Nedslag.
Mycket rörelse & mellan rader på senaste. Inte mycket noterat & med orden greppat. Därför, spridda skurar av det liv som hela tiden görs i olika tagningar.
Först. På väg mot Småland, tankar från ett tåg sjunde augusti.
Så börjar hösten anta en tydligare form, även i år. Luften har blivit tunnare till min stora glädje & mörkret sänker sig om kvällarna. Kvällar som görs allt mer stillsamma under förevändningar om att det ändå är en dag imorgon. Det är inte längre aktuellt att göra dagsplaner & våra, mina & guldlocks aktiva sätt att lära känna varandra på saktar ned en aning, våra rörelser med varandra blir stillsammare. Jag fyller dagarna med i första hand jobb & jag går in för det, ger det allt för det ger mig så mycket tillbaka. Jag spenderar mycket tid med M, personen jag anställt inom projektet. Det underlättar, ger mig stöd, perspektiv, bollplank & näring åt inre tankeformationer att inte arbeta som en ensamlöpare, även om jag trivs med det också. Mer ensamlöpare än lagkamrat, det kan erkännas. I nuläget med M som medkreatör trivs jag som bäst. Det är också med henne som jag stärker upp denna hösts huvudfokus: stark kropp, bygga, träna motiverad & få kontinuitet i en ny form av träning. Vi går också en husvisning & det blir tydligare för varje gång vad det är jag drömmer om gällande plats; utrymme, funktionalitet, känsla.
H frågar mig om jag ha med mig J i det här drömläget & jag svarar efter en viss eftertanke att jag ändå, i nuläget är bered att göra det ensam. Men vill du flytta ihop med honom? fortsätter hon undrande. Där är jag rakt på sak, ja. Det vore fint att få prova. Testa varandra, dyka närmare. Men, jag har inte bråttom. Ingenstans är vi på väg annat än närmare & den formen är inget att jaga, snarare finns den redan i oss båda. Jag vill att han finns, att vi får finnas länge. Även om tiden om dagarna inte räcker till oss så gör kvällar & nätter det. Igår när kvällen gränsade mot natt hade jag sovit sedan ett tag. Jag vaknar till av att dörren sakta glider upp till sovrummet & jag ser konturerna av hans nakna gestalt avteckna sig i dörröppningen. Självklart på ett sätt, att han plötsligt finns där om natten, att han kommer till mig för att avrunda dagen, få avsluta närmast även om jag själv avslutat tidigare. Det här i sig är också ett sätt att lära känna. Hur vi viger tiden åt den andre, hur vi allra helst låter andetagen blir djupa & lugna tätt intill, en hand i den andres. Samtidigt, väldigt mycket med tydliga egna konturer. Mitt liv är inte halvbra utan honom. Det är bra, ett rikt liv. Hans liv är också betydelsefullt & rikt. Vi är den andres bonus, strössel på kakan. Igår natt kröp han intill mig, åt mig med hunger, fick mig att andas tungt & sinnet att vakna. Det är det vackraste som finns, att få älska någon så. Att bli lika älskad tillbaka. Och han låter mig veta det. Ser på mig ibland, stannar upp i allt; ser mig djupt i ögonen & säger de orden. De landar i mig som något som smälter, blir en del av mig. Jag är inte verbal på det sättet men jag tror att han vet ändå. Log sedan han ätit upp mig som en utsvulten, log över hur vi formar våra kroppar efter den andres, hur de finner vägar in, hur de tycks ha ett eget liv där de också som kroppar älskar med varandra utan sinnen, inga tankar, bara hud, känsla. Somnade nära, vaknade som ett barn som dag efter dag får den bästa av presenter, en kyss att bygga en dröm på.
Ska resa till Småland några dagar nu. Fira Ida som jag inte sett på länge. Vattna lite relationer, även träffa Sophie & Lilolove, mina chosen ones. Glädje att få mötas i den småländska skogen. Några dagar med mig själv, zooma in lite mer. Jag behöver det. Beskedet om att P har gift sig med Calypso har fått mig att kanske första gången någonsin vilja slå ned en annan människa. Inbillar mig att det vore befriande skönt att få slå ned henne. Rikta in all ilska i ett enda slag, slå tillbaka. Hon har genom sitt undanhållande, sitt orena sätt & total avsaknad av respekt & systerskap slagit ned mig. Ett sånt jävla svin. Jag vill nita henne. Och det är skönt att få tänka att jag vill göra det. Tänka & handling, ibland helt skilda världar. Att låta tanken innefatta allt, även tankar om våld känns ofarligt. Det är djup, intensiv avsky i känslan i kroppen. Jag vill inte ha den kvar länge, inte låta den förmörka. Dags att städa upp lite. Att se vilka som bör finnas kvar, som verkligen är ens valda familj. Revidering, uppdatering & summering. Det pågår en städning just nu & effekterna kommer att vara ett ännu större ljus & tydlighet kring den valda familjen, vilka som faktiskt ingår. En del försvinner, nytt tillkommer.
Jag börjar se det som en ganska mysig resa att H & E flyttar in om en dryg månad. Min & E:s tid att finna varandra på vårt sätt, att jag & min fru får kvalitetstid bortom kostymer & kammade hår. Om du behöver sen så kan du alltid komma till mig, har J sagt någon dag då jag tvivlat på hur det ska gå att dela. Jag förstår att jag är van att äga mitt utrymme, mina rutiner, vanor, min tystnad. Det blir en del utandningar för mig. Givetvis också för H & E. Särskilt för H som provbor i en stad hon inte ännu vet hur hon vill förhålla sig till; vad är ett hem & vad är det inte? Att vara gäst på en plats, att inte ha sitt eget någonstans. Jag förstår henne & jag vill ge henne allt & lite till. Jag hoppas att min famn, min närhet, våra morgnar, våra skratt kommer att bli en del av hemma som får stor betydelse.
Och en höst med J. Förra hösten, hösten för ett år sedan var på många sätt brutal. Den var mycket gråt, tung uppstigning om morgnarna, ett nytt jobb som varvade hjärnan till högintensitet, nya sammanhang & ett mörker utomhus som kompakt tyngde ned. Det var också utmaningar jag hade längtat efter, nya kapitel & andra möjligheter. Det blir ytterligare nytt denna höst. Betydligt mer ro & mysighet.
Nytt nedslag, noteringar, Luleå igen.
Återvänder hem. Dagarna i Småland har passerat, haft grymma dagar. Hängt med andra kvinns, vänner med många gemensamma nämnare, folk från min malmötid. Befriande att vara i det egna feministiska sammanhanget där folk är genomgående genusmedvetna & där den politiskt korrekta normen närvarar & guidar, utmanar & inspirerar. Här är det lesbiska norm, kött finns inte i tanken ens, samtalen handlar om det som både skiljer en åt & förenar. Det är en frihet i sammanhang där kvinnor skapar fristad i värld som i övrigt är en seglivad mansvärld, här där kvinns sköter allt med varandra, barn & gifter sig, bygger hus & hela liv. Blir påmind om hur viktigt det sociala sammanhanget & gemenskapen är för växande, för känslan av att tillhöra. Att vara en del av något större. Det här är mitt gäng med gemensam målbild, vårt språk som jag på flera sätt kan dela med lite för få vänner i norr. Blir påmind om hur viktigt det är för mig att ha mina feministiska sparringskamrater, andra som också förstår, som ser & delar.
Är plötsligt på jobbet igen. Så dyker han upp, guldet, står där på mitt kontor efter några dagar ifrån & det är överrumplande hur det känns i hela kroppen bara av att se honom igen; benen vill alldeles mjuka, pulsen rusar & leendet fastnar bakom öronen & jag glider in i hans famn, väldigt, väldigt kär. Nakna. Öppna blickar. Skratt. Hur nakna kan två människor vara för varandra? Vi är inte på väg någonstans, är exakt där vi vill vara. Som två avatarer smälter vi ihop, som om något djupt inne i mig tar tag i dig, låter oss bli till ett & förgrenas. Pulserande & starkt, i stunden är vi oövervinneliga, är vi eviga. Han känns, i mig. När i somnar den kvällen andas jag in hans hud, smeker den mjuka nyklippta nacke. Att han är min människa nu! Den människa jag vill allt, precis allt med. Vars hud får mig att sjunga i kroppen, alla andetag att slappna av, bli organiskt följsamma. Vaknar till några gånger den natten, noterar att han är kvar, att han finns. Vaknar ordentligt när morgonen kommer, lycklig.
Andra nedslag, från osorterade ögonblick, stunder.
Mitt privata sociala liv tråkar ut mig. Får en säga så? Jag behöver något nytt. Behöver bredda.
Ett telefonsamtal.
Ett tidigare kommunalråd, en man som kommit att betyda mycket för mig, både som politisk förebild och medmänniska, Karl Petersen skriver just nu på sina memoarer och vi har just haft ett telefonsamtal om engagemang, om solidaritet, om att inte ge upp vid motstånd utan snarare se att en god idé och motstånd är ett vinnande koncept för framgång, vi har båda lagt våra motstånd som medaljer till hjärtat. Vi talade om det som varit viktigt, om hur allt på ett ögonblick kan förändras, tas ifrån en om vi inte fortsätter att vara vakna & modiga. Det är svåra tider nu, det behövs mod. I sina memoarer skriver han in mig & Sophies arbete i historien, i Luleås historia. Som något av det mest avgörande som förändrat Luleå för all framtid. En ny stad skapades i och med arbetet för allas lika rätt, med den regnbågsfärgade flaggan hårt i näven gick vi genom motstånd av eld & aldrig är vi framme men resan vände upp & ned på en hel kommun. Känslan av att vara vara en del den här biografin, staden, historien gör mig stolt.
Kärleken som gör en enormt liten & samtidigt stark, stor.
Hans hud under mina händer är både hemma & lånad. Som om allt är starkskört, allt i ett. Jag drar in doften av hans nacke, andas djupt in honom i mig & vill att han slår rot, stannar kvar. Det här, vår relation byggs för varje steg vi gör, mellan orden & planerna, i nuet & stillhet, medan vi springer jämsides genom skogen & då vi älskar varandra & med, då vi smälter ihop & faller isär, ännu närmare än någonsin & då vi somnar närmast om kvällen. Ibland lindar jag mig så nära att hans utandning blir min inandning & jag slås av tanken att jag dör om allt försvinner. Sällan tänker jag så nuförtiden, att vi är rangliga, förgängliga. Oftare märker jag att jag tror på oss, långsiktigt & på fullaste allvar. Ändå. Visst är inte allt bara enkelt. Ibland är jag liten. Som då jag tvivlar, då jag förlorar greppet lite, då jag tror mig vara utmanad, förlorad. Svartsjukan, intressant när den passerar, glider in i en med rosentagg, fastnar. Besudlandet, hur tankarna förvrids som tarmvred. Låga, mörka fantasier då guldet är på resa & träffar en kär vän som jag aldrig mött. Jag tänker: En middag blir ett par öl, blir ett hotellrum, blir gränser som inte längre ser till synes lika skarpa ut. Ett ”imorgon är en annan dag, skit samma” bara. När lusten blir till ett inre vrål som letar sig fram & ut, blir till hungriga fingertoppar som vägrar motstå frestelsen av den andre där intill. Ni ger efter, min älskade i den andres händer & min älskade som lika deltagande & aktivt utforskar & gör allt nu som är härligt, det som blir ett ångestmoln imorgon men imorgon är i stunden en evighet ifrån. Tankar om att jag nästa dag möts av ett telefonsamtal, en röst som låter tom, som avslöjar sig bara genom att inleda med en överdriven kärlekstörst, den sista stunden när allt fortfarande verkar som vanligt. Livet bjuder på så många allra-sista-stunder att samla på & vår sista stund är säkert vemodigt vacker för mig som bara anar oråd men saknar insikt. För dig är den säkert ångestfull med starkt bultande hjärta, med sorg & oro för att att faktiskt blivit förstört för natten då allt rämnande för lusten. Så därefter, sanningen om gårdagen & allt som alldeles just var en kärleksrelation med framtidsdrömmar upplöses, kärleken blir till blott en dröm, slaget i magen blir dränerande & vi dör, där & då dör vi bara. För mig, i en stank av bitterhet, sorg & cynism. Jävla tankar, vilket huvud jag har. Lika bra att erkänna, så himla rädd för att du ska försvinna. Aldrig har du gett mig skäl att tvivla på dig, inte du. Aldrig du. Bara min egen historia.
Det sociala livet står likt en växt i mitt fönster & vissnar.
Jag känner en trötthet för att ta tag i alla icke-tillräckligt vattnade relationer. Mycket lättare att låta dem vara. Jag vet att jag får energi, att jag behöver mina vänner, the chosen ones men ännu mer behöver jag de obefintliga tomrummen, de knappt existerande stunderna efter jobbet & mellan sängdags till mig själv.
Dessutom, så mycket enklare det är att hänge mig åt J när det väl finns en stund för något sådant då han är precis där jag själv är; ständigt överhopad med arbete & väldigt, väldigt nöjd med att bara få ligga intill, prata ur sig dagen, smekas till närvaro & avslappning. Vår relation är kravlös, där finns ingen outtalad idé om att vi ska sprudla av kreativa idéer, vara fulla av fokus för ögonblicket. Genom att det inte finns något krav så slappnar jag av, närvaron tillsammans blir ännu större.
Det känns som att vår relation a l d r i g prioriteras säger H. Som att vi bara får left-overs. Jag lyssnar, känner mig ännu mer trött. Om vår relation bara får left-overs så får den iallafall mer än alla andra relationer jag har. Och relationen till mig själv, med mig själv, den går på game-over, sparlåga. Då är det svårt att räcka till. Att nå ut. Att vattna.
