mellan raderna.

Jag har en känsla av att vara skapt medveten i stunden, närvarande så till den grad att a l l t känns. Dagen-efter-känslor, orsakade av ett glas vin igårkväll men framförallt av orsakade av hur den kraftiga känslopendeln i mig har satts igång & rört sig, runtomkring i mig sedan i torsdags. Igår när jag vaknade var jag lycklig, hög på livet med starka påslag av orgasmiska efterdyningar, kundalinienergi & välbehag. Idag vaknade jag upp i en tom säng & ville dra täcket över huvudet & försvinna.

 

Idag är jag vissen, kanske mest trött & därför känns kronbladen energitömda & skrynkliga. Jag är en aktör, en kapten, en kartritare men det är inte bara fördelar med att äga tolkningsföreträdet & pilpekaren. Jag skövlar en del vacker skog längs vägen & det har skapats oromantiska ödetomter där jag vällt fram. Det känns okej att få vara lite vissen. Det har hänt så mycket men jag har inte stannat upp & bara varit med mig själv. Ingenting alls faktiskt.

 

Från P:s pågående utflyttning fortsatte jag till ett hus där sorgen inte bor. I fredags bjöd jag in J på en date som förde oss nära, närmare än tidigare. Bara att se honom ta in mig med öppen blick i det delvis solbrända goggles-tan-ansiktet gjorde mig upprymd & avväpnad. Vi lagade middag ihop, bastade, älskade lös, skrattade & lämnade knappt för en sekund den andres hud. Blondie bor i min mage som ett rus som sprider sig i min kropp likt ett bubblande vatten, en förnimmelse av liv som får mina fingertoppar att domna.

"Det här går inte längre att stoppa", skrattade han & kramade om min mage. "Det är som en lavin som drar fram nu, lika bra att falla in i den & dras med, no fears.". Ja, vi kör, det här är hur vi möts & det som känns. Bara att vara i det, att njuta fullt ut." svarade jag tillbaka & var lycklig. Tänker tillbaka på hur rädd han var för inte alls så länge sen & att jag hade räknat ut honom, oss men hur tacksam jag är för att han nu är närmare än tidigare, mer riktad.

 

J beklagar hur hans inträde i mitt liv har bidragit till att jag & P splittrats, vi som tidigare var a perfect team and lovers in life. Jag försöker vara tydlig med hur jag är övertygad om att människor dyker upp i ens liv av anledningar. Även om mycket gör ont nu så säger mig en högre insikt att allt som sker är ofrånkomligt & organiskt. J guidar mig här, som en påminnelse om hur viktigt det är att jag mår bra & hur det känns i mig då jag mår riktigt bra. Jag hade börjat glömma det, hade trasslat in mig i banor, en bit ifrån mig själv. Nu har jag slungats inåt, till min egen inre kärna & jag kysser gärna J & tackar honom för den här guidningen.

 

J släppte en liten bomb i fredags som gav mig mångnyanserade känslor. "Jag får kanske en nytt jobb, ett jobb jag verkligen vill ha. I Bryssel." Okej. Jag kände en hastigt genomströmmande känsla av uppgivenhet, så då flyttar du kanske?" undrade jag försiktigt "Ja, det gör jag nog. Och då vill jag att du möter mig där." Gisses, Bryssel. Det vore så himla grymt om han får det här jobbet, jag håller verkligt alla tummar för det. Vilken livschans. Det är fint att fantisera om att jag skulle möta honom där, i maktelitens centrum & förföra denna man av rang & passion, den här lilla pojken som ibland smälter under mina händer & är så vacker, skör i sin nakenhet. Jag tycker om att höra att det även i J har planterats önskemål om att vi inte bara ses just nu utan även i en förlängning, hur abstrakta vi än är i vår fria form.

 

Jag har blivit påmind om att jag & P inte skiljs åt för att jag har träffat J & att vi har en deal om en framtid ihop, inte alls. Vi transformeras för att jag vill vara närmast mitt hjärta, för att jag behöver vara det för att må bra.

 

Jag tvivlar inte längre på att J är berörd utan hans ansikte har blivit naket för mig nu. Våra händer är starka i den andres. Jag försöker att inte vara rädd för lavinen eller rädd för att den plötsligt rycks undan. This Is Now. Jag vaknade upp bredvid J igår & såg hur lycklig han såg ut & jag var hög & vi lät lustarna gå lös & bejakade oss själva & allt rann fram som en adrenalinburen flygande matta. Jag ville använda den sköna energin till att rasta kroppen & snart drog vi ut & sprang & det kändes så fint att göra det jag älskar med honom bredvid. Det föds en otrolig mersmak i mig för varje stund. Jag blir inte trött eller less utan vill bara ha mer & jag känner mig själv; ser att jag blir djupt dedikerat när jag verkligt är berörd; som jag & P var där i början, för lite för länge sedan nu. Till slut skjutsade jag hem J & drog vidare med önskemål om att snart få ses igen.

 

Drog iväg på SM-kval i Roller Derby & mötte The Chosen ones i form av Bästis Fru, andra juveler, RFSL-folk & medsystrar av olika slag. Peppade som fan på sporten & sammanhanget, på kvinnsen & feminismen & blev sugen som fan på att använda min uppladdade energi till att gå ut & dricka vin (första gången på evigheter) & dansa lös.

Något jag gjorde med kvinnoliven jag tycker väldigt mycket om. Ändå, miljö med alkohol om än bara ett enda glas vin gör mig inte rättvisa, är inte stärkande. Jag dansade, blev kysst av en vacker blond kvinna, blev trött & gick hem till J:s tomma lägenhet & önskade så att han var bredvid & inte hos sin far, vilket han var. Med vinet i kroppen blev det svårare att bevara hela strutskroppen i sanden & hålla tankarna borta om separationen med P. För visst sörjer jag. Hur än jag har försökta att bygga upp ett försvar, en glädje, en förståelse i mig själv för allt som sker. Såg för mig hur han lustade lös med en av de kvinnor han träffar; jag visste att han gjorde det just då & det blev ovettiga tvångsbilder som likt en flipperspel gick lös i mitt huvud & gjorde ont. Låg på spikmattan & andades & domnade så småningom bort.

 

Ibland undrar jag hur en alternativ relation med P hade varit. Om vi hade valt att inte agera med andra. Jag vet att jag började vända mig ifrån honom när det gjorde som mest ont & var svårt att hantera insikten om hans enorma lust & vilja att vara med fler. Stunder då jag kände mig otillräcklig, inte helt älskad eller vald. Då jag uppmuntrade honom att gå lös åt andra håll för att ta hand om sig själv, vilket skedde. Då jag sakta började se min egen möjlighet & bredd, kände min egen nyfikenhet tändas & så småningom bli till eld & tacksamhet med andra. Och till glädje & värme för oss, för vårt mod & frihet till Kärleken, så högt flygande & sann. Everything for a reason. Jag ångrar inget. Det gör mig bara så ledsen att minnas hur bra vi har varit, hur vi matchar den andre så väl på många sätt. Partners in life. Jag sörjer, verkligen. Djupt, stilla. Det känns som en begravning i mig, en frikoppling. Jag vill önska honom all Kärlek i livet & jag gör det.

 

Jag är dagen-efter-känslig idag. Skör & centrerad. Inte tuff. Har tagit mig till min systers hus, ska packa ihop mig här & ta mig hem till den kaosartade lyan som känns mörk & dyster, sunkig & sorglig. Orkar inte möta livet där men ska banne mig göra det ändå. Helst vill jag ligga på den blondas bröstkorg, se en film & vara soft i huuvdet & lös i tankarna. Hoppas på sådana stunder också, allt möjligt.

Jag är full av förståelse men jag hör ändå hur jag själv försöker krångla till det på vägen, hur jag gör allt ännu lite tyngre, lägger krokben för sanningen & försöker fortsätta köra ned hela jävla strutskroppen genom sanden men förgäves. Han är trött på denna limbo, för ledsen för att orka leva i väntan med ett sorgset hjärta som vill ha så mycket kärlek som jag står otillräckligt inför. Älskade P, vi står med ryggen mot väggen & kanske dör vi här. Jag vet inte, du vet inte. Vi vet inte mycket mer än att vi har tvingats till beslut & du har valt att flytta ut nu med buller & brak.

 

Totalt. Hela jävla rubbet med flyttbill. Hejdå. Vår gemensamma boning är avslutad & jag har inte ens hunnit vara med eller ens hängt med i tanken. Jag hade inte räknat med dessa proportioner eller svindlade hastighet. Å andra sidan förstår jag att det måste kännas bra på något vis att du också blir lite aktör nu som mitt i sorgen tar den blodiga tjuren vid hornen & rider på den genom det som gör ont. Trots det smärtsamma så rider du med sårad stolthet & brustet hjärta & jag gråter för dig & för mig. Så ont att somna ikväll. Med vetskapen om att vi har separerat. Du & jag Stjärtmesen. Jag har inte så bråttom hem till den lägenheten just nu. Känns mest ångest. Bor här i min systers hus just nu, omgiven av Vera & Moder & får anledningar att skratta åt kullerbyttor. Stannar kvar över helgen, bara för att jag kan. För att jag får vara någonannanstans än där.

 

Jag körde förbi vårt, till alldeles nyss, gemensamma hem ikväll, bara förbi på stora vägen i vår bil. Informerad om att jag inte ska dyka upp där denna kväll & så såg jag flyttbilen & insåg att du drar nu. This is it. Jag vet att du inget hellre vill än att jag ska ångra mig. Och tro mig, där i bilen när jag såg flyttbilen så började tankarna rusa som när livet passerar revy. Jag försökte föreställa mig att jag svängde om, körde hem & kastade mig för dina fötter & vackra bröstvårtor, helhjärtat valde dig nu & en framtid med dig & kanske barn & fokus & vild häftig Kärlek. Vi två, som jag en gång kände att jag ville välja. Insåg där i bilen att allt som sker är oundvikligt. Tillvägagångssätten må kunna väljas men själva riktiningen känns organisk. Jag grät vid ratten men jag släppte inte gasen utan fortsatte. Min väg, vidare.

 

Så kär jag har varit i dig, så vansinnigt trollbunden & hög, passionerad, vild & berusad. Så högt & starkt jag brunnit, kanske så vilt att jag brunnit ut lite för snabbt & att det är därför allt gör så extra ont. Jag har inte hunnit med, inte heller du såklart eftersom att du fortfarande brinner. Än brinner du. Men jag förstår att även du kommer att slockna när jag inte vattnar dig mer. Det kommer att finnas möten mellan oss då jag inte längre ser att dina ögon brinner då de möter mina. Det gör så ont att tänka på. Jag förstår också hur ont det måste göra i dig redan nu när våra ögon möts & då du ser vad som inte längre brinner i mina. Det är så svårt för jag älskar dig och de gröna ögonen. Jag älskar dig, verkligen. Även om jag inte är kär, som förut. Älskar dig som en del av den familj du blivit för mig men jag förstår att det inte räcker för allt det du vill ha.

 

"Ni har en sådan bra grund av fin, ärlig kommunikation. Om några kommer att kunna mötas igen så är det ni två". Ord från en vän ikväll & jag vill tro att hon har rätt.

 

Jag kommunicerade, mitt i uppbrott av det förlista hemmaskeppet till dig att jag planerar att träffa J imorgonkväll. Pang. Ännu mer svidande skott rakt in i ditt hjärta. Jag känner mig mellan varven ond & hänsynslös fastän mina intentioner bara är att vara rak, tydlig, ärlig & av respekt inte vill undanhålla sådan information som vi lovat varandra att vara öppna med. Därför gör jag det även nu. Men, kära jag förstår att jag sårar dig så skjut mig i smyg för jag lever vidare ändå.

 

Det är märkligt. Jag har sällan, nästan aldrig mött J spontant. Men just idag då jag precis fått veta att P flyttar ut så dök han upp som solen. En len kind, en famn & en hand som drog med mig iväg på en föreläsning om Positiv antirasism. Fick oväntat en chans att vända tankarna på annat & tog den. Satt bredvid J på myndigt avstånd i det offentliga livet men nära ändå. Hans närhet kändes. Vi hann inte säga så mycket alls egentligen. Lyssnade, jag ställde frågor som räven när hon är i debattläge & sedan skiljdes vi åt i solen med en famn. Det kändes fint, precis så lagom mycket närhet & uppmärksamhet jag önskade mig i det läget. Och just att J dök upp, J av alla personer just denna dag & fanns nära. Såklart, egentligen. Att det blev så.

 

Imorgon håller jag tal när Norrbotten får sin första HBT-certifierade Socialförvaltning & sedan ska jag köpa vin & mat & låta kroppen sträcka ut sig i en simbassäng innan det är dags för J att möta mig. Det blir en längre date än vanligt, i en miljö som är mer min än hans. Som att vi med små steg växer & knoppar oss. Det är fint, utan bråttom i någon särskilt riktning annat än närmare att få lära känna lite mer.

 

På lördag har jag planerat att välja det separatistiska feministlivet med kvinnofolk, rullskridskor, förfest, utgång, intimitet & förhoppningsvis dans. Finns inget jag mer vill ha & behöver.

 

 

Den älskade livsfränden H är tillbaka på benen & igår möttes vi på stadsdate alla tre; hon, jag & Elliot. En annan dag, alldeles nyligen gled vi runt på skogspromenad i sakta mak & njöt av solen genom granar. Som jag älskar att leva nära henne här.

 

Och, som jag tycker om J, det är helt otroligt. Och tur nog, ja helt magiskt egentligen, som vinsten på lotteriet så verkar det inte som att jag står ensam här med dessa starka känsloyttringar. Allt här är så okomplicerat för att det är så uppenbart tydligt hur vi båda dras till och begär varandra. All about connection and timing in life. Just nu är det vår tid att vara tillsammans här, i glädje och njutning. Vi är som en enda passionsfrukt av safter som porlar från inre källor, med en magisk viskning kikar de fram & välkomnar, bjuder in.

 

Jag kände mig så avklädd igår när vi möttes efter en evighet ifrån & det var faktiskt inte igår. Jag kände mig oväntat, nästan tramsigt blyg & till mig i trasorna. Förvandlades till en ung variant av mig själv, av Linda som för länge sedan stod främmande inför stora känslor, nakna kroppar & en genomträngande blick.  Ville å ena sidan inget hellre än att dyka på honom, andas i balans & lyssna på hans hjärtas rytmiska mästerverk. Ändå kände jag behov av att vara lite för mig själv, bara några ytterst få steg åt sidan för att betrakta & sakta ta in oss båda igen. Snart fann våra händer den andres & läppar & höftben & frisläppt längtan, lust & renaste åtrå, allt i ett. I våra möten är det så lätt att vara ärlig & stolt över framdukad buffé, vi njuter så uppenbart av allt det som vi får smaka av utan att kräva eller skynda.

 

Det pågår ett helande i mig & han är en nyckelperson i processen. Han kan inte veta hur mycket han betyder då jag inte strör orden omkring mig men ändå så tror jag att han förstår & ser hur jag ler när han i smyg betraktar mig. Vi somnade nära inatt, alldeles för sent för en kvällstrött rävs bästa & sedan vaknade jag upp med en värkande axel ur led. Drog tillbaka den utan bekymmer, tyvärr har jag blivit rätt van. Med en molande axelvärk låg jag sedan vaken & kände hans puls vid halsgropen. Jag kände mig som en förlist som hölls nära, tryggt & varm fastän omgivande värld var full av andra förlista på isflak, kalla. Klev upp tidigt i gryningen & vaknade sakta. Återvände sedan till den sovande blonda & väckte honom sakta med en gryende lustfylld lekfullhet & längtan efter långa lediga nakna dagar. Våra händer i den andres, skratt i magen. Hejdå kära där. Jag hoppas att vi snart möts igen. Djup förälskelse, så skön den är, så djup & vansinnig i all härlighet.

 

Har träffat P idag som berättade om sin vilda intima resa med någon annan inatt & visst känns det, kanske alltid kommer att kännas när jag lyssnar till sådana historier om honom med andra. Det gör ont, svider till riktigt rejält vilket är intressant. Varför gör det ont när jag inte alls är överraskad av historiens innehåll? Det är ingen chock, inget trauma, ingen vilja att äga eller ha för mig själv. Ändå känns det så skarpt. Som om egot tappar balansen lite när det påminns om hur allt är & sedan kommer Kärleken in & vill gott & önskar väl.

 

Jag funderar en hel del på konceptet av open relationships & dynamiska, organiska praktiker. Ur min synvinkel så finns det inga större ”risktaganden” eller ”onödiga utmaningar” i ett förhållande när en träffar andra i relation till monoförhållanden. Jag ser det snarare som något som i högsta grad är ärligt & visar på att en är beredd att jobba hårt med sig själv & sitt ego. Det finns alltid möjligheter att en träffar andra & connectar & att allt möjligt i livet utmanar en själv & måendet, hur än en lever. Det har varit en inspirerande, tung, smärtsam & lycklig resa utan raka spår. Någonstans på vägen har jag dock förlorat fokus på P. Kanske hade jag kunnat jobba hårt på att bevara det men antagligen har detta varit en del av vår gemensamma färd - att våra olikheter & skilda önskemål skulle föra oss hit där vi är idag. No matter what. Jag vill släppa min nyfikenhet fri. Släpper jag in så är möjligheten stor att jag vill djupdyka & sväva fritt just där ett bra tag. P har mer varit den som flugit högre, gjort olika lättare nedslag & dragit vidare. Vi är där vi behöver vara, antagligen. Även om det betyder att det är svårt & tungt också när det plötsligt är annat som får fokus & att vi två, som från början varit primära börjar upplösas, transformeras till annat.

 

Jag fixar inte att ha flera fokus som är så djupgående. Plötsligt skiftar det. Pang bara. Övergången är gjord, ny utsikt grundad.

 

Just nu är jag så glad & vansinnigt, nästan barnsligt lyckligt nöjd med Blondie. I hans närhet känner jag mig mätt & belåten & vill inte ha något eller någon annan där, nära. Vi har inte tagit det i ord, än, hur nära & valda vi är för varandra men jag tror att vi båda vet. Blundar & minns hans svettiga hår under mina händer, hur vi rör oss, hur vi möts & skrattar högt. De tankarna påminner mig om varför annat är som det är, särskilt när det gör ont & brister i andra fogar.

Ibland väller det över mig likt en överraskande hög puls under intervallträning, den här insikten som ibland känns alleles för påträngande & samtidigt helt omöjligt att värja sig ifrån. "Det här här inte längre rätt för mig." Ju mer dessa insikter kommer, desto mer mån blir jag om att låtsas som något helt annat, leker "allt-är-bra-nu" & vrider ur godbitarna. Det är så mycket med oss som är så bra. Jag vet det så säkert & jag påminns om det varje dag. Ändå är det lika tydligt att jag inte vill vara med honom på samma sätt som förut, inte bara att jag hellre väljer annat utan att det känns rätt & slät fel, inte organiskt, inte med hjärtat. Inte längre med hjärtat. Hårt, tydligt, smärtsamt. Älskade vän, så ledsen jag är över att inte kunna möta dig med hjärtat. Det här gör mig mer & mer ledsen för varje ögonblick vi spenderar ihop. Mer ledsen, mer medveten. Trots relationens öppna dynamiska form så vill jag alltid vara nära hjärtat & därför är ryggen mot väggen nu, handen mot strupen, sikten alltmer klar. Det här är inte som det ska vara. Jag ser hur jag bearbetar, försöker hantera & acceptera hur det är. Vet att du, allra käraste vän, bara önskar dig tydlighet & raka rör & hur bra vi oftast är på den formen av kommunikation. Jag är bara inte riktigt redo att säga som det är. Förlåt till dig, förlåt till mig själv. Jag förstår att mina ord kommer att välla ur mig som en vulkan snart, hejdlöst. Den inre bägaren blir alltmer fylld & till slut finns det ingen annan väg att välja än sanningens, hur brutal den är må vara. Brutal & befriande. Aldrig har jag ångrat att jag varit sann mot mig själv & jag förstår att det ur ett högre syfte, med klarare intentioner kommer att vara i den riktningen jag går även nu.

 

Jag har kära vänner på besök; vi har kära vänner på besök rättare sagt. Ida & Carin, de goda fruarna. Och det vankas påskmiddagar & familjära stunder & bebishäng & ägg & lediga stunder (dvs tid att vara lite för nära, tid som jag längtar till annat) & jag räds lite de här dagarna.

 

 

Längtan, skriver jag till honom där i fjärran bergen.

Längtan! får jag tillbaka.

Kom hem igår. Hem som till rävlyan igen. Blev snabbt rastlös & lite störd av alla detaljer överallt fram till att jag landade i att det trots allt är mina detaljer som jag kan göra något bra av. Jag har sedan början av relationen med P i ärlighetens namn aldrig låtit honom flytta in här; inte ordenligt eller på allvar. Är förvånad över han blivit kvar så länge då han ständigt fått brottats med en integritetsskygg rävkamrat som knappt släppt in en extra badrumsmatta under all den här tiden. Förlåt mig kära vän för det, och för allt.

 

Längtade snart tillbaka till J:s relativt enkla boning, betydligt mer detaljsnålt än mitt hem, inte lika själfull & varm men rofylld ändå, ren på något vis. Det är lite symbolisk för hur jag ser på relationen med honom också; enkel i sin form på det vis att det som är, är vad vi båda ser & greppar i stunderna. Inte mer men inte heller mindre. Tydligt i kanterna & rakt på sak. Sovrummet är lika enkelt, utan krusiduller på samma sätt som vi möts där; utan omvägar & med tydliga intentioner, framdukad lekfullhet & ärlig uppskattning.

 

Det är märkliga tider nu. Jag hör uppmuntrande ord omkring mig om att jag ska välja riktning, fatta beslut, kanske genomgår jag just nu en separation eller så är jag på väg att gifta mig eller hur var det nu? Möjligen bor jag snart själv & lever singelliv eller så fortsätter jag i flockgemenskaper av öppenhet & med okänd utsikt. Jag vet att min egen inre sannings är på väg att skölja över mig & just nu bara inväntar jag svaren, i en oväntad harmoni.

 

Jag somnade bredvid min kära vän P igår men när jag vaknade upp i nattens stillhet var han försvunnen. Han hade lämnat rävgrytet, fortsatt till andra mer inlyssnande platser. "Du är så lik din far ibland" säger han åt mig då & då. Jag börjar förstå att han har rätt & vad jag har präglats av. Jag gör mig lätt otillgänglig, om det är vad jag behöver. Möjligen till den grad att jag framstår som kall. Inatt fanns inte min famn riktigt där utan istället mötte han sin syster. Kloka fina vän som tar ansvar för sig själv. Sådant gör att jag påminns om varför jag så gärna vill fortsätta ha honom nära mig, hur än allt blir av det här. Han är klok, vild, naken, sårbar & stark.

 

Den här kvällen är han inte här alls. Jag bor in mig själv alltmer & kan le i den här egna bubblan av kaffedrickande alldeles för sent för mitt eget bästa & känner hur mjuk & glad kroppen är. Fina tider, mitt i karusellen. Strax dyker jag ned på spikmattan & tar emot natten famntag. Ser framemot en dag med utbildning tillsammans med P, ty vi är lika bär på många vis & arbetet för oss ofta samman. Det gör mig glad, att vi hör ihop. På vårt sätt. Även om mina val kan få oss att anta nya formationer.

 

 

 

You're not alone - sjunger det i hörlurarna. Men, visst har jag fått möta mig själv den här helgen, ensam. Ensam när Ensam Är Stark.

 

Har vaknat i ett rum som inte är mitt men vars doft har fyllt mig med längtan, tilltro, iver & lugn. En doft som ibland har funnit i en famn, i mjuka armtag & med skratt & i kärleksfull förening. Jag har dragit mig till minnes denna famn då jag legat vaken; lyssnat på det tysta. Upplevt mig själv vara en ensam förlist resenär under en islossning, färdandes ensam, organiskt flödande utan specifik riktning annat än inåt. En tyst, stillsam färd.

 

Hade ett fint möte med P som bad mig komma hem men jag avböjde, valde mig själv ännu mer. Tog en lång promenad i regnet istället, lyssnade, kände hur fötterna blev våta & log. Det är iallfall mina skor som blev våta för att jag valde det, för att min riktning styr mig från inside och ut.

 

 

Det är min utmaning. Att se vad jag behöver frigöra mig själv ifrån. Och verkligt göra det också.

 

Min utsikt är den att tillåta mig själv att vara fri från cementerade identifikationer, former & eventuella cykler.  Att se mig själv födas. Rent konkret så gäller det allt från relationsliv, boendeform, jobb. Det känns som att jag är i en födelse, från ägg till vild fågel & det gör ont men är också vackert att få födas igen.

Jag är riktigt jädrans slutkörd. SItter hemma hos J, nyss hemkommen. Har dragit igång en rökelse, ljus, & tillåter mig själv att landa här allena medan regnet smeker fönsterrutan. Det här senaste dygnet har varit minst sagt omtumlande & för alltid livsförändrande.

 

Igår kväll spenderade jag först egentid med mig själv i simbassängen & var sedan med the teacher, Vera & med Sara. Sedan slöt även Moderlivet upp & Tobias & kvällen var precis vad jag önskade mig; familjär & grundande. 

 

Där sitter jag som vem som helst med min morgonkaffe, omgiven av kollegor, bekanta, intressanta, nära & obekanta & ska snart lyssna till en morgonföreläsing av Fredrik Rakel. Jag sitter inte där som en person som inte riktigt uppfattar sorlet av röster omkring sig, det syns nog inte att jag är rejält obekväm & inte riktigt vet hur jag ska hantera mig själv.

 

Jag ser J & noterar att han vet att jag är där. Det är teater på hög nivå nu; tystnad, tagning. Gå fram nu, tänk inte på att alla kollegor finns precis bredvid & kan börja ana något.

Jag reser mig upp & går utan att till synes tveka fram till honom; har blicken på honom utan att riktigt se honom. Hälsar lite, ger honom en kram. Vänder & går tillbaka till mitt kaffe. Svalt, lätt, avklarat.

Och framförallt, väldigt, väldigt konstigt. Nyss låg vi skrattandes alldeles nära & nu är det här vårt sista möte inför en evighet ifrån. Känns opepp & trist men this is it, vårt track för tillfället. Det är såhär det är att leva i en byråkratisk värld där vilka som helst inte kan ses utan vissa villkor för det finns begrepp som jäv & lojalitet & annat. Om folk fick veta att vi ses , när ärenden lagts på andra skrivbord, så tror jag ändå inte att alltför många skulle bli förvånade. Han är en strålande figur & så kan även jag möta honom med stark & välriktad kraft.

 

I slutet av föreläsningen ser jag ett bekant ansikte; P som bara för ett ögonblick glider in. Ser på honom där han står, utan vetskap om att jag finns i rummet. Han är vacker, full av färgstarka detaljer. Som en fågel med starka vingar & med tydliga tecken. Strax glider han ut igen & jag tänker på dessa två manliga figurer som är så starkt i mitt fokus & jag tänker på alla skiftingar som råder. Jag har tur som har mött dessa. Så mycket som vi lär av varandra.

 

Har just kommit hem & jag fortsätter att bo in mig, försöker vända lite på mig själv & göra nya passande former här. En ny säng står redo att installeras & jag har en ny kökssoffa & jag börjar ana att det kommer bra tider här hemma, även om jag kommer sakna min snart utflyttade kamrat ibland. Jag blir alltmer hemmakär & jag har en önskan om att en dag kunna vakna här en gryende morgon, långsamt & behagligt sträcka ut kroppen & mötas av J:s blå nyvakna blick precis brevid mig här, hemma. På härliga, väl valda besök.

 

Men, först väntar en helg i J:s lya. Med egentid & fokus & nära en doft som gör mig hög.

Det är svårt att komma hem och finna en vän i spillror. Jag vet att det i första hand inte handlar om mig & mina val. Även om de påverkar, starkt. Livet i perspektiv gör att vår relation, räven och fågeln, förminskas lite då ett litet barn hamnar i kläm i en kladdig & rejält eländig vårdnadstvist. Här är det mycket som är orättvis, grymt, brutalt & beskt.

 

Jag vill inte gå in i det, inte gå in i att känna skuld & skam över att jag också behöver få må bra. Även om mina behov påverkar även honom & drar undan en stor del av trygghetsmattan. Jag står bredvid & ser hur han faller & jag vill både vara den som fångar upp, samtidigt som jag vill uppmuntra honom att tro på sig själv den här gången. Du fixar det kompis. Du är aktören, hjälten, huvudufiguren som har sin egen sanning, sin egen styrka & oändligt med möjligheter till nya skratt. Älskade vän, den här gången står jag inte lika nära även om du får ligga i min famn om du verkligen behöver det. Det är svårt men jag tror på honom, på den högt flygande vännen i P.

 

Jag behöver ge mig själv tro & styrka också. Det är inte lätt att bryta upp en form för att skapa nya.
 

Spenderade kvällen med den käre livsfränden som andas så bra i värkarna. Snart är bebisen här. Snart. Återvände hem sedan då P redan utrymt boet för att vara nära familjen. Märker att en del av hans saker redan börjat flytta ut & det får det att ila i magen, det drar ihop i strupen & jag får lätt panik. Det är alltså allvar. Det är mitt allvar & det har börjat nu. Så mycket det känns men så oåterkalleligt det är också. Det måste bli såhär.

 

Talar med J & genast lättar dimman. Det är vansinnigt kanske men jag bara längtar som en vilde fastän vi skiljdes åt senast imorse. Jag vill få ligga bredvid, lyssna på andetagen. Helst nu, helst önskar jag att jag redan var där. Ändå dröjer det ett bra tag tills nästa nära möte. Imorgon kommer vi att ses i jobbsammanhang & det är alltid en utmaning. På grund av en del omständigheter så är vi tvungna att hålla ytterst låg profil & det är svårt, så svårt. När vi möts som imorgon så är det en hälsning, inte mer. Kort, trevligt, proffesionellt. Ett märkligt rollspel som inte riktigt faller mig i smaken utan mer skaver. Jag tror att det mest handlar om att jag älskar det vi är & jag är stolt över att få känna så mycket, glad över att vi två är connectade. När vi inte ses med den öppenheten så blir jag väl rädd, antagligen. Rädd för om vi plötsligt vore så mycket på ytan bara, yta & inget annat. Vi är nära, betydligt närmare än så & det är det som får mig att svälja sorgen när jag möter en avskalad yta hemma i hallen som alltmer börjar bli rävens egna, allena.

 

Vilket läge i livet, möter mycket nu. Stora sorger & största möjliga lycka.

 

 

 

Det fortsätter att spraka, helt otroligt.

 

Jag & P möttes på ett ölhak igår & jag sög på mitt isvatten & noterade att vi är hjältar i det här. Vi är modiga för att vi faktiskt möter enorma rädslor just nu utan att för den skull besegras. Visst spårar våra tåg ur & vi har hunnit med att bli vilda, sårade, sårande, arga, stolta, ledsna & ibland ockås besegrade. Men vi ÄR inte allt det. Vi är hjältar för Kärlekens skull, vi är organiska transformatörer, vi är resande & vi är framförallt goda vänner.

 

Sen skiljdes vi åt & jag har inte mörkat några avsikter; har aldrig försökt förställa eller försköna, förminska eller ändra utan allt som sker är organiskt, rakt ur hjärtat. Min längtan leder mig till J & det är med öppna händer som jag tar mig dit.

 

"Ta ut glädjen i förskott, lev i kärleken som är nu" nynnar Emilj Jenssen snart & jag & J skrattar då vi så uppenbart gör precis det. Det finns inget att hålla tillbaka här, ingen anledning att tveka. Mycket sker runt omkring mig & jag ser hur relationen med J växer sig starkare, blir alltmer en fristad, en vilostund på spikmattan, blir till en härligt rak melodi som är hur naken som helst. Han är så glad, bubblande & jag tänker att vi är som två barn som lekfullt hoppar runt på färgglada ballonger & glider in varandra genom sockervadd & vilar sedan nakna i bubbelbadet.

 

Igårkväll placerade jag honom på den present jag lade fram till honom; en spikmatta. Of course. Sedan låg han där & sjönk in i avslappningen. Jag hade svårt att hålla mig undan, att göra mina egna saker som skulle ordnas; rapportskrivandet, jobbet. Så avslappnad, så mjuk. Lade mig bredvid honom med min panna vilandes mot hans. Så nakna i alla våra kläder. Så nära. Så slog han upp de ljusa blå & genast infann sig skrattet, leken i min mage. Nyfikenhet & lust & en resenärs längtan ut, on the road längs med hans linjer.

 

Det är nu & bara nu som vi upplever varandra för första gångerna. Så många ännu outforskade skuggor, dalar, smaker, ytor. Jag masserade den där ryggen som jag njuter så mycket av, drog in hans doft i rävnosen & är så glad för att vi är så kompatibla; att hans doft ger mig berusning; som att komma hem. Märkligt hur det kan vara så med en person som är en rätt främmande, obekant.

 

Jag vaknad till flera gånger inatt av att han vaknat & tog tag i mig, drog mig mjukt intill sig, kysste mig. Vaket, närvarande, kärleksfullt, tacksamt på något sätt. Jag älskar när han tillåter sig själv att känna & även låter mig veta hur det är. När vi båda vaknar på morgonen så är det här det enda jag vet, det enda som är & det kan också får vara det enda som spelar mest roll; att han gör mig lycklig. Första gången som jag tänker de orden, första gången som jag säger det till någon. Kan någon annan göra en lycklig? Eller är det en själv som gör sig själv lycklig genom att öppna upp för kärleken att ta plats i en själv? Det känns som något av allt. Jag vet att jag känner mig lycklig då han, som igårkväll drog intill sig & höll om mig nära, nära utan att släppa taget & känslan av att det inte går att komma nog nära även då hans andetag blir en del av mina egna. Det här är en berusning, en lycka mitt bland alla stormande dagar & krashade landningsbanor.

 

Du gör mig lycklig J. Jag tror faktiskt det.

 

Högt älskade vän, så ont det gör med all den här tydligheten. Så mycket som allt känns och är. Inatt var du min livboj & ankare, min alldeles egna lya & min fristad. När vi vaknar är vi redan på väg någonstans & det gör ont att växa, att andas medan kroppen tänjer, då tankarna sträcks & hjärtat ges utrymme att expandera.

"Det här är bara början". Början på vår fortsättning, på en form av oss vi inte levt i förut. Kanske bevarar vi ett gemensamt centrum eller så studsar vi sakta ut för allt snart accelerera vidare i andra riktningar som suddar ut vägen vi kom ifrån. Vad än det blir så är jag tacksam för det här, för oss. Jag saknar dig redan & det gör ont när en lever, levande. Det är som det ska, det finns ingen annan väg än att tro på sig själv.

 

 

En ro i magen har infunnit sig. Haft en helande helg.

 

Har spenderat tid med biosysterskap & chosen ones, med Robbin Hood & Petter Klok & så några till som dykt upp & varit rätt. Mina vänner Är familjen & jag har blivit starkt påmind om hur väl jag behöver & älskar dem. Vi kompletterar & stärker, inspirerar & håller om. Har vilat handen på H:s skattkammarmage & placerat pussar på den mage jag älskat så länge & som snart ger mig ännu en vän. Den här helgen har jag lovat mig själv att bättra mig; att ta bättre hand om mig själv & därmed, i samma mening ta hand om mina vänskapsrelationer. Jag mår så bra med er, fantastiska juveler. Imorse åt vi frukost på hotell. Jag, Hood, Idafina & J. Att bjuda in J till min flock, min tribe betyder en hel del & jag märkte att han förstod det. I eftermiddags möttes vi igen & det fanns en iver, ett fokus & en närvaro i honom som jag sakta börjar få se alltmer av. Det gör mig vansinnigt glad, än mer bejakande & full av liv & lust. Vi upplever stora skakningar, inre explosioner, besök i helt nya omtumlande orgasmiska världar & efteråt är jag fullkomligt fylld av liv, av orgasmic breathing & en puls som knappt ryms i kroppen. Under några ögonblick är jag redo att dö just så, dramatiskt lyckligare än någonsin för livet kan knappast upplevas starkare än där. Han håller mig. Låter mig pulsera, briljera i den fullkomlighet som fyller min kropp & mitt hjärta. Vi skrattar när vi skiljs åt & den här gången tror jag att vi snart ses igen.

 

Redan nu finns planer till veckan av många härliga slag. Bland annat väntar det tatueringskurs a la räv & Rubin som ska gå lös bland grapefrukter & på renaste hud. Älskade Idafina reser hem imorgonbitti men återvänder snart igen tillsammans med den andre kärleksfulla delen av deras gemensamma två. Vi kommer att spendera påsken ihop & den kan nog inte bli mer familjär än så. I veckan fortsätter transformeringen av mitt inre liv, i resan till bejakandet av det som verkligt är nära.

 

Ida är så klok & det har varit värdefullt att få lite distans & få säga vissa saker högt, bara för att få höra hur det låter & få perspektiv på hur det kan tas emot. Jag har nämligen mött P en del också & det blir tydligare för mig, ja alltmer verkligt, allt det som är & som känns. Vi sågs bland annat i solen idag, omgivna av kärt folk, av före detta älskare & nuvarande, av nära vänner. "Älskade Peter, bästa vän i solen" tänkte jag då jag såg honom. Så fin han är, så härlig med sina egna uttryck & begär.

 

Jag vill inte lämna honom. Är inte i behov av att lämna vår relation. Däremot har ensamma nätter hemma, lite tid ifrån påmint mig om hur trött jag är på att dela rävgryt & utrymme, trött på att inte aktivt kunna välja sällskapet utan bli tilldelad varje stund av allt, även då vi börjat gå på varandra. Jag vill inte bo ihop. Jag vill aktivt välja även våra gemensamma stunder. Jag vill ha min borg, min lya, mitt näste som jag bjuder in till när det passar & då jag känner att jag ärligt & närvarande vill ge mitt fokus & kärlek till någon. Jag vill inte altlid göra det & därför skapas krockar, missförstånd, tvivel & konflikter. För vår skull, för vänskapen som ännu finns kvar vill jag säga att vi bör flytta ifrån. Jag hoppas att han kan förstå det. Jag ser inte hur denna tillfälliga bodelning ska ge mig lusten tillbaka till att leva så tätt inpå igen. Och den insikten i sig är jag tacksam för, är glad för att jag dragit i handbromsen & tydligare ser vad som är.

 

Jag & P ska ses imorgonkväll, ha date. Då ska jag berätta hur det är. Kära vän, jag hoppas att du kommer att förstå mig. Om inte så finns det inget annat sätt än att vi frigör det gemensamma ankaret.

 

 

Insåg nyss där jag satt & svettades på spinningcykeln att jag känner mig modig. Till och med stolt. Jag vet hur det är att vara rädd för att falla, hur lätt det är att vara rädd att ingå i relationskontrakt som en aldrig kan vara alltför säker på har en framtid (för hur vet en någonsin det?), rädslor för att ens känslor inte blir besvarade & att en faller platt längs vägen. Rädslor som får finnas, som är helt okej att notera om de passerar men viktigt at inte identifiera sig med dem, inte bli en begränsningarnas institution.

 

Just nu är jag stolt för att jag känner som en vilde, för att jag ser på honom med öppen blick & låter mig bli sedd.

 

Igår satt vi mitt emot varandra den Blonda och jag & pratade länge, länge. Bastuvarma, svettiga & sköna. Avklädda, var & en i en egen bra balans. Vi hade skrubbat varandra rena & plockat den andre fri från dagen, välkomnade varandra in i lugn & till närhet. Vi bygger på flocktillhörighet, no doubts. Nyss hade jag legat med huvudet i hans famn, njutit av bastuhettan & över hans händer som sakta smekte ett bröst, ett par fingertoppar mot mina egna.

 

Vi har så fina samtal där vi båda två blir mer & mer trygga i att vi är här, med varandra för att låta den andre lära känna, för att lära känna sig själv med den andre. Senare låg vi nedbäddade. Jag över hans mage med min hood neddragen över halva ögonen, halvt slumrande men fortfarande kvar i allt sömnigare samtal.

 

”Om jag nån gång igen drar mig undan & verkar bete mig liknande som alldeles nyss så snälla, dra inte i så höga växlar. Försök påminna dig själv om att det inte finns någon vilja i världen hos mig att sluta träffa dig. Snarare kanske jag är inne i ett andetag bara, inför nästa fördjupning.”.

 

Jag ligger nära & har min fulla uppmärksamhet på hans väldigt blå ögon som ser på mig & tar in varje ord, försöker tro på dem. Märker hur lätt det är att gå in i gamla mönster, att fortsätta bejaka min egen inre osäkerhet som skapas då jag känner mig såhär nära någon annan som på sätt & vis är en främling, en person med stor integritet & oändligt med charm som uppenbart tydligt bländar mig. Jag ska inte in där, inte in det där gamla. ”Okej,” säger jag. ”Möjligen, om det sker så kommer jag att ställa dig mot väggen & vilja ha tydlighet om jag ändå inte förstår dig. Men, även jag ska tänka på att inte skena iväg åt andra hållet.”

 

Ibland ser han på mig på ett sätt som sköljer bort alla tvivel ifrån det bultande rävhjärtat & då känner jag mig så jävla lycklig. Vackert. Och jag märker hur jag tillåter mig att känna vilda forsar rusa, det är okej. Vaknade flera gånger inatt & märkte att jag lämnat kudden & landat på hans bröstkorg med huvudet & somnat där. Att jag var medveten om att han i sömnen flyttade sina händer längs med min kropps konturer, som för att bekäfta att jag var kvar.

 

Det är intressant att notera allt som bubblar. När han säger att han snart ska resa bort & vara iväg i två veckor vid hans älskade berg så blir jag glad för honom men också lite olycklig över tanken. Som om själva tanken på hans frånvaro gör mig vrålhungrig, lite rädd att jag aldrig ska få äta honom glupskt igen. Märkligt. Jag är en så supersucker för det här.

 

Sedan två nätter bor P hos sin syster & vi är i en utandning. Som vän känns han närmare, som att vi läker, helas tack vare utrymme & space att få vara själva ett tag. Med distans ser jag honom tydligare, älskar honom mer. Han är en fantastisk person, en underbar lekkamrat. Vart vi landar efter denna paus vet jag inte. Söker inga svar, forcerar ingenting. Han vill hållas uppdaterad om hur min transformation känns. Jag vet bara inte själv än.

 

Idag kommer Ida, kära Ida hit från södern & vi ska ha en hel underbar systerskapshelg & det känns helt rätt i tiden & nuet. Strax väntar tid hos sjukgymnasten. Vi ska arbeta med axeln igen som gått sönder. Det är okej, helt okej.