Här är jag igen i min egen zon, den jag delar med er. Skåneslätter & skogsfamn.
Jag sträcker ut armarna där jag står med ansiktet mot havet. Doft av tång, av hav & liv. Utsikter & perspektiv. Insikter när jag en stund senare står med händerna mot trädstammen, barkens strävhet, mossans fukt. Ser på honom, det där ständiga Fröet i mitt liv. En rörelse som dök upp, som aldrig upphör i sin fria form & varande. Som ett andetag; närmare, en bit ifrån, sedan nära igen. Och så sker det & så skapas vi, igen & igen. Med händerna mot min egen trumma, en historisk spegel som blir toner i det köket som är varmt, det skarpt svarta utanför, vår skog. Här är vi & äget nuet & mina egna rötter har fötter & gräver sig djupt ned här. Jag känner mig rotad, så hemma bland de mina. Med er igen. Hur ska jag kunna ge mig av nu?
Att jag funnit er. Mig själv här. Det här gör mig lycklig & vilse.
Jag springer i gryningen, vaknar med stadens ljus. Jag hoppar fram mellan flata stenar, möter havet. Jag omfamnas av en djup doft av skog & nu, här vill jag stanna.
