mellan raderna.

som tidigare nämnts, så har den vanligtvis på natten, sovande räven, åter börjat ligga sömnlös. detta liknar vagt något jag känner igen, men jag hade önskat att det var då och aldrig mer igen. ser hur ett tydligt mönster åter träder fram av skvavsårslockande konsekvenser, placerade ovanpå varandra. försöker under de evighetslånga timmarna att finna något ljus i det hela och skriver otaliga böcker i tanken och jag undrar om det finns något som inte hunnits tänkas sönder och mentalt skrivits ned? du lade dig alltid bredvid och med den närvaron inföll sig också ett lugn, jag kunde sova varsomhelst, överallt i din närhet men i min ekande, dånande natt kommer klorna, förbannade jävlar. dagarna är uppförsbackar men jag vet med erfarenhet att där också finns nedförsbackar och det är den vetskapen som för mig vidare. idag kom tiden för mitt möte med maria, ett möte som kanske skulle resultera i både en nystart men därför också ett konkret avslut på en lång och innerlig kärleksepisod. jag bjöd maria på picknick och hennes anletsdrag påminde mig genast om en för länge sedan avslutad romans med en, numera, gift kvinna och hennes intensiva blick och kittlande skratt gjorde att jag inte bara kunde se henne som en nödvändig ersättare, utan även, som en potentiell framtida vän. erika kom och gjorde oss sälskap och det var inte bara jag som föll för denna maria, genast vill vi inkludera henne bland oss. saken blev väldigt naturligt uppgjord, det är klart att det är maria, om någon, som ska bli min framtida sambo. ingenting gör mig så ledsen för det betyder just att det inte längre är fredrik som jag dricker morgonkaffet med framöver men samtidigt så vet jag, att jag i sinom tid, kommer att längta efter dessa morgnar med maria. den första september är vi officiellt två kvinns i lägenheten och det blir spännande och förmodligen, hur bra som helst. mycket ska förändras, nya tyger upp på vägarna. måste väl försöka acceptera läget och göra stället till kvinnsens när blåvalsenheten inte längre finns kvar, iallafall inte på samma sätt som förut.

mauritz är på besök i staden och vi har dedikerat kvällen åt varandra. två livsbejakande nomader kan inte resultera i annat än ett gemensamt första havsbad för året and so we did. livskicken var total och när det kalla vattnet väl omslöt min nakenhet var det bara eufori kvar i sinnet och medan solen sprack fram ur molnen på det mest makalösa sätt låg jag kvar och betraktade och mindes att någon en gång kallat mig för kickheorinisten, som syftade till att jag drog fram i livet med ständig längtan efter rejäla kickar och effekterna av dem. still got them. att fingrarna förvandlades till blå pinnar efteråt tar inte lyckan ur stunden, de livräddades och kvällen fick ett lovande slut.

                                

                                

                                

                                

                                

har sällan varit så trött som nu men still, going (str)on(g). fick ett hastig, men inte mindre, för mig, känslofyllt  besök på morgonen av den jag nu varje dag saknar. ser honom vandra vidare [och dess symoboliska betydelse förtär allt annat och jag greppar osynligt tag och vill förändra, utveckla, förminska, göra annorlunda men vet inte hur] ut med gandhi som vi gör allt för att uppmuntra så att åtminstone någon i den tidigare familjenheten inte ska falla. jag och erika har förvandlats från att särkiljas som två, till att numera nästan tänka färdigt den andres tankar och det är i någon slags vänskapssymbios som vi möter upp med maria och snart är på landet, dagen för de fyrbenta att nå sommarbetet och friheten. njuter av bella som gnuggar tänderna mot min arm och varmt talar till mig mot mitt öra, ler över hästar som försöker finna varandra genom något slags hierarkiskapande på nya marker. ryser kallt i hela kroppen då shanti, unghästen, alldeles för hårt träffas av dominos välriktade spark och plötsligt är huden på en hästbog djupt uppkarvad och en väntan på veterinären påbörjad då stygn definitvt måste reparera skadan. vi dricker kaffe ut termos och vi är alla pantertanter med kärlek för dopp. många timmar senare sitter jag på en balkong hos maria och anders i solen och jag blir bara mer och mer förälskad i dessa fantastiska människor och definitivt förundrad över hur gandhi så milt och vänligt bekantar sig med deras katter som är allt annat än milda, de snarare vaktar, fräser och morrar ur djupen av sina rovdjursbröst, hos maria och anders är gandhi numera bonusbarn och med känslan i ro lämnar jag så henne där med uppmaningar från mina vänner att ta plats i min egentid, att våga vägra social umgängespress och faktiskt inte behöva stressa hem för att spela glad och pepp på den feministclub jag planerat att gå på. no matter what, jag går snart sönder. ringer så mina förväntansfulla vänner och förklarar läget och för varje samtal blir stegen lite lättare. möter underbara, lugna, stabila ola på hemvägen och där finner jag bara harmoni och en känsla av hemmalugn och vill stanna kvar i all evighet, så länge han fortsätter se på mig med den där blicken som säger att livet är ett allvar men lika mycket en gräsäng, en känsla, något du själv avgör. han är roten i min dag och med den tanken ler jag lite och vandrar vidare. får sälskap på vägen av en främmande man som menar att han måste få tala med mig om sin otroligt feministiska moder som han beundrar så, och jag undrar för mig själv vad jag egentligen sänder ut för koder till folk, feministiska vibrationer, någon? tackar väl och bugar då. hos erika och måns finns ingen press, ingenting som någonsin är för mycket och där landar jag senare och känner livskvalité i kanten på dagen och hur den, trots vemodighet, faktiskt kantat min tid, varje stund och faktiskt också, just nu.

mör i tankesystemet efter en dag med intensiv handledning angående vår uppsats om dragkings, och sedan, en kraftig ämnesväxling till en kvällsutbildning om förvärvad hjärnskada. Under en stund bröt jag sönder en uppmärksam tystnad från deltagarna då föreläsaren började tala om kvinnor och mäns, enligt henne, naturliga sättt att hantera känslor olika på. jag, liten kropp iklädd alldeles för stora byxor, prilla under läppen och med arg uppsyn kan inte hålla tyst, vill inte heller, i sådana lägen acceptera utlåtanden som baseras på oliktänkande biologism. övriga deltagare började benämna mig som genusvetaren i rummet och tog det med ro medan jag faktiskt ansåg mig vilja förtydliga poängen och risken med att uttala sig i särskiljande drag. det är inte alltför länge sedan som kvinnor faktiskt nedvärderades av forskare för att ha en mycket mindre välfungerande hjärna än män, något som givetvis inte ägde ett uns av sanning.

väl hemma, åter igen med ekande väggar fyller jag en kopp med te och tänder rökelse för att försöka fylla tomrum med mig själv. även om framtiden känns oviss så saknar det i nuet relevans. its all about beeing och det är nu. ikväll ska jag förmå mig att fokusera på det som får mig att koppla av eller i annat fall, fokusera på annat än allvarsamma gåtor. sprang in i min vän ola när jag just var på väg att somna stående i affären ikväll bland en doft av kaffe som gjorde mig både törsig och yr. det var en närvaro, en känsla av att krama ett träd. med honom ska jag snarast dricka kaffe, behöver mer av sådana skogsenergier. närmsta dagarna skall ägnas åt uppsatsens färdigställande med goda förhoppningar om att även denna termin kommer att kunna lämnas med väl avklarade betyg och fri sikt framåt även inom den akademiska världen. på lördag kommer en väska med den obligatoriska temosen att packas och steg styras ut med hästar, ut på landet ska färden gå för att släppa de fyrbenta på ett, förmodligen, efterlängtat sommarbete. min goda vän yona är oslagbar i sin ständiga uppmuntran, sitt envisa sätt att inte låta mig försvinna ned under ett täcke utan lockar, mjukt men bestämt och ger mig ingen chans att tro att tillvaron endast består av mörker. om jag vill hissa sorgeflagga så ersätter hon den med regnbågen och jag inser att jag faktiskt hellre vill vara just där, på hennes regnbåge som bjuder på otaliga aktivistäventyr. erika möter mig i vardagen och jag medger ibland att jag aldrig varit tröttare än nu och hennes famn erbjuder den sömn som jag inte längre finner ro i om natten. marlene är min spegelbild dessa dagar och vi möts med blickar som berättar mer än orden bakom och jag inser att jag inte kan tillåta mig att tro att jag kommer att drunkna för mina vänner, the chosen ones, är livräddare och medsimmare. ni är vackra, vackrast i världen. här och mil bortom, jag vet att ni finns och tar emot och det lindrar lite den trygghet och förankring jag förlorat.

vaknar med en insikt om tiden, att den är oerhört snäv, inte mycket finns kvar, inte för någonting alls som rör det som är just här. det ekar när jag kliver upp, det är bara mina egna drömmar från natten som kan finnas hängande i luften då morgonkaffe förtärs ensamt. they are lonely, these days.
"still dont know is this for real, still my heart can always heal. still dont know is this for real, when colours they seem to fade when Im around" - ane brun.
to let myself flow is the only way of beeing och det finns inget annat här än nu och det känns precis som om jag kliver in just här nedan, i textraderna; " I shot my heart to let you go, I shot it down for you but you dont know, I let my soul grow cold and its all I could - ane brun.
its a birdsong, svår att förstå men det slår definitivt hårt och det känns. ingen stoppknapp nära, ingen möjlighet att tillfälligt slita sig ur när jag minns och upplever allting igen men ändå inte finner något sätt att finna, för att inte gå. det är ett eko, en, on the road, melodi. vet inte var den bär, inte hur jag stannar men jag vet hur jag rör mig framåt.

en vän skriver om förankring och jag låter begreppet passera och fyller det med betydelse utifrån där jag själv står, eller kanske snarare, f a l l e r.  samtidigt vet jag inte om heller det känns som en korrekt översättning för vad som sker, för jag förmår inte riktigt hantera vad som pågår. å ena sidan har jag inte heller några andra sätt att agera på än vad som just nu är min verklighet och på det sätt jag för den framåt. kroppen vill sjunka djupt ned i trötthet och klä sig i apatiska uttryck men min drivkraft, den som aldrig tycks lämna mig, drar ständigt upp mig igen och plötsligt står jag i ett stall och smeker en fuxfärgad hårrem i långa tag och bekräftar att vi båda, fyrbent som tvåbent, faktiskt är konkreta, även om inget annat tycks vara det. det är tyst omkring oss. det enda som hörs är ett stundtals diande från toterups noisette, isas fölunge, som äntligen, 23 dagar över tiden, såg ljus. bella är lugn och speglar den sinnestämning jag försöker finna själv och jag undrar vem av oss som egentligen leder den andre ut på en åker för att uppleva landet. på hennes rygg är det mesta annat förminskat och under en lång stund är det bara vi två i min värld och det renar. när tjädrar dyker upp från ingenstans eller när stenar tycks förvandlade till monster kan mitt fokus inte vara någonanannstans än just där, för att jag skall lyckas med att förhindra ett snabbt fall mot marken. efteråt står vi i stallet igen. bella med sina ögon fast förankrade på mig och jag låtsas att hon ler. kanske är det precis vad hon gör. när hon väl står ute och betar igen låter vi noisette braka lös med sina rangelben i padocken, noga övervakad av en beskyddade moder, under en himmel som bär en åska som riktigt vrider på sig, överväldigad för att så småningom få kasta sig nedåt med hjälp av regnet. ögonblick som dessa är ovärderliga möten, är en tid som får stanna upp ibland och ger perspektiv på det allvar som tycks ha krupit in under alla trösklar hemma, under kudden och ned i mina jeans byxfickor.

                                 

                                 

plötsligt tycks tiden som passerat gå om intet och jag slungas obarmhärtigt tillbaka till en tid då jag stod i en nästintill tömd lägenhet i natten, betraktandes fullmånen medan någonting vasst karvade ur den sista tryggheten ur min mage. allt detta var innan du kom och erbjöd något fulländat, men på en handvändning är historien en böneflagga utan riktning. en nära vän uppmanar mig till att börja dagen med yoga i ensamhet, att genom det försöka finna fokus och styrka. and then, the river come. det rinner ut och det är en obegriplig verklighetsuppfattning, men trots det, inte mindre sann. har inte tid att falla, inte plats att följa med strömmen nedåt utan måste agera som om det påklistrade modet verkligen är mitt eget och det är just därför som jag fyller händer och hjärta med regnbågsflaggor och smälter samman med hardqueerfamiljen i manifestation i folketsparks pariserhjul. det är därför som jag dansar gatorna fram och triggas av en polis som vill hindra marschern av färgglada aktivister, det är på grund av detta som jag tar natten tillbaka och dansar barfota i natten i en telletubbiesvärld och kramar mina vänner som livbojor på land. jag känner inte modet som jag hör tillskrivs dem som vågar följa en känsla som är omöjligt att förstå utan ser det inte annat än som en nödvändighet just nu för att kunna bevara mig själv som upprätt materia. det är för mycket allvar i varje steg att jag nästan ser mig själv uppträda i en tragikomisk liveshow där huvudpersonen skrattar hysteriskt åt vemodet och plötsligt är en ballong som spricker sönder och försvinner uppåt. mitt erfarenhetsregister brister i sömmarna och det liknar ingenting och hemlösheten förtär som thinner och kanske är det därför som jag cyklar fem mil en dag, allt för att vara så totalt utmattad att ingenting annat kan ta plats. varje upplevelse ger skavsår inifrån en omedveten sfär långt inifrån, som en källa av köld som sprider sig och ger mig kalla sköra händer. inget tycks färdigtänkt och rösten är stum men ändå där, det är någonting som hörs och det verkar vara jag. jag bekänner färg för mig själv när jag repar ackord och tar betydelsefulla stenar i handen. försöker uppfinna en metod för att fortsätta ett slags varande. nick drakes cello song gör sig inte riktigt rättvis genom rader som att;

”you would seem so frail in the cold of the night, when the armies of emotion go out to fight.
but while the earth sinks to it’s grave, you sail to the sky on the crest of a wave”

jag behöver en signaturmelodi som kan vara mitt ansikte när the usual one inte längre går att förlita sig på. när min fyrbenta vän bella la sitt huvud på min axel och varmt andades in kärlek i mitt öra så var hon min brygga, mitt hem och en önskvärd trygghet i magen.

jag tror att jag vill landa i stunden i stället för att uppdatera med rader om det som passerat. behöver inte skriva ingående om malmölivets ordentliga soldagar under feministfestivalen i månsälskap,behöver inte gå in på hur det åter igen var i mitt stora intresse att draga till en karaktär jag inte riktigt fann. visst har dagar passerat när jag och erika stod lutade mot en sällan upplevd vind som drog fram likt krigsskepp på åkern och nog har även andra stunder berört och passerat som säkerligen är värda att målas upp men det ligger inte för mig just nu. inte heller längtar jag efter att uppdatera om det som passerat efter det, eller är det av nödvändighet, att fylla på med ord likt dagar staplade efter varandra, med meningar mellan rader, för att nutidens verklighet skall kunna begripas? jag skriver hellre om kvällen som just passerat i sälskap av ida, med samtal i det gröna, konversationer som senare förlades inomhus i sälskap av fredrik och hundar med rötter i spanien och rumänien, vikta fåglar i bakgrunden, tankar här och någonannanstans. broken smiles och jag övar på min gitarr trots att det inte tycks vara min starkaste sida. vilken är den egentligen, styrkan, är det kroppen som idag har cyklat med mig mellan malmö och lund och tillbaka igen, är det orden som inte flyter fram? är det en b-uppsats som är en berg att förflytta, är det mina symboliska mardrömmar? jag finner mig själv upp och ned without hands. det är vad jag vet och hur det avrundas nu. its a birdsong.