en helt vanlig stund, högt och lågt.
hinner du andas? undrar jag där han står i hallen, kostymklädd. taxin väntar utanför. strax är han i bryssel för ett par dagar. på flera dagar har jag inte sett honom, mer känt honom bredvid mig om natten ibland. han mellanlandade hos mig senast inatt, dök upp när jag sov. plötsligt kände jag ett par försiktiga, mjuka läppar över mina, som för att inte väcka mig men ändå, ett kärleksfullt hej. hans nästipp mot min när han kilade ned sig mellan lakan, så nära som det går att komma någon som varje natt sover som spjälkad på rygg. lika mjukt och stilla som han dyker upp försvinner han tidigt om morgonen. att då som idag, få se honom i dagsljus ett ögonblick över en snabblunch hemma hos mig påminde mig om hur länge sen det var. samtalen lite mer glanslösa nu, för mycket jag egentligen vill säga, dela men alltid detta, alltid så lite tid att jag inte ens försöker närma mig något särskilt viktigt. så, hinner du andas? undrar jag alltså där han sedan står i hallen. vacker, mjukt och fin. den kärlek jag oftast längtar efter. mindre ofta ser. jo, jag andas med dig, svarar han och fortsätter: du syresätter verkligen mig. en minut och en kyss som känns gör att jag kan hålla andan och jobba på utan att behöva känna efter.
det är ingen vits med att dela hur jag jobbar på med närvaro i stunderna här. hur jag inte berättar om hur kroppens resa är mer psykiskt tung är rent kroppsligen även om jag har svårt att sova om nätterna när fästena inuti, där skruvarna sitter, värker. hur konstigt det känns att inte gå till jobbet. att vara både rastlös och kraftlös på samma gång. hur jag lägger märke till gropen som har bildats ovanför vänster axel, hur markant det vänstra skulderbladet träder fram som en avskalad fågelvinge. musklerna förtvinar med rasande hastighet, det både fascinerar och skrämmer. ska på sjukgymnastik på onsdag. det är ett ankare.
första advent igår. familjekänsla. på stan med henne och kidsen, med modern & veravilde, systern & svågern, med andra vänner & bekanta med alla barn, både i vagnar, händer eller på gång i magar. det är både tillsammansskap och utanförskap, allt i ett. pysselverkstad & intresserat noterat hur vuxna uppmanar små barn att sitta i den främmande mannens famn, hur inkonsekvent är inte det då potentiellt sett "fula gubbar" annars bör hållas på distans? bär han vitt skägg är allt okej, eller? jag älskar veravildes framtoning och mosternärhet, hur hon känns som det största jag har även då hon råkat brotta omkull mig på backen då jag inte kan ta emot mig med båda armarna.
kramar om systern som bär något overkligt, öververkligt, verkligt. en resa som är utmanande; både fysiskt och känslomässigt och ännu, bara inom familjen känt. specialisterna säger; din kropp kommer inte att klara av dem, du är för liten. var rädd om dig, våga välj, ditt liv. ultraljudet visar inte ett, två utan tre liv i magen. trillingar. nog för att vi bär tvillinggener, men detta? i somras höll hon på att stryka med på grund av en graviditet. nu är det tre på en och samma gång. strax reser de söderut, hon och kärleken. får hjälp att göra det svåraste, att försöka reducera bort ett, ett ska bort för hennes liv skull. förhoppningsvis blir både hon och de två kvar och klarar resan hela vägen sen. om allt går vägen har jag tvillingar i min famn till sommaren. hennes, deras, våra, till sommaren kanske de små är sina egna i gräset.
det vi lägger fokus på växer
och det är rent, osagt och verkligt när han står framför mig och ser mig. låter sin ena hand sakta, sakta stryka längs med min vänstra, trasiga axel och arm. hans beröring är helande, omfamnande. låter varje del av mig få synas. han är fantastisk fin på att ta om hand när han ger mig sitt fokus så, den bästa. det finns ingenting utanför oss, inte heller en tanke. mer en försiktighet, nyfikenhet och mod. jag känner mig modig när jag står utan skydd framför honom, både från insidan och med en naken, blottad arm hängandes tafatt längs med kroppen.
veckan har än så länge kantats av högt och lågt, jämna inslag av känslobryt.
igår gav vi oss till oss själva och varandra, mitt guld och jag och de tre oftast så svåra orden för mig att säga rann över mina läppar och fick honom att le. vi låg där sedan, nakna på rygg. milda mjuka öar bredvid en annan, var och en höga och mjuka i efterskalv och den landningen, den!
sov som ett lyckligt barn i hamn sen.
långt borta från bryt och lågt.
tack.
vitt mjukt fallande där ute.
långsamhetens lov. närvaro i det som är. det verkliga, det som är vår reflektion, som berör blir allt verkligare.
varje stund är en strävan efter att saker och ting ska bli lite bättre, enklare. får besök, ena kvällen av henne, hon som berör mig. vi har en tydlighet mellan oss. det gör det fint att ses, att vara vänner. att hon prioriterar mig betyder mycket, besöket är en sann gest.
en annan kväll dyker m upp, efterlängtade vän! vi skålar i glögg och djupdyker i vårt ständiga tankepysslande, bygger ny relation för varjeny delad tanke och pepparkaka.
guldlock är ofta upptagen med annat, det övriga som är livet. jag får jobba hårt med att acceptera det ojämlika läget, att plötsligt vara en person utan några särskilda fritidsaktiviteter, ork, engagemang. att vara den av oss två som är i ett utsatt läge, att jag känner mig långsam, trött, trist. försöker hålla en balans i att vila men också i att få känna mig levande.
jag och j krockar. verkligt smärtsamt. hans ego tar över, han blir dryg mot att jag umgås med m som får mig att må bra i allt det här andra. jag får nog och jag bjuder hem honom, möter varandras frustration med nakna ansikten. vi når först inte alls varandra. hans upplevelse av otillräcklighet skaver mot mig, jag upplever honom som självisk, att han inte jobbar med sig själv tillräckligt. oftast är det som skaver på ytan inte själva kärnan. våra ordflöden tar en annan riktning än där vi börjat, gör våra inre funderingar skarpa och utan nyanser. vi saknar en gemensam färdriktning. vill inte samma saker. inget nytt, egentligen. att vi saknar en delad horisont. raka svar bara. första gången som jag upplever en plötslig tomhet, har ingen idé kvar om varför vi ska finnas kvar. vi älskar varandra. men vi vill inte leva med varandra eller ens i närheten av varandra på sätt som tycks förenliga. jag fattar det nu. han kan förklara flera varv om sina behov av egen snövärld, om fjälturer och livet i offpist, säkert helt magiskt men det hjälper mig, vår relation föga. punkt och slut, jag skiter i det där, jag fattar ekvationen. vi finns kvar om jag är beredd att om vårvintern leva utan honom, inte vara annat än en landningsbana ibland. jag hör, lyssnar inåt. jag kommer inte att vänta på honom. jag behöver vara mig själv mest lojal och jag blir olycklig av att vara så, på sidan av och en vårvinter är för lång tid i väntan då ingen vet hur lång tid livet i sin helhet är. vi tömmer oss för varandra, berättar hur allt är. till och med till det att vi inte längre försöker se nya lösningar utan låter oss själva tystna. jag spinner inte framåt, jag blir bara tom, han också. senare, vi försöker äta den lunch jag bjudit över honom på, försöker skapa samtal om annat, trevande, märkligt. jävligt sorgligt bara.
när det blir dags för honom att gå är vi bara tomma. inte ett ord om att ses igen.
bara några minuter efter att han stängt dörren bakom sig kommer han oväntat tillbaka. får jag vara här med dig istället undrar han försiktigt. klart att jag vill. problemet är aldrig att jag inte vill, utan att jag vill ha mer än jag får.
ler lite. så svårt vi har, vill inte vara utan varandra.
vi sitter i tystnad mittemot varandra, skriver. han med två händer, jag med en. att nudda vid honom, kroppar i närheten. lutar mig nära, hans kind mot min, min hand genom hans mjuka nacke. min människa. jag vill göra oss än mer verkliga, vill, tar hans hand, leder honom bort till mitt sänghav och får av oss båda kläderna, även mitellan, gör mig alldeles sårbar. att få känna hans hud mot min, från huvudet och ned till tårna ankrar mig på jorden. hela min kropp älskar honom, sinnet vilar. i timmar ligger vi så, ser och känner, upplever från insidan. vi fortsätter ankrandet, ned i badkaret. bland skum och nakna tår, blottade bröst och känsliga ögon är vi.
en fin, oväntad fin eftermiddag, gott exempel på hur viktigt det är med aktiva val, att prioritera, välja, fokusera. inget steg närmare en fortsättning eller alls närmare en tro på oss. idag löste inte sen. idag fyllde vi på just nu, påminde oss själva och varandra om hur vacker kärleken kan vara. det känns som ett privilegium att jag mött honom, att jag får känna allt det här stora. min stora glädje (och tillika stora sorg då han inte vill växa mer med mig).
bästa veravilde och supermormor kom förbi och hängde lös med mig och j en stund. spontana uttryck, livsguider. familjen i mitt blomomlopp.
j har gått hem till sig nu. inga nya planer om att mötas. vill inte fundera så mycket på varför.
inuti. där gror ett sorgset frö när jag tänker på oss.
blir snart upphämtad av henne. iväg till sophie för lesbisk afton. kanske lika bra.
ett ögonblick i sänder, tid att bara vara, så mycket tid att granska linjer i ett löv som faller
överlevnadsstrategier, att inte minnas hur det var då, för fyra år sen. operationen, tiden efteråt.
jag skriver med en hand.
en luddighet över tankesystmet, en uthämtad journal och operationsberättelse. elektriska inpulser genom halsen, in i nervsystemet. tung kropp, bortdommad vänsterarm. en kropp, ett mind i största foglighet. kapitulation. söv ner mig bara. efteråt. kliande i skelettet, ville direkt upp och iväg. ont, overklighet. skruvar, chockerad kropp och morfin för attf fungera.
dagar flyter ihop. oväntat lång sjukskrivning. nu och nu och nu. att accepera det jag har så svårt att acceptera. orörligheten. att inte se horisonten.
be om hjälp. guldlock visar sin kärlek genom mjuk handpåläggning. han duschar mig och tvättar mitt hår för att han ser hur jag behöver det, mår bra av det men fixar inte själv. han diskar undan gång på gång för att han vet hur jag ogillar röran fast jag vet att han hatar att diska. vissa nätter sover han hos mig och vi är nära trots att jag längtar så mycket efter mer närhet än vad fixerat ryggläge och kuddstöd för armen kan ge. ibland vaknar jag upp, märker att jag klamrat mig fast medmin högra arm runt hans kropp så gott jag förmår. vill jaga bort gryningen. få ha honom här länge.
familjen, de övriga kvinnsen är med mig. vi tillsammans är en enad trupp. som jag älskar er.
Challenge yourself. And be loved.
Så är han tillbaka. Står i min hall. Det är en stark, självklarhet, en glädje som förekommer mig, som får mig att kasta mig över honom, linda in honom i min famn. Allra helst vill jag ligga hud mot hud, dela historier, inte nås av omvärlden. Allt det andra, tivel utifrån distans, om form & framtid tonar ut. När han väl är hemma är vi så väldigt verkliga & konkreta att jag inte längre vet vad jag ska vara vilsen över.
Plötsligt är det vi & andra chosen ones; vi på tur i Brändön & umgås med systra & c.o. Jag & Veravilde & J som skrattar tillsammans & jag känner mig så väldigt, väldigt hemma. Vi drar på kalas & firar Hannaloves födelsedag & myser runt på en fest som mer är ett barnkalas än något annat. Det är inte längre något ihåligt inuti mig; ingen undran. Istället är det jag & han i ett vi som på söndagskväll landar hemma hos mig på kökssoffan, äter lyxigt medtagen thaimat & sen han som spexar till sig i min leopardmönstrade morgonrock; my queer love. Jag sover så otroligt gott om natten. Vaknar, blir påmind, spinner mig till sömns igen. I gryningen denna måndagsmorgon är det vi som yrvakna staplar upp ur sängen, hjälps åt att välta varandra ur den för att inte falla tillbaka. Istället ska vi upp, iväg & träna innan jobbet & han tycker att jag är morgonvacker där jag drar runt & drar i väskor & snubblar på. Väl på plats på gymmet med svetten som rinner längs ryggen konstaterar jag; jag älskar livet med dig.
Han är hemma ett tag nu & jag vill vila i det här, i oss.
Han har tagit ledigt för att vara med mig första dagen efter operationen.
Min mor dedikerar sin tid åt mig, så mycket som jag önskar. Hon är hemma, vi kommer båda att vara sjukskrivna ihop ett tag. Everything for a reason. Kanske. Just nu kommer vi att vila ihop, vara starka.
Det här är en vecka av utmaningar, face your fears. Idag var jag hos tandläkaren, kapitulerade när min tandläkare var tvungen att snitta upp tandköttet för att laga en brygga som ett klantskaft i Malmö satte dit på fel sätt. Överlevt på den, check. Och, på onsdag, i gryningen ger vi oss av mor & jag. Redan halv åtta ska jag skrivas in, runt tio-tiden är allt igång. Först nu börjar jag förstå vad jag är på väg in i. Challenge yourself. Sen kommer det här att bli bra.
Långt innan dagen gryr är sikten klar.
Hade varit vaken ett bra tag när jag stod på jobbet tidigt i gryningen imorse, målade ut idéer på en whiteboard, planerade för att lösa svårare utmaningar på jobbet. Att jobba mer övergripande, strategiskt lockar mig mer & mer. Upplever att jag lämnar den tydligt operativa projektledaren inom mig mer åt sidan, låter en ny sida, en annan girighet ta form. Den nya formen vill se bredare & mer längre penseldrag, vill lägga grunder för övergripande överenskommelser, tänka utanför den lilla ordningen, nå det större. Jag samlar på mig nytt för den inre verktygslådan, krafsamlar för egen skull. Jag behöver den här tiden; får återkalla den egna uppmärksamheten på aktuellt projekt för att inte dra iväg i tanken, inte bli den som hellre drar igång än avslutar. Spanar in andra jobb över axeln, drömmer mig bort, låter nya, andra slag intentioner ta form. Ser framemot andra uppdrag, sen.
M möter upp mig när jag sitter & jobbar utanför tingets vida väggar under eftermiddagen. Så hemma det är att åter igen - och äntligen igen - vara avslappnade i den andres närhet. Var & en i sin bubbla, ändå med varandra. En ny början, små steg, fin grund för en verklig vänskap. Jag har saknat honom. En vän jag inte vill släppa taget om.
Imorgonkväll kommer J hem. Jag hoppas att vi somnar leende tillsammans sen.
När inte ens känslan räcker.
Nej. Jag vill inte ha ett förhållande på distans. Punkt. Inga nyanser.
Han brukar säga att jag är som en kamin, en brasa som ständigt behöver fyllas på, tas om hand, bejakas för att elden ska bestå. Det märks så tydligt när det sinar, det osar av frustration i mig; jag vill dra igång, vara en orkan av motstånd, av b-planer.
Jag går runt hemma & saknar honom. Tänker på de blå som jag älskar. Hur han kan äga mig med blicken & hur jag faller för honom varje gång han gör så. Hur vi inte får nog av den andres kropp, hur jag nu går runt & känner mig bortslösad, full av lust som bara sinar.
Han är under all kritik dålig på att höra av sig när han är borta. Tomrummet som genast skapas får honom att framstå mer som en idé, en fantasi, en dröm än som en konkret, verklig partner. Min partner, min människa, min sparring. På avstånd varken sparrar eller stimulerar han mig. Lika hängivet kär & förlorad i honom som jag är då vi ses, lika tonlös blir han efter några dagar ifrån. Ler hårt över smörtönteritramserifoton på nätet; ord om hur kärlek inte påveras av avstånd, kärlek som överbygger allt. För mig håller det inte; är inte så. Jag är all in, här & nu. Det känns som om jag slösar bort mig själv på att vänta. Vänta på att han kommer hem från sina resor bortom landets gränser, på att han ska komma hem från jobbet om vardagskvällarna då han alltid jobbar senare än mig, på att han ska välja mig mer än bergen sen. Vart har du det egna krutet då rävpalt? Modigt att våga välja kärlek, för all del - men när övergår det till att bli något som aldrig växer sig större än ett litet tryggt krypin som succesivt tråkar ut mig?
Fuck distance. Tur att han kommer hem på lördagkväll. Det pågår processer i mig. Jag vet att de kommer att tystna för en stund då han lägger handen på mitt bröst, låter oss komma hem i varandra igen.
Jag vill inte växla upp, säger han. Vill inte att det blir något större än vad det redan är.
Jag behöver mer, säger jag. Jag vill växa, inspirera, följas åt. Ha gemensamma äventyr i fokus, stå bredvid varandra med näsorna åt samma håll.
Då ger jag mig av då. Gör något annat. Jag älskar dig men jag får vattna mig; kan inte stå kvar medan du lever så girigt som du gör. Så mycket, det mesta är utan mig. Och du är nöjd. Att du kan vara så nöjd när jag inte är det. Fortfarande, lika mycket som för två år sedan är du guldis, är du honung som rinner mellan mina händer, som blivit en stor del av mig. En självklarhet, en stor kärlek. Ändå förstår jag det svåra, brutala i att det inte räcker alla gånger. Kärleken i sig själv, som en känsla bygger inte en hel värld. Jag har öppnat sparkontot igen. Och mitt fokus lämnar dig lite, ser på henne med klarare blick. Frågar: Hänger du med mig till Bali? Hon ser på mig, tar tag i mig efter en lång betänketid & kramar om mig med ett stort ja! Om det praktiska omkring oss löser sig, om pengarna rullar in som de ska, om ledigheten lägger sig önskvärt till våra fördelar så åker vi till våren. Hon & jag & inte han. Han vill inte följa med mig. Och jag vill leva. Nu. En kan se det som bara en resa. Men, jag vet att det inte bara är det. Det finns ett stort symbolvärde i vad vi väljer till, vad vi väljer bort. Hur vi väljer att förjupa, vad vi väljer att leva med & inte.
All in!
Jag på promenad idag med min moder som plötsligt säger: Jag har funderat på det ett tag. Du kanske inte ska ha en man att leva med. Att det är det. Du vill ha fokus men verkar inte få någon ro. Alltid är det en kvinna du ändå alltid pratar om mellan raderna, som dyker upp efter några månader med enbart en man i sikte. Då vill du ha en kvinna. Så har det alltid varit, ända sedan du var nybliven tonåring. Ändå har du aldrig löpt linan ut, satsat allt på en tjej. Varför? Kanske är det dags att du vågar prova?! Det här med att leva ihop, kanske vilja bli fler än två, det är nog kanske med en kvinna du vill göra det. Egentligen.
Jag ler för mig själv. Tänker att det är så mycket hon inte vet, ändå tycks hon förstå. För visst är det sant. Så har det varit. Är. Har det varit fritt från kvinns sedan guldlock dök upp, är han ett undantag, mitt allt? Nej. Svaret är kort, enkelt. Några kvinns har passerat sedan dess, mestadels naket, plötsligt, tillfälliga besök, snabba avsked.
Det hon säger är intressant. Ändå vill jag inte se mig själv så kategorisk, att välja det ena eller det andra, svart eller vitt. Jag är så mycket i nyanser att jag inte blir klok på mig själv & det är helt okej & ganska befriande.
Var just & såg föreställningen Slå pattarna i taket. Så jävla bra! Årets bästa upplevelse.
Bästa feministpeppen, som ett riktigt skjut rakt in i systemet. Jag hade ordnat biljetter åt ett femtontal feminister i min närhet & vi drog dit som en riktigt garde av starka kvinns, vars styrka också steg i grad tack vare den gemensamma nämnaren; feminismen & och behovet av att fylla på med argument, energi, motivation till den fortsatta levnadskampen. Hon fanns med mig, intill. Ikväll var vi ett team & jag lekte med tanken på att vara det, att få vara hennes. Min blick på henne är säkert konstant avslöjande men ikväll struntade jag i det. Beundrande, längtande, undrande. Hon tar självsäkert plats vid min sida i olika sociala sammanhang, tror på mig, är med mig. Hon är fin, het. Ikväll önskade jag att hon var min. Föreställningen inspirerade mig, på alla sätt gav den mig precis det jag behövde. Raka monologer, dialoger, stundtals dränka i mörk satir, ibland med ljusa färger som fick en att vråla av skratt samtidigt som allvaret fanns där intill; patriarkatet måste krossas, tillsammans ser vi till att det tar slut. Tog med mig mycket därifrån.
Vikten av tydlighet (för mig själva i första hand & för andra) med att en är en riktigt jävla stolt feminist som sätter tydliga gränser för både vilja, lust, mål. Älskade Ta-vad-du-vill-ha mentaliteten i föreställningen. Be inte om ursäkt, våga ÄG! Älska din kropp, du är en gåva till dig själv & var fullt ut så härligt & skön som du är. Hela föreställningen kändes som en fingervisning om att hela mitt livs bejakande av feminism och jämställdhet är rätt, att jag är på rätt väg men också att jag behöver mer aktivism, fler feministiska sammanhang, mer queera själar i närheten för att känna mig tillfredställd.
Efteråt frågade hon om vi kunde fortsätta hem till mig. Jag avböjde utan att se på henne, smög in mig i hennes famn istället & blev plötsligt ärlig. Om du följer med mig hem nu så kommer jag inte att kunna vara sann mot J längre, sa jag. Just nu vill jag ha dig för mycket & jag vill inte göra så mot honom.
Tog mig därifrån, hem. Fundersam. Vad är det jag håller på med? Vart är det jag vill? Vart vill jag vara på väg med henne?
Med J har jag vetat det från allra första början; jag vill ha dig. All in, no return, jag satsar allt, är du med mig?
Som i helgen. Vi spenderade fredag eftermiddag tillsammans. Flyttade åt H som äntligen fått sin egna lya i vår gemensamma hemstad, insikten gör mig lugn, skön i kroppen. Hon är här nu. Mer på riktigt än det någonsin har varit att hon ska stanna en stund. Jag & guldis fortsatte fredagens natt med att somna närmast, fortsatte lördagen i ett team, i det närmaste. Med sådant som stärker, som förenar. Lång sovmorgon & tid för att lyssna, att känna in. Drack kaffe hos hans far, J som stöttade upp & som fanns bredvid mig & tände ljus vid min farmor & farfars grav, vi två på teater, senare i gymmet för gemensam svett med avslutning i bastu. Somnade inlindade, närmast. Trygga tillsammans. Som jag älskar vardasgsdelning. Han & jag i de små detaljerna som också på samma gång är de största & mest avgörande. Så lätt det är att trivas i det, att vilja ha mer. Samtidigt märker jag, att för varje steg närmare vi nu tar varandra finns ett vemod i mig. Vi har samtalat också dessa dagar. Kommit fram till att vi inte har en gemensam bild av framtiden. Han är nöjd & glad i att inte växla upp med än vad det redan är. Jag, för min del tänker mer att vi befinner oss i på en startbana, redo att lyfta nu & påbörja den mer verkliga, stora resan. För honom tar det nog några år att komma ikapp mig till en liknande tillstånd likt där jag är nu & jag kommer inte att vilja vänta tills dess.
Vi har konstaterat att vi vill olika saker & enats om att vi får älska varandra en stund till ändå. Det är ett underligt läge.
Han har rest igen. Blir borta en vecka. Jag vill lägga locket på, inte sakna så hårt, göra mig mindre sårbar.
