mellan raderna.

Är tillbaka. H ä r. 

Tack Berlin & mig själv för att jag reste. Jag skrev en del under resan. Ord, lite här & där. Jag låter de orden berätta om min resa i framgment. 

"Det finns något intensivt & fantastiskt frigörande i att vandra okända gator fram på en ny plats med andra språk. En ryggsäck på ryggen. Jetlag. Öppen blick. Jag var framme. När jag öppnade järngrinden till angiven adress bultade det i bröstet. Jag tog mig upp längs trappor i en mörklagd trappuppgång av sten & nådde en dörr i mörkt stål. Längs dörren hängde ett symboliskt rep. Här inne binds det. Här kommer jag att låta saker hända. Jag tog ett andetag & knuffade upp den tunga dörren. Gick in till något nytt. Där innanför fanns någon form av hall i ett dunkelt ljus. Avhängda kläder & en soffa där jag snabbt slog mig ned. Satt & såg mig omkring. Lyssnade. Alldeles intill fanns ett rum utan dörrar. Jag kunde höra kedjor som rasslade, klingade, vred sig. Hörde ljudet av naken hud som möttes av handflata, ljud som avslöjade reaktioner på beröring. Jag kände mig lätt illamående, som ett djur som tänkte retirera, snabbt. Borde jag dra snabbt som tusan, låtsas att jag aldrig klivit in genom dörren, inte gjort éntre till den här okända världen? Rädda mig själv från det här som skrämde mig så? Det snurrade snabbt i huvudet men någonstans visste jag att jag inte skulle kunna lämna. Hej Rädsla jag ser det men du är inte ett hinder. Jag var där. Hade redan passerat gränsen. Var där för att jag ville, för att nyfikenheten är större än rädslan. För att jag är en sådan som inte ägs av mina rädslor. Jag tog beslutsamt av mig jackan & med försiktiga steg tog jag ytterligare några djupa andetag & gled in i en värld som kom att göra djupa avtryck i mig."

 

 

"Surprise, surprise. Ett lätt morgonhångel mot en diskbänk, blev en kidnappning och en urladdning flera timmar senare. And then, Thank you. Till mig själv & till henne för att jag gav det här till mig, för att vi gav det här till oss. Jag tar med mig det. Påminnelsen om att jag gärna bjuder ut mig på gourmeturer. Mindre tanke - mer & fler andetag från magen." 

"Jag eftersträvar så ofta att nå ytterligheter & det är den nyfikenheten som får mig att hamna på  (lite märkliga, ofta normbrytande) platser." 

"Noterar att jag finner stor glädje i att resa ensam - i att vara ensam. Jag förstår att det vore ganska lätt att få kontakt med folk lite närsomhelst, varsomhelst - om jag vill. En skön insikt som gör mig ännu mer tillbakalutad i min egenro, Jag gör allt som faller mig in, rör mig dit jag vill. Är min egen reseledare & inre guide. Tar mig runt i Berlin utan oro att gå vilse, skönt att bara se vart en hamnar. Alltid finns det någon väg tillbaka."

"Sista dagen här idag & det är helt perfekt. Allt är perfekt. Jag är redo att komma hem. Imorgon vid denna tid är jag i Luleå & lägger denna helg bakom mig. Jag är så glad över att jag reste & är så glad över att jag gjorde det ensam. Det är stärkande, en bra påminnelse om hur skönt det är att bara vara med sig själv ibland.  Idag är det en fri dag utan tidsbestämda workshops. Flera av de andra jag mött bad mig göra dem sällskap på zoo & till någon erotisk fotoutställning. Jag avböjde. Har valt mig själv hela tiden. Det är lätt att välja sig själv när en väl börjat. När jag är här så tar jag vara på möjligheter att vara i stillhet, inuti. Jag väljer mig själv före det sociala livet som jag har så mycket av där hemma. Här är det bara jag & de egna stegen. Den sociala biten har varit min utmaning här. Bor på en klubb, ständigt omgiven av människor. Sover intill folk. Jag har därför varit extra noga med att yoga på morgonen & sedan bevara den inre centreringen, tydligheten. Det för att veta vart jag har mig själv & för att organiskt kunna följa magkänslan. Det sköna självskapet. Det har inte kommit av sig själv, den här tillfredsställelsen av egenro. Därför är jag särskilt tacksam över det nu, över det lugna i mig själv. Jag är gärna i närheten av andra men vill inte självklart umgås på ett aktivt sätt. Jag glider gärna in under ett par händer en stund men glider lika lätt därifrån. Allra helst har jag under de här dagarna tänkt mig de andra sociala varelserna här som en påslagen radio i bakgrunden, hemmakärt, med distans. Jag ser framemot kvällen på Schwelle. Vill vrida ur det sista ur min relation till rep för nu. Har landat i att jag inte är särskilt intresserad av att föra ihop rep med intimitet & partner. Det här är min egna utmaning & meditation, mina gränser, smärta, njutning & bejakande. Här är jag bara naken för mig själv. Hemma med J är jag helt avmaskerad & naken även för honom. Det finns en längtan efter det också. Men inte efter att ha honom här utan för att se mig själv där. Jag längtar efter honom, oss. Att vara på riktigt naken med någon annan. Längtar efter hans hud & kyssar, efter hur hans röst landar i min mage & hur jag hela tiden vill komma lite närmare. Sex med J är en bonus, en förlängd omfamning av ömhet när orden inte räcker till. Just nu vill jag berätta för honom med hela min kropp hur mycket jag tycker om honom & imorgon hoppas jag innerligt att vi ses." 

"Sista kvällen på Schwelle bestod av många intryck. Befann mig utanför, som en betraktare. Rörde mig inuti, var en del av rörelsen. Betraktade olika uttryck, förfärades, förundrades, drogs med. Var både ensam & med andra. Rörde mig under någons händer, tog emot en masserande beröring & var nära tydlighet, gränser. Gled lätt vidare, vilade intill den nya bekantskapen med den vackra S. S som i Sasha. En person som dök upp & som genast fångade min uppmärksamhet. Han var ett annat slags lugn, en stabilitet som attraherade. Jag uppskattade & lät oss två närma sig en stund, lärde känna denna nya persons rörelse på tillräckligt avstånd för att bevara mig själv lugn & inte bortsvept eller förförd. Jag lät mig bindas samtidigt som jag fastbunden ägde utrymmet att regera, att vara kapten över skutan. Jag utforskade, tänjde på mig själv & landade mjuk. Repen skrämmer inte längre, gör mig snarare lugn. En kväll, en natt går fort när en lever fullt ut & jag kände mig till slut tvungen att slita mig ifrån det roliga, det jag aldrig ville skulle ta slut. Dra mig undan för att få vila åtminstone ett längre ögonblick för att klara av hemresan som låg & lurade runt hörnet. Många famtag, klapp & en kyss. Flera avsked som fick mig att vilja återvända hit igen, snart. Nådde till slut en säng & somnade, däckade av alla intryck som en sten som sjönk till botten för att vila. En liten stund senare när hela klubben plötsligt sov var det dags för mig att kila iväg, att lämna & dra ut i Berlinnatten, i i gryningslandet för att påbörja resan hem."

Hemresa. Återvändande.  I Sverige, igen. Valdag. Ett avgörande. En ny epok som väntade. 

J dök upp hos mig. Den här människan som hela denna kväll gjorde mig lycklig, som jag lät mig själv uppfyllas av. O t r o l i g t. Att det går att vara så nöjd. Så salig över att bara få se en annan människa med en sådan blick. Att få möjlighet att hålla om, dra in hans doft djupt i lungorna. Att få skratta så. Jag kunde inte vara nog nära & hans händer kunde inte hålla sig borta. Ömma smekande händer. Blickar av beundran, glädje. Jag höll honom så nära, skrattade. Äntligen, äntligen, äntligen sjöng det i mig. Jag kände mig så totalt i tillfredställelse. Det här är det jag vill. Här vill jag vara. Honom vill jag ha närmast. Jag väljer dig. Igen & igen & igen. Det kändes så enkelt, självklart & tydligt. Om han skulle skulle dela den tanken så vill jag att vi kör, bara vi två nu. Den här valkvällen & natten var det bara vi. Jag somnade nära, till & med drömde om honom fastän han låg alldeles intill mig. Vaknade upp & bara ville försäkra mig om att han låg kvar. Kärleken till honom bara växer & växer. Som om allt bara är början.

Senare.  

Det har gått flera dagar & han har varit bortrest. För mig är det en evighet ifrån. Satt på jobbet ena dagen & såg honom plötsligt. Hemma igen. Kunde inte sluta le & jag kände mig som en trånande ungkalv. Han log lika stort tillbaka & jag ville så gärna bara få sluta upp intill, vira mig omkring honom, säga hej efter alla dagar ifrån. Men, vi är inte öppna. Vi är osynliga för omgivningen & ibland gör det mig ledsen fastän jag i stunden ler. Det är ledsamt att hålla sig själv tillbaka när längtan spränger i bröstet & vill ut. Det är inte helt friktionsfritt i mig själv att vara kär i honom. Att vilja vara så mycket med någon som jag alltid vill ha lite mer av. Det kanske det som är grejen; att det här sättet vi är med varandra på alltid föder mersmak. Det går att se det som en fördel, vår styrka. Jag kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna bli less på honom. Kanske att det skulle vara känslan av att aldrig få nog, att jag nån gång vill få bli mättad & att jag därför söker mig bort för att få mer. Ändå är han så mest & totalt uppfyllande när vi väl möts. 

Efter jobbet den dagen ringde han mig. ”Jag vill se dig nu, får jag”? undrade han. Vi möttes upp. Snart mittemot varandra. Mittemot, hundra mil ifrån. Jag stod nästan inte ut. Som vanligt är våra samtal intensiva, sköna att dela. Ändå satt jag mest där & längtade ihjäl mig efter honom. Ta i mig, kyss mig, göra något tänkte jag som en annan matador men han satt kvar & verkade nöjd i sitt. Sedan skiljdes vi åt & det var knappt en famn, mer ett hejdå & på återseende. Kvar fanns jag med alla tumlande orkaner i blodet. Det är skönt att längta även om det är frustrerande ibland. Samma kväll hade jag svårt att somna. Hade en ilande magkänsla, ett mindre orostecken kring att J glider undan. Gav honom en rad om att jag kände mig rädd för att det känns så mycket. Han returnerade ord om att han också kände sig rädd, av samma orsak. 

Igår gjorde vi sällskap med varandra efter jobbet & jag bad honom ta med mig hem till honom direkt & vara naken med mig där. Så befriande att få vidröra honom, det enkla i att ta hans händer i mina. Ganska direkt klargjorde han att han hade något han behövde prata med mig om. Det sätter sig alltid i magen på mig, som om de inre organen håller andan, stelnar till, går på kylläge. 

”Att vara nära dig, vara med dig känns alltid, alltid bra. Jag har känt mig rädd ibland då jag inser att jag känner så otroligt mycket mer för dig än jag hade kunnat tro att jag skulle göra, såhär berörd av någon har jag inte känt mig förut. Du är magisk för mig. Magisk att vara nära. Men, ibland, när vi inte ses så händer det något i mig. Och det har blivit så mer & mer på senare tid. När vi inte ses så känner jag mig avstängd, kall, obrydd. Ibland när vi mötts spontant som ena dagen på jobbet så kände jag mig även sådan mot dig. Kall, avvisande. Den gången frågade jag dig efteråt om du hade upplevt mig som kall. Du svarade att du antog att det berodde på att jag hade mycket på jobbet, var mycket i huvudet. Och visst. Så var det. Den gången. Men det är inte alltid så & det är det jag har märkt. Ibland känns det bara inte bra när jag tänker på dig. Då känns det ingenting i mig. Å andra sidan; varje gång & jag menar det - varje gång vi möts & är närvarande med varandra så är alla orosmoment i mig som bortblåsta. Då känns det så enormt mycket igen. Men, jag funderar mycket på varför det är så att det ibland inte alls känns bra i tanken på att vara med dig. Jag behöver nu få berätta hur det är, hur det ibland inte alls känns för jag vill vara ärlig i allt med dig. Det har känts som att jag dolt något för dig på senaste. Jag förstår inte själv varför det är såhär men bättre alla kort på bordet, hur än det är." 

Jag betraktade honom intensivt när han förklarade. Uppskattade han rättframhet, ärlighet. Samtidigt kände jag hur ledsamheten gjorde våld i magen på mig. Spred ut sig, gjorde mig tung. ”Tack för att du är ärlig," svarade jag. ”Jag behöver få landa lite nu”. Jag borrade ned mig vid hans halsgrop, blev omfamnad. Mina rädslor om att han kommer att försvinna snart kändes bekräftade. Så ibland känns det inte alls bra för honom i tanken på att vara med mig. Medan jag alltid, alltid längtar efter honom. Helvete. Första inpulsen var att göra det jag kan bäst: Dra. Rädda mig själv när det fortfarande går. Lämna för att inte bli mer sårad. Flykträven. Snabbräven. Å andra sidan kände jag en trygghet & ett lugn inuti som centrerade mig, som gjorde mig klar i sinnet. Jag vill vara nära den här personen så enormt tydligt. Jag vill inte gå händelserna i förväg & lämna. Den här gången är det dags för mig att löpa linan ut tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? Att han lämnar & försvinner? Ja. Är det något jag inte skulle fixa? Nej. ”Förlåt mig" sa han & fick mig att se honom i ögonen. "Jag vill inte göra dig ledsen." ”Ledsen” sa jag. "Jag är ledsen. Men inte bara." Så förklarade jag för honom om mina rädslor, mina tankar om att kila vidare, min tro på att stanna kvar, min kärlek för honom. Allt på borden, så mycket nakenhet, så totalt jävla blottad. I samma ögonblick som jag gjorde mig så naken så växte jag. Att våga är en seger. Att vara livrädd men köra ändå. Att våga stanna för att hjärtat vill. Det var med en intensiv intimitet som vi fortsatte kvällen & det var första gången som jag blev så utmattad att jag behövde bromsa oss till slut. Jag var helt urvriden av allt, att känna så mycket åt så många håll. Vi tänkte båda spendera den sena kvällen på egna håll, med oss själva allena & innan vi skiljdes åt så betraktade jag honom med en trött, mild blick. Det är verkligt mycket kärlek i det här. 

Väl hemma sedan. I lugnet i rävlyan så noterade jag hur en distans växer i mig. Som ett elakt litet frö. Jag hoppas att den inte är här för att stanna. Alldeles nyss kände jag mig så självklart övertygad, så riktigt fånigt lycklig över att låta mig själv vara så uppfylld av honom. Det är vackert tycker jag, att känna de där aktiva valen sprungna ur ömhet. Jag är inte påväg bort ifrån honom men jag bara noterar det här för att försöka förstå mig själv ordentligt. Jag lämnades inte oberörd av allt han sa igår. Jag märker ett uns av skalbaggeskal, ett ytskikt som omger mig & tankar på honom. En beredskap jag inte vill tänka alltför mycket på men som ändå känns idag. ”okej, han är på väg ifrån dig. Var beredd nu. Fall inte för naivt. Njut av det som är men vet om att det snart är över.” En sådan monolog biter runt i mig som en bitter vessla. Jag försöker hålla mig klar i tanken, hålla hjärtat rent & öppet. Skit ned dig bitterljuva rädsla. Jag behöver inte dig. Jag är lite ledsen idag. Jag märker att jag tänker mer på alla ord han sa om sin osäkerhet än de ord han faktiskt också sa om hur mycket han tycker om att vara nära mig. Jag tänker mer på de orden & blir ledsen än låter mig känna hur vackert det var när vi länge & intensivt såg varandra i ögonen & log. 

Idag ska jag spendera tid i skogen med Ludvig Trutsång, vackervännen med det rödtonade skägget. Ikväll sedan ska vi ses ett helt gäng med chosen ones. Ludvig kommer att vara där. Även J har faktiskt sagt att han vill göra oss sällskap. Vill bli presenterad för mina närmaste här. Det är ett stort steg. Jag tänker på det med nyfikenhet nu. Det bekräftar också det jag känner; att vi kommer varandra allt nämre & att vi väljer varandra. Jag vet inte vad orden från igår om hans osäkerhet betyder. Jag ska försöka att fortsätta leva med öppna händer även om det gör mig rädd nu.