Att äntligen landa just innan avfärd.
Här börjar ett kapitel avrundas. Tidigare under sommaren har jag knappt ägnat det kommande en tanke, nästan känt en ovilja till att tänka att allt som pågår just nu snart är över, att nya tider kommer. Samtidigt är jag väl medveten om att allt är i ständigt förändring och plötsligt är den här. Tiden när allt sluts samman, sommaren börjar nå sitt slut och jag är mer redo än jag kunnat föreställa mig att jag skulle kunna vara. Nu vill jag packa väskan, vara en enda stor nyfikenhet och drivkraft vidare.
Urkult var fint som vanligt. Avrundande Idafinas tid hos mig. Urkult blev annorlunda eftersom att jag och ett par till jobbade som volontärer. Mer struktur på tillvaron men jag uppskattade det. Vi sålde ekologiskt godis i en dundrande fart och jag fick möta människor jag annars inte skulle mött, annat än de självvalda. Någon gammal man som ville låna mina tänder som rivjärn, nykära hoppifierade barfotafolk, små urkultsbarn och massa andra. Mycket har skett senaste tiden, har lärt mig massor. Urkult gav mig en del av de utmaningar jag behövde för att jag skulle kunna landa i nya insikter. Det allra finaste på hela urkultshelgen var det vattenfall vi fann vid en sjö kallad spegelsjön. Upplevde en av de absolut största ögonblick under hela året. Forsande vatten från alla håll, naken under vattenfallet, skrev vårskrik, renande mig inifrån, fyllde på med energi och började på allvar leva.
Återvände till Luleå med en enormt behov av att gro in mig med de närmaste, att snabbrota med yogafamiljen. Som att vakna upp ur en lång sömn och undra vad som blev av våra yogamorgnar och vårt sätt att leva i det ständiga flödet vi alltid skapar ihop. Efter hastigt övervägande med Lena bestämmer vi oss för att flytta ihop och tänja ut varje dygn i den andres sällskap. Plötsligt består dagarna av den där pulsen jag saknat och genom elden skjuter vi oss ut som kanoner genom det norrländska landskapet. Ger oss av med Evighetens orkester till fjällen och upplever äventyr när det är som mest närvarande. Vi förevigar nuet, rörs till tårar, dansar folkdans, sprider queera budskap i byn vid något som skulle kunna vara världens ände och lever mitt i grytan av händelser. Samuel är även han nära och jag påminns om de storheter jag har omkring mig. Mantran ljuder i bilen, fjälltopparna får sällskap av regnbågar och vi är lika fria som rovfåglarna som rör sig vid grantopparna och allt, precis allt är nära.
På många sätt har det varit en underlig sommar. Har aldrig upplevt att den passerat så snabbt samtidigt som jag på sätt och vis känner mig delvis oberörd av dess innehåll. Har levt för stunderna, släppt all uppfattning om tid och ramar. Levt i varje ögonblick som om inget annat existerar. Ungefär som om sommaren har varit en enda lång meditation. Något dyker upp, en noterar känslan men låter den passera och försvinna. Har mött lärare och inspiratörer bland människor jag mött. Blivit varse om sådant jag måste jobba med för den egna inre styrkans skull. Har kastat mig in i situationer där jag mött hinder för att kunna känna mig totalt fri, för att sedan förstå kärnan till mina egna begränsningar och därefter arbetat mig igenom, till friheten. Inser allt mer hur allt egentligen alltid är precis som det ska vara. Så länge en är närvarande i det som sker så skapas stunderna därefter och meningarna vidare träder fram.
Men visst vore det en lögn att påstå att jag snart lämnar hemstaden oberörd för det är delvis med ett slags vemod som jag förstår att sommaren är över – och att det därför inte blev mer än såhär. Inte med dig trutsång. Samtidigt går mantrat på repeat, att allt är precis som det ska vara. Visst är jag förvånad över att förväntningarna så väl hölls i ordning och bara skapade oredans kaos ibland men visst saknar jag dig. Mest hela tiden. De stunder vi sluts samman igen så kommer jag hem.
”- när du rör vid mig är det som om det vore min egna händer säger du. Det är alldeles perfekt det här. Och visst håller jag med.
Uppenbarligen är allt möjligt att omdirigera och allt sker för att det sker i rätt ordning. Kanske för att allt är meningen.
Den där dagen i skogen när vi äntligen mötts igen efter en lång tid ifrån så var allt så möjligt igen, möjligt i bemärkelsen att kunna återskapas och vi trodde nog båda två där en stund att kärleken var vår, ytterligare en sommar. Det var du och jag igen om natten där du viskade att jag är din sommar, då jag förstod hur nära jag känner dig. Sedan skedde något. Din brist på rent fokus blev granatsplitter under min hud och jag var fäktaren i min egen dramatik som jag i efterhand förstår var min egen resa som egentligen aldrig var din. Frustration och sorg och beslutet att lämna oss igen, som så många gånger förr. Vi delar på den melodin, ibland är det du, andra stunder jag. Alltför sällan väljer vi motsatsen när vi har ryggen mot väggen, beslut om framtid nära. Vi skapade distans som gav oss annat, med andra och tveklöst, blev närmast oss själva men utan varandra. Men vi är en pjäs som aldrig kan förhålla sig till höger eller vänsterkant, alltid möts vi igen på något sätt och givetvis skedde det även nu. Har förmågan att glömma av den där distansen, glömmer bort hur vi ibland inte alls går ihop och slingrar in oss igen om dagarna, om nätterna och uppvaktar med heroiska insatser för hjärtats räkning. En morgon kommer en vän med varsin kaffe åt oss där vi är omslingrade i gräset. ”likadana koppar får ni eftersom att ni två alltid är så nära varandra”. [nära, nära?] På ett eller annat sätt är det väl så. Önskan till eller från innebörden av vår möjliga närhet. ”så mycket kärlek, vad ni sprider energi omkring er fortsätter vår vän.” Jag placerar nosen i den blonda kalufsen och andas in dig och inser att det alltid sker just såhär. Vi må vara omöjliga den största delen av tiden, sällan lägger vi känslopusslet ihop på ett tillfredställande sätt och alltför ofta närmar vi oss mer genom frustration än med raka, öppna ömma handlingar. Men visst är vi nära. Du är närmast. Inte ofta erkänt men inte desto mindre är det sant. Somnar och försvinner ibland från de stora energierna skapade ur trötta tankar om oss och vaknar ibland till av någon ligger där tätt intill – och visst är det du. Lugna andetag. Din närhet som ger sus och vind under min hud, ett lugn som av granarna och kickar som från bergen. Godnatt från mina läppar till dina öron. Välkommen nya dagar då vi är i gräset, relaterar till vårt gemensamma facit och äntligen erkänner det som då var och det som fortfarande står oss nära, som är en förlängning och vidarefärd. Du och jag och det gemensamma altaret av känslan. Från trut till räv och i retur. We're absolutely cuckoo. Igår, nu och sedan. Vill aldrig lämna våra stunder, inte upphöra att omsluta den fria rävsaxen omkring dig, inte ta dina händer från mina röda eller sluta höra dina ord som gång på gång landar där inuti. Distansen kommer och den går. Kanske ska jag inte ge dig några fler förklaringar när jag nu ger mig av. Bevara det största i känsloväg jag upplevt med vetskapen om att vi ständigt förändras och att sedan är en ny tid.
Samuel reste vidare igår och mer än någonsin förstår jag värdet av det vi skapar i våra möten. Så ständigt föränderliga i takt med den andre och tillsammans är vi kärleken, på vårt sätt. Grät av sorg över att skiljas åt men skrattade också lyckligt över att han finns så nära. Livskamrat.
Har återvänt till yogan om morgnarna och på det viset kommit hem. Känner mig euforisk och riktigt längtande efter att få bosätta mig här igen, vara norrlandsroten närmast. Vi har så mycket som väntar med ett flöde av yoga, av att vara sig själv närmast och att andas hela vägen in till kärnan.
Ytterligare några dagar med den stora familjen innan det är dags att ge sig av och tiden ska vridas ur till max.
