mellan raderna.

Kartonger. Överallt ett smärre kaos. Förhoppningsvis ett sådant under någon slags kontroll. Hektiska dagar. Kortare stunder av närvaro och näring i samtal och närhet. Inspirerande möten med Samuel [tacksamt nog hör det till den vanliga ordningen] och Gabriella, allra mest otroliga Gabriella. En ny person i tillvaron, en efterlängtad förening med en släktbandsnära som delar yogan, sökandet och elden efter det andra. Vi har på ett magiskt sätt varit förenade länge redan. Med Marlene och Elin hinner jag dansa loss till General Knas och få göteborgsnostalgisk längtan, med Åsa hinner jag dricka ett par koppar te och med Alexander(s)katten, Yona, Martina och en hel hög med andra queeringar hinner jag uppleva Ida på scen där hon går lös med trummorna.

Men. Närvaron sker mellan raderna. Mestadels har det sista i hemmet blivit nedpackat, sinnet hunnit förvrida sig själv miljoner gånger över hur pass rätt denna flytt egentligen är i tiden av annan tillståndsförvirring och sällan har jag gått omkring och våndats som nu, över ett alldeles särskilt mail [och övriga livstecken för den delen] som aldrig tycks komma.

Imorgon är det dags för nya tider. Kajsa-Kajan och Marlene-Morgan blir så äntligen med Rödräven i kollektivet. Tre kvinns, en hund och en katt. Känns bra att det sker nu ändå. Att inte kunna våndas en sekund till utan bara hoppa på i farten och se vart det leder. Upp i gryningen. Packa det sista. Förväntan i magen. Nyheter och förändring. Chosen family att leva nära inpå, den sociala katten lär lapa sälskapsmys ett tag framöver.

Hejdå rävlyan. Du tog emot oss tryggt här. Och sedan bara mig och du gjorde det bra gamla hus. Kommer att sakna dig och dina fönster, hur du knarrar av ålder ibland och de sköna träplankorna under bara morgonfötter.

Done. Har hunnit med en ordentlig resa dessa dagar. Har vandrat mellan två läger. Det juridiska inom akademins tavelram Vs Det nakna modets [eller rädslans]. You fall upon your knees, forgets to breath. Lyssnat på hur regnet faller mot de gamla rutorna ytterligare några dagar till men de är räknade nu. Faller regn falller en. Under tentaperioder binder jag mig inne, skapar mental struktur lika väl som jag radar upp pappershögarna med rättsfall och lagtexter. Har mött Samuel och lyssnat till hans ord, studerat hans teatraliska gester som uttryckt abstrakta resonemang men har inte varit i de banorna själv. Intill pausar jag ändå, dricker te och inser hur markant jag förvandlas och förstelnar bakom akademiska termer, hur jag glömmer att fantisera och verkligen tro på något [alls]. Finaste Ida dök upp idag som en räddande paus-ande med kaffetermosen och fikabröd, visade vilken underbar vän jag har i henne, hur hon räddar mig när vattennivån är för hög. På avstånd men med varm närhet har jag månlivet i luren som lyssnar och uppmuntrar, tror när jag själv vacklar - det är något alldeles särskilt med gamla nära vänner, eller just med henne mestadels. Hennes blotta röst är en sanningens kanal, gör det omöjligt att låtsas vara eller känna något som inte på riktigt är där. Med denna röst intill så öppnas medvetandet upp och förstår, känner, faller, stiger, lever. Jag älskar det hon gör, det hon är.

Ryggen är allt annat än tillhörande en yogini nu men tentan är skriven, avslutad. Kanske tar den sig i hamn med godkänd last. Vill gå hem till den redan saknade systern nu, få vila intill och jämföra våra släktbandslinjer. Hey distance.

Lyssnar på en speciell skiva. Plötsligt är du här innanför väggarna.


"Feels like you always are inside of me when I wake up.
But, dont give up all this time for up, I mess it up when it gets to deep
when I'm down.
You can't give your heart to me.
You see my hands are still but  I care for you. So much."

Det tror jag inte längre på.

Men meningar, de var tydliga en gång. Once upon a time there was a springtime. Det var rödvinsläppar och månliv vid sidan, i famnen. Det var sol i vitabergsparken, det var du och det var nattligt bad. Det fanns en tunnelbana, en vägkon på någons huvud och det fanns en lapp på marken.



Det skrevs många brev som innehöll solens alla färger.



Det fanns inga gränser för fantasin och där mötte vi nya vänner och connection.



Vi erövrade och plundrade.



Men. Något hände. Måste varit de grå herrarna ur Momo eller kampen om tiden.
Det inte längre mycket som finns kvar efter höstmonsunen.



Kala grenar möjligen.

I djupgående led störtade dagen sig framåt. DownframåtDownframåt. Dagen till slutet nådde, en sista hundpromenad. Sedan över, genomlevd. Så möter han mig utanför min egen dörr, på väg till mig. Den enda person jag känner som är en ständig överraskning av spontanbesök, den som utan begreppen ändå uppfyller några av de starkaste drag jag uppskattar hos en som står en nära. Som om han, allra finaste Samuel förstod att jag sjönk och nu dök upp och påminde mig om simtagen tillbaka, om hur mycket vi har som är bra. Behövde ingenting annat mer än just denna vän, i famnen med tekoppen, bland orden och fantasin, bland drömmarna om våren och om friheten att äta kanelbullar närsom. Du är ovärderlig. Att jag snart inte är den spontanaste grannen intill måste kompenseras med långfrukostar hemma hos istället, med långa sagonätter och morgonmeditation. Att flytta skrämmer lite. Att jag väljer att lämna närheten till the chosen ones här gör mig konfunderad. Att inte längre ha träd utanför fönstret utan istället bara kunna betrakta hustak ger mig klaustrofobi när jag allra mest drömmer om en stuga i skogen. Men. I samma tankebana rymmer framtiden med Morgan och Kajan, en framtid med gemenskap som inte längre enbart behöver sökas efter utanför hemmet, med morgonkaffe ihop bland spegeltankar och samstämda toner. Med vänner. På riktigt i ett kollektiv. En ny trio, en slags landingsbana. Det blir nog en del skratt ändå bland oss med rätt många cykelturer tillbaka till mitt möllan. Kan en få allt?

Relationsanarki i all sin teoretiska prakt men igårikväll tog det stopp. Blir genom månsamtal [lite väl] medveten om min egen flytande jargong som målar friare mönster än jag själv önskar leva upp till men i stunden omförmögen att styra upp, att kunna återskapa något slags känslomässigt styrmedel och fungerande byggnadsverk att hänga upp begreppsverktygen på – för det behövs nu. Börjar förlora fotfästet i den lösa grund jag själv bidragit till, kvicksandslik ravin stjälper mig över bord. Går över till Samuel i hopp om att finna något att ta på men även drar drar jag för ovanlighetens skull en nitlott. I ett sådant cyniskt skede jag befinner mig i, må vara en tillfällighet, så vill jag ha stadga eller åtminstone något i liknelse med detsamma men käre Sam är den flytande rörelsen personifierad och samtalen om det sköna i allt det lössgjorda ger mig en känsla av att vara begränsad – igen. Från en gång inom tvåsamhetens definition och outtalade villkor till nu inom det queerfeministiska projektets praktik. Släpp mig fri igen. Vill finna en egen len väg men jag misstor möjigheten att snarast kunna se något nytänkt och skavankfritt som passar mina mått när jag inte själv är vidare säker på vad jag egentligen söker. Avböjer en godnattplats hos Sam och går hem till mina lådor. Får ett oväntat sanstämt möte med min rumskamrat och hon gör mig lite ljusare i tanken.

 

Vi kommer fram till att det enda rätta tycks vara att faktiskt bara följa känslan, släppa tanken.

 

Och känslan, vad säger den?

 

”Bara för att jag vill vara med dig i stunden betyder inte att jag är kär i dig”. Mina egna ord till dig som jag sa i luren ekar som metallkulor mot mental plåt. De har nått dig och är alldeles osanna.

 

Jag vill inte flyta så mycket som jag får det att verka. Jag vill tro på det som går att ta på. Vill inte förstora känslan men inte heller förminska den. Egentligen är jag inte vidare rädd för det som ömmar. För det i sig är ju frihet om något. Att vara fri att följa känslan och låta den leda en vidare till vad som än blir av det.

 

Söker ingen defintion hos men ger dig i det mest nakna brev någonsin vad jag själv söker mest, brutal ärlighet och frihet i värmen. Om det gör mig rädd? Ja, livrädd. Somliga skulle kunna påstå att det gör en modig att göra sådant som ger rädsla men mest känner jag att det ger en ont i magen.

Befinner mig så äntligen på perrongen [i längtansväntan] när en jamande kamrat som från ingenstans men som på beställning dyker upp i form av Alexander(s)katten och tillsammans tar vi emot en kär del av mitt blodsbandsläkte som hela vägen från norrland har burit med sig en del av de tillhörigheter som jag aldrig fick med mig från sommartiden där. Jag får återförenas med den gamla sjuttio-tals lampan med fransar som L:s faster har gjort och som av olika skäl står den mig extra varmt om det bultande innanför bröstkorgen. Får med mig Modern och Fadern och Systern hem och genast infinner sig den kollektiva energi jag ständigt söker finna inom rävlyans väggar. Vi flanerar omkring och jag får visa upp mitt möllan, möter Åsa som uppflugen i ett träd fångar solljus och jag bjuder på vegansk middag och får ytterligare förstärkning på detta släktbälte i söder då min fars kusin dyker upp. I'm a sucker for this relatives. Vill ha starka skäl till att bevara fokus i Malmö och närheten till släktband, hur trygghetstörstande det än må vara, underlättar. Denna återföreningens första kväll spenderas sedan i det kollektiv som snart är mitt hem, där familjekvinnsen får sammanlänkas med Marlene, Kajsa och Tangokatten och vi planerar en snart stundande hejdundrandes inflyttningsfest med tema gubbröra med gränslöst fri tolkning och vi skrattar så skrattgroparna löper amok när vi går lös i gubbdefinitioner och interna funderingar kring stentroll. Väl tillbaka på möllan så dyker Samuel och Åsa upp och vi dricker te och kramas och familjen bara växer.

 

 

På lördagmorgon är jag den allra mest nöjda rävsvans då tillfredsställelsen att få vakna brevid de mina är så alldeles, så makalöst stark. Snart kommer far in i bilden igen och en stund senare har vi förflyttat oss till Bara och vi fortsätter släktbandens förstärkning. Spenderar en heldag med min farbror och hans energisprutande kärleksvän och en färdas genom historien, minns gemensamma påskfiranden i det gamla huset där farfar en gång föddes i härjedalen, minns kusinmöten och en grön undulat. Vi vandrar nu i samtiden genom bokskogen, dricker kaffe och får uppmuntrande ord om att jag alldeles snart bör återvända till den trygga villan på krönet med utsikt över Lund hos dessa två.

 

 

På kvällen är det återigen kvinnotrion som regerar tillsammans och vi äter indiskt, blir alldeles för mätta och fnittrar och samtalar så att stämbanden nästan glöder. Tack vare min nytända styrka så gör jag äntligen det där samtalet till L och hans ord är många och avgörande för mycket;

"Du och jag och vi ihop. Det är fint. Jag tycker om dig så mycket. Vill bara få vara med dig. Du är så fin. Bandet mellan oss är starkt. Allt är öppet. Möjligt. Jag vill men inga löften. Vi är fria. Jag har träffat en annan. Gör det dig ledsen? Vill leva i stunden. Vill du? Jag vill träffa dig. Nu. Vad vi är? Fria. Men sammanlänkade. Tanken alltid där. Hos dig. Vi ses snart. Vi ska göra så mycket tillsammans"

Ord, ord, ord. Levande flöde. Plötsligt enkelt. Men även så svårt. Begripligt. Varmt och nära. Förgängligt. Som allt annat. Vad jag vill, om jag vill, om jag är ledsen, vad jag söker hos dig, hos oss tillsammans? Frihet och total, brutal ärlighet. I samtalet är du en pulserande buffé och vi förklarar och förenas och förstår äntligen. Rakt in i magen. Du och jag och andra. Är jag så långt gången i min relationsanarkistiska vision att praktiken inte ger skavsår? I stunden. Möjligtvis. Men om natten, i drömmen? Inte särskilt. Jag här. Du och hon där. Om det behöver förändra något? I teorin är det vackert och frigörande. Att alla relationer är unika i sig själva och aldrig behöver eller ens kan jämföras. De varken förminskas eller förstoras. Pararella uppfattningar. Det vore önskvärt att just nu vara där i praktiken, att kunna le och gratulera. Tillåter inte det analytiska att gå under medvetandets gräns. Har en vilja att försöka bevara rävsvansen högt och stolt, se vilken frihet det ger oss båda. Men i tanken om natten? Där löper allt amok. Habegäret för ett helveteskrig, bekräftelsemonstret vrålar och det stora ömma är ett blåmärke, är ett faktum. Om du blir kär i henne så förändrar det allt, kapar våra möjligheter att leva ut i det ömma tillsammans. Om det gör mig ledsen? Så förbannat ja. Men. Vad är inte detta om inte just en prövning, prov på den praktiska friheten att känna, att följa, att leva?

Samuel dyker upp efter det stora samtalet och gör allt han kan för att hela min själ och min hals som är på väg att kapitulera in i en oroväckande förkylning och peppar mig med historier om en samisk shaman så att jag blir alldeles till mig i trasorna och skrattar bort rösten alldeles.

 

 

När jag på söndagmorgon försöker mig på dagens första ton så är den alldeles bortom räckhåll. Time to rest men det vill jag inte höra talas om. Vill leva nonstop rövarliv men får hålla mig till tåls med en söndag som blir fylld av regnpromenader, lyxigt tårtfika och paltbak. Det riktigt sjuder av mys i tillvaron när jag får dessa doser av liv och gemenskap och sittandes på golvet hos Samuel bland min kollektiva familj, full av palt och flätor i håret får mig att tro att jag lever i den bästa av världar. I paltkoma väl hemma så dyker även Erika upp och godnattte dricks och samtalen tar aldrig riktigt slut, även om jag befinner mig i en stum värld av förlorad röstkapacitet.

 

På måndag måste jag dedikera en tid åt skolan men därefter går vi lös på secondhand-tour kvinnsen och jag och som i vanlig ordning finns ingen tid då vi attackerar dagarna ihop utan plötsligt faller mörkret inpå och vi vilar våra ben i hemmet som med hjälp av Marlene och Kajsa, snart till största delen är nedpackat i lådor. Somnar den sista kvällen i kvinnsens närhet med en redan kännbar saknad av desamma och inser att en av de största anledningarna till min ständiga norrlandslängtan är just på grund av lyckan det vore att få leva nära.

 

Det är med en klump i magen som jag vinkar på återseende och tar mig till Lund på tisdag. Tillbaka till en verklighet där den bästa av världar inte ter sig riktigt lika bra längre men helt klart är fungerande. Alexander(s)kattens värmande famnar tröstar och motiverar, Erikas butchighet gör mig inspirerad och min favorilärare föder en begärlighet hos mig utan dess like.

 

 

Plötsligt har vi en hemtentamen i juridik i nävarna.

Fokus och produktivitet. Ingen återvändo.

Omtumlande halvsömn - och natt. Vaknar snabbt brevid Samuel. Han är en lugn och fin, drömmande. Upp i gryningen. Snubblande ta på sig skorna. Trött i skolan, sänglängtande och kaffemissbrukande i samma andemening. Äntligen hemma. Ytterligare en stund till i detta fort av lådor på hög. Rutorna skallrar, stormvarning i staden. Kalla snabba steg i regnet på hundpromenad, snabbt in. Frusenhet men mindre vilsenhet däremot. En blöt Marlene i famnen, snart varm av varandra och framtidsvisionerandet. En snart kommande flytt där vi förenar våra saker, morgonvanor och pysselkvällar. Definitivt nära nu. Bara två veckor kvar här. Bakar gula kattor och bjuder över den fina Samuel.



Det är så mycket som närmar sig men också mycket som saktaligen glider undan.

Samtal med den som för inte alltför länge sedan var kärleken jag trodde skulle forgå i tidlösheten.
-"Jag saknar vår familj, säger du. Att få komma hem, mötas av den grund, trygghet, kärlek och gemenskap vi hade. Blåvalarna ihop. Men. Den är borta nu, den grunden, hela köret är förlorat och förstört. En historia, något som går att tala om men som aldrig någonsin kan återskapas. Inte just den familj vi hade. Och det är inte längre dig jag saknar. Jag saknar just att det aldrig kommer åter.

Går igenom våra år i fotografier. Så många stunder, dagar, år. Glädjen då i mina ögon. Nu minnen, Passé. Jag delar dina ord. Saknar oss som aldrig kommer åter, som att försöka minnas platser som för alltid gått förlorade. Men det jag minns, det du minns är vårt och för alltid kvar.


På fredag den allra käraste återförening med blodsbandsfamiljen.
Mor och far och syster på besök. En chans att visa dem min värld här.

Stig in, ta för er, välkommen till rävnästet, känner ni saffransdoften?

Festen som aldrig riktigt ville upphöra förvandlade det lilla kollektivet till en oas av lussebullar och glögg, fylldes av Åsa och Mikael, av Lea och Samuel, av Filippa och Alexander(s)katten. Överallt, någon i en famn, intensivt smärtsamma bitmärken att skratta över, dagen-efter-slöhet utan större ambitioner än att hänga lös. Pure joy i tidlöshet och sedan Samuel invirad i röda dreads på kudden.

-”Din uppgift för mig? Undrar jag. Du symboliserar nog allra mest mina rötter, de viktiga delarna av spiritualism och närvaro. Påminner om att inte glömma bort att stanna upp, att uttala ord med dialekt. Thank u. Allt leder vidare. Vi skapar ihop.

Att ha honom nära, att ständigt påbörja och avsluta dagarna tillsammans är numera en oersättlig ingrediens i malmölivet. Snart lämnar jag möllan för att flytta in i det nya kollektivet med två helt fantastiska kvinns, med det ironiska kollektivnamnet Hej Kvinna! Att lämna möllan är ett skavsår i ögat men Samuel gör mig lugn då han uppmanar mig att närsomhelst fortsätta landa i det lilla myskollektivet som känns som om det vore mitt eget hem, rävlyan. Somnar bredvid när drömmen om V kommer.

 

”Så dyker du upp. De vanliga naturnära färgerna, en väst som är sliten i kanterna, ögon som ser levande ut. Det känns inte alls ovant, åren ifrån märks inte men du är längre än jag mindes. Du verkar så lätt i kroppen när du går mig till mötes och vi vidrör varandra på samma sätt, som om våra händer är vingslag, allra mest dina. Starka men likaväl som om du bara är tillfälligt här, kanske på jakt efter något särskilt, möjligen på flykt men du är just i min närhet denna stund och ber mig om samma uppmärksamhet och fria synsätt tillbaka. Din hud är på riktigt men bara om jag kan möta den med odelad uppmärksamhet, inga löften men i ögonblicket. Det är du och jag älskar hur du rör dig, hur du är i rörelse, att du är så varm intill. Men det finns något som stör. Det är andra människor nära, någon som gör att min uppmärksamhet sviker dig och då släpper du mina händer, börjar backa ut ur mitt synfält. Försöker hålla dig kvar, kan inte med att åren ska skilja oss åt ytterligare en gång men du börjar backa, börjar springa iväg från mig och plötsligt är du bara så borta igen och jag har åter tomma händer men jag kan inte få dig att bli synlig igen.”

 

Dagens låt, Magnetic Fields - All my little words.

"You are a splendid butterfly, it is your wings that make you beautiful and I could make you fly away but I could never make you stay. You said you were in love with me, both of us know that that's impossible and I could make you rue the day but I could never make you stay."

Frifågelkärlek.

Fuck Gender-tema och fnitter på balkongen, dragutstyrsel och once-again-conncection med en människa jag både beundrar och skrattar ihop med och allt det där andra vi också gör men som aldrig definieras. Mustachverkstad och dans, Lipchick queers och återföreningar, nyomfamningar och bekräftelseömhet till de redan nära. Rödvin i mängder och en förnöjd kicksökande mitt i stunder som bränner och finns just då. Kattmötet as usual, kärleksförklaringar och livet utanför linjen, bortom normernas begrepp. Samuel i ny frisyr dansandes med mig med vilda ben och plötsligt en gryning de facto är. Väljer att gå hem med den senast nämnda, tramsandes hemåt i en gryende dag och slocknar så småningom där bredvid. Vaknar ett halvt sekel senare så dagen-efter men det är värt det, allt är värt att få leva ut till fullo. Det lilla kollektivet är fullt av människor med brunchsug och snart står där högar med plättar, med sylt och grädde och frukt åt hela Malmö och vi samtalar om fria möjligheter, om lösa relationer och om Gandhi som slickar grädden av våra fat.

It's not a hard question om jag vill stanna kvar här så visst gör jag det. Sliten i kanterna, darrhänt men glad planerar vi kvällens lussebullebak med glögg därtill.

Får en förfrågan som rycker mig litegrann ur den sköna långsamma stämningen om var du är L, är du med mig i Malmö? Jag undrar nog samma sak egentligen, är du det?
-" jag minns dagen när ni blev kära, säger en vän. Det var dagen den 3 januari där i yogashalan. Det glömmer jag aldrig. Det hugger till, där det allra ömmaste är hos mig. Var det då, är det så nu? Vad är det som är? Vad länge du har varit med, ändå känns det som igår. Det var du då och det är nog i ärlighetens namn, fortfarande just du.

Beloved friend, kom in in mitt liv som en ung dansare med stort lockigt hår för nio år sedan och har sedan dess funnits med som en av de allra närmaste, and still are. Lockarna har fallit, resorna blivit alltfler och vänskapsgrenarna gror vidare. Han fyller år idag, kära Jimmy och vi möts genom det alldeles för långa landet i luren och planerar, drömmer och inspirerar - som vanligt.
-"När kommer du hem då? undrar han. Vet om att du är så väldigt saknad här. Vi pratar dagligen om dig och vi tycker att det är din tur att återvända nu. Du har så mycket som väntar. Skog, sjöar och berg och vänner som vill ta emot dig, vill nörda in oss alla med dig i yogan och klättringen, vilket team. Så, när kommer du? Vad har du att förlora?

Vad jag har att förlora?
Visst kommer jag en dag att lämna det här. Kommer att säga hejdå till människor jag ömmar för, som hjälper till att göra livet levande här nere. Kommer att lämna platser jag lärt mig att älska, vunna smultronställen och minnesplatser. Men förlorar jag något? De nära förloras inte och platserna finns kvar.

Jag har en cirkus i huvudet. En otålighet som gör mig vildsint. Vill kasta omkull även mina nya planer ibland, vill tänka om ytterligare en gång, packa ihop allt och dra norröver. Inser hur lösa alla visioner just nu är, hur ingenting känns bestående ty allt är mer än förgängligt, det löses upp vid första tanken på konkretisering. Tagning, scen 1. Börja med första scenen, första stegen in i det nya. Så får det ske allteftersom. Menjagvillhaallt nu.

Lösryckt, frisläppt, längtansivrig.

Jag kommer, klart som fan att jag kommer. Ska bara lägga upp ett pussel som fungerar först.

Vi börjar med ett grattis Jimmy, min födelsedagspresent till dig - jag gör det. Jag drar och tar med mig mantran och ett liv av yoga till dig. Resan har börjat.

Jag längtar åter igen till skolan när jag inte är där, ser framemot att sitta bredvid Alexander(s)katten och inte kunna kväva allt fnitter som ständigt kommer över mig, kittlar oss båda under hasorna medan någon doktorand från juridicum går igenom diskriminering av sexistisk reklam eller talar om kvinnors våld i nära relationer kopplat till mänskliga rättigheter. Tar allt på stort allvar, blir än mer övertygad om att jag faktiskt, på riktigt vill få arbeta med frågor som har en möjlighet att göra skillnad. Lika mycket vet jag också hur väl frigörande skratt gör en gott, hur värt det är att missa några meningar om den hårda verkligheten om jag får skratta loss med katten. Anar att han är den vän jag aldrig fick under grundskolan, den person jag alltid saknat att få leva rövare med, göra saker tvärtom tillsammans med. Iställlet var jag den som ansågs vara den duktiga flickan som lärare gärna placerade de stökiga grabbarna bredvid, med förhoppning att jag skulle ha en lugnande inverkan. Fuck that. Jag ville också få ta plats, ville stöka runt och vråla men blev nedtryckt i normernas konserverande bana, skulle lära mig att bli kvinna, inte queer.

Tillsammans med katten börjar jag på allvar att konktretisera planeringen inför en kommande praktik i Indienland. Vi ska göra allt för att vi packar väskan med ett mission och drar nästa höst. Tillsammans gör vi det starkt, blir mycket på riktigt. Emellanåt lagar vi palt och förtär mängder med te, funderar över teori Vs praktik ifråga om kärlek och definitionslöshet. Thank U, du är en oslagbar källa till pure eld vännen.

Med Mallamåne har jag ett långt samtal och jag saknar henne, behöver den kvalité av liv vi alltid designar i den andres sälskap, vill ha mer. Avstånd skaver. Med hennes röst i luren känns mycket så begripligt men ändå får jag inte riktigt till det när jag väl lägger på. Har försökt att för egen del komma underfund med det genom otaliga analyser, hur frågor skall ställas, hur svar kan tänkas mottagas men när jag väl har dig i luren så är det bara skratt och trams, musiktips och längtan. Vi drömmer om en gemensam norrbottensgård, vi slänger över famntag och pussregn men definitivt inga förklaringar och det är just vad som kanske behövs även om de med fördel får bära vingar.

Har på riktigt börjat packa ihop det här nu, förpackar mer än vad som för blotta ögat går att se. Det må vara en tidsbunden era i just det här hemmet som landar i sina lådor men det är likväl en konkret avslutning av oss, av våra år som går som flera kapitel genom göteborgsåren och ner till skåneland. Du börjar finna din plats igen utan mig och det glädjer mig att höra men på samma gång gör den vetskapen mina steg alltmer rastlösa och drömmande, på väg bort igen. Det går aldrig och bör inte heller vara eftersökt att återvända till en själv på det vis en var innan tvåsamhetens förankring men däremot är självförankringen talande för det som identifierar mig helt anspråkslöst, nämligen reslusten, de snabba stegen och driften vidare, efter smutsig lera mellan tårna, efter möten på tåg, efter möjligheten att bo i ryggsäcken med friheten som enda riktmärke. Under flera år så vilande men nu åter igen ett forskande faktum. Ville rota mig ett tag, landa och andas ut och du gav mig en anledning. Nu är jag utvilad [utvisas av mig själv] och äger alldeles för mycket saker. En stark lust inuti, att göra en stor brasa av alltihop, endast bevara de få kära prylarna i form av några brev, ett par stenar. Låta övrigt försvinna, göra mig fri. Kanske är jag inte riktigt där än, i praktiken. Men det börjar närma sig.

 

Dessa dagar är alldeles för praktiskt lagda. Formella samtal måste göras, saker förberedas, kompletteras. Om kvällen landar jag med Samuel och Åsa, somnar likadant, alldeles nära och egentligen också som mest fri, just då.

 

Får ett mail, en bekräftelse, en nyhet av den holländska frifågeln. Han är på väg nu och i samma veva finner jag ett brev från tiden när vi förväxlade oss själva med varandra.

”Just want to say that you're absorbed in my body and spirit and don't dare to wear you neckless in the fear of losing this beautiful gift. I feel you're not gone at all, actually just a few hills further, but the soul can travel these distances in less than a second.”

Not gone, tänker jag nu. Kanske är det inte det. Är du inte det. Om jag kan överraskas av en sådan glädje inifrån, över att äntligen få återförenas efter så många år ifrån, vad är det då? Gone? Eller alldeles möjligt på ett nytt sätt? Om en månad är all tid ifrån ingenting. Eller?

"I will come and look for you in the south. And yes, too many chai we will drink. Looking forward to see you, bare foot through the sand, palm-trees waving to us as we pass, hugg and kiss, V"

 

Puja tillsammans för ny rörelse. Skakig. Glad.

 

Vegansk knäck och högar med böcker som skänkes bort, fortfarande mentalt kvarhållen i det jag försöker lämna, stora stunder med vänskap nära och frisläppthet och nyglöd. En osammanhängande era just nu men en heldag på landet med Samuel och termosen, leken och två lussekatter, Erika och en lyckligt frilöpande hund gjorde gott. Att stanna upp och möta min fyrbenta Bellavän som alldeles stilla andades värme rakt in i mig gav sköna rysningar och åter en starkt längtan att fortsätta leva lantliv. Sen natt med Samuel där två med norrlandsrötter förundras över denna nyväckta sökan tillbaka, vad allt betyder och hur fria vi är att välja nu. Så många steg som tas nu och så plötsligt en lång arbetsdag som den segaste parantes som ändå slutade riktigt bra. Om nätterna ringer jag det där samtalet, om och om igen, där jag inte längre är rädd för svaren men varje gång en ny dag gryr så gör ljuset att modet är långt borta.
"Du springer aldrig ifatt när jag ändå är där, det kan bli försent att säga som det är. Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut, jag vill ha en sista chans så jag säger det rakt ut.." Melissa Horn
Vissa saker går inte att tänka bort. Det är alldeles för sant.

Så lyfter jag luren och jag vet alltför väl att det är svårt i telefon men jag ska och jag vill och jag tror att spänningen snart är över men för en gångs skull svarar du inte. Modbestulen igen. Kanske säger det någonting om att låta oss rinna ut. igen.

Vaknar upp på torsdagmorgon och vill inte alls röra mig ur fläcken. Inte för att jag för vanlighetens skull har problem med att se det ljusa i dagen utan snarare för att det just den där morgonen inte finns något mysigare än att just stanna kvar. På var sida om mig vilar två kära vänner som var och en sovande håller mina händer som om de vore kattungar. När jag till slut måste ta mig upp så smyger jag vidare, stryker de var och en över håret och fångar dem båda med mental kamerablick. Ni är ovärderliga Samuel och Åsa.

En del tankar konkretiseras saktaligen och denna grådisiga torsdagseftermiddag, efter ett våldsamt urartat seminarium av god art där jag skrattar till tårar över mina genusstuderande vänner, så påbörjar jag utrensningen [läs rening] av en garderob. Snart därefter kommer Erika förbi, vi bakar kakor i brunt som sprider juldoft och hon får bära med sig mängder av påsar fyllda med kläder. Bort skall de, plagg som bär minnen av sådant jag haft svårt att släppa taget om för nytt måste in nu. Snart gapar hela garderoben tom och lättsam mot mig.



Jag klättrar åter igen med Ida och kroppen börjar så småningom le igen, mediterar uppåt väggarna och blir glad i magen.

På fredagmorgon ger Åsa och jag oss själva rening på kallbadhuset och havsbadar medan vi emellanåt för intressanta samtal med gammelgubbarna i bastun om naturistliv och frigjordhet. Vi har båda kärlek på tråden och längtan i kroppen.





I egenvrå skriver jag uppgifter om sexualiserat våld, läser rättsfall om våldtäkter och förkovrar mig i det obegripliga som ständigt sker i det här sjuka samhället och jag ser inte den jämlikhet som sägs råda i det goda Sverige och jag förlorar mig fullständigt i svårigeter över att finna lagar som skulle kunna vara rättvisa för alla. Rättigheter inom en manlig diskurs, suck.

Lyssnar på Magnetic fields - Asleep and dreaming och samtalar med dig om norrsken och vi är det mest abstrakta i min värld men vi tänker samtidigt på den andre som verkligen, på riktigt finns. Jag vill ha dig här och dela min rättvisemärkta choklad med dig, vill att du ska rymmas i min mössa.

Skickar iväg visumansökan till Indienlandet och vet att iallafall det, om något kommer att ske. Till dess försöker jag ankra ned fågelfötterna en stund, fortsätta leka hemma.

Rödqvisten och vilsenheten, chokladbollar då kvällen övergår till natt och jag är så dålig på att gå hem, en sammetsgul lampa i fönstret och en Ida och snöflingor utanför våra tekoppar. En ordentligt gnagande saknad, en längtan, en tillfällig tid och för mycket oklarheter och nästanprojekt. Höstmelankoli och gråzoonsdunkel, allt kompanjeras till Magnetic Fields och jag blir aldrig lika bra på att skaka mina lockar som du.

There is time to go, I half to drive me home. Norrlandsljus i baklyktan. Öppnar dörren där hatten vilar men inte längre passar in. Veckans tidningar om varandra som om ingen varit här på länge, ingen värme att mötas av, it is dark here. Lämnar bara av väskan och vänder om, söker mig vidare till en plats där något slags hem kanske passar mig bättre. Som vanligt finner jag det hemma hos och med Samuel och där somnar vi snart båda två.

There is things going on, kanske har en ny och helt oväntat öppning tagit form. Min Marlene har äntligen återvänt från den långa resan och hon ber mig plötsligt starta kollektiv där och hej kvinnor vad det vore mig passande ändå. Är det dags att lämna möllan nu [är det någonsin det] att göra en kort resa genom staden för att komma hem där? Vandrar genom regn och möter min frände som har klippt av sig allt hår och är våldsamt fager och tillsammans med Kajsa och Tangokatten designar vi idéer för det framtida kvinnokollektivet, vildkollektivet, fågellyan. Jag som aldrig ville lämna mitt möllan har en magkänsla som lockar mig att följa impulser, att göra vadsomhelst hellre än att stanna kvar i den ensama sfären det hem jag och Freden en gång delade nu har blivit. Mina och Samuels kollektivplaner har inte nått någon konkret möjlighet till flykt och tiden väntar inte. Helt oväntat kan det nya kanske bli något överraskande fenomenamfantastiskt på andra sidan stan, kan bli en möjlighet till ro och definitivt till gemenskap och närvarande vänskapsfamilj.

Kom sälen, baka pepparkakor här, lämna norrlandsljuet för ett tag ropar jag rakt in i luren och möter dig däri, du är alldeles för långt ifrån. Eller. Vi packar våra väskor och flyttar, kom vet jag vi drar till indienlandet nu och hänger upp tyg på våra väggar där i huset som vi hyr, vi låter havet göra oss rena inifrån. Vill så det drar sönder kostymen.

Hey, I am not the only living one here, nu går vi vidare och planerar.

Det är frihetskänsla i magen då tåget tar mig fram genom detta avlånga land där varje kontrast både lugnar och stärker. Det platta förvandlas, blir till oändliga skogar och förhoppningsfulla visioner, dock utan förväntan. En god vän skriver några rader till mig om att leva med tillit och tålamod nära, att ens vägar sällan är rakt utstakade utan att genom diverse omvägar har de all potential att leda fram till lycka och harmoni och jag väljer att stenhårt tro på just det.

 

Det är gryningstid då tåget anländer till den norrländska hemstaden och marken är klädd i snö och knarrar under skorna då jag med fnitterrusig mage vandrar fram längs de gator jag varje gång lämnar med ett allt större vemod och bemöter med desto större omfamning. Home you are so sweet, här vill jag lägga min hatt en stund nu, omge mig med my cup of tea i olika slags bemärkelse. Tove Jansson i tanken och jag erkänner min rädsla som ska göra mig modig då jag närmar mig din dörr, omgiven av en dag som ännu inte vaknat men som bär this norhern light och elden inifrån. Så. Plötsligt står du där och jag slänger hastigt av mig den alldeles för tunga väskan och vi faller in, dras likt hemlösa in i varandras famnboningar och landar och ler och skrattar, vi söker och finner, bekräftar och är överraskande snabbt i connection igen. Samtalar och vidrör och jag får ä n t l i g e n somna intill med det blonda invirade mellan fingarna, med din doft i nosen och våra kroppar minns så tydligt den andres linjer och rörelsemönster och när vi några timmar senare vaknar upp, intill, så kan vi inte annat än skratta åt det här, åt oss, åt vad närvaro och vårt möte ger.

-”Låt mig vara din plan så är jag din”, säger du med hjärtat i handen och jag bekräftar då jag låter mitt eget möta ditt i detta nuet utan morgondag.

 

Jag ville en gång för inte så länge sedan fortsätta dricka morgonkaffe ihop med dig, ville fortsätta spela in låtar och skapa fler signaturmelodier men har även sett den önskan förtvina och i perioder, gå förlorad. Men, vi drunknande aldrig riktigt utan fortsätter skapa något definitionslöst och vänskapligt, något kärleksfullt och rent brutat ärligt och lekfullt. Linjerna är varandras orientering, vi följer och känner och sedan går dagen vidare i detta tema i orange [läs balans].

 

Möter den blonda systern som om vi aldrig varit ifrån och tillsammans överraskar vi en moder som blir chockartat förtjust. Jag vandrar i snön med dig och Bamse [den allra finaste av vänner] och äter indiskt med familjekvinnsen. Du och jag möter upp med broder Jani och Lelle, med Jimmy och några till och vi dricker rödvin, talar relationsanarki, spelar tallest man och tramsar något otroligt om just ingenting men ändå allt.

 

Rödvinet gör mig varm och placerar mig i en soffa hemma hos dig och du somnar nära i min famn till slut. Vi är allra finast just såhär och jag är hemma med dig, hemma med mina vänner igen och lycklig i mig själv, tack vare er. Vandrar ensam hem till kvinnsens boning i gryningen och det slår mig att det inte finns något ego som inte har fått nog, ingen ansträngning för att behålla då allt egentligen står just öppet och fritt. Nattens ljud och ljus är lugna här, träden är starkt färgade i rött och orange. Im hypnotized by you, by this beloved northern light, you know that I love you. Jag vill bära med mig en granskog på ryggen, vill aldrig kapa mina rötter, aldrig förlora denna kärleksgrund. Somnar med en varm känsla i magen och det är pure, bortom sinnesförstånd och akademi. It has been a long way to go och denna färd fortsätter men jag ankar mig en stund nu. Tack ni och tack, allra finaste du. I just spread my arms wide.

 

Vaknar upp på söndagmorgon och kastar ut en blick som möter en grå dimma, ett regn som spolat bort all snö och när du senare under dagen kommer att konstatera att dagen är grå som kontrasterar jag dig med att färgen bor inuti och att den är sprängfylld av sprakande färger, oavsett om dis håller solen bortom räckhåll. Jag tror att jag håller solen i handen. Gör vardagliga saker med moder och det är fascinerande hur kärleksfullt det kan vara att tillsammans bära en korg med mat, att diskutera huruvida rooibos te är bättre än grönt eller varför vi båda hellre väljer kaffe i mellanrost än mörkrost. Masserar hennes stela axlar och förstår varför mina ben springer så fort genom vardagslivet och var den farten har sin rot, ty den bor i henne. L:s mor efterfrågar en eftermiddag tillsammans så jag byter moder för en stund och har snart ett smycke från Egypten hängandes runt min hals, reseplaner framför mig, en människa med full fågeldräkt och flygklar blick, hon är ständigt på väg men just den farten gör mig bara lugn och hemmastad för jag känner den likaväl som jag andas. Senare vandrar L och jag under de barrträd jag varje dag saknar nere i söder, vi knuffar varandra nedför leriga slänter och ledsagas av den stora lurviga medan dagen fortsätter existera i en slags tidlöshet med en himmel som varken är mörk eller ljus men med ett vatten som har en yta som om det vore av glas. Det är riktigt svårt och till och med omöjligt att välja ett annat sällskap än varandras så vi gör inte motstånd utan fortsätter ta emot stunderna som kommer flygandes. Får äntligen höra alla de låtar som på många symboliska vis sammanfattar din livsfilosofi kring den senaste tiden och som bjuder ut ditt sinne att på något sätt, kunna begripa lite närmre. Under vissa låtar är det ofrånkomligt att inte göra tvärdykningar ned i sommarminnen, att inte bli tillfälligt medveten över att det inte riktigt är just så längre. Du lockar fram skratt ur djupet av min mage, du brottar ned mig och jag dig och vi kiknar ihop i gemenskapshögar om och om igen men vi talar just aldrig om hur nära vi redan varit och vad vi i vissa stunder, märkbart undviker att kollidera i.

-”feel free to stay until the morning comes but know, that you always are free to go”

Många textrader är klockrena för hur vi båda försöker leva i teorin men desto sämre hanterar i praktiken och kanske är det därför som vi vissa stunder fastnar i den andres blick, finner allvar som vi genast förstör med ytterligare kullerbyttor. Jag upphör aldrig att förvånas över hur du känns, hur din närvaro ger rysningar i hela kroppen, hur jag strängt får hålla mig ifrån att vidröra dig på det sättet, för att inte falla alldeles igen. Alldeles för ofta i din närhet vill jag spränga barriärerna och ta för mig men vad vi har nu är för bra för att äventyras. Dont go there, dont get lost. I natten står vi i regnet i bamskekramen, delar en satsumas och skrattar. Går en bit ifrån för att snart vända oss om båda två som av en given signal. Sedan står vi bara där och ser på varandra. Det behövs inga ord, ingen större handling [om den nu kan bli större] men vi har det där, mellan allt som aldrig sägs men också ett outtalat löfte om att låta explosionen bero. Godnatt knas, godnatt frifågel.

 

På måndagen kommer tåget rullandes in på perrongen med dyrbar last i form av Samuel, bästis, syskonvän och L sluter upp med oss då vi dricker kaffe och landar tillsammans i vår rotstad och jag kan aldrig släcka leendet i magen som förnöjt breder ut sig över insikten att jag är mitt bland en skara människor som alla är sammanlänkade på ett eller annat vis. Svarar sällan i min telefon, det kan likaväl vemsomhelst jag är med göra ty alla har något att säga varandra och alla symboliserar vi grenar på vänskapsträdet och det skapar hela tiden nya flow, nya energier och rörelser och en hamnar varsomhelst och det blir oftast bäst, oavsett. This time is short och när jag faller ned i vemod över att alldeles för snart behöva lämna den här platsen- och er så finns hon där för mig, världsgodaste moder och vi frossar i choklad och dricker kaffe och jag anar att hennes fria sinne skiljer sig från många andra mödrars.

”- Lev i stunden, vi finns alltid kvar för dig. Ta vara på vännerna, på kärleken och tiden, lev här och frukta inte rädslan för det som kommer sen. Våga och brinn och fall och tänk att stunden du har är det enda som finns. Vi möts vid en morgonkaffe en dag när du vill landa men behöver du glida iväg i fantasier med andra så då är det just vad som är rätt så gör det.

Hennes ord är sammet för mig, är styrkan jag saknar, är närvarons näring jag ibland förlorar greppet om de stunder då Du håller mig nära och undrar vad jag tänker på, då jag låter ögonblick passera ifrån all möjlighet till definitioner och förklaringar, då min sinnesro rubbas för en egocentrisk önskan om att bara vilja ha.

-” Låt inte stoltheten kasta dig rakt in i väggen, lev istället, uppmanar hon.

 

Så. jag gör just det. Kivas och omfamnar, tar emot och sänder ut. Vi tillbringar dagar med varandra då vi yogar ihop och möter en fin vän i Petter. Utan just yogan skulle vi glömma bort oss själva tänker jag och bär med den energin hela dagen. Vi klättrar uppåt väggarna och dunsar ned på madrasser så att krita yr omkring oss och händerna till slut både ömmar och blöder. Om kvällen har vi kroppar som ropar av träningsverk och styrka och jag läser sagor för dig som symboliserar våra fria viljor och steg som alltid leder vidare. Jag möter en ny vän i konstnärssjälen Elin, en kvinna som vi är flera som faller för och jag får filindränkta pussar av tvååriga Betty-Lo. L och jag sitter en kväll bänkade på kulturens hus och ser Samuel som spelar musik, vi tramsar och skrattar kring Lenas köksbord och jag brottas med Jimmy som har den obehagligaste gubbmasken ever done. Det är en natt när du bär röda linser och där du först skrämmer men snart lockar mig till att placera otaliga pussar all over you, ty min längtan efter en egen vampyr är dödligt stark.

Vi ser vampyrfilm hela natten igenom och jag lutar mitt huvud mot Janis axel och inser att jag inte varit hemma på väldigt länge, inte hemma som i den här bemärkelsen.

 

Jag har bokat en hemresa som jag vägrar att tänka på, vill inte föreställa mig att bli utan dina famnar som ständigt målar fram nya drag i mitt ansikte, dina händer kring mina linjer. Utan att reflektera över det så har du tagit dig innanför igen, du vet mycket väl vem jag är nu och jag tycker om hur vi kan avsluta den andres tankar men också hur jag ständigt förundras över din spretiga fantasivärld och allt det nya du lockar fram i mig.

 

Vi går lös i vampyrvärlden vår sista lördag tillsammans på länge och placerar bitmärken och svarta skuggor all over us och på en balkong i natten samtalar jag med Maria om det svåra och stora och hon bekräftar sådant jag bara vågat gå lös om i fantasin och jag äter upp henne just där och då. Dansar loss bland den sjukligt vidriga heteronormen med mina egna clowner och vampyrer, jokrar och förförande kvinns och försöker spränga barriärer men drar en nitlott och traskar hem, ensam.

 

Får en sista söndag med familjehäng och insikt över det stora med just detta grenverk och fortsätter sedan hem till dig. L 24 hours intensive under en vecka känns numera hemtamt igen och vi funderar båda två över hur tiden fram till nästa möte skall kunna passera så fort som möjligt. I stora högar hänger vi lös, alla om varandra Lena, Ville, Linda, L och jag för att sedan fokusera tillsammans på en kvällsmeditation där något plötsligt händer. Allt som sker är bortom orden, an enternity from definitions. Allt avstånd är passé och vi har en våldsamt fin kväll och natt. Allt behov, all strävan efter svar förlorar i stunden all mening och jag tänker inte vara ledsen då jag går.

 

-”Jag tycker om dig så mycket och innan du ens hinner säga krankelibrankelfnatt så ses vi igen.” säger du och jag tror dig.

 

Famntag, fantasi och på återseende.