Äntligen!
Tornadon som ger tjusningsvalser.
En kväll kan jag inte förmå mig till att gå ned i nattdvala då intrycken från omvärldens tumult håller mig kvar i den rådande blåst. En mindmap av ord, förklarande begrepp och bristen på formbarhet av detsamma är undervattenströmmar som löper amok.
..”men det var till dig han sjöng avslutningen..”, ”..han är inte kär i henne, han har sagt det nu..”..”Vill du ha mer av mig..”..”..Var öppen nu..”..”Det behöver inte betyda något särskilt att vara nära någon..”..”Har du plats i det ömma för det..”..”Allt kan ske där..”
Som en radioteater. Alla röster på samma gång men främst har jag honom som tanketjuv.
-”jag pratar med henne men hon finns inte kvar” får jag höra att L sjunger om, därborta i de norra breddgraderna och jag vrider mig omkring på golvet och vrålar åt Marlene;
-”Kan det någonsin gå över, ska det ens göra det, kan en dö av sånt här? Varför stannar han inte upp och lyssnar noggrannare då för handlar det om mig så finns jag visst kvar, jag försöker kommunicera, kommunicerar jag med honom, möts vi Marlene?” Min vän ger mig den bästa metoden för kvällen. Vi släpper stoltheten när vi tror att ingen ser och vrålar ikapp.
Inser att det inte bara är här det är trassel i ömhetsmakeriet, att det inte bara är jag som befinner mig förankrad i bandet mellan oss. Det är närhet, oavsett på vilket sätt.
Inflyttningsfesten med fri tolkning av gubbtemat gör mig fortfarande glad i tanken, förundrad och berikad med ny insikt om oliktänkande över frihetsbegrepp. Igårkväll, tillsammans med Samuel och Marlene hängde vi lös i kollektivet och enades, tvistade och skrattade över hur olika en kan uppfatta skiljelinjer eller ibland, kanske inte se några alls mellan vad som är att räkna som lojalitet och vad som måhända kan få ta plats eller inte i ens tankar. Vad är värt att investera i för att inte förlora sig alldeles i en känslogranat, vad är att följa känslan, går det att koppla bort analyserna och plocka upp trådar lite varstans för nöjets skull? När är tillfälliga möten att vara fri i stegen, stark och öppensinnad och när går det över gränsen och blir sårande projekt, egocentrisk törst och egensinnigt sökande efter blott ett äventyr, en fröjd?
-”Du är en sådan jag både älskar och förstår, som jag inte alls begriper och ibland inte kan stå ut med.” säger jag med handen i hans hår. ”Du fascinerar mig. Vill ta del av din okomplicerade frihet, din förmåga att följa känslan och hänge dig åt stundens nycker, vill inspireras och färgas. Men inte fullkomligt vill jag gå upp i det. Behöver bevara medvetandet kring hur allt ovanstående också ger mig förvirring, rotlöshet och frustration över att inte kunna ta på något alls.”
Det är tornado och stillhet på samma gång inför Indien. Det är verkligt och kommande att vi snart möts, Hanna, Gyan, L och de andra. Och det är bestämt och en nervös känsla finns i magen inför den en gång så viktiga personen när raderna nu når mig;
”Will let you know when i know, welcome already in this great place called india, nothing really changed, looking forward seeing you on those white beaches, -vincent
This is for real. Högt och klart, det är underbart.
Alla möten är okej nu, har all fantasifull potential att blir hur än de artar sig Det är en frihet att inte lämna någon som förväntar sig något kvar här i landet. Vårens långa bravader, långa svåra resa, sorg och pånyttfödelse har lett fram till det här.
Dagarna tycks rusa framåt som om de vore lösryckta men tight sammanfogade och Kajsa med fantasin är den som ofta uppmärksammar detta fenomen och knyter greppet stabilare runt kaffekoppen som om den vore tiden itself och undrar vad som egentligen sker med tid och rum omkring oss. Antingen har vi bara så mycket att göra nu, har roligare eller så är vi helt enkelt inte lika uppmärksamma kring de små detaljer som för en stund får oss att stanna upp. Anar att det är en kombination av dem alla. Försöker måla fram dagar som ska rymma allt varje dag. Många olika slags glöggkvällar med de närmaste. Tillsammans med Gabriella som helt fått mig på fall så drömmer vi om Indien och får medpepp av Alexander(s)katten, med Erika planerar jag uppsats och stannar på riktigt upp [men inte för länge, aldrig så länge att tröttheten visar sig] Med Samuel och Gabriella yogar jag och får idéer som på riktigt börjar kännas som en kommande framtid att vilja gestalta, Med ännu mer närvaro genom Alexander(s)katten och Erika så spinner vi trådar om allt och inget till nybakta kakor när jag för en gångs skull inte lever på rawfood som annars är sann healing these days. Tack vare Lena i luren balanserar jag upp rn önskestyrka och med Ida lyckas vi tillsammans klättrande ta oss upp på den vägg vi så länge drömt om. En hög hörnvägg med överhäng med diverse problemlösningar som ger trötta armar men energiskt sinne och vi vandrar euforiska hemåt där vi med mästerfotografern Martina dricker ännu mer glögg som många andra dagar. Hinner med att fira Marlene några gånger om och myser som katten då jag om morgonen kryper ned intill denna kära vän och sambo. Det är möten, människor och energier och det tumlar och rumlar omkring, glömmer bort egentid men är ändå lugnare än på väldigt länge då hemmet alltid numera är en fristad.
Tillvaron är kvalité och fördjupning, är motivation och [för] många eldar [ibland]. Trivs och seglar fram mellan olika stationer där en stannar upp ibland, kanske lite för sällan men definitivt betydligt oftare än förut. Får besked om att våren inte blir en migration någonstans utan en återvändo från Indien, om än tillfälligt. Det blir mänskliga rättigheter med Ida som kurskamrat och livet vi gemensamt kommer att dela gör oss skrattgalna då det innebär att vi läser ihop, klättrar och spelar musik i varandras sälskap, bättre kan en inte ha det. Att få återvända från Indien till kollektivet kommer inte att ge sverigeångest utan en längtan tillbaka.
Allt blir vad det blir på sitt eget underliga sätt. Än är inte väskan packad, huvudet är snurrigt men mycket är helt klart på gång!
Skrap, skrap.
"I'm writing to you because I'm interested in applying for a traineeship at your organisation.."
Nu är min ansökan för praktik ivägskickat och snart befinner den sig med min kontakt på IM [individuell människohjälp] på ett flyg på väg till Indien för att möta representanter från olika organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter kring Himalaya regionen. Skrapa ihop alla tummar och tår som är möjliga tack, det vore min största dröm these days att få ett välkomnande svar i retur, svar som gör drömmen till en verklighet i augusti.
Det är inte länge kvar till dess att min stundande längtan efter henne, Hanna blir uppfylld nu. All dramatik och rörelse i nuet håller reslängtan på avstånd. Inte för att den inte finns, snarare för att den inte hinns med. Snart packar jag väskan med visum och sandaler och drar. Att en uppsats i juridik som knappt är påbörjad skall färdigställas dessförinnan kan inte göra mig stressad nu. En ovanligt lugn inställning förvånar. Kanske är det Tangokattens inverkan, att hon ständigt förföljer mig nu med uppmuntrande pratjamande och spinneri, att hon bidrar till skrivna alster på datorn genom att kliva runt på tangentbordet och helar skrynkleri. Kajan och Morgan är också de en stor del av det nya som begränsar yttre påverkan. Vi flyger och landar varje dag tillsammans, con alegre.
Nutid, kollektivfamiljens porträttalbum;
Kommande tider som följer;
Ny palett med bara orange tack.
Så smyger hon intill, kilar in det grå huvudet längs min hals och spinner mig rakt i örat med den lilla skära nosen, trasslar in tassen i en dreads och når mig allra längst in i ömhetsflödet och jag är hennes, hon har köpt mig med en spinnmotor och jag respekterar henne dramatisk i all oändlig vandring. Att få avsluta en dag som varit helvetisktung [på en del avgörande sätt] med tystnad som enbart bryts av en kattmotor slätar i stunden ut det genomskrynkliga.
Att vakna på morgonen och höra Kajan & Morgan som småsjunger sig vakna får mig att le i halvaket helrufsigt tillstånd, familjen. Gubbfamiljen.
När jag är ensam i flyttkartognkaoset så saknar jag dem och när jag själv på kvällen sent kommer hem så finns de där. Vi pysslar och tramsar, dricker kaffe alldeles för sent och tjuvröker som tonåringar, gör oss långa och korta, ger godnattkramar och skrattar
Nu är vi här. Kollektivplanen konkretiserad. Flytten tog vi oss igenom med bröl och pepptrams, dagen-efter-trötta ögon, nu-lämnar-jag-det-här-for-real känsla, förväntanslust och snabba tag. Morgan och Erika ägde vägarna med den tunga lastbilen, Alexander(s)katten och jag fick anabolastarka armar då vi högt skrek PJ HARVEY, Kajan bar byråer som om de vore tyngdlösa och jag var mäkta imponerad av oss alla.
Nu är jag här. HÄR. En annan del av staden men mer hemma inom hemmets väggar än på länge trots att det dröjer innan allt funnit sin plats. Vill landa och ankra rotsystemet med dessa ljuva teatraliska kvinns. Bygga upp ridåer av röd plysh mot omvärlden och stanna här innanför, vara intern och ledsen, glad och full av hemmamysinspiration, dricka morgonkaffe med Morgan och gå lös i nyvakna samtal om Tibets situation, vill tänka oviktigt om gamla människors säregna doft och djupdyka in i Kajans flödande sätt att föra samtalen på.
Mitt rum luktar rökelse, Buddha är på plats. Ett lugnets rum. Där går jag igenom hans samtal till mig, om och om igen, vill våga släppa den stenbeklädda ytfasaden nu och falla, falla, falla rakt ned i ingenstans och kunna tycka att det är helt i sin ordning. Jag värdesatter ärligheten mer än vad den i sig innebär, ge mig vad som helst som inte är förvanskad charader, skjut bara. Och du sköt. Rakt in. Nu vet jag och jag besvarar din ärlighet med att jag hör vad du säger, okej. OKEJ OKEJ OKEJ men det känns INTE alls okej, hon som har ett namn nu tillsammans med dig framöver, ni tillsammans är stenskottet i min glasruta, KRASH, skymmer sikten, rakt i ansiktet skjuter du. Förvridet nu men okej. Det är någonstans i det resonliga ett svar som är begripligt. Kanske har du inget val då kärleken inte väljer men ändå upplever jag att jag är BORTvald.Och jag är stolt och arg. Ord, ord, ord vad de förändrar allt men jag släpper inte in, vill inte begripa fanfanfan. Raka, rena. Så mycket var det värt, hurra min sköna. Även om du inte styr allt själv så ser jag dig som skepparen som väljer en annan färdrikting och du blir en fantasi, en nitlott. Så mycket som varit. Många resor. Din närvaro från första början som förändrade min plan. Är både ironiskt tacksam och på riktigt medveten om att en del av vad som skedde kanske hade hänt ändå, utan din uppenbarelse på det där sättet, bara senare i livet. Förlorade något [någon] jag trodde var stabilt men vann annat som är ovärderligt idag. Så. Du och jag trutkorren, över? Över! Nu söker jag efter en avstängningknapp för kärleken och den story som just påbörjats. ¿dónde está? Om du är allt jag vill tänka saker kring, hur tas viljan, längtan och den envisa tron bort?
Den här kostymen passar mig inte. Återköp tack. Den vill ha en annan kropp som numera har ett namn och jag vill inte ha någon men om så sker en dag igen så bör den ha en smidigare passform.
Drömmarna. Pang Pang. Förkolna genast. Måste bytas ut. Kloka månlivet föreslår att likna det som måste undan nu med ett isberg. Låta det smälta i sin egen takt. Ska försöka men kan inte låta bli att be om att berget är placerat vid ekvatorn.
Don't go there, över gränsen till saknaden, efter vad jag vet om som faktiskt så högst levande finns. Känner dig plötsligt alltför väl, vet om dina dolda sidor, egenheterna som just gör dig omöjligt att stå ut med men ännu svårare att vara utan, vet om dina vilda godnattsagor och ömma önskningar som alltid läggs fram med glimt, i färger som alltid går i turkos rörelse och gör mig galet euforisk. Att någon med namn ska äga tillträde till detta allt gör mig mörk och egocentrisk, slängd i glashuset. Utan öppenhet och ödmjukhet.
Shit the same. Det är det enda som är okej. Och att jag just nu är ensam i kollektivet men ändå inte. Att jag hör tasstramp av Tangokatten, djupa sovsuckar från Gandhihunden. Att jag snart packar väskan och drar till Hanna.
