mellan raderna.

Hon bjuder hem mig på ingefärssoppa ibland som går lika djupt in i systemet som våra samtal gör. Isa, klättervännen som blir en allt viktigare del av tillvaron här. Snön har försvunnit, igen & kroppen känns skön, stark efter all klättring, simning & kettlebell. En av fördelarna med att bo länge på en plats är definitivt möjligheten att skapa sig träningsrutiner & att allt finns relativt nära till hand. Fem minuters cykeltur hemifrån & jag kan stå redo med vikter i händerna eller femton minuter bort & jag står redo med klätterutrustning på. Det här är mitt vardagliga liv, det som inte bara är rutiner utan också som min ständigt närvarande glädjekälla. Uppskattar också att ha sammanhang som är mina egna, särskilt som det i vanlig ordning händer mycket mellan raderna & under huden.

 

Något av det största är att det har hänt nu. "Har berättat om allt." I söndags lyste Peters textrader som stålkastare rakt in i mig där jag stod i klätterhallen. Som jag funderat, vridit & vänt på allt. Undrat & längtat & allt möjligt under lång tid. This is it. Ville bara sjunka ihop för en stund & greppa vad det innebär. Lättnad blandades med oro; undran & försiktigt tilltro till något friare & mer rättframt även i det offentliga rummet. Så länge som jag brottats med allt detta; knappast velat erkänna det ens för mig själv. Om det formuleras så finns det. Gör jag det inte kanske allt upplöses igen & det blir enklare. Så mycket jag fått lära mig, främst om mig själv under den här tiden. Om hur jag ser på begrepp som hänsyn, samhälleliga krav på relationsmoral & vridit på tankar om ett universellt systerskap. Tydligaste rådet jag fått har varit att börja med mig själv. Något som jag skulle kunna formulera själv men ibland behöver en distans & bollplank. Vems hänsyn pratar du om när du talar om att du inte har rätt att känna, att du ska visa de andra hänsyn? Vilka kan visas hänsyn om du inte börjar med att se dina egna behov? Visar du dig själv hänsyn ens? Ditt ansvar är att erkänna för dig själv vad som känns, att vara tydlig & kommunicera detta. Att stå upp för dig själv i sammanhanget. Hans uppgift & ansvar är att göra likadant men då också, inkludera henne i er nuvarande resa så att hon kan vara en aktör för sig själv & välja om hon vill leva kvar nära honom eller inte. Intentionen är bara raka rör & därmed ärlighet. Först när alla är ärliga mot sig själva, först då kan en börja fundera på vad hänsyn betyder, kärlek & lojalitet. Se & förstå dig själv & vad som är nära dig. Ta inte på dig andras behov framför dina egna. Börjar du där är du förlorad.

 

Började där i somras med erkännandet. För mig själv. För honom. Förtydligade att det kunde vara snart passerat (nu kommer samma erkännande här) Hade blivit överumplad av en rosa elefant i tanken som jag inte kunde släppa taget om. Ville lyfta fram den för att avdramatisera min inre längtan efter min käre vän som jag plötsligt hade tankar om på helt nya sätt. Vi klättrade oss igenom sommaren, tog oss över livsfarliga gap hand i hand. Sanna mot varandra men utan att agera på det. Så kom den första kyssen under den största tall jag någonsin skådat. Det kunde varit en total krock, dålig matchning & nolll känsla men icke. Allt fanns där & det slog ut i den starkaste vegetation av vild djungel & hungriga bestar. Vi började slita & dra i olika utgångar av detta & min önskan var tydlig; möt dig själv & henne. Därefter kan vi mötas förutsättninglös & hejdlöst.

 

Plötsligt är allt nu, alla drömmar om ett framtida fritt du & jag. Det som nyss bara varit idéer är nu överallt omkring mig. Hans strumpor bredvid mina i nån disträ hög på golvet, vi båda med en avslöjande dimma i ögonen. Det vilar en slags vardagsromantik över att borsta tänderna tillsammans om kvällen & ta morgonduschar ihop. Om natten är han alldeles för varm & jag slänger mig huller om buller om honom. Han vaknar, ler & så kommer vi på andra saker att ägna oss åt. Det är en hängiven resa med inget annat än blottade strupar. Finns ingen gard, inga skal. Ingen b-plan. Det du möter är allt som är. För varje stund lär vi känna alltmer, så nära det bara går att komma någons inre kärna. Du kan binda mig, utmana allt & våga tro att jag möter din blick genom allt för det gör jag. Utan rädsla. Inget kan vi ta från någon annan som vi inte själva väljer att ge. Med dig vill jag dela allt.

 

Det är en förvirrande glädje att vi noterar vanor hos den andre vi inte anat oss till förut, att vi båda möter varandra med tillförsikt; nu kan vi flöda fritt. Klarar vi det även när det inte längre är en utmaning, något på gränsen? Bevarar vi nyfikenheten & lusten? Det verkar så. Våra första gemensamma dygn tillsammans flyter på i ett slags skimmer där vi så uppenbart är i den andres fokus. Vi väljer aktivt varandra i varje ny stund & våra nära & kära vet att vi är på semester hemma hos mig. Vår första kväll tillsammans på vår nya resa dricker vi rödvin & i timmar berättar anekdoter ur våra liv för varandra. Stannar hemma från kontoret dagen därpå för att kunna vara nära den andre. Skapar kontorslandskap hemifrån rävlyan & sticker till varandra ett par beröringar när helst det passar (ungefär hela tiden). Betraktar dig ofta, de där gröna ögonen & uppskattar varje stund. Ingenting av det här tar vi för givet. Du har en nyfödd dotter & fortfarande en partner att reda ut livet med. Vi glider ut i regn & vind som får mina minnen att beröra vår resa till fjällen i höstas då mycket började. Armkrok drar vi fram & äter sen lunch som de tidlösa vi är & spenderar sedan många timmar i klätterhallen på tu hand. Vi är så kompatibla, allt jag gör på egen hand kan jag också göra med dig. Du är som en bästis, en syster, en farfar & min partner. Hela dygnet är vårt gemensamma, varje minut är med dig. Vi är livsnjutare som äter glass om natten, utforskar varandra & skrattar som vilda hingstar. Somnar bredvid dig igen & vaknar utsövd & glad. Drar dig nära intill mig & älskar vad vi är. Uppskattar att relationer kan vara såhär fria, känner hur jag äntligen lever närmare min vision om hur jag vill ha det. Visioner har det funnits & visst har det prövats i praktiken men alldrig lika fullt ut som nu.

 

T finns i mitt liv & ni har redan mötts. Honom vill jag lära känna mer. Du kommer också lära känna andra, har redan en annan. Hur vi ska förhålla oss till konkreta möten, vad som ska kommuniceras & förtydligas kommer att visa sig. Jag ska börja med att lära känna mig själv & mina behov i detta. Du får göra likadant. Känner mig just nu fri, trygg & lugn. Du är hos henne nu & med Etta. Mycket ni behöver reda ut, som ska begripas. Du har min nyckel & jag tror att vi snart möts igen. Jag utgår inte från att vår smekmånadsfas fortsätter i all evighet eller ens att du kommer tillbaka till mig med samma tydliga kärleksregn. Jag kan "ha" dig lika lite som du kan "ha" mig. Följer bara våra raka rör & ser vart våra inre önskemål för oss.

 

Så många rader som handlar om just relationer här. Mellanradernas relationsdramatik & ro ibland. Samtidigt, lika stort men också större är att min älskade Fru Uggla, Mallamåne just nu är ute på sin, kanske största resa någonsin hitills. Snart föds en väldigt ivrig lejounge. Är nervös, förväntansfull. Som jag beundrar henne i detta. Vilken lejoninna.

 

 

 

 

Borde nog stanna hemma, känner ingenting. Men, borde är väl inget jag brukar förhålla mig till? Vem säger att jag behöver känna? Utmaningen i detta; hur var det nu? Följ flödet utan att repetera gårdagen. Med andra ord, våga prova något nytt. Att mötas helt utan förväntningar på något alls här. Ta reda på vad som skapar nyfikenheten som trots allt får oss att höras varje dag istället för att stirra mig blind på vad som skiljer oss åt. Tankarna maler & jag avbokar inte kvällen med T trots en del vånda. En stund innan han dyker upp är Peter här & säger stora ord om att ä l s k a & sådant. Är lite full av vårt gemensamma skratt när jag möter T & låter det vara precis så. Till dess att vi ligger bredvid varandra, då jag möter hans mörka ögon & han leker med mina fingrar. Då släpper jag allt annat & tycker om allt precis som det är. Vi talar mycket. Om Peter, om T:s erfarenheter kring vad frihet är & på det sätt han övertygat vill se kärleken som ständigt fri; det är vad kärlek är för honom & även för mig. Alla får landa i sin egen sanning & form. Denna är vår. Inga tvåsamhetsbegränsningar. Uppskattning för varje stund, blandat med tro på gemensamma äventyr & vilja om att lära känna & inkludera den andre mer i tillvaron. Jag rinner ut över hans mage & honom. Det är faktiskt rätt ord här; beundran. För, han är fantastisk.

 

På fredag äter jag & Peter långlunch & skrattar så att tårarna rinner. Han äter upp mina euforiska krokodiltårar till efterrätt & vi är likt två vilda bufflar tillsammans. I vanlig ordning, lika vildar leker bäst. Jag tycker att vi ska rymma till Egypten imorgon & dyka, dra till ett berg & yla eller varför inte starta ett eget kollo hemmma i rävlyan & gå på semester för omvärlden. Är full av idéer & mångsidighet & min iver ger även honom lust & skratt, idéer, känslor & ord han aldrig mött förut. Vi skapar distans & gör ironi av heterotvåsamhetssängar som bultas & tvingas ihop, som hela den äktenskapliga instituationens hela ramverk. Allt vilandes på patriarkatets timmerstockar. Tillsammans skapar vi moln av andra material; finner vägar in & ut ur oss själva & varandra. Å andra sidan är han fast i sitt, självvalt förstås & det ger dimma på linsen. Vi har redan tagit del av resor ingen av oss varit beredda på, kastat samhälleliga förväntningar på oss åt skogen, förkastat återhållsamma ideér & förverkligat många visioner. Ändå är det bara början på fler galna upptåg. Det är rättframma, orädda uttryck som blandas med stor ömsinthet, undran & mersmak.

 

Spenderar en kväll med Norrbottens barnmorskeförening & utbildar. Ibland är jag & Sophie ett oslagbart team som kan förändra allt vi önskar. Ikväll var en sådan afton då vi skiljs åt med stark tilltro på världen. På väg någonstans mötte jag oväntat Lelle & Johanna & satt snart med en öl i näven, omgiven även av nya bekanta politiker. Moderater, folkpartister. Vi diskuterade surrogatmödraskap, legalisering eller icke av prostituation, stötte & blötte idéer om hur män & kvinnor uppfattar försäljning av sex på olika sätt & skålade. Alltid lär vi oss något, alla är vi lärare på olika sätt. Med mina vänner flöt samtalen in på djupgående & avslöjande nakna historier. Betraktade, lyssnade & kände hur starkt de berör mig, dessa juveler till människor.

 

Vi skiljdes åt. Jag med T i luren. Kommer på mig själv med att säga att han kan få en nyckel hit. För de nätter han blir sugen på att krypa ned intill en sovande räv. Inser samtidigt som jag säger det att det verkligen vore något. Sova ska vi ändå så varför inte vila i flock?!

 

Spontaniteten är mitt ledord, bokade en resa idag. Långt söderut. Till ett torp i en skog där det väntar mig en hamn i en annan famn. Ett frö, en kontrast & en ständigt närvarande kärlek. Alltid lika förutsättningslöst, fritt, älskvärt & omtumlande. Snart Robert bär vi doften av skog tillsammans igen.

Somnade oväntat skönt på spikmattan igår natt, i mitten av ett stort böljande hav till säng. Vaknade med ett ryck av ett överraskande bultande ljud som tog sig in i ett yrt medvetande. Såg för mig att det var Stasi som funnit min hemliga gömma. Kikade ut genom nyckelhålet samtidigt som jag kisade mot klockan. Runt sextiden på morgonen. Där utanför står inte kostymklädda män. Det är Peter. Tokfina, välkommen är du vän av spontanitet. "Godmorgon vännen, säger han. Jag tänkte komma & ligga nära dig. Det lät som att du behövde det igårkväll. Har inte kunnat släppa känslan av din trötta & ihåliga röst. Du är så viktig, vi laddar om tillsammans." Jag kan inte få en bättre present, ingenting kan göra mig gladare än det här. Älskade tokfrans. Med honom vill, kan & får jag vara så mycket människa. Aldrig annat än inkännande; lirkande humor där den behövs eller bara en lång ömsint kram. Du känner in & agerar ut din ögonblickliga ingivelse; gång på gång visar du mig den varmaste lojalitet & nyfikenhet för allt vi skapar. Ibland står du & diskar & ringer mig bara för att höra hur jag skulle kunna resonera under en sådan monoton uppgift för att skapa lite mer glädje i det. Andra gånger vill du diskutera maskulinitetsnormer eller som oftast dyker du oanmäld upp, med en nykokt kopp kaffe åt mig på morgonen eller med ett gäng vedträn i ryggsäcken som vi sedan lagar middag över senare. Den här morgonen kryper vi ned i mitt hav igen tillsammans utan att jag alls hunnit vakna. Din hand över mitt hår, dina ben över mina. En stilla människosked i gryningsland. Alla rynkor över mitt hjärta suddas ut, ersätts med ett lysande leende, ett vildsint skratt i magen. Vi har svårt att ligga tysta länge. Så mycket vi vill dela. Som barn som sover över hos bästisen; alla hemligheter bara måste ut. Vi beter oss ungefär så. Alla gränser för vad som är mitt & ditt suddas ut. Tillsammans är vi så bra. Det är bäst att vakna med dig. Klockrent & övertygande fantastiskt. Vi äter en långsamt frukost (och varandra ) mellan tuggorna & jag vill faktiskt aldrig att du går. Vi kan slå läger här medan snön kapslar in oss. Samma språk & vilda vingslag. Som barn i lek tappar vi bort allt annat. Tid & måsten, uppgifter som plötsligt inte blir gjorda & telefoner som resultatlöst försöker nå oss. Vi, de onåbara. De uppslukade i annan närvaro. Skulle jag publicera min självbiografi i eftermiddag hade jag inte velat göra något annorlunda. Det är så värt att ibland bara släppa Allt för att känna sig Levande igen. Tack Peter; du bäste partner. Love you long time. Vi lyckade fånga Hanna i luren också. Sa ett gemensamt hejdå. Vackra fågel, flyg högst.

 

Från gryning, till dag & snart in i eftermiddagens mörker. Har världens bästa jobb som ger mig friheten att ibland inte behöva lämna rävlyan. Glider runt i morgonkläder & märker hur tidens abstrakthet är otroligt konkret. Har turen att även jobba ihop med Peter på flera plan så många & långa är våra samtal under dagen; ibland bara vilosamt med i bakgrunden medan mailen bearbetas, utbildningar planeras & arbetslistan betas av. Han har aldrig lämnat boet, känner tydligt hans läppars varma avtryck på kaffekoppen brevid min egen.

 

"Jag har en farhåga", sa han idag. "Den säger mig att jag inte tror att jag vågar säga att du redan har mig alla de gånger du är otålig & tydligt jobbar med tålamodstivster. Alla de gånger jag vill komma närmare & säga att du inte behöva vara frustrerad eller tjurig. För, egentligen har du mig redan. Så mycket någon nu kan ha någon. Men jag är rädd att uttrycka det. Jag tror nämligen att du ledsnar då. Förlorar gnistran i äventyret & slocknar. Att du börjar lyfta blicken & spana efter annat du behöver kämpa lite extra för. Tror att du gillar just att inte riktigt veta.". Jag såg på honom & log. "Speglar de här tankarna dig själv?" kontrade jag. Som jag ser mig själv i honom, han i mig. Vi nickar ikapp. Brutalt ärliga. Jag tror inte att vi någonsin kan veta att den andre finns kvar. Hur kan en lova något sådant eller ens försöka uttala det? Just nu finns du här & på samma sätt finns jag. Jag hoppas att vår resa pågår länge till. Det är det enda vi kan säga. På det viset har vi varandra. Det gör mig bara än mer nyfiken, inte flyktberedd. Kaffet är redo, många dagar till. Och mer än så.

Ananda Giris mantran tonar ut den här kvällen & jag lät precis en väldigt liten hand glida ur min egen för att falla in i sömn. Har Vera här sedan ett par timmar & jag får inte nog av att betrakta henne i allt vad hon gör & uttrycker. Så självklart det är att hon finns här nu. Minns för länge sedan hur jag fantiserade om att Sara en dag skulle ha barn & att jag skulle vara en stor del av det barnets liv. Nu är den verkligheten så sann som någonting nu kan verka sant. Även T har varit här hela eftermiddagen & kvällen. Har betraktat hur hans ansikte lyst upp av henne & hon av honom & hur jag önskat att jag själv kunnat dela deras energi. Känner mig vemodig, ofantligt trött & mest som en åskådare till alla de scener som utspelat sig idag.

 

Har haft svårt att sova. En irrande oro i kroppen som inte fick ro förrän Hanna drog ned mig i sängen igår eftermiddag, väl medveten om att jag inte skulle komma att ens försöka slå mig till ro utan hennes konkreta närvaro. Hon & jag bredvid varandra. Jag som fick krypa tätt, tätt intill henne där jag till slut somnade som efter ett hårt slag. Hennes lekande händer över mitt hår & jag utan behov att vara någonting särskilt alls än där, här. Vaknade med en känsla av nytt hopp som blev tydligt också när Peter dök upp för att dela en del av det han bär runt med. Drömmar, önskemål & rädslor. Uttalanden om hur vi upplevs från hans perspektv, hur vi båda flyger fritt & nära. Hur gott våra flygturer gör men även hur de föder mersmak som inte kan gestaltas annat än i våra separata inre.

 

Vi drog & klättrade sedan, sista gemensamma klättringen på länge där jag även mötte T & blev glatt överraskad av att han leker, skrattar högt & påminner om ett barn ibland. Först då slappnar jag av & börjar känna mig tillfreds & mottaglig. En spontan famn från hans sida inger lugn & lust att lära känna lite mer.

 

Inatt kröp vi nära varandra hon & jag, lite närmare än vanligt & utan ord tog vi vara på den sista vilan tillsammans på länge. Det har vibrerat av avskedets början en längre tid men när det väl är dags griper det tag, ordentligt & lika brutalt som det är ömsint. Gick ut genom dörren imorse med ett snabbt hejdå men med ett desto starkare tryck i bröstet, av en eld i strupen. Ibland kommer det över mig. Känslan av att det är omöjligt att vi ska skiljas. Som ett trotsigt barn vill jag spjärna emot. Inte för att jag vill att hon ska göra nåot annat än vad som är rätt för henne & det är just den här avresan. Men, jag bara älskar att dela livet med henne alldeles bredvid. Drog sedan till sjukhuset med Sara ty livet händer oss, gör honom fånge i obrukbara leder, käre fadern. Olustigt att se honom så. Fast i en sjukhussäng men samtidigt med nya möjligheter att faktiskt tillfriskna. Mötte hans ögon som påminner om mina egna. Kom på mig själv med att undra hur lång tid vi har kvar tillsammans, om de där trasiga lederna kommer att göra honom galen, tvärgammal, urled på livet & vad det då kommer att göra med oss? Ingen mening att spekulera kring men likväl dök det upp. Tankar bär inte på känslomässig logistik.

 

Har som noterats spenderat resterande dag med T & även hans dotter Jamila. Har inte förmått mig till att känna något alls, inte vare sig koppla upp eller krama om. Har inte vare sig velat eller försökt. Har intressant lagt märke till hur jag försökt överföra min blasséartade blick till honom, som vore det hans & inte mitt avsvalnade intresse. Har rört mig fram bredvid honom, agerat smakråd på stan, invsterat i klättergrejer åt honom (vilket betyder mer tid i klätterhallen framöver), flutit runt med hans dotter & lyssnat utan vidare inlevelse. Vi har ätit middag, har fått en fot masserad & har sett hur fantastisk han är med Vera. Han presenterar mig för sina barn som någon viktig & undrar om jag vill komma & hjälpa honom att skapa rävmysigt hemma hos honom. Total makeover i hemmet, vore bra om jag vill trivas där så som han gör. Jag hör allt men kontrar med; varför tror du att jag är bra på att göra det mysigt hemma, för att jag är kvinna?! T är en av de minst manliga männen jag känner men ändå kan jag inte låta bli att måla ut honom som om han vore just det. Bara för att jag kan, för att stå emot att jag gärna tycker om tanken på att han är vansinnigt skön (och kanske till & med lite manlig) & stark gärna får hålla om mig hårt som fan. Det är sexigt att han inte går att brotta omkull, att han är lite svår att få på fall. Vill jag fälla? Betyder det något?

 

Utåt sett, en riktigt fin dag i att lära känna men ändå har dagens största möte varit då vi landade på en affär där min blick mötte en svart marsinshanes ögon. Hade lätt föredragit att dra mig undan med den där figuren & tuggat gräs under en tova någonstans.

 

Visst kan vi ses igen svarar jag honom nu ikväll då han föreslår det medan jag samtidigt förställer mig att han inte menar det. Ändå är det mitt & inte hans inre gästspel av likgiltighet. Allt är som det ska & snart känns det nog som om magen är full av solig mango igen. Bara inte just nu när mensverken från helvetet krälar runt i kroppen & jag inte hunnit balansera upp insikten om att Hanna inte kommer hem imorgon. Me and myself again. Jag vet om att jag ska skatta mig lycklig över att vi har varandra såhär nära hon & jag. Symboliskt & öververkligt vackert att vi båda vaknade idag & blödde. Ett halvår har det tagit för vår mens att synkroniseras men stadigt har våra båda cyklar närmat sig den andres. Så, på dagen som vi ska skiljas åt händer det. Blod & den närmsta förening. Sisters, united.

 

Jag har mött en människa i livet som jag delar precis allting med. Som jag älskar henne. Vi finns & vår resa fortsätter. Saknaden är bara outhärligt stark, redan. Märker hur jag ivrigt vill att något som berör mig starkt ska dyka upp, hur jag går in i rena attackbeteendet utan att vilja stanna upp & genomleva nuet.

 

Ögonblick från mötet med Far idag. Snart bättring?!

 

 

 

Vaknar upp denna söndag med en skön känsla i kroppen. Hjärtat slår lugna slag igen. Ser hur Hanna rör sig snabbt, intensiva dagen-efter-rörelserdär hon sitter i köket medan jag ligger kvar & sträcker ut varje del, säger god morgon. Känner igen de där rörelserna. Som om det pågår en slags fysisk kompensation, förflyttning av fysisk materia för att kompensera & balansera ut ett mer dimmigt huvud som vittnar om rus & fest. En dimma som inte känns. Än. Men den finns där ändå & ger utslag i form av intensitet mer än tillbakalutat läge ibland. Ligger kvar & vi minns gårdagen en stund. Juicen i hennes glas ser ut som ett hav & jag vill simma där i. 

 

Han var här igår, T. Målad & vacker. Såg honom & närmade mig. Han närmade sig också. Gick ännu närmare, blev lite för nära då & han backade. Samtidigt som han säger att han vill ha mer av mig, att vi ska dra någonstans bara vi två. Men backar lite till. Jag går närmare. Varför säger din kropp & dina ord så olika saker? Jag undrar men säger det inte. Tar hans ansikte mellan mina händer istället. Fixerar hans blick. Han ser på mig, ler & viker undan. Varför viker du undan? Min fråga är utan undanflykter. Är jag för nära? Jag tar ansvar för att uttrycka vad jag önskar mig, behöver & visar var mina gränser går. Och, utgår från att andra tar ansvar för sina önskemål & gränser. Går jag för långt så får du säga ifrån. Jag litar på att du gör det T. Han  ser på mig igen, säger att han kan vara tydlig, inga problem där. Skönt att höra men är det sant? Spelar det någon roll? Jag kör rakt på. Han vet vad som gäller. De mörkt bruna ögonen är så mjuka att försvinna in i, hans händer som lite vagt tar tag i mig tänder lust & mersmak i mig. Vill lära känna den här människan mer. Det är ett andetag som genomlevs. Andas in & vi kommer närmare. Andas ut & vi glider helt organiskt lite längre ifrån. Så kan det fortsätta, om vi önskar. Jag vill ha mer men jag märker att vi har olika språk. Av vana, av vad vi relaterar till,  Får tips om att istället för att lägga locket på, dra på skorna & söka nya stigar istället tro på att han menar vad han säger & våga fråga om vad de där fysiska uttrycken betyder. Jag utmanar honom, det är tydligt. Och han utmanar andra sidor hos mig. Kanske inte utmanar det jag önskar i form av vilda tag (än), av tantriska explosioner eller ens vildaste passion men just för att dessa sidor inte nås & jag fortfarande (och kanske på grund av det) vill ha mer, så möter jag nya sidor hos mig själv.

 

Det är spännande & lugnt på samma gång. Omtumlande.  Idag vill jag vara hos dig, helt nedborrad runt dig & dina barns armar & ben, halvt tappade mjölktänder & Tonifnittrande skratt. Jag vill ta hjälp av Nion för att kittla dig våldsamt & falla pladask ned bakom dina öron som en liten räv. Vill ligga där & falla ned bland ogreppbara moln & skapa sagor även om du bara greppar hälften av mina abstrakta & jag knappt några av dina vardagsrealistiska skildringar. När du talar om sport (och hockey, gisses vilken norrländsk parodi) så talar jag om tantrisk dans. När du pratar om din dag berättar du om vad du åt till lunch & vad din chef heter. När jag berättar om min så handlar det om vad som känts & vad jag drömt på mellan raderna. Sterotypiska könsroller gestaltade; inte sant? Ändå vet jag att vi båda kan vara allt. När du säger att du tror att männens tid är förbi & talar om hur bra SCUM-manifestet är; då vill jag vara ännu närmare & anar hur mycket vi kan mötas i om vi båda bara vill.

 

Bye autumn, hey clown-festen har kommit & gått. Ut klädnad till ytterligare en maskerad (för vad är inte en maskerad, en teater egentligen?). Utstyrsel av kreativa uttryck, dans, galna uppdrag, lekar & sådant som hör till. Möten med nya bekanta & med gamla vänner. Bröder, systrar, hundar, syskonbarn & andra figurer. Hanna var Kaotika, en spegel till var & ens inre explosion & jag var Don Juan de la Muerte; lustens spegel. Vet inte hur mycket lust jag lockade fram & uppmanade folk att se. Kände mig rätt inne i mig själv & dold bakom svarta linser. Upplevde en trötthet i kroppen av dagens långvariga panikångest som gjort sig tydlig igen första gången på över ett år & det tär.  Dags att reflektera kring dess orsaker & konsekvenser av samtidens tillvaro. Viktigt att lyssna in & leva efter inre önskemål & behov, att kunna avgränsa & prioritera umgänge & tidsbokningar.  Så lätt en fyller tillvaron med en relation som plötsligt blir en + några barn därtill, heltidsdagar som förlängs till klätterkvällar, tider i simbassängen där jag inte kan sluta tävla med alla andra vattendjur. Sociala uppdrag; ett hjärta som både längtar & är överfyllt på en & samma gång. Hanna som snart, snart drar & även det i sig en separation, ett kapitel som ska avrundas för något annat som tar vid.

 

Är hemkommen efter en lång promenad som plötsligt & oväntat slungade mig in i rollen som relationsrådgivare (tillika självständighetskrigare) för närstående i behov av att ta sig ur destruktiva tvåsamhetsförhållanden. Ibland fastnar en, lopar i kugghjulet, det blir förstoppning i relationstarmen & enda sättet att få igång systemet & skapa förändringar är att tillsätta nya perspektiv utifrån (ring en vän).  Har suttit & lyssnat, varit brutalt ärlig & tydlig, kärleksfull & kramat om. Beundrat & förundrats.  Både ve & fasa, grattis & hurra. Hoppas att det går vägen nu. Så lätt en tycks fastna i att bekräfta sig själv genom förhållandet med en annan människa; så till den grad att en själv som egen fristående person förminskas & tillintetgörs. I will not go there men jag är ingen supermänniska. Är lycklig över att just nu stå bortom detta med tron på att min egen väg att utforska relationer på ser väldigt annorlunda ut.

Viktigt att vara medveten om vad vi bygger en relation av redan från början. Att den inte föds ur behov utan att det är något vi skapar. Jag behöver inte chokladen men om jag tar mig en bit eller tre så njuter jag av dem. Kanske behöver jag den inte imorgon bara för att jag njuter idag men det är möjligt att jag vill ha mer. Problemet är inte att känna behov men att vara medveten om att det finns där; att se vad som triggas när kärlekspiralen är igång. Hanna & jag pratar om det här där hon kallar det för behovsalarm som går i linje med förväntan & besvikelse. Så fort en tror sig behöva något bortom sig själv på det sättet så hamnar en även utanför sig själv & förlorar intentionen om kärlek som en bar med sig in i relationen. Inte underligt om tystnad & ensamhet börjar växa som fuktigt kvävande mossa då, i i självaste begreppet kärlek. Allt förvanskas, förvrids & snart finns inget kvar som någon kan relatera till eller ens vill ha. Bara kladdar fast av renaste vana.

Är glad över Peter som ofta ringer mig om morgnarna där vi talar vilt & glatt om queerfeministiska relationsteorier & om polyamorösa manifest. Sedan är teori & praktik ibland helt vitt skilda ting men intellektet, det stimuleras fullt ut & vi vrider & vänder verkligen på allt. "Hos mig kan du tala om allt du förmår & vill" säger han. Jag vet att det stämmer & jag gör det också. Men, ibland ber jag bara att han ska hålla om mig länge & hårt. Som igår. Det starkt irrande hjärtat dansade tango mot hans bröstkorg & ro & panik flöt samman i mig för at långsamt tona ut. Vi talade nyss. Han hör & känner vad som händer här även långt bortom det som sägs. Han finns nära & det är som att finna skatten på kartan (under mina händer) Att som igår äntligen få möta hans allra dyrbaraste, det nya barnet med det underfundiga namnet Etta & hålla det nära mig samtidigt som hans andetag är nära mitt eget, det är glädjens kabaré. Nina Kinert är signaturmusiken för den här söndagen & jag har inte krupit ned någonstans idag. Inte hos T, inte med Hanna & inte heller med mig själv. Dags för djupdykning med närstående rävsaxen nu.

Ögonblick här nedan. Mellan raderna pågår allt & ingenting.