mellan raderna.

Allt det här är nytt. Att bära runt på sorg, som om det vore det tyngsta radband runt halsen, inuti bröstet. Det är ett vemod som gör mig frusen, trött. Imorse blev jag åter igen varse hur fysiskt det tar sig uttryck. På väg till jobbet så ser jag den här kärleken. Jag förstår att jag kommer att passera honom med cykeln & jag vill impulsivt släppa styret, rasa ihop med cykeln för en hård landning mot asfalt. Passerar honom. Som om något slits ut ur mig då vi ser på varandra. Som om vi inte känner den andre; eller, har för mycket att dela för att den minsta stavelse ska kunna frigöra sig, det är kramp bland orden, förlamning. Vi formar ett hej med läpparna men ingenting mer. Fastän jag tänker på honom konstant & saknar till förbannelse så händer inget mer än tre stavelser. Att gå från det allra närmsta till det här; bekantskap fast än värre; inte ens ett småprat är möjligt. Ingenting tycks möjligt längre & jag går sönder av det. Ska stiga av min cykeln efteråt & benen skakar. Väl uppe på kontoret brister det & jag är åter igen tacksam över att jag dels låter mig själv bara vara mänsklig & att kollegorna, de få som ännnu inte gått på semester låter mig hålla ihop & gå sönder, hålla ihop & gå sönder. 

 

Jag tror att vi båda gör ont i varandra. Eller rättelse; frånvaron av den andre i sig själv är smärtsam. 

 

Det här blir en dag som pendlar mellan torr vs våt kind. Och jag lämnar kontoret, huset efter lunch för att det är för jobbigt att vara kvar. Finner andra, mer kreativa miljöer. Någon bekant glider förbi & där sitter jag & gråter & skriver & läser om transpersoners hälsa & torkar tårar & justerar lite text & gråter lite till. 

 

Möter så småningom upp min Hanna som direkt förstår hur allt är & sedan möter vi upp Sophie som imorgon lämnar Norrbotten för Stockholm. En del av mitt & S:s kapitel, vårt 5:åriga Luleåkapitel tar slut här & just nu är också det lite väl tungt i samband med annat uppbrott. Vi gråter båda två i solen. 

 

Gällande J så har han ofta varit överväldigande i mig att jag skrivit om det. 

Och det här är för ganska precis ett år sedan:

"Vill du leda mig genom ditt pride? frågade han när vi landade intill varandra där på fredagkvällen. Om, då är jag gärna vid din sida hela morgondagen. Och det var han. Vilken helg det blev. At få dela det stora, med den stora. Han fanns där. Jag kan inte fundera över vad som skulle hända om allt tar slut imorgon för nu gör jag en Linda & går all in, nu väller jag fram som en naturkraft & låter hans händer forma linjerna längs min kropp, in under huden. Jag vågar säga: Jag vill ha dig hela tiden, jag vill aldrig att du går. Vad hände med min längtan, mitt ständiga behov av egentid & utrymme? Jag är ute på nya marker & jag får nog hålla vakt på mig själv. Jag vill ha honom konstant nära. Intill, under mina händer, i blickfånget. Känna hur han glider intill, tar för sig av mig.

Han och jag på en strand, en av mina smultronställen. Jag drar av mig plagg efter plagg & kastar mig i vattnet för årets första dopp. I hans ögon blir min nakenhet extra skön, blir kroppen ännu starkare & vill röra sig framför honom. Kommer upp ur vattnet & han torkar mig varligt & gnuggar mig varm, han drar på mig plagg efter plagg medan jag bara njuter, tar emot hans mjuka händer & de torra plaggen. Många fler stunder som de här väntar & vi springer till bilen sen, sjunker ned i sanden, min hud ryser efter badet & jag är glad över att bilen är röd, varm, att den främjar äventyr. Väl hemma kryper vi ihop, jag & min guldlock & håller om bara. Kroppen blir varm från insidan, en plötslig naturkraft väller fram ur mig, som en oväntat vulkan, en tsunami av lust, dammar rämnar, hela den inre världen öppnar sig från hjärtat & vill ha honom, vill att vi möts, att han greppar tag om mig från alla håll samtidigt. Kolonisera mig älskling, flytta in i mig, utforska varje dold vrå, kyss varje millimeter av min hud. Och, han gör det. Han greppar mig som ingen annan någonsin har gjort, tar sig in i mig på ett sätt som är omöjligt att vika undan från, till och med andetagen flyr, allt stannar till, det enda som existerar är den vilda hårda puls som rör sig i mig genom honom, i mig själv."

 Ett år sedan. Det var början på ett år av intimitet, dedikation & fokus. 

 

Vad är det som ska komma ur det här? Ett år senare. Jag har fortfarande samma dedikation. Till samma person. Jag tänker fortfarande: Jag vill ha dig hela tiden, jag vill aldrig att du går. Men han står inte längre på en strand, redo med handuken. Han kommer inte med mig hem för att vilja linda in sig runt mig, vill inte vara min sked om natten. Vad är det för kedjereaktion som redan är på intågande, det som livet vill duka fram åt mig men som jag ännu inte förmår mig att se? Vad är det som är vitsen med det tungrodda?

På den obäddade sängen ligger en skallra men ingen Lave. Borta är barnmatsburkar, örhängen med kvinnotecken som tillhör någon annan, filpaketet i kylskåpet vars innehåll jag inte köper till mig själv, Carins omslutande energi & Idas systerskapstrygga närhet. 

 

Däremot ligger det en utskriven biljett på köksbordet. En resa som kommer att ta mig (och oss) över hela jorden; Luleå - Arlanda - Peking - Auckland. 

 

Och här är jag själv, någonstans i ett enda virrvarr av gråt & skratt.

 

Känner mig överväldigad, översköljd av intryck, av livet. Intensiv kärlek, vänskap, glädje, sorg, äventyrslängtan & ofantlig saknad efter att få komma hem igen. 

 

Ida & Carin & Lave dök upp för en dryg vecka sedan & dök tydligen upp precis när jag som mest har behövt dem. Istället för att trassla in mig på djupet av mig själv för att upptäcka att allt är bottenlöst har jag istället fått omge mig av en familjetrio som jag känt mig invald i. Har verkligt fått känna mig delaktig i skapandet av gemensamma stunder, av tröst & lek med Lave, i sena samtal om kvällarna med te vid köksbordet. Blir påmind om hur lätt jag har att välja ensamhet & tystnad men hur väl jag trivs egentligen bara jag slappnar av & ser mig själv som en del av sammanhanget. Att se hur Ida & Carin möts i sin kärlek inspirerar mig; så vacker kärleken är då den tillåter två människor att växa med varandra. Och jag i mitt tillstånd av olycklig kärlek är en sådan ömhetsjunkie; bara njuter av att finnas i deras närhet; i att se in i Laves lättsamma blick. 

 

Och mitt i allt det här har vi alltså bokat en resa till Nya Zeeland. Tre äventyrerskor med bebis. Jag har fått ledigt från jobbet hela januari (!), semestern är ordnad, biljetter köpta, husbil på Nya Zeeland är bokad. Bara tanken på att bli ledig 40 dagar från jobbet, nästan 1.5 månad inklusive julledigheten. Äventyret vibrerar i mig. Och ensamseglaren sjunger ut. En får väl fortsätta lösa livet på egen hand. Det brukar i slutänden bli det mest pålitliga alternativet. 

 

 

Dagen som mina kvinns dök upp kände jag mig handfallen, bestulen på sommaren & drömmarna, på framtiden & bilden av hur jag ville - och också trodde att det skulle se ut. Att då plötsligt ha biljett till en plats så långt härifrån; att veta om att den handlingskraften trots allt finns i mig trots det här andra känslan av sorg & brist på kontroll över livet; blir en befriande kontrast. Och jag har återkallat en del av den sökta semestern för denna sommar då jag inte vill sitta hemma & sörja över alla de dagar som skulle ha spenderats tillsammans med guldlock. Den här sommaren får vara, jag behöver den inte längre. 

 

Och så har gänget rest söderut, hem idag. Jag kramade om dem snabbt med stor tyngd i bröstkorgen. Lite som att erkänna för sig själv att en släpper ett ankare. Lite rädd att komma hem; att bli ensam igen. 

 

Jag känner igen känslan i mig från förut när jag inte legat på behaglig, emotionell status. Den fysiska upplevelsen. Hur svårt det kan vara att andas, att finna sig i processen. Den känslan finns i bröstet, i hur trött jag blir i huvudet av den inre bergodalbanan. En sorts känslomässig utmattning av att inte få sin starka kärlek utåt att möta en fysisk verklighet då han inte finns där längre, av att ens föreställningar som en landat i om hur tillvaron såg ut plötsligt inte alls ser ut på det sättet längre. Det är intressant att undersöka, att se hur alla processer sker i det inre tillståndet; rannsakandet (kunde jag gjort något annorlunda? hade han stannat då?) hoppet; (han kommer att ändra sig!) chock (har han gått? verkligen? ett sådant jävla dåligt skämt) stoltheten (livet utan honom ska bli det bästa någonsin!), ett enda kaos av allt. Acceptansen har inte dykt upp. Än. Ingen ilska heller. Finns inget att vara arg över heller. Det är vad det är. Människor vill inte alltid samma. Jag ville. Inte han. Det är mycket förvåning i mig själv. Väldigt mycket. Jag trodde verkligen inte att vi skulle ta slut. Visst fanns tvivel kring våra olikheter men jag tänkte alltid att det kommer att ordna sig; vi berikar istället. Och jag har tydligt, för min inre världsbild sett oss två bli tre där i framtiden. Att allt bara faller; att det är slut, slut, slut är svårt att ta in. 

 

Samtidigt; igår hörde jag av mig till honom. Stod inte ut. Saknade sönder mig. Lade undan allt stolthet. Skrev om hur jag saknar att få dela med honom. Med en önskan om att vi möts. Och han svarade, ärlig & verklig som han alltid är. Med ord om att han också saknar mig men att han inte vill träffa mig, inte vill tänka på mig eller känna någonting. Att vi möjligen möts på (ungefär som bekanta tänker jag mig; flyktigt möte i förbifarten med ett Hej är det bra? Jo tack och själv?) någon gång i det här livet. Om han inte går alldeles vilse. Han vill inte mer. Någonstans rör han sig & det är inte med mig. Inte på något sätt, varken nu eller sen. Han ger mig inga nyanser att försöka förvrida eller tolka till min fördel. Han har landat i sitt avslut. Och jag får panik av den insikten. 

 

Idag kom den dagen då han dök upp, blev konkret i mitt blickfång. Jag satt på jobbet med kollegorna med kaffet. Så dyker han upp. Och klart att denna dag skulle komma, samma jobb som vi så många gånger har nyttjat för att kunna vidröra varandra med händer vid kaffet, kyssar vid skrivbordet. Under två år skapades en känsla av att tillståndet som upprättats blivit en del av miljön. Så förgängligt. Så är han där alltså. Ser mig. Mitt hjärta sliter sig ur kroppen & jag vill skena därifrån, lägga mig under bordet, skrika högt för att det gör så jävla ont eller bara krama om honom. Ingenting av det händer. Såklart. Istället ser jag tillbaka på honom. Noterar hur fin han ser ut. Nyvaken, eller nyknullad? Jag dör om det är det sistnämnda, men jag förstår ju; han är lätt att vilja älska. Våra blickar etsar sig fast i varandra & det känns som hundra år av lidande, av kärlek. Vi formulerar båda varsitt hej med våra läppar & han ler, jag ler; det bara händer. Han ser rätt tagen ut av att se på mig; så som han alltid brukar se ut; som en förälskad skolpojke & jag älskar det men jag förstår det inte. Ändå är jag tacksam; så kall är han inte. Inte ens han. När han går vill jag dö eller springa efter. Men jag stannar kvar; försöker fungera bara. Och när jag når mitt kontor igen har han mailat mig; ett högst formellt mail som han vidaresänt från någon annan då han kommit att tänka på mig & det jag gör. "För kännedom", med vänliga hälsningar J. Och det är vad vi är nu alltså. Med vänliga hälsningar; på återseende, tack. 

 

Jag tänker tankar som jag förstår att så många andra också tänker. Jag vill aldrig någonsin mer bli kär. Aldrig någonsin ska jag ge såhär mycket av mig själv igen. 

 

Och jag tänker att tillvaron är speciell & lite extra utmananade på flera plan nu. Mötte min broder Jani idag & fick nyheten om att ett andra barn är på gång & sedan, alldeles nyss hörde en annan kär vän av sig & meddelar att han & kärleken ska bli föräldrar. Och jag är glad för er. Men kanske inte bara, tyvärr. 

 

 

 

 

Från ensamhet & intuitiv vilja att kapsla in mig på egen hand till den mest familjära tillvaro av fruar & barn. Rävgrytet fylls med samtal bortom normen, med bebishäng, någon som skramlar med kaffekoppar på morgonen & gör morgonljud innan jag själv klivit upp, någon som ger godnattfamn, dagsplaner. 

 

Och redan första kvällen händer det här fantastiska samtalet:

- "Vi vill fråga chans på dig, vi tre." Inleder C och fortsätter: "Vi har noga funderat på en sak. Och det är om du skulle vilja följa med oss tre till Nya Zeeland, upptäcka något nytt med oss genom att resa runt med husbil i en månad & vara borta hela januari". 

Jag känner ett direkt ja i hela kroppen. Hur tidigare lagrade känslor av frustration över hur ofta jag känner att jag behöver göra resor på egen hand nu för tiden kommer upp till ytan & försvinner, hur jag plötsligt ser en chans att ge något annat än en förlorad kärlek mitt fokus, något nytt att längta efter. Och en once-in-a-lifetime möjlighet. Resa runt med husbil i ett land vars natur är något av det mest storslagna jag kan fantisera om & ett land som känns så stort, mäktigt att jag inte skulle känna mig redo att ta mig an det på egen hand & därmed riskera chansen att någonsin få uppleva det. 

Så dyker chansen upp, här hemma i det egna köket.

"Ja! Klart jag hänger med. Ska bara se till att ordna förutsättningarna för det. Och sen drar vi!". Så svarar jag. Och det känns som om jag får nya skäl till att fixa den här sommaren. Och att den inte längre spelar lika stor roll. 

 

Midsommar i Brändön blir opretantiös, familjär. Mitt i sorgen över att J inte finns i min närhet så gör iallafall den allra bästa familjen det. Dagen fylls av delvis tunga partier & det är extra märkbart att J inte är med. Jag saknar, sörjer. Låter mig vara i varje känsla samtidigt som jag också rycker upp mig, ser på korallerna omkring mig, försöker göra det bästa av allt som är. Skickar en bild, några rader om saknad till J. Och jag orkar inte ens gå i ånger sedan när han inte besvarar med ett enda livstecken. Istället, när jag väl krupit ned i soffan den kvällen skriver jag;

 

 

Jag vill inte längre gå in i känslan av hur tomt det är att somna utan honom, vill inte försöka tänka på hur han stänger av mig, att han fixar att vara såhär jävla kall. Och idag tänker jag att jag minsann ändå ska rycka upp mitt inre, jävlar anamma. Ta hand om mig själv. Drar iväg med fruarna till Ormberget & ger mig själv ett rejält träningspass backträning. Svetten rinner i 22 gradig sommarvärme, musklerna stramar, lungorna expanderar. Efteråt skakar benen, inuti är det lugnt. Jag springer därifrån, finner fruarna inklusive Hanna & Ellis på en strand, snart också Martin & Petter & Jonathan. Solvarm hud, långa simtag under vattnet, omsluten av kall sjö, som att bli renad från insidan, kommer upp med friskt, klart sinne. Fräknar som vill fram, hud som andas. 

 

Nu ikväll; flanerande längsmed Luleås kvällsvarma gator, en sol i norra hamn, en sovande bebis på min rygg & två fruar som får mig att känna mig som en del av familjen, en levande kvartett. 

Hon tar mina händer i sina. Ser på mig med ögon som tåras; "Jag får panik! En vecka kvar & sen åker jag bort. Då ses vi inte på nästan en månad. Känns som en evighet. Jag vet inte om jag fixar det!"

Jag kan inte alls relatera. Känner mig kall i jämförelse. Emotionellt snål. Hur ska jag kunna vara där du är, när jag är där jag är, tänker jag medan jag ser på henne. De vackra, gröna ögonen, närvaron i blicken. 

Allt bara är vad det är just nu & jag orkar inte fundera på så mycket mer än stunden. 

Ida & Carin & Lave kommer hit imorgon & några familjära dagar väntar. Känns varmt i tanken, mysigt. 

Jag vill vara i vänskap. Det är det bästa.

 

Idag, på väg ut från jobbet slet viljan tag i mig; gå in & säg hejdå till honom. Gå in & ta dig en kram. Bara 30-tal meter bort finns orsaken till all sveda & värk. Men också glädje. Tvätta bort den här verkligheten för en stund, låt varje beröring ta mig härifrån. Jag gick inte genom korridoren, sökte inte upp den famnen. Men det är svårt, kräver järnmod att hålla mig undan. Och egentligen. Han var ju inte ens där. På tjänstresa. Of course. Men tanken drar, den gör det mest hela tiden.

 

Om två dagar är det midsommar. Och jag vet att han har bokat om en resa från Bodö på fredag för att hinna hem till fredag kväll. Syftet med ombokningen var att hinna hem & vara intill mig på midsommarafton. Märkligt att den ombokningen gäller framtiden, som ännu inte finns. Och att den gjordes i en dåtid som just passerat. Så mycket som skett där mellan. Och ändå ingenting.  

 

 

Och på tal om ingenting; grattis till mig själv. Idag skrev jag på papper för en tillsvidare anställning. Stort vuxenpoäng, stabil självständighet.

Som om du bara är på tjänsteresa. Som om jag väntar på att du ska komma hem igen. 

Och medan jag väntar sysselsätter jag mig med annat. Rensar ur gammalt, söker endorfiner i träning, går på husvining, ser på serier & gör andra vardagliga saker. Och jag blir nästan irriterad på henne, hon som så närvarande kanaliserar sin kärlek på mig medan jag försöker vifta undan den; säger att jag inte är klar med honom. Ibland är det som om ingenting hänt. Förutom på jobbet. Där är det svårt att hålla fasaden, så många frågor, så världsbästa kollegor som finns där. 

 

Så svårt att ta in att en människa jag nyss levde så nära bara valt att försvinna. Jag fattar, människor lämnar & lämnas hela tiden. Men för mig personligen har jag aldrig varit här förut & därför är det helt oberiplig ny mark att försöka ta sig fram över. För mindre än två veckor sedan drömde vi om den semester vi alltid pratar om att vi skapar när vi är tillsammans; då allt annat suddas ut. Hur vi skulle låta dagarna hända när helgen kom & hur vi också lät den; vår sista helg tillsammans, att bli så fin. Vaknade tätt intill & lät lust & glädje bjuda in oss till helgen & flera timmar senare; rosiga, glada, omtumlade av varandra, drog vi till skogen; sprang hårt. Hur vi sedan slängde ihop våra tältprylar; så självklart det kändes, så mitt-i-livet; som att detta bara skulle få bli en av alla andra hundratals tältnätter. Som vi vandrade i skogen sedan, skrämdes av björnspillning, hur vi teamade kring tältuppsättningen där i urskogens skogsglänta. Satt länge upp & pratade, mycket skratt. Somnade lite kalla, jag på din bröstkorg, alldeles hemma. Så trygg som en kan känna sig när allt är som det ska, då en känner sig älskad, ankrad. Hur vi bastade hos din mor nästföljande dag, din blick på mig då jag naken inför dig tvättade av mig, hur våra ögon såg den andre. Hur vi somnade på din mors soffa sedan, tätt, tätt ihop för att inte ramla ned därifrån. Hur vi återvände till stan. Sov en natt till ihop. Vår sista. Du som drog iväg på tjänsteresa (en av alla i raden tänkte jag) & du drog & kom sedan inte mer tillbaka till mig. Du försvann. Det var där vi upphörde. Fast jag visste det inte då.

 

Så mycket vi inte vet om morgondagen. När en sista natt tillsammans plötsligt sker, hur Det Sista är där, precis framför en, men passerar obemärkt & avmaskerar sig först i efterhand. 

 

Och jag pendlar från förvåning, förtvivlan & märkligt, stundtals lugn. Förvåning över att du inte är här, hur det ens kan vara möjligt för dig att leva vidare bara sådär. Förvivlan över att du inte kommer tillbaka. Någonsin. Att vi dör ut. Och sedan, ett underligt lugn över att du kanske ändå gör det, återvänder. Så hårt det sista, patetiska sitter fast. Som något skavande, men också vackert. 

 

Och jag finner ett gammalt urklipp, en krönika. Och saknar dig hårt.

 

 

 

"Att vara med en sån människa är att ta en paus från sig själv. Som att befinna sig i en kropp som är ens egen men ändå ny. Att vara med denne är som att ständigt ha tillgång till semester där en får vila, i sig själv".

Livet har helt klart sett sina ljusare stunder. 

 

I och med sorgen som omger mig, fyller mig till brädden & över blir jag ännu mer varse om att jag inte är ensam. Även om känslan kan vara ensamhet är jag inte övergiven. De finns där, vännerna, the chosen ones, sluter om, är nära. De till & med handgripligen knackar på min dörr & drar ur mig när jag med ödleögon inte vill något annat än att sova med katten intill mig. När en sover är verkligheten så annorlunda & i det tidiga nyvakna är inte stunder som just passerade riktigt lika klara, fakta inte lika skarpa. Jag låter mig dras med; försöker finna ett sätt att acceptera sorgeprocessen samtidigt som jag tillåter mig att lägga undan den också, spela teater, gå in i hbtq-kampen & ta del av teatrar, musik, föreläsningar. Hanna, Malin & Mattias, en trio, levnadskonstnärer. Vi tar oss igenom lördagen tillsammans. Malin somnar med mig på natten. Och nej, nu behöver jag inte längre stämma av med någon annan huruvida det är lämpligt att just Hon sover över så nu bara är allt precis vad det är. Och så enkelt det vore med en rebound, att tillfälligt dränka sig i annat men jag har inte det minsta lust till det. Inte till henne, inte till någon. Jag tänker på honom. Och idag är jag tröttare än någonsin. Fått en fin dag med Veravilde & vänner & sedan inbjudan till bastuflotte. Nybastad, frusen efter några avslutande dopp är jag hemma. Söndagskänsla, frusenhet & saknad. Vännerna är helt oslagbara, varenda en. Men ingen kan vara det han är. Och just nu är det bara han som kan fylla upp tomrummet som finns inuti & omkring mig. Som jag önskar att han var här nu. Få ta hans hand i min, lägga mig platt ovanpå, höra honom skratta i mitt öra. 

 

Att inte veta vad du gör, inte veta vad du just nu längtar efter. Rädslan över att du plötsligt öppnar upp dig, signalerar till din omvärld att du lämnat en tvåsamhet, att du är öppen för annat. För varje sådant skede så lämnar du mig, mer & mer & jag kan inte göra någonting åt det.

 

Mattias säger det så bra. Att relationer, oavsett ålder, på många sätt i grunden bygger på anknytningsteori. Allt det som främjar, skyddfaktorer som stärker upp denna anknytning; att bygga tillit & förtroende, att vila tillsammans, ta hand om varandra, att kunna luta sig mot, allt är där. Och när en relation tar slut, om en blir lämnad så är det en liknande känsla som om en förälder överger sitt barn. Jag kan förstå vad han menar. Inte samma sak såklart, men liknande. 

 

 

 

Så fort han kommer innanför dörren går jag över min stolthet, oron över hur jag ska förhålla mig till honom & kryper in i hans famn, smeker den mjuka nacken & gråter. Vi står tysta tillsammans, händerna i den andres & bara känner. Och jag känner allt. 

 

Vi dricker kaffe tillsammans, fina samtal, inspirerande, politik, enad kamp & där möts vi som vi alltid gjort. Vi försöker för en stund vara där vi så ofta varit. Sparringskamrater. Genom sorg så ler jag för han ser på mig så intensiv att jag i en underlig blandning emotionellt kaos blir full i skratt. Tänk att en annan person kan göra en så ofantligt olycklig men också lycklig?! Jag struntar för en stund i konventioner, om hur jag kanske borde hålla mig på min kant då han inte vill ha mig (sen) & gränslar honom där i kökssoffan. Nära för en stund, rör vid honom, den lena nacken, följer ansiktets linjer & kysser honom på halsen, pannan. Säger mitt tysta hejdå.

Att en människa kan komma in i ens liv så & förändra så mycket.

Från den dagen som vi stod framför varandra efter att just ha tagit vår första kaffe ihop så fanns den där; viljan att ha honom, att få dyka in i hela människan. Jag lämnade det jag hade närmast mig, gjorde allt, beredde plats & fokus, all in för guldet. Och det intresset har vuxit. Alla de gånger på senaste som jag fantiserat om hur hans mor kommer att bli den allra bästa farmor, hur barnets farfar hade erbjudit något som jag & familjen på min sida aldrig kan erbjuda men däremot skulle min familj ha gett så mycket annat. Så många olika nyanser genom oss två. Och nu blir inte så. Intressant att jag till sista ögonblicket trodde att han skulle ändra sig. Att min magkänsla trott på oss, sett en större mening med allt. Men så går han till slut. 

 

 

"Jag bara måste göra något annat" säger han. "Jag vet inte ens vad det är men det känns."

 

Jag: Men hur menar du? du väljer att göra slut. Säger att du inte vill ha en fortsättning, ingen morgondag, framtid med mig. Jag kan inte leva på halvfart, ibland, när det passar dig. 

Han: Men det menar jag inte, att det bara ska vara på mina villkor. Men jag vill se dig.

Jag: Men hur menar du då? Jag kan inte ha det så. Jag är så kär i dig. Känner så mycket hela tiden. Jag vill ha så mycket mer, en hel framtid ihop. Det är inte svårt för mig att vilja mer, att tänka på imorgon med dig. För mig är det bara fint.

Då säger han inget mer. Kramar om mig hårt, ordentligt. Som om han vrider ur det sist ur oss. Finns inget mer, han kommer inte att stanna. Kanske tar med sig mina ord, som ett minne. 

Jag: "Känns så slöseri, att förlora nu. Det här som känns med dig. När det tar slut så förändras vi. Det här kommer att blekna, vi förlorar vår gemensamma chans."

Han ser på mig, förstår att jag menar allvar. Och jag förstår att han menar allvar när han inte ändrar sig. När han tar ett steg ifrån, säger att han måste gå. Jag ser att han är på väg att gå sönder. Han kysser mig i pannan, säger att han älskar mig. Och det är sista gången jag med allt mitt fokus på honom, med all vilja & drömmar om det gemensamma, säger att jag älskar honom. 

 

Tårarna slutar aldrig att rinna. De är där när jag somnar, när jag vaknar, pausar medan vi dricker kaffe & pratar aktivism en stund, fortsätter när han ser de färdigpackade grejerna som står & väntar. Nu hämtar han sina saker, han lämnar tillbaka nyckeln hem till det som från och med nu bara är mitt igen. 

 

Han går nog en tung promenad hem till sig, till det hem som inte är ett hem egentligen. Bara en avlastningszon, en punkt som förenar rörelse, riktningar. Så mycket som har hänt i honom sedan vårt första möte. Hur den relationsrädde blev naken framför mina ögon & under mina vägledande händer. Hur hans försvar rämnade, hur vi invaderade varandra. Hans rastlöshet, frihetstörst & obundenhet segrade ändå till slut. Ingen nytt under solen. Det här är den person jag började älska, hela vägen in. 

 

Han når sin zon. Hittar brevet från mig & skriver. "Det går sönder i mig med när jag läser dina lappar. Du är med mig, och jag tar med mig dig i allt, det är oundvikligt. I mitt sökande, i mitt allt som inte är sökande, ja allt. Och jag ser inget annat än att alltid kunna relatera till hur mycket vi betyder och har betytt för varandra. Finns inget alternativ alls. Så starkt och tveklöst. Jag älskar dig!"

 

Finns inget osagt här. inga hemligheter, aldrig någonsin ett enda hårt ord. 

 

Luleå Pride & jag önskar att jag kunde ta del av allt, må bra, lägga undan oss men genom mig själv, i varje stavelse till tanke finns en förlamande kramp. Idag är det parad & det bara måste gå, a march for those who cant, och för oss som kan göra det. Jag har varit med & skapat ett samhällsklimat i den här kommunen, regionen som gör mig stolt, som förtjänar att värnas om, kärlek & respekt under regnbågen.

 

Det sista jag vill är att han kommer och lämnar tillbaka hemnyckeln till det som blivit mer vårt än mitt. Nästan varje natt som han inte varit på tjänsteresa har han skedat mig till sömns, kysst mig i nacken, smekt mig över håret. Ibland har det hänt att vi båda vaknat till, sett på varandra, uppgfyllda, enade & hemma tillsammans. Just där, bredvid den andre har allt varit bra. Jag vill bara fortsätta skapa fler morgonrutiner ihop, upptäcka fler sidor hos dig & utforska fler av de inre rum i oss själva som bara vi två har nyckeln till tillsammans, som vi skapar när vi är varandras byggstenar.

 

Hans ryggsäck, han skor i hallen, träningskläderna som är upphängda & morgonrocken som ropar till mig om alla de möjliga morgnarna i framtiden som nu inte blir av.  Borta är alla gemensamma lördagar utan planer innan klockan 12, då vi oftast har utforskat varandra, skrattat, njutit. 

 

Tanken på att aldrig mer kunna omfamna dig, ge mig själv till dig i den mest intima kärleksförklaring är svår att ta in. Det som är kvar är en meningslöshet jag sällan upplevt. Så tomt utan dig inuti. Mycket bär jag med mig men genom uppbrott & avslut kommer vi att blekna för varandra, det är ju så det är. 

 

Jag vet inte vad som gör mig mest olycklig men jag måste hitta ett sätt att hålla ihop mig på. Jag måste hitta ett sätt att röra mig framåt igen. Att dina saker är kvar men du är borta känns som ett hån. Därför skickade jag dig några rader ikväll, bad dig att ge mig ett tydligare avslut, att du hämtar dina saker, återlämnar nyckeln, går ut ur mitt liv då det är vad du på alla tänkbara sätt sagt att du vill. Du svarade direkt. 

Imorgonbitti kommer du hit. Och jag fylls av en akut längtan. Imorgon! Och blir sedan direkt nedslagen. Du kommer för vårt mest möjliga konkreta avslut. Till och med nu då du har lämnat mig, då allt är åt helvete så älskar jag dig. 

 

Enda gången något inte har känts bra i vår relation har det varit när jag velat ha ännu mer, aldrig för att jag behövt andrum, annan stimulans eller fått nog. Att gå vidare när jag fortfarande är så hungrig, öm för dig? 

Det här är nytt för mig. Att bli lämnad. Att inte kunna göra någonting, att förlora kontroll samtidigt som situationen är klar & tydlig. 

 

Om några timmar ses vi & jag har skrivit ett brev åt dig som jag lagt ned i din väska. 

Det är så mycket ren kärlek i mig för den här personen som har lämnat mig. 

Finns ingen hejd på tårarna. Och jag som sällan, nästan aldrig gråter får uppleva hur det är när känslorna tar över. Det här är vad det är; en enorm genomträngande sorg över att den jag älskar inte vill vara min kärlek längre. 

 

Hans mor skriver till mig redan denna morgon. Han hade ringt henne direkt, säkert på hemväg från mig & berättat. Och då förstår jag att han menar allvar. Genom att berätta om det så finns det. Och då löses vi två upp. Hans mor ger mig de finaste rader & jag gråter sönder mig själv på väg till jobbet. Den här dagen då jag hade tänkt gå in i enbart arbetsfokus & uppmärksammande av pride går åt fanders redan vid uppvaknandet. Och så fortsätter det. Jag blir påmind om hur fin & medmänsklig min arbetsplats är då kollegorna låter mig vara precis som jag är. Jag gråter mot Bodils famn, blir väl uppbackad av Maya & Moa. Att vara på samma arbetsplats som J ger mig ännu större sorg. Det här är vår arena. Alldeles nyligen stal vi oss tonårigt hångel bakom knutarna här. Plötsligt önskar jag att han får det där jävla jobbet i Köpenhamn. Imorgon helst. Ge dig av. En del av mig säger; du borde ångra dig, kom tillbaka & gå aldrig igen! Och den andra tänker: Vill du inte ha mig så försvinn. Låt mig bara glömma dig.

Just nu känns det helt omöjligt att kunna gå vidare. Att bli lämnad när kärleken känns så starkt i kroppen. Känslan är att jag älskar dig. Så sa jag till honom i förrgår. Det är inte längre sen. Och det är så det känns. Som jag bara önskar att han var här, att senaste dygnet aldrig hade existerat, att jag fick sova på hans bröst. Jag är helt slut. Jag försökte kliva in i den proffesionella rollen. Vi fick högt tryck på deltagarantal, Emelie Lysholm & hens föreläsning blev väntat riktigt bra, politikerns tal blev över all förväntan. Och överallt, runt på prideområdet; gamla kollegor från olika, nationella håll; hur är det? vad gör du? berätta allt! Så många som undrar, som är glada att ses igen. Och jag orkar inte en enda fråga. Vill bara dra på mig en hoodie, få sova. Så jag går hem.

Vaknade med nackspärr. Nervsmärtan från underjorden, eld i lederna, förlamande nedslag & hemma från jobbet med morfin & vila. 

 

Och nyss hände det som jag önskade aldrig skulle ske. Största oron, rädslan. Gå inte.

 

Men just nu dör jag, en del av mig. Som en växt. Vissnar. Rent cyklist så återvänder annan energi, kraft sedan. Men, just nu i det här stadiet så bleknar bladen, lägger sig.

 

Min älskade guldlock har lämnat mig. Och jag tror inte att han kommer tillbaka den här gången.

Tredje gången gillt. Jag vill att vi gör slut. Hans ord. 

Trots att jag skriver ned dem nu så kan jag inte helt förstå att det är sant. 

 

Och mina ord till honom bland så många andra; "tidigare gånger när du lämnade så tänkte jag att du inte visste vad du gjorde, eller visste vad du lämnade. Därför stod jag kvar, försökte få dig att se mig. Det gjorde du.

 

 

Och för mig själv tänker jag vidare "Och ändå, just därför lämnar du. För att det inte är mig du är redo att satsa mig, att bygga på, att vilja vara långsiktigt med. Du vill inte ha mig, därför kan jag inte be dig att stanna". 

 

Det är klart att en del av mig vill be dig att stanna. Att försöka övertala dig att vilja. Men, allt du just sagt. Varje stavelse som direkt förde oss ifrån varandra. Om allt du inte vill. Ordagrant sa han att han landat i att han inte vill tänka långsiktigt med mig. Vill inte flytta ihop, vill inte skapa gemensamma projekt. Och dessutom har han just sökt ett jobb i Köpenhamn. Så jävla symboliskt. Vilken klarhet.

 

Jag vilar på hans bröst & gråter som ett barn. Det hulkar, känns i varje del av mig. Känslan av analkande panik; jag dör kanske av det här? Går sönder? Så känns det. Det var ju inte såhär det skulle bli. Så förbannat kär i dig. Och inget av det är lönt längre. 

 

Känns helt obegripligt att allt det som ska vara över nu. Hur han känns, hur han rör vid mig, hans doft, den hungriga kärleken, kropparna tillsammans & sammanflätad intimitet, orden om natten, längtan efter semesterplanerna. Och där slets de drömmarna sönder. Och en hel del kommer att få flöda igenom mig. Bearbetas, upplevas i minnet för att på sikt kännas lite mindre ont. 

 

Men nu? Efter samtal med Månlivet är hjärtslagen lugnare än nyss. Men det är ekande & olyckligt på insidan. 

 

Det är helt sjukt vad dåligt det känns mellan oss så jag står inte ut. Jag saknar ihjäl mig samtidigt som jag ger upp. Sysselsätter mig till max med annat. Fixar bilen på egen hand med städ & reparationer. Det projekt som var planerat som vårt gemensamma, inför framtida roadtrips. Just nu tycks allt hängandes i luften & jag är rädd att min sommar ska gå åt helvete om jag inte tar tag i den själv. Betydligt mindre rik lämnar jag verkstaden & går in på nästa fokus; styrelsearbetet med Sveriges förenade antidiskrimineringsbyråer. I flera timmar sitter vi människorättskämpar i skypemöten & diskuterar dödskjutningarna i Orlando, DO:s roll, lobbyverksamhet & annat. Så fort senaste mötet är avklarat är klockan för mycket för att göra mer men ändå drar jag på mig löparskorna & drar ut i kvällssolen. Bara rör mig framåt för att få stillhet på insidan. Och det fungerar.

 

Som det brukar göra. Lägger kilometer efter kilometer efter mig & jag noterar & njuter över att mitt lättsamma vardagspass sällan ligger på under 8 km & då har jag mycket kvar. 

 

Det är fjällvärlden som kommer till mig där jag springer. Rör mig för att nå stillhet. Kan det finnas något bättre än att ge sig av på egen hand med tåg som rytmiskt rör sig, spendera nätter i tält med mig själv, gå på toppturer, springa längs med fjällväggarna, uppåt, känna vind & utsikt. Nej, tror inte det. Kommer hem & bokar därför tågbiljetterna. Check! Claim yourself, be the force, centrera. Vilket skönt & intimt sätt att påbörja semestern på där i mitten av juli.

 

Vilken dag.

 

Vaknar till nyheterna om dödsskjutningen, det massiva massmord av drygt 50 hbtq-personer på gay-klubben i Orlando. Det är tungt i kroppen, ledsna steg & jag klär mig i regnbågsfärger för att hedra offren. 

 

Jag & J har inte sett varandra på en vecka. Inte hört den andres röst. Men, båda har vi upplevt distans, en växande osäkerhet & sorg. Det syns på honom när han oanmäld kommer in på mitt kontor. Han kommer fram till mig med en medvetenhet som tycks blandad med ledsamhet, oro, trötthet. Också längtan. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig men när han kommer fram & tar mig i sin famn så andas jag in doften av honom. Bara känner. Orkar inte tänka på allt jag fastnar i som inte är bra. Det jag känner är en doft jag älskar, hans hjärtslag mot mitt bröst, hans hand som smeker mig över håret & ett ögonblick av trygghet som gör mig matt i benen, öm i hjärtat. Vi står så i en mindre evighet. Och känner. Känslan känns ren i sig själv. Där är vi inte olika alls. Inte separerade. När vi ser varandra i ögonen & när han kysser mig som om det vore första gången så är det b a r a nykärt. Älskvärt. Nå men hur mår du? frågar jag sen: Inte så bra, säger han. Själv? Nej. Inte så bra. Människor mördas & du & jag i vår relation känns inte heller bra. Eller. Du känns magisk. Men vi två som det är just nu känns inte bra alls. Hur känner du? Han svarar, nej. Jag tycker inte heller att vi känns bra. Inte alls.

 

Vi ger varandra en kram igen. Bestämmer oss för att ses om någon dag. 

Älskade guldlock. Så jävla svåra vi är. Vad ledsna vi kan göra varandra. Och ibland bara så fulla av saknad. 

 

Efter en tung dag drar jag iväg för att träffa E, våra gemensamma löpturer brukar ge mig lätta, genomtränade steg.

Jag vill dra iväg, få lämna dagens bryderier bakom men han stannar mig.

 

Han: Jag vill prata med dig om en sak. Jag behöver ta upp en grej. Du vet, jag tycker så mycket om att jag har träffat dig. Att det är så roligt att få springa ihop. Jag känner att jag lyser upp, att jag blir glad av det här. Men, samtidigt vill jag inte att det ska påverka min relation till Christine (hans fru).

Jag: Nej det vore väl alldeles onödigt om det påverkar er. Men varför skulle det göra det? Att du har träffat en vän som du tycker om att springa med? Brukar du inte springa med dina vänner? Eller, tänker du att det är ett rent normigt hot bara för att jag inte är snubbe? 

Han: Nja. Jag har faktiskt inga vänner jag riktigt springer med, eller spenderar tid med. Och nej, jag tror inte att C tänker på det. Hon har inte sagt något. Det här kommer bara från mig. Att jag känner att jag inte vill att det ska förstöra något mellan mig & henne.

Jag: Okej.  Rent krasst, jag förstår nog inte riktigt varför det skulle förstöra något mellan er för att du har en vän du uppskattar att träna ihop med men visst, självklart ska du inte göra något som inte känns bra för dig eller er. 

Han: Hon har ju legat på mig att jag ska träffa vänner. Men jag blir orolig själv. Och det är svårt att veta vart gränser går, hur folk ser på vad som kan vara nära relationer, vad det betyder, att vi tränar.

Jag: Ja det är klart att det kan vara olika hur en förhåller sig till sina relationer, vänner, kärlek, framförallt till tid. jag förstår om det kan bli ett ojämlikt och ojämställt läge om ni inte ger varandra samma sorts "fri tid" utan barn ibland. Men att det vore ett problem med själva grejen, löpning med vän, det verkar ju lurigt.

Han: Ja, jag vet inte. Men jag kommer ju inte att åka iväg på en massa lopp med dig. Även om jag egentligen vill det så känns det inte som att det är så en gör. Prioriterar vänner. 

Jag: Okej. Bra att du är tydlig. Jag känner inte till era normer. För min del är mina vänner en del av familjen & är människor jag också vill kunna prioritera, även om jag har en kärlek. Alla relationerna ger mig olika saker, jag behöver mer än en människa. Jag vill kunna dra iväg, sova över en natt om en dragit iväg längre, vad som helst.

Han: Tälta skulle jag inte kunna göra. Det gör man nog inte med andra än sin partner tänker jag.

Jag: Okej ingen värdering, bara olika sätt att vilja ha relationer på. Då är det så för dig & er. Inte för mig.

Han: Ja, så är det väl. Men jag vill ju kunna hänga med dig. Och jag vill att du vet om det. Även när det inte går. 

Jag: Jag förstår. Och du ska alltid göra precis som du känner & behöver. Prioritera familjen, spring med mig när det fungerar & bara vet om att jag är helt lugn med det. Det är väl jättebra som det är. 

Han: Okej, vad bra. Och så ler han stort. Ser lättad ut. Vi löser ju det här så bra!

 

Jag säger inget. Ler tillbaka men suckar samtidigt. Drar igång oss, vi springer & jag svär över den förbannade jävla heternormen. Utan detta gamla normbygge skulle nog E:s behov av att "få prata" och "reda ut något" aldrig ägt rum. Vad skulle lösas? Egentligen lyssnade jag mest på hans rädslor. Systemet han fastnat i. Hur han lägger över föreställningen om hennes behov på hur han skapar sina relationer istället för att både han & hon tar ansvar & uttrycker egna behov. I det här fallet tror jag att hon är stadigare, att han är den som bara är för osäker för själv. Och jag ser igenom honom. Den här godhjärtade, varma människan som alltid vill allas bästa. Bär väl ett gammalt arv av skuld som alla levande tycks göra. Vill inte såra, så rädd att såra så att livet blir ett gissel att parera i. Ramar in sig själv till den grad att de egna behoven tonar ut, glöms bort, kan om möjligt kännas närapå skamliga ibland. 

Jag tänker på hur vanligt det är att vilja undvika "obekväma situationer" & "dålig stämning" att vi förminskar oss själva. Vad kvarstår till slut av den vi är? En rädd, blek figur. Det gäller verkligt att se upp. Inte underligt om vissa relationer tar slut för att ens partner verkar ha blivit så trist & grå, står inte på sig, är inte tydlig. Anpassningen, hänsynsfullheten, kompromissandet som inte har några gränser. Behovet att vilja förändra den andre för att bli mer lik själv själv, eller för att kunna greppa, ha kontroll, just rama in att det till slut blir dödstråkigt. 

 

 

Och i Dagens Nyheter läser jag Hanna Hellqvists krönika om att tvåsamheten är begränsande, det går inte att komma ifrån. "Om man lever tillsammans med en annan människa fungerar det så att det man själv inte klarar av, det får den andre göra. I bästa fall hjälps man åt. Den lyxen har man inte då man lever ensam. Och då behöver man kanske vara lite fräck (och be främlingar, nya potentiella vänner) om hjälp ibland." Hon reflekterar vidare om att det möte hon nyligen hade, då hon bjöd in en trevlig främling som verkade händig in på kaffe & fick hjälp, aldrig hade hänt om hon redan hade bott ihop med en partner. För då gör man bara inte så. Och går miste om så många möjliga fina nya vänskaper. Tack vare att hon inte bor ihop med någon fick hon en ny, uppskattad vän.

 

Det är väl värt att notera att det är så mycket vi bara rättar oss efter, lever i, går på rad för att det förväntas av oss. Osagt, oskrivet. Ändå gör vi det. Normerna är så djupt inlärda att vi glömmer bort att våra akiva val finns där, egentligen. Om en skrapar hårt på fasaden. Fan! Jag vill inte leva så! Och alldeles insnärjd i det livssättet är jag inte heller. Livet, liksom våra rättigheter är en process & en rörelse som kräver fokus & engagemang. 

 

Ändå är jag också en produkt av min samtid & jag märker hur jag anpassar mig på sätt jag inte själv respekterar ibland. Som när J & jag tidigare talade om att flytta ihop & hur vi då skulle göra med kött vs clean veggie. "Jag har väl ingen rätt att neka dig rätten att äta kött i ditt egen hem så vi får väl dela upp hyllor & så" sa jag. J såg på mig, kontrade direkt med: "Men, varför ska normen få vara köttnormen då? Varför ska köttet få komma in i ditt gröna hem bara för att det är normen utanför? Människor kan väl också bli uppmanade att ändra livsstil, för något som kanske blir ännu bättre?" Check på den. Ja varför låta köttet smyga sig på. Nej tack. Men varför var jag så redo, på givakt att ändra på det jag värnar så högt om egentligen?

 

E säger att en inte tältar med vänner. Nej! Den för mig, mycket märkliga normen köper jag inte. Visst, om det skulle handla om tid & sådana prioriterar, egentid vs familjeliv. Men bara för att det är en vän vs person en kanske kallar för kärlek, aldrig! Men så lever han. Så vill inte jag leva. Tur att en väljer själv.

 

Ändå finns det andra saker jag funderar över. Om jag & J skulle flytta ihop. Kan jag ta hem vilka vänner jag vill då? Svaret är tydligt nej. Inte Martin, inte Malin. Bara de jag inte haft en "nära relation" med. Kanske inte heller Ludvig alla gånger. Så viktiga som mina vänner är för mig, oavsett våra transformationer. Visst, begripligt att somliga har svårt med det, att det känns utmanande. Men, nu är det vad det är & jag är den jag är & inte en normativ partner. Vad är jag beredd att göra avkall på för att få somna & vakna med J varje morgon & dela namnskylt på ytterdörren?

 

Så viktiga reflektioner. Att det ska vara så utmanande att göra sin grej. Att få leva på sitt eget sätt. Över allt det som tas för givet. Varje dag suckar jag över något jag inte kan identifiera mig med & så är det väl för alla. Ändå är det ett särskilt språk, särskilda samtal som förs oftare än andra. Som på jobbet idag. Kollegor som pratar graviditet, jämför hur det var & är för den ena & den tredje, småbarnstrots, ömmande ryggar. Fine. Jag förstår att det berör många, att det intresserar er hela tiden & varje dag men det är rätt segt att lyssna på, att normens samtal är så förutsägbara. 

 

Nej. Jag är nog lite extra less idag. Och för att jag navigerar men vet inte riktigt åt vilket håll jag själv bär mig.

 

 

Min pälsbeklädda kärlek ligger i skrivande stund bredvid mig. Hennes tillgivenhet tycks inte ana några gränser & det är inspirerande, hur hon på alla sätt visar mig att jag är hennes människa. 

Tankar om dedikation & intimitet, om mod, val & vilja är som högst aktuella just nu. 

 

Varje gång jag möter M så påminner han mig om något viktigt i mig själv. Inte så att han planterar det, bara håller upp en spegel åt mig, visar sådant jag redan anat men inte formulerat. Ibland säger han inte heller något, bara ser på mig, sträcker ut en hand & greppar min, några sekunder för länge så räcker det för att jag direkt översköljs av både frågor & svar. Att tona in i det en vill ha, att välja, att vara tydlig i sig själv för att kunna skapa rörelse på rätt sätt. Vad är det jag vill? 

 

Igår slog jag personligt rekord, satsade & vann för mig själv. Innan loppet, en sådan tvekan. M: Du är starkare än du tror. Jag ser din styrka, kör. Distansen kändes utmanande, terrängen likaså. Loppet gick över stock, sten, myrmarker, uppförsbackar i blåbärris & tunga ben i dyvåta kärr. Och jag körde på & slog mig själv med häpnad. Jag till och med njöt bitvis, noterade hur vackra en del stråk var, hur fåglarna lät. Och sista biten, när vi nått ca 15.8 km drog jag uppför hela ormbergsbacken, gav allt. En fascinerande upplevelse när en släpper tyglarna på sig själv, låter musklerna arbeta till max; senor som börjar strama åt i vaderna, lårmuskler som krampar men fötterna som fortsätter uppåt medan hjärtat slår så hårt, verkligt. Jag gav mig inte. Och kastade mig in över mållinjen & oavsett sluttid var jag nöjd. Mötte min vän Elias blick, gemensam seger.  Lång distans att tävla på. Och en direkt mersmak efter fler fysiska utmaningar. Det här får mig att känna mig så ofantligt levande. 

 

Efteråt satt vi utslagna i solen M & jag. Jag har nog aldrig upplev den tröttheten i benen. Fantastiskt. Och jag märkte att jag inte ville göra något annat i världen just där & då än att sitta intill honom, ta hans hand i min för en stund & känna mig helt rätt. Ibland, helt rakt på; ibland leker jag med tanken. Vad hade hänt om vi hade gett oss av på den där resan vi hade bokat till Skottland? Tagit oss igenom tanken om vår relations transformation från kärlek till vänskap allena, om vi hade tältat oss fram, vandrat över höglandet genom regn & vind? Hade vi fortsatt den transformationens rörelse på det sätt som vi dragit igång? Eller; hade vi blivit varse om något annat?

 

De komponenter jag allt tydligare eftersträvar är friluftslivet - intellektuella stimulansen - de queera förhållningssätten - de fysiska utmaningarna - samarbetet, modet & dedikationen - naturen närmast. Vi möts i allt. Fortfarande. Om än i betydligt mindre utsträckning för att vi väljer annat nu. Men, jag frågar mig: Varför väljer jag annat? Är det jag väljer det jag verkligt vill ha, som jag tror på? Som jag är beredd att satsa allt för då jag tror att livet tillsammans är det bästa för mig själv? Nej. Så är det inte. 

 

J, mitt gyllende svärmeri, han tror inte heller så starkt längre. Kanske behöver jag få känna mig fri att närsomhelst ge mig av. För ett jobb, andra möjligheter. Kanske är det så. Jag kanske inte blir lyckligare men om det är vad jag behöver så är det väl så. Eller, jag vet inte. Jag är inte säker. Än. Det sa han för mindre än en vecka sedan. Hans känsla är att vår relation kanske begränsar honom på ett sätt som inte känns bra längre. Och min känsla är att jag tror att vi inte är tillräckligt villiga att satsa för att kunna bli tillräckligt bra ihop. Det är som ett kakel med en liten reva som börjat växa sig allt större. 

 

Så lätt att jag låter tankar skena åt andra håll. Och som jag möter M:s hand i solen & tänker att jag inte får stanna kvar i något som hindrar mig från att uppleva något som följer närmare mina drömmar. Jag är fortfarande så nyfiken på M. Det är bara så det är. Just nu skulle jag allra helst vilja boka av en gemensam långresa för oss. Ut & upptäck & låt vad som helst bli. 

 

Jag älskar den här guldlocken. Fortfarande. Samtidigt följer jag den inre rörelsen med både oro & försök till tillit.

 

 

 

 

Osorterat, i min ensamhetens rörelse i fristad bland tall, gran & asp flödar de fram; minnesbilder, nuläge, ibland fragment av möjliga scenario i ett senare. Hur en lever då. Vad en vill ha. Jag, vill ha.

 

Ibland är det helt abstrakt, ibland alldeles tydligt det jag ser. Ingen värdering. Bara en känsla av hur lätt det är att betrakta den möjligheten, vila i den för en stund (igen). Det tenderar bara att vara så & likt tankar under en meditation så observerar jag bara. Noterar. Släpper. Litar på processen. Men, i ögonblick vill jag forcera. Vrida om, välja. Andra stunder vill jag aldrig någonsin göra ett enda val, snarare äga allt, hela världen, varje hjärta. 

 

Det byggs på. Idéer om vad som är värdefullt. Så mycket som jag förr aldrig ägnat en tanke. Jag vill att livet (tillsammans) blir ett smidigt liv. Ett enda stort samarbete. Du ser vad jag behöver, till den grad att du ibland föregår mig. Jag står redo innanför dörren med löparskorna på när det mesta du behöver är vår rörelse. Vi coachar, leder, följer, är drivande, mottagande, vilande. Du står för kartläsandet, modet & de nogrant planerade strukturerna, jag står för impulsen, det oväntade resemålet & driver fram en dynamik. Jag kan föreställa mig hur vår första gemensamma årsbok skulle se ut om vi kan varandra ett helt år, full rulle, höga berg & djupaste hav. Den tanken lockar mig så till den grad att jag ibland måste springa snabbt, vara ensam, låta benen få vara fria. Liksom tanken. 

 

Den jag har i min närhet, ibland undrar jag. Han kan tycka att jag fastnar i våra olikheter men ändå är det mest fakta i min värld. Du pratar om dina möten med diplomater och politiker, jag om långpass, skog och stugor. Vi lyssnar på varandra, utifrån. Som om vi är besökare i den andres värld, inte en riktigt, långsiktig del i den. Ibland tror jag att det går ändå men sedan, när stugjakten fortsätter ensamt, då din kropp inte är redo för löpning, då det är jag som drar dig ut i skogen & aldrig tvärtom, då tvekar jag. Blir jag långsiktigt lycklig i det här? Sen kommer du hem från en resa eller sen middag med politisk representation, kramar om mig i din blåa skjorta (likadan som alla andra fyrkantigheter som en möter på med portföljer under armen.) och är vackrast i min värld. Då somnar jag lycklig. När kläderna faller av, då du påminner mig om att du är mer. 

 

Ikväll har jag varit & lyssnat på en person som på underliga sätt tycks vara menad för mig att möta. Markus. En författare, skogsälskande långdistanslöpare. En person med nakna ord, värme, närvaro. Det ska bli intressant att fortsätta följa oss båda. Ikväll, medan jag satt & vilade ögonen på honom allra första gången kändes det ändå som om det här bara är början, eller en fortsättning. En påminnelse om hur livet händer oss med allra största rörelse & möjligheter, bara vi bjuder in & tillåter.