mellan raderna.

Följt en serie med en fantastisk norska som problematiserat sk. kvinnoideal, könsmaktsordningens konsekvenser. Mitt i detta gör hon ett personlighetstest som lyfter att hon tendererar att uppleva alla mörka känslor och likväl och tur nog - alla ljusa. Allt annat än en platt personlighet. Som jag känner igen mig. All in bara. Alla nyanser, all glädje & all sorg. All tilltro & all uppgivenhet. Allt förväntan & all desperation. Att självkänsla & all brist på densamma. Inte så enkelt att leva så. Men vad göra? En är vad en är & det handlar om hur en lär sig att hantera det. De enorma skillnaderna med hur det var att lägga sig igårkväll, ljus & bekväm. Och nu, med orosmoln som komna från ingenstans, ett väder som dragit fram. Att vara dedikerad har sina sidor. Att ena kvällen ligga inlindad i en annan människa, känna hur den tar sig ännu närmare än en trodde det var möjligt. Som kryper in med sina händer i ens hår, andas in en. Och sedan som idag, vara bortom den famnen. Att bli så starkt påverkad ger direkt obehag. Inte direkt brist på centrering, det får en ansvara för. Men ändå, påverkar skarpt. Som att bli bländad, det gör ont i ögonen. Tränade ihop denna eftermiddag, klättrade våra händer ömma i repen. Hans blick så glad när han ser på mig men det jag ser är att han inte rör vid mig, då hör jag plötsligt sämre vad hans ögon säger. Cyklade sedan hemåt tillsammans, stod länge & pratade innan vi skiljdes åt. Hans växlande närhet är för mig som att förålla sig till helt olika språk. Mitt är min hand på hans hand, är viljan att släcka orden med en famn. Hans är något annat, som jag ännu inte begriper, explosiv i lust, i övrigt mestadels sval. Som en väderleksrapport där det för det mesta råder sval bris & ro. Medan det i min hamn råder vild storm eller stekhet värme eller hällregn eller vadsomhelst som iallafall inte är stilla. Inte bara en krusning på ytan. Men, som jag längtar efter den kombinationen, eld & ro.