Ankrar ut, ankrar in.
Att lyckas vakna i gryningen, strax efter fem-snåret med en sol som söker sig in hela vägen från sjön utanför vardagsrumsföntret, vidare in i min lya & nästan få den studsad mot nyvakna ögon. Att oavsett trötthet tycka att dagen är lite för fin för att inte vilja fortsätta in i den som vaken. I det stora hela mycket mer på fötter igen. Redo för hårda tag i boxen. Bästa sättet att vakna på.
Hade en vacker kväll med Malin i tisdags; vin & öppna tankar om allt, totalt urvattnande med efterföljande påfyllning med andra perspektiv. Med henne är det lätt att inte försöka vara stolt eller stark. Att bara få vara. Det blev sent på vår brygga i kvällssol & jag somnade trots genomgråten dag, ändå med en omfamnad känsla.
Och igår tog jag & P en spontan kaffe i på en annan brygga, satte ord på det skrivna. Såg den andre i ögonen under tiden. Blev mer verkligt, se blickar när en talar känslor & nya tillstånd. Det landade bättre. Som att jag mer fattar att han efter 14 år i en fast relation (som var allt: hund, villa, Volvo-typ) inte är redo för & därför inte vill gå in i ny seriös kärleksrelation. Jag å min sida är expert på det han trånar efter: flytande, tillfälliga möten, all tid åt vänner, bo själv, planera för sig själv, flyga runt & känna lite här & lite där. Dålig matchning av behov i tiden. Kändes på nåt vis skönt att ha det mer svart på vitt. Inte investera tro på att han är redo imorrn när han inte är det. Förstås klurigt också när jag vill mer men också skönt att slippa hymla med det. Inget drama i oss. Båda lika i behov av att resonera & provtänka högt för att förstå sig själv & den andre. Summan av mötet var en mer okej känsla än igår. Också att vi behöver ge oss tid att få känna lite olika saker & att tänka att vi inte varit här förr. Vi lär oss det nu.
Vi tränade båda i boxen sen & konstigt att beskriva men vi möts liksom mer avslappnat ihop nu än när vi dejtat. Trots att vi bara gått från ett ögonblick till ett annat. Har lite roligare på nåt vis. Kanske släpper jag rädslorna också. Blir mer mig själv, är bättre på vänskap än kärlek. Och vänskap utan förväntan eller förhoppning på kärleksrespons gör mig lite lugnare, tryggare. Märkligt. Jag liftade med honom hem sen & han föreslog gemensamt kontorslandskap efterföljande dag hemma hos honom på eftermiddagen.
Och så blev det. På något sätt extra mån om att jag inte ska försvinna. Hämtade upp mig på jobbet då jag har cykeln på rep. Drog hem till honom & fick sedan många timmar ihop. Ett nytt läge. Ett sådant där jag inte längre sträcker ut en hand för att vidröra honom. Då jag inte ser på honom med blick som vågar säga en del. Då jag håller mig för mig själv så till den grad att han är den som sätter sig nära, så nära att våra armar rör vid varandra. I vanliga fall, för några dagar sedan hade vi inte för en sekund hållt oss undan den andre men nu är nytt. Märkligt läge. Han som på olika sätt visar att han verkligen uppskattar mig, oss. Och det händer något här. Vi har börjat prata med varandra på nya sätt. Oavsett alla former & uttryck & vad som är & inte så är han välgörande skön att ha intill. Och det vi börjat berätta för varandra, allt delande är plötsligt mer hudlöst nu. Om familjerelationer, om egna utmaningar, om större drömmar vi bär på. Vi är intressant nog närmare varandra nu, än nyss. Att vi sedan håller om varandra nära, länge när jag ska gå; att han sträcker ut handen & sakta smeker min kind är lite obegripligt för oss båda tror jag. Vittnar om att vi egentligen båda är helt nya för varandra. Att vi inte kan veta vad något egentligen är. Vad det här är eller vart det kan ta vägen.
Som imorse. Jag möter hans mor i boxen. Hon kommer raka vägen fram till mig, tar min hand. Har hört Per berätta om mig. Berätta, vad? Det vet jag ingenting om. Och när jag frågade honom om det idag där i solen intill varandra så log han bara & såg på mig, länge.
Jag gick hem sen. Trasslade in mig mellan yttertält & innertält samtidigt som jag försökte få ordning på mitt nya en-personstält, icke självstagande. Drack te, planerandes min egen ö-luffarhelg. Behöver egentid att fundera över mig själv, att ankra inåt.
Kommentarer
Trackback
