Vackra äventyr.
Känslan just nu är återtagen ro, en riktigt ankring i magen. Vaknade upp bredvid P för andra morgonen i rad. Sov djupt hela natten som nedgången i ide & vaknade av att P strök på mig försiktigt. Att sedan få ligga kvar & sakta låta dagen komma till sig medan han glider upp, sätter på kaffet medan regnet slår mot rutan, en svag bris som tar sig in från balkongdörren på glänt, pure pleasure. Kan en behöva mer än det här? Livet är fullgott, jag är nöjd, kan jag få stanna exakt här, alltid? Få sitta intill honom med kaffet mellan händerna, det oborstade håret som en vild tintin-lugg rakt upp, småpratandes om allt möjligt. Hans lugn & kramar den här morgonen, så mycket intill mig. Att sedan säga hejdå, stanna upp i den andres famn ord om att "ha-en-fin-dag-och-vi-ses-om-några-timmar". Så vardagligt på nåt vis,vi två här. För en stund, en känsla av att vi är verkligt verkliga.
Jag hade en stor leverans på jobbet i onsdags. Release för den nya strategin för folkhälsa, konferens. Jag som planerade, organiserade, modererade & föreläste. Många veckors arbete som fyrades av denna dag. En dag som flöt på. Aha-upplevelse när jag själv står som sakkunnig & föreläser om jämställdhetsintegrering & inser att jag kommit dit jag en gång drömde om, ny inspiration som kommer till mig denna dag genom Åsa Lindgren, hållbarhetskonsult att jag gärna själv tar mig an de globala målen för Agenda 2030. Att få jobba med dessa experter & forskare ger inblick & mersmak. Att jag utifrån sett är en del av gardet som jobbar inte bara med utveckling utan också förbättring. Bland deltagare finns inte bara politiker & ledande tjänstepersoner utan också människor som är mina egna, som jag vanligtvis sällan titulerar men där är Malin & Elias & Christine & Hanna; dietisten & verksamhetsutvecklaren & den konstnärlige ledaren & folkhälsostrategen. Att stå på scen & vila blicken på dessa människor ger energi & näring.
Efteråt är jag riktigt, riktigt trött. Glad men urvriden. Avslutar konferensen, sliter av mig kavajen på väg mellan att hugga tag i en burgare på Max vidare förbi jobbet & sedan hämtas upp av P & tillsammans ger vi oss av på kurs i kanadensarpaddling. Jag har lyckats locka till Martin också. Och kvällen blir som en enda oas för att dra ur proppen; all spänning som rinner ur kropen, från paddeln rakt ned i vattnet. Och jag skrattar mig nästan överbord, en helt omöjlig elev den här kvällen. Vi ska paddla bokstäver i vattnet för att greppa teknikpaddeltag & när det ska gå åt vänster drar jag själv åt höger, den nivån men det gör ingenting. Kvällssolen står högt på himlen, vattnet känns varmt när det slår upp mot händerna. Jag njuter av att se P & M paddla tillsammans, två av mina absoluta favoritmänniskor.
Vi avslutar kursen, är på väg hem & jag har fortfarande skratt i hela kroppen, så övertänd av alla känslor, högintensindvt. P föreslår att jag kan landa hemma hos honom för natten istället för att åka hem & jag vill. Vi möts djupt & nära & min intensitet smittar av sig. Sättet han vidrör mig på den här sena kvällen & natten tar mig till andra världar. Så omslutande från alla nivåer, alla vinklar att jag totalt kapitulerar & när han vilar sina bruna i mina & samtidigt är en del av mig så vill jag nästan gråta, så jävla kär. Att han efteråt tar sig ifrån mig för att denna sena timme somna ostörd resulterar i att jag får jobbiga känslor av att vara akut separerad från en stor del av mig själv. Känslan är helt orealistisk men säkert på grund av alla känslor efter press & stress & ordning, av att få släppa styret & istället låta sig ledas & så blir det verkligt ändå, just denna natt. P somnar snabbt men jag ligger vaken & känner mig amputerad & gråtfärdig. Som tidigare nämnt, inte lätt att att vara så mycket högt & lågt i sig själv med dessa tvära kast. Begrep ändå den här natten att det handlade om mig, inte om honom. Mitt drama.
När vi senare möttes på igår i boxen för gemensam träning & när han sedan önskade mer av oss så blev det lättare att se den här lärandeprocessen. Att vara med P utmanar & ankrar. Genomtränade & riktigt trötta, sköna & jag själv, nybastad var det magiskt skönt att landa bredvid honom. Att vara så nöjda med att linda in oss i varandra, hans huvud mot min bröstkorg. Jag satte också ord på att våra olika uttryck för behov förvirrar mig ibland & han lyssnade, kände hur han höll om mig lite tydligare. När vi gav oss till varandra var det kärlek & inget annat & han höll kvar mina händer, höll oss nära långt efter det att kroppens skälvanden avtagit. När jag var på väg att somna la han sig nära, om än under sitt eget täcke men med sina djupa andetag i min nacke. Med den godnattvalsen somnade jag tryggare & lugnare än jag kan minnas att jag gjort.
Känner mig lyckligt utvilad.
Kommentarer
Trackback
