När en plötsligt landar. Och skrattar.
Dagarna flyter ihop & jag mår så väldigt bra! Julafton passerade i år som en av de finaste av sitt slag. Den biologiska familjen är likväl en sådan jag ser som en chosen one; jag vill ha er alla. Tilldelad & nu också vald.
På julaftonskväll är J redan hos mig då jag kliver in. Det är en scen, en romantisk bild som genast fastnar. Överallt brinner ljus. Han säger ingenting då jag kommer. Bara ser på mig. Rör vid mig som om jag vore en gud i hans blick, en kung. Hans mjukhet i blicken, övertygelsen ger mig till honom. Han är min och jag ser det. Vald dedikation. Det känns omättligt.
Den natten somnar vi nakna, delade med varandra, en gemensam oas.
Vi har finbesök från södern, saknade vänner som ger tillvaron mersmak. Bland stora & små känns gemenskapen i kroppen & på juldagen strålar flera av oss samman. Värt att fira, jag sköljer ned glädjen med bubbel & får ännu mer energi i kroppen att skaka loss från mitellan; in i rus & med så många skäl att uppskatta livet. Dans & queerformationer.
Den som lever i ytterligheter får betala för sina eldiga bravader & dagen-efter med den oändliga tröttheten sköljer över. Ingen olycka i det. Upptäcker snarare hur skönt det är att inte vara alldeles helt i sinnet, istället förförs jag alldeles uppenbart av guldlocks längtan & blir en del av den & går in i min egen efter honom. Det finns en bubblande, tonårsaktig lekfullhet i njutningen, i den intimitet som inte behöver vara avklädd för att finnas, den som gör oss avskalade för varandra. Jag börjar se hur fint det är att vi båda har en hel del gemensamt men också hur kontrasterna mellan oss bibehåller det som är vår styrka; nyfikenheten. Jag vill så gärna förstå det som rör sig där, vad som framkallar somliga av hans leenden, hur han upplever mersmaken av mig. Det är så mycket; jag vill ha honom. Och på kvällen när vi går på normativ parmiddag med systern & svågern så är vi sammansvetsade och jag vet att vi har varandra.
Han ger mig ett häfte med kuponger. Säkert hundra stycken. Varje kupong ger dig rätt att få mig, ta mig, be mig om vadsomhelst, säger han och ler. Använd mig, lev med mig eller av mig. Jag börjar direkt - och vilken utdelning. Min önskan blir hans lag och i den får jag hängivelse som gör mig rörd.
Så blir det söndag och vi har haft en hel del tid tillsammans igen. Den här morgonen väcker han mig tidigt för att vi ska hinna vakna ihop ändå. En liten stund till innan avsked, frukost är framdukad, kaffet finns bredvid eld på bordet. Hans hand i min och det känns okej att han reser. Nu börjar säsongen bland hans berg. Det är på riktigt nu. Jag vill tro att det ordnar sig. Ändå, trots att jag mellan varven inte har gjort det. Just nu är jag påfylld, ankrad. Det går några timmar, en hel dag passerar av mellandagsknytis bland fantastiskt folk med den gemensamma nämnaren; engagemang för rättvisa. Min H är med, Ellis också. Fortfarande är jag bakis, trött. Glad också. Lugn. J ringer mig. Jag vill så väldigt mycket med dig, säger han. Jag ler för mig själv. Det är vi två om, att vilja mycket.
Jag manifesterar. Vi har redan satt ord på det. En tanke om att bo ihop. Slå samman våra fågelbon. Ingen brådska. Inte imorgon. Efter Bali. Om vi finns och når varandra efter Bali. Då. Då vill jag allt. Och då hoppas jag att vi är två om det. Fortfarande.
Julafton & egna, upptrampande spår.
Glädjen över att Micke äntligen är hemma igen är stor. Tillsammans med honom är tillvaron varm trots snömängder, kaffet är laddat i termosen, kinderna är rosiga, blickar klara & skratten lätta. Vi inleder julaftsmorgon i vår egna tradion; tur på snakemountain. Jag har förvisso inga skidor på fötterna men stegen som tar mig fram i snön på egen tur i skogen är befriande. Jag sov uruselt under natten; knappt något alls. Vaknade upp ur halvdvala & konstaterade att Miss P spann tätt intill mig som en familjemedlem gärna får samtidigt som guldlock inte närvarade. Skrivna ord från hans håll som jag plötsligt kände stor distans till. Han på sitt valda håll, folk som hälsade, ville träffa mig. Och att han ville det. Ord, ord, ord. Vad ska jag med alla ord till? Bädda in mig i dem? Att säga godnatt till ord, med hjälp av andra ord ger mig dessvärre ingen tröst, ingen känsla av gemenskap. Om han ville så mycket så är det faktiskt bara att välja det. Att göra det. Önska inte bara, välj istället. Han väljer inte. Inte hela vägen, inte som jag önskar att det var. Miss P:s trampande tassar påminde mig om att min kärlek till flocken inte är ny. Den har jag vilat i länge & försökt omskapa om jag saknat. Jag & J är inte flock, är inte familj på riktigt. Inte från mitt perspektiv. Om vi vore det så skulle en gemensam bas vara självklar, då skulle en inte behöva be om att få bli vald utan vara vald. Vi skulle vilja växa ur en gemensam kärna, inte addera utifrån för att kunna nå den andre som en fritt flygande hand som en bara ibland, om en har tur, kan nå. Om J var min familj skulle jag inte vakna ensam på julafton då han bor i samma stad. Då skulle han inte välja att fira in nytt år med andra eller låta mig ta den tid som blir över, för att ses.
Av någon anledning fick jag en sorts hemlängtan igår. Den hemlängtan bar ett namn & ett ansikte. Blå ögon, gråmelerat skägg. M. Jag längtade hem till att läsa böcker skavfötters, att få känna hans mjuka fjäderlätta hand i min som godnatt. Jag längtade efter hans välorganiserade idéer, hans kvickhet, hans morgongröt & hans långa famnar. Jag längtade efter vår delade entusiasm i att se en vald dokumentär & sedan kunda prata om den halva natten. Det var en nästan panikartad hemlängtad, som att vara ett barn igen som tappat bort en hand, sin adress.
Klart som fan att jag inte kunde bli kär i honom i våras, jag hade huvudet fullt, var emotionellt bortrövad åt annat håll. Men människan, min hamn i honom byggdes likväl ändå. M påminde mig, visade mig vad jag själv menar då jag talar om ankring i praktiken. Vi är likadana där. Och, nu är han såklart inte här utan i annan rörelse men också idag, vid det tidiga morgonkaffet saknade jag honom.
Att inleda julaftonsmorgon med Micke var som en mjuk hand i håret.
Jag gick under granarna, trampade mig fram i snön & kände euforisk lycka som plötsligt infann sig, gav mig ståpäls på armarna, gjorde blicken glansig. Det var länge sen sist. Skogen, att påminnas om egna, viktiga spår.
Och jag inser att den tid som är & den som kommer inte blir ett emotionellt stilltje.
Årsresumé 2015
Vi lyssnar på Det politiska spelet för att vakna upp & jag sträcker ut mig som en katt under hans mjuka händer som ramar in mina konturer, gör mig än mer levande för mig själv. Så ser ofta våra morgnar ut. De gemensamma. Och jag tänker för mig själv att vi har varit modiga i år. Vi har blivit till & mycket har skett. Ett bra år, i stort. Ett år som snart är till ända och därför följs traditionen med sammanfattad årsresumé.
Januari
Året inleds med en sovande miss P & Ludd intill mig & en virvlande vacker vinter. Det är en krasch från j & jag jobbar alldeles för mycket. Projektet har börjat ta form ordentligt & fina resensioner beskostas av näsblod. Sasha från Berlin & jag har en del kontakt & har har köpt en flygbiljett för att besöka mig. Martin har på något sätt dykt upp & blivit en ny människa som känns självklar som en av de närmsta. Martin & Micke & jag åker skidor & ingången på året färgas av stora vita drivor, skidor, äventyr till skogs, J:s totala frånvaro, & en födelsedag som så lyxigt firas med de chosen ones allra närmast.
Februari
Snö! Skidåkning utförs, det bär framåt & nedåt. In under granar, fram med kaffetermos & skratt. Vi närmar oss varandra, är ibland helt i symbios likt en enda, Martin & jag. Jag vill inte att Sascha kommer. Biljetten avbokas & det blir precis som det ska. Den här människan bredvid mig med sin enormt lekfulla blick i min skapar en ro mig som jag kanske aldrig upplevt förr. Friluftsintresset främjas, riktningen stärks i att det är det här jag vill göra. Varje ledig stund är gemensam & skidpjäxorna byts bara ibland mot badkläder & många gemensamma längder, alltid i rörelse, ständigt tillsammans.
Mars
Jag mår bra. Har landat från krashen med J. Känner mig röd & engagerad & vaknar oftast med Martin om morgnarna. Han & jag i världen & vi planerar en framtida resa till Skottland. Om kvällarna åker vi skidor eller feminstpeppar. Jag hamnat i den mediala hetluften då jag kritiserar förlegade strukturer kring en pimpeltävling & går hårt åt en förnedrande bikinitävling i Svanstein, dricker varm choklad med Vera & familegänget på isen, åker till Göteborg & föreläser & träffar inspirerande människor, får en natt med Robert & slungas in i nostalgi med hemlängtan till götet. Jag drar till Stockholm & utbildar mig inom ACT & vrider ur det sista av Martin som kommit så nära mig. J har dykt upp igen, hört av sig & stört den inre ordningen, mitt fokus vidare. Tydligt är att jag har spenderat en natt ihop med honom igen & det var alldeles för bra för att någonting av det som är här & nu kan fortsätta. Jag packar väskan, behöver nytt, perspektiv & ger mig snart av.
April
Vi drar till Thailand; Mallamåne, Leon, Demba & jag. Det här är det bästa som kan hända nu. Och allt händer här. Stränder & berg & djupaste hav. Grottdykning, äventyr & levande liv, nya möten & ensamhet, living on the edge, face your fears all day long versus lugnaste ro. Tid att tänka mycket & att inte tänka alls. Fantastiska veckor avrundas med en fartfylld & emotionellt frigjord natt i Bangok med amerikanen jag skrattade högt med men vars namn jag strax glömde bort. Allt som behöver landa i mig har gjort det. Det är med en ny tydlighet jag återvänder hem flera veckor senare; Du är min människa J & jag tar dig igen. Och Martin; jag är ledsen med det går inte mer, inte såhär. Från Thailands sol & äventyr till kontrasternas Kåbdalis med snö & skidbackar, fram till en stuga med familjen inklusive Martin men trots skratt i backen är det en sorgsen visa som spelas även om det mest är jag som hör den. Glädjebeskedet jag får mitt i allt är jag ska bli moster igen.
Maj
Jag rör mig i snabbt temopo mellan Luleå, Stockholm, Malmö & norrut igen. Rörelse på många sätt. Martin är så nära, hur jag ska jag kunna välja i det här? Med honom vill jag ibland ändå stanna. Vi har köpt vår gemensamma resa till Skottland, vi springer i skogar som blir allt grönare & jobbar & mestadels lever ihop. Vera älskar honom, jag också. Hanna är hemma & vi bygger nya broar till varandra där Ellis finns med. Jag springer runt, försöker få grepp om tillvarons ordning. Jag & Martin tältar, försöker prata om det som inte längre går att prata om; varför vi inte ryms tillsammans längre. Jag drar till Italien & föreläser, springer som aldrig förr, benen bär även där. Återvänder hem, springer med systra, springer in i sanningen & lämnar Martin för John.
Juni
Jag springer, får in allt fler långdistanser. Det går smidigt; jag är lättare, segare, starkare. Norrbottens skogar blir allt mer mina egna. Jag vill våga allt med J & jag gör det. Att älska är tydligen störst & jag får uppleva det nu. Martin avbokar Skottlandsresan & jag svär en stund men går vidare & förstår. Jag är inte mitt jobb utan utför det; lever mest när jag är utomhus, andas med J. Luleå Pride passerar & där är jag & J hand i hand. Jag känner mig som en gourméräv, lycklig. Så plötsligt, Veravilde & övriga familen stärks i en av de största motgångar då systerns barn förloras & nästintill; även systern själv. Vi vakar, tar om hand, lever sömnlöst & överlever. Jag springer mig igenom den värsta sorgen, Martin stöttar fortfarande. Varm månad, kall månad, snabb & långsam. Avrundar månaden på Dundret, springer personrekord på en lopp som tar andan ur mig, genom skog, uppför berg & når toppen; midnattsliv.
Juli
Sommarlek! Familjära familjevänshäng är ledorden. Hagaviken, Besök av Robert & Ludde, Storforsen, familjeliv, Amsterdam med John, båtliv, en fantastisk fjällvandring i Abisko med systern som gav finaste minnen för livet & kajakpaddling, skogsturer & annat. Sommaren var fin, väldigt fin! Ett stort, omtumlande, vackert växande. En form av rörelse inåt, en landning, att ankra i varandra.
Augusti
Mycket rörelse och jag trivs som bäst såhär. Jag flyter fram mellan aktiva val; Besöker feministiskt kollektivt liv i Småland med mina fruar & diverse andra feministiska aktivister & queer love, vattnar rötterna i Härjedalen, fjällvandrar, paddlar kajak & eldar. Mellan varven fyller jag på med J & vi är väl valda för varandra & jag är kär - och jag är girig. Allt vill jag ha.
September
Ännu mer fjäll! Två turer; en med J i Riksgränsen, den andra med jobbet i Björkliden. Jag följer mina egna råd & gör det jag kan för att bli en fjällräv hela vägen in. Jag & kärleken drar på en riktigt turturduvakärleksweekend till Stockholm, träffar fruar, Fridan & allmänt stornjuter. Vi känns trygga, starka, tydliga. Det går bra på jobbet; den egna energin räcker till mycket. Även till att fortsätta lära känna henne. Samtidigt; Im all yours säger jag till J & jag menar det verkligen.
Oktober
J får en ny tjänst på jobbet & det påverkar oss båda, framförallt vårt gemensamma som snabbt börjar transfomeras. Ibland tycks vårt Vi vara mer en idé än en konkret form. Det känns som att jag faller hårt; kastas ur en dröm. Som om jag nyss var fartblind, anade inte hur kontrasten skulle bli. Jag hade svävat iväg, drömt ensamt. Skapat en energifylld plattform för oss båda. När jag börjar tvivla rasar vi, tonar ut ibland, är inte längre starka. Vår relation gör mig ensam för ofta & det var inte det här jag drömde om. Jag fyller på med annat, besöker en vän i Umeå, säger adjö till en annan som strax lämnar landet & börjar undra om jag ska lämna något.
November
Nu är det inte mycket rörelse. Inte alls. Tränar hårt. Förbereder mig inför en kommande operation vars omfattning jag inte alls begriper. Fem dagars sjukskrivning kanske? Jag stornjuter av feministisk teater tillsammans med feministiska medsystrar, är mestadels lesbisk i hjärtat, sörjer J:s frånvaro & slukar girigt i mig de få stunderna som blir över av honom. Jag oroar mig över moderns utmattningsdepression & får inte ihop det sociala pusslet med vänner som har barn vs jag själv som inte har det. Operationen genomförs & den slår ut mig alldeles. De närmsta veckorna som följer blir de tyngsta veckorna i mitt liv. J tar ledigt från jobbet & är med mig, modern vakar också. Sakta, sakta accepterar jag läget & antar utmaningen av stillhet & lång rehab.
December
Livet består av serieknarkande, av drömmar över det som inte är. Jag & hon köper biljetter till Bali & det är en tröstande, gröm dröm i sikte. Jag är en målmedveten besökare hos sjukgymnasten & en hängiven partner åt den kärlek vars livspusselvisioner jag inte delar. Jag gråter när jag inte fixar att lyfta en enkilosvikt & jag gråter när jag inser att varken jag eller guldlock tror på oss längre. Ändå sliter jag på med mina vikter på gymmet & jag stretar på med J & älskar hans händer mer än jag vill vara realistisk. Det händer att jag undrar om jag valt rätt, att vara så hängiven just honom. Hade jag för bråttom ifrån M? Ibland saknar jag honom så att det känns som hemlängtan i magtrakten. Å andra sidan, jag har behövt det här året med J. Att få undersöka oss två tillsammans. Jag har behövt ge mig själv allt, vara modig hela vägen in. En får se vad som sker, tillit till processen, till kärleken - framförallt, till mig själv.
Nu förändrar vi väl världen?
Livet i fragment, delar som sammanfogas.
J är i Barcelona på semester och jag har en ny strategi. Hela veckan har han varit bortrest (som oftast) och jag insåg i slutet av förra veckan att jag ofta placerar mig själv i väntande position. Inte för att han ber mig göra det utan för att jag själv har tänkt att det är värt det, varje stund vi får tillsammans. Men, vad gör det med mig själv i allt det här väntandet? Vad försakas och prioriteras bort för eventuella möjligheter att få pussla samman mig med honom för en stund? Förra veckan fick jag nog och blev tydlig(are). Jag är trött på att vänta. Långa samtal fick oss båda att drunka i niagara ett par timmar och avslutades därefter inte för att vi funnit andra spår att följa utan av trötthet. Sedan gav vi varandra hela helgen, hundra procents fokus och det kändes som en önskebild, som en charader av verklighetens möjliga tillvaro, om en hade valt hundra procent på riktigt. Det har vi inte. Där och då var vi intimt sammansvetsade, vi två mot världen men varje gång vi försökte mötas i ett samtal om ett sedan föll vi igen. När vi är närmast är vi som två figurer av tenn som smälter ihop, blir till ett men utanför oss, om jag försöker drömma så liknar vi mest två motsatskomponenter. Min nya strategi är att sluta vänta. Det spelar ingen roll vad jag vill ha när jag ändå inte får det. Det som ges fokus växer. I hans frånvaro denna gång motar jag bort tankarna på honom. Väx inte, vattnas inte. En stund av, som det känns, nödvändigt bortforcering.
Jag hade två glas vin i kroppen igårkväll och date på tu hand med henne. Utgång sen bland fler regnbågsallierade där vi, i ärlighetens namn, mest var där för varandra. Vad gör en (jag) sen då hon inte tar sig hem om natten för att nattbuss slutat gå och vi vill spara onödiga taxipengar till den gemensamma resan? Jo, en tar med sig henne hem och bäddar ned henne brevid sig. Just vad jag gjorde. Det som ges fokus växer. Inga överrenskommelser mellan partners brutna men de emotionella landskapen överträds med fler än guldlock, nyanseras. Drömskt, vackert. Hennes mjuka händer gör min kropp levande bara genom att lätt, lätt stryka undan håret i min panna. Sättet hon rörde vid mig innan vi somnade, hennes hand i min. Hon växer. Kanske är det så att också vi två växer. Vaknade imorse och undrade direkt om hennes närvaro skulle kännas fel där bredvid? No other than him. Det gjorde det inte. Jag ville snarare ligga kvar hela dagen med henne och vara hennes i vår egen värld. Det gjorde jag dock inte, stannade kvar och var hennes. Eller? Kanske litegrann ändå. Älskar hur hon kändes där vid frukosten, hur hon kom in med kaffet åt mig i duschen och log. Och J, han är alltså i Barcelona, eller i Bryssel, England, Italien eller i Stockholm. Sällan här. Beloved one, guldis och kärleken, det är farliga skuggor i mossen för oss nu.
Under dagen har jag fått vakna till ordentligt med H, älskade livskamrat. Under hennes händer och sax, med ny färg och fina samtal. Agerade hårmodell och gick därfrån nöjd och skön i kroppen, dagen-efter-med-sömbrist-trött. Mötte modern och vi tog del av teaterhögskolans luciatåg på Nordansmak. Satt där inne och studerade hur Peter Pan och hans obehag till fru och tidigare, min vän, hade någon form av ömhet-för-varandra-performance mitt framför luciatåget och omöjliga för oss andra att inte se, eller snarare kanske det var ytterligare ett sätt för henne att visa att hon äger honom. Oväsentligt med orsak. Jag tänkte att det såg ut som drunknande båda två, som varandras död - och liv. Kanske behöver de varandra just så mycket också. Blev trött på mig själv också, att jag orkar bry mig för att en tidigare kär vän gått och gift sig med min förra kärlek bakom ryggen på mig. Jag lyssnade särskilt till den ena tärnan bland teatereleverna och hennes blick ankrade i min. Hon, personen som var Peter Pans älskarinna under mer eller mindre hela vår relation. Den resan alltså. Så befriande att den är över. Det känns fint ändå att se henne. Hon är stark, speciell. Ändå, kände summering av sammanhanget; kände mig urless och mättad.
Mitt liv har levts mycket i cykler. Några år i den ena staden, sedan nästa och nästa. Luleå har fått dryga fyra och ett halvt år av mitt liv nu, inga avbrott. Kanske är det den inre flyttfågeln som gör sig hörd, som undrar vad som händer. Vad är nästa plan och smarta drag? Helt tydligt är att jag inte ser eller uppskattar det bästa i att vara i den här staden just nu. Jag skulle behöva ett längre avbrott med uppdrag på andra platser för att kunna återvända med ny vilja att leva här. Ett och ett halv år kvar med projektet. Därefter skulle jag, rent praktiskt kunna ge mig av. Om livet vill, om jag vill. Ledsamt att lämna the chosen ones här, familjen. Men i övrigt, ready to depart.
Innan jag återvände hem till grytet så fikade jag med min ofta saknade familjevän Jonas, brodern från tiden i Brunnsvik och tiden på västra Balkan. Han är här på besök och hade med sig en annan person jag är bekant med - och beundrar. De är båda riksdagspolitiker på heltid och jag log för mig själv där vi satt och var privata. Det är fint hur vår egna lojala relationer också kan ha så stor makt att förändra. J berättade också att han helt har ändrat riktning på sitt privata liv, brutit upp från en lång relation till en annan, älskad man för henne. Kärleken alltså. Fan, vad fint, hur den kan förändra världen.
stannar till, tar kanske sats.
intressant hur några få dagar mellan skrivande kan generera så avgörande rörelser ibland. systern är tillbaka från södern och en ny resa tar vid; den av positiv förväntan inför nya möjliga familjemedlemmar om allt går som vi önskar.
jag har tagit ett kliv upp på första ordentliga trappsteget i min axelrehab; och det var över förväntan bra med lasse häromdagen, nu kör vi allt fokus på den här rehabiliteringen och det känns dedikerat, vilket kommer att behövas. målsättningen är att från grunden programmera om rörelsemönster & få små muskler att arbeta tydligt & bättre balansera upp kroppen. jag fick göra allt från att promenera runt en massa utan mitella, lasse granskade varje steg & rörelse, kändes som ett yogapass. inre practice, känna in varje liten del av sig själv. gick på löpband, mötte det intre mentala motståndet som för en stund ville öka dess fart & bara springa. fokus på allt som är nu, styrkeövningar för resten av kroppen. enkla övningar men samtidigt utmanande för en nyopererad. from nu ska vi närmsta veckorna träffas varannan dag samt att jag ska göra egna övningar hemma fyra ggr/dag. all in och det får vara så nu.
det kommer något ur det det här; en inre styrka, det största; att lära känna sig själv bättre. vart kommer motstånd ifrån? vart vill en vara när det drar i en, hur vill en vara? hur är det egna nuet? vilka föreställningar har jag om mig själv & dit jag tror mig vara på väg? vad är att ta hand om mig själv, vad är kärlek för andra?
J har varit borta i flera dagar, haft fokus på mänskliga rättigheter på internationell, europerisk nivå. jag beundrar det han gör & han var vacker i kostym när han kysste mig hejdå innan avresan på måndag. ändå känns han inte lika konkret, kan inte vara lika konkret än den som verkligt finns intill mig, som tar min hand och på riktigt, inte bara av fantasier ger mig rysningar i nacken. vi har kontakt om dagarna & häromkvällen spenderade vi varje timme intill varandra, hon och jag. världsaidsdagen, vi uppmärksammade den tillsammans med andra ute på lokal. drack glögg, lyssnade på föredrag & höll den andres hand. efteråt skulle vi båda hem, hon skjutsade mig & vi bara råkade fortsätta in för nattlig te och mer. in i allt mer nakna samtal, blottade drömmar, tankar om det mesta. jag noterade hur hennes självklarhet i mitt hem känns igen, hur hon tar för sig, serverar mig, är där med mig och för mig. hon berättade om helgens resa till en enkel fjällstuga. jag lade märke till hur jag både önskar henne en magisk helg med hennes R, samtidigt som jag också önskar att det var hon & jag som skulle åka dit & somna frusna & med värme från en brasa, tätt intill varandra.
det här med relationer. kontraster, balans, friktion och ro. allt. som önskan om kloning, fokus. hon skriver till mig en morgon: En morgonkaffetanke... Kan inte du som är kreativ se till att fixa det där med att klona sig? Tänker att det hade varit så himla fint att få bli två stycken, för då kanske en av mig kunde få chansen att vara helt med dig och liksom ge dig allt det du eventuellt vill ha, helt odelat liksom."
jag älskar när hon ibland ser på mig, tystnar & blir alldeles mjuk i ansiktsdragen, rodnande. hur jag samtidigt då vill vara under hennes händer, bara be henne ta mig, precis så. jag ser oss på bali, jag ser oss somna närmast. jag ser oss också uppleva regnbågsfärgade festivaler tillsammans och under resan, i allt det här kommer vi att bli den andres, om livet vill alltså. om vi vill. om vi vågar vilja, väljer och gör. hon känns som bermuda, skönt lockande virvel, livsfarlig, mjuk på samma gång, begärlig, skrämmande och jättefin.
jag får höra att en vän jag sällan ser men uppskattar, har lämnat sin man. mitt i allt detta i skaffandet av nytt eget hus & barn som ska landa i det nya så träffar hon en ny kärlek på jobbet och blir helt förförd; som upplyst & hemkommen. äntligen hemma, säger hon. så kär och så glad. äntligen någon som vågar med att både balansera min egen styrka, sparra mig, beundra mig, älska mig och jag dör för henne. hon, kvinnan i mitt liv. min vän som aldrig tidigare vågat välja kvinnsen fullt ut. nu gör hon det och jag inspireras. undrar än mer vad jag själv gör, vill.
J kommer hem från bryssel med mjuka läppar. dyker upp hos mig och vi lagar middag ihop. till synes görande helt vardagliga sysslor. det går snabbt, vi hanterar det inte länge utan släpper snart allt för den andre. nästan generade av den andres nakenhet och vår egen då det är mer och mer sällan som det händer. hjärtan slår hårt under bröstkorgar, läpparna brinner och kropparna öppnar sig glupskt för den andre, giriga som vargar. jag älskar oss och skrattar åt oss båda. vi hinner bara brinna lite, strax är han borta. iväg på träning. som oftast, en bonus när vi ses, att vi ses. vad gör vi med varandra? klär av, hänger oss, älskar med. kanske inte mer? renaste dedikation i de stunder som är våra. jag tar oss som en magiskt intim symbolik för kärlek närmast hjärtat och känner på det, njuter av oss även i hans frånvaro. fortsätter undran över om det räcker för mig för att på riktigt vilja bygga upp ett förhållande med. jag vet att vi kommer att somna lyckliga, lena och mjuka intill varandra inatt, att jag kommer känna mig hemma, landad, stärkt. de stunderna är värda mycket. men hur mycket?
