Tack. Som fan.
Igår.
Jag på jobbet. Han också. Plötsligt i den andres blickfång. Hade vi haft svansar hade vi avslöjats direkt med vilda ivriga rörelser. Kanske behövs inga svansar för att avslöjas. Min kollega, den enda som känner till mig & J & som fanns bredvid mig log. J:s ansikte sprack verkligen upp i det största leende, helt spontant. Kanske överraskades han så av att se mig så att han inte hann rätta till sig själv. Längtade ord i telefonen sedan. Jag som uttrycker hur svårt det är att nästan inte få finnas samtidigt som det känns så mycket i hela bröstkorgen. Han som undrar om han får vara min ikväll.
Jag ägnade resten av eftermiddagen åt att längta efter honom, laga mat med kärlek åt mig själv & längta ännu mer. När han äntligen dök upp bakom min dörr så lät jag mina ögon sluka honom hel först. Han var ännu vackrare än jag mindes honom och jag blir alltmer en djupt förälskad en som ser på honom med de mest dimmiga ömhetsögon.Han kom till mig med ett skratt i hela sin kropp & fångade upp mig med glada kyssar & lekfulla ögon. Resten av kvällen var vi varandras, fullt ut. Mer nära än någonsin. Både med ord, kropp & närvaro. Den mest allvarsamma intimitet som lekfullt tänjdes ut, blev retsamma skratt & vildaste åtrå, fullkomligt hängvina beröringar & ögonblick av nästan overklighet. Stunder då vi stannade upp & bara såg varandra så naket i ögonen, båda två inuti den andre. Han, som en förlängning av mig själv. Vår nakenhet som den mest fullkomliga kommunikation av kärlek & längtan då ord inte är tillräckliga. En utsträck viskning, en sjungande melodi mellan våra händer. Det går nog inte att komma närmare än så här, viskade jag åt honom. Svetten rann genom mitt hår, hans hand lekte med röda slingor mellan fingrarna, omslöt mig totalt & jag kunde inte vara mer hans. Senare låg vi alldeles tagna, hänförda, berörda & alldeles euforiska intill varandra. Tittade på den andre, nästan blygt. Is this for real? Hände det här verkligen? Kan två människor vara så nära? "Du förstår nog inte hur du trollbinder mig" viskade han. "Hur du kan få mig, hur du har mig hur du vill." Samtidigt vände han mig om & drog mig intill sig, omfamnade mig så mjukt & jag kontrade med att han nog antagligen kände hur han kan göra vad som helst med mig, för mig, av mig. Im all yours. Och jag är sannerligen helt & hållet dedikerad. Under natten låg vi nära, som förlista kaptener. Jag drömde flera olika drömmar om honom & varje gång jag vaknade upp & upptäckte att han låg intill kände jag som om det vore julafton. Och, när vi vaknade ihop & drack morgonkaffe berättade han om sina drömmar om mig & vi skrattade gott åt det här, hur det känns.
Sedan har en arbetsdag passerat. Jag var på konferens & diskuterade jämställdhet. Efteråt bröt jag min egen distans till J på jobbet & sökte upp honom på kontoret. Vi satt där inne & diskuterade läget på jobbet. Politiken löper amok & allt kan förändras i en handvändning. Mellan raderna i luften fanns spår av gårdagens magi & det finns något magiskt i hur mellanrum kan tala för sig själv & berätta hur det verkligt är. Det blev inte alltför långa djupa blickar, så fort vi fastnade i den andres ögon så smög sig skratten fram ur magen, leendet som får världens alla viktiga politiska processer att tona ut för en sekund. Vi försökte & vi lyckades bra att hantera kollegieskapet.
Jag bytte senare om till löparkläder, gjorde mig redo för löpträning i skogen, i regnet. J & jag lämnade bygget samtidigt. Frustrerande känsla hos mig, att vara nära intill men förstå att vi inte kunde vara så nära som jag allra mest längtade efter. Trodde jag. J var bilburen & jag stod redo intill min cykel under det fallande regnet. Var beredd att dra snabbt för att slippa längta efter närhet. Såg på honom med distans. Jag var redo att säga hejdå, ge mig av bara. Han såg på mig. Intensivt. Länge. Körde fram till mig. "kom", bad han. OCH där, precis utanför jobbet kysste vi varandra medan regnet renande världen. De mjukaste, längsta kyssarna som tog andan ur mig. Kärleken från igår, genom dagen & fram till vårt ögonblick där i regnet. Tack. Det var den känsla som plötsligt omfamnade mig. Tack mig själv för att jag tror på dig, mig & oss. För att jag vågar vara naken. Och för att du äntligen vågar möta mig, lika naket.
Jag somnar strax genomtränad & stark, kär & väldigt glad. En bra känsla att minnas. Sen. I alltings eviga förgänglighet.
En parantes, ett ömsint undantag.
Händer, tatuterad hud, läppar. Helt opretantiöst & målbefriat. Oväntat, nyorienterande. Väbekant & främmande i ett.
"Vill du följa med mig & x hem inatt?" Hennes ord i mitt öra. Jag slutade inte dansa. Genomfors av den sedvanliga tveksamheten som tenderar att avböja erbjudanden bara för att. Bara för att det går att avböja & stanna kvar inom trygga comfortzones. Jag såg på henne & det räckte för att jag skulle övertygas om att jag måste ta chansen. Lev nu, vad finns imorgon om nu morgondagen alls finns? Det hade varit en genomgående lesbisk kväll. Feministhäng, stärkande samtal, spelning med bästa Silvana Imam. Det var upplagt för en fortsättning bland bröst & mjuka läppar. Och lesbisk kväll i den bemärkelsen av att det ibland är så skönt att få gå in i hela bubblan av lust & längtan för kvinnor & ingenting annat. Glömma omvärlden, patriarkatet & vardagens tillvaro av också underbara mänskliga män. Jag hade dansat & dansat & dansat & hade bubbel i kroppen & hade därför ersatt en hel del av efteränksamheten med spontan lust, iver & odödlighet. "Lets go then" sa jag & tog hennes hand. Därför hamnade vi så småningom avklädda i konstellationer jag inte ens fantiserat om förut. Det var en fröjd att se dem, två av de vackraste kvinnor jag vet. Så nära. På ett nytt sätt för oss alla. Som om det faktiskt bara hände. Lite märkligt. Att ha känt den ena av dessa kvinnor i femton år. Och nu, nu vet jag hur hon smakar. Hur det känns att ha henne nära. Det känns som att vänskapen stärks & imorse när vi vaknade upp var det inget särskilt över det här. Annat än att vi skrattade. Kanske lika överraskade. Och, sedan gick jag hem & både log & förundrades över livets alla möjligheter. Och jag skriver om det här. För att det kommer att få stanna här, bland rader & hos dig utvalda som läser.
Söndag & jag har inte sovit många timmar. Lyssnar på feministisk peppmusik & ska utmana mig själv med att försöka bevara dagen så oplanerad som möjligt. Med längtan efter J & i eftertanke.
Oktobervärldens ickevarande.
Torsdag.
Jag hade släppt förväntan på hur det skulle bli att se dig igår då jag upplevt att jag känt mig avslagen då vi möttes senast. Det intressanta i hur en kan mötas utan kläder utan att vara naken och sedan i kontrast, vara påklädd men totalt avklädd, blottad.
Där stod du igår och väntade på mig utanför bion när jag blåste in med hjälp av oktobervinden; den som får en att knappt förstå om en är vaken eller fortfarande sover, den som planterar längtan efter äventyr bakom varje tanke; en längtan bort, till någonting som berör & förvånar.
Som vanligt, många ord i utbyte; en stor tillfredställelse att utbyta tankeväxlingar med dig. Vi babbelpratade i munnen på varandra hela vägen in i biosalongen. Jag hade hunnit med att notera att vi inte rör vid varandra offentligt & hunnit med att fråga mig själv hur det känns att leva i detta hemlighetsmakeri som ibland smakar bittert. Igår orkade jag inte med att söka skuggor i mörker när känslan mest var glädje i att se dig. När vi är nära, så finns vi så starkt att jag glömmer att vi inte är synliga. Och där, i biomörkret tog du tag i mig & kysste mig så längtansfullt att jag slutade fundera på förlängningar av stunden. Där & då blev jag varse hur du kändes. Igen. Blev påmind om hur det var att träffas de allra första gångerna. Då så försiktigt trevande med stora nyfikna sinnen, främmande för varandra men ändå uppfyllda av det vi inte kände till så mycket om men kände mycket för. Igår blev jag översköjld av den förälskelsekänslan. Den sköra som ser allt som för första gången. När bion var över frågade du om om du fick promenera med mig hem & det gjorde mig gladare än jag kunnat föreställa mig. Du & jag, en hel natt till ihop?! Inget kan tas för givet, allt rör på sig. Men, igår ville jag inget hellre. Du tog min hand i din & vi gled, blåste, halkade hem mot mig. Igår var det vi. Igår var det övertygad kärlek, så som kärleken är när varje andetag omhändertas med största vördnad. Att få av sig alla kläder & stilla ligga intill varandras sköna nakenhet gjorde mig lugn, lycklig. Vaknade flera gången inatt, mest bara för att försäkra mig om att du fanns där. Rörde vid din kind, en hand genom ditt hår & kröp så nära det gick för att sedan somna om. När klockan ringde i gryningen, medan isen ännu mörkt vilade på sjön utanför mitt vardagsrumsfönster lät jag mig själv fyllas av känslan för dig. "Var rädd om ditt hjärta & var snäll med dig själv. Bjud in ömheten & var stolt över den" sa min H då vi skiljdes åt. Och imorse gjorde jag det. Bjöd in ömheten & kysste honom i pannan. Lämnade slutligen en sovande guldlock i min säng & vandrade ut i morgonmörkret, mot ett kontor som känns som en skön oas dessa tider. En plats för ro, kreativitet, ordning.
Jag tror att det går att skönja en skiftning i mig själv & inställning till jobb sedan jag bytte arbetsplats. En heltidstjänst på kontor kändes tidigare som en fängslande idé om tillvaro. Jag tänkte att jag ville röra mig runt, vara abstrakt i kanterna. Men, allt eftersom har jag landat på kontoret, med många olika arbetsuppgifter & bland strategier för framtiden & jag är mer & mer gärna just på arbetet. Ser framemot strukturen, tydligheten. Uppskattar hur jag lämnar det mesta av jobbet varje dag när jag går härifrån. Hur själva vetskapen om att jag har det här jobbet gör mig lugn, glad. Det blir strukturer i livet, inombords. Ett större lugn, en överblick för det som Inte är jobb & all frihet som finns i detta.
Idag, fredag.
Det har varit generellt sett långa dagar den här veckan. Kalla morgnar, sköna snabba promenader. Spinnande tankar, glödande idéer, stretiga samverkanspartners, öppningar & klurigheter om vartannat. En vit värld som smält, blivit till slask & smutsiga gator av iskall smet som tagit sin in i varje glimt av hud, genom skosulor & dränkt varje strumpa. Löven fallna, träden ser ut som om de varit utsatta för övergrepp; som om de ropar med nakna armar & undrar vad som hände. Dagar blir mörka, milslånga. Jag har fyllt dem med tjänster, burit & flyttat åt vänner. Slitit i mig själv för att räcka till, fått inre panik av bristen på egentid. Blivit mindre vänligt inställd till min omvärld, känt mig snårig & egensinnig av allt runtomkring men har bitit ihop & kommit hem sent & slockat som en slutkörd bäver.
Stunder med J blir en kontrast. Idag har slaskande gator varit nästan komiskt dränkta av oktoberkänsla. På lunchen mötte jag upp J på jobbet & så började vi ta oss fram genom vilda vindar som piskade regn i våra ansikten. Gemensam lunch på stan väntade. Jag skrattade fastän strumporna var genomvåta & plötsligt kändes allt det grå betydligt mer färgstarkt ändå. Snart hade jag en fantastastisk pumpasoppa framför mig & en J som sakta torkade bredvid. Allt det tvära rann av mig där bredvid honom. Jag mjuknande, stannade upp i alla borde-göra-sen-tankar. Stanande till & kände hur soppan smakade med varje chiliflinga, lyssnade till varje nyans av hans ord & sökte väl efter mina egna. Vi talade om drömmar, om att påminnas om det verkliga vi själva skapar. Han berättade om en vacker dröm han haft om mig & jag log. Jag både ser & känner hur han omfamnar mig med hela sig själv. Det, på ett sätt han inte riktigt har förstått själv än. Efter lunchen drog vi ut i vinden & shoppade åt honom & det kändes fint att vara smakråd, att skratta i det offentliga bredvid varandra. Then, time to say goodbye. Han ska åka iväg idag över helgen. Och nästkommande helger därefter. "Så, ska vi kramas här?" sa han med lite ifrågasättande ögon på mig där vi stod mitt på gatan, i stadens lunchmyllrande av människor. Jag svarade inte, gav honom min allra största rävkram istället. "Jag kommer längta ihjäl mig efter dig i helgen" sa jag i örat på honom. Han skrattade lite. Kysste mig i pannan. Ömt. Och vinden slet i mina kläder & mitt hår & vi drogs åt olika håll av de åtaganden som väntade. Ändå, där & då var det något som blev svårt att hantera. Det gick en dramtisk våg genom mig av sårade känslor. Vände huvudet, såg att även han spanade efter mig. Ja, vi hade haft det superfint, verkligen. Och just därför kände jag mig plötsligt så lurad & snuvad på konfekten. Ena stunden så nära, i andra ögonblicket är det inte alls okej att kyssa varandra offentligt. Att ge varandra det avsked vi båda säkert längtade efter. Jag blev så vansinnigt trött & less på att lägga locket på mig själv. Gick med arga steg tillbaka till jobbet istället för att le över det fina mötet vi i själva verket hade haft. Skickade iväg några rader till honom om min längtan efter att slippa bry mig om andras blickar. Jag vill ta hand om vår kärlek nu, låta den frodas & vara stor i vilken form den än antar, vart som helst. Inga mer begränsningar.
Nu är han i Stockholm. Rastar sinnet, gör sådant han behöver & det är bra. Jag kommer fylla min helg med en hel del härligheter här. Second hand i stora lass, feministhäng, klubbkväll & stora portioner av egentid.
Livet i sin osminkade version.
Kärlek.
Igår.
Fyllde på med stärkande energier. Feministisk promenad med M, sällskap av modern, hjältinnan som bytte däck på min bil. Och mer än så.
Det var en magkänsla att lita på. Han hörde av sig. Dök upp. Stod plötsligt i min hall & det var skönt att krama om honom. Jag kunde göra det med öppna armar, rent sinne. Jag hade precis varit & rastat mig själv tillsammans med systern i skogen, i årets första luddiga mjuksnö. Sprungit, flugit fram som en lufsande ren i eufori. Äntligen ljust, mjukt, rent. Genomkörd & därför var det ännu lättare att möta honom, lugn. Jag lade snabbt en tystande hand över hans läppar, ville inte höra när han ville förklara läget & omständigheter. Plötsligt rann all vilja ut att förstå eller tydliggöra. Jag ville låta kroppar mötas, i tystnad förstå gemensamma rörelser istället. Det var lätt att förföra honom, att dirigera om de där tankarna, ge ögonen en annan glans. Jag hade själv lite svårt att helt & hållet bejaka det som brukar göra mig så lugn & hur nära våra kroppar än möttes så nådde han mig inte hela vägen in. Ändå somnade jag slutligen som ett barn med hans armar om mig, helt omsluten & alldeles, förträffligt nöjd & i ro. De där orden får vi ta sen. Jag är inte där, nu.
Jag blir mer & mer egen av mig. Jag noterade det när jag vaknat idag & han fortfarande låg kvar & snusade som den vackraste guldlock i min säng. Jag längtade efter att se honom slå upp de där blå bara för att få se honom mjukt vakna in i dagen. Samtidigt längtade jag efter en stunds egenro, att få vara lite ensam innan det var dags att ta sig till jobbet & allt det sociala som väntade där. Längtan efter ensamhet. När den är självvald. En stark, befriande känsla. Vetskapen om att ensamtid väntar gör mig lugn. Inte hela tiden, inte alltid men ofta, flera gånger varje dag behöver jag vara bara jag.
På jobbet. Bra energier. Möte med chefen. Det går som det ska. Jag älskar mitt jobb.
Efter jobbet mötte jag som hastigast upp min eremitinspirerande vän & psykologiska doola M för att handla lite mat & vi konstaterade att det till & med kan kännas intimt att handla ihop med människor. Att det gäller att spendera tid på rätt plats med specifikt & väl utvalda skatter. Sen drog jag vidare för sista eftermiddag & kvällen med min eviga kärlek, H. Snart hade jag knyttet i famnen vars moster jag så stolt blivit utsedd att vara. Som jag kommer sakna honom, de där mjuka små händerna & att få se allt som ständigt upplevs för allra första gången. Och H, min fru, kärlek, närmsta spegelvän. Ska vi vara åtskilda i flera, flera månader nu? Är det åter dags för oss att säga hejdå? Att bara få finnas i hennes närhet fyller mig med kärlek & lugn. Med henne är jag hemma, alltid, vartsomhelst. Älskar hennes gester, minspel, uttryck. Allt som gör henne till just den färgstarka människa hon är. Och som vi läser varandra, ser & finns närmast. Länge befann vi oss framför den öppet brinnande elden men till slut somnade knyttet & slutligen var det dags för mig att ge mig av. För henne, för dem alla väntar en lång resa till ett land i fjärran. Hon & jag vid min bil. Lång omfamning, flera floder längs kinderna. Som jag kommer sakna henne! Nu flyr vi inte undan varandra som förr då vi inte kunde hantera våra avsked. Nu möts vi helt naket istället i all vår sorg över att skiljas. "Jag älskar dig" sa jag med grumlig gröt i sorgehals. "Och jag älskar dig så" svarade hon samtidigt som hon tog sats & sprang iväg, ut i mörkret med sina tårar.
Som jag vill leva resten av mitt liv nära henne. Och jag kommer att göra det. Länge.
A short update.
Efter en magiskt skön natt där jag brett ut mig i hela sängen drar väckarklockan igång mig denna lördagmorgon. Gnugga ur morgongruset, upp på cykeln & iväg för att svettas ut det där som skaver. Ju snabbare jag cyklar på min spinningcykel, desto lugnare blir sinnet. Efteråt, a pure blessing. Möter upp vänner på stadens bästa (och enda) ekohak & lyssnar på musik & skrattar & planerar för gemensamma äventyr. This beloved chosen ones alltså. Jag är glad när vi skiljs åt & lugn när jag återvänder hem till grytet. Har en magkänsla som, intressant nog, uppmuntrar mig till att inte på allvar räkna bort J. Inte för att jag har fått någon respons alls utifrån. Nej, känslan kommer helt & hållet inifrån. Jag ska andas djupt med magen idag & se om om min intuition vet mer än huvudet just nu.
I remember this.
Såg honom plötsligt på jobbet idag. Först en blond nacke. Våra blickar som möttes. Ett leende från honom. En längtan i mig. Så nu är han tillbaka. Det känns som om vi pendlar från att vara otroligt nära till ett totalt främlingsskap. På en handvändning. Jag har inte haft någon aning om vart han har tagit vägen, blondie. Ingen kontakt. Och det är just den uteblivna vardagliga kontakten som bygger osäkerheten i mig. När han inte besvarar min längtan.
Och nu är vi här igen. I något jag känner vagt igen. I något som inte ger mig en särskilt bra magkänsla. Ingenting har hänt & det är just det. Ingenting händer.
Vi har inte sett sedan måndags morgon. Inte hörts. Någon rad från mig men ingenting tillbaka. Inga gemensamma planer. Inget att rikta blicken mot. Inget som får mig att bevara tron & då faller jag. Lite snabbt kanske. För att jag inte fixar att tro ensam. Blir arg. På mig själv. Besviken. För att ingenting av det som inte är beror på att han gör något orätt. Det finns ingenting som han varken sagt eller gjort som lovat en varaktighet eller förlängning. Däremot har mina önskemål spunnit stora nät av förhoppningar. Of course. Nu känns det som en kalldusch. I magen. Jag låter honom lägga locket på mig trots att det är han som vill begränsa sig själv till stora känslosamma utsvävningar. Eller ännu mer sant: jag lägger locket på mig själv för att jag tror att det är bra att göra som han. Men, det är hans förbannade lock. Varför tar jag på mig det? Och varför - allt på bordet nu - varför håller jag kvar den här relationen som faktiskt mestadels kretsar kring hans premisser & önskemål? När. Han. Vill.
Visst. En ska ses när en själv verkligt önskar. Självklart. Men just nu känns det som att jag går runt & bara törstar som en hund efter lite uppmärksamhet, lite kärlek. Tar allt jag får så jävla tacksamt. Ställer inga krav. Bara. Är. Kär.
Han säger fortfarande att han inte är det. Inte är kär i mig. Vad fasiken håller jag på med? Försöker upprätthålla en slags vänskapsplig relation med intimitet som härligt bonus som om det inte gör vare sig till eller från vad för relation vi har? Glider runt & verkar nöjd? Jag har hela tiden tänkt att han är mer rädd än ärlig, att han inte vågat se för sig själv vad som verkligt är. Och visst, han har erkänt en del av det också, om hur han nu känner mer för mig än han någonsin gjort i en kärlek. Men, det kanske inte är mer än såhär ändå? Han är väl nöjd, glad. Glida än hit, dit. Bort.
"Min känsla är att du har dragit dig undan mig. Igen. Är den sant?" skrev jag nyss till honom.
"Den är sann. Men förmodligen inte längre än tills vi ses nästa gång. Hur känns det?" svarar han.
Jag har inte svarat. Än. Men snart. Behöver få koka en stund till. Få svalna. Det är mest det att jag längtar efter mer med honom än vad jag får. Och att jag blir förbannad på mig själv för att jag försöker nöja mig med våra stunder tillsammans som gör mig så galet jädra lycklig. Försöker men är inte så nöjd. Det är alltid, alltid han som drar sig undan, som skapar agendan för när vi ses. Och jag lägger lock på mig själv som jag inte trivs med & är kär som en obekväm tonåring som upplever kärleken för första gången.
Jag skriver tillbaka. "Helt ärligt talat så är jag riktigt kär i dig & jag vet inte hur jag ska hantera det här".
Hur ärlig kan en bli? Jag ska ge mig högsta betygg i torettsärlighet när jag får lite distans framöver.
Tar min kära vita Glenn & styr mot Den Stora Kärleken where there is always love, Hanna. Landar i en varm liten stuga med en brinnande eld & har strax kärlekens förlängda arm i mina armar, Elliot. Han blir tokglad när han ser mig & tycks ha oändligt många historier att berätta för mig. Han än så ren, tydlig i sig själv. Ärlig i sina uttyck, en mästare på att få mig att nästan vilja gråta av renaste glädje över att han finns. Och min Hanna, alltid. Eviga, älskade Hanna. Vi tillsammans i en soffa. Drar ut våra alla tankar, synar dem på scen, gör narr av vissa, förstår somliga, skrattar åt andra. Skrattar med varandra. När jag berättar om J med ett trumpet leende på läpparna, med ett slags livets ironi över hela situationen så ber hon mig att inte vara så hård mot mig själv. "Arg?" undrar hon. "Varför vara arg på dig själv när du borde vara stolt för att du tror så hårt på kärleken? Lär dig något av det istället. Det är dags att se att du kan tycka att öppna relationer är en fantastisk idé men samtidigt stå upp för att de inte passar dig. Att det inte är där du är nu. Att du inte heller lägger några lock på utan bjuder in till stor, djup kärlek med fullständig kapitulation och fokus. Du älskar högt & vilt & var stolt för det! Och sörj - låt dig sörja att J inte möter dig. Låt dig vara så in i helvete ledsen över det ett tag. Du kommer att reda dig ur det som med allt annat. Men var just du är. I kärlek, i sorg, i dig själv." Min älskade fru. Hon gör mig så lycklig att jag inte kan sörja den stunden med henne bredvid mig utan skrattar åt henne istället. Över hur vi människor ramlar runt & tråcklar fram våra dagar, våra liv.
Har just återvänt hem. Sa nyss godnatt till Elliot som glatt log mot mig, sin moster. Jag kände mig rik där. Bredvid min bästa vän, i blickfånget av det leende knyttet. Sitter i kökssoffan. Det värker i kroppen. Inte en enda rad tillbaka av J. Det i sig är kanske mer betydelse än ord. Och det gör ont. Och jag ska tillåta det att kännas nu. Allt som är.
Från dagstankars vindlingar.
Lunchade med en god vän idag. Plötsligt dök hennes ex upp. I själva verket var de aldrig riktigt tillsammans men det fanns tider då de hade en kärlek som hade kunnat flytta berg. Så nära, så ständigt i den andres fokus. Vad är ett ex? Någon ur det förgågna? Någon passerad? För ett tag sedan råkade jag beämna P som ett ex framför honom. Han ryggade tillbaka som om jag slagit honom. Som om det blev så definitivt game over. Och det kanske var underförstått så. Lämnad bakom. Märkligt ändå. Det är sex månader sedan jag lämnade honom nu. Innan dess levde vi tilsammans. Då var han vald, nära. Idag, några månader senare är han redan betydligt mer avlägsen. Så skräckslagen jag var över uppbrottet, att skiljas från. Att tona ut från en älskad människas livslinje. Idag är jag starkare än någonsin utan honom. Några månader senare alltså. Är det livets ironi? Livets stora glimt av humor? Idag när vännens tidigare kärlek dök upp så frös deras båda världar för ett ögonblick. De blev så övertydligt medvetna om den andres närvaro att de försökte spela ännu mer avspända för situationen än vad som föreföll okonstlat. Som det ofta blir när en försöker något alldeles för mycket och glömmer sig själv. Det blev så tydligt att de inte hade något kvar för varandra nu. Inga ord, ingen tid. Ville inte längre se. Det gjorde mig obekväm, fick mig att bli kall i kroppen. Ledsen. Hur förgängligt allt är. Allt.
Återvände till mitt kontor. Såg J:s namn framför mina ögon i gemensamma mailkonversationer, möten, minnesanteckningar. Hur vi omnämns i gemensamma sammanhang med totalt avskaknad av mer än kollegieskap.
Som med min vän & personen hon höll så kär, som var hennes allt ett bra tag. Nu reducerad till historia, x:et. Gemenskap blev främlingsskap. Som om de båda tvättades bort, finns inte. Kommer en dag inte heller att minnas så mycket om den andre. Ett ex i en mening som mest fladdrar förbi. Tankedamm.
Tänker oavkortat på J. Hur vi båda är sådana välkammade figurer ibland. Följer ordning, skapar tydlighet omkring oss på jobbet. Hemma känns han i hela kroppen, exploderar som ömhet i mitt bröst. Det, det sistnämnda är det ovärderliga för mig. Att låta mig själv beröras så. Låta en annan människa vara min verklighetsdröm.
Jag blir rädd för att den dagen kommer när vi båda har reducerat varandra till minnen, berikande erfarenheter, avslutade samtal & bortglömda känslointryck. Då jag mest noterar namnet i gemensamma anteckningar. Låter blicken rinna vidare, inte nämnvärt berörd.
Jag är nämligen rätt säker på att J är expert inom området glöm & gå vidare. Locket på, städa ansiktet, bara gör verklighetsflykter gång på gång tills de blir en ny tid. Till dessa nya blir det enda en vet. Tills en glömmer det som betydde något. Eller kom på dess betydelse när allt ändå var försent. Han är lite för bra på att inte låta världen veta om oss. Och det i sig är en komponent som gör mig osäker även när hans ögon ler.
Lunchen med min vän gav mig mycket. Hon spände sina gröna vackra ögon i mig & sa åt mig att vara tydlig nu. För jag tänker så förbannat mycket på det. Hur jag inte vill skapa spegelbilder av den relation jag så nyligen har lämnat.
Openess.
Det är en konst, ett mod i att välja fokus. Iallafall för mig. Och en konst att bestämma sig för att lita på ett fokus som någon annan beslutat sig för då vi möts i det gemensamma. This is it. This is Now. Jag Ser Dig & jag Möter Mig Själv.
En måste få försöka, tänker jag. Och vi gjorde det. Allt för att lära känna vårt gemensamma Vi & hur detta vill vara men ännu viktigare, för att få lära känna sig själv. Och jag får landa i hur det blev, att vara i en öppen relation & blir påmind om det redan självklara; hur viktigt det är att älska sig själv. Att ta hand om sig själv.
Det finns stunder då vi skrattar åt det här, åt oss & andas ut i det ansträngande andetaget & kommer nära, kanske närmare än någonsin & minns förut, när det inte var svårt att vilja vara med bara den andra i kärleksfokus. Då, i en dåtid som inte finns längre. Även om jag blundar & som besatt kniper ihop ögonen så ser jag hans längtan efter de andra nu. Den vrålar högt & lyser i neon & får mig att vilja kasta ut hela den här skiten genom strupen. Det gör mig vansinnig & förbannat långt ifrån den ”relationsanarkistiska idealisten” som jag ibland vill vara & gör mig otroligt svartvit & besvärlig. Det är dags att välja. Att se vad som verkligt är. Jag är helt enkelt för trött & varken orkar eller vill fylla min vardag med kärleks – och sexkamrater till höger & vänster. Varken mina eller hans.
The dynamic opening. Inte första gången men mer på riktigt nu. På riktigt på det sätt att det inte längre är ett par små trippande steg, en utsträckt hals & nyfiken blick utan nu kör vi, pekar med hela handen & menar allvar. Jag träffar någon annan. Också. Det gör P med. Och så ont det gör & så skönt det känns & så svårt allt är men omöjligt att backa undan ifrån nu. Den här andra människan i min sfär & värld finns plötsligt väldigt mycket hos mig, oftast i tanken än fysiskt. Ändå är det så tydligt att openings ger möjlighet till nya investeringar & resor."
- skrivet av mig själv, tidigare i år, i en annan del av livet
Jag skulle kunna välja att lära mig något av det. Att se mönster. Förälskelsefasen där ingen vågar ställa krav. När jag är så tacksam för de stunder vi har, varje smula, när de än sker, hur än de sker. När kärleken djupnar & vi närmar oss något djupare, en större kärlek & även större risker, mer att förlora. När jag inte längre är lika bekväm i det abstrakta, vill mer förstå, skapa tydlighet. Och vi är här nu, vid randen av möligheter till något nytt. För mig, en möjlighet att prova något nytt. Att välja dedikationens namn. Som ett försök. Varför inte? Vad är det jag själv är så rädd för? Jag vill inte göra andra investeringar och resor med fler nu. Jag vill inte börja sprängas av längtan efter nya personer som jag tvingat mig själv att släppa in för att vara ett gott exempel för andra relationsanarkister. Jag vill inte sitta mittemot J & längta därifrån efter andra, vara vilsen för att vi förlorade vårt fokus på varandra, vill inte glömma hur jag älskar hur hans puls känns mot min egen.
Time to wake up!
Rastlös. Andra dagen som jag är sjukanmäld från jobbet. Sjätte dagen som jag har febervärk i kroppen. Imorgon behöver jag gå till jobbet & få ordning i huvudet & på skrivbordet, skörda mailen & strukturera framtiden. Får gå dit tung på preparat & stänga in mig på kontoret, hemmalivet är över nu. Har fått mycket tid med mig själv. Klädhögarna har städats undan, pappershögar är sorterade. Jag känner mig avskuren från omvärlden & har svårt att varva ned på riktigt. H reser snart iväg till det landet som en gång var vår gemensamma längtan & hon törs av begripliga skäl inte träffa mig när jag snörvlar mig fram & det stressar rävhjärtat lite. Snart kommer vi inte att ses på väldigt, väldigt länge igen. Bli frisk nu kroppen. På riktigt. Jag vill ta J med storm & påminna oss båda om varandra & hoppas på en chans för sådant snart. Han har flugit iväg någonstans & jag vet faktiskt inte alls vart han är.
Jag har låtit tatutera mig idag & har inte hunnit vänja mig ännu vid att jag har så mycket färg på armen nu. Har yttterligare en sittning bokad framöver för en liten text till min fågelvärld. Det är farligt mersmaksgivande, känslan av att bli tatuterad. Jag vill ha mer, överallt.
Livet & längtan(?)
Vi spelade kampsånger för varandra länge igårkväll. Aktivistpeppen i blodet, passioner på våra läppar. Hans drömmar om vintern & bergen som väntar. Hans längtan efter den stillhet som han bara når där. Han bildligen bubblar över av längtan, drömmar, rastlöshet. Hela hans person är längtan. Min eld är inte rastlös längre men jag ser honom & jag minns för jag vet hur de tär. Min inte lika kontextuellt bundna dröm handlar huvudsakligen om att driva feministisk politik famåt. Två människor med stora eldar. Det är det som länkar oss samman kanske. Den elden är lika stark när vi rent fysiskt närmar oss varandra också. Igår kröp vi ned & formaterade den mjukaste sked & det räcker för att jag ska gå igång & fullständigt kapitulera för bejakandet av mig själv & honom. Ur stillhet kan vad som helst ske.
När jag vaknade var det med den ynkligaste krasselstämma som hest fick ur sig ett godmorgon & please lets stay in bed. En får inte alltid som en vill. Blondie bäddade ned mig igen men drog sig själv iväg härifrån. Jag vill löpträna i skogen ikväll & vara full av energi. Vill ta tag i mitt hem som har en tendens att stöka till sig helt på egen hand men ingenting av det jag manifesterar för min inre syn verkar ske. Det är en gröt i huvudet & jag är sjukanmäld & rastlös.
Mina tankar glider så lätt över till honom & jag försöker att inte fundera så mycket på en morgondag när marken är vit & han på flykt till sin längtans verklighet i bergen varje helg. Jag vet att den tiden kommer. Jag är glad över att naturen är hans stora kärlek & längtan. Jag förstår det så väl. Jag vet också att det är hans egen fristad & hur mycket han behöver få ha det till sin egen sköna värld på samma sätt som att jag behöver mina fristäder. Och fristäder, längtan, drömmar; det är något som har slagit mig på senare. Tidigare var det just längtan vidare någonstans, tidsuppsatta mål eller större händelser som fick mig att driva mig själv framåt. Det var bränsle till den själsliga tanken. Vad drömmer du om nu? brukar han fråga mig ibland då han längtar efter att åka offpist & to be living on the edge. Ibland när jag får den frågan så vet jag inte vad jag ska svara. Jag som förut knappt kunde räkna alla uppsatta mål på bara en hand. Vad drömmer jag om? Ofta på senare åren har jag känt mig så nöjd, så tillfreds med sådant som att springa snabbt genom skogen, att uppleva kärlek, att klara en riktigt svår klätterled. Mer kortsiktiga mål som att lösa ett problem som en klätterled där & då. Tillfredställelsen efteråt, njutningen i kroppen efter ett riktigt svettigt träningspass eller efter ett intimt möte.
Jag lockas fortfarande av ideer om att resa. Berlin nyligen gjorde gjott. Och jag fantiserar om Bali. Men är det sådant jag verkligen drömmer om? Är det tankar på detta som får mig att känna mig levande? Eufori över att köpa flygbiljetter? Packa resväskan? Njae. Sådant som att få släppa nyfikenheten loss & göra nya saker gör mig glad men jag vaknar inte varje morgon av iver för att få packa en resväska för att dra iväg någonstans. En gång gjorde jag det. Inte längre.
Kanske har jag inte vant mig helt vid att det är annorlunda. Att jag lever annorlunda. Om jag nu för tiden får en idé så ser jag till att den snabbt förverkligas. Som nyss. Jag ville åka till Berlin & bli bunden. Ville utmana mig själv & komma därifrån betydligt mer säker på mig själv. Så, då gjorde jag det. Återvände hem med ett leende. Check. Mission completed.
Förut levde jag en stor del av mitt liv i längtan. Som om längtan var ett hav & jag flöt runt & utforskade den känslan. Jag är lite mer otålig nu. Och jag har mer resurser. Jag kan köpa mig biljetter. Jag är modigare & vågar ge mig det jag behöver även om det sker helt på egen hand. Jag har haft en rikttigt stor dröm senaste året & det har varit att byta jobb. Att få göra karriär. Utmanas, utvecklas. Drivas in i något nytt. Och det - denna dröm är något jag just nu lyckligt nog har förmånen att förverkliga varje dag. Jag har även mött en person som jag känner stark kärlek för & som just nu vidrör mig tillbaka med stor närvaro. Check, det får mig att må riktigt bra för här om något är längtan ofta närvarande - det är som en resa som inte kan bli färdiggjord.
Ändå undrar jag när han frågar vad jag drömmer om. Vad svarar jag? Vad händer med svaret då hos en person som alltid har riktat blicken högt & skjutit iväg den åt horisonten? Behöver jag börja söka efter nya visioner? Efter ett konkret mål att börja sträva efter så att jag inte blir alltför nöjd där jag slagit ned rävbaken? Jag är inte helt nöjd med att bara vara nöjd & den insikten gör mig iallfall lite lugnare.
Det känns också som att jag går & väntar på något, ett tecken kanske. Jag vill gärna ha ett äventyr eller tre. Något som överraskar mig & som får det att pirra ordentligt i magen.
Lite senare nu. (texten skrivs under olika fragment av dagen varefter orden landar i mig).
Jag drog iväg & sprang trots att min röst hade försvunnit. I just need to free myself, behövde rasta benen & tömma huvudet. Terränglöpning. Flera lager kläder på, en syster i närheten. Granskog, frisk luft & ett kompakt mörker. Pannlampa på, snabba kvicka steg längsmed vilda stigar. Svetten lackade, rann snart & renade mig. Jag var inne i min egen tystnad, i skogens famn, i kroppens befriande rörelser. Där & då tänkte jag på drömmar. Drömmar handlar allt som oftast om något en vill ha & jag insåg att träning gör mig lycklig. Varje gång. Mina drömmar slår in varje eviga gång jag kan sträcka ut stegen i en frisk & stark kropp. När jag har möjlighet att klä mig i bra löparkläder som håller mig varm. När jag är omgiven av andra entusiaster som har ett driv där vi möts & bara genom blickar förstår varandra. Att efteråt få komma hem till mitt eget rävgryt där jag kan spela vilken musik jag vill & där jag vet att det alltid finns sånt som just jag är sugen på i kylskåpet. Home sweet one. Och det är skönt att få bjuda in, att få dela grytet för en stund men det är magiskt ibland när jag blir ensam sedan igen. Tystnaden, rofylldheten. Självskapet. Det här är ingen tid i livet då jag skulle passa in i ett kollektiv eller i ett hem med mycket rörelse. Jag behöver mycket stillhet, ro, lugn. Och det är vad jag får här i grytet. Med andra ord, det är vackert att längta efter det storslagna men det är lika fantastiskt att älska det som är, här & nu.
Det stora, i det enkla.
lovelylocks
Igårkväll.
Han har längtan i sin famn när han dyker upp. Längtan som rinner över från hans hud & känsla, över mig & in. Han håller om mig så ordentligt hårt & länge som om vi inte setts på en evighet men i själva verket var det dagen innan. Som jag har längtat efter dig, säger han in i mitt hår. Han har en blick hela kvällen som nästan gör mig generad. Det finns inga ord att använda som inte låter som en klyscha nu säger han med den där intensiva blicken på mig och fortsätter; men du är verkligt så vacker. Så väldigt vacker. In your eyes, tänker jag då & ler för mig själv. Hela jag är nämligen lite utseendemässigt stökig. Mjukbrallor på, strumpor på glid, håret oborstat. Han rör vid mig med en förundran i händerna & möter mig med så mycket ömhet. Jag vill ha dig så nära som det bara går. Bo här, i bröstet på mig. Var nära, ber han han & ler. Och där vilar jag sedan medan han sakta somnar, nära omslutna. Jag är fortfarande lite för täppt för att kunna slappna av helt i ro & ligger där & ler istället. Har ett skratt i magen som vill bubbla ut. Tar hans händer & får den där känslan som bara slår en ibland; känslan av att inte vilja vara på någon annan plats eller tid än just där & då; en känsla av livsperfektion. Stanna kvar, var här, alltid. På något vis somnade jag. Vaknade upp på natten. Märkte att våra handleder vilade mot varandras & det var nästan som om jag vaknade av hans puls mot min puls. Högst medveten om slagen, hur de synkroniserades. Ville inte väcka honom, bara röra litegrann vid det blonda håret, bara känna över huden som jag är så dragen till. Nightglory. Tidig morgon ringde klockan & jag fick möjlighet att väcka honom genom att täcka honom med rävkyssar & en gemensam morgonvals in i dagen.
Jag drog till jobbet imorse & hämtar upp en bil & styrde sen riktningen mot Boden för att lyssna på en föreläsning med Thomas Fogdö, inspiratören som en gång var världens bästa skidåkare i alpint. Han bröt ryggen för tjugo år sen & peppar nu människor för att finna vägen att leva livet på sitt eget sätt, vilket sätt det nu är. Inspirerande att lyssna till!
Därefter körde jag tillbaka till Luleå med maxat tungt förkylningshuvud men ändå, in need to work. Jag skulle ha möte med en styrgrupp jag sitter med i. En styrgrupp tillhörande den konferens där jag allra första gången såg honom, J. Till min glada överraskning stod han plötsligt framför mig, som min landstingskollega. Redo för gemensamt arbete ett par timmar framåt. Min vän J-O Madeleine & ett par till var också med & jag log mest hela tiden. Över sammanhanget, glädjen i att få arbeta tillsammans med dessa fina människor & glädjen också över gemenast engagerande arbetsuppgifter. I love my job. Ingen annan där vid bordet kände till att jag & blondinen hade vaknat tillsammans denna morgon eller hur vi är så dedikerade varandra. Det kändes fint, att i all hemlighet veta vad vi delar. Ibland sa han sådana saker som fick alla att skratta från djupet av våra magar & jag fick sådan lust att kyssa hans ögonlock & säga massor av tönteritramserisaker till honom. Att se hur andra uppskattar honom, att höra hur han resonerar & att märka hur väl våra tankar går samman gör mig ännu mer glad över den magkänsla som hela tiden får mig att känna alltmer tillit till att det är något särskilt med den här människan i mitt liv.
Ikväll befinner jag mig mig nedsjunken i soffan. Hitkommenderad av mig själv. Ingen träning. Inga aktiviteter. En soffa jag knappt minns att jag har. En kväll i soffan har inte hänt på, jag vet inte ens när. Lyssnar på musik. Skriver. Är tyst. Det är en utmaning. Jag vill så gärna bli frisk. Vill kunna springa terränglöpning imorgon. Och jag kommer att tatuera mig på onsdag. Kroppen behöver komma i ordning. Snabbt. Snart får jag det godaste sällskap också. En guldlock gör strax éntre. Det är en sådan lyx. Vi ses mer än vi någonsin har gjort nu. Och ju mer vi ses, desto mer vill jag ha. Ju mer vi ses, desto skönare än våra möten & desto mer skrattar vi tillsammans.
Flödeshögar.
Ett intensivt dygn med Vera har passerat & jag kan bara konstatera att det är en väldigt givande relation vi har. Det är som en verkligt bra kärlek där vi lär känna varandra bättre & bättre. Vågar mer, uttrycker allt tydligare våra idéer även när de går helt isär men somnar ändå i största rofylldheten där vi båda andas djupt med magarna. Hon växer så det nästan går att lyssna sig till knakandet när skelett & sinnen gror. Jag är så glad för att få följa hennes resa.
Det är svårt att ta in att hon har varit det här fröet här nedan. Ändå har jag varit med hela vägen. Under hennes livstid har vi som mest varit åskilda i fyra veckor. Något som skett en enda gång. Annars har vi setts varje vecka sedan dagen hon gjorde éntre & jag vill helst inte ha det annorlunda.
Drygt två & ett halvt år senare idag dansar vi oss vilda tillsammans.
Och vi vattnar varandra varje gång vi ses.
Haft tid med en stor skara av the chosen ones i Hagaviken idag. Familjekvinnsen & hela härligheten. Snoret har runnit ur nästan, tjocknat i huvudet men omgiven av de mina är det mesta okej.
Här hemma är det kväll nu. Har slagit mig till ro & ser framemot att snart få besök av J. Äntligen börjar trycket i huvudet släppa & det känns lockande att få tramsa lös lite & få hångla upp den här mersmaksgivaren.
Innan guldlocken dyker upp så tänkte jag få ned några andra betraktelser jag gjort på senaste. Ibland slår det mig nämligen hur jag verkligen kan lyckas med att lägga undan minnen kring vissa personer så långt ifrån mig att de nästan försvinner. Sällan är de raderade men definitivt urblekta; nästan från en dag till en annan. Om jag verkligen ger allt för att glömma. Som med henne. Finn. Det var som att jag slog huvudet mot något hårt lite för många gånger & jag tyckte mig se mig själv bli alltför bortvald eller åtminstone inte vald. Jag ville möta henne mer än vad jag fick & hon förblev mer en onåbar rörelse än något konkret. Ändå fanns det stunder där jag kände mig som den lyckligaste & mest utvalda i världen. En märklig kontrast. Hon kunde verkligen få mig att känna mig som hennes glädje. Känslan då hon smög in sin hand i min eller då hon omfamnade mig sådär obeskrivligt nära & skrattade mjukt i mitt öra. Känslan då vi brottade ned varandra & jag lät en ömsint hand fånga ett bröst, ett par läppar, hennes totala uppmärksamhet. Som hennes läppar smakade honung som den mest tramsiga klyscha men i det här fallet är det sant. De är de där stunderna som blir en stark kontrast till hennes andra sidor av bortvändhet & inbundenhet. Kontraster som fick mig att snabbt rygga tillbaka jag också, gå åt andra hållet.
När jag återvände hem till norr i somras efter vårt senaste möte så var jag less. This is it tänkte jag & bestämde med högburet huvud att lägga henne bakom mig. Och det har gått bra. Bara ibland har hon dykt upp i tankarna & jag har då märkt att jag blivit både längtansfull & tvär på samma gång så fort känslor om henne riskerat att göra mig ömsint igen. Nu har hon mailat mig. Och jag har funderat & vridit på mig själv. Varför ska jag egentligen höra av mig? Hon kan ha sina tvära kast för sig själv. Å andra sidan säger mitt organiska jag att det vore helt fantastiskt att ha henne här. Så kom då Finn, låt mig öppna min dörr för dig, min famn & blick & låt oss blanda samman våra samtal & skratt. Jag vill känna hennes kropp intill, somna på samma kudde. Vakna bredvid henne, se hur den morgontrötta grävlingen försöker dyka allt djupare ned i sin sömn medan jag får locka henne in i dagen. För en stund vill jag ha henne här. För en stund bara, inte längre, vill jag ha henne här. Låta en vild fågel landa & sedan dra vidare.
Jag vet att det vore okej med J. Att det här är en överenskommelse vi har. Sometimes vill vi aktivt vara blinda & döva för varandra; please dont tell and then, I dont need to be worried. (möjligen en utopisk tanke & kanske ett ideologiskt frö som mest blir fördärv av det som kunde vara mer bestående vackert. Så brukar ju mina relationer te sig). Egentligen, ärligt talat. Hur okej är allt & hur förhåller jag mig egentligen till det? Det vi har tillsammans är vårt eget & när vi ses finns bara vi. Säger vi. Är det för att försöka övertala varandra eller tror vi verkligen på det? Åh, det är så svårt ändå. Lär jag mig aldrig?
Häromdagen ville han prata om oss. Jag hörde honom säga hur viktigt han tycker att det är att jag inte håller mig själv tillbaka, att jag alltid ska ge mig precis det jag önskar & behöver även om det handlar om intimitet med andra. "Gör vad du vill, när som helst & hur mycket du vill men berätta det bara inte för mig. Kom ihåg, vi väljer inte bort. Utan till. Vad säger du? Kan vi låta oss göra det? Välja mer? Eller är allt mellan oss förstört om jag väljer till?" Det sistnämnda sa ha medan han bestämt tog tag i min hand & sökte min blick. "Kan jag välja till?" Min spontana känsla, den känsla sprungen ur den djupaste magtrakt sa ett bestämt nej. If you do, I'll leave. Jag vill inte behöva hantera det. Vill inte veta att du delar dig själv på sådana sätt med fler än med mig, vilket egoistiskt svin det än gör mig till. Som om jag äger rätten till din njutning allena? Självklart inte, lika lite som att jag har dig för jag hävdar fortfarande för mig själv att ingen i verklig mening kan ha någon inte så länge denna någon är en fri individ. Jag är fri, lika fri som du. Jag får inte ihop det här. I vanlig ordning vill jag tro på ideologier men praktisera något däremellan. Vill förhandla med mig själv & vara hängiven till tusen & faktiskt välja bara dig, lika starkt som jag också vill vara den enda som du väljer. Det handlar om aktiva fokus som inte sker av sig själv. Det är något vi väljer. Väljer vi också andra så skingras den tydliga riktningen för varandra - det är logiken, verkligheten. Jag vill inte skingras. Snarare kanske det handlar om att tillåta sig själva alla idéer, fantasier, drömmar utan att för den skull ha behov av att agera på dem. Som med Finn. Jag kan drömma om hennes honungsläppar men jag behöver henne inte. Bara det faktum att jag & blondie råkar vara så förjusta i varandra är i sig rätt magiskt, att vi båda fylls av eufori av den andres beröring. Det är värt allt i sig att ta hand om, njuta av. Varför ska det vara så svårt att vara tydlig med att det inte är en nitlot att bli monogama utan att det istället vore en guldchans?
Så, hans fråga gick rakt igenom mig som ett skadeskott som helt orimligt gjorde mig skiträdd. Om han väljer till. Nej. Jag vill inte höra om det där möjliga att välja till. Vill inte veta om han lockas av den tanken. Jag gav honom inget svar. Kysste honom istället & fick honom tyst för en stund.
För mig är han än så länge den skönaste av fristäder. Och det är så jag vill få landa.
Av med maskerna, duka bordet med lite läskigheter.
Nå, vart är J? undrade hon som känner mig bättre än mig själv & såg granskande på mig igår. "Hur har ni det, eller kanske mer, hur har du det?" Hon såg mig, gjorde mig naken & jag vill inte alltid låta henne se mig. Han kommer inte att dyka upp här, svarade jag lite trevande. (ville undvika hennes blick lite) den som säger att jag inte kan vika undan från det som känns & är.
Igår kväll hade vi samlats på Clarion jag & mina nära. Lyssnade på vänner som DJ:ade. Drack ett glas bubbel. Ingen J nära. Men han skulle dyka upp hos mig senare på kvällen.
"Du är så himla kär i honom," konstaterade hon. "Men är han kär i dig?" Hennes ord gjorde mig ställd, ledsen. Den frågande känslan, nästan ett ifrågasättande av oss, bekräftade min egen inre oro. Den jag jobbar så hårt med att tygla. Jag hade så lätt kunnat gå lös i den oron, konstaterat att det kanske är aktuellt att undra om han är det. Men istället tyglade jag mina egna vilda inre hästar, såg henne rakt i ögonen & sa: "Jag vill att vi inte pratar om det här". Nu har vi kul & pratar om annat! Istället för att dela oron så ville jag inte höra mer. Hennes ord har en förmåga att bli till en sanning i mig som jag inte kan värja mig mot. Jag sväljer med hull & hår & köper henne ofta rakt av. Men, det här vill jag inte plantera som ett segt växande bonsaiträd av osäkerhet i mig. Inte föda mer tvekan utan istället faktiskt lita på det jag känner. Ord är ord är ord. Hur förstår vi orden? Hur skapar vi gemensamma förståelser & översättningar? Jag känner att Hennes intention är omtänksamhet om mig. Hon är rädd att jag kommer att slå mig så vansinnigt jävla hårt om jag faller nu. Och det är sant. Det om något är sant. Och då får det vara så. Om eller när det sker. Men just nu är jag inte där, är inte fallande & jag vill njuta av det som gör mig glad. Här, Nu.
Det dök upp ett möte där på Clarion som ledde mig in på helt andra banor.
En dag är jag också som han, tänkte jag. Som min farfar. Någon som har gått ur tiden. Men som folk pratar om, som folk vill minnas över vad den gjorde. Hur jag fick människor att tänka i nya banor, hur jag påminde någon om att stanna upp i närvaro & uppmärksammade den om hur otroligt det är att få uppleva en klar stjärnhimmel om natten.
Jag hade mött en främmande äldre man med gråa tinningar. Så fort han såg mig bleknade han lite. Han hade hörselapparater på båda öronen som visade sig vara från tiden som lokförare.Han kunde inte slita blicken från mig när han såg mig. Det var nästan som om han såg någon som inte kunde finnas där. Vilket på sitt sätt också är sant. Han såg nämligen min farfar i mig. En vän han saknar, som han aldrig slutat sörja. "Att se dig är den närmsta man kan komma att få möta Helmer igen!" sa han. "Som jag har följt dig. Lyssnat när du argumenterat i offentliga sammanhang, tänkt på hur dina politiska engagemang är som att höra honom tala genom en annan människa. Så många liknande egenskaper & sätt att förhålla sig till världen. Lika tjurskalliga, kanske besvärliga också. Lika mycket människa. Det är som att få möta en saknad vän igen. Tack!" sa den äldre mannen & grät plötligt. Fällde någon tår för den människa han saknade som gått ur tiden. Och jag fick chans att lära känna mig farfar mer genom de historier som denna man nu berättade för mig. Om nätter under stjärnhimlar i Norge där de varit tillsammans, politiska diskussioner. Hur min farfar pekat med hela handen om att alla måste gå med i facket & gå med i Partiet (socialdemokraterna). Hur kampen aldrig slocknade. Han bara dog en dag. En plötsligt snabb död & lämnade djupa avtryck som när en eld varit där. En starkt möte. Och jag blev påmind om mina samtal med farfar. Saker jag lovade då. Brevet jag skrev till hans begravning & som följde honom ned i jorden. Gemensamma drömmar som fortfarande lever, som jag förverkligar.
Somliga raggar godbitar på krogen. Jag fick napp med en hel livshistoria.
Hannas bröst började därefter läcka. Time to go. Barn ville äta bröst & jag ville hem för min date.
Han dök upp hemma hos mig där igår kväll & jag hade en del huvudbry efter att ha intellektuellt fastnat i H:s fråga om kär eller inte. Mitt huvud hade börjat fyllas av tjock förkylning & jag var tydlig med att han kanske borde gå ändå, hålla sig borta lite för att inte bli sjuk. Han tittade rakt på mig med mjuk blick & sa att det inte fanns en chans att han skulle lämna mig nu, ”inte kan jag hålla mig undan dig inte” konstaterade han & kom riktigt, riktigt nära & kysste mig. Sen drack vi båda ingefärste & kurerade oss tillsammans. I vanlig ordning är våra samtal fyllda med allt med stora kontraster. Efter mötet med min farfars fanclub så ville J veta vem min farfar var för mig. Frågor ingen annan har ställt förut. Frågor som får mig att gå på djupet i mig själv & rötterna, där jag finner svar som får mig att lära känna mig själv ännu mer. Han han en sådan blick J med tillhörande lyssnande öron som verkligen vill veta. Vi pratade lite om oss på jobbet också; mer konstaterade en del situationer & upplevelser som uppstått på senaste än gick vidare i planer på nya sätt att mötas där. Det är uppenbart att alltfler sakta kommer att få reda på hur läget är & jag uppskattar den organiska resan (även om jag gärna skulle skynda på lite). Det var många olika tankar i honom igår. ”Hur tänker du på att någon gång skaffa barn”? ”Att bära barn?” ”Hur känns det för dig när du håller om ett litet knytt?”. Och så berättade han om hur berörd han blivit på senaste. Hur det känns när han har ett barn i armarna eller får äran att hålla handen på en växande mage. ”Men, jag är inte redo än, resonerade han. Inte på tio år!”. Jag mest lyssnade. Berättade om hur jag under gårdagen satt bredvid min gravida kollega & försökt föreställa mig hur det kändes, hur jag kände nyfikenhet & nästan ett pirrande av förväntan. Kanske händer det någon gång. Att jag får uppleva det där. Eller inte. Det känns inte som något jag inte vill längre. Inget svart eller vitt eller ens tydligt.
Okej. Nu får dessa rader handla ännu mer ingående om just de här tankarna jag sällan uttalar. Barn. Senaste månaderna har jag vid ett flertal tillfällen hört normpersoner uttrycka förklaringar som att ”kärlek vill barn.” Ibland gör det mig arg att höra. Oförklarligt arg & tvär. Vill protestera, säga att det där minsann låter alltför normativt & som produkter av in-i-ledet-tankar. Jag har velat säga att jag inte vill bli neddragen i andras föregivet tagna tankar om hur relationer förväntas utvecklas. Vill vara fri, free mind and heart. Min egen som skapar eget. Men, varför triggar det mig så? Varför gör det mig arg? Jo, för att det slår mig att jag känner igen mig mer än jag vill erkänna för mig själv. Kärlek & barn-grejen. Jag erkänner här, för mig själv att det var ett problem med Peter ibland; att jag så tydligt visste att jag Inte ville ha barn med honom. Trots kärlek så fanns det inte där. Ändå ville han & drömde så väldigt om det. Om att skapa en tredje av oss. Under relationen med P mötte jag J. Och något jag aldrig pratat om med någon är det som snart hände. Perspektivförskjutningen i mig själv. Den plötsliga. Drömmarna som väcktes från en dag till en annan. Redan i början av våra möten slog det mig att jag förblindad av förälskelse ville ha en del av honom i mig, länge. Låta något växa mer bestående. Alltså redan i början av våra träffar. Jag kunde inte begripa det själv. Nyktert kunde jag resonera fram att jag & P var betydligt mer lämpliga. Kände varandra utan & innan & jag var övertygad om att P skulle bli världens bästa förälder. Ändå var det J:s blå ögon som jag började fundera kring; hur skulle det bli om vi blandade samman oss som två färger? Som om vi vore en tavla? Vilken magi skulle uppstå? Hur skulle det kännas? Kännas igen? Både jag & J skrattade åt dessa tankar som vi båda ibland lyfte fram. Ändå blev det ett dagen-efter en gång. Säkert både klokt & rätt. Sen har vi hunnit med att nästan förlora varandra & tacksamt nog vunnit den andre åter igen. Och Nu är vi här, i nuet. Och för alltså samtal om en del viktiga frågor där idéer om barn tycks vara en sådan. Jag inser att jag måste tänka på det åtminstone. Vad jag tänker om vad som skulle ske om jag blev gravid. När som helst. Kan jag tänka mig att ta bort det? En begynnande förlängning av oss? Om det skulle ske att ett sådant frö till liv placeras i mig av en misstag så kan det också vara enda gången det någonsin sker. Är jag beredd att möta verkligheten bakom att vi faktiskt inte alls är särskilt försiktiga med att se till så att det inte kan hända? Nej. Svaret är nej. Jag är inte alls säker på att jag skulle fixa det. Good to know. Och läskigt. Saker sker ju inte bara av sig själv. Vi gör så mycket aktiva val, mindre & större. Att låta barn ske är ett av dessa. Inte för att vi på något sätt försöker få till ett frö. Men vi är inte heller alldeles stängda för det då vi slarvar på.
Det är så mycket som är nytt för mig nu. Som jag inte vill prata om. Jag har märkligt svårt att acceptera dessa nya idéer som nästan går att översätta med orden begynnande drömmar hos mig. Som om jag försökt cementera en identifikation av mig själv som någon som inte får längta efter barn. Och detta; att det är så personspecifikt fascinerar mig. Det är med J som allt detta fått helt nya ögon. Jag har aldrig upplevt detta förut & det tar andan ur mig. Det är så starkt, så talande just därför vill jag inte prata om det. Inte med honom. Pratar inte med någon om det här. Det gör mig förvirrad, att jag inte är förvirrad. Jag förvirrad alltså av att jag plötsligt vill saker jag inte hade trott om mig själv.
Både han & jag såg länge på varandra igår. Vet väl båda två att jag inte kan vänta i tio år med barn om det blir viktigt. Och att han lika väl vet att hans idéer om denna tidsram om tio år kan förändras. Ändå är vi knappast tillsammans; är inte enade på fronten i hur vi låter andra möta oss två. Jag ler lite ibland. Tänker att det är lika bra. Låt allt bara vara som det är. Ställ dig bortom girigheten i att begripa allt. Känn. Tro även när inte orden är där. Känn & lita på hjärtat. Tillit. Tålamod. Kärlek just nu.
Så tjock i huvudet, näsan, het i kroppen. Vi kröp ned tillsammans. Hans ena hand i mitt hår, den andre i min hand. Snart hörde jag hur hans andning blev djupare. Hans sömn. Min egen var svårare att nå & jag strök sakta längs hans arm, genom håret, längs midjan. Stannade till på höften & gled sedan vidare. Det kändes som om mina händer var som en våg av vatten, hans kropp en mjukhet, en len vind. Jag låg & kanske feberyrade lite smått. I största vakenhet & närvaro. Kröp ännu närmare. Kände hur det tog stopp rent fysiskt & jag ville komma ännu närmare än så men inte väcka honom. Låg stilla. Lät mig andas i takt bara, uppfylldes hur det kändes att ligga så nära honom. Hur hans hud har en tendens att hypnotisera mig totalt. Fylldes av en sådan stark, övertygande kärleksförklaring till honom. Det känns som att allt bara växer, som i en vår. Och jag är en frisläppt kalv som inte kan få nog av det nya gröna.
Morgon till slut. Han skulle upp & iväg på jobb idag. Pussar i pannan. På med skorna. Tillbaka hos mig igen, ännu lite mer närhet. Dörren som öppnas & sedan stängs bakom honom. Tystnaden. Känslan. Längtan efter mer. Genast.
Ord, ord, ord. Vi är definitivt högst levande med varandra.
Idag kommer Veravilde till mig. Egentid med moster & kärleksbarnet. Jag har installerat bilbarnstolen i bilen & ser framemot att få dela mitt hav till säng med den här magiska vännen jag har inatt.
För nu.
Igår.
Nollställer dator. Nollställer telefon. Har min tidigare (och troligen bästa någonsin) chef Fredrik i luren under tiden. Så är det tömt. Allt. Borta är tre & ett halvt års knapprande & sparande på datorn. Vi är ett bra team. Smidiga, enkla, begripliga tillsammans. Som alltid säger han med vemod i rösten. Och det är vemodigt. Det blir tjockt i halsen. Vemodigt svarar jag. Behöver lägga på. Gråten kommer. Vilka år tillsammans. Avslut nu. Det gör lite ont också. Att släppa. Att lämna det här bakom mig. Det blev en del av min identitet, på gott & ont. RFSL blev en del av mig själv & nu gör jag slut med den delen. För nu. Vi lägger på & tårarna rinner. "Vi kan väl ses nån gång Fredrik?" skrovlade jag fram innan vi lade på. "Absolut". Jag vill bara krama om honom nu. Tack som fan. Det gör ont när knoppar brister. Det både spränger & värker.
Idag.
På väg till jobbet där jag fortsätter att göra första-gången-saker. Som idag, har arrangerat en gemensam styrgruppsträff med övernattning för mina långväga gäster på Clarion hotell & förväntas hålla i både tömmar & farthållare som en sjuhelsikes sjökapten. Jag har tillit till mig själv om att jag gör mitt bästa. Ändå är jag redan på förhand intensivt medveten om hur många stedsteg jag kommer att begå. Learning by doing. Kraven på mig själv är skyhöga i vanlig ordning & det är som det är med det.
Blir uppcyklad av någon denna tidiga morgon & när jag möter hans ögon så blir jag glad & varm i hela kroppen. A part of me. Min bror. Att bo i en stad där jag kan möta min egen bror såhär på väg till jobbet gör mig lycklig. Känner mig så tacksam. Han är så fin, så mycket i sin rörelse. Älskade, älskade bror.
Efter en lång dag når jag hemmet igen. Det är så sent att det är sovdags. Hejja arbetsliv. Känns som att komma in i en saga där guldlock varit & lämnat avtryck. På golvet i toaletten avslöjas att besöket läst dagstidningen därinne. I kylskåpet är saker ommöblerade. Jag ler stort. Den här guldlocken är någon jag älskar högre än allt. Min syster. Älskade, älskade syster. Här har hon varit på besök & tassat runt i grytet & känt sig som hemma. Som jag tycker om det.
Mina syskon, som jag är evigt tacksam för er. Vilken underbar tribe vi är. United.
Mötte J som hastigat på jobbet idag. Jag vänjer mig inte vid att växla mellan dessa roller av närhet vs distans. Det går förvisso bättre men jag hade hellre varit vald, även där.
Fick hem honom på middag hos mig i förrgår & det var så otroligt vad vi skrattade. Jag formligen stormtjöt så att tårarna sprutade & vi tramsade hela vägen till sömnen. Underbart att få vara i en sådan fristad & glädje. Att vakna tillsammans med honom påminner mig alltid om att ta stegen lugnare där vi båda sitter ned mittemot varandra med morgonkaffet, jag som annars så ofta är på väg någonstans stannar upp.
Idag på jobbet var jag så ofantligt trött. Längtade efter honom. Att få släppa jobbet & krypa in i den där famnen som är så bra på att hålla om. Slängde ut en fråga & tyvärr behövde han något annat & jag resonerade nyktert med mig själv. Det är viktigt att vara sin egen fristad. Åk nu hem & omfamnas av dig själv. Okej. Tack J. För påminnelsen.
Sen kväll nu. Trött. Tänker på jobbet jag knappt hunnit lämna då jag just kommit hem. Ett sådant viktigt jobb. Vilken skillnad det kan komma att göra.
To let it kill me.
Jag läser tidigare rader & uppskattar att de finns. Orden ger perspektiv, uppmärskammar mig på en del som annars skulle vara mindre lätt att återskapa i minnet. Jag skrev om min osäkerhet då. Senare på den omskrivna dagen tippade J:s skepp överbord & det blev hans tur att förlora styrsel. Jag försökte greppa det & till slut stod det allt klarare för mig att när jag har haft beslutsamheten att tro på oss så har vi vuxit oss starkare. Sedan, när jag börjat tvivla så blir det direktrespons tillbaka av vacklande steg. Verkligen direktrespons. Det handlar alltså om att bestämma sig. Tro på det, all in or nothing.
Tid, tålamod & tillit till mig själv. Han får göra samma resa.
Där & då, dagen efter att vi vinglat till så bestämde vi oss över en pankaksfrukost att tro tillsammans. Vi blev inte osäkra för att vi inte ville vara nära, vår osäkerhet har byggt på rädsla att bli för nakna. Sedan bestämde vi oss för att ta emot nakenheten istället för att göra motstånd till en ömhet som vill finnas.
And the story continues.
Förra helgen hade jag skrivit ihop några rader, intryck efter oss.
"Det är inte mycket som slår känslan av att vakna bredvid dig en ledig dag. Som i morse. Morgonsolen väckte mig genom fönstret, gjorde mig mer medveten om din alldeles varma nakna kropp intill min egen. Ett mjukt inträde till en ny dag. Jag hade ett leende i mig från en rolig gårdagskväll där jag uppehöll dig vaken, länge. ibland finns det så många historier att berätta och många sätt att göra det på. Nu fanns den sköna känslan kvar & jag såg rakt in i ditt halvt sovande ansikte & såg hur du log när du kände hur jag betraktade dig. Nära kroppar, värme, mjukhet. Dina händer om mina. Långa mjuka smekningar längs kroppar vars rörelser inte har någon riktning. Att ur det avslappnade tillståndet låta allt finnas precis som det är. I mig finns en sällan sinande källa av lust för dig så till den grad att jag för en kort stund slogs av tanken på att jag borde hejda mig lite för gisses; som jag alltid vill ha dig. Vid varje möte, varje beröring vill jag glida in i dig, låta mig uppfyllas av dig. Det var en tillfällig & snabbt undflyende tanke om att inte följa nuet för det var inte bara min egen lust jag kände utan också din, för mig. Som jag älskar att sträcka ut mig vällustigt som en katt, låta njutningen röra sig genom hela kroppen, låta varje del av mig själv fyllas av ett begär som rinner över mina läppar & som ber dig komma närmare. Som en smekning från utsidan & in; som en berättelse om ömhet som bara kan upplevas, inte verbaliseras. Med dig förlorar kroppen sina vanliga kontraster mellan mjukhet, hårdet, värme & svalka. Allt flyter samman, blir en förlängning av en känsla som vill omfamna dig, som med kroppen vill berätta historier våra öron aldrig får höra. En sådan omslingrande historia har ingen riktning, snarare ett djup, en känsla. Som en utandning tar den sedan slut för en stund, kroppar glider isär, blir till stillhet igen. Stillhet som behövs för nya andetag att växa. Godmorgon blondie."
Vi har haft en vacker vecka också. Lurat till oss kyssar på jobbet. Mötts i mjuka blickar, över många feminstiska diskussioner med efterföljande tankar om att jag verkligen älskar hur han tänker.
Fredag kväll ramlade han in hos mig sen natt & det var med ett leende som jag omfamnade en frusen kropp & fick snart kalla öron att tina under mina händer. Lördag morgon & jag steg upp lite tidigare & myste runt i raggsockor till dess att den här glädjespridaren vaknade upp & drog in mig i ett diffust varande av lust & skratt. Många timmar senare var vi fortfarande inte påklädda utan under en filt & drömde om gemensamma äventyr även i en morgondag. Ändå dags att klä på sig kanske, fortsätta virvla nära i något gemensamt & det gjorde vi. Vi hämtade upp mina kära Anetta & Frankie & styrde Glenn mot Hagaviken & familjehäng. Äntligen skulle J få möta mina chosen ones & jag var definitivt lite nervös. Jag hade inte behövt oroa mig. Väl framme så blev jag påmind om varför jag älskar mina vänner så högt. De tog samtliga emot honom med öppna armar & rejäla, välkomnande famnar. Ibland undrar jag vad vi två är för varandra. Men, där med mina vänner & honom så blev det glasklart att vi är i kärlek med varandra. Så lätt att ha honom i närheten. Så tryggt han bekantade sig & tog plats. Både i min hand men också med dem. Snart var både han & Elliot förälskade i varandra & jag kunde se hur min Hanna log varmt när hon såg på dem, länge. J:s händer runt den livliga kroppen, hans mjuka blick som betraktade Elliot, ibland mig & log. Vi drog även med varandra ut i skogen på tu hand promenad & ett duggregn föll & gjorde luften klar & ren. Vi stod där i skogen på ett stubbe & hånglade lös som tonåringar & jag kunde ha skrattat högt.
Slutligen, efter både skog & mer vänskapshäng rörde vi oss vidare, hemåt. Jag lämnade av honom. På återseende.
Det var igår. Och det är inte klokt som jag längtar efter honom nu. Fick rader av Hanna. "Så fin han är. Och det syns att du är riktigt kär", skrev hon efter deras, alla vårat möte igår. Och, det är nog sant. Om det ordet kär är det som beskriver känslan av upprymdhet, längtan, känslan av att aldrig få nog av honom, känslan av att stundtals vilja planera framtiden med honom. En sån känsla som inte bygger på en logik eller realism. Det handlar också om nuet, om passion & närhet till det egna, inre skrattet.
Jag har definitivt funnit tron igen. På oss. Och honom. I let it kill me now.
