När en rör sig fram tenderar allt annat att stanna upp och där förenas vi
Så totalt frigörande att strategiskt ta sig fram, låta fötterna leda och vara guide medan hjärtat driver på hårt; strategiska steg runt alla steniga, leriga, sliriga partier som att vara en parerande figur i ett tv-spel, plockar passade stammar likt blinkande stjärnor och sen plötsligt, förvandlas till gepard och rusa fram när chans ges med öppnare stigar. This is life! mersmak deluxe. Jag gav mig det bästa. Löparskorna på, terränglöpning in i skogen. Tanken slog mig när jag begav mig; att detta kanske inte är de flesta andras första prioritet när en tänker sig fredagsmys eller att en skog, sent om kvällen är den bästa platsen för att vara ensam. Men, för mig är det så. Det bästa jag vet. Inga särskilad tankar som fångas upp, det mesta bara dyker upp, noteras, sorteras & passerar.
Jag sprang till ett träsk, lyssnade på gäss som högljutt diskuterade & fortsatte sedan. Drog på hårt, noterade solen genom trädstammarna, vissa stunder tog skönheten i skogen andan ur mig, gav mig en känsla av djupaste tacksamhet. Insåg även nykternt att jag inte är redo för terrängloppet som jag hade tänkt anmäla mig till, vars start är om två veckor. Även om jag vill så är inte formen så bra. Än. Nu sprang jag 12 km och benen hade inte velat ta ytterligare fem kilometer under tävlingspress. 12 km i terräng är tufft. Och det loppet har minsta distans på 17 km. men - schyst att ha som målsättning. min ska vara att komma upp till 20 km om en månad. Jag gillar det här, hur det triggar.
Jag kommer hem, kroppen ler & jag med den. Guldis ringer. Han släpper inte riktigt taget om mig, om mitt för honom, distansierade påslag. Vad är det här, undrar han. Prata med mig. Dela, tro på att jag vill mötas dig. Du behöver inte skena iväg & redan lämna mig i tanken utan att ge mig en chans. Han vågar ställa raka frågor. Har du funderat på att lämna mig? Och jag svarar som det är, att jo, så är det. Vi är tuffa båda två, med oss själva & varandra. Klär av oss skalen i samtalen & jag börjar känna den rena känslan igen. Hur det är att älska någon & att tro att det kanske går att få de en vill ha, inte bara ensam är stark. Jag vet att jag skenar så fort det blir svårt, att jag bygger egna a, b & c-planer. Hur jag ska ordna allt själv istället.
Vi pratar om oss, om vad som är vår egentliga kärna & han konstaterar att det inte finns något logiskt med oss två överhuvudtaget.
Vi drog igång där vid vår första början med ren attraktion & begär & för mig var det inte vänskapsmaterial jag mötte utan ett begär i fyisk form.
Han ger mig sin bild. Vår resa hit där vi är idag har inte varit lätt eller tydligt. Hela första året var det mest rädsla för min del, beskriver han & fortsätter; Att inte vilja, inte våga. Att först efter ett år inse att det inte finns något annat sätt än att ge sig hän och vara ärlig, och sen den dagen har jag vågat älska dig helt gränslöst. Idag är du min bästa vän! Den jag delar allt jag känner med, den jag ser i främsta rummet, den första jag tänker på att jag vill spendera tid med när jag får en ledig stund över. Ibland får annat och andra såklart vara de som prioriteras först och som är där, för att möta våra andra behov men du är alltid med mig. Allt är du. Och jag vill ha livet med dig. Jag vill ha oss på riktigt.
Jag lyssnar. Smälter det hans säger. Börjar förstå ett & annat. Också mönster i mig själv, hur jag tenderar att lägga mer vikt vid det jag tänker skiljer oss åt, att jag betonar olikheterna & stärker dem, istället för att ibland ens våga tänka att det kanske kan finnas fler nyanser av honom.
Det här är större än kärlek. För mig är det helt gränslöst, säger han. Jag förstår att han menar det.
Du betyder så mycket för mig. Du. Som dök upp, som har stannat kvar & som växer så i mig.
Var beredd, säger jag. Om jag satsar så är det allt. Då är det fullt fokus. Att vi vill, att vi tänker in den andre som den där allt är möjligt.
Allt passerar.
Arbetsveckan har krävt precis allt av mig & kvar är fragment av ett svettigt kvällspass med Martin som för ett ögonblick rensade på insidan, i övrigt mest intensivt fokus på mitt budgetansvar på över fyra miljoner, på att överyga politiken om vilken fråga som bör vara landstingets allra högst prioritetade, att hålla föredrag, pendla mellan kommuner för att leda möten, strävande med projektansökökan och så mycket annat. Innan sju-snåret har jag stått på kontoret, först in & sedan sist ut. Därför formligen sköt jag ut mig ur byggnaden i eftermiddag, bara tvingade mig att gå därifrån. Good enough, time to go.
Det har varit rörelse men också klarhet. Tydlighet kring vart jag önskar se mig själv i mitt uppdrag på sikt, om hur jag ser på min egen funktion & insats & längtan efter mentorskap, att få ta rygg på, följa & lära för att sedan någon gång kanske växa förbi & till & med passera. Martin målade upp det för mig själv i gruset, medan andetag & hög puls häromkvällen. S som i Strateg, S som i sakkunnig, U som i utbildning och C som i chef. Ibland är vi ordentligt mycket i varandra han & jag. Gör varandra & en själv begripliga.
Jag funderar en hel del på alltings mening just nu, på hur det mesta hänger ihop.
Omständigheter som blir till självklarheter, där en händelse bygger på en annan & utan den första hade det andra aldrig skett och det fjärde som sedan förändrar ens liv hade inte inträffat utan det första. Livet händer åt en, hela tiden givetvis men börjar vältra sig fram & över en, tar med en vidare om en själv lika tydligt visar ens benägenhet på förhand att följa med. Jag följer människor, betraktar flöden. Ser hur olika de flesta förhåller sig till sina eget skapade omständigheter. Ser på en vän, hur hon oväntat blev uppsagd en dag. I vredesmod, samma dag, köper hon en lya hundra mil härifrån & plötsligt i samband med detta ser hon en jobbannons innan det aktuella kontraktet ens löpt ut & hon söker, vill vara aktören i sitt eget liv & styra skeppet själv. Hon råkar vara precis den som den nya arbetsplatsen sökt efter så länge, just hon! Klart att hon får jobbet. Och det visar sig att förskolan i närheten av bostaden råkar vara just utbildade i hbtq-frågor, en regnbågsförskola. Och i samma område finns ett fotbollslag, för queerfolk. För två veckor sedan hade ingenting av detta hänt. Då satt hon med mig i en bastu, saknade sammanhang, motivation för jobbet. Och nu, plötsligt en helt ny livssituation. Såklart att livet händer om du tillåter det. Om du vågar vara modig i rörelsen, att lyssna istället för att göra dig redo för strid om det går emot för en stund. Kanske handlar det bara om en förlösning. Något nytt måste ske & ibland gör det ont när det ska brista.
Snart har maj månad äntligen passerat. Den tid på året då jag har fallenhet för att böra rotera, förändra, bryta upp & gå min väg. Den här månaden har det sprängt på insidan ibland, har funnits stunder då jag har undrat. Har lovat att bryta mönstret, befria mig från vanans makt.
Har jag landat i något särskilt? Nej. Mötte guldis på jobbet häromdagen. Vi hade varit ifrån varandra några dagar. Plötsligt satt han framför mig; leende. Blicken klistrade sig fast på mig, åt mig. Vacker du är, tänkte jag. Fantastiskt fin & som du känns. Begärligt men också ungt. Tonårsaktigt. Utan att jag uppskattade det. Jag vill inte ha en tonårsaktig relation, inte någon som så noga passar sig för att visa vad som faktiskt är, bara för att kollegor är i närheten, vill inte vara i en relation där min önskan om mer alltid är för mycket. Jag vill slå på stort, inte vara en date utan en livskamrat. Jag vill vara det stora projektet, inte bara en landningsbana. Jag vill att vi är varandras projekt som vi utvecklas, bygger upp stugor kring, planerar våra resor, tar oss in på varandras djup & höjder. Hel tiden, från första stund med honom har jag drömt om mer. Två år nu. Hur länge tänker jag ge det här? Hur länge ska vi åter igen köra ned huvudet i sanden? Allt för kärleken, eller? Det här är svårt. Jag är kär men jag saknar också klokskapet. Jag vill ha dig så mycket att jag känner mig hedrad, lycklig när du vill vara med mig ändå, trots allt jag vill som du inte för en sekund vill dela. Och då är vi, ytterligare en stund till får vi finnas, så länge som jag nöjer mig med dina händer över min kropp, över ditt leende, din blick i min som om vi finns på riktigt & mer än bara just nu. Förra veckan, efter vår skidsemester vid Gränsen så låg vi nakna intill varandra. Benen inslingrade i varandras, din hand i min & jag hade kunnat stanna tiden för där låg vi, du & jag mot världen & känslan av odödlighet infann sig.
Så somnar en & vaknar upp.
Klarsynt igen. Jag älskar dig men nu, dessa dagar då du är ifrån mig, då du för andra helgen i rad väljer att vara på andra plats med andra så växer något i mig. En känsla av utfasning, av att inte längre behöva kontakten med dig varje dag, inte känner behov av att dela lika starkt. Det här gör mig ledsen men inte förvånad. Det här behöver bara få vara, precis vad det är. Jag går runt i solen, drar på mig solglasögon. Ser hur folket på gatorna börjar trängas som nyvakna mullvader. Gnuggar sig sömnigt ur ögonen med blek hy, vintertrötta men ivriga på att andas på nytt igen. Allt förändras, alltid. Det gör också vi.
Och allt är nu.
Jag dör för dig, säger hon & hon & jag.
Det är bra med perspektiv; att ställa sig själv mot väggen eller använda klischer om när saker & ting ställs på sin spets.
Kärleken är & mår bra bland bergen nu & varje stund längtar jag efter honom.
Jag får heta, längtande, sugna, förälskade rader från andra håll. Hon vill ha mig. Helt & fullt & allra helst nyss. Det är bra att hon säger som det är. Att jag får fundera på det; vart jag är i det här.
Jag är där, med honom i bergen & här, när han finns intill mig.
Det är så det är.
Vi tar andan ur varandra men får inte nog; nej få aldrig nog!
Jag lät mig själv bli strukturerad, organiserad. Rensade papper, skakade mattor, tränade kroppen hårt & länge helt enligt anvisningar. Tvättade håret, renbäddade sängen & hade en välsorterad känsla i sinnet när jag väl sträckteut mig där. Jag avslutade med en lugn, avskuren kväll fri från toner av andra människor, värden; gjort mig inte öppen för minsta tanketjuveri. Jag ville ge mig själv frihet att landa i vad än det var som behövde få finnas där. Vaknade idag med en stark inre centrering, redo att ta mig an den här processen. Det är sådana tider nu, allt är ändå kaos så låt det vara det; lita på processen, var i den, observera, lär & väx. Intressant växling. Dygnet tidigare satt jag & grät som ett barn mot en kollegas bröst, ett dygn senare rustad för livet igen.
Och jag har jobbat på genom dagen. Mött Henne vars kinder var strimmade av sorg, ögon som var svullna av gråt & ändå kunde vi skratta. Det är såhär det bara är just nu. Kris & panik & den blir det bra. Lika olyckliga en må vara en stund, desto lyckligare sedan. Vi rör oss mellan olika processer hon & jag. Hon i sitt uppbrott, i allt vad det kan vara, ett annorlunda läge, ändå samma stora skiftning, nyanser, förändring. Fint hur vi möts, lyckas med att stötta upp. Vi tränar oss i balans, svettas i bastun efteråt. Ändå har jag inte ro att stanna kvar. Jag vet att guldet har återvänt & att vi ska ses. Fortfarande har jag inte något att berätta, inget nytt under solen men jag längtar efter att bara få se honom.
Så fort han öppnar dörren, direkt hans blick landar på mig så ler han & för en stund låter vi oss båda vara i den solen. Sol som snart mörkas ned av allvar; av många tankar som stöts & blöts om varandra & vi dukar fram med alla våra farhågor, rädslor, funderingar. Ögonblick när samtal stannar; då han gömmer ansiktet i händerna, då tårar rinner nedför, avslöjar ord han inte säger men som han smakar på för sig själv. Säg dem inte, gör bara inte det, tänker jag tyst, hjärtat rusar. Lämna mig inte. Han ser på mig. Tyst. Ser ut att vara klar i tanken för ett ögonblick, redo att säga något, ändrar sig. Tar mina händer i sina, kysser mig på pannan. Jag försöker själv att lyssna inåt, nedåt. Höra pulsen, känslan i kroppen; vart för den mig? Vad vill jag mer än vad tanken säger? Och jag öppnar munnen, hör hur hjärtat tar sig ton; jag lämnar dig inte. Jag är inte klar. Det är så mycket jag vill lära känna, uppleva, vara nära. Om du vill lämna, så gör. Men jag gör det inte. Han ser på mig, intensiva blå som föregår hans tankar, ser plötsligt glada ut.
Vi slår på en fånig låt, tramsar till oss, bryter oss ur ur allvaret. Jag är så vansinnigt, kär i honom att jag blir rörd av hela situationen; av mig själv. Hur jag kan vara så djärv ändå. Trots att vi just har konstaterat att vi inte har en enda gemensam plan med varandra, ingen dröm att dela så vill jag inget mer än att röra vid hans nacke, placera en kyss vid hans tinning & få känna hur hans händer rör vid mig, ramar in mig.
Och strax dyker han upp hos mig; kommer hit trots att han bara hinner sova drygt fyra timmar intill mig innan hans tåg avgår. Intressant hur vi ankrar med varandra, trots allt som är. Det är något stort med oss som jag inte blir klok på.
Att försöka hålla sig på banan när det gungar.
För ett år sedan skrev jag:
På många sätt är J det mest utmanande & fantastiska jag kan föreställa mig. Allt i ett. Vi får lära oss, vara ödmjuka inför att livet tillsammans inte blir så smidigt alla gånger eller alls lätt att förstå. Att älska en människa såhär är störst. Vi kör, vi gör det bara! Jag tror att jag behöver det, att vi båda mår bra av att få leva ut de här idéerna vi båda har om mer med varandra. Vi dyker, vi flyger. Vi testar, kanske slår i knäna ibland, får lösa gåtor (varandra) & ger därmed möjlighet till största möjliga njutning också, kärlek, odödligheten. Jag tror att vi båda är sådana som ger allt när vi satsar. Att vi kan göra mycket som blir första-gången-upplevelser tillsammans. Att inte känna tvekan över vad jag känner är obeskrivligt skönt i mig. Jag vet att jag vill ha honom. Jag har vetat om det länge. Just nu är det så. Och jag tror att det inte bara är just nu.
Intressant är också att jag skrev:
Ser något slags mönster plötsligt. Uppbrott med de stora kärlekarna har alltid skett denna månad. Utan undantag. Maj månad 2009 lämnade jag Fredrik. Maj månad 2011 lämnades Ludvig, maj månad 2014 lämnade jag Peter samtidigt som jag själv lämnades av John & nu maj månad 2015 lämnar jag Martins ouppfyllda förväntningar om oss två.
Känns som om jag ser på livet ur ögonvrån. Bredvid mig står även guldis, vi bektraktar det här mönstret utan att identifiera oss själva med det. Eller? Maj månad & en hackad livskiva tycks återskapa samma gamla hack i tiden. Hur mycket slår vi knäna just nu, är det out of our league eller klarar vi av det levande på andra sidan?
Han har lämnat landet för en stund, tjänstresa till fjärran land i öst. Vill du prata? undrar han därifrån. Eller söker du distans? Jag kontrar utan tillrättalagda rader med: Det här läget är hemskt. Jag har inget att säga. Plötsligt inget att dela samtidigt som jag vill dela precis allt med dig, hela livet men så känns det som att du inte vill det, inte det liv jag vill ha med dig & jag får panik, som om det mesta jag sett framemot rasar ihop. Kanske låter märkligt men så känns det. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra av det heller.
Så är det. Jag måste vara ensam. Umgås med tankarna. Få känna. Sortera. Fasar för att han väljer åt mig, väljer att kliva undan bara, göra sig otillgänglig för att sakta försvinna. Det känns inte som att det är vad jag vill. Inte alls. Snarare tvärtom. Var hemma här, närmast mig. Men hur ska övriga pusselbitar gå ihop? Ingenting av det känns möjligt & det är lätt att tappa motivation nu, att bara vilja sova eller inte göra annat än att se Miss P vars ljusa ögon kisar mot vårsol.
Hannas beskrivning av oss: ni kan ju inte ta slut; han är ditt berg och du är hans hav. Rätt vackert tycker jag.
För två dagar sen var vi lika soliga som vi kan vara när vi gör oss möjliga.
Vägs ände, delar den sig?
Jag trodde att du inte skulle återvända till mig utan att du reste iväg för att sedan återvända närmare ett beslut om att vilja leva med en kvinna. Istället kommer du tillbaka, stadig i din önskan om att du vill ha barn med mig. Allt det säger du medan du ser på mig. Båda försöker vi att stålsätta oss, att vara nyktra, klara i tanken men det är svårt när det känns som att allt dör.
Jag tror att jag går sönder. Idag när jag hade en sovande litens hårda & snabbt tickande hjärta rusande mot mitt hjärta slungades jag själv iväg, oresonligt, exploderande. Bortom allt rimligt vill jag uppleva det här, inte på egen hand, men upplevelse av rollen & i delat ansvar & gemenskap med dig. Det har jag vetat. Hela tiden. Men, vi är inte två om det. Jag vill inte det där, kontrar han. Och efter två års tystnad lyfter vi på locket, drar fram det vi varit rädda för hela tiden. Jag vill inte, varken nu eller på länge & möjligen inte alls. Laviner av sorg i mig, ravin mellan oss, sliter isär marken & mig själv på insidan. Panik som växer, blir akut lösningsfokuserad. Måste finnas en lösning för att ta oss ut igen & få oss att glömma, hellre skratta, blunda där bara nuet existerar. Egentligen är vi på samma ställe där vi började. Drivna av kärlek förblindade av varandra. Inte på väg att bygga gemensamt.
Jag ser på dig & gråter. Kommer på mig själv med att tänka: Kommer du stå här ensam sen mellan jobb, somna sent, inte vara omfamnad? Dricka morgonkaffe på stående fot, leva för skrivelser, politiska strategier, byta mellan kostymer, inte landa, inte vila inte se mig mer. Sedan någon annan där. Fuck the pain away, din grej. Inte min. Kanske passerar de dig utan att du blir berörd, bara bedövad. Sedan glömmer du mig, när du inte orkar vara berörd längre.
Det här allvaret, tystnaden mellan oss har jag inte upplevt med dig förut. Vi har inte varit här, inte avslut när det närmar sig ett verkligt sådant. Två gånger har du lämnat mig förut men kanske visste jag alltid att vi inte var färdiga så jag försökte aldrig släppa dig. Det är annorlunda nu. Som att vi rör oss i ny riktning.
Jag klarar inte av att säga att det över. Inte heller gör du. Därför vandrar vi iväg, från din boning som du egentligen nog inte varit beredd att lämna för mig & går mot mig. Det vrålar i mitt huvud av tankar, säkert likadant hos dig. Ändå säger vi inte mycket. Inte mer än att vi bekräftar att det känns så tydligt det här som är. Att vi kommer hit men inte längre.
Det känns omöjligt att sova den här natten när jag istället bara går sönder. Går sönder både med dig & utan dig. Jag älskar dig, säger jag & dör igen & igen & igen. Vilken jävla situation.
På morgonen gråter jag mot ditt bröst. Jag vill inte lämna dig, säger jag & du kontrar med: Du behöver inte.
Vi skiljs åt. Inte för alltid. Men någon natt. Och det är en prövning nu. Varje steg vi tar, varje tanke.
