mellan raderna.

"Vill du höra av dig till honom då?" undrar P. Det är lördagsmorgon. Vi äter frukost & bland våra veganska pankakor har jag precis blandat dadelsirap med nyheter om Manu. Att bästa, finaste Manu har hört av sig från Spanien med en text om att han saknar mig. Och jag hymlar inte, lika starkt saknar även jag tillbaka.

 

Plötsligt är jag där igen, sittandes utanför boxningscentret på Koh Tao. Det var kväll & jag & Manu hade precis avslutat ett stenhårt träningspass, Muay Thai (thaiboxning). I mitt genomsvettiga linne fanns spår av honom, jag fanns i hans floder av svett & skratt. Vi höll om varandra medan våra spända muskler sakta slappnade av, blev till symaskinsben & sjungande adrenalin som genomfor våra vener. Sällan har jag skådat en mer attraktiv människa, kanske har jag aldrig känt den där dragningen så stark som där & då. Just så slog vi oss ned intill den andre, visste väl om att det här var vårt odramatiska avsked, när det slog mig att att jag börjat tro att vi inte setts för sista gången. Så mycket mer jag vill lära känna. "Im going to Spain, Madrid. Thats not far to Sweden then, sa han & bultade mig i axeln. Lika kamratligt kramade jag om hans hand, brottades med känslan av att vi har all tid i världen eller, att vi aldrig mer får chansen. När jag vandrade hem genom djungeln den natten nynnade jag på idén som blomstrade i mig, Im going to Spain, tänkte jag. I maj månad. Inte länge dit. Bortom alla logiska, praktiska, konkreta planer så är detta vad jag vill.

 

Det har gått ca två månader sedan vi skiljdes åt. Manu, Manu. En person som jag föll för. Så nyligen. Under de senaste åren är det sällsynt att någon har berört mig så. Det bara hände. Som i en dålig harlequinroman. Det slog till. Sprängde sig lös i min bröstkorg. Gjorde mig darrhänt, mjuk, målmedveten & lycklig.

 

Nu hör han alltså av sig & befinner sig i hemstaden, Madrid it is. Jag är i Luleå, solbrännan efter Thailand har runnit av mig men inte minnena efter den bästa resa jag någonsin upplevt. Jag återvände till P. Vi har våra utmaningar. Vardagen tråkar ut mig, tråkar ut honom. Vi gör allting ihop, hela tiden. Jag jobbar mycket, han också. Orkar inte, hinner inte träffa så många andra. Lediga kvällar är unika, heliga. Vi vill inte ta något för givet men gör det ändå ibland. Jag häller mjölk i hans kaffe bara av vana ibland, för att han ofta vill ha det just så men jag gör det utan att fråga. Han tar för givet att jag ska fira hans släktingar på kalas bara för att vi är partners, för tydligen gör partners just sådana saker. Han ler fortfarande av kärlek då jag gör mina rutiner, same procedure every evening & jag kan falla raklång, blundandes mot hans famn för att jag börjat lita på honom. Vi är växande, tänkande varelser som lever som de närmsta flockmedlemmar. Vi söker fortfarand efter balans & harmoni i den andres personliga space & utrymme. Dessutom har han ett blödande hjärta, en sorg av enorm art när det kommer till att handla om Etta. Ibland orkar han inte hålla isär sorgens olika rum & vi får brottas tillsammans om vad vi är ihop & vart sorgen egentligen hör hemma. Vi befinner oss i en mellantid av vardagsleda, rastlöshet, orosmoln, en analkande vår & en önskan om att kunna leka mer fritt.

 

 

Klart som tusan att jag vill höra av mig till Manu. Mer än någonsin. Vill boka första bästa biljett till Spanien, ta tjänstledigt från jobbet & älska mig medvetslös i ett äventyr. Ändå gör jag det inte. Allt det här som jag drömmer om berättar jag också för P. Men förklarar likväl varför jag inte kommer att ge mig av. Det handlar om fokus. Om att våga välja det vi har här. Och det sker inte av leda eller rädsla. Inte för att det känns enklare, roligare eller mer sant. Jag förstår att jag inte kan åka för att sedan återvända till vårt gemensamma liv igen. Även om det vore möjligt som en polyamorös lösning på vår relation just nu. Utan, jag bara vet att Om jag åker så vill jag inte pussla ihop oss två igen. Då skulle det ha flutit för många nya ansikten mellan oss två. Jag vill möta dig & mig när vi är raka, tydliga & i kärlek väljer & tror på det vi har. Just nu gör vi fortfarande det & då är det inte dags att redan ge sig av för att äventyret lockar. "Bara du inte ångrar dig", säger P. Om du tror att du kommer att ångra att du stannar så åk!". Hur kan en veta en sådan sak? kontrar jag. Visst kan jag undra hur det hade kunnat bli om jag valde Manu nu. Kanske hade det blivit helt otroligt bra, kanske hade han blivit mitt livs kärlek. Det är möjligt. Men jag måste bestämma mig för att jag gör det jag vill & att jag tror på mig själv i besluten. Sedan får drömmarna alltid leva, röra om, störa & nära mig. Alltid.

 

Jag vill välja dig. Även om jag tvekar lite. Jag kommer att välja dig nu. Även om vi skaver, även om jag inte når dig alltid. Eller du mig. Jag vill veta, att jag verkligen ger oss en chans. Och, den är nu.

 

Vera fyllde som sagt 1 år 8 maj & igår fortsatte firandet. Blev så jublande glad över att se vilka slags presenter hon fick. Det var flera sorters traktorer, byggklossar, kläder (inte som väntat genuskodade i rosa utan i alla andra färger. Inte heller just genuskodade plagg som kjolar & liknande utan praktiska blå byxor, coola sneakers & sådant) Vera fick en enda docka som i sig var en helmjuk variant som var väldigt icke-normativ för att vara just en docka. Annars var det just praktiska prylar med fokus på att träna motorik och annat hon redan visat intresse för som brummande motorer, klossar en kan riva ned ett dussin gånger & annat som gör henne vild & glad. Det var ett kalas för närmsta släktingarna, vilket var ett 20-tal & jag log varmt & klappade mig gubbigt om magen medan Vera klättrade runt på mig & till slut, efter ett par timmar somnade glad & trött i min famn. Tufft att fira sitt första år.

 

Trots att det sedan var kväll & ett ihållande regn så kom vi i vanlig ordning på en briljant idé Peter & jag; vi drar till skogs för årets första tältning! And, so we did. Ofta är det så, att vi bara kör. Och snabbt går det. Snart hade jag kört oss dit (övningenskörningen äro ett faktum these days, nu ger sig kvinn inte), tältet var snart uppslaget & elden brann.

 

 

 

Lätt att andas, livet kommer så nära inpå tycker jag, när regnet renar & huden knottrar sig av vind & väta för att bli alldels len & på nytt född. Låg i tältet medan mörkret sakta kom & lindade in oss. Sent nu för tiden, våren är oslagbart skön att möta här i norr. Från att under vinterhalvåret varit instängd i mörkrets grepps så släpps en brutalt ut till ljusa fria kvällar & snart också till ljusa långa nätter. Naturen ger mig ro att komma ikapp mig själv. Känns om ett lillgammalt resonemang men så är det nog & så har det varit i många långa tider.

 

Vi mötte våren igår genom ett starkt vibrerande grodhjärta.

 

 

Noterade vågor av att se det sköna i grodor som just vaknat till liv efter vinterns vila och även mötte vemod i mig själv över hur jag fortsätter att ofta ifrågasätta & tveka inför att leva så nära någon annan som jag just nu gör. Tiden spelar inte någon rolll, inte heller plats eller person. There is no time, everything is an illusion. Är vi också det? Eller, vill jag göra mig själv lite säkrare på att jag inte avger några löften jag inte kommer att hålla?! Everything is drag, är en teater ändå. Är lika verkligt som vi tillåter det att vara. Mycket sker pararellt & kan upplevas igen. Det som brunnit en gång kan alltid brinna igen & jag tror att det är sant för mig. Även om dessa eldar bara tänds i minnet, för en stund går lös i känslan & rör om & stökar runt. Det finns stunder då jag saknar sådant jag minns, saknar någon särskild. Leker med tankar på annat som kunnat bli istället, lever ut med slutna ögon just en annan version på livshistorien. Slår upp ögonen, tar ett djupt andetag & minns även det som bidrog till att allt har blivit till just det som är idag.

Och egentligen. Vi packade ihop oss där i skogen. Kom hem till vårt gemensamma fågelbo, jag bet honom lite fört hårt i nacken & låg snart nedbrottad & log. "Det är så skönt, säger han. Att det på något sätt är så väldigt enkelt att leva tillsammans. Så fritt. Bra att minnas att det alltid kan ändras. Att en bara kan gå om det blir dags."

Sådana stunder älskar jag honom mest i världen. För att att han säger sådant som många bara tänker. Och för att vi möter förgängligheten varje dag utan att ta något för givet, inte ens när våra händer känns som gjutna i den andres. Jag är räven med en ständig B-plan i näven. Den ständigt redige scouten som repar ekan åt sig själv. Bra att notera även detta så att en potentiell flykt härifrån inte bara plötsligt sker av den vanemässige farten.

Har påbörjat många texter sen senast. Låtit den vila lite, skrivit om, skrivit till. Tagit bort & gjort nytt. Nu finns en mängd halvfärdiga alster lite varstans, möjliga att publicera rakt av. Men hur relevant är dessa ord just nu? Vad av det som sker idag är ett resultat av en vändning, en tanke, ett nytt äventyr för en månad sedan eller två?

 

För ett tag sedan började jag en text som aldrig publicerades såhär: "Den sista tiden har varit & är intensiv. Ledorden är övergripande kärlek & politik. Intimitetens villkor genom queerfeminismen, relationsanarki, intersektionalitetsteorier & noll egentid. Mallamånes lejonunge Leon är född, jag har varit på tantrakurs & på roadtrip genom landet, Ida har varit på besök och..."

 

And the story continues. Så lätt det är att glida in i en syn på mig själv & mitt varande utifrån göranden. Inte helt irrelevant heller. Mycket av det som görs är det som bidrar till nya intryck av sådant som kommer att beröra mig i närvaro som allra mest. Det blir dessa känslor som sedan dyker upp när jag försöker släppa allt på yogamattan, då jag låter allt regna genom mig medan inre motstånd kapitulerar. Im just a storyteller. Väljer & vrakar, lyssnar till mig själv & noterar vad som berättas. Försöker bevara perspektiv för att se hur jag mår, vad som upplevs & vad som ageras på utifrån vilka anledningar.

 

This is now. Malla är här i Luleå just nu med sin Leon som snart är sex månader gammal. I honom finns linjer av min vän, han kommer troligen vara en av dem som överlever oss & som där i genom för fragment av vår vänskap vidare även när inte vi finns kvar. Sådana tankar känns överväldigande. Bugar mig & ler. Vi kan skapa sådant, Hon har skapat Liv. Och inte helt på egen hand, Demba finns där i han också. Men jag ser mig själv i henne, hon finns i mig & det ser jag i Leon när han ler med oss.

 

 

Så mycket som förändras. Perspektiv som ändras. Det är en lite märklig tid att befinna sig i samtidigt som det känns ganska odramatiskt. Jag har gått in i 30:års livet & märker hur många som plötsligt bestämmer sig för att bli föräldrar. De som blir det får ändra på användningen av dygnets timmar, vi som inte skaffar knytt får anpassa oss efter deras tider eller helt sonika, fortsätta med vår egen livsdesign som kanske innebär mindre tid med de som har barn för att de egna intressena ska fortsätta frodas. Allt är som det ska. Jag umgås mycket med Vera som fyllde 1 år igår & jag kan helt klart förstå den nästan psykotiska kärleken det går att uppleva i relation till barnet. Allt runt omkring bleknar. Knyttet sitter där & gör de mest banala ting & ändå beundrar, hurrar & älskar vi sanslöst, vad än det är. Jag hänförs över hur Vera njuter av att få massage, hur hon vaggar med kroppen i sömnen, när hon myser runt i mitt hår & när hon darrar i hela kroppen av förtjusning när hon är exalterad. Så har många andra barn gjort före henne, så har miljontals människor blivit hänförda av knyttens framfart. Men, det är ändå en märklig tid. Jag försöker vara klar i tanken, medveten om att andras längtan inte är en spegelbild för min egen.

 

 

Det är fint att se allt för hur det är just nu. Att få vara lite här & lite där.

 

Peter fortsätter vara en del av mitt äventyr & resa. He's my partner in No crime & jag tror knappt att det är sant att vi fritt nu kan uttrycka vad vi av impulser vill göra med varandra. Försöker påminna mig själv om att inte falla in i det här nya som om det vore självklart, även om det känns just väldigt enkelt & givet på många plan. Som jag trånat, nu är han här. Det har gått drygt sex månader sedan han stod utanför min dörr & vi plötsligt blev två fåglar i ett gemensamt bo.Vi är någonting som kan fördjupas & som fortsätter att växa. För varje stund som går så trivs jag bättre att leva med denna intensiva mäniska. Vi är lika intensiva båda två. Riskerar båda att lätt kvävas av för mycket eller för nära monogami som uppdagas mellan raderna ibland. På samma sätt riskerar vi att som flipperkulor dribbla bort oss själva från varandra om vi inte aktivt fortsätter att befinna oss i fokus & mötas. Båda har vi rädslor (och spelar lite tuffa) för att (inte) bli sårbara, blottlagda & utmanade innanför alla skyddsmantlar.

 

 

Samtidigt är vi båda tryggare med varandra efter en relativt kort tid än av vi upplevt oss vara med andra & det både ger möjligheter till ofantlig njutning men också till ett djupgående utforskande av sårbarhet. Vi lever färgstarkt utan att vilja begränsa, snarare uppmuntra. Han är van att uppfattas som "lite för mycket, för nära, för intensiv". Jag också. En kan räkna ut hur vi två blir tillsammans. All in and intense. Ibland kommer det stunder då jag undrar hur tusan det här ska gå när vi inte någonsin pausar eller riktigt tar oss tid ifrån varandra. Samtidigt vet jag att det här går över. Jag hoppas & tror att vi kan vara nöjda även då vi går in i oss själva mer om kvällarna, då vi snöar in på egna projekt även i den andres närhet än som nu; nu väljer vi aktivt att ständigt kasta oss över varandra, gör allt ihop. Sover, äter, klättrar, går på feministiska forum, ordnar gemensam konferens (arbetar med andra ord ihop), läser om performativitet & landar i relationsanarkistiska praktiker & så mycket annat. Vi provar oss fram, försöker skapa lek i det mesta. Kraschar ibland, krockar, gråter & sedan omfamnar vi & älskar lite större, lite närmare igen.

 

Vi konstaterar att vi behöver skapa oss skilda rum också. Samtidigt är det ett intressant projekt att se varandra som de nära vänner som vi i första hand faktiskt är. Hanna gör jag gärna precis allting med. Utan behov att avskilja mig. Snarare upplever jag att livet alltid bara blir dubbelt så bra med henne nära. Peter är också en nära vän. Ändå börjar behov av åtskilnad göra sig hörd. Knepigt. Är det bara för att den sexuella intimiteten är så aktiv & nära den också?

 

I början av vår gemensamma resa som boende under samma tak skrev jag såhär för mig själv:

 

"Hoppas jag inte skrämmer dig nu" sa han samtidigt som han klev in genom dörren förra lördagen efter ytterligare ett besök hos Etta (hen heter verkligen så, det Stora Lilla livet). Med sig hade han gitarren, flera stora väskor & en uppsyn som fick mig att skratta. Det kändes ytterst konkret att han är här, att det han bär in riskerar att bli kvar ett tag hos mig. Vad betyder det här? Hur snabbt kan det gå egentligen? Samtidigt, vi tillsammans är inte så nya, däremot den här nya friheten att komma varandra väldigt nära. Vi behöver prata om det här, om vad det innebär att de två ska säga upp den gemensamma lägenheten & prylar ska delas upp. Ska något av det hamna här? Är det vad han & jag vill? Som vän bjuder jag gärna in honom med tron på att vi kommer att finnas länge, länge. Ser jag honom för mycket som partner in love så blir det genast mer osäkerhet. Sådant förändras, när en minst är redo kommer känslan av att det är dags att gå vidare. Orkar inte gå in i något sådant, bygga upp, rasera. Så stor tro (eller brist på) har jag på det här med långvarig kärlek. Men, kom gärna närmare än någonsin om vi kan bevara intentionen att det främst är goda vänner vi är. Som dock även är attraherade av varandra & går fullständigt lös i detta njutningsfulla spektrum av rörelse & stillhet. Intimacy. Det är nog det som både lockar & skrämmer."

 

Nu, en tid senare är jag inte särskilt rädd eller alls särskilt fundersam. Just flow & enjoy the ride!

This is now. Och det är enkelt. Vi leker oss fram. Och det är okej att det Inte alltid är så enkelt också. Vi njuter, är. Bastar, vakbadar, kör bil, krånglar, rätar ut, smälter & eldar hårt.

 

Come, fly with me. Its such a lovely way. Hanna har hunnit vara här i Sverige, i min närhet, omslingrad kring mig om natten. Hon har sovit alldeles för underbart nära & vi har skrattat, retats, brottats som förälskade vildingar. Med sig hade hon sin nyvunne kärlek Meno som hon nu återvänt till, i Tyskland för närvarande. Det var så intressant att höra henne prata om honom. Det påminner så starkt om det sätt jag värnar om & tänker på P. När jag ensam strövar runt hemma, kanske plockar i något, tänder en rökelse eller bara stirrar ut över sjön utanför vardagsrumsfönstret så saknar jag ingenting. Allena men uppfylld, i ro av mig själv. Det har tagit mig tid att komma hit & jag bugar mig vördnadsfullt åt tiden som passerat, åt varje erfarenhet som burit mig fram till den här stunden, till varje nytt skratt & varje tillbakalutat chans av reflektion. Visst märker jag tendenser som går igen, lopande av vana att fylla varje dag till bristningsgränsen av saker att ansvara för, göra om, kanske bara studsar från en aktivitet till annan. Men, det är ingen flykt från oro eller rastlöshet som river någonstans inifrån. Det bygger snarare på livsenergi & ofta en stark lust bara. Att leva, att få känna hur rörelsen värmer & skapar ny inspiration för nästa kliv.  När jag landar hemma & känner närheten till fjärden, till Hannas konstverk som gör mig glad; när jag helt släpper farten & låter lätta tankar ta sig till P så ler jag. Lättsamt, tillbakalutat. Hanna berättade för mig helt nyligen att hon ibland, i Menos frånvaro kan ställa sig frågan om vem han är, om han alls finns. Han är likt en glädjefigur som ger hennes liv extra kraft som en lyxig bonus men hon fyller egentid så mycket med sig själv att han bleknar i frånvaron. Jag tycker om det. Avsaknad av tomrum men med plats för utrymme att älska.

Det blev en lång resumé det här. Text som inte blev särskilt mycket återkoppling alls. Inte nu. Vera fyllde år igår, ska firas ännu mer idag. Bland annat med en gungko av mig. Lets ride!