mellan raderna.

Igår firade vi med vattenlek & De var där, familjen, de av blodsband gjutna & de väl valda, tillkomna stjärnorna. Modern överraskade med att ha med sig en tårta, en stor sådan. Gänget växer ständigt. Nästa år är vi minst två till samlade. Livsfränden, min fru tog för sig av badhusets högtalarsystem & firade mig högt, ville att hela världen skulle veta att hon älskar mig. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen då & bad oss göra kullerbyttor ned i vattnet istället. Vilken dag, när känslan är att vara vald, hemma, att ha tusen anledningar att skratta. 

 

Fler stunder, mer av oss. Det är gryningsstund till den här dagen som är nu & han lutar sig över mig, ser på mig. Jag älskar dig säger han.

 

Senare ringer hon mig, Veravilde. Moster, har du vaknat än? Har du borstat tänderna? Du, jag älskar dig, säger hon. Rakt på sak, sådär ärligt som bara barn kan säga en sådan sak. 

 

Och jag älskar er till månen & tillbaka. 

 

Inatt ramlade de in här båda två, mina livskamrater, hon & han. Mina båda nr 1, mina kärlekar. Från varsitt håll hade de festat sig fram, firat livet & ville landa hos den gemensamma räven. Jag lyssnade, bäddade upp, kramade om dem godnatt. Han i soffan, henne bredvid mig i min säng. Den natten var det perfekt, ville somna bredvid hennes andetag som så sällan hörs annat än som mjuka fotsteg mot drömsömn om en lyssnar riktigt noga. Log med hela sinnet, home sweet one. Med er närmast. Glädjen i att få vakna intill dem, bjuda dem på amerikanska pankakor, lyssna på deras historier.

 

Fortsätta vara med henne. Vara med hennes Ellis som med mjukaste händer klappade om mig, drog mig försiktigt i öronen, lade sin näsa mot min & myste. Moster Linda, säger han. Och jag vet att jag skulle göra allt för honom nu. Relationer, oavsett ålder, kan inte forceras. De behöver födas i sin tid. Och nu finns vi. 

 

Fortsatt eftermiddag. Gemensam middag med kärlekarna. Med andra.

Sen kväll med honom, lugn. Ro, som det oftast är. Ingenting annat existerar. Du & jag. Nuet. Hur starkt det är, att vara, att drömma. Jag är så nöjd nu, jag vill minnas det sen, andra stunder då hans frånvaro skaver hål på det fina, hur jag förvränger, glömmer. 

 

Bara själva vetskapen om att han nu ligger nedbäddad i min säng här gör mig lycklig. Insikten i att jag alldeles snart kommer att glida ned intill, krypa in under det täcke som är uppvärmt & veta om hur efterlängtad jag är. Händerna, famnen som direkt kommer att omfamna mig, ankra mig. Läpparna som tyst landar på min panna i ett ömsint & tyst godnatt. Hela natten är han min hamn. Jag blir en fågel som vilar, inte fasthållen, bara omhållen, vidrörd. 

 

Jag är så överdimensionerat, våldsamt intensivt kär i dig sa jag nyss lågmält, leende, spjuveraktigt då jag bäddade ned honom. Ler över att varje ord är sant & roas över hur galet & klyschigt det låter. Jag ser på honom, suger in varje uttryck, fångar in intrycken, förvarar dem närmast. Den här människan har förmågan att göra mig riktigt jävla lycklig.

Han var borta i tio dagar & första gången ifrån så kändes det inte ihåligt. Han var närvande ändå. Ringde, skrev. Återkom till mig varje dag med en tydlig längtan om att dela, få lyssna. Trots vinsten av sina fjäll var hans närvaro där splittrad. Kärleken tenderar att göra så när den slår till med all kraft. Får en nästan ur balans, förlora fokus om den en efterlängtar saknas. Det blir där den vill vara, istället. Han saknade, jag ankrade mig själv. 

 

Så återvände han, full kraft i min famn. En dag tidigare än väntat. Kärleken drog mig hem, säger han där han vecklar ut sig ur skuggorna. Jag har varit iväg, han har tänt ljus här hemma. Väntat in mig. Ville överraska. Och att jag blev det. Rörd, glad. Välkommen hem. 

 

Dagarna fortsätter. Somnar tillsammmans om kvällarna. Ro i sinnet. 

Helgen når oss.Morgonen inleds med silverkatten, guldlock intill som väcker mig med kaffe på sängen. Lördag morgon & varje gemensam helgdag är semester för oss. Jag blir så mycket en katt med dig, säger han. Vill bara vara i din närhet, alldeles intill, vill att du ser mig, rör vid mig så mycket som det går. Och vi rör vid varandra; då jag har svårt att ta mig ur drömsömn slår vi på musik, dansar oss vakna tillsammans & jag tycker ännu mer om honom just för att han som menar att han inte alls kan dansa ändå dansar med mig & sen får mig att vilja ha honom ännu mer. 

 

Han är som endorfinkickar i mitt blod. Så fort han går slår det till, värken i ryggen, illamåendet, yrseln i kroppen & det känns som ägglossning fast det inte riktigt är tid för det. Det har börjat bli starkare varje gång, konsekvent återkommande. Motståndet försvinner, jag behöver med ens ligga i ett varmt bad, ta hand om mig själv. 

 

Saknar honom som är på ett bröllop jag tackade nej till att vara +1 på. 

 

Läser vad jag skrivit i utkast här nedan. Påminnelser mellan raderna. 

 

Minns att det också finns en verklighet utanför just De ögonblicken. Bortom drömkapseln & explosionerna. 

 

Ta ansvar för den Egna.  För ditt. För Äventyret.

 

Hur jag vill att också vardagen ska se ut med just vardaglig närhet, intimitet, skratt och delade speglingar och berättelser.  Aktiva, modiga val. 

 

Sju års vänskap raderas symboliskt bort från sociala medier men inte bara där. Jag karvar ur henne ur mig. Calypso. Sällan har jag känt mig så oresonligt kall, så systematisk i mina ord om hur det är om någon frågar om vad som hände. Om deras aktuella tragedi som berör många men inte mig. Det gör faktiskt inte det. 

Sanningen segrar oftast, draken blir framgent nedslagen av sin egen svans. 

 

Glädje då jag får mailsvar från henne, äventyraren Annelie Pompe. Den här kontakten släpper jag inte. 

 

Högt & lågt.