjer.

 

Det känns hundra gånger klokare att skriva av mig här när det börjar bränna i mig av den där viljan att höra av mig. För de maler i mig, tankarna. Kring allt det som blev sagt. För allt blev verkligt sagt. Därför går inget att förändra från min vrå, från mitt perspektiv. Inget kan göras mer, tydligare, mer naket. Jag höll inte tillbaka & det är det väl det jag får ta med mig nu. Jag siktade & sköt. Missade men provade iallafall.

 

"Det är ju dig det handlar om" sa han. "Dig. Att det är du som får det att kännas så bra i mig. "

 

Han känner. Jag vet det. I hans händer rör det sig väldigt mycket Kärlek. Jag tvivlar inte på det. Det gör det ännu svårare att välja bort. För oss båda. För vi väljer dessutom bort av olika anledningar.

 

Och nu behöver jag inte sluta ögonen för att minnen av honom ska kännas tydligare. Han är här, i mig. För att det är honom det handlar om. J. Om den blonda, den mjuka, den som omsluter & som har en doft som jag blivit så fäst vid. Jag försöker inte att ha ett motstånd mot att känna, längta eller sakna. Försöker mer finna ett förhållningssätt just nu. För att inte lägga det utanför mig själv, för att inte rikta det till honom direkt.

 

Snart Ludvig igen i svettiga steg bredvid mina. Det är en plan, en strategi, ett fungerande sätt att hantera det på. Och mat, rawfood, ekologiska örter, kärlek till magen, hjärtat. Selflove. Min melodi. Jag ska spela den högst så att jag inte hör det andra.

 

 

 

Först vet jag inte hur jag ska hantera det.

 

Att svettas stärker, rensar, helar. Är snart på en spinningcykel & tar ut mig som om det vore rävhistoriens sista pass & efteråt är jag lugn. Märker att jag kanaliserar smärtan mestadels i kroppen. I tankarna finns fragment av honom, minnen som går ut i kroppen & som gör ont att påminnas om. Försöker andas igenom, som om det vore allmän magvärk.

 

Hinner mest hem & vila lite & sen vill Ludvig ses & träningssvettas mer. Och det gör vi. Strax är vi på gång med att rasta kropparna ordentligt så att svetten fortsätter att locka ut, rensa, rena. Med L är det en tillfällig fristad ifrån det onda. Här är det mest han & jag som möts & fyller stunderna med oss två. Efteråt drar vi & badar & vi omfamnar varandra nära i vattnet. Närmare än jag omfamnar andra som inte är J men precis så nära som just jag & L vill & behöver med bakgrunden av att en gång ha varit älskande ihop. Det är skönt att låta sig vara nära en stund, att leda bort tankar på den närhet som just dragits undan från mig.

 

Vi fortsätter hem till L sedan. Lagar middag & får besök en stund av käraste Månlivet som med sin tydliga närhet gör så mycket för mig. Tanken på att hon ger sig av hemåt snart skaver. Egot vill behålla, vill att hon stannar & lever livet nära med mig igen. Men, jag vet att jag innerst inne älskar att mina vänner gör sina resor, hur än dessa behöver göras. Vi låter egot bulta lite högre en stund bara, det kommer att lägga sig till ro. Jag & L kryper ned i varandras famn. Jag noterar hur enkelt & självklart som kropparna anpassar sig efter varandra. På det sätt kroppar gör som är hemma. Noterar hur det känns då våra händer leker tillsammans, när han smeker min panna. Jag blundade & lät åter smärtan finnas för den närvarade - intensivt. Tänkte på J:s händer, hans ansiktsuttryck som var så öppet, sorgset när vi lyfte på våra lock & klädde av oss våra skal. Hur vi två lite senare skrattade ihop, hur han lekfullt & naket kröp inill mig & slukade mig hel & hur hela jag log då. Log stort för att sedan påminnas om att han snart är ute ur min bild, ur den gemensamma som faktiskt har funnits om än i abstrakt form. Att bli vidrörd av L påminde mig om att jag har fallit för den senare blonda nyheten i mitt liv; att J gjorde éntre i våras för att ta sig in.  Jag är inte alls färdig med honom. Det är frustrerande, ledsamt. Känns onödigt & slöseri med så mycket som är potentiellt superfint att göra något av. Jag anar hur J försöker stänga av nu; försöker att inte ångra men hur han inte lyckas med det. Ändå vet han nog inte vad han ska göra åt det & det här kommer ju att passera om vi inte fångar upp elden medan den ännu brinner.

 

Jag & L sa slutligen godnatt & det var klokt att ta på sig skorna & gå hem. Så skönt det hade varit att fortsätta ligga nära men så lätt det vore att låta oss två gå in i mönster av sådant som vi en gång upplevt & skapat då vi två var kärlekskonstnärer. Vi är så nära som två kan kan vara ibland. Hans andetag i min nacke, våra händer så trygga i utforskandet, i finnandet av räven & trutsången som en gång spelade sina melodier högt för varandra men ingen av oss vill nog egentligen gå dit, in i idéer för det som varit då allt är annorlunda nu. Jag kramade om honom som en nära vän kramar om en annan. "Så många transoformationer & fomer jag mött dig i" säger han då. Jag nickar, instämmande & tacksamt. "Tack för att du är min resekamrat "säger jag då. Och går.

Idag ska mor & jag ge oss ut på roadtrip för att möta våra rötter bland överkalixbor, förlegade normer, bland renkött på marknad, vid ett gammalt vackert hus på landet, vid en sjö, omgivna av släkt & dess förgreningar.

Jag har påbörjat otaliga ordflöden under tiden på Ängsbacka, mitt i elden. Något som aldrig blev avslutat (kanske aldrig blir) & vars förlängningar nu sker från min gröna kökssoffa åter igen i Luleå, med distans & perspektiv. Jag har även påbörjat andra flöden om det som sker, här. Ingenting är separerat från annat. Alla flöden berör på sina sätt. Och den röda tråden är kärleksflöden. Inte för att dessa flöden är av större betydelse av annat eller för att jag inte upplever annat som berör. Nej, dessa flöden får leva här med skrivna rader för att det ger mig perspektiv på sådant jag har svårare att hantera, har svårare att sätta ord på. Det här min stund, min psykologiska doolastund för mig själv.

 

To start with– jag återvände hem från Ängsbacka & möttes av ett lugn. Från alla håll. Inga måsten annat än de jag själv inifrån skapar, ingen sol som gör mig stressad av att jag ”borde göra något av dagen”, inga människor som drar iväg mig på äventyr, ingen stress. Återvände med nattåget en morgon & möttes senare på kvällen av J i min hall. J, underbaraste människa. Där & då fanns det ingen annan som jag hellre ville ha där. Vi stannade upp, tagna båda två av längtan. Höll om nära, båda två med varsitt leende, en gemensamt delad känsla av att vara lyckligt omfamnade. Njutningsfulla blickar, intimitet på ett djupare plan än tidigare. Så fint att möta dig J, att känna din hängivenhet & få landa i dig, omkring dig. Vi tog varandra, slukade, gav. Somnade allra närmast & alltid tycks samma känsla infinna sig nästkommande morgon från min sida – gå inte J. Men, nytt kapitel, oskriven mening igen. Hans tur att resa ifrån, min att få stanna upp här. Med en längtan efter återförening i kroppen, i hjärtat som öppnat sig. Som vill dela mer.

 

Märkligt. Det är svårt att samla orden. Att formulera det som sker inuti nu.

 

Okej, Ängsbacka. Ord, därifrån.

 

”Det är såklart en resa i vanlig ordning här på Ängsbacka. Med henne. Så fort jag ser henne & då vi är i varandras armar så är jag såld, igen. All yours baby (vilken kraft hon har på mig, helt otroligt livsfarligt) Vi behöver inte backa till början fastän vi inte har setts på ett bra tag utan kan ta vid utifrån att vi båda vill vara i den andres närhet.  Vi spenderar ännu mer tid ihop nu än tidigare. Varje dag ger vi oss ut i skogen & springer. Jag är lycklig över alla de stunder vi har, allra helst när det bara är vi två. Det händer att hon glider upp bakom mig & slingrar sina armar runt mig, nära. Stunder då hon väljer mig, då det känns lite extra tydligt hur glad hon är över att jag är här. Imorse satt vi på morgonceremonin & hon höll om mig hela tiden & jag kände mig som en fågelunge som vill äta ur hennes händer. Med Finn blir jag så avklädd, sårbar, tydlig i mig själv. Jag blir även osäker, begärande, trotsig. Då hon berättar om hennes liv inklusive älskarinnor här i krokarna så vrider det sig olustigt i min kropp. Igår kväll dök en av dem upp då jag & Finn tagit oss egentid med möjligheter som snart grusades. Det är alltid lika intressant att möta det inre svarta molnet som drar förbi & mörklägger mitt synfält. Jag blir så fysiskt uppfylld av den kvävande känslan, av svartsjukan, egot som går lös & som vill bedyra att jag bör ha henne för mig själv. Jag vet att det är osannolikt att det skulle ske. Här lever hon sitt hela liv & jag dyker upp vid enstaka tillfällen & vill att hon ska släppa allt för mig. I mina inre resonemang så greppar jag läget men i stunderna så får jag inte nog av henne, vill vrida ur varje möjlig stund. Jag är här nu. Se mig, var nära! Jag har aldrig tidigare upplevt samma förälskelse med en kvinna förr & hon har slagit rot i djupet av mig. Den kvällen drog jag med mig det svarta molnen & gick & lade mig & frös i mitt tält, ensam. I längtan efter människor som inte fanns där, uppfylld av henne.

 

Idag har vi två haft en bra dag. Har varit ute & sprungit i skogen. Fick sedan med henne på en workshop i bondage, BDSM, vår första gemensamt aktivt valda workshop ihop. Det är två år sedan vi möttes på vår första workshop, då vi dansade nära. Nu valde vi aktivt att gå ihop, att lära känna genom att binda, tramsa, skratta. Så lätt att gå igång. Jag hade velat få vara ensam där med henne. Hade velat låta henne binda mig, gå lös, andas djupt & länge. Se henne äta mig med blicken, händerna. Hungrig.

 

(paus)

 

Plötsligt, när jag nyss satt & skrev så hörde jag plötsligt hennes skratt & steg uppför den knarrande trappen till vindsvåningen där jag sitter & skriver. Min längtan efter henne förde henne till mig. Hon gläntade på dörren, glad över att se mig. Hey there, I was searching for you,säger hon. Snart är vi nedbrottade, nära omslingrade. Det är obeskrivligt hur mycket jag tycker om att vara nära henne, höra henne prata, minspelen, hur hon kan sucka & stöna över något utan att förlora glimten i ögonen. Så nära till skratt & lek, så nära mina händer. Om hon bara kunde ana hon fin jag tycker att hon är. Jag tycker mig se en skiftning hos henne, en vilja att komma mig närmare. Jag hoppas att det är sant. Just här & nu är hon lycka för mig.

 

För varje gång vi möts så glider vi alltmer självklart in i den andres armar & händer. Så mjuk, len. Jag älskar doften, jag är en förälskad kapten & bara förs in i stormen här, med henne. Ännu har jag inte vågat ta för mig av hennes läppar men jag drömmer om dem, om smaken av honung & av henne. Igen.

 

Resumé.

 

Tillbaka i hemstaden. Så vad hände? Hur utvecklade sig historien?

 

Jag fick smaka hennes honungsläppar till slut men hon gav sig inte till mig, aldrig fullt ut med den öppenhet jag så starkt längtade efter. Jag fortsatte tråna, blev lycklig varje gång hon smög nära intill mig, brottades med mig, bet mig, lekte. Stunder då hon lät sig bli fångad, kysst. Jag förstår att hon inte kan ha undgått att se kärleken för henne i mina ögon, känt ömheten i de händer som jag vidrörde henne med. Älskade svårbegripliga Finn. Vi stöttade varandra, var partners in a queer heart, i skogen & med rep. När hon slutligen skjutsade mig till bussen som skulle föra mig vidare, ifrån henne så var det en nära famn som hon höll om mig i. Lindade sig runt mig & jag andades in henne, en sista gång utan att veta när vi ses igen. För min del blir det inget återvändande denna sommar. Vill hon ses så får hon välja mig, i norr. Hon vet om det, är inbjuden.

 

J, igen. Jag. Är. Ja. lite småkär. Minst sagt. Kanske mer.  Ena dagen här sa han att han blivit väldigt tagen av att höra att jag hade fällt niagaratårar under Ängsbacka. Tagen. Varför?

 

Du är en av de hårdaste personer jag träffat, sa han igår. ”Därför blir det stort att höra att Du Har Gråtit. Att något har berört dig så mycket. På jobbet, där verkar du ha en välformulerad fasad med tydlig riktning. Privat: samlad, håller om dig själv, balanserad utan att alls tyckas förlora fotfästet nån gång. Sammantaget: Trygg, beundransvärt attraktiv, alltid med ett självständigt uttryck. Och jag gillar ju det. Att du du gör din grej. Men det berörde mig djupt att höra att du faktiskt inte Bara är det, inte bara hård.”

 

Jag såg på honom, tog in det han sa & minns plötsligt tidigare relationer med partners som ibland slängt igen dörren med frustrerande ord om att jag är hård som sten, omöjligt att nå. Och nu så betraktade jag J:s vackra mun när han pratade om den hårda räven & kontrade med att jag må trivas med att vara hård. Också. Men inte bara. Jag vill inte bli hård, härdad. Vill vara känslig. Också. Vill vara allt. Släng bort locket, vill inte fastna inuti en fasad. Jag vill bubbla över, vara överallt.

 

Så är det hans födelsedag & vi är på väg att helt missa varandra. Jag är glad över att han fortfarande är vaken då jag tar mig dit med Gandhi i hasorna, en timme kvar av födelsedagen. En chans att för en stund stanna tiden. En möjlighet att snart ligga omvirade. Strax vilar jag ovanpå honom medan hans lugna andetag genomströmmar mig. Han är vilande men närvarande. Hans händer rör sig mjukt över min hud, över håret. Tiden stannar faktiskt. Vi är här. Nu. Jag betraktar honom där han ligger med slutna ögon & säger stilla att det är honom jag mest väljer nu & han ler men säger ingenting. Som så ofta säger han ingenting & jag vet att jag kommer att göra något av det. Senare. Det har flyttat in en oro i min kropp, en ledsamhet över att jag tror att vi inte vill åt samma håll. Men, just där när jag så avslappnad känner hur min kropp ler av välbehag över honom så låter jag mig bara vara. Jag känner hans händer nu & jag tycker så mycket om det faktumet att de får mig att avslappnat spinna & öppna mig, får mig att uppfyllas av en tydlig inre riktning & önskan. Jag vill så gärna lära känna honom. Mer. Vill att vi väljer varandra. Öppet, ärlig, aktivt. Vill att vi väljer varandra i allt som är Nu. Inte bara om natten i allt som är enkelt, svävande. I det andra också, det som är ännu mer av livet, av oss själva.

 

Det har i ärlighetens namn känts lite motigt & strävigt med J på senaste. Uppförsbackar, ett trugande för att få gensvar, öppenhet & entusiasm. Jag har fått be honom om att kommunicera, fått nöja mig med att han offentligt sett bemöter mig svalt med distans; att jag tvingar mig själv till att förhålla mig till det på ett sätt som förvånar mig själv. Jag är inte sval, är inte snål med att visa hur mycket värme som finns i mig men för honom blir jag den som för sig med yta & finess, den som är lika sval som han.

 

Mitt högt älskade månliv placerade den verbala strålkastaren på en stor insikt häromdagen. Hon menade att det egentligen är helt befängt att en ska anpassa sig efter en annan persons måttstock på det här sättet, att den personens önskemål (och kanske rädslor) får en att börja spegla ett beteende som inte alls är eftersträvansvärt.  Och – såklart är det så. Varför ska J:s måttstock i det här fallet vara det som jag identifierar som det rätta att anpassa sig efter? Ett sätt där jag börjat värdera hans måttlighet som mer uppskattad än mina starkare uttryck av att känna stort & högt & vilja uttrycka just det? Tack Ugglan för den här påminnelsen. Jag vill inte bli sparsmakad & sval, jag vill vara passionerad & vild, omöjlig & kärleksfullt närvarande i mig själv & livet. Insikten gör mig förvånansvärt lugn. Det är skönt att bli seende. Lika bra varje gång som en insikt breder ut sig i magen likt en skön känsla av att vara på rätt väg. Det känns plötsligt inte lika sorgligt att låta tankarna vidröra konsekvenser av att jag kanske kommer att behöva välja att inte längre ha J lika nära eftersom att hans önskemål om närhet i sin helhet gör mig mer sval än het. Jag vill inte börja värdera mig själv på ett negativt sätt bara för att han & jag är olika. Det är ofeministiskt, icke försvarbart & rent ut sagt korkat att gå med på. Jag är stolt över att våga låta mig närvara & känna.

 

Under de senaste dagarna har vi mötts en del, J & jag. Vid varje möte har jag fått besök av en ledsamhet som dragit fram genom bröstkorgen. Slående inslag där jag får det bekräftat att det mer är jag än han som upprätthåller våra möten, att han inte planerar in oss två i sin vardag, att han inte trånar & längtar & vill engagera sig. Jättefint & vackert att ses när det väl sker. Att vila huvudet mot hans bröstkorg & känna hans händer i mitt hår. Underbart att låta nakna kroppar mötas & i stunden begära varandra. Vilsamt att somna nära & vakna likadant men det bygger ingen djupare kontakt. Jag erkänner det för mig själv & väljer att se det nu. Och jag vill inte ha det så. Inte nu. Hur mycket jag än känner för honom, just därför att jag känner en hel del så är det inte riktigt klokt att jag engagerar mig i någon som inte möter mig på sätt jag drömmer om. För – jag har börjat längta efter mer. Djupare, större, mer långsiktiga idéer.

 

Under de senaste dagarna har jag utöver J träffat på andra personer som påminner mig om vad det är jag vill ha, egentligen. Inte ifråga om person utan mer om hur jag önskar mig relationer.  Jag vet att J:s närhet gör mig glad, vissa skulle nog kalla det lycklig. Men, påminnelser alltså. Insikter om vad det är jag önskar mig, ibland utan att veta om det.  En av dessa i personer gestaltade påminnelser sker genom P. P är sprudlande ljus, närvarande & lekande, nyfiken & entusiastisk. Det är tydligt att vi kommer att ses en hel del framöver. ”Jag tror att varit meningen att vi skulle träffas” sa han en dag & jag nickade leende tillbaka. P vill inget hellre än att hyra kajak, allra helst nu genast & ge sig av ut på äventyr. Han vill träna Triathlon & leka med mig i solen, han är beredd att möta min intensiva blick & nyfikna beröring utan att bli rädd & dra sig undan. Han sade det till mig häromkvällen, att det är just detta hos mig som han dras till & det är nog det som får mig att se att han är modig. Ett blont leende lejon. Jag vill gärna vara hans lekkamrat & jag kommer inte att tveka. I relation till  J:s ständiga tveksamhet & velande känns plötsligt det här väldigt konkret & intressant & det gör det lättare för mig att både besviken & lättad lyfta blicken & välkomna det här nya. En annan kväll. Vi möts igen P & jag & det är som om någonting har hänt, känslobesten är vildsint i mitt bröst & jag vill inget hellre än att r ö r a vid honom, få bli vidrörd. Hey där kompis. Vad fint det ska bli att få lära känna dig mer. Och nej jag ska inte anfalla dig, jag respekterar att du & U är inne i ert gemensamma fokus nu men lika hungrig är jag för det. Det säger mig en hel del också, det speglar hur jag önskar att det vore J som ville möta mig, lika hungrigt. Att jag blivit otålig, börjat ledsna. Att jag höjer blicken för annat är symbolisk en större längtan efter mer.

 

Så bestämde vi oss (äntligen) för att ses & kasta av locket J & jag. Ses för att prata om allt som känns (och inte känns). Så fantastiskt fint att se honom igen på tu hand. Att få tid att prata, mötas. Så fort vi möttes & lät blickarna vila på den andre så bubblande leenden fram från magtrakten, en vilja att skratta & få omfamna & gå lös.

 

Det är helt klart lättare att skjuta honom ifrån mig tankemässigt när vi Inte möts såhär.

 

Vi gjorde en superfin rawfood-middag & jag uppskattade det väldigt att göra sånt ihop, vi är ju så bra på det, att vara tillsammans. Att vila mellan andetag, att få varva ned, beröras av sig själv & varandra. (”Follow your heart” säger mitt alarm plötsligt i skrivande stund som vill väcka mig nu när jag påbörjat raderna, detta levande brev till mig själv. Följ hjärtat. Och jag är redan vaken. Jag vaknade inatt av att J några gånger tog min hand, hur han ibland nästan krampaktigt slingrade in sina fingrar i mina, som om han vore rädd att jag skulle försvinna. Hur han inte ville släppa. Och jag vaknade andra stunder, kröp nära & drog in doften av honom, tog hans hand lite mjukare. Tänkte stora tankar, höll hårt i en begynnande sorg som ville sippra ut. Inte nu tänkte jag, inte nu. Jag vill bara få sova lite först. Det gjorde ont i hela bröstet när han smekte mig över håret för att gå imorse. Det sved bakom ögonlocken då han snörade på sig skorna, det stockade sig av återhållen gråt i halsen & jag öppnade ögonen lite & såg på de där händernas rörelser. Hejdå. Jag kommer att sakna så mycket med honom att det svider, mest överallt. Det behöver få göra ont. Jag vill inte bli hård, härdad. Jag kommer att låta mig sakna även om jag tycker att det är så jävla synd att han gör såhär. Ibland är det inte lika lätt att följa hjärtat.

 

Sammanfattningsvis. Han är Inte Kär, han vill inte bli kär. Han är rädd för att låta sig uppslukas helt, ser det synonymt med begränsningar, instängdhet (och jag kan förstå, jag var där förut i liknande tankar & slirade runt & trasslade till mig själv). Han behöver få stänga av ibland, gå in i sig själv & sina banor vilket innebär att han behöver stänga av, stänga ute mig. I våra mellanrum då vi inte setts har jag saknat honom, ibland längtat intensivt efter att få dela dagens tankar med honom, velat höra hans version av historier. Inte kunnat sträcka ut en hand, en röst. Inte kunnat dela, inte blivit inbjuden. Sådana saker som gjort mig mer & mer insiktsfull om att jag vill ha mer än tillfälligheter.

 

Igår glömde jag emellanåt bort att han en stund tidigare uttryckt en vilja om att vi inte ska planera något ihop framöver, att vi kommer att skiljas åt nu & kanske mötas igen någon gång, ovisst när. För det är så det blir. Vi låg & höll om varandra & som vanligt får vi ofta den andre att skratta, även nu. Jag glömde av att han en stund innan sagt att det är lika bra att jag inte hör av mig om att vilja skapa fler gemensamma planer. Märkligt, hur jag ens kunde glömma det för en stund? Vi låg & skrattade , tramsade lite & mitt i det tillfälligt lättsamma nämnde jag något om att jag tycker om att få känna stort & högt & även önskar det i offentlighetens rum. Han tystnade. Tittade på mig. "Vad vill du att världen ska få förstå om oss två?" Sa han & log lite. Jag såg på honom & frös i leendet. Kunde nästan höra hur det gick sönder i utrymmet mellan oss. Blev påmind & det slog mig så hårt i magen att jag ville försvinna bort. Ja, vad vill jag egentligen? Uppenbarligen, tydligt inte samma sak som han. ”Du får jag ta tillbaka det där sista”, sa jag, borrade in mig mot hans bröstkorg och grät. Och grät & grät över hans bröst. Kände hur hans händer smekte mitt hår, min rygg & jag vet att jag framöver kommer att glömma hur de händerna känns. Men, i nuläget är det en resa i sig att få uppleva hur hela min kropp mjuknar & följer hans beröringar med nyfikenhet & längtan. Hur kroppen svarar, ber om mer. Han förstod min sorg & undrade så småningom om jag ville att han skulle gå. ”Vad vill du?” Frågade jag. Plötsligt så osäker på när vi alls möts nu & hur. ”Jag vill stanna här & få somna nära dig” svarade han. ”Stanna!” Uppmanade jag. Och det gjorde han. Och snart, för en lång stund gav vi oss hän åt intimitet när den saknar behov av ord. Stunder av ett möte där vi fortfarande vill samma sak, då vi kan se varandra i ögonen & förstå hur rätt det är. Vi gav oss själva & varandra en fin avslutning på den här vulkanaftonen. Hans kyssar kändes nere i tårna, beröringarna fick mig att skratta. Stark närvaro & sårbarhet, en stund av lycka, av kärlek i mig. Av sorg också. Intimitet beoynd boundaries. Det här är kärlek, slog det mig. När den tillåts ta plats, när jag låter mig följa med i dess banor utan att vara rädd för den. Han kanske inte är min perfekta matchning, min lekkamrat i allt, min äventyrsvagabond, min  monogama partner i kärlek deluxe men det jag känner för honom är verkligt Kärlek bortom tvivel & ord.

 

En kärlek som igår krossade de sista förhoppningar i mig om att få en sommar ihop. Han går på semester om två dagar & har redan planerat upp den för annat. Det faktumet gör ont i mig. Sköljer över som kallvatten. Okej, enjoy the ridet then! Vi är ju ändå snart historia.

 

Jag gav honom hans försenade födelsedagspresent igår. Det gubbiga feministpaketet med Nina Björk & Bridgekarameller – och ett ömhetstramseribrev, skrivet direkte efter vårt första smått magiska möte efter Ängsbacka. Jag läste igenom brevet innan han kom & tänkte att han får det, oavsett utgången för gårdagen. Och han fick det, efteråt, fastän det mest var med vemod som jag räckte över det & förklarade när det skrevs. Jag satt & borstade tänderna & lät tårarna rinna medan han läste & han kom snart & utan ord bara höll om mig, sa att det var den finaste present han fått. Jag lade också till att det ju ändå fortfarande stämmer, från mitt håll. Där stod förklaringar om hur jag ser framemot att få lära känna honom & oss mer, hur jag drömmer om gemensamma äventyr, stunder bredvid. En framtidsönskan som han ett par stunder innan han fick brevet hade tagit sönder för mig. Eller, önskan kan han såklart inte ta. Men möjligheten att förverkliga den. Men, alla kort på borden.

 

”Jag får panik över tanken på att inte få ha dig i mitt liv” sa han. ”Du ger mig en fristad, ett lugn & en lycka som jag inte mött någon annanstans. Du visar mig ett sätt att närvara i mig själv som jag inte upplevt förr. Jag blir självisk & går sönder av tanken på att du kommer att möta andra. Jag vet att jag inte är din perfekta matchning & jag förstår att jag inte har allt du vill. Insikten gör mig ledsen. Och jag har försökt söka efter men det finns inte i mig – Kärleksförhållandet. Jag fixar inte ett förhållande & jag förstår att du är på väg åt det hållet.” Pang – ord rakt på ur det sorgsnaste blå ögon.

 

Det kändes svårt att vara sårbar, att öppna sig & förklara om hur jag inte vill ha en relation, oavsett form där jag öppnar upp mitt hjärta om, som i vårt fall nu där det finns en vetskap om att han inte möter mig i känslan. Sen är ju frågan - hur vet en hur ord bakom känslor känns? Vad betyder hans ord för kär? Vad betyder sådana idéer för mig? Spelar det någon roll? Det är framförallt att han inte vill fördjupa, inte vill närma sig mig mer som gör ont. Han är för rädd & jag är för trött på sådan rädsla. Jag vill inte göra så mot mig själv att jag stänger av mig själv för att kunna hantera oss två när han söker sin distans. Då får det vara. Jag behöver vara snällare mot mig själv än så. Jag förklarade det med några historier & tårarna fick rinna. Jag insåg att vi stod med ryggarna mot väggen & att det kändes som ett avslut.

 

Något som kunde vara vackert går förlorat tänkte jag högt för honom. Och tårarna rann, igen. Och han höll om mig nära, förtvivlad i sina egna rädslor & tvivel. Såhär blir det när en identifierar sig med rädslor. Torka hennes tårar, gör så & minns dem sen nån gång när du undrar vart Kärleken tog vägen. 

 

Nu har han gått & vi sa ingenting mer. Lagda kort ligger. Han drar iväg ett tag.  Jag ska hålla stenhårt i mig själv & påminna mig om att han redan har fått mina öppna händer – och tog dem inte. Det räcker nu. Inga fler ord i den riktningen. Inga fler initiativ, önskemål, inga fler gemensamma planer, drömmar, inga fler ord om längtan, om saknad. Lägg undan dem, låt dem tona ut. Minns men låt det vara. Blonda vackra vän, som jag blivit uppslukad & vackert berörd. Jag vill inte alls det här, att vi försvinner från den andre. Men, priset om jag står kvar är för högt för mig att betala.

 

”Det är ju du som får mig att känna mig så uppfylld, så glad, så hemma. Jag blir så himla ledsen vid tanken på att inte få lyssna till dig mer, få krama om dig. Att få landa med dig, i allt det vi skapar när vi möts. Det är en fristad för mig, stunder då jag är lycklig” sa han. Jag såg i hans ögon hur otroligt ledsen han var, så ovan vid att gråta, rädd för insikten över att vara så berörd av mig. Ändå låter han sig identifieras med rädslor för att han tänker sig att han riskerar att annars gå in i något som han inte kan leva upp till. Bättre att leva inom ensamma murar då & få svära åt sig själv när ingen annan ser hur berörd han faktiskt är.

 

Blonda vackra vän, så ledsen allt det här gör mig. Det är rena känslor i magen. Sorg & brustna förhoppningar. En saknad som stilla börjar gro. En beslutsamhet över att inte be dig vända om trots att jag anar att du inte alls är säker på det här. ”Jag vill inte bara vara din vän” sa jag igår. ”Vill inte vara en vän som lyssnar på dina historier om människor du möter, som du kanske faller för. Jag vill ju själv vara den du faller för, inte den bredvid.” Ibland är även jag binär, svart & vit.

 

Jag kan inte låta bli att tänka att han fortfarande har en chans att ändra sig, att han plötsligt ringer på min dörr & går rakt in i min famn & vill stanna. Men, det är något jag inte  kommer att be om & därför något som inte kommer att ske. Jag anar att J inte längre kan hålla kvar vid sina tankar om att jag är så stenhård som han trott. Så är det, mer mer verkar det inte bli.