Tid för tankar, för att inte identifiera mig med processer, snarare notera dem.
Gott om egentid, självvård, tankande av tanken idag. Körde bil till Älvsbyn, p1 på radion. Möte med kommunens kommunalråd som inledningsvis bjöd mig på en fika med samtal så intensiva & energifyllda att vi båda höll på att missa utsatt tid & orsaken till mitt kommunbesök. Jag skulle hålla en presentation av projektet & en föreläsning om läget i länet med psykisk ohälsa ur ett genusperspektiv. Det var en intressant timme som flöt på, framförallt den kommentaren som stadens polischef uttryckte om att "genusfrågor INTE är det som behöver arbetas med för att främja hälsa hos (unga) människor, att det därmed inte är rätt sätt att tänka.". Jag som sakligt & tydligt replikerade: "Forskningen visar annat än det du säger nu. Maktobalans mellan människor; alltså orättvisa förhållanden & bristande möjligheter att kunna utvecklas utifrån sin egen utgångspunkt har visat ligga till grund för ökad psykisk ohälsa. Att människor inte ges lika möjligheter påverkar, enligt forskning, hur en mår.". Polismästaren stirrade på mig med kall blick (man, vit, övre medelålder) men var därefter tyst. Kommunalrådet: Enligt statistik så är framförallt kvinnor i Älvsbyn sjukskrivna på grund av stressrelaterad depression och ångest. Det är en konsekvens av den ojämnställda arbetsfördelningen, bland annat i hemmet. Hon & jag alltså. Vi stöttade varandra, jag kunde se hur jag tog ton i frågor som vi båda delar. Hon stöttade upp mig. Att höra polismästaren, stadens "trygga" ansikte utåt för ordning & reda offentliggöra sin bristande kunskap inom jämställdhetsområdet gjorde mig påmind om hur viktigt det är att feminister aldrig tystnar; att vi aldrig någonsin ger oss.
Vår värld här, en bra plats, framåtskriden, jämställd?
Nä fan heller.
Patriarkatet inte bara kan utan gör det.
På väg till bilen sen ringde jag J. Jag vet att han är min feminstiska medkrigare, en sparring. Så ofantligt befriande skönt att få dela tankar med honom igen. Att kunna tömma allt & tryggt vet att han ger mig utrymme, noterar, lyssnar, värderar inte. Hör elden, kontrar med sitt perspektiv. Tack för igår också, sa han. För att du fanns här. Jag: Tack själv. Så himla skönt att vara med dig igen. Särskilt att få höra ditt hjärta slå. Vilken landning. Han: Men du då, vet om hur jag kände mig landad med dig. Hypnotiserande nästan. Otroligt nära landning. Jag hörde hur han log, hörde även hur oroväckande hjärntrött han låter. Olikt, som en dammig yta som vanligen är polerad, nästan släpig. Jag vill hålla koll på honom de närmsta dagarna. Se så att han tar sig ur den här tröttheten. Han klagar inte, han är ingen som gör det. Han är som en gåta som bör utläsas mellan rader.
Har varit hemma ikväll, tokpluggar ACT, en beteendeterapi & behandlingsmetod jag ska utbilda mig inom. En inåtgående resa, en omtumlande sådan på en rad sätt. Ser framemot att med nyfikenhet se vart den för mig. Det är också en metod jag valt att använda som en av de huvudsakliga metoderna inom projektet på jobbet. Därav min egen inblandning och engagemang nu.
Avböjde att göra Ma sällskap till en bio jag gärna hade sett ikväll. All in fokus nu. Både på jobb & egna tankar, för att känna in, landa i det som är. Försöker följa organiska flöden. Ställt mig frågan om jag skulle sakna Ma om han plötsligt försvann? Om jag valde bort? Svaret är tydligt. Det skulle jag verkligen göra. Jag är inte färdig med honom. Det finns ett lugn i den insikten. Då är jag inte helt ute på hala relationsspår. Det finns något växande & vackert i det här. Jag utmanas av honom, växer med honom. Även i mig själv med J på ett nytt sätt. Så tacksam över att de båda finns, var & en i egna tydliga former för min blick.
I en skön vila just nu.
Älskade människa, som en månlandning, livet ur andra perspektiv igen.
Det känns som en högvinst att kunna skriva de rader som strax flyter fram här. Blundar. Minns oväntade händer i mitt hår, smekande händer som ömt strök mig över kinderna, följde mina ögonbryns konturer, som sakta läste av hela mitt ansikte & landade i håret. Blev varse att jag hade glömt att han var sådär närvarande i sina händer. Vet att jag saknat dem men inte riktigt vad i dem jag saknat mer än att de tillhör honom. Nu log jag, spann i hans famn. Låg på hans bröstkorg, lyssnade till ett hjärta som slog hårda, jämna slag. Ett sådant viktigt hjärta det här, viskade jag. Som jag tycker om det här hjärtat. Och som det hypnotiserar mig att vilja vara just här.
Gårdagseftermiddagen med J uppstod helt spontant, i grunden initierad av en hjärnskakning. Han hade fallit i helgen. Slog sig riktigt rejält & hjärnskakningen som uppstått sänkte honom alltmer. Igår fick jag en känsla av att det inte alls var särskilt bra med honom, still in connection. Ringde honom. Fick det bekräftat att han blivit hemskickat från jobbet & sjukvården hade ordinerat honom minimalt med intryck & akut (hjärn)vila. Hans röst i luren gav mig illavarslande magkänsla. Den här personen ska inte lämnas alldeles ensam. Han lät ovanligt långsam, lite diffus, smått påverkad av något. Det ena ledde till det andra & en stund senare klev jag in i hans hall med mat åt oss båda & möttes av den största famnen. Home. Du är min hjälte log han ur en dimmig blick & pussade mig i pannan. Jag log tillbaka. Jag är din vän, du vet. Nu bygger vi det nya J, svarade jag.
Jag vill inte leva i avkapade relationer, med dualistiska förhållningssätt.
J närmare sig mig igår, jag lät honom ha den rollen att närma sig mig & inte tvärtom. Han satte sig nära, lutade huvudet mot mitt när vi pratade & jag andades in honom, körde ned hela rävnosen i hans blondhet & kände mig totalt hemma, på rätt plats, med rätt person. Som jag saknat den doften. Det sägs finnas olika forskares idéer som hävdar var & en från sin kammare att doften är en markör som underligger val vi gör när vi väljer partners. Jag tror att det stämmer. Det säger mer än vi kanske till & med vill erkänna ibland. Det var tydligt hur vi inledningsvis igår förhöll oss mer avvaktande, med mer reservationer. Hur nära är vi nu? Vad är det som får vara? Vi vill vara nära. Det råder inga tvivel om det. Att jag plötsligt låg med huvudet på hans bröstkorg var självklart på något sätt. Det här är vi. Han tog min hand, slingrade in sina händer i mina & vi kändes återförenade & jag landade så djupt, så djupt i honom men framförallt - i mig själv.
Det var jag som drog mig ur hans famn, som aldrig ville att hans smekande händer skulle sluta röra vid mig men som ändå reste mig upp för att ge mig iväg. Plötsligt kändes kvällens stundande skidplaner med Ma helt malplacerade. Hade velat stanna kvar. Vi höll om varandra länge J & jag innan jag gick.
Början på något nytt. Jag är så rädd om det här, om oss. Kärleken, still kärleken.
I organiska former nu.
Mötte senare en livsglad, energifull Ma som snart svettades tillsammans med mig i skidspåret. En dryg mil senare landade vi hemma i mitt kök & över en kopp te berättade jag ärligt om min kväll med J & om mina förhoppningar om att vilja ha J i mitt liv. Ma är klok. Ser mig, ser vad som är, vart han är. Är landad i livet. Han lyssnade, gav mig förståelse. Vi två fortsätter också, vattnar oss tillsammans. Vet ännu inte vad det här blir av. Uppskattar, lär, växer. Kröp ihop nära honom när vi skulle sova. Kände mig smått vilse. Fastnade i huvudet, tänkte på J, kände knappt Ma:s kyssar.
Behöver lite utrymme, få låta gårdagens i sin helhet smälta in i mig.
Känner hur jag längtar efter J. Hur det skenar i mig av vilda glada rörelser, hur jag vill spendera varje vakna minut med honom. Inget forcerande nu. Andas in. Andas ut.
Ska strax iväg. Föreläsa om psykisk hälsa ur ett genusperspektiv i Älvsbyn. Prata jämställdhet på tuhandmöte med kommunalrådet.
Home.
Inkommande samtal från J. Den milda stämman, som tillhörande en katt med mjuka trampdynor. Smyger sig in i mig med en smidighet. Slår sig till ro, är följsam & nyfiken. Det är något lugnande i att höra hans röst, känslan av hemma infinner sig nästan genast. Tänker på Devendra Banharts text Home; "Home is where I am with you." Hela mitt inre system slappnar av på ett sätt som gör mig alldeles närvarande & får mig att kunna lyssna lyhört med spetsade rävöron & framkallar leendet från djupet av mig själv. Vi bokar in en gemensam middag om en vecka. "Det känns som en evighet tills dess" säger han. "Men, det blir jättebra, superfint att få ses". Jag bara ler, viftar på den svans han inte kan se genom luren men säkert känner en emotionell rörelse av ändå. Just nu, denna kväll är jag ofantligt trött efter jobbet, mör i huvudet & är glad över att han ringde. Jätteglad, verkligen. Något i mig säger mig att vår relation är långvarig. Vi kommer att finnas kvar, på något sätt gör vi det. Framtidstankar. Mitt i allt. Han hör av sig igen. Efter vårt samtal. Föreslår att vi ska se en series tredje säsong tillsammans snart som han vet att iv båda följer. En säsong som snart släpps. En enkel vardagsinvit. En betydelsefull, en som säger att vi finns, att vi fortsätter. Mer än gärna J, mer än gärna.
Att leva när det utmanas & känns.
Jag skulle kunna fästa den här, nåla fast den som en ständig påminnelse, min riktning för året:
Intentionen för i år; att leva. Att vara levande på riktigt. Att skapa förutsättningar för det jag vill ha, att konkretisera mina drömmar.
Jag lär av förra året då jag passiviserades av mig själv då jag lade en stor del av ansvaret för min glädje utanför det egna ansvaret & lät grumlade förhoppningar knäcka mig.
Jag har rest mig & jag lär. Fortsätter resan i att konkretisera drömmar, om att låta detta vara ett år i friluftslivets & utmaningarnas tecken.
Om en månad; Thailand.
Bara tre dagar efter hemkomsten är det en helhelg på skidor som väntar, inplanerad skidhelg med hyrd stuga i Kåbdalis, för utförsåkning & på slätten. Kontrastrikt från Thailand, säkerligen omtumlande.
Planerar därefter att resa till Norge, till Narviksfjällen. Tåg från Luleå till KatterJåkk. Turskidor, upp längs bergen med stighudar på. Nedför bergen, vinden mot kinden. Sova i enkel fjällstuga i Hunddalen.
Ser lockande & utmanande ut.
I sommar väntar vandringen i Skottland. Ryggsäcksliv, tält, naturen. Datum är bokat nu.
En skön insikt om att jag tar mina drömmar på allvar.
Här i Sverige, här hemma är varje helg vigd åt friluftsliv. Många helger är redan bokade för skidåkning. Senaste tre helgerna har inneburit just det; utförsåkning, privatlärare i skidor, skidor på längden också.
Nördar också in på simning en del igen. På sk. Total Immersion Swimming som handlar om att simma mer energisnålt. Tränar när jag har tid. Ska gå en intensiv hårdkurs nu under våren. Ägnar gärna tid åt att spana in tekniska videos.
Detta pararellt med en ny omgång av Run Academy & löpning, all in bara. Kroppen är stark av allt som den sysselsätts med.
Idag. Ensamtid i spåret, lade en mil under mina skidor. Kände svetten på ryggen, försökte få till längd i benen, kroppen.
Och mitt i allt detta, en gryende relation. Igårkväll fanns det inte mycket distans mellan oss. Jag som envisats med att ge oss varsitt täcke drog in honom under mitt eget. Somnade på rygg så nära med honom runt mig att han varsamt fick slingra sig ur mig sen för att kunna sträcka ut sig själv. Vaknade av att vi sov hand i hand med vararandra. Vaknade på morgonen. Fann honom i kökssoffan, läsandes en bok. Snart hade han dragit igång en frukost & jag kunde bara le i morgonrufsigt hår över hans framfart & hemmavana känsla hemma hos mig. Tredje morgonen på rak tillsammans. Femte gemensamma morgonen på en vecka. Jag: Vi kanske skulle anstränga oss för att inte ses såhär mycket. Få lite perspektiv & inte vara uppkopplade till en annan människa såhär mycket. Han: Jo, det vore väl skönt. Sen såg vi på varandra båda två & skrattade. Vi vill bara ha mer & mer av det här. Som om vi har längtat efter en likasinnad lekkamrat, nu har den dykt upp & båda får just nu en hel del önskningar uppfyllda. Han & jag är lite som två smaker som gör gott ihop.
Vaknade på morgonen till igår med svårtolkade känslor & satte mig i baksätet & skrev på väg till berg för en heldags utförsåkning med Martin & Mikael.
Vaknat, öppnar inte ögonen. Känner. En oro, en slags raslöshet. Vill bort, vill hem. Öppnar ögonen. Min säng. Samma tapeter som igår. Ändå en längtan. Bort. Till egenro. Längtar jag geografiskt bort? Eller är det en längtan inåt, till att bara vara jag?
Jag behöver vara lyhörd. Där i bilen igår på väg med mina två, fantantiska chosen ones saknade jag plötsligt J så att det gjorde ont i kroppen. Som om J blev en symbol för hemma, för mig själv. Såhär, ett dygn senare saknar jag honom fortfarande Inte lika urgröpande men ändå, som om jag allra helst vill ha honom framför mig, se honom i ögonen, vila i den blicken. Lyckades åka J ur mig, hade all fokus på skidorna i en isig backe & skrattade med mina dudes.
Min ensamtur i skogen idag, i skidspåret är ett resultat av att jag efter den mysiga frukosten imorse med Ma bestämde mig för att ge mig själv egentid resten av dagen. Det var en stark gårdagskväll. Den tog andan ur mig i all vacker inramning. Efter en hel dag i backarna lagade vi middag ihop Ma & jag. Slog oss ned i soffan sedan, läste varsin bok, sittandes skavfötters i mjuka kläder. All världens rofylldhet & med mjuka toner av Ternheim. Ibland tittade vi upp på varandra, log. Ibland strök han med ömma fingertoppar längs med en av mina nakna armar, en ankel. Bekräftande, uppskattande. Närvarande.
En otroligt öm kväll i all sin enkelhet. Han kommer så nära mig nu & det går undan.
Jag gör det mycket nu, första-gången-grejer. När jag zoomar ut förstår jag vilken bra inledning det här året har & det sätter ribban högt för att det här året är en tid att fylla med Ä.V.E.N.T.Y.R.
When there is time to let go.
Jag har inte velat glömma J & vill inte helhjärtat gå vidare. Ändå, det är som en islossning. Det börjar släppa, en kraft som rör sig bortåt. Det blir allt svårare att relatera till gemensamma stunder, minnen bleknar. Snart är det fyra månader sedan vi vaknade upp tillsammans. Tiden efter det har med andra ord inneburit många nätter utan honom, morgnar där minnet av hur det är att vakna med honom sakta tonar ut. Det kommer en dag då jag rent intellektuellt sett kan förstå hur viktig han var men med ett härta som inte längre känner igen sig. Det känns sorgligt.
Dynamiska rörelser.
Är fullmatad i huvudet. Jobbet fortsätter att vara en källa till stora utmaningar & verklig inspiration. Jag gillar att jobba & jag går all in. Så är läget & så formar sig livet. Mycket jobb, många tankar åt det hållet. Jag får mer & mer verktyg till att utveckla min egen kompetens & jag rör mig runt de ämnen jag tror på. På eftermiddagarna är jag ofta helt färdig i huvudet & blicken känns torr, trött. Det känns ännu viktigare, kanske än någonsin, att skapa en fritid utanför jobbet som kontrasterar till arbete.
Intressant hur tillvaron formar sig i mina händer på en del förunderliga sätt. Den fina, efterlängtade tyska Sascha beslöt hastigt att avboka sin resa till mig. Livet har hänt, han har mött någon annan, någon som har fått hans hela dedikation. Vackert, hon är en väl utvald. Hans beslut gjorde mig förvånad & ledsen.
Han skrev: Sometimes, things in our lives happen and change everything. How we perceive the world and ourselves. I want to be honest with you. I met someone at the last full moon party at Schwelle ten days ago. It was an instant deep connection. We met again after Schwelle and have since been spending some wonderful days and nights together. I once wrote to you about dedication. This is who I am. I am a focus person when it comes to love. What I wrote you the last weeks is all true. But my focus has changed and my heart is dedicated to this other person now. I’m sorry that I will not be able to meet you as planned in March. I canceled my flight. There’s just no room for more than one person in my heart and I won’t lie to you and play games. Maybe there will be room for our friendship to deepen again in the future. I hope you will be fine because I really care for you and still have very warm feelings for you. You’re a wonderful person and deserve to be loved with all one’s heart. I can’t give it to you right now. I’m sorry. I send you a warm hug Sascha. Starka rader. En person som kom att bli speciell, viktig för mig. En frö till längtan, till nyfikenhet. Jag hoppas verkligen att vi får anledning att mötas i framtiden. Så nära, så otroligt nära vi var att kasta oss in i en gemensam resa tillsammans. Nära, men inte nära nog.
Hans besked triggade genast igång gamla förlegade tankemönster i mig. Destruktiva tankar. Samma gamla vanliga om att vara den som inte blir vald. Rescueplans, how to be the first one to escape? För att linda in, för att slippa bli bortvald. Kanske är verkligheten bakom sanningen mer att jag själv är den som väljer bort mig först. Ändå känns det förminskande. De är väl inget mönster genom livet men personer som senaste åren varit stora kärlekar för mig har valt bort mig. Ludvig & John. Personer som jag verkligen vill ha. Människor som jag fallit för. Som var i närheten av mig, ibland väldigt nära men inte nära nog. Att jag nu inte hann lära känna Sascha nog mycket spelar mindre roll. Min intention i sammanhanget var ärlig, famnen öppen. Jag hade öppat dörren, väntade med (erkänner) en del förväntan. Att stå där med mjukt spinnande i magtrakten & plötsligt bli snuvad på överraskningen känns minst sagt snopet.
Dessutom kan jag ärligt, för mig själv & här erkänna att det stundande mötet med S kändes befriande då mina möten med Ma inte fick fullt fokus. Det kändes som en plan, att inte gå för djupt eller nära med Ma. Och S blev en orsak till varför. Alla kort på borden, ärlig brutalitet från mitt håll till Ma. Allt är bara för just nu. Så. Det var i söndags på väg till Kåbdalis som jag fick mailet från S. I tystnad tog jag in raderna. Delade med mig av nyheten till Ma som inte kunde hålla tillbaka ett leende. Jag med blandade känslor. Om inte S kommer, vart för vi oss Ma & jag? Vad händer? Vad vill jag ska hända?
Några dagar senare ligger jag för mig själv i lugnet & får äntligen en stund över, tar jag mig en stund att bara vara. Det har varit omtumlande dagar rent emotionellt sett. Ma som hade ett möte på min arbetsplats häromdagen, vi sågs lite kort & såklart, with the law of attraction så dök J upp exakt det ögonblick som jag gav Ma den allra varmaste kramen då han skulle gå. Exakt där & då. J vet vem Ma är. Blicken han gav mig kunde jag inte översätta eller tolka. Den var outgrundlig & vek inte undan från mig ett ögonblick. Jag har vetat att ögonblicket en dag kommer då någon av oss träffar en annan men jag räknade inte med det sådär, inte nu. Och jag är inte där heller i det att jag valt någon annan, inte istället för. Ändå kändes det underligt, obekvämt, inte rätt. Ma drog iväg på sitt & jag & J stannade till, bara vi & fick chans att bara prata. Inte om det som nyss skedde, inte det minsta. Bara om annat. Framförallt fick vi chans att stanna upp & se den andre djupt i ögonen, nära. Jag tror att han förstår att jag försöker gå vidare nu. Det finns troligen några nyanser i honom som vill få mig att stanna upp medan andra delar av honom upplever befriande andetag av det här. Det finns så mycket här, sa han. Det är mycket mellan oss två. Hans ord bekräftade det jag anar, jag har en plats kvar hos honom.
Igår på jobbet då jag stod vid kaffeautomaten drogs min blick direkt till en plats där hela min kropp visste att J var. Inte för att jag sett honom just där, vid den platsen förut utan för att det kändes bara. Han såg upp direkt, såg mig. Vek inte undan, jag såg hur han slutade lyssna på sina kollegors samtal. Bara såg mig. Jag honom. Jag vill smälta samman med dig, tänkte jag. En gång till, livet ge oss det.
Jag & Ma har setts mycket dessa dagar. A lover. Ja, varför inte? Vi njuter av varandra. I ärlighetens namn så inte bara avklätt. "Jag tycker om att se den här sidan hos dig"uttryckte han igår då jag eftertänksamt kysste hans knogar & mjukt lindade in mina händer i hans. "Så mjuk & sårbar på något sätt". Jag låter mig själv bli avklädd med honom. Delvis känns det som att det sker bara, å andra sidan menar jag för mig själv att inget bara händer. Hans beröringar är mjuka men inte bara. Hans blickar talar om dedikation & uppskattning. Jag vill vara mer med honom. Jag vill ha honom intill mig, se på honom. Gärna i tystnad. Notera hur det känns, att det här faktiskt känns, att han känns. Att det inte skrämmer mig. Igår planerade vi för vår gemensamma resa till Skottland. Jag lade fram alla kort på bordet, att jag tycker att det är läskigt att planera en resa med en person jag knappt känner. Hur jag ser på allts förgänglighet, att det mesta i ömhetsväg brukar försvinna. "Du kan ju alltid avboka", svarade han & log. På det där sättet som han kan le när han ser på mig. Han lyssnar utan att värdera det högt. Tar in mig mig i blicken, skalar av mig mina lager sakta. Bara för att upptäcka att det finns ännu fler lager som han blir ödmjukt nyfiken på att förstå. Insikten lugnar mig. Klart jag kan avboka. Just nu är det lockande att tänka på en gemensam resa, att krypa ned i tältet bredvid varandra om kvällarna, vakna för nya äventyr. Time will tell.
Nyss, denna morgon mötte jag Dessie över skype. Vackert, att vi två finns kvar för varandra. Så många resor vi följer varandra genom, det stärker mig, oerhört faktiskt att han finns.
Fredag. Magiskt skönt att dagen närmar sig en helg & ledighet.
Med många glada nyanser.
Where to start? Det är mycket som rör sig i mig. Helgen blev fantastisk. Över förväntan, svindlande fin. Ma som dök upp hos mig tidig lördag förmiddag. Solen sken, vi gav oss iväg på långpass löpning. Handlade på hemvägen, lekte oss fram mellan hyllorna, lärde känna varandras vanor, smaker. Kom hem, sköna & trötta i kropparna & lagade till godaste middagen. Satt mittemot vararandra med benen i kors & åt vår mat med närvaro, berättade saker för varandra, kände in. Avrundade dagen med en filmatisering av en bok vi båda läst, hand i hand sjönk vi ned & åt ostar & myste ned oss i den andres närhet. Hade svårt att hålla oss ifrån den andre, försökte väl inte heller. Somnade sent & vaknade sedan i gryningen på söndag. Utforskade nyvakna sidor hos varandra, spann som katter, gled in i dagen & var snart på väg mot Jokkmokk & skidåkning. Där spenderade vi sedan en riktigt magiskt bra dag. Åkte fritt, stort, utforskande & utmanande. Tog oss an vår inhyrde skidlärares instruktioner med full koncentration & fokus. Lärde oss mycket, praktiserade genast vi vi lärde. Ma är redan kung på skidor men det finns alltid nytt att förbättra & jag för min del hade massor att lära mig. Att förstå skidåkning, att lära sig på riktigt vad det handlar om. När vi åkte hem sedan var vi helt slut båda två. Trötta & glada. Jag lurade med mig honom hem till mig den sena kvällen när vi väl nådde Luleå med förevändningen att vi bara skulle landa lite till tillsammans innan han åkte hem. Givetvis blev det försent för honom att åka hem sedan & sov ihop ytterligare en natt. Drygt två dygn med honom & det gav mersmak. En riktigt fin & skön person att vara med.
På jobbet idag var jag på ett möte med J. Att höra hur han sammanfattade teorier kring maskulinitet, höra honom säga att maskulinitet är roten till allt ont, att gå in i samtal med honom om hur vi kan stödja projekt som kan arbeta med att förändra stereotypa normer & attityder kring maskulinitet ur ett intersektionellt perspektv, vilken salighet. Vi mötte den andres blick som jämlikar, som sparringspartners. Jag älskar hans huvud, han mitt. Jag vill ha mer av de tankarna, tänkte jag. Och när jag kom hem i eftermiddag släppte jag på spärren, vinklade på locket & lät mig skicka iväg ett meddelande till honom med förslag på att ses någon kväll över en middag hemma hos mig. Förslaget kändes orimligt, min förväntan var noll. Plötsligt, nästan direkt ringde det. Det var han. Min puls skenade, jag höll andan lite. Tankarna drog iväg. Han ringer för att be mig sluta höra av mig. Ringer för att på allvar be mig att avveckla honom. Varför ringer han annars? Han kunde bara ha skickat ett sms. Nu är det allvar. Nu är det är det kört i botten. Han lät glad när jag svarade. Vi pratade på. Jag blev förvirrad. Han verkade inte vilja något särskilt. Då sa han: Du, angående din fråga om att ses. Jag vill gärna göra det. Gärna komma förbi & hänga med dig. Jag kunde knappt tro det. Vill. Gärna. J vill ses & det kommer att ske. Vi pratade vidare. Jag jublade tyst. Han skämtade med mig om att jag skulle lova att inte förföra honom, brotta ned honom eller något liknande. Jag skrattade, log för mig själv. Om han bara visste vilken slug Räv jag är. Vad jag vill. Så mycket jag vill. Nejdå; kom som min vän & du bjuds på en fin vänskaplig kväll, svarade jag med ett skratt. Som alltid då. Goda vänner i närhet. Det vore magiskt.
Drog iväg & sprang långpass med Sara. En glad kropp. Ett trött sinne nu i min säng. Glad över J. Att vi kan finna något som fungerar. En ny relation, vår transformation. Jag tror faktiskt det. Glad över Ma också. Den nya skatten.
Så trött. Snart sovandes.
A halleluja moment.
Fredagslättnaden. Jag är sannerligen en heltidsarbetande vardagsräv nuförtiden. Det är tydligt när jag jublar i min tystnad över fredagens lovande vals.
"Att våga erkänna svagheter är styrka & mod" talas det om på radion just nu.
Jag kom just hem. Nyklippt. Lite omruskad. Det började imorse. Eller. Just den här delen av historien tog vid på jobbet, vi kaffet. Första historien. J dök upp framför mig & jag släppte allt & gick honom till mötes med de självklaraste steg & han mötte mig i en mjuk lång kram. Ibland är den där igen, självklarheten. Då jag inte ber om ursäkt för att jag vill för mycket & då han inte visar någon osäkerhet. Så som det var en gång. Jag hade längtat efter honom. Ju mer jag spenderar tid med Ma, desto mer längtar jag intensivt efter J. Inte riktigt i linje med min plan. Jag hade inte alls någon lust att lämna honom för att fördjupa mig i möten om styrdokument & andra formaliteter. Resten av arbetsdagen drog iväg i rasande fart som den ofta gör & det var mörkt ute när jag parkerade landstingsbilen & kom in på kontoret. En tyst enhet, alla kollegor hade gått hem. Som vanligt, ensam kvar. Lite plågsamt ibland, att vara kollega med J. Att kärleken som inte vill vara med mig längre är så nära & så långt ifrån. Skrev till honom i vårt interna chatsystem. Han som frågade om jag skulle sluta snart & ville göra sällskap med honom. Som jag ville. Avslutade jobbet framför datorn med ett sug i nedre magtrakten. Det där jävla J-suget: Ge-mig-dig-känslan. Vill ha dig nu. Väntade några få minuter på honom i foajén. Småpratade med en kollega. Så dök han upp, lade genast en arm runt mig, vi sa hejdå till kollegan & gick iväg tillsammans, fortfarande omlindade. Han pussade mig i pannan. J alltså.
"Män mäter sin styrka med varandra men när det väl gäller så är det kvinnor som styr upp hela skiten". Samtalet från radion fortsätter mala på i bakgrunden & jag ler.
Vi promenerade mot stan i armkrok & jag njöt av hans värme intill. Vad pratade vi om? Mest om lättsamheter. Gjorde oss inte det minsta sårbara för varandra. Jag hade velat ha så mycket mer tid ihop. Få landa också. När han frågade vad jag skulle göra sen ikväll svarade jag, berättade om planer men egentligen ville jag föreslå en fortsättning på promenaden, gå vidare in i tidlöshet. Vadsomhelst, bara du är där, tänkte jag. Så kom vi fram till den plats där våra vägar skulle skiljas åt. Han som drog in mig i en kram, en hård, ordentlig. En kompisfamn, tänkte jag. Vad han knappt mötte min blick, inte för länge iallafall. Ett märkligt avsked. Så mycket som sades utan ord, så högljutt & vilset ropade vi stumt ut att vi inte vet vart den andre har tagit vägen. Famnen fanns där, trygg i sig men blickarna var frågande. Han stod kvar, började gå men stannade igen. Frågade något, ville få mig att skratta. Släppte mig inte med blicken & utan att något särskilt hände så fylldes jag akut av en inre lavin av starka stora känslor av sorg, förlust, ledsamhet. Att skiljas från honom är som att amputera en del av mig själv. Superlöjligt. Vi ses ju igen. Det var ett avsked bara, en odramatiskt kväll, ett från ytan sett fint möte. Jag vill inte skiljas från honom. Jag får stark separationsångest. Gå inte då. Ögonen fylldes tårar, jag såg på honom & så skiljdes vi åt. I ögonvrån såg jag hur han vände sig om & såg på mig. Han såg undrande ut. Älskade människa. Att upphöra att vara i det gemensamma med honom är en smärtsam resa.
Det finns en till historia att dela. Om en annan person. Den historien börjar inte här, inte idag men orden tar vid nu.
Andra historien. Den handlar om henne. Jag kallar henne C. En bekant som blivit kollega, en person jag varmt välkomnade för jag visste att vi har mycket gemsamt. Det har funnits en nyfikenhet mellan oss från första stund & den delen av historien börjar långt innan dess att vi blev kollegor. Nu har vi chans att expandera relationen, att lära känna. Vi har tagit vara på chanserna på fikaraster, mitt-på-dagen-pauser, när-som-helst-vi-är-sugna-stunder. Ibland bara söker vi upp den andre med dåliga svepskäl, allt för att inte tala om den verkliga anledningen. Det behövs inte. Vi vet ändå, det är övertydligt. Jag har drömt om henne en natt, vaknade svettig, nästan blyg. Hon står ofta alldeles för nära mig, hennes händer placeras som av en slump i närheten av mina, hud som vidrörs. Våra famntag är nära, inte alls kollegiala, inte vänskapliga heller för vi inte är inte vänner. Än. Vi är sugna, vi möts i längtan som är både klar & blygsam. Jag vill vara nära den här människan. Inte nödvändigtvis prata så mycket. Mer upptäcka, resa längs med hennes linjer på fler sätt än med orden. I eftermiddags, när jag var på väg att lämna bilen så möttes vi. Kom, följ mig till bilen, bad hon. Jag ifrågasatte inte, följde med. Rakt in i den andres famn, stannade upp. Jag kanske kan komma förbi dig imorgon om du är hemma & jag är i stan? föreslog hon. Mitt hjärta började skena. Hon kan inte komma & bara hälsa på mig. Då tar vi för oss. Klart att jag vill. Kom, ja kom ville jag säga. Eller visste varken ut eller in. En oväntat blygsel slog till. Vi hörs av, svarade jag lite mer flyktigt. Vi stämmer av, känner in hur läget är imorgon. Hennes händer i mina, blickar i varandra. En känsla av förbjuden handling. Kanske för att vi själva inte tillåter oss att våga vara där vi är. Lämnade henne, hörs gör vi. Vi har faktiskt kontakt mest varje dag. Lite rader här & där. Ord som säger att det är något som händer här.
Min tredje historia för ikväll handlar om Ma. Jag hade bestämt mig för att inte umgås med honom igår. Inte gå in i vanor av att ses hela tiden. Även om vi vill så är det inte klokt. Ändå drog vi & simmade tilllsammans. Och senare den kvällen bad jag honom kika förbi mig på hemväg från ett politiskt möte han deltagit i. Kom & bara landa en stund med mig, bad jag. Korta stunder är svåra. Snart var vi allt annat än sömniga & på väg att säga godnatt & vara själva. Istället var vi intensiva, avklädda & nyfikna. Jag bad honom stanna kvar. När vi kröp ned under täcket noterade jag att han lade sig väldigt nära, lindade in sig runt mig så nära han kunde. Jag tänkte att jag legat så nära med J, mitt sovsätt då. Inte riktigt nu. Med J hade jag inte skal om natten, då var jag som mest naken, sårbar, en ömsin rävpalt. Ibland vaknade jag, lycklig över att konstatera att J låg bredvid. Första månaderna tillsammans brukade jag försöka hålla mig vaken ett tag om jag vaknat om natten bara för att se på honom. Euforisk nästan, som om det var en öververkligt vacker saga som skrev just där & då. Hud som kan kännas nästan elektrisk då den vidrörs, då även den lättaste beröring med en fingertopp är en rak ingång till hjärtat. Med Ma vill jag sova med utrymme. Andra natten tillsammans. Han vaknade upp & var kelsjuk med varm kropp. Jag kände mig rastlös, behövde lämna den värmen. Fann ro igen då jag satt med kaffekoppen i händerna & han med sin gröt framför mig. Han är full av mysighet, ställde sig på knä framför mig & kysste mina knogar. Han ser på mig, rakt på mig med sina ljusa, ljusa blå & jag fortsätter undra vad det ska bli av oss. Jag har lyssnat på råd av nära uggla, tänker att jag låter oss hända bara, ser vart vi hamnar. Så länge det är en skön organisk resa så fortsätter jag gärna.
Ligger ensam, utrymme för mig själv bara i den gröna kökssoffa. Telefonen låter. Det är Hon som hör av sig.
Du kunde ha varit vemsomhelst (och det var du också).
Jag fortsätter att vara (delvis) oenig med mig själv. Lyssnade igår på en recension av en bok som handlar om hur förälskelse går att se på ur hjärnans perspektiv. De sociala konstruktionerna bakom, det som gör att en ibland börjar vilja det som en inte vill att en ska vilja.
En sedvanlig motsättning, motstånd vs önskan att få njuta.
Jag föreslog Ma att vi ska använda boken som gemensam bokcirkel. Han log. Jag också. Igår fyllde Paulina år. Ma var med mig dit. Närmasta familjen. Ma flöt in, smälte samman som om han aldrig gjort annat. Till & med den annars ständigt vaktande hunden blev akut förtjust & rann mjukt ned i händerna på Martin. Ma:s hans på min axel i förbifarten, en spontan puss i min panna framför brodern. Min familj som vänligt & välkomnande tog emot honom som en av oss. Världens finaste familj. Utifrån sett förstår jag att vi två är en väntat sammansmältning. Liknande intressen, förmågor, fokus. Intressant att zooma ut lite. Jag lyssnade in oss, lite utifrån. Hörde hur Ma berättade om gemensamma turer vi gjort, hur brodern blev genunit nyfiken på min nya vän, såg hur fadern kramade om honom, hur även Martin mötte systern, modern. Vilken fin människa, tänkte jag.
Sedan lämnade vi kalaset, jag som blev sockerhög, fnittrig, ljum i hela kroppen. Rusig & vildsint. Vi drog iväg, åkte skidor. Jag återupptäckte backar i den egna staden. Tacksamhet. Glad över att jag finner sällskap som utmanar mig. Martin gör det. Han lär mig just nu att åka skidor ordentligt, att övervinna rädslor. Vinden mot kinden, svängar som blir alltmer mjuka, följsamt bestämda i backen. Min förtjusning; hans färdigheter & starka fokus i det han gör attraherar mig. Det var en romantisk skidtur. Att gemensamt flöda fram, stanna upp, kyssa ett par vintriga mjuka läppar. Värme till kall vind, lockande kontraster. Det var en fin dag, en vacker tur.
Skjutsade hem honom. Kysste honom innerligt i bilen, hörde ett meddelande som just då dök upp i telefonen. Körde hem, öppnade telefonen. Det var J. Just där & just då, i det ögonblicket dök han upp (igen) alltså. Som en förlängning av mig själv, som mitt eget samvete kanske. Kallar på uppmärksamhet, får mig att känna efter ytterligare en gång. Vad gör jag här? Vaknade inatt. Sträckte ut handen, kände efter om Martin vad där. Han hade kunnat vara det. Jag får utrymme med honom. Space. Jag hade kunnat ligga där, för mig själv & bli glatt överraskad över att finna hans värme en liten bit ifrån. (Men, inte alls så nära som J. Att sova med J är ett annat universum, en annan värld av kärlek). Hela kommande helg är planerad med Martin. Så enkelt, så lätt att skapa gemensamma planer då vi vill samma saker & vi tycker båda om att dela. På lördag är det träning, gemensam matlagning, läslandskap i soffan, närhet. På söndag, i gryningen ger vi oss av mot Jokmokk & mer skidåkning. Vi har nördat in oss, bokat en privat skidlärare för oss två. Recept för en perfekt helg.
Kraftsamlande.
Sista avslutande konferensen för projektet Kraftsamling.
Ser J. Vi är båda iklädda våra roller & ur dessa ridåer betraktar vi varandra. Undrar vad det är han ser. Vad han känner, tänker. Om alls något. Idag är han kontaktperson till Mona Sahlin. Han kommer att göra det så bra. Han ser stilig ut i sin kostym. Vi skulle matcha varandra bra idag om vi hade stått intill, varit närmare än vi är. Vi är så långt ifrån varandra. Det är nästan komiskt. Eller. Mest sorgligt. Passerade. Förlorade men inte i varandra längre. Han som upplevts som ambivalent från min sida, som inte vetat hur han ville ha det. Som avslutade relationen flera gånger men kom tillbaka. Nu är han tydlig, rakt på sak. Äntligen, hade jag tänkt. Om det var annat han hade valt. Nu är han säker, tydlig i att han valde bort mig, avslutade oss. Jag ser ingen tvekan i det beslutet. Första dagarna, även veckorna fanns det ännu idéer om att han skulle ändra sig. Nu är det inte bara dagar, veckor. Nu är det månader sedan han avslutade. Och inget tvekande, inget återvändande, inte ett enda snedkliv tillbaka. Beslutsamhet är attraktivt. Synd bara att han valde att vara beslutsam, såhär.
Ma är här. Det är fint. Jag tänker på hans iver. Att han är ganska nördig. Fokuserad. Smart. Vi lyssnar på en föreläsning av Paul Rusesabagina, den otroliga hjälteman som var hotelldirektör under folkmorden i Rwanda, som räddade drygt 1200 människor undan folkmord i en värld som knappt går att föreställa sig, som jag inte vill förstå hur det var att leva i. Han fanns där & han gjorde allt för att hjälpa dem han kunde, ge människor skydd i sitt hotell. Nu stod han här, på en scen på Kulturens hus. Samma människa. Magiskt, stort, ödmjukt att lyssna till honom & hans berättelse. Inspirerande att ha Ma bredvid mig. Att se hur han blir lika rörd till tårar som jag.
J är i närheten denna dag. Går fram till honom senare. ”Vilken fin man du har!” säger han. Jag blir kall i kroppen. Vad säger han? Vad har han sett? Vad är det här? Jag: Vad menar du? Han: ”Förlåt, jag är så förkyld. Vilket fint band du har””. Jag börjar le stort inombords. Mitt band. Jag har ett värdband runt kroppen, ser ut som en miss universe -deltagare. Och han är väldigt förkyld. Och riktigt fin. Vi skrattar tillsammans, skämtar om hans uppdrag kring Mona Sahlin & jag uppskattar vårt enkla samtal, att vi fungerar. Jag tänker: jag vill inte att han ska vara den som gratulerar mig till att jag funnit någon bra person. Inte någonsin. Inte någon annan.
Dagen flöt på vidare, sköna energier. Fick lyssna till Mona Sahlin & efteråt tog jag henne, min förebild i handen, såg henne i ögonen och sa tack, tack - du är fantastiskt och du inspirerar mig så mycket. Känslan av att vara ödmjukt tacksam för en sådan människa. Möjligheten att lära av denne. Hennes lugn, hur hon såg mig i ögonen tillbaka. Det mellan-mänskliga, ett systerskap. Us. United mission, tillsammans skapar vi förändringar och vi ger oss inte. Tack Mona. Tänk att ha ett uppdrag som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Inspirerande i sig. Jag känner mig motiverad, sugen på livet, på att driva arbete med mänskliga rättigheter vidare. Hade medarbetarsamtal med min chef häromdagen & lämnade mötet med stort hopp för nuet & framtiden. Jag kommer att bli kvar länge på landstinget. Här finns stora möjligheter för mig att göra det jag vill göra. Fokus är och förblir på mänskliga rättigheter, genusfrågor, jämställdhet och integration. Ska snart iväg och föreläsa för socialtjänsten om hur vi kan förebygga psykisk ohälsa, särskilt hos unga tjejer. Hur viktigt är inte detta arbete? Och i mars ska jag föreläsa inom ramen för detta arbetsområde för 700 psykologer nere i Göteborg. Det är bra spår det här.
Tillbaka till gårdagen. När Mona Steg av scenen & allt avslutades mötte jag J utanför. Han tog direkt emot mig med öppna armar bland våra kollegor, en mjuk kram. En famn som sa hej, jag har haft en tuff dag & nu är det över. Jag är glad & jag vill dela min glädje med dig. Du som ändå är nära mig. Det dök upp vin på borden, efter-konferens-vin för de som ville stanna kvar & prata av sig. Jag blev vilse, så vilse som jag lätt blir nära J & andra kollegor. Vet inte hur jag ska förhålla mig till honom & förlorar både ansikte & annan tydlighet. Ma fanns kvar i lokalen, ville gärna ha sällskap med mig hemåt. Jag stod mellan möjligheten att stanna kvar med J & att välja Ma. Jag gjorde det jag kunde men inte det jag allra helst ville. Jag vågade inte det jag ville. Fan. Hämtade ut min jacka. Ma uppmuntrade mig till att stanna kvar men jag hade inte det modet. J:s öppna famn gjorde mig förvirrad. Jag valde inte att gå för att jag valde Ma utan för att jag inte var modig nog för annat bara. Gick tillbaka till J. Gav honom en stor kram igen. Smekte sakta hans kind, tog hans örsnibb mellan mina fingrar. Hans blick i mina ögon, närvarande. Sedan vände jag & gick. Tänkte: Vad tusan håller jag på med? Varför går jag? Stanna! Men jag stannade inte. Det ska bli mitt nya uppdrag. Bli bättre på att vara privat bland kollegor. Välja in mig där. Så. En ny riktning. Känns bra att bestämma mig.
Så. Jag & Ma vandrade hemåt. Det hela slutade med att jag drog med honom hem till mig. Tänkte att det vore ett bra sätt för att slippa tänka på vad jag just valt bort, eller inte vågat välja. Bjöd in honom på te, lika dålig ursäkt som då han i förrgår bjöd hem mig för massage. Bejakade njutning, försökte göra mig av med huvudet för en stund. Hela tiden nya sidor hos honom att upptäcka. Lätt att bevara min egen integritet & tydlighet. Vi är en bra matchning. Då han frågade om han fick sova över så var han välkommen att göra det. Så länge som jag fick ha mitt eget täcke, vara fri på min sida av sängen. Vaknade bredvid & det kändes inte främmande. En glad morgonfågel där, en positiv energi som plötsligt sköljde över mig med gryningens nyfikenhet & livslust. En mjukhet hos mig men också - för att inte försköna & för att minnas - ett huvud som brottades med tankar på J. Att vara med Ma fortsätter att göra mig glad - men också enormt ledsen på samma gång. Glad för honom men också lika ledsen för att han inte är J. Det kanske inte är klokt det här. Är det rätt sätt? Jag har inga svar just nu. Vi gick upp tillsammans. Som om vi vaknat tillsammans förut. Han som kokade sin gröt, jag med morgonkaffet. Enkelt, fina samtal, mysigt. Då han gått skrev jag några rader till J. Han som inte brukar svara så snabbt, nu svarade han direkt. Älskade, mest älskade & saknade människa.
Strax föreläsning, fokus. Kamma håret, på med kavajen. In i roller, på med ansvar. Det är bra, behövligt. För att inte övertänka relationerna som är orsakerna till mitt okammade, drömmande huvud.
Det finns en sårbarhet när en längtar.
Begäret kan göra en utelämnad, sårbar.
Jag hade långa samtal med Kajan med tema; moralpredikan, om att se hur en adopterar samhälleliga ansvar för känslor & frigöra sig, vikten av att vara i kontakt med eget inre flöde & att ge sig hän åt tillfälligheter som berikar. Underbara, bästa K.
Jag hade ett inre battlefeld igår, ett emotionellt förvirrat slagfält. Ville vara i flödesvattnet bara, inte fundera alltför hårt på konsekvenser. Svårt att låta sig själv bara vara i känsla, i flöde, lämna det analytiska därhän. Till slut föll jag för nyfikenheten & tackade ja till Ma:s erbjudande om en sen kvällsmassage hemma hos honom. Lika dåligt inplastad formulering som att dra hem någon fem i tre under förevändningen att bjuda på te & makaroner. Jag läste honom mellan raderna & kanske & just därför ville jag möta honom under vilken som helst (dåligt maskerad) formulering.
Vi har inte mötts i hemmamiljö. Jag har hållit mig undan denna form av berikande sfär. Han, i ett 50-tals inspirerat hem (som han just skapat med sina kollektivboende). Okammad & i denna avslappnade form, finare än jag sett honom. Han växer hela tiden för mig. Lugn, närvarande, mjuk, okonstlad. Iklädd stora byxor från någon resa & jag log genast & kände igen mig där. Hans ena kollektivkamrat, en bibliotekarie från Göteborg, liten & mörhårig & så lik Ulli. Hemmet påminner mig mycket om Blåvalsgatan från den tiden då jag & Fredrik var blåvalar tillsammans. Martin med sitt skägg, gröna tröjor, övertygande miljö och djurättsintresse är slående lik Freden. Där jag satt igår med dessa två slungades jag tillbaka drygt åtta-nio år tillbaka i tiden. I vårt Blåvalskök, te om kvällarna, vi tre. Jag som hade hittat hem. Äntligen. Igår - med dessa två kände mig så hemma. Jag & Ma lekte, lite yoga. Hamnade, så mycket som någon nu bara hamnar någonstans, brevid varandra i en säng med 50-tals påslakan. Följsamt leende. Om jag inte kysser honom så är inte det här så intimt eller nära, tänkte jag. Eller. Försökte överyga mig om. Kyssen. Den går över gränsen, kommunicerar mer än jag är beredd att ingå i & skriva under på. Sköna händer, förföriska händer. En helt ny slags energi mellan oss. Nya sidor, oväntade från honom. Riktad energi, hunger i de händerna, det sinnet. Mina egna, inre uppbyggda skyddsmekaniska tankedammar brast då han mötte mig så avskalad. Rör vid mig. Hans väldigt ljusa ögon i mina. Leendes, alla fyra ögon. Jag kände mig plötsligt naken trots mina kläder. Begär kan göra en utelämnad, sårbar. Vi lät energierna mellan oss skölja fram utan riktningar & plötsligt kysste vi varandra. Det är intressant tycker jag, den första kyssen med en ny människa. Ögonblicket direkt efteråt; hur känns det nu? Känns vi bra ihop? Vill jag ha mer? Som att se en helt ny sida hos en människa, den allra naknaste. För mig är kyssar intimitet på hög nivå. Jag kände ett bubblande skratt i magen. Har jag varit på gränset att missa de här läpparna? Vilken jävla tur att jag upptäckt dem nu! Vilken tonårslik upplevelse att gå lös så, i godisfabriken med en ny person. Ingen stress till något, inget måste att äta upp honom. Kanske aldrig, möjligen snart. Allt i sin ordning. Stannade upp i våra lustfyllda energier, såg honom djupt & länge i ögonen. Försökte se mig själv i dem. Kände hur jag genomsköljdes av glädje, av nakenhet, av osäkerhet & av behov att berätta hur det kändes, att dela. Och, vi pratade. För varje ord blev jag ännu gladare, lugnare, gavs mersmak. Mina rädslor över att plötsligt gå in i en relation jag inte är redo för. Just nu känns det rätt att bara få vara just där vi är. Mina öppna, ärliga berättelser om hur J fortfarande finns med mig, om mina drömmar om annat också, andra. Om Sascha som snart kommer hit. Han om sin berättelse, över att han faktiskt just har lämnat en lång relation bakom sig. Hur han också behöver tid att landa från den.
Lättnad över att vi möts så lätt. Fortfarande. Ännu mer. Det finns en närhet i det vi gör. Förtroende, tillit. Så lätt att prata med honom, hur han tar emot mina ord. När jag gick hem inatt, trots erbjudandet om att stanna kvar, var det med många färger inombords. Glädje & sorg på samma gång. Jämförelser med J, uppskattning för Ma. Så otroligt tacksam för hur olika de är. Så totalt olika på alla sätt att det nästan är komiskt, från de skilda världar de tycks vara kärnor från. Som jag uppskattar dem båda. Just för att de är olika. För att det är lättare att vara i nuet då det inte finns liknelser. Acceptans för att J & jag möttes i något som inte går att få med andra. Det finns bara ett enda J & jag. Och denna kombination är vår egen.
Ny dag nu. Avslutningdags för den konferens där jag & J möttes allra första gången. Är det symboliskt? Första kyssen med en annan människa samtidigt som vår inledningsarena avslutas? Det känns så.
Jag är glad över hur gårdagen blev. Så väldigt glad. Ma kommer också till konferensen idag.
En arena där mycket kommer att mötas. Mer än annat är jag nyfiken över fortsättningen.
Det var bara början då men jag undrar nu vart fortsättningen tog vägen?
Vi ses snart. Mina ord till dig efter en fantastisk natt var inte frågande.
Inte då.
On, two and I let go of you.
Lyssnar på ligga med p3 ibland om morgnarna på väg till jobbet ibland & jag har börjat älska de promenaderna. Senaste lyssnade avsnittet; sexåret som passerat. Hur var det på en skala?
Jag & Peter som tonade ut vår gemensamma intimitet. Sex som hade tappat gnistan & kreativiteten. J som gjorde éntre med omedelbar passion & som tog andan ur mig, varje gång. Sex kombinerat med kärlek på de mest nakna sätt. Fulländat, helt klart. Bondage, jag blev förförd av Micha & Felix. Natten med Jana & Je. Som parantesser från verkligheten, även den jag delade med J. Återkopplade med J, alltid med J & den hunger som fanns mellan oss har jag aldrig upplevt tidigare. Vilket år. Tack livet.
När jag tänker på dig J så dyker följande beskrivningar upp: Orörlighet, begränsningsbenägen, kärleksfull.
Jag möter honom ofta på jobbet. I fredags morse med varsin kaffe. Jag blev nästan bråkig. Ville ruska om honom, be honom att släppa in mig. Vi sköter oss så otroligt bra & den här ordningen är alldeles för tillrättalagd. Ta mig bara. Låt mig ta dig. Jag vill ta mig in i din kropp. Vara i din kropp i flera dagar, förstå dig inifrån & försiktigt & våldsamt intensivt, ömsint mjukt ta vara på dig. Frustration i kroppen hela dagen. Är det möjligt, är det rimligt att jag hör av mig & bara ber honom att hänge sig med mig för en stund?
Vaknar upp idag. Söndag. En känsla av att vara bakis. Emotionellt bakis, Som om jag gått över någons gränser, brutit ett löfte. Levt lite för utåtsvävande & det här är priset. Drömde om J. Att han sökte upp mig men såg inte riktigt på mig. Hade med sig ett brev. Jag förstod inte om det var riktat till mig. På brevet fanns flera andra som hade signerat, andra tjejer som velat ha honom, kanske rester från tillfälliga förbindelser han själv varit delaktig i. Han dök upp när jag stod och försökte packa ihop lådor, skulle rensa i mitt hem, i mig. Han tog tag i mig, lovade att hjälpa mig men började samtidigt locka mig därifrån. Vi skulle plötsligt lägga oss och vila tillsammans en stund. Det var på en offentlig plats, alldeles för smal sovplats för två. Jag försökte få svar på vad brevet handlade om men han tystnade mig, strök mig på huvudet, sov bara, sa han. Jag kastade en sista blick på brevet. Kunde se att det stod: ”Det var fint att vara med dig Linda”. ”Du betydde mycket” och så ännu mer ord jag inte kunde se därifrån jag låg bredvid honom & försökte maka in mig med huvudet mot hans nu, redan sovande bröstkorg. Hallå J, vakna! Var jag viktig? Hallå? Förökte få svar men han hade redan somnat. Vaknade.
Morgon.
Tänker genast på gårdagens skiddag i Svanstein. Jag, Micke, Martin, Anneli & Lodjuret. Det hade varit svårt att toppa en sådan dag. Lättsam roadtrip, updates och realitychecks. Ett nytt ställe att besöka, Svanstein. Adrenalinpump i kroppen, höjder, berg, snö, sol, kickar, skratt. Kroppslig stelhet som förvandlades till följsamhet, organiska flöden nedför backarna, vinden, styrkan i sinnet, kroppen. Mersmaken, tiden som försvann. Att vara ett med sin rörelse, med berget. Att kapitulera, ge upp för tankars kraft, för tveksamheter. Ta emot ny självsäkerhet, lära sig förstå sig själv & kroppens rörelser, läsa snön, skriva in sin verklighet där. Paus med den skönaste grupp av vänner i Annelis husvagn. Ny energi, mjukhet, masserande händer, one united heart. Iväg sedan, åka sista tiden, njuta maximalt innan stängning. Lyckan i sig själv. Liggandes på golvet efteråt, massage igen, med händer från det treåriga lodjuret, från vänner. Händer till vänner, massage oavsett vem av oss. Sen kväll. Time to leave. Alla lika övertygade, vi kommer snart igen. Roadtrip, back on track to the civilisation. Jag bredvid Martin, de övriga de slumrandes skönt i baksätet. Jag & Martin i vår bubbla av trötta kroppar, glada sinnen, öppna förhållningssätt. Inga skal mot den andre, ingen charader. Hans mjuka hand i min. En nära hand, en hand som både bekräftande det som var men även nyfiket uttryckte mersmakskänslan. Jag ser honom. Jag ser också mig själv när jag inte fastnar i tankens kraft. Den rena känslan hos mig, för honom är en avslappnad glädje, nyfikenhet, lust efter mer. En uppskattning av honom som person, över våra alla gemensamma likheter. Det är så lätt att vara med varandra, så odramatiskt. Med honom finns det inga skäl till forcera eller förvanska det vi har, när vi möts. Han stryker lätt ett finger längs med mina ögons livslinjer, säger att han tycker att det är vackert. Det finns ett motstånd i mig. Vill inte ha honom för nära, inte för mycket eller för länge. Eller. Jag vill faktiskt det ibland men jag vill inte ta konsekvenserna av det. Igår ville jag inget hellre än att be honom följa med mig hem, somna intill mig. Men, att vakna tillsammans? Göra gemensamt morgonkaffe, smörgåsar som vi båda märkligt nog föredrar att ha på samma sätt? Förbereda en friluftsdag på skidor, så som vi båda allra helst spenderar våra dagar? Lära känna den andres hemmavanor, bli en del av dessa? Martin kan inte vara en tillfällig förbindelse. Jag har blottat mig för mycket för honom för att göra det möjligt. Jag tycker ärligt & genuint om honom som människa redan. Mjuk, omtänksam, tydlig i sig själv. Drömmande, har de gränslösa visionernas öppenhet, nyfiken, lekfull, stadig i sin kropp & emotionella fokus. Han är så bra & han får mig att bli mjuk i kroppen & sinnet. Han säger att han upplever att jag är tydlig & närvarande i att sätta gränser. Att det är lätt att vara med mig för att jag är tydlig i hur jag vill ha det.
Ler lite över den tanken. Om han bara visste att jag igår ville kyssa honom i största möjliga inre kaos av känslor i strid. Hur jag snubblade fram i de tankarna, nästan i trots. Sa hejdå i den närmaste famn, väldigt glad men också vilse. Däckade direkt i sängen, vaknade med dessa dagen-efter-känslor. Så mycket adrenalin som pumpade. Så mycket känslor som väcktes. Inte konstigt att en blir bakis såhär.
Jag har en önskan om att helhjärtat kunna ta emot allt vad en ny kärlek i livet skulle kunna betyda. Å andra sidan känns det ofta som att det inte går att bli helhjärtad igen. Visst förstår jag med erfarenheter från livet att allt förändras, att människors betydelse tonar ut så småningom. Det är väl bara så att jag inte riktigt har landat i accepterande av att J ska försvinna ur mig helt & hållet. Att jag inte riktigt vill det. Än.
Intressant känsla, att jag känner mig såhär. Som om jag varit ”otrogen”. Mot mig själv skulle det väl vara. Saknar J så att det strålar i mig inifrån. Vi varken ses, fyller på tanken den andre har, vidrör sällan, uppdaterar knappt om något längre. Vi finns nästan inte alls. Ändå. När jag ser honom så är det fortfarande med en självklar känsla av kärlek bara. Ren & tydlig. Som i fredags. Han: Godmorgon. Vill du ha kaffe? Jag: Lutade mitt huvud mot hans axel. Han log. Ja sa ingenting, höll fram koppen bara. Han fyllde på. Jag tänkte: Jag älskar dig. I det lilla i våra möten finns det där. I största möjliga vardaglighet alltså. Ingenting är förminskat eller blekt. Jag vill bara höra hans röst lite. Säga hej & godmorgon. Tänka, som så många gånger förr att den där rösten är som gjort för radio. Den sexigaste röst jag vet. Tänk att höra den när helst en slår på sin radio? Är rädd att ringa honom. Han ringer aldrig mig nuförtiden. Aldrig. Inte en enda gång gör han det. Är rädd att känna mig efterhängsen, trånande. Är det det värsta som kan hända? Är det farligt? Blir jag det som han kanske tänker att jag är? Är jag modig om jag vågar visa att jag längtar? Om jag vågar stå i min känsla? Tar upp telefonen. Hans nummer blev raderat. Ändå finns det kvar, inte med hans namn men numret. Lyfter luren. Låter signaler gå fram medan hjärtat pumpar snabbt som ett litet tonårshjärta. Inget svar.
Både en lättnad & en besvikelse på samma gång. Osäkerheten: såg han att jag ringde & struntade i att svara just därför? Nej. Stopp för det destruktiva tankeflödet. Ge upp honom. Släpp. Jag har bara så svårt att glömma känslan av hans hud mot min egen. Hur en beröring av hans hand mot min egen suddade ut alla livets frågetecken. Att se på honom, möta hans blå & tillåta sig själv att flyga fritt där i. Denna jävla saknad alltså. Jag har fortfarande svårt att förstå att han slutade vilja ha mig när jag fortfarande - mer än någonsin vill ha honom.
Igår. Lyckan.
Den där. Igen & igen & igen.
I reclaim myself in a way. Försöker ta mig själv tillbaka, till mig själv. Bort från hög stressnivå, ned till kreativt tänkande & med hjälp av tid för träning, eftertanke. Veckan har börjat lovande. Bland annat med inslag av sagolikt vacker narniasnövintervärldskön skidtur igårkväll. Det var så vackert att det inte går att beskriva så jag försöker mig inte på det. Det var jag & Ma & många skratt innan sent godnatt.
Idag har jag varit fullproppad med engagerande tankar på jobbet, högintensiv, spretig, haft svårt att få ihop alla idéer & har fullkomligt exploderat av nya idéer & förslag på hur allt är möjligt att göra, i så många riktningar dessutom. Jag älskar mitt jobb & jag inser hur lyxigt det är. Det utmanar mig varje dag.
Något annat som utmanade mig, beoynd limits var besöket på Sunderby sjukhus idag. Tid för magnetröntgen. Naivt & hur tuff som helst var jag på plats. Veknade snabbt när jag insåg att jag skulle bli stramt fastspänd & inkörd i ett tight rör. Jag med klaustrofobi & panikångest. What a halleluja moment. För sent att be om lugnande.Sammanfattningsvis: det kändes som om en stenhand plötsligt kramade om mitt hjärta. Det fanns inte utrymme för blodet att pumpa ut i kroppen eller för blodet att syresättas. Kunde inte andas. Försökte tänka på sköna saker, lugna tankar. Försökte tänka på J:s örsnibbar men inte ens det gick. Andas in. Andas ut. Det blev mantrat. Och det tog mig igenom fyrtiofem minuters klaustrobobisk röntgenmaskin. Det var en tufsig & sårbar fågelstackare med rufsiga vingar som kom ut ur maskinen & som körde landstingsbilen till centrum & fick den parkerad. Gick skärrad in i landstingshuset & tänkte snabbt: vad behöver jag nu? vad kan hjälpa mig att landa? Enkel ekvation. J. Ge mig J. Styrde stegen till honom utan tanketid. Så fort jag klev in på hans kontor denna sena eftermiddag släppte han allt han hade för händerna. Jag: Får jag bara vara med dig lite? frågade jag. Han: Gärna, slå dig ned, var här. Sedan gjorde han det han är så bra på, att lyssna. Så som han gör det. Med blicken riktad på mig utan att för en sekund vika undan. Kunde han spetsa öronen skulle han göra det också. Lugna andetag, svaga nickar ibland, något uppmuntrande ord, strategiska tankar, stora perspektiv, kloka ideer. Jag landade verkligen där. Han fick mig att känna igen honom från tidigare. Var sitt bästa jag, så som jag älskar honom som mest. Mjuk, retsam, lockande & lyhörd. Det var en naggad liten fågel som klev in på hans kontor men en stolt, stark & glad räv som sedan kilade vidare. Tack J, sa jag & log med blicken i hans. Han med ögon som ofta säger ganska mycket mer än orden. Tack själv fina Räv.
Jag gled ut, promenerade genom snön med spjuveraktiga fantasier. Tänkte på ord han tidigare sagt om att ingen kan ta ifrån oss det som varit, det vi delat. Idag tror jag honom. Trots att vi inte ses eller hörs så kändes det som idag så självklart & enkelt att möta honom sårbar. Jag var inte förvånad över att han släppte allt & fanns där för mig. I varandras blickar bor vi fortfarande på något sätt. Vi är så tydligt sammanlänkade med tillit & mersmak. Kanske att det kommer en dag då vi ändå kan fungera ihop. Då vi är vänner, som ses. Vi fungerar redan ihop, det gör vi. I min värld är vi såklart alldeles som gjorda för den andres allt. Men, som vänner. Som kan hänga gäng i soffan, skavfötters. Även den dagen kanske kommer. Jag vill tro det. Han kan få mig att må så otroligt bra & jag påmindes om det idag. Hur han ändå var min stora glädje under hela förra året. Hur jag var hans. Det tar ingen ifrån oss. Inte ens vi kan ta det ifrån den andre. Jag kan inte ta ifrån oss det fastän slutet på året var gigantiska tårar. Så, tack J. Ändå. För att du är allt du är. För att du fortfarande finns.
Jag kan inte lära av tidigare för det här är nytt.
Känns som om jag aldrig varit med om det här förut. Inte såhär. Känner mig som en trotsig, ännu inte riktigt genomlevd tonåring som menar att det här inte kommer att gå över! Såhär säker på en person som jag var på honom är det inte möjligt att känna sig igen. Jag tänker på honom så ofta & mycket. Om han visste det skulle han se på mig & bara be mig sluta upp med det. Det är enkelt skulle han nog säga. Tänk på annat bara. Stäng av. Stäng bort mig från dig. Så gjorde jag då jag var alltför rädd att dras in i en relation som om det vore rena bermudatriangelvärlden. Han skulle nog vara nöjd med sina ord. Minns en gång då han var förtvivlad & höll på att förlora greppet som han envisats med att krampaktigt hålla sig kvar vid. Han: Jag vill inte ha ett förhållande med dig. Jag är rädd för sånt. Jag vill att det ska vara du & jag, såhär. Som vi är. Jag: Som vad? Älskare? Han: Nej, det kan vi inte vara. Inte bara det. Jag: Kan vi strunta i det här just nu & klä av varandra lite då? Han, med begynnande halka under tankarna, en känslolavin i anstormande: Nej! Inte nu. Det går inte. Det känns ju så. Jag vill inte, det går inte, jag kommer att bli kär i dig & jag vill inte vara kär!
En annan gång var han nedbrottad, berövad sin skyddsmantel, brist på fysisk distans. Så fort vi var nära så föll han. Han: Jag är rädd Linda. Kan du hjälpa mig att vara mindre rädd om jag stannar kvar i det här nu? Jag vill ju egentligen det. Få vara här. Nära dig. Jag som log, tog hans händer varsamt, kysste honom på bröstkorgen. Jag: Jag är här, jag är också rädd. Vi kan vara det tillsammans. Vi kan vara modiga också.
Igår. Jag lutad över hans skrivbord. Jag ville drunkna i hans ögon. Han bet sig i läppen. Såg på mig. Jag ville bita i den där läppen, jag också. Han, så lycklig över helgen bland hans offpistade berg. Han: Jag är förälskad Linda. Jag är kär, kär i bergen och pudret. Det här är det allra, allra bästa. Jag såg hans glittrande blick när han sa de orden, önskade att det hade handlat om hur han kände för mig. Dream om foxy lady, eller ta död på de ideerna. Hans berg är hans kärlek. Inte annat. Tänkte: Han har verkligen klarat sig ur det här, ur mig, väldigt bra. Grattis.
Jag börjar ana det alltmer. Jag är inte redo för andra kärlekskamrater. Inte i definiton av KÄR. Det går inte att använda ömheten för J och transfomera över den som rena sciencefictionkänsla. Allt är vad det är. Jag drömmer om andra, lättsamma möten, sådana som är välkomna för att de är på känslomässigt avstånd ändå. Sådant vore fantastiskt, som tillfälliga förströelser. Däremot, jag vill inte inte ha någon annan kärlekskamrat. Inte om jag inte får den jag verkligt drömmer om. Of course. Låter ju självklart. Nöj dig inte med näst bästa. Men, så lätt att tråckla in sig, att snubbla till, bli förförd av annans ömhet & drömmar. Vart är min egen tydlighet? Vart är den? Jag i det här?
Det som kommer till mig just nu är något väldigt fint.
Det faller mängder av snö & världen är fantastiskt vacker. Snöskottare får jobba dygnet runt i traktorer för att inte hela denna stad ska försvinna i de stora vita massorna.
Haft en riktigt fin dag med Ma. Vi drog iväg med min mors gamla bil. Hamnade spontant på nya vägar. Heldag i den vackraste av vintervärld på skidor. Ögonblick då han åkt ikapp mig, lindat in mig i en mjuk kram. Vi fann en stor, tät gran. Båda med samma leende blick på varandra; this is it. Kanske den mest romantiska skogsdate en kan föreställa sig. Knytis bredvid harspår, skydd undan snöfall. Han med fantastiskt goda smörgåsar med jordnötsmör (exakt så som jag hade gjort dem själv!) & jag med våra nötter, frukt & kaffe. Båda lika känsliga för kaffearom & temperatur, här stornjöt vi tillsammans. Det är så lätt att umgås med en människa som har precis samma preferenser som en själv har om vad en riktigt bra dag är. Att vara med honom är friktionsfritt (åtminstone där vi just nu befinner oss) & det är så lätt att köra in en hand i hans hår & leka med tanken om att ta tag i honom, placera mina läppar över hans & se vart det för oss. Tanken lockar mig. Å andra sidan har jag levt även tidigare & erfarenheter säger mig att ta allt det här med små, lätta, försiktiga steg. Jag är inte nog säker på det här. Än. För en lustfylld stund, absolut. Det vore tryggt, säkert fint & mjukt & närvararande. Det vore enkelt att mötas så - och lika enkelt att även förstöra möjligheterna för oss att lära länna varandra bättre. Det är inte värt det. Vi tar det lugnt bara. Låter oss ha tillit till livet bara, se vad som sker. Jag trivs så bra med honom, lite för bra ibland. Han likadant med mig. Han föreslog en förlägning även efter att vi spenderat hela dagen tillsammans. Kanske åka hem & laga middag med varandra, se en skön film, vara i närheten? En stor del av mig ville inget annat. Ändå sa tanken åt mig att backa undan lite. Inte ha bråttom. Det är allt svårare att bevara distans. Jag får brottas lite med det. Jag avböjde hans förslag & smålängtar lite efter honom här hemma nu. Såklart. Det förvånar mig inte. Ändå känner jag mig luddig i huvudet, har svårt att sortera känslor. Im still in love with you J. Det känns som ett stort kliv att släppa in någon som Ma. Jag är splittrad. Bättre att vara ensam, att låta allt som är, vara precis som det är.
Det har varit en vacker dag. Tack Ma & tack Norrbotten för den här magiska Narniavärlden.
Fantastiskt hur delar av livet kommer till en, till synes i en ibland oväntad och samtidigt helt rätt ordning.
Fantastiskt hur delar av livet kommer till en, till synes i en ibland oväntad och samtidigt helt rätt ordning. Hur det inte går att be om allt en vill ha för ibland vet en inte riktigt vad som smakar bäst förrän det plötsligt bjuds. Stay open and free your mind.
Vaknade & längtade genast efter att vara ensam då jag påmindes om att jag hade besök på soffan. Klev upp & det räckte med att jag såg på Ninos nyvakna anlete för att den känslan skulle ändras. Underbara vackra Nino, så fint att du är här, tänkte jag. Snart åt vi nybakta scones till frukost & det var med en lång varm kram & med en närmare vänskap som den sedan lämnad grytet.
Gjorde mig redo för en dag på stan med idéer om ett ensamt, slött besök dit då M ringde & plötsligt fick mig att från nyduschat tillstånd dra på mig träningskläder & ge mig ut på löptur med honom i den ljusa dagen istället. Så mycket värt. En glad kropp efteråt som senare gjorde ett nytt försök att ta mig in till staden. Denna gång i den riktigt rätta tiden för det då det visade sig att jag skulle springa på både min mor & Ma där då. Plötsligt satt vi tre & drack kaffe, utbytte historier om Indien, Spanien, om envishet, om drömmar. Intressant att höra min mor berätta historier om sig själv för Martin, att få lära känna henne från andra perspektiv. Fint att lära känna honom, genom hans historier till henne. Det hände något där, just där vi satt. Inte något som märktes utifrån, ty den irrande, smått pirrande glada känslan kom inifrån. Kanske var det situationens vanlighet; att vi tre satt där & bara drack kaffe så. Vi tre. Som något så självklart. Eller i det att han tog min hand, rakt framför henne, att hon log då. Förvirringen i mig, situationen. Den tveksamma känslan som också var glädje, som ville rusa lite men inte var säker på riktningen. Jag som skrattade, vände bort blicken från honom. Hans ömhet, hur jag kände mig öm tillbaka men våldsamt ville hindra det att nå honom. Jag är så rädd för att göra dig illa, tänkte jag. Ha inte bråttom, var inte med mig såhär, inte än. Släpp inte min hand men var nöjd, för nu.
M som dök upp här ikväll, som brottade ned mig & som jag brottade ned tillbaka. Ville vara hans känguruunge, hänga fast på hans kropp, värma mig. Med honom är allt okej. Med honom är mina mysbrallor med tusen hål en del av mig själv, är mitt rufsiga hår gärna okammat & levande. Med honom andas jag djupt, skönt nedifrån djupet av magen & ler med hela ansiktet. Vilken vän, min skatt.
Intentionen för i år; att leva. Att vara levande på riktigt. Att skapa förutsättningar för det jag vill ha, att konkretisera mina drömmar.
Nu är biljetten till Thailand bokad. Nu, när det äntligen är gjort så känns det bara rätt & bra. Som en ärlig & rak konkretisering av en dröm.
Nästa dröm är att vandra i Skottland. Att vandra vid havet med vinden i ansikten & mötas av doften från salt hav & tång. Bära ryggsäck, vara rustad för regn. Möta snåriga rötter under vandring i djup skog. Tälta varje natt, lyssna på naturen. Den här resan vill jag göra med Martin. Jag har frågat honom. Han säger att han också vill det. Jag säger det åt livet, låt det här hända.
Om ca två månader bär det av till Bangkok. Känns fantastiskt att få göra resan tillsammans med min Ugglemåne & hennes chosen ones. Att veta, att det här är på riktigt.
Och jag kommer att manifestera & förhoppningsvis kunna konkretisera vårt Skottland i sommar.
