mellan raderna.

har åter fått tillbaka den saknade delen i det lilla kollektivet efter ett par sköna dagar på enkvinnhand.  freden tog med sig gandhi och drog till göteborg för en spelning och familjeliv på en pinne. kvar i malmö tackade jag ödmjukt nej till förslag som regnade över mig om umgänge för egentid har verkligen ett helande guldskimmer i munnen. medan freden och leo i pangaeans lost spelade lös och charmade publiken höll jag till ro med att laga het höstsoppa, flanera vid stranden och titta på film. mycket blev skrivet också. today and tomorrow möts ganska ofta. tid finns sällan i verklighetens ränder och jag ser det som en frihet att kunna parera mellan väl valda delar.
det är mycket som sker genom mentala resor nu. någon är på väg att byta stad, någon annan ordnar en fantasifull skogsfestival. en tredje ifrågasätter relationskontrakt och en fjärde törstar efter ett helt annat liv. ingenting är för mig främmande. som en pendel granskar jag varje människa och speglar mig själv och inser att min egen törst är stor men i praktiken vilande. jag ser på freden och finner min kamrat. uppskattar hans förmåga att alltid uppmana mig att ta till orda, att växa vidare, att ständigt vara i rörelsen. rörelsedefinitionen kan vara mycket. nu är den mestadels akademisk.
vill inte ha höst, vill ha någonting annat nu. vi andas tillsammans och vet att vi kan låtsas allt, bara vi själva vill. vi kan vara ett frodigt växthus av skapande krafter, ett par färgstarka raggsockor, en spännande film. ändå. mina ambitioner är nära men hösttrötta.

såg en annons på blocket häromdagen.  den lyder, direktkopierad ifrån blocket, såhär:

"Vi vill köpa en helkuperad Dobermann hane.
Hela familjen är mycket bruks intresserade så det är inte tänkt att han bara ska ligga i trädgården och slöa.
Vi erbjuder ett hem med mycket kärlek.
Gärna fina meriter föräldrarna."

jag blev vansinning över att annonspersonen söker en kuperad hund och skrev ett mail till den annonserande personen som kallar sig "jonas".  där uttryckte jag mig utförligt om hur illa jag anser om att människor [som han] stödjer detta ofantliga djurplågeri, berättade att "jonas" kanske missat att det är olagligt med kupering i sverige och att jag hoppades att han tar sig tid att tänka efter ett par år, innan han köper en kuperad hund och stödjer något förfärligt. and - there goes the starting shot. startade ett verbalt krig med denne "jonas". han skriver genast tillbaka till mig med ord som;
 "Du verkar inte insatt i hundägarskap om någon. Om du går in och tittar på de flesta kennlars hemsidor så har 90% av deras avelshundar kuperade öron och svans.[...] Jag tycker du ska sätta dig och ringa runt till alla Kennlar som har kuperade hundar och berätta vilka dåliga hundägare de är som stöder kupering av hundar eftersom de har köpt en kuperad hund eller kuperat den själv.[...] Nu lägger jag inte ner mer tid på dig, då du inte har någon koll om vad du snackar om. Hoppas inte du äger någon hund då den säkert lider av att ha en matte som dig."
"jonas" avslutar sitt mail till mig med undertecknad "En Hundförare inom polisen i Skåne."
jag blir vild i tanken och jävligt förbannad. en polis som beter sig såhär, som faktiskt stödjer djurplågeri som är olagligt i sverige. jag uppfattar hans underskrift, viljan att berätta för mig att han är polis som en makthandling, han vill på detta sätt klargöra för mig att han är polis och därför har rätt. är det här vad vi ska leva med som lagens väktare? jag ringer genast upp jordbrukvsverket och får det ytterligare fastslaget; det är olagligt att kupera hundar i sverige. däremot är det inte olagligt att föra in hundar till sverige som är kuperade i andra länder där detta är lagligt, det är inte heller förbjudet att äga en hund som är kuperad, så länge kuperandet inte skett inom landets gränser. jag mailar tillbaka till "jonas" och fastslår sanningen och ifrågasätter hur han kan anta att om jag är en ev. hundägare har en hund som får lida av "att ha en matte som mig" då jag själv har, enligt mig, god moral kring det här. hundar anses ofta vara våra bästa vänner, anser då "jonas" att det är rätt att klippa av delar av våra mänskliga kamraters kroppsdelar för skönhetens skull? min ev. hund är min sanna kamrat som jag respekterar.

det sista mailet jag får av "jonas" är ett mail fullt av utroptstecken där han påstår att han inte fastslagit att han ska köpa hundvalpen i sverige. ändå är det en valp han söker, i sverige och länkar till mig från olika svenska kennlar som föder upp dobermannvalpar till försäljning. hans sanningshalt brister rejält men tyvärr är det inte längre något jag kan göra. denna man kan hålla tyst om sitt hundköp inför sina poliskolleger och bryta mot lagen utan att någon nämnvärt rynkar pannan. hundar mister i smyg kroppsdelar och ingen hör skriken.

fäster blicken på himlen utanför. igår stod jag med erica vid havet medan solen gick ned. på andra sidan himlen tog fullmånen plats med sin förföriska kropp. idag ser rymden ut att vara dagen-efter med sin gråa framtoning, tunga regnmoln och sövande famn. för en stund sedan betraktade jag kärleken och gandhi som strövade iväg mot tåget för ett par dagar på tuhundfolkhand i göteborg. nästa gång jag strövar vidare på det sättet med gandhi kanske blir med en ryggsäck fullpackad med varma vinterkläder för en fantastiskt jultid i norrland. fyndade en tågbiljett igår och kan inte låta bli att längta. utbyter ord med min hanna som vill ta mig till indienlandet där faktiskt, underbart överraskande nog, en hel [nästan] familj kommer att sammanföras efter många år. dessie, hanna, ido [och jag].  året var 2004 då vi alla möttes och fann varandra, livet, drömmar och kärlek. vi skiljdes åt men förlorade aldrig visionerna, tankarna, varandra. nu har meningarna skapats igen och vi ska mötas. jag sörjer djupt min egen frånvaro i vår indiska sammanslutning men jag har inte kapital, inte heller ett ordentligt fokus. min familj i luleå behöver mig. jag behöver dem. saker händer, sinnet skrapas och sår bildas, vi är varandras rötter och plåster. det är svårt att välja. kan inte heller göra det.

skriver vidare om hur kvinnor framställs som funderar på eller har genomgått en/flera aborter. det är tacksamt att vila fokus på skolan där jag trivs, där dagar finns på schema, där jag stimuleras och får ventilera. ikväll väntar mania och äppelpaj, vårt vänskapsmys i soffan med katter i närheten. en film, en nära förening, en väldesignad idé.

avslutar med ett ögonblick häromdagen i en störtskön queeranda med veganska chokladbollar hos marlene och gudmar. merci.

               

det var en råkall men samtidigt överväldigande varm upplevelse att stå på gustav adolfs torg i lördags. tillsammans med 144 andra kvinnor i varierande åldrar sminkade, som om vi vore missshandlade. aktionen var ett konstprojekt av konstären elin lundgren. för övrigt, en helt fantastisk quinna med stort Q. med tanke på verklighetens siffror som skickar ut alarmerande siffror om den ökade kvinnomisshandeln. Enligt uppgifter anmäldes i år 27.000 fall av våld mot kvinnor och i malmö är anmälningar av våldtäkt nu fler än någonsin tidigare. fler anmäler men fler är också de som råkar ut för dessa övergrepp i vårt kära jämställda svearike. Lundgren ville lyfta fram problematiken med kvinnovåldet och uppmana människor till att se och reflektera, att göra det svårare att vika undan blicken för de sönderslagna kvinns de flesta av oss någon gång har sett men inte velat se, inte vetat hur vi ska bemöta. därför stod vi nu på malmös mest välbesökta torg och fick mer reaktioner och större publik än någon trott. reaktionerna var många och starka. en del blev stressade och ville därifrån, någon trodde att det var på riktigt och uppmanade en av statisterna att "lämna den man som gjort henne så illa." kraftigast var nog reaktionerna av de gamla kvinnsen, de som levt under förhållanden där misshandel ansetts var en privat familjeangelägenhet utan rätt till anmälan, kvinns som levt under slag som om det vore en acceptabel vardag. de gick fram till lundgren, tackade och grät. äntligen talar vi om det, menade de. tack för dig elin lundgren som gjorde det här möjligt. nedan, bilder ifrån konstinstallationen.

morgonstund med frost i lund. det är höst under huden och jag längtar plötsligt oerhört efter pia och alla hennes fantastiska ekologiska tjockt virkade sjalar. jag vill vira om mig hela pia och påminnas om att det är hennes ena dreads jag adopterat in bland alla mina. jag vill sitta alldeles för nära månen och låta mig sköljas till och med dränkas av hennes stora ord och personliga sfär. jag vill vara höst med mina vänner. de som finns runt hörnet och de som bor bortom landets gränser, jag vill tänka ut det här landet till att vara allas vårt gemensamma höstparadis. i skolan talar vi om klassbegrepp. en vän talar om hur hon som barn fondsparade, hon talar aktieobligationer lika naturligt som jag inte har någon aning om vad det egentligen innebär. jag talar hellre om den kärlek jag fick och långa åkturer i en släde dragen av min mor på långfärdskidor över en gnistrande is. jag upplever att klass finns i oss och överallt omkring. det talas om den turbulenta ekonomiska krisen men jag ägnar mig inte åt sådana funderingar. hellre går jag på en föreläsning med fanny ambjörnsson. hon talar om det projekt om queer som är i startgroparna och jag är lyrisk över att få vara en del av en nytänkande forskningsvärld. jag och alex med sin gudrun schymanröst konstaterar att det är ögongodis att kunna vila ögonen på både ambjörnsson, rosenberg och olovsdotter lööv på samma gång. under samma ögon- och själagodiskväll får jag uppleva en tidsresa. möter en kvinna som en gång var mig under huden, vi somnade ihop och skrattade när vi vaknade. vi var nog inte äldre än fjorton-femton år och hon var en av mina bästa vänner men någonting hände och vi gick väl sönder som tonåringar ibland gör. nästan tio år har gått och plötsligt möts vi igen på samma spelhalva och vi lyfter fram löften om en fika med en ordentligt uppdatering. jag börjar tro att hon är viktig för mig igen och jag hoppas att våra ord inte bara är meningslösheter. människor ska mötas och jag är glad över mania som fallit in bland de mina. att hon dessutom tagit sig an två hemlösa katter visar bara ytterligare på att  vi delar tron på att inte föda upp fler djur men ta vara på de som är. frågan är vem som är fri? är en fri katt idag verkligen en fri själ? jag anar att saker inte är så lättbegripliga. samhällets utformning med gators utbredning i takt med att mäniska och djur under många år levt side by side har även (om)format vad frihet är när individer talar. en katt kanske ibland faktiskt också vill leva med människor. det är inte endast en hierarkisk ording med mänskligt förtryck över djuren. så länge livet tillsammans är respektfullt och med plats för individer att vara vad de i grunden föds till.

vaknar upp efter en arbetstyngdhelg och konstaterar att mitt "indienkonto" fyllts på litegrann. åter igen är jag tillbaka i visioner där riksdaler är förvandlade till inget annat än biljetter  som leder mig vidare, som tar av mig skorna, återförenar mig med landet som är så långt borta, så annorlunda, så vridet men samtidigt alldeles självklart givet och naturligt. en enkhelhel inför livet. en plats som inte behöver betyda förverkligade drömmar för andra, inte nödvändigtvis för flera av de miljoner människor som faktiskt lever där. jag förväntar mig det inte heller. vet att jag har en priviligerad kostym på mig från västerlandet som gör att jag aldrig kan bli en del av grunden, födelsen där. däremot har jag möjligheten att möta systrar och bröder, kor och pytonormar, bufflar, hundar och amöbor. tillsammans kan vi skapa ett vardagligt liv, ett sorts variant av livet och förståelse mellan flera världar. skapa egna koder och språk för att begripa varandra. när jag vaknade idag fanns hon där bredvid mig, vaknade med henne i mig och vi drack kärlekens nypressade juice tillsammans alla tre. står inte ut en minut till utan, dig tänker jag och inser att " a soul can travel trough distance in less than a second" och det kan en röst också. därför ringer jag henne min syster i indienlandet och får förverkliga oss tillsammans en stund och fyller oss båda med kärlek och löften. en dag är vår dag. så. till sanningen att indien är min, är vår hemlängtan.

livet har sådana kontraster. från visioner om barfotaliv till färdigskrivna tentor. lämnade in tentan i torsdags och förde yogatidskussioner med rosenberg. regnvatten föll ifrån mina kläder som resultat av cykelturen genom skånelandets färd mellan malmö och lund. ytterligare resultat av hurtighetsaktörens verk gjorde sig påmind i ett bultande knä och jag förstod nästan genast att en skada åter var väckt och friheten begränsad. ett par timmar senare var jag undersökt och hela mitt levande människoväsen kände sig receptbelagd. frustrationen total då den fysiska arbetarlusten insåg sin begränsning, sitt nya kall att vara i vila. att dessutom få vetskap om att min mor förlorar en syster och jag min moster i sjukdomens fördjävliga klor gjorde kvällen till ett helvetsgap. studietiden är förvisso något som kräver mycket men även det som ger. upplevde min första sittning i fredagskväll. skålade i kvinnokamp och stod på stolar och vrålade. "upp till kamp mot patriarkatet, sista striden är här. sexisters huven på faten och deras kulor är våra gevär [...]"  vi höjde våra armar, visade våra mänskligt behårade armhålor, avnjöt kikärtsbiffar med vegansk bearnisesås och var så galet sammansvetsade. jag älskade min klass både där och då men även idag och imorgon. vi kanske är lite väl förbannade ibland, kanske också på tok för radikala men det är just det vi behöver få vara och vi tänker inte be om ursäkt för det. "mot en jämlik värld ska vi tillsammans vandra och vi bestämmer själva vart vi ska [...]"

veckan skall nu fyllas med allt ifrån hundfostran till föreläsning med ambjörnsson, från kaffemissbruk till performance med "back in babys arms", en konstinstallation som jag ska delta i, vars syfte är att lyfta fram problem med det ökade våldet mot kvinnor.