Eld vs vackra kalla älv
Jag & Polly ligger & drar oss fastän väckarklockan ringt & Ben Harper spelat den ständigt återkommande godmorgonlåten. Hela natten har vi legat huller om buller, hennes kropp över min arm, en svans över mina slutna ögon. Hon är ingen katt som flyttar sig för att jag vänder mig i sängen, snarare följer hon efter mina rörelser & lägger sig tätt, tätt intill min ryggtavla som en sked eller låter sig omfamnas av mig, skedad. Och så undrar någon varför min säng är så täckt av vit luddig päls som fastnar precis överallt?
Jag tänker att H hade fått plats här också. Han. Tur att han älskar djur & vill leva med dem. Synd bara att chansen att han skulle dyka ned här intill känns rätt obefintlig. Vi träffades igår. Jag hade både längtat & våndats. Våndats för att det är sjukt läskigt när en börjar ana att en ny människa i ens liv skulle kunna ha en sådan stor inverkan på det egna livet, sårbarhet. Vi träffades lite kort häromdagen också, direkt efter Höga Kusten. Jag hälsade på honom på hans jobb efter spontan inbjudan & det var fint. Och så igårkväll. Helkväll. Luleå bjöd ut oss från sin bästa sida; kvällssol, värme. Utforskade gemensamt smultronställe. Energin var så lugn & fin. Allt var bara jättefint. Och adjektiv behövs inte mer för att beskriva. Kokkaffe på stranden. En vilja att vara nära & att få ha personen på tuhand, inga andra distraktioner. Samtalen så nakna, förtroligt delande. Det var han som tog initiativet till att bryta upp sen, packa ihop oss & plötsligt såg jag förvånat att tiden gick mot midnatt. Omfamning när vi skiljdes åt. Och så var mötet över. Och jag blev inte alls klokare, fick inte ett uns till guide för varför han vill ses. Han ger mig inga som helst tecken på att vilja mer än just ha mig som vän. Inte för att det i sig är mindre värt. Men jag vill så mycket helt andra saker. Som jag läser honom är det nog dödläge för mig i det här. Jag är verkligt attraherad av honom. Dras till honom. Och han är mjuk & nära i sitt sätt men rör inte vid mig. Är det för tidigt & snabbt att dra dessa slutsatser eller är det rent av sant? Svårt att veta. Ibland är det svårt att vara eld & försöka förstå andra som inte är eld utan mer berg eller svalt hav.
Höga Kusten, vill ständigt ha mer.
Kom hem ikväll från några dygn i det avskalade friluftslivets tecken. Som vanligt med en lugn harmonisk känsla i kropp & sinne. Välmående. Detta oavsett hur vädret var. För vädermakten gav oss inga enkla lägen, inget smekande medhårs. Roadtripen ned var visserligen lättsam, solig. Vi spelade musik på hög volym, Martin dansade för mig på en brygga. Vi njöt av att bara vara vi & på väg någonstans. Vi är ett klockrent team, alltid. Högt & lågt, allt i ett. Den totala matchningen av allvar & skratt. Första halva dygnet var vårt egna med spontant utforskande längs vägen, första tältnatten vid en strand söder om Nationalparken. Förmiddagen efteråt, på själva midsommarafton, mötte vi upp med Ida, Carin & Lave & tillsammans vandrade vi genom Skuleskogen mot Tättholmarna, vackra uddar en bra bit in i den trollska skogen. En fin första gemensam kväll. Väl framme tog de andra plats i en av de stugor som finns runt omkring i skogen, öppna för den som vill att husera i. Chans att elda, ingen el. Enkelt, jordnära. Vi lagade mat över våra kök sittandes på marken i en skogsglänta. Allt var fint. Härligt att återse Liten också. Sent den kvällen vandrade vi iväg, Martin & jag. Utforskade en magisk vacker udde inbäddad i mossa & skägglav. Låg i timtal i en hög tillsammans, kände jordens värme & lyfte stora & små tankar, nära & avlägsna.
Vi slog upp vårt tält en bit in i skogen under första natten där kom regnet. Ett ihållande regn som sedan omgav oss likt en kall filt under resten av tiden. Inte för att vi klagade över det jag & livspartern. Vi körde på. Drog på oss löparkläder, drog ut på tur i den omgivande grönskan. Regnskog i sin sanna bemärkese, fuktighet & frodighet. Kalla händer, frusna knän & en samtidigt så njutbar känsla av att vara i rörelse, att ta för sig av livet. Från Skuleberget såg vi ingenting i den täta dimman. Sprang vidare. Och ungefär så flöt dagen på. Om kvällen mötte vi på våra medresenärer. Och så enkelt det blir när samtliga tar ansvar för sina egna behov. Det finns mycket att redogöra för; om hur det var att ligga i tältet & ta igen sig efter löpningen, att följa vattendropparnas resa över tältduken, att lyssna på fåglarna. Eller den natten när vi smög fram som skuggor i skogen, lyssnade in ljuden & spanade in i kvällsskymningen. Eller berättelsen som finns om de två rävarna vi mötte. Att vara utomhus, att vara bejaka friluftshjärtat gör mig rik & lugn.
Efter två dygn i skogen fortsatte vi efter gemensam kaffe åt olika håll, Apelmössen åt sitt & vi åt vårt. Sov sista natten på en strand med magisk utsikt över havet. Att vakna upp om natten för att fåglarna lever sitt vilda liv alldeles i närheten & kunna krypa djupare ned i sin nya sovsäck & somna om, lyckan i det. På hemväg norrut passerade vi Umeå & drack kaffe hos Martins vänner. Och på väg söderut träffade vi faktiskt på Olle, tog en spontan omväg förbi för en kram & ett hej. Att träffa Olle kändes. Men det blev också tydligt (igen) att vi rör oss åt olika håll nu. Att livet är som det är.
Och det går att erkänna att jag tänkt en hel del på Henrik under resan. Oavsett vad någonting är. Vi har haft lite sporadisk kontakt. Svårt att helt vila i det här för mig, nya tillståndet i att träffa en människa utan att veta på vilket sätt vi ses. På ytan, högst vänskapliga. Och det är väl en fin grund att bygga upp något kring. Ändå gör det mig till viss del osäker. Märkligt. Vet inte heller på vilket sätt jag vill få övertygelse. Ett perfekt läge att träna på att lita på känslan. Så nu ikväll när jag som mest tänkte att det är en evighet till torsdag då vi pratat om att ses igen så ringer det plötsligt. Och det är han. Vi har inte ringt varandra tidigare. Och jag gillar att han rakt på bara gör det. Utan att ha någon annan anledning än att han vill höra hur det är. Och strax har en timme passerat. Samtalet fortsätter att väcka nyfikenhet i mig för honom. Men påminner mig också om att det finns stor anledning till att det här, om det utvecklas vidare, får gå långsamt. Det finns barn med i bilden & vi är båda två personer som nog är beredda att vara rejält dedikerade om en faller. För faller en, faller alla. Då gör vi det ihop. Vi, två barn & andra respektive, fler vuxna. Det här pusslet av relationer & kontaktytor & viljor & allt vad det är blir inte enklare med tiden. Jag tänker på honom. Att det var härligt att ses sist. Att jag vill utforska mer. Och jag fattar att också han vill utforska. Häftig insikt. Den gör mig vansinnigt nervös. Intressant.
2.0 & det djupar sig.
Lunchdate med H. Och det bara känns. Allt. Jag mår som en gud. Och jag älskar att se på honom. Hur han vågar möta min blick utan att vika undan. Att jag äntligen är i ett möte där blicken faktiskt inte viker undan. Och att vi har med oss erfarenheter som vi lär oss av men som inte behöver definiera oss. Jag ler när han mitt i allt berättar om hur han har kidsen nästa vecka & ger förslag på när han har möjlighet att träffa mig. Om han visste hur mycket jag behöver exakt sådana saker. Att få höra att det finns skäl till att stanna upp & våga vara i det här. Att det finns mersmak från båda håll. Och vi pratar om sånt som berör. Politik & drömmar. Om rädslor & stora visioner. Om det som gör oss kaxiga & det som får en darra i knäskålarna när ingen ser. Jag behöver sätta ord på min egen upplevelse av att från tidigare relationer uppfattas som "för mycket" & att jag inte vill vara där igen. Att jag faktiskt tycker om alla dessa känslor, allt detta högt & lågt & genun dedikation. Hans leende när jag förklarade. Ord om intensitet & den vilda lusten till utforskande. Hans blick i min under tiden. "Jag älskar din blick" svarar han. "Och att du går igång som du gör. Du är intensiv & det är ju det jag dras till. Att du är så mycket människa. Det är inget nytt. Jag tycker om det. Tycker om dig väldigt mycket. Och det är inte heller nytt för mig. Jag har tyckt om dig länge. Du har nog bara inte vetat det." Plötsligt skrattar han. Blir lite förlägen kanske. Och jag ler. Vill krama om honom men vågar inte. Han är modig som delar fastän jag fattar att han är rädd samtidigt. Vill sätta mig intill, röra vid hans nacke. Undersöka hur den känns. Undersöka allt. Varje del av honom. Men gör det inte. Inte just där, vid lunchtallriken. Men sen. Samtalet flyter vidare. Det känns lyxigt att få ha honom på tuhand vid en lunch som han har föreslagit. Att få ses innan jag åker söderut med Martin. Ska iväg & tälta några dygn, springa i skogen. Slå läger med Ida, Carin & Lave. I denna nyförälskelsens dimridå får jag god lust att stanna hemma. Vara med honom istället. Men, klart att det inte är aktuellt. Klart att jag ger mig av. Och får längta efter mer. Att veta att han finns här i norr när jag kommer hem. Att vi har en ytterligare date inbokad känns som julafton. När vi skiljdes åt kramade vi om varandra länge. Fortfarande dessa långsamma utforskande. Ta det lugnt. Andas. Det är fint att lära känna ordentligt. Att bygga en grund. Alla dessa frågor som ivrigt söker svar. Att få dyka under ytan. Att känna att det inte går att bli mätt i att se på honom. Att känna begär att röra vid honom. Det här är så fint. Allt. Vad än det är & hur & vad det än för oss till.
Att bjuda in, öppna upp, vara våghalsig.
Hur gör du? undrar hon. Min H när jag igår möter upp mina vänner för en pro-midsommarmiddag hemma hos Martin. Vi äter en fantastisk middag, vegansk sushiinspirerad med bland annat inlagd ingefära & wasabicremé, pratar menskonst, barnuppfostran, relationsformer & allt möjligt annat. Jag trivs med mina människor igen. Känner mig barfota, glad. H:s fråga syftar på hur jag lyckas med att skapa möjligheter för att bli berörd. High Sensitive du vet, ler jag. Om kemin tycks rätt, om jag upplever möjliga komponenter; personlighetsdrag, magkänsla, timing. Då släpper jag garden & låter mig vara nyfiken på riktigt. Kan dö & återuppstå i samma ögonblick nästan, hängivenhet & ingen morgondag. Långsiktighet & stillsamhet är inte underlaget jag står på men försöker lära mig, det också.
Jag hade ett intressant möte i förrgår. Varav H:s fråga. Guidad av samma kloka syster. Ta det lugnt, små steg.
En sån oväntad entré han gjort. Att han alls finns som en konkret, verklig person i ytterkanten av mitt liv. Som skulle kunna få en helt annan roll. Så ovisst vart det kan föra en. Finns det fler steg? Möttes med öppna händer. Nyfikna, avskalade. Vi har båda varit i periferin i den andres liv under alla år. Han som den äldre brodern till en klasskamrat, senare en bekant jag spanat på genom åren. Har sällan sett honom som tillgänglig. Plötsligt möttes vi på en strand för en tid sedan, började prata. Idéer om att det vore intressant att träffas nån kväll & plötligt gör vi det. Inte på ytan genom att ses utomhus, på neutral mark. Inte hemma hos honom där jag skulle kunna fly iväg utan istället bjuder jag hem honom på middag. Lika bra att låta det vara naket direkt. Jag är ointresserad av mellanlägen, av att spela charader. Jag är nervös ett helt dygn innan han ringer på dörren. Så jag är inte det minsta orädd. Det darrar i knäskålarna men jag går igång på det. Att inte veta, att få känna muntorrheten & tappa orden en stund. Och när han väl ringer på & står där kan jag svära på att jag rodnar. Märkliga, tydligt språk som insidan har ibland, som avslöjar sig på det viset. Hursomhelst. Kramar in honom i min hall. Så roligt att prata med honom ordentligt, att vara på på tuhand allra första gången såhär. Både nyfiket & lite blygt & lättsamt, allt i ett. Kul att höra hur vi båda haft en bild av varandra genom åren & hur det så tydligt har handlat om timing. Och nu finns chans att lära känna. Jag är dragen till honom så att det är helt elektriskt men är rädd att skrämma undan honom & får luta mig mot att bara andas igenom allt, att ha lugn & tålamod & ge det tid. Tack H. Hon håller mig i handen som min ande på axeln. Intressant att möta en männniska såhär utan att någon av oss har uttalat varför vi ses. En date? En vän? Hur länge vågar en låta blicken vila på den andre? Vi äter i tidlöshet & sedan föreslår han att vi ska dra ut någonstans. Vi har svårt att packa ihop oss, har så många samtal att dela, så mycket som vill ut. Det är så lätt att prata med honom, allt bara flyter på. Skrattar & sitter nära & har det uppenbart väldigt bra. Vi packar termos med kaffe & tar oss till slut iväg. Hamnar i Karlsvik, glider skrattande nedför sandbankarna. Kvällen är redan lite sen, himlen ljus & älven lugn. Kvällsfåglarna är igång med sina aktiviteter, fiskar hoppar över ytan. Vi pratar, jag närmar mig inte. Vågar inte det.
Plötsligt slår han sig ned i sanden. Uppmanar mig att komma till honom. Hur nära? undrar jag. På riktigt undrande & smått leende. Så nära du vill, svarar han. Han drar in mig i sin famn. Min rygg mot hans mage, våra blickar ut mot älven. Hans ord som rör sig genom mitt hår. Våra händer som försiktigt rör vid varandra. Det är mjukt. Allt är bara ett försiktigt ändamålslöst utforskande. Jag känner mig som en fågelskådare. Som vidrör en sällsynt art. Rör jag mig för snabbt så försvinner den kanske. Det finns skörhet i den här människan intill. Jag vet, han har berättat om hur han kraschat efter att ha blivit lämnad. Jag förstår. Mer än väl. För mig har det gått ett år nu. Och jag har en egen, stadig grund idag. Det hade jag aldrig trott då när allt hände. Att det skulle ordna sig. Att det skulle komma nya dagar med nyfikenhet för annat. Någon verklig annan. Jag märker det på honom. Att han inte är på väg någonstans. Hans resa är mycket inåt, att bygga det egna nu. Precis där jag själv var tidigare. Jag vet inte om han vågar eller är redo att bjuda in mig. Men oavsett allt så är kvällen över all förväntan fin. Att bara sitta inlindad i honom, dela en massa saker. Jag slappnar av i hela kroppen. Det är som om vi känner varandra redan. Som om vi alltid känt varandra. Han gör mig alldeles lugn. Timmarna försvinner bara. Jag är så glad över beslutet att bjuda hem honom. Släppa gard. Vara personlig direkt. Skapa naket möte. Det ena bjuder in det andra. Han möter mig likadant. Och vi behöver åka hem. Sova. Jag vill somna bredvid honom men skulle inte våga be om det. Än mindre göra något mer än att ta mig ur hans famn. Vi står länge på stranden & bara kramas. Sen åker vi hem & är plötsligt åtskilda. Från det väldigt nära till ett ovisst mellanläge.
”Grymt hur lätt & nära det kan vara att nå till något man bara drömt sig till tidigare”, skriver han när han kommit hem. Jag vet inte vad han menar. Eller jag vågar inte tänka att han menar det jag tänker att han kanske berättar. För det vore så fint om det var så. Men jag blir rädd att tro på något nu. Att ens hoppas på det minsta. Han är inte en date i förbifarten. Är inte en idé om en ytterligare frilufskamrat eller att adoptera ett syskon till den valda familjen. Jag vet det. Bara ta det lugnt nu. Inte rusa in i någon tanke heller. Han upplever mig som intensiv. Jag vet det. Vi har under kvällen talat om personlighetstyper. Och jag är på gränsen att utmana hans trygghetszoner. Han behöver vänja sig. Jag får krypa ned i min egen säng & drömma vidare.
Vill hellre dra till skogs & koka kaffe än spela charader på lokal
Lyfter mer om pride senare.
Just nu rader från en gryning. Hemkommen från uteliv, försök till klubbkväll. En lättnad att vara hemma. Att inte vara en del av den här senare delen av kvällen.
Det började med gemensam middag ute vilket var jättefint. Samtal om sådant som betyder något. Fint att ha med Jan-Olov Madeleine & Lena. Bra inledning. Och att Ida Isak kom förbi & att Martins blå ögon ibland mötte mina. Sedan fortsatte alla utom de förstnämnda till Elfridas hotellrum med tanken om att ladda upp lite inför utgång. Nästan direkt slog det mig hur svårt jag har att uppskatta det som sker med en grupp ibland då somliga sätter ribban för nivån & själva rörelsen i rummet som somliga andra hakar efter. Jag studerade gruppen, noterade hur den förändrades. Upplevde en slags nästan pubertal skiftning där en del av stämningen tycktes handla om att forma sig som en enda livlig enhet. En sådan som jag för egen del inte står ut med & inte vill vara en del i skapandet av. När kollektivism blir som en enda identitet. Jag uppskattar gruppformat när jag organiserar den genom att styra & leda, då min roll ändå är något lite annat, lite på sidan av. Men att ingå, vara en del av själva massan för att smälta in? Det funkar inte. Som ikväll. Kände mig instängd i mitt eget huvud av den höga ljudnivån, hur överkänsligheten gjorde ont i både öron, huvud & satte skav på intrycken, på mina känslor för själva sammanhanget. Såg hur människor jag annars tycker om betedde sig på sätt som jag inte såg charmen i. Kom på mig själv med att inte tycka om känslan i kroppen, att jag inte tyckte om vem jag blir i det här sammanhanget i just denna grupp. Viktigt att ta med. Att vara tydlig med sig själv. Saker förändras. Jag försökte hänga kvar, hängde med ut men väntade mest på tillfälle att fly iväg, ut i den friska luften, få vara ensam. Hela situationen: vara ute på lokal bland folk som inte är klara i sinnet, att försöka röra kroppen till musik utan känsla, omöjligt projekt. Det var en befrielse att dra ut från stället sen, bestämma mig för att dra hem. Gav det en chans men det kommer inte ske igen på väldigt länge. Och troligen inte igen med det här gänget, kollektivet. Var & en ja men inte med den här gruppdynamiken. Intressant & lärande att uppleva en kväll som den här. Att också släppa taget om ett vänskapsgäng.
Luleå Pride
En dag med många känslor. Vaknade imorse med allt i kroppen. Känsla av verklighet. Närvaro. För det som är nu. För vad som skapats. 2012 arrangerade vi Luleås första pridefestival Sophie & jag. Tillsammans gav vi allt åt aktivism under flera år. Alltid tillgängliga, allt för det vi trodde på. Allt för att göra Luleå & Norrbotten till en plats där en själv skulle vilja växa upp (igen). Eller för folk att flytta till. Känna sig trygg, bekräftad, ha möjlighet till delaktighet & inflytande. Fokus på att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid. Och det är starkt att se hur Luleå Pride lever vidare även när vi klivit åt sidan. Det fungerar. Fortsätter. Andas ut. Arbetar från andra strategiska håll idag. Allt är som det ska. Elden finns där. Nya former & andra tag. Tacksam för alla som ser arbetet för mänskliga rättigheter som en nödvändighet för att själv ges egen energi & driv. Så stolt över det vi skapat & som människor fortsätter samlas kring.
Känt mig som en infiltratör idag. Arrangerade från Region Norrbottens sida en föreläsning om unga hbtq-personer & utsattheten för våld. Fullsatt lokal. Kunde känna mig nöjd efteråt. Tycker om det strategiska greppet, att skjuta in perspektiven från flera håll.
Och att äntligen få tid at njuta av sammanhanget, av en pride i min hemstad. Emotionellt laddat. Möta mina vänner, människor jag samarbetat med, kontaktnät som vuxit fram. Att notera hur goda relationerna faktiskt är. På riktigt trots att flertalet endast är rent professionella. Rört mig runt i solen, Luleå som levererat som bäst. Tagit in alla intryck. Och så mötte jag M. I Luleå för att föreläsa. En person som jag mött senast på en queer BDSM-klubb i höstas i Stockholm. Ett möte som gav mersmak då. Nu tog vi oss tid till varandra. Åt sushi i gräset med benen i kors mitt emot varandra. Och här hände något som är svårt att sätta ord på men som betyder allt för mig. När alla bitar på insidan faller på plats, rent identitetsmässigt. Attraktionen jag känner för M. Den ärliga nyfikenheten. Bekräftelsen av min egen queera upplevelse av mig själv, min inre rörlighet, den flytande identiteten, begäret. M:s transidentitet i mötet med min egen queert emotionella existens. Som om mycket i livet handlar om att försöka begripa sig själv samtidigt som det pågår försök till att acceptera att allt inte behöver ramas in eller kunna förklaras. Som om M:s icke-binära identitet bekräftar min egen inre rörlighet. Genom M bekräftas jag. Slappnar av. Ser bara de bruna ögonen som söker mod att inte vika undan från mina. Hur jag njuter av hens hand som söker sig upp längs min nacke medan vi skrattsjunger till queer allsång. Mitt begär som vaknar, som vill kyssa de där läpparna & som gör det. M skulle åka hem, tillbaka till Stockholm redan ikväll. Vi fick en varm, solig eftermiddag ihop. Värt så mycket. Hen som efteråt skriver att den gärna träffar mig igen. Och jag känner likadant. Gärna snart igen.
Vacker kväll också. Varit en del av ett hemligt lesbiskt sällskap. Lesisk odyssé. Och en reumé. En väldigt fin kväll, lesiskhet som ett förhållningssätt oavsett könsidenitet & sexuell praktik. Vacker idé om systerskapets gemenskap. Trygga ritualer gjordes. Vi delade historier. Skapade band till varandra & åt gemenskapens måltid ihop. Allt på fin, för ändamålet särskild skapad servis. Avslutades med mjuk känsla i magen.
Landar hemma nu. Tacksam. Glad över dagen. Imorgon väntar fler äventyr, deltagande i panelsamtal med Fattarörelsen. Säkert någon föreläsning. Middag med vänner, utgång & vin. Dans, kanske nattbad.
Luleå Pride. Rakt in i hjärtat.
Göteborg & hjärtats liljor & viljor
Göteborg nu & det är alltid något särskilt med att komma hit. Som att komma hem. Det är speciellt att ha lämnat en plats utan att vara helt klart med den. Som att återvända till en kostym vars storlek fortfarande passar mig ypperligt. Utöver jobbet har jag vandrat gatorna runt här idag. Känt in, känt igen mig. Fallit ned i minnen, nostalgi. Undrat över hur det vore att leva här igen. Vilka hade jag haft i mitt valda, sociala liv? Några av de tidigare vännerna? Pia, Kim, Fredrik, kanske Ulli ibland? Eller mestadels nya genom hungrigt flirtande? Nya kollegor? Vad skulle jag jobba med? Kunskapcentrum för jämlik vård, västra Götalandsregionen; deras Folkhälsocentrum motsvarande där jag redan är idag? Troligen. Möjligheterna skulle nog finnas. Kontor ute på Hisingen. Om helgerna, kanske besök ute hos Henrik ibland på Öckerö? Någon helg ute i Varberg hos Lennart? Hur hade frilufslivet tagit sig uttryck? Vad hade vattnats? Löpningen i något löparforum bland andra entusiaster? I någon grupp inom Friluftsfrämjandet? Vart hade jag bott?
Jag öppnade Tinder så fort jag landade igår. Genast dök fler människor än jag orkade eller skulle hinna ta mig igenom upp. Och flertalet direkt som jag mer än gärna insåg att jag skulle vilja träffa. Vilken godisfabrik. Och rätt direkt fick jag gensvar & förslag om att ses. Det gick snabbare än jag begrep. Och jag blev girig & utan koncentration. Mycket vill ha mest. Och det har slutat med ingenting. Som det brukar kunna bli. Gapar en efter två samtidigt får en sällan tag i en enda. Ungefär så. Men nu är det inte riktigt hela sanningen. Jag fick kontakt med särskilt två intressanta men där båda kunde ses betydligt senare än vad jag var beredd att vara öppen för i & med tidiga morgnar med jobbet. Så välkammat & toppdresserad av mig själv hamnade jag med fokus på mig själv istället. Utan en enda kontakt med någon, varken ny eller sedan tidigare bekant eller vän. Och det fungerar det också. Det är lite speciellt. Hela grejen. Att vara här. Göteborg ger mig så mycket känsla att jag blir alldeles kollrig. Och samtidigt full av hemlängtan. Underlig känsla att vandra gatorna fram & gå till ett hotell för att "komma hem". Som att vara gäst i sin egen stad. Skulle hellre vandrat hem till ett annat slags hem. Inte kanske just ett Blåvalsgatan men något. Att gå på date med en ny människa här i stan hade stimulerat mitt sinne. Det hade varit intressant att leka med tanken på att påbörja en ny slags förankring här. Och att göra det emotionellt brukar vara mitt sätt att komma under huden på platser & mig själv. Nåväl. Just idag blev jag inte riktigt klok på mig själv & mina val. Det känns som att jag behöver komma tillbaka till Göteborg snart. Med mer ro.
Jag har dessutom en närvarande känsla av Olle i mig efter dagarna i Muddus. Dagar som för övrigt blev över förväntan fina. Henrik var lätt att vara med. Mjuk, följsam, självständig. Kändes som att vi båda förhöll oss till varandra med respekt & utrymme. Också med öppet sinne & en värme. Jag var noga med att inte skapa otydlighet i intention. Det här är en vänskap jag vill vattna. Inte mer. Vi kunde sätta ord på det också. Raka rör. Så lätt det blir. Muddus var vackert. Grönt. Snö på många platser. Underbart att sova i tält igen, årets första nätter för min del.
Jag & Henrik utmanade oss själva & varandra & sprang oväntat hela nationalparken runt, 34 kilometer. Som kropparna fick kämpa & som det gav följder efteråt; trötta, slitna leder. Magiskt att se vad kroppar klarar. Två dygn i skogen fyllde på med mängder av energi. Gav ro till sinnet. Och mitt i det lugna kom den klara insikten till mig, kärleken för Olle. Inte helt nytt. Men alldeles ren. Saknade honom. Drömmer om att cykla runt i de Italienska alperna med honom, i Dolomiterna. När jag kom hem från skogen hade vi ett långt samtal & vi känns nära. Som att vi på något sätt är jämlika i vår relation trots att vi har olika intentioner med oss. Han är mån om oss, ringer lika mycket, skriver, skickar över tankar, bilder. Vi håller oss i den andres närhet, tankemässigt. Så när ses vi? Vi har ingen verklig plan. Jag vill höra honom be om det. Jag bäddade ned mig nyss för att skriva om allt det här istället för att ge mig ut på vandring för att stilla nyfikenhet genom nya bekanta att vila ögonen på. Och Olle är den som ringer. Och en timme går utan vidare. Alla våra ständinga funderingar om allt möjligt. Och Martin hör av sig & skriver att det är sommar i Luleå.
Imorgon eftermiddag reser jag norrut igen. Kanske blev det ingen date med någon med rötterna djupt nedkörda här i götet för att det inte är läge för mig att själv bli ankrad här, att inte bli sliten mellan de olika världarna i norr vs söder. Jag vet inte. Åtminstone känns det enklare att resa hem igen. Och att dra på visning av en stuga på söndag som jag börjar drömma om att få äga. Mitt eget projekt. Självständighetsmarchen.
Där jag ska sitta & odla mina håriga ben & armhålor, dricka te ur rabiata feministkoppar & svära över de normer som nyligen fått mig att både sucka & bli förbannad. A som under ett samtal sist vi sågs satte ord på sina tankar om genusperspektiv i sitt eget liv, om sina val, om vad han varit van att attraheras av, vara nära. Jag satt mest tyst & lyssnade. Tänkte hårda tankar om att han är kass på att ställa frågor. Att han ibland beter sig typiskt snubbigt, inte känns seende. Och sedan hör jag hur han noterat att jag är hårigare än samtliga andra han träffat förut. Utan att han lägger värdering i det. Men bara krasst hur det varit. Och ändå blir jag förbannad. Att samhället är så jävla trångt & där det slätrakade är normaliserat, förväntat, ofta önskvärt fortfarande. Bara det att jag sticker ut så mycktet för att jag låter det gro helt naturligt. Så, vad mer borde vara det mest normaliserande än att låta kroppen vara som den är? Blir så trött på allt det här. Och trött på att vara den "annorlunda kroppen" för en snubbe som är betydigt mer hårig än mig. Avvikandets paradoxer, hur åtskillnad skapas genom föreställningar om kvinnligt & manligt. Och hur allt egentligen är ett enda flytande görande, en upprepning, original som kopieras i evighet. Finns inte första versioner. Allt är en del av varandra, av sig själv.
Livet som det är.
Jag saknar Olle. Att få se honom. Höra hans uttryck. Dela. Vill göra saker ihop. Allra helst rymma iväg med honom. Om jag skriver en rad till honom om att jag gärna hör hans röst så ringer han nästan alltid upp direkt. Säger saker på sitt särskilda sätt, får mig att skratta. Och det är befriande att vi är så öppna, att allt får sägas. Finns inga gömda skrymsle, inga icke-frågor. Inte heller om det som känns. Som idag när jag saknat honom lite extra kunde jag dela just det när han ringde mig. Berättade om hur efterlängtad han är. Han drog igång direkt, gjorde mig lekande på insidan som en våryr svala. (Svalor är för övrigt helt fantastiska, särskilt när de dansar över vattenytan & en kan betrakta dem utan att störa från kanotens vrå)
Att Olle möter upp så direkt gör att han känns närvarande. Även om allt är som det är.
Idag gav jag mig av till Brändön tidigt på morgonen. Hade längtan efter kidsen. Efter att vara nära alla tre. Härligt att ha ett hem med tre barn som genast öppnar upp, bjuder på morgonkaffe. Snart hade jag mina tre skatter omkring mig. Elis som direkt kröp upp i min famn, Loke som också ville få del av famnen. Vera som lär sig skriva, vi som författade presentteckning åt min moster Maj som vi tillsammans skulle fira 70:års dagen av senare under dagen. Väl hos Maj blev jag påmind om att släkten betyder en hel del för mig. Att tillhöra. Att det finns andra människor som jag delar både blodsband & historia med, till viss del utseendedrag. Och att det är speciellt. Solen värmde medan vi åt smörgåstårta, min mor som gjort en särskild vegetarisk & glutenfri åt mig & systern. Det om något är kärlek i praktiken. Och jag & Vera som sysselsatte oss med vår interna humor, vi som drog ut & letade daggmask, jag som vill ge henne min kärlek till naturen, till allt som växer & lever. Dessa små. Idag kände jag det igen, en slags djup förståelse för människor som lever med barn. Som har egna. Som dedikerar sin kärlek för att guida, finnas, trösta, lära, bråka, bli sams & älska ännu mer. En del av mig tror att jag hade tyckt om den rollen. Ännu mer än som en moster. Jag sa slutligen hejdå till hela stora gänget, till Vera & Sara & modern & tänkte, när jag såg hur Vera tog Saras hand på väg till deras bil att det är vackert att ha den lilla som självklart följer med en hem. Där lärandet fortsätter. Om än det också är förbannat utmanande, säkert jättesvårt också.
Jag drog förbi A i eftermiddag. Detta efter att vi spenderade gårdagskvällen ihop & en bra bit av natten.
Jag hade varit & paddlat direkt efter jobbet. Hade en vacker tur med Micke, ro & andetag djupt nere i magen. Känsla av att paddeltagen sitter bättre nu, en rygg som är alert, axlar som jobbar & sinne som blir alldeles mjukt & lyhört av naturens alla ljud & intryck. Med öppet, mjukt sinne efter paddlingen var det fint att möta A. Att direkt bli erbjuden en handuk, ta en varm dusch & komma ut & mötas av fruktsallad & te. Omhändertagande. Att låta sig bli det en stund. Sedan tog jag steget förbi all potentiell osäkerhet & jag sa direkt som det var, att jag ville ha honom. Och så blev det. Kul att utforska. Tryggt & avslappnat. Men helt urspårande till slut. Det hela slutade med att vi både kapade all kontakt med tanken, lät oss helt ge oss hän till varandra & oss själva & tog alldeles för stora risker där två på grund av slarv skulle kunna bli minst tre. Inte bra. Alldeles för stora risker. Helt orimligt. Därför besökte jag honom idag. En gemensam strategi om att ta ett dagen efter, för säkerhets skull. Och han som den sjuksköterska han är ville pyssla om mig denna kväll efter pillret & dess biverkningar. Att ta ansvaret gemensamt, åtminstone efteråt. Så. Därför satt jag ute med honom i solen. Tog en tablett men kände mer behov av att vara ensam än med honom. Och jag längtade ännu mer efter att få ligga intill Olle, eller dansa med honom. Eller bygga ett pussel. Vadsomhelst. Drog hem nästan direkt. Kände mig avslagen gentemot A. Ville hellre krama katten.
Jag behöver nog få lite distans, samla energin. Åker iväg med Henrik imorgon på morgonen. Två dagar i ett naturreservat väntar. Det blir nog både ro men också socialt då vi behöver ta vara på tiden, lära känna varandra då vi planerat att göra en lång Norgeresa ihop i sommar. Känns ändå avspänt. Intressant, kravlöst. Årets första tältnätter väntar. Lite speciellt att spendera dem ihop med en människa jag bara träffat två gånger. Men, varför inte?
Så är det.
Det du tänker blir du.
Det du känner attraherar du.
Det du känner attraherar du.
Det du föreställer dig skapar du.
Jag vill ha äventur. Då gäller det att leva i det. Att vara i fas med det som är, inte göra motstånd. Känns det opraktiskt att packa en väska med extra ombyten, med flytväst, paddel, regnkläder, packa matsäck, löparkläder & annat så blir det tufft, då väger väskan för mycket. Vänder jag blicken, ser möjligheterna i att kunna värma mig med torra kläder, känner tacksamhet över en bra paddel etc så blir nya möjligheter fler, sinnet mjukare & större. Handlar om att undersöka ögonblicket, ta hand om, att bli ett med den rörelsen vidare.
Mysig eftermiddag med Hanna & Ellis. Blev bjuden på middag & sedan låg vi raklånga på golvet, försökte finna gemensam sak att göra tillsammans i sommar på tu hand, hon & jag. Underbart att vi kan skratta åt att vi är så olika i (de flesta) av våra intressen att det är svårt att finna gemensamma nämnare som vi båda njuter till fullo av. Det landar nog i att vi beger oss ut till naturskön plats i lugn & ro (mitt behov) & sover i varm stuga (hennes behov) & där skapar gemensam närvaro = vårt gemensamma livsfokus. Det är väldigt fint att vi följt varandra så länge nu. Som vi kan relatera till det som en gång var, processer, se hur det är nu. Den konstanta rastlösheten, hur den transformerats till annat för oss båda.
Tänkte på det när jag lämnade kontoret idag efter att ha tagit hand om två nyanställningar & noterat att det ger faktisk utrymme för mig själv att lägga fokus på det jag vill utvecklas inom. Nya tag, göra annat. Tänkte på att mitt kontor är en plats för kreativitet, för total intellektuell stimulans & att jag inte har någon rörelse därifrån annat än för att återvända varje ny vardag. Jobbet ger mig struktur & ro & jag konstaterade att jag troligen kommer att höra hemma på denna arbetsplats under många år framöver. Det har redan gått tre år & jag hoppas att det blir minst tre år, eller det dubbla, till.
Fredag imorgon & jag ska lägga fokus på att stimulera intressen, kontraster. Ut på löpning med Elias på lunchen. Paddla med Micke direkt efter jobbet. Kanske se en bäver? Det kommer att vara bitande kallt. Första juni idag & det har snöat hejvilt, haglat. Nordlingar, att vi överlever.
