I vår zon.
De flesta rader jag lämnar är främst om den stora resa som pågår, ett urvalt kapitel att beskriva från en hel bok vars skrivande pågår. Så mycket som berör mig, som är viktigast.
Ändå väljer jag att beskriva hur växandet genom guldlock sker. Jag behöver det.
Igår.
Först lekte vi fram längs gatorna. Han var mitt drag, jag jagade efter honom & rörelse, efter ännu mer svett & en stundande avslappning i kroppen. Spontant styrde jag oss mot vattnet & utan vidare tanke slet jag av mig allt & sjönk ned där, kunde nästan se hur det rök till från min varma kropp med ett kort pysande ljud.
Barfota, blöt & väldigt glad strövade vi hem sen.
Bokade boeende i Amsterdam. Vi kommer att spendera fyra dygn med varandra på okänd mark på gemensamt äventyr. Reser om lite mindre än tre veckor.
Brottade ned varandra, ömhet som gör oss lekfulla som barn. Kapitulation. Blev nedbäddade. Väl placerade ansikte mot ansikte. Smekandes den andres rygg, sakta. Kände hans smekande tag längs med ryggraden, upp i nacken & genom håret. Närvaron i rörelserna, hur mottaglig min kropp var. Drog mina naglar längs med hans ryggtavla, över skinkorna, ned över låren & upp igen. Landade över ett bröst, hans hand i min & en sugande girighet som plötsligt tog över, bad om att få vara ännu närmare. Jag vill känna hur du älskar mig från insidan. Allt det blonda mellan mina händer när han sänkte sig över mig & formligen lät sina kyssar skölja över mig samtidigt som han fanns överallt, i mig. Jag ville gråta, skratta högt när känslotsunamin vällde genom mig, när jag lät mig ägas & äga själv. Varje rörelse & stillhet, allt blev ett, jag i honom, han i mig. Jag dör för dig & jag blev Silvana Imans Min Zon-personifierad & låten i sig konkretiserad för vi blev två naturkrafter, omöjliga att förhindra, mer att njuta av. Att älska med en människa så. Att älska en människa så! Ett lugn i mig, en vetskap om att vi är lika nakna nu. Sättet som han rör vid mig. Känslan, efteråt då vi båda är omhållna, genomälskade. Kan en somna mjukare än så? Eller vakna mer nöjd följande morgon? Jag är tveksam. Det är lycka i mig.
Vi är ett bra team nu. I söndags drog vi ned till havet; min moder, guldet & jag. Åt middag på stranden, min mor som fick se glädjen i mina ögon över personen i min hand & jag såg hur hon smälte, bjöd in J att vara en del av familjen. Jag & J som kastade oss ut i havet, hud som blänkte & ryste. Den finaste sommardag, svår att beskriva utan klischér. Så länge som jag önskat det här. Och nu är det sant.
Challenge yourself, grow.
Kom hem i gryningen & dricker morgonkaffet, alldeles mörbultad i kroppen. Körde midnattsloppet igårkväll. Jag & Ewelina.
Tågresan dit fylldes av samtal om allt från dold sexism inom solidarisk partipolitik, om turisterna i the red light distict i Amsterdam, om BDSM, om att skaffa sig rebounds som inte fungerar & mycket annat. Givande resa, många skratt. Själva loppet var något av det vackraste jag sett i löparväg. Det slingrade sig uppmåt genom skogen. Passerade fjällbäckar & många nyanser av grönt. Den, hela utmaningen var också något av det tyngsta jag gjort- och jag genomförde det. Fick slita fram allt jävlar-anamma i mig, bara köra vidare när huvudet körde fast i tankar om att ge upp.
Jag förgyllde loppet med tankar på mötet med J som passerat någon timme tidigare. Han som dök upp hemma hos mig, känlsan som han väckte i mig direkt. Så lycklig jag kände mig över att få luta mig över honom, kyssa de där läpparna & veta att han vill ha mer. Det blonda håret som blivit längre, somrigare på samma sätt som mitt eget. Båda som på hemmaplan gärna drar på oss varsin keps, slappnar av & allt blir enklare, ljusare & lite skönare tillsammans. Han som gjorde sig rolig över hur jag ska kunna vilja vara med honom som skallig femtioåring, min oförmåga att kunna se oss i framtiden när allt är så mycket nu. Han körde mig till tågperrongen & den kysses vi möttes i där sa precis allt jag behövde. All in & fullt ut. Förut fantiserade jag om att det skulle bli vi, att skulle våga någon dag, vara varandras människa på något sätt. Det här är ännu bättre än tanken om det. Att vara så övertygad & så perfekt välplacerad i en känsla, magiskt.
Så. Jag sprang vidare medan adrenalinet pumpade. Fastnade i lera, drog upp foten & fortsatte. Snubblade av trötthet i branta stigningar, fortsatte. Svidande känsla i magen, chockade kroppen. Fortsatte. Nådde toppen & rann ned på marken. Done, check! Möttes av Ewelina som brutit loppet, varmaste famnar från henne. J som plötsligt ringer & där står jag på toppen av Dundret med blicken mot Kebnekaise i fjärran & med kärleken & tröttheten i kroppen. Nöjd, lycklig, rätt knäckt. Jag som berättar, han som kontrar med ord om stolthet & kärlek, om hur han vill följa med mig nästa gång till den enorma utmaning jag anmält mig till. Dundret extreme running i augusti. 22 km löpning. "K 22 är det ultimata kraftprovet för alla löpintresserade, 22 km med 700 höjdmeters stigning över Dundrets toppar, med Sarek och Kebnekaise i blickfånget och mjölksyran pumpande i hela kroppen!" Efter nattens lopp fasar jag en del men önskan om att leva på gränsen är större. Challenge yourself and face your fears. Jag vill vara med dig där, ta emot dig med blåbärsopp i termos, med extra kläder, med stolthet & kärlek finnas där säger guldet åt mig i luren & det gör mig ännu mer motiverad.
Extreme alltså. I slutet av augusti.
Vi åkte hem i en väldig snabb bil inatt & jag var slutkörd, illamående & overkligt trött när jag gled ned i sängen med en spinnande Miss P intill mig. Denna kattvän som blivit så lojal & familjär med mig. Alltid intill mig om natten, helst så nära som möjligt. Spinnande, vill bli omhållhållen (!). Pratar inte högt, visar med sin kropp, med sina stora blå om vad som önskas. Hon höll mig sällskap länge den här morgonen, fick mig att sova ut. Följde med mig till kökssoffan & morgonkaffet sen, fortfarande alldeles intill mig. Som jag börjat älska henne. En del av min kärna till familjeflock.
Skönt att landa här. Genomkörd kropp, några kärleksnära dagar bakom mig. Cyklade till systern i ösregn häromdagen. 2.2 mil på cykeln medan regnet formligen sköljde över mig. Nådde byn där de lever & lockade med systern & Veravilde på skogsäventyr i regn. Somnade sent den kvällen, nedbäddad i huset & väcktes efterföljande morgon av det älskade systerbarnets lek, alldeles intill. Livskvalitet, att vara samlad.
Strör lite socker på mig själv
Det är bara att rodret & gör något av det. Hela dagen har jag gått i väntan. Väntan på nya öppningar. Lyssnat, smugit, svurit men sedan öppnat blicken, försökt att inte bara höra utan verkligt lyssna mer. Inåt.
Regnet har fallit idag, gjort luften syrerik, mina ben springsugna. Lämnade jobbet tidigare än planerat, bara för att jag kunde & för att skogen lockade. Ut & sprang. Regnet gjorde mig lugn, dofterna vaggade in mig i stillhet.
J dök upp hemma i lyan sedan. Jag tänkte; allt som är nu är nu. Han påminde mig om att vi lever mer pararellt än gemensamt. Han kom med en mjukglass, som en sommar bara för att jag skrattande bett om det i telefon en stund innan. Han smälter mig men rycker också upp mig ur dagdrömmar. Han lever i sin del av den verklighet han skapar. Jag i min. Att luta sig mot den andre är inte möjligt i vår ekvation. Han har sina intressen som är kontraster till mig själv. När jag längtar efter skog är det berg han suktar efter. Det gör att vi behöver rasta oss själva. Att vi möts när vi är närvarande i egna andetag, då vi sträcker ut en hand & bjuder in.
Då han laddar upp för festligheter med sina vänner laddar jag benen med löpning. Då greppar jag tag om spontaniteten & anmäler mig & en lika spontan vän till ett utmanande lopp i dundret, i midnattssol. Start nu på fredagkväll. In i natten bara.
Vi är mest som strössel i varandras händer för närvarande, vi är glitter & glamour & middagar med eftertanke, vi är badkar med bubblor, är långa sovmorgnar, är american pancace till frukost, är en ständig smekning i närheten, är nyfikenhet, massage innan sängdags, är pussar i pannan, är vackra med största okammade huvudena i världen, är mestadels bekväma & lagom nära & tillräckligt långt ifrån.
Många skilda skurar av ödets nycker.
Han har en förmåga att skratta med hela sig själv, som ett barn med hela förtjusningen utanpå. Välgörande skratt för mig igår, en energi som hade legat tung mot marken av oro senaste dagarna släpptes plötsligt ur mig, blev ljus & lätt igen. Akrobatiska lekar & det är inte alltid de likaste barn som leker bäst utan leken i sig som gör barnen till speglar för varandra.
I gräset fanns hon med oss, min välgörare, mitt kraftdjur, Miss P som jag både avgudar & stort beundrar.
Efter leken drog vi oss in, klädde av varandra plagg för plagg som om det vore den allra första gången, en kropp, ett landskap att kasta sig över, förundras av, att luta sig mot, vara inuti, vara naken omkring.
Jag vill inte att vi är med andra såhär intimt, sa jag häromdagen. Jag vill att det är du & jag. Att det vi delar är vårt eget. Hjärtat slog vildsint i min bröstkorg när jag uttryckte min önskan, rädslan att vara ensam om drömmen gjorde mig flyktfärdig & redo att flyga, bort. Uttrycket i hans blick gjorde mig förvånad. Lugnet i hans ögon. Då är vi det, svarade han & log. Smekte mig lätt över armen, tog min hand & fortsatte att se på mig. Vi gör allt som behövs för att du ska känna dig lugn & trygg i den här relationen, med oss. Jag finns här. Är det något mer jag kan göra för dig? Jag såg på honom, att han menade allvar. Leenden hängde upp sig mellan mina båda öron, ett leende så barnsligt förjust i orden jag just hört. Sedan grät jag. Naken, ut & in på grund av allt som har hänt senaste dagarna. Med J finns det ingen chans & inte heller några skäl till att lägga locket på, att ens försöka vara sval & i kontroll. Mellan oss finns ingen låtsasvärld, ingen teater eller tillrättalagda fraseringar av ord.
Det har varit obeskrivliga dagar. En tid jag knappt vill föreviga på print.
Där passerade några dagar, målade med krita. Jag vände mig inte om när regnet suddade bort det sista.
Oro, sjukhus, brustna förhoppningar, smärta, död. En älskad syster, min hjälte. Hon är inte längre två i sin kropp men hon är själv levande & varm & verklig. Min syster. Jag undrar vem det var som kom & vände om. Så fin hen var, så liten & så ren i sin perfektion, precis som hen var där den låg framför oss. Små händer, fötter, vrister & en liten näsa med tydliga drag. Hjärtslag som just slutat slå. En stillhet som rörde till det i oss alla.
Min syster är utskriven nu. Den värsta oron släppte det tunga ankaret.
Jag började färdas mot en stundande semester, en Skottlandsresa. Satt nyss på balkongen hemma hos M. Under varsitt paraply satt vi & lyssnade till mjuka droppar & jag till hans ord, hans beslut om att inte resa med mig. Han vill inte, han hanterar det inte, han är för kär, vill för mycket, behöver ta hand om sig själv & sitt. Jag som lyssnade i min tystnad. Som kände en tung trötthet sprida ut sig i mig, som om någon hällt en termos fullt med varmt vatten i mitt blodomlopp. Kände mig ens alldeles tung, sjunkande.
Ledsen över det döda barnet. Över att jag mött min äventyrsbejakande livskamrat i M men ändå inte, hur vi var nära men intonade med olika horisonter i sikte. Hur jag fick smak på hur det är att drömma gemensamt om äventyr som jag så länge drömt om att genomföra & uppleva med full fart - hur drömmen nu segade ned som brutna kvistar mellan fingrarna.
Jag är också ledsen över att det inte blev som jag önskat mellan oss, sa han. Och jag är besviken över att resan inte blir av, över att det är som det är. Och som det säkert, av outgrundliga anledningar behöver vara nu, svarade jag.
Nå, Adjö då, avslutade jag, svalde besvikelsen hårt & gick. Ut i regnet igen. Jag är inte den som övertalar någon att vilja resa med mig. Det ska komma inifrån. Det gör inte det nu. Inte i honom. Korthuset föll, drömmen om den långa vandringen får sjunka med stenen i min mage.
På min säng ligger friluftsprylar uppradade. Inventering har pågått idag inför resan. Nu kan jag lägga ned. Funderar snabbt. Ska jag ta & genomföra en del av resan ändå, använda de biljetter som ändå inte kan betalas igen, inte en enda kronor får jag ju tillbaka. Vi var naiva & hoppfulla då vi bokade. Det blev ett dyrt uppbrott. Ska jag åka ned till Göteborg, till Skåne, bara för att? Nej. Jag vill inte dit. Inte det minsta. Jag vill in i en grön värld, in i djupa skogar & till höga höjder. Jag vill bli trött i kroppen, vara utmanad, vara tillsammans med likasinnade.
Jag behöver nog sova. Få nya tankar, inspiration.
A pridelife.
Fredagskväll & J kommer in genom min dörr & omfamnar mig stort, regnblöt & fixerar mig med blicken.
Som jag älskar dig! utbrister han & ser både lycklig & generad ut på samma gång. Jag tar emot det, hela honom & känner mig som den lyckligaste lottovinnaren någonsin. Vill du leda mig genom ditt pride? frågade han senare när vi landade intill varandra där på fredagkvällen. Om, då är jag gärna vid din sida hela morgondagen.
Och det var han. Det var nytt att kunna delta mer än att arrangera. Att kunna ta in ny inspiration & kunskap, att konsumera queeraktivismen, att själv föreläsa om hur en med hjäl av normkritik kan förbättra hälsan hos unga transpersoner, lyssna på flera historier om olika livsöden, komma nära identitetspolitikens hjärta från en rad olika håll & vara hemma, home sweet one. Hemma i aktismen, flöda fram bland genussamtal, vara en del av allt. Och, vid min sida fanns han.
Det är svårt att riktigt förklara hur glad jag kände mig genom helgen. Att vakna med J varje morgon, dela morgonkaffe, äta frukost i lugn & ro. Sedan fylla sig med engagemang, se hur det egna arbetet genom åren har gett resultat. Luleå har placerat sig på kartan som en betydligt öppnare, varmare & mer hbtq-vänlig plats idag än tidigare. Riktigt stor skillnad.
Paraden på lördagen var mäktig. Jag gick längst fram med andra eldar & såg hur tusentals människor formades som en gigantisk flod efter oss, en regnbågsflod av tro på samtiden och morgondagen. J var fotograf, ibland dök han upp & tog min hand, kysste mig, drog iväg i rörelsen. När jag såg hur små barn med allvarsamma ansikten viftade med flaggor i övertygelse om sina viktiga roller i stunden kände jag stolthet & framtidstro. Vilken start i livet, vara med i kampen om allas rätt att få vara sig själv.
Ständigt, så mycket intryck. På lördag eftermiddag tog vi oss några pauser. Tog oss varsin kall öl, sen lite mer aktivism. Mot kvällen drog vi hem & kröp ned i badkaret & värmde oss. Förut uppskattade jag att umgås med J, sedan blev det mer mysigt & nu bara älskar jag det. Särskilt hur han får mig att känna mig, vad han lockar fram. En mjukhet, ett lugn. Kvällen blev nära, så väldigt avklädd. Vi reste längs med varandra, in i den andre, in i oss själva. Vi hade upplevt den finaste av dagar. Mersmaken fanns i våra ögon, en känsla vi tog med oss när vi slöt dem.
På söndagmorgon ringde det spontant på. Utanför stod mor & Veravilde, åter hemma från Grekland. Morgonen fylldes genast av morgonkaffe, ivriga historier, av J bredvid mig, av familjen som växer.
Jag & kvinnsen skulle spendera söndagen tillsammans. Jag & J en stund ifrån men bara en stund.
En riktigt fin dag blev det. Karuseller & Frida Selander, Hoppborg & Nino Mick, såpbubblelek & många kaffe. Jag & modern & alla små guider i form av Vera & Otto, Etta & Lo.
Till slut kröp Vera upp i min famn & somnade där.
På kvällen mötte jag upp J igen & vi såg en pridefilm, Någonting måste gå sönder & under filmens gång var jag högst medveten om hur nära intill mig han satt, hur hans händer lekte med mitt hår, hur han ibland lutade sig närmare & kysste mig på huvudet. Att fortsätta hem sen, avsluta med kvällste & somna alldeles intill, en nyskapad vana jag vill fortsätta med.
Jag kan inte fundera över vad som skulle hända om allt tar slut imorgon för nu gör jag en Linda & går all in, nu väller jag fram som en naturkraft & låter hans händer forma linjerna längs min kropp, in under huden.
Jag vågar säga: Jag vill ha dig hela tiden, jag vill aldrig att du går. Vad hände med min längtan, mitt ständiga behov av egentid & utrymme? Jag är ute på nya marker & jag får nog hålla vakt på mig själv. Jag vill ha honom konstant nära. Intill, under mina händer, i blickfånget. Känna hur han glider intill, tar för sig av mig.
På måndag får jag chans att äntligen skaffa mig en bil igen! Har funnit en lovande bil i Skellefteå & det är bara att ta spontan kompdag & ge sig av dit. Jag & fadern gör en gemensam roadtrip & det i sig är ett möte som gjorde oss gott. Bilen är som gjord för mig & det är den som får leda mig hem sen.
Senare. Samma kväll. Han och jag på en strand, ett av mina smultronställen. Jag drar av mig plagg efter plagg & kastar mig i vattnet för årets första dopp. I hans ögon blir min nakenhet extra skön, blir kroppen ännu starkare & vill röra sig framför honom, röra sig för honom i lekfulla rörelser & jag gör det.
Kommer upp ur vattnet & han torkar mig varligt & gnuggar mig varm, han drar på mig plagg efter plagg medan jag bara njuter, tar emot hans mjuka händer & de torra plaggen.
Jag tänker: Det är du som är en del av rötterna vid mina fötter.
Många fler stunder som de här väntar & vi springer till bilen sen, sjunker ned i sanden, min hud ryser efter badet & jag är glad över att bilen är röd, varm, att den främjar äventyr.
Väl hemma dricker vi te, fortsätter våra samtal vars varje nytt frö föder en hel djungel av nya tankar. Miss åmar sig nära J, lägger sig under hans händer så fort hon får chansen & ser hypnotiskt på honom med sina stora blå & den tillgivenheten hon visar honom är fascinerande.
Vi kryper ihop, jag & min guldlock & håller om bara. Kroppen blir varm från insidan, en plötslig naturkraft väller fram ur mig, som en oväntat vulkan, en tsunami av lust, dammar rämnar, hela den inre världen öppnar sig från hjärtat & vill ha honom, vill att vi möts, att han greppar tag om mig från alla håll samtidigt. Kolonisera mig älskling, flytta in i mig, utforska varje dold vrå, kyss varje millimeter av min hud. Och, han gör det. Han greppar mig som ingen annan någonsin har gjort, tar sig in i mig på ett sätt som är omöjligt att vika undan från, till och med andetagen flyr, allt stannar till, det enda som existerar är den vilda hårda puls som rör sig i mig genom honom, i mig själv.
På jobbet är det lite postpride och naturkraftshögt på kärlek inuti. Jag sitter på möte men känner mig inte särskilt uppkopplad i relation till uppgifterna framför mig, lagom intresserad, nästintill sval. Tankarna dras lätt åt orsakerna till de sköna känslor jag har i kroppen. Tänker på helgen, hur vi kom ut tillsammans, blev offentliga. Kan å ena sidan ses som ganska oväsentligt vad andra tänker men å andra sidan blir det också till speglar att själv ta ställning till, fundera över. Under helgen blev vi mer Vi, som du&jag. Vi lyckas få chans till ett tillfälligt möte på jobbet & vi glider lite i solen, hans mjuka läppar, hans blick som säger mig så väldigt mycket nu. Så himla kär. Så rak på sak, så övertygande dedikerad. Det är dags, allt har sin tid & nu är det dags för oss att gro ordentligt, att växa till något överväldigande stort & gemensamt.
A pridelife.
De tänkta fem dagarna ifrån blev plötsligt inte lika många. Längtan har sina skäl att skapa nya möjligheter, tillfällen att se den andre. Plötsligt stod han där framför mig & hade jag haft en synlig svans hade den snurrat mig högt ovan allt av renaste glädjeyra. Ett kortare ögonblick av omfamning blev sen en chans att sova intill. En chans mellan två större rörelser, mellan resor. Så uppskattat hur han, hur jag ser till att skapa utrymmen för oss nu, hur vi tränger in oss två i tiden & suddar ut den på betydelse. En oväntad & väldigt glad gårdagskväll.
Först tutasstid med miss P, därefter avslappnad utandning med guldlocken.
När timmen blev sen & solen stod högt på sommarnattens rymliga blå lade jag mig tillrätta ovanpå honom, som en katt & drevs till den djupaste sömn i takt med hans hjärtslag. Även om natten var kort vaknade jag efter djupaste sömn, utvilad & nöjd över att han kröp intill mig, borrade in sig under min haka med det nöjdaste, mjukaste leende mot min bröstkorg. Det finns ingenting att ta för givet i oss, ännu ingen slentrian eller fasthet. Däremot finns ett större lugn, ett imorgon.
Jag vill göra verkstad med dig, säger han och skrattar. Jag brottar ned honom, ger honom kaffe på sängen & då vi glider ut i sommarmorgonen, sida vid sida är det som enade vid fronten. Fronten till äventyret. I hans ficka vilar min hemmanyckel & det är stort, är både förhoppningar & drömmar, frågor & svar.
Jag tonar ofta in i mig själv. Känner mig lugn, från insidan. Med på noterna, tar min egen ton, stämmer den tillsammans med få utvalda & gillar hur det låter.
Jag vill bara vara så väldigt mycket i nuet med honom. I den är mersmaken. M är i Spanien, om två veckor reser vi till Båstad, Köpenhamn, Glasgow. Halvmarathon i Båstad, vandring i the Highlands i Skottland. Två veckor med M. Två veckor utan J. Känns inte riktigt som jag önskar, det kan erkännas. Den här kärleken i mig får mig att vilja göra andra saker med J, med min livsfrände H som snart är hemma. Istället. Å andra sidan. Det är bara att gilla läget, att se det som en utmaning, ett friluftsäventyr & sedan är J i famnen igen & H i mitt blickfång.
Just nu. Mycket jobbfokus. Luleå Pride i helgen. Märkligt att stå vid sidan av. Som att se sitt barn växa upp, att ha klippt navelsträngen & bara betrakta skeendet. Imorgon ska jag föreläsa, rodda i monterplats & vara igång.
All in, pure dedication.
Att det går att känna såhär.
Längtan i hela kroppen, som om jag inte sett honom på hundra år fastän det i själva verket var senast imorse. Jag vill rinna in i hans famn & stanna där. Nu när jag insett att det är okej att känna allt, vara allt så finns det inga begränsningar för hur starkt det kan kännas. Hur hans hud är, hur pulserande vi är. Just nu är jag en naturkraft, ostoppbar. Jag tror att vi båda är det. Dedikation, all in. Allt för dig.
Kanhända rent livsfarligt men det värsta som kan hända är allt allt går förlorat. Då upplevde vi iallfall, då levde jag. För varje spenderad stund ihop vill jag ha ytterligare en. För varje tanke han delar blir jag nyfiken på nästa. Varje gång han rör vid mig stannar världen & sedan undrar jag direkt hur nästan smekning känns.
Ögonblick:
Han sitter iklädd friluftskläder, avslappnad i kroppen & läser något. Han ser så hemma ut här, hos mig. På spisen puttrar en linssoppa som är ett gemensamt projekt av våra olika favoritkryddor. Som en uppmärsamhetslängtande katt glider jag upp framför honom. Vore jag verkligt en katt skulle jag lägga mig rakt i hans bok. Som människa nöjer jag mig med att ta plats i hans famn & han släpper allt för mig, ser mig djupt in i ögonen, för en hand genom mitt hår & kysser mig. Mina händer om hans hals, en kärlek för honom som bara väller fram.
Vi två på mitt favoritberg i Bälinge. Han ser så glad ut, så nöjd & stillsam i min famn där han vilar, där vi båda lyssnar på livet omkring oss. Vi mitt i allt, tillsammans. Kaffet ur termos är vårt svarta guld, han är det korallrev jag upptäcker nya delar i varje dag. Senare vandrar vi i mitt element, i den gröna världen. Han vill lära känna den världen med mig, tar min hand & så springer vi & tjuter som yra lyckliga skogsväsen, snubblar, reser oss, skrattar högt.
Vi två som ler djupt, helt utmattade, kropparna urvridna. Ingenting behöver sägas, vi är tagna av varandras nakenhet, av den lust som stiger, sjunker & sedan snabbt stiger igen som ivriga andetag. Den girighet vi delar suger musten ur oss, ger energi, är fascinerande. Hans mage mot min egen är hypnotiserande.
Det är stort men jag har samtidigt båda fötterna i jorden, centrerade med mina egna andetag.
Den här gången går jag på magkänsla & med fötterna i jorden väljer jag rakt ur hjärtat utan omvägar. Jag vill ha honom. Jag vill vara dedikerad. All yours guldlock.
- Lite läskigt är det ändå, det här, säger han & kysser mina knogar.
- Jag förstår din känsla, kontrar jag och fortsätter: Men, den är inte min längre. Nu är jag modig & girig, nu vill jag bara vara med dig, vill ha allt.
Och det är ganska sant. Lite rädd. Absolut. Inte konstigt. Jag har vänt mig med sårbarheten på utsidan. Det är dock ingen begränsande känsla. Det här gör mig mjuk bara. Glad, lugn & med ett stilla leende som värmer från insidan. Imorgonbitti reser han iväg. Borta fem nätter ifrån mig. Känns som en evighet, tomrum. När vi ses är det gourmé.
Så glad att miss P är tillbaka hos mig. Senaste nätterna har vi legat i trippelsked, hon, J & jag. Imorse vaknade jag mellan dem & jag kunde inte föreställa mig ett bättre sätt att vakna på. Min flock, home sweet one!
Utandning.
Från skarpaste rörelse till mildaste stillhet. Igår & idag är olika världar, fria att skapa i & kring. För första gången någonsin kommer det hissas regnbågsflaggor på landstingshuset. Norrbottens största arbetsgivare som når de flesta norrbottningarna.
"Norrbottens läns landsting vill på detta sätt tydliggöra alla människors lika värde, den värdegrund som ska genomsyra allt arbete där strävan efter en hbtq-vänlig organisation är en del av uppdraget. Deltagandet på Luleå Pride är ett bra sätt att arbeta för ett långsiktigt hållbart samhällsklimat där alla är välkomna.(...) Landstinget ska verka för ett klimat som är inkluderande och välkomnande i alla led. Ett likvärdigt bemötande är en grundförutsättning. Olikheter är tillgångar men det kräver ett tänkande utanför givna mönster. På det sättet kan landstinget bidra till en välmående och attraktiv region eftersom individer oberoende av kön ser möjligheter att utvecklas och bidra till regionens utveckling. Det understryks också i den regionala utvecklingsstrategin."
Vem har varit där & dragit i trådar, vågat göra utan att fråga, lyft på gamla stenar, dammat av idéer, putsat till landstingets värdegrund & konkretiserat genom aktion om inte jag? Plötsligt har jag fått till det, förankrat mina idéer, författat text & nu ligger det ute som en regional nyhet. Genom att befästa frågorna på detta sätt möjliggör jag strategiskt det fortsatta arbetet, även på längre sikt. Nöjd!
Vem sa att en behöver bli trist & grå för att arbeta i offentlig verksamhet? J sa det alldeles i början; antingen dör du, eller så kommer du förändra hela verksamheten efter dig själv.
Snart har jag gjort mitt första arbetsår på landstinget. Vad hände med tiden?
Jag är oroad. Oroad över att den semester jag drömt om, äventyrer i the highlands, försvinner från mig. Det som varit mitt lockbete, moroten tyngre dagar. Jag & M bokade resan trots att & högst medvetna om att vår relation var skakig & diffus. Nu är den tydligare & plötsligt anar jag oråd över att M kommer att dra sig undan, lägga ned allt. Resan, gemensamma planer, todo. Vill han inte resa med mig som vän så är vi körda, så jävla körda. Då lägger inte heller jag några fler pussel. Då svär jag besviket & får lägga mig. Vända ryggen till. Än finns en chans att han inte bangar ur. Jag hoppas verkligen på det. Egen resa till Skottlands alla berg & dalar vore varken klokt eller det minsta säkert. Tyvärr.
Jag vill så väldigt gärna göra den här resan. Men, jag gör inte vadsomhelst för att komma dit.
På fredag ska jag iväg till Skellefteå, date med ludvig luringens moder, tillika min goda vän K. K & Miss P i fokus då. Snart kommer hon tillbaka till mig, Miss P med den varma blicken, det förföriska spinnandet, må-bra-djuret.
Imorgon kommer J hem. Äntligen. En vecka ifrån är en evighet. Allra mest längtar jag efter att känna hur det är igen, när han rör vid mig.
Historier om & i varandra.
En dag med struken kavaj, välborstade ord, tillrättalagda meningar & många åhörare. Jag som tar plats, som syns, som ifrågasätts, som besvarar, som inger förtroende, som tar på sig ansvar, jag som sällan hinner med allt jag vill göra, som ständigt har koppen överfylld, som har en stress i kroppen. Människor med makt betraktar mig, lyssnar. Jag höjer hakan, fäster en stadig blick någonstans, levererar. Sover för lite om nätterna, roar mig för gärna med H, min livsfrände, istället för att sova, sträcker ut telefonlinjen mellan Sverige & Tyskland i timtal, löser gåtor, planerar, drömmer gemensamt. Längtar, återförenas snart. Om dagarna är det för mycket att göra nu, stora ansvar över axlarna, luncher som för ofta intas över skrivbordet mellan ågra mail, åtminstone ett eller tre hinner besvaras innan håret rättas till, blicken skärps inför nästa uppdrag. Lämnar slutligen kontoret, tung i huvudet, trött under ögonen. Trött in i skelettet, behöver akut semester. Den semester jag inte ens har sökt. Än.
Ringer J; längtar efter en landningsbana, efter min fristad som påminner mig om lugnet jag själv egentligen har. Han svarar direkt, hans mjuka röst är som spinnande trampdynor i mitt hjärta. Han förstår mig, han är själv där med för många åtaganden, alla dessa eviga uppdrag som en glatt i stunden tar på sig. Vi tar semester på torsdag, säger han. Det jag behöver är att få vara nära dig. Få massera dina vader, röra vid dig, lyssna till dig. Efter jobbet är det bara du & jag i världen. Jag vill gråta av trötthet men plötsligt ler jag ändå, livet är vackert.
Möter sedan upp med mitt löpargäng, vinters ihärdiga, vårens framsmälta hjältar.
Och ikväll, en resa i sig. Jag såg smärtan i hans ögon ihålig, fasansfull. Däri fanns också saknad, brustna förhoppningar, sorg. Jag ville krama om honom, beskrivande berätta hur fin jag tycker att han är. Hur jag uppskattar hans feminstiska kamp, hans aktivism i vardagen, genderbendervariationer. Hur jag tycker om energin i hans kropp när han rör sig, linjerna som omger hans läppar, pulsen som så hårt slår i honom, väcker nytt fokus, gör honom dedikerad, ivrig. Älskade M. Så nära han kändes, så långt borta samtidigt. Vi två & många andra bland oss ikväll på löparpass. Mina ben stumma efter gårdagens lopp i vågrätt regn & hård vind. Min syster bredvid med det växande knyttet inuti som gör sig alltmer synligt. Min stora stolthet, hon, de. Micke som är min spegel, han som jag, jag som han med våra tvivel, vi som inte tycks falla för personer som är tillgängliga, snarare tvärtom. Vi, kärlekskrigarna. Som reser oss, som fortsätter vara stadiga med djupa andetag som guidar oss vidare, inåt.
Cyklade hem, ensam & kall. Påfylld, omtumlad, rörd.
