att se men inte riktigt kunna uppleva.
försöker skaka den av mig, manteln, men det går inte riktigt som jag tänkt mig. denna tyngd bestående av saknad efter de mina. en törstig upplevelse av att vara utan det livsnödvändiga samtidigt som jag tar förnuftet stadigt i nävarna. intalar mig att jag faktiskt uppskattar och beundrar mina nära av denna anledning som nu får mig att tillfälligt halta fram. de har alla denna drivkraft framåt, viljan att förändra någonting, att vara inspiratörer på olika sätt. en del inte mer än att vara bortom förväntade sociala beteenden men alla gör de någonting genom aktiva val. de lever och känner i rörelsen. det är dessa aktiva livsval som ständigt placerar oss utspridda över geografiska avstånd, de avstånd jag på så vid både förbannar och uppskattar. vi är alla möjligheters kärnor. saknaden gör att jag har svårt att lokalisera mig, att återanpassa mig till det här livet nära stranden men bortom er. måste få tid att förankra mig själv igen innan jag lyfter luren och låter rösterna nå varandras igen. känns som att jag kanske går upp i limningarna annars, förlorar siktet och blir en enda röra av trotsighet som inte vill annat än återförenas genast.
resan in i genusvetenskapens alla ifrågasättande vrår påbörjades i fredags. att penda med tåg varje gång känns på sätt och vis befriande. är det något jag är bra på så är det att resa och inte stanna upp i utan istället passera genom landskap. det kändes bra att åter igen tillhöra en klassklista. oavsett vilka vi alla är så har vi en gemensam nämnare, grundförutsättningen för att livet ska levas ordentligt genom rättvisa. vi är där för att nå verktyg till ifrågasättande. att dessutom bli undervisad av människor som tiina rosenberg och jens rydström är för mig den starkare inspiration. låt allvaret börja nu. jag är beredd. på tisdag har vi den första föreläsningen och jag längtar verkligen. fyller jag upp tomrum med kunskap så hoppas jag att lätthet inför annat kommer rinnande som en bokbeställning. det är något värt att lägga vikt vid, hur en del människor har förmågan att lyfta fram de egenskaper hos en själv som kvinn finner vara närmast det sanna jaget och hur en ström av dessa egenskaper sedan formar den mest ärliga livsstilen.
jag längtar efter er.
resan in i genusvetenskapens alla ifrågasättande vrår påbörjades i fredags. att penda med tåg varje gång känns på sätt och vis befriande. är det något jag är bra på så är det att resa och inte stanna upp i utan istället passera genom landskap. det kändes bra att åter igen tillhöra en klassklista. oavsett vilka vi alla är så har vi en gemensam nämnare, grundförutsättningen för att livet ska levas ordentligt genom rättvisa. vi är där för att nå verktyg till ifrågasättande. att dessutom bli undervisad av människor som tiina rosenberg och jens rydström är för mig den starkare inspiration. låt allvaret börja nu. jag är beredd. på tisdag har vi den första föreläsningen och jag längtar verkligen. fyller jag upp tomrum med kunskap så hoppas jag att lätthet inför annat kommer rinnande som en bokbeställning. det är något värt att lägga vikt vid, hur en del människor har förmågan att lyfta fram de egenskaper hos en själv som kvinn finner vara närmast det sanna jaget och hur en ström av dessa egenskaper sedan formar den mest ärliga livsstilen.
jag längtar efter er.
dags att knyta skorna.
en ny blogg, en ny tid, ett fortsatta spinnande.
valet att spendera hela sommaren i norrland, nära skapelsens rot, där kontraster mellan höga berg och svindlande djupa dalar är påfallande under huden, var ett beslut som nu med facit i hand var högvinsten i livkonst. tidlösa dagar med nära goda vänner och nytillkomna bröder och systrar. yogaliv som plötsligt bjöd upp till dans på ett framdukat bord där tillgång till egen studio och fantastiskt duktiga lärare var mina. bastubad på riktigt eldigt vis och körsbärstårta till frukost dagen efter ett midsommarfirande med dans iklädd myntbäte bland älskade kamrater. eldar har brunnit och sinnet har inspirerats. aldrig förr har drömmen om det framtida kollektivet varit starkare än under denna sommars intensiva leverne. har lyckats med konsten att leva för varje dag och med styrka i stegen färga mig själv, leva genom och för mina egna steg. med ömhet i blick konstaterat att familjen är min motor som så många gånger förr och vikten av att i alla tänkbara situationer vara där, fånga upp en hand och locka till närvaro.
avslutade sommaren med en välbehövd meditativ fjälltur där vi vandrade flera mil varje dag och trodde att kropparna inte hade några gränser. i kombination med hanna och olle var möjligheterna många. konstaterade flertalet gånger att vi minsann var ena riktiga kap på alla möjliga sätt. försökte bestiga kebnekaises topp i snöstorm. mitt prestationskåta sinne fick sig en vass törn då jag insåg allvaret i min höjdskräck då jag för ett par minuter verkligen trodde att jag skulle tappa greppet från det glaciärparti jag klättrare fram längs. att inte heller kunna vara förmögen att bestiga sveriges högsta bergstopp i snöyran och vara tvungen att vända om då vi bara nått 1800 meter var en förlust. breath människa. "det är vägen dit som är mödan värd". nåväl. fjällvärlden på marknivå omgiven av berg var skönhet och renande visioner och att vandra och låta meningar bara flöda förbi likt vattenfallen vi passerade gjorde underverk. rensande ur hårddisken som hanna uttryckte det, plats för nytt. lämnade så lappland med löften om en nystartad tradition av bergsliv och vandring.
lämnade slutligen norrland med skavande avskedsångest men med en styrka skapad av gemenskap och vänskapseuforiska tankar. vi måste alla bygga vidare på våra trädgrenar för att sedan kunna slingra dem alla samman igen. med ett hastigt stopp i göteborg, i famn på min månkvinna i blåvalsnästet, bar det vidare mot söderns slutstation, malmö. skönt att vara hemma igen. många samtal i sommar har handlat om friheten över att avmaterialisera sig men jag måste erkänna att det just är att komma tillbaka till detta malmöhem med våra materiella ting som får mig att känna den där känslan över att vara hemma. wherever I lay my hat is home. en märklig relation till prylar. jag började med att måla om köket, färglägger väggar för att rota ner mig själv här igen. resultatet blev jordnära. det blir bättre för varje dag att vara här nu. fredrik skapar tavlor med färg, jag fotar och formar och vi nakenbadar på natten. snart står jag vid tröskeln inför det kommande 3:åriga akademiska snåret av genusstuderande och jag anar att utgången blir skarp.
valet att spendera hela sommaren i norrland, nära skapelsens rot, där kontraster mellan höga berg och svindlande djupa dalar är påfallande under huden, var ett beslut som nu med facit i hand var högvinsten i livkonst. tidlösa dagar med nära goda vänner och nytillkomna bröder och systrar. yogaliv som plötsligt bjöd upp till dans på ett framdukat bord där tillgång till egen studio och fantastiskt duktiga lärare var mina. bastubad på riktigt eldigt vis och körsbärstårta till frukost dagen efter ett midsommarfirande med dans iklädd myntbäte bland älskade kamrater. eldar har brunnit och sinnet har inspirerats. aldrig förr har drömmen om det framtida kollektivet varit starkare än under denna sommars intensiva leverne. har lyckats med konsten att leva för varje dag och med styrka i stegen färga mig själv, leva genom och för mina egna steg. med ömhet i blick konstaterat att familjen är min motor som så många gånger förr och vikten av att i alla tänkbara situationer vara där, fånga upp en hand och locka till närvaro.
avslutade sommaren med en välbehövd meditativ fjälltur där vi vandrade flera mil varje dag och trodde att kropparna inte hade några gränser. i kombination med hanna och olle var möjligheterna många. konstaterade flertalet gånger att vi minsann var ena riktiga kap på alla möjliga sätt. försökte bestiga kebnekaises topp i snöstorm. mitt prestationskåta sinne fick sig en vass törn då jag insåg allvaret i min höjdskräck då jag för ett par minuter verkligen trodde att jag skulle tappa greppet från det glaciärparti jag klättrare fram längs. att inte heller kunna vara förmögen att bestiga sveriges högsta bergstopp i snöyran och vara tvungen att vända om då vi bara nått 1800 meter var en förlust. breath människa. "det är vägen dit som är mödan värd". nåväl. fjällvärlden på marknivå omgiven av berg var skönhet och renande visioner och att vandra och låta meningar bara flöda förbi likt vattenfallen vi passerade gjorde underverk. rensande ur hårddisken som hanna uttryckte det, plats för nytt. lämnade så lappland med löften om en nystartad tradition av bergsliv och vandring.
lämnade slutligen norrland med skavande avskedsångest men med en styrka skapad av gemenskap och vänskapseuforiska tankar. vi måste alla bygga vidare på våra trädgrenar för att sedan kunna slingra dem alla samman igen. med ett hastigt stopp i göteborg, i famn på min månkvinna i blåvalsnästet, bar det vidare mot söderns slutstation, malmö. skönt att vara hemma igen. många samtal i sommar har handlat om friheten över att avmaterialisera sig men jag måste erkänna att det just är att komma tillbaka till detta malmöhem med våra materiella ting som får mig att känna den där känslan över att vara hemma. wherever I lay my hat is home. en märklig relation till prylar. jag började med att måla om köket, färglägger väggar för att rota ner mig själv här igen. resultatet blev jordnära. det blir bättre för varje dag att vara här nu. fredrik skapar tavlor med färg, jag fotar och formar och vi nakenbadar på natten. snart står jag vid tröskeln inför det kommande 3:åriga akademiska snåret av genusstuderande och jag anar att utgången blir skarp.
