mellan raderna.

Har jag väl lokaliserat minfält så är jag en expert på att kasta något hårt rakt på där de smäller som högst. Det resulterar i min egen inre kapitulation. Jag håller på att förvandlas till någon jag inte vill vara här. Älskade, högt älskade Kärleksmes, Peter Pan, Vän. Ibland respekterar vi inte alls varandra längre, ibland skjuter vi med laddade vapen & riskerar att rasera & förstöra precis allt, även vår gemensamma historia som jag vet att vi båda innerst inne älskar.

 

Jag ber honom flytta ut. På prov. För en ärlig paus. En ärlig chans för oss båda att andas, för att inte skada mer. Ett försök för att rädda något vackert ur elden som just nu stryper allt syre vi har. Vi har sett det komma & det brinner det för fullt. Jag ber om det här med Kärlek, för Kärleken. Inatt sover han sista natten här för nu. Jag ligger inte bredvid honom. Inte än. Kanske borde jag göra det. Ta vara på. Ändå är jag så förvirrad. Och mitt i allt ringer det.

 

J. Som en påminnelse. En guide i det som sker kanske.

 

Ett vackert samtal. Ärligt. Naket, smärtsamt & rent. Osäkra, undflyende J som åter igen varit undanglidande ifrån mig ett par dagar men som nu ringer, glatt.

 

"Jag känner mig i ro när jag är med dig säger han. Fridfull. Nöjd - och det gör mig rädd"

 

Han vill inte använda ord som "förälskad", vill allra helst inte ens uppfylla känslan för det. Vill inte landa alltför mycket, inte vara för nära. Å andra sidan längtar han som ett barn efter min röst & när han ringer mig så låter han så glad, som att han äntligen nått i hamn då jag svarar. Vi vilar i den andres röst, länge. Vi kan sitta så i timtal. Jag lyssnar till hans rastlöshet, hur hans rötter vill slingra sig djupare & djupare ned i marken men hans intellektuella jag drar i handbromsen & försöker hålla sig kvar vid en ideologi om hur han tänkte att livet skulle bli något större, något annat än ett shysst jobb, en bra lya & ett utåt sett ordnat liv. Han vågar inte, vill inte erkänna att han är ganska nöjd. Tillåter inte sig själv att vara det då hans hjärta från livet tidigare, bortom landets gränser där han levde förr säger att Luleå är för litet, att han riskerar att fastna här om han blir för nöjd, om han blir kär.

 

 

Han vill verkligen inte landa alltför mycket & när jag hör honom resonera högt med sig själv så hör jag mig själv tala för ett par år sedan, jag hör mig själv i honom & jag förstår honom bättre än han kan ana. Rastlösheten, rotlösheten, rädslorna, oviljan att stanna upp & riskera att bli grå genom det nöjda & sköna, det trygga. Att "bara" vara kär & glad vore en förlust för den som har sikten högt & som ständigt är på väg, bort.

 

"Han frågar hur det påverkar mig, att han säger hur det är?"

 

"Jag är inte heller så vansinnigt orädd. Det är läskigt att förstå att jag blivit förälskad i dig men att du inte behöver eller vill ha det som jag drömmer om. Jag begär inte mycket & din rädsla över att göra mig besviken kring förväntningar du byggt upp för ditt inre att jag bär på kan du slopa. Det är så enkelt det jag vill, för mig är det enkelt. Jag vill bara ligga där bredvid dig, vill få vakna ibland & låta mig vara hur glad som helst för att du finns, för att vi finns tillsammans för en stund." När jag berättar hur det är så fylls jag av den sårades stolthet, av en inre häst som vill skena, av en modig bergskatt som inte tänker låta sig besegras & av en naken räv.

 

"Du gör mig naken", sägen han. "Jag känner mig så fruktansvärt naken med dig."

 

"Men var det då" tänker jag. "Så trött jag är på blonda rädda män."

 

Jag är ledsen. Glad. Ärligt berörd av J. Är dock inte lika ivrigt bejakande att hoppa på hans förslag om att ses alldeles snart för jag är rädd jag också. Ändå vill jag helst glida in till honom. Möta honom i hallen, leda honom till en mjuk plats & be honom hålla om mig nära, länge. Förklarar inte riktigt det. Vi avslutar med ord om längtan, ord som är gemensamma. Ord som faktiskt avslöjar en stark innerlig gemensam känsla.

 

Jag är rädd, även för att P flyttar ut. Märker att jag får separationsångest så till den grad att jag hellre sitter här & skriver än gör honom sällskap & på så vis sticker huvudet i sanden & låtsas som att det är en helt vanlig kväll.

Jag känner mig rätt inbunden, sluten som jag blir efter mycket egentid. Det känns bra, jag trivs här i min bubbla. Svårigheten är snarare att det inte är möjligt att stanna kvar i den då arbetsrelationer & andra nödvändiga företeelser knackar på. Centreringen är stark i magen & känslorna är starka.

 

Tog mig ut & iväg idag, mötte frun i Viken & brodern med gitarren & sedan gymmet & löpbandet & den underbara svetten längs ryggraden.

 

Återvänder hem till grytet som nu är återbefolkat av en uppenbart sovande figur. Han ligger på rygg & är långt borta, på köksbordet står en öppnad folköl & jag har ingen lust alls att väcka honom. Det blev en sen natt för honom med alkorus i kroppen medan jag låg i karet, gjorde skrubb, lade ansiktsmasker & vilade.

 

Det känns om att det finns risk för minor någonstans här. Orkar inte inte kliva på dem men anar att de kommer uppdagas.

 

Jag ser en bild framför min inre syn. Jag ser en naken, rödhårig figur med en skog på ryggen. Hon ligger i en behagfullt utsträckt position över en ung blond man. Han är klädd i enbart byxor& hennes ena hand smeker hans bröstkorg. Hon ligger med huvudet över hans höftparti med slutna ögon, andra handen på hans höftben. Han har ena handen över hennes hår & smeker henne vaket, sakta. Hennes kropp ser lugn, avspänd & linjerad ut. De har båda slutna ögon & säger ingenting, bara bär upp varsitt leende som verkar vara skapat där, tillsammans.

 

Som jag saknar J. Verkligen. Även om vi sågs i fredags så känner jag mig inte mättad eller på nåt vis i ro med oss. Jag vet nu att han vill finnas i mitt liv, på något sätt. Och jag i hans. Jag vill bara bli så himla mycket mer bli inbjuden i hans liv än vad jag är & det fortsätter att ge mig idéer om att glida baklänges , ut ur allt det här som jag egentligen längtar efter & därför håller jag hårt i nuet & försöker att bara vara här.

 

Här, i ett rävgryt som mest gör mig förvirrad & lite vilsen nu.

Ibland sköljer det över mig, så starkt att jag får kallsupar & måste dra hårt efter andan.

Påminnelsen som troligen är en viktig guide these days för den öppning som jag strävar efter.

 

Jag vill börja på en ny bana. Så tydligt är det. Möjligen inte lika enkelt men definitivt inte omöjligt. Bara om möjligt ovisst Hur det ska gå till & vilken form det nya kommer att få ta sig.

 

Här syftar jag inte på relationslivet i första hand utan på jobbet, sysslorna, karriären, det som håvar in riksdaler & som ger mina dagar ett mervärde, motivation & utveckling. Jag tänker på det konstant. Hur? Var? Varför vet jag. Jag är trött, less, redo för någonting annat. En vän sa det till mig häromdagen, att nu för tiden behöver en inte stanna för länge på samma arbetsplats, en behöver inte stanna kvar & lösa eventuella gåtor & vandra samma redan välkrattade gångar hur länge som helst. Såklart inte. Jag förstår det men ändå har jag varit kvar rätt länge nu. Inte nödvändigtvis för att bara kratta & smula runt utan för att skapa stora förändringar, ja till & med mindre regnbågsfärgade revolutioner. Men, även slutet på regnbågen kan en se sig trött på. Det går aldrig att göra något jobb som mitt färdigt; däremot är jag som artist färdig på just den här scenen.

 

Jag öppnar upp för nytt. Inte alldeles officiellt. Än. Jag behöver vara kvar tills nästa möjlighet dyker upp. Därför söker jag nu. Nyfiket & med öppet sinne. Påminnelsen som jag inledde med handlar om detta; att jag gång på gång påminns om att feminism is my way, my track, my breath. Jag vill jobba mer fokuserat på frågor som har med jämställdhet att göra. Det skriker i kroppen på mig.

 

Jag har börjat längta härifrån, till & med hem tillbaka till södern, till Malmö & aktivistscenen även om jag trodde mig vuxit klart där. Känner mig hungrig, utsvulten efter feministmarkörer & flator & stringhyllor på väggarna & billig veganmat (fastän jag nu för tiden äter fisk) & svettiga möten bland enbart kvinnor, kvinnor, trans, kvinnor, trans & ännu mer härligheter - allt som inte är alltför cisnormativt. Jag vill grotta in mig i svåra genusakademiska gåtor & skriva banderoller & bli omfamnad & vara en i det där aktivistiska systerskapet som jag just nu romantiserar om & skapar överkliga idéer kring. Jag längtar hem till en värld som jag tillhör, hem till Egalias döttrar.

Jag gick i en manifestation genom Luleås gator idag bredvid vårt kommunalråd; Ett Luleå för alla, kampen mot rasism och andra förtryckande strukturer. Öppna upp för gemenskap. 

Häromdagen satt vi i möte, kommunalrådet & jag & jag är en privilegiad person som har ett oöverträffbart bra kontaktnät. Så är det. Hon, det här kommunalrådet frågar mig en del kring mina visioner & senare den eftermiddagen har jag kontaktat henne som privatperson & vill ha henne som mentor i mitt arbetssökande. Idag under manifestationen, där i tåget så berättar hon förtroligt att hon håller på att kolla möjligheter för mig. Att det bör gå att få in en sådan som mig i ledningen i arbetet med jämställdhet i kommunen.

 

Som jag vill. Som jag måste tro på att det går. Jag är förbaskat stolt över att vara kvinna. Och det vill jag att alla andra kvinnor ska vara också. Och jag vill att män och alla andra ska se hur den manliga normen skaver & vilka möjligheter vi har, egentligen för att leva närmare oss själva om vi bara bestämmer oss för att lägga manken till.

 

"Jag vill ju egentligen stanna kvar här i Luleå" sa jag till henne idag.  "Och då behöver jag få gå vidare & göra det som jag kom hit för att fördjupa mig kring."

Här hemma jobbar jag på min tydlighet & jag ber P att inte komma hem ikväll utan sova hos sin syster. De två har dragit iväg tidigt idag för att umgås & har ger mig det här utrymmet. Tack. Det är oslabgbart, ja helt fantastiskt skönt att vara själv såhär. Jag känner mig girig. Får lite ensamhet & vill genast ha mer av det här. Tänder ljus i hela rävgrytet, doften av rökelse i näsborrarna, en nybadad hud, ost & kex & ett glas rosé. Jag firar mig själv idag. För att jag finns & bara är. Här.

Jag öppnar upp för att jag är redo, sänder ut önskemål om annat. Det gäller mycket nu. Privat men också på jobbet. Framförallt på jobbet. Jag är redo att lämna min skötebarn, projektet, drivet, anställningen & kollegan. Dags för något nytt. Ge mig ett arbete med jämställdhetsfrågor. Ge mig det nu är du snäll, livet eller vem som helst som hör.

 

Privat börjar alltmer kännas som ett alarmerande sorgset läge.

 

Om natten håller han om mig nära & jag vet att jag en dag kommer att gråta över hur  mycket som jag saknar hur han höll om mig, hur nära han ville vara. Jag kommer också gråta över att jag inte uppskattade den närheten i relation till hur jag en gång älskade den. Minns tider då varje natt som vi delade ihop var livets största skatt, något skört & heligt & nytt. Nu sover jag oroligt & vill ha mer plats. Sanningen är väl den att hela dubbelsängen inte räcker till, inte ens om den vore flera hav stor. Ofta saknar jag mig själv som jag var tidigare; då när jag såg på honom med fullständigt fokus & renaste dedikationen. You and me baby, alltid. Varje stund vi ses nu känns från min sida väldigt uppskattad & samtidigt som stunder jag börjat räkna. Tar ingenting för givet & det är vackert i sig. Sorgset också för ibland är det skönt att förlita sig på att det finns en morgondag.

 

Jag träffade äntligen J idag. Äntligen fick jag höra hur han tänkte & det var dags nu; jag hade redan börjat planera min färd i andra riktningar. Det är tydligt att det inte bara är jag som blivit naken med honom; även han har blivit naken, blottad & sårbar & det gör honom full av mig, överallt & samtidigt rädd, jätterädd. Sådant kan jag förstå; jag är experten, kungen över att dra sig undan då det känns. Mina destruktiva faghågor om att han ville ses för att avsluta slogs itu. Istället lade han fram sina förlåt i öppna händer, förlåt för rädslorna & fram med raka rör & tid att inte låta vilda rädda hästar styra det inre livet annat än i bejakande, av stunder precis som de är.

 

Att vara med J igen gör mig leende, djupt nere i magen. Berusad, sårbar, ärlig. Också ledsen & olycklig då det påminner mig om att varje steg närmare den här insikten tar mig vidare ifrån P, till annat. Formen, vår öppna relation erbjuder möjligheter till flera partners, tvingar inte fram val mellan två eller några som helst skarpa beslut. Ändå vet jag djupt i mig själv att jag har lossat en vagn från P & jag får den inte tillbaka. Den passar inte riktigt längre där; jag passar inte längre in i bilden av att vara den andre av oss två united. Jag blir så ledsen, så ledsen. Undrar hur många som befunnit sig där jag är & tänkt samma tanke sönder & samman: Kan det inte bara få bli som "vanligt" igen?

 

Ser på J. Möter hans kram & har inget motstånd alls. Jag vill ju vara där. Nära. Det är ju precis vad jag vill. Ser upp på honom, kysser de där läpparna & exploderar av lycka för en stund, igen.

 

 

 

 

 

Utifrån sett är det nästan komiskt tydligt vad jag drar till mig.

 

Distans, skalbaggeskal, ensamhet, självständighet, vargar, hunger, avstånd, taggar, brutalitet, själviskhet & tystnad.

 

Jag känner mig emellanåt som en överkörd rävslamsa, tyvärr lite för vaken i trasslet. Andra stunder känner jag mig som en vägskada & ser hur jag våldsamt skurit upp marken & spränger, tränger, stör.

 

Inser hur jag har tillåtit mig att vända ett naket ansikte mot solen (läs: J) & snurrat runt nära solaxeln & skrattat & att jag nu satt skrattet någonstans vid knävecken & blivit nedryckt till en plats dit just den solen inte når. Vi möttes igår via jobbat & den jäveln var på väg att tag mig i det formella handslaget som om vi på fullt allvar skulle spela den här charaden full ut; privat vs proffesionellt 0-1. Att sitta där på mötet så nära utan att avspänt få betrakta den där människan jag så längtar efter var svårt men rätt spännnade. Också. Lät min blick vandra till hans händer & mindes rakt av deras vandring på min kropp. Kunde se hur han ansträngde sig för att inte bara brista ut i ett stort härligt leende då han kände mina iakttagelse.

 

Jag kände mig för en stund glad.

 

Men det gick snabbt över. Snart brast ett mindre inbördeskrig ut på jobbet & hela min sista energireserv rann ut & försvann. Skit i det här. Åt helvete med allt. Jag orkar inte, vill inte, kunde inte bry mig mindre.

 

Chefen här så bara att ta tag i de nu tyngda ögonen, göra något åt påsarna under ögonen, huden som blivit grå & trött. Hem & vila på saken. Sov. Vakna igen. Gå till jobbet. Finn en struktur, ett sätt att fortsätta på. Lev livet på möten, upprätta avtal, skriv redovisningar, fundera över allt som är gjort & som ska göras.

 

Jag & J hade en inbokat date för att så kallat prata om det. Den här distansen som nu är men han avbokar & jag känner mig åter igen tydligt bortprioriterad. Om han väljer att jobba över & tvätta kläder istället för att ses så är det rätt tydligt att vi längtar efter helt olika saker. Just nu pågår en sorgeprocess I guess. Att släppa attachements som skapats & vara vaken i det som är. Ingenting under mattan. This is it bara. Vi ska ses imorgon. Jag opponerar mig inte; visst gör vi så. Istället. Låt det bara blir av; ge mig lite tydligare anvisningar. Jag förstår inte nyanser & mellanlägen. Raka rör eller inget tack.

Hemma möts jag & P som två goda vänner & jag upprättar ingen fasad av att orka eller vara motiverad, rolig, full av idéer & påhitt. Jag lägger mig platt & låter honom finnas där nära & tar gärna emot en strykning över pannan & älskar att hans hand finns i min som den vän han verkligt är. Vi är väldigt organiska i nuläget. Bara existerar. Det i sig känns efter omständigheterna som en vackert queer praktik.

 

Träningen är min eld & glädje, min ro & mitt helande. Snart i vattnet, omsluten & nära.

Jag undrar vad det är som jag själv sänder ut just nu - vad är det som gör att jag attraherar det som sker?

 

Jag får det bekräftat via meddelande att den blonda vill ha distans, tid att landa. Distans, till mig.

 

Rakt på & hur allvarligt det är & vad det egentligen betyder vet jag inte. Än. Jag föreslår en kaffe för att få mötas & förstå den andre lite mer & det mötet bekräftas. J, som jag älskar att ha en deal med dig. Ett löfte om att vi ses åtminstone ytterligare en gång. Här finns det ingenting som jag tar för givet eller förväntar mig. Jag bara vet hur lycklig jag känner mig när jag somnar intill dig & uppmanar mig själv att vakna då & då bara för att få se att du fortfarande finns kvar, nära. Finns du kvar nu? Vill du stryka undan luggen ur min panna  igen & placera dina läppar där eller är du färdig här & vill gå in i andra andetag där jag inte finns med?

 

Som jag skulle sakna dig då.

Det sista jag vill är att bidra till en känsla hos dig som du inte vill vara i. Det är en av mina brister också. Att jag vid osäkra underlag gärna stryker på lite extra glid & ser till att inte fastna alls, inte fråga för mycket eller håller mig kvar. Liten är Starkast & Ensam är Nöjd eller hur det nu var?!

Men, jag vill ju inte glida undan från dig eller ärligheten till mig själv här för jag vill ju vara med dig. Thats words on ice.

 

Imorgon kommer vi att ses i ett jobbsammanhang. J kommer att befinna sig där mittemot mig med sina huskeyblå ögon & vara formell & välkammad & jag kommer att få hålla hårt i att skilja våra relationer åt; privat och yrkesmässig. Så svårt det känns när jag både längtar efter & är förbannat rädd inför att ses.

 

Only love can set you free. Det är så mycket känslor här, för så många. Its a free ride som kostar en hel del.

Äsch.

 

Kroppen är skön, stark, genomkörd. Rent fysiskt gav helgen bland bergstoppar massor av frisk luft, hård träning, skratt i backen, förbättrad balans, självförtroende, mersmak och väldigt starka ben.

 

Tiden med familjefolket var fin & Vera gav som vanligt många anledningar till skratt & även hennes galna vilda supermormor bjöd på show & honky tonkylek & allt vad det var.

 

Lyxigt att få vakna varje morgon i ett stort familjärt kollektiv där vi alla var hundar som viftade på svansar i iver & ärlig uppskattning. Jag älskar min flock.

 

Med mig & P gick det som väntat; inte alls. Jag förvandlades till någon jag inte trivdes med att vara; dvs arg, respektlös, tvär, grinig, dryg & kall. Jag såg inte på honom med kärleksögon; snarare tvärtom. Han mötte mig på liknande tvära sätt som fick mig att till slut vråla om hur trött jag var på honom, mig & den här jävla relationen. Tog sedan & packade in mig i en bil med modern & drog därifrån.

 

Återvände hem & hamnade upp & ned i soffan i ett viloläge jag så sällan intar. Uppgiven, trött. Ledsen & mot väggen. Less på att må dåligt med honom, trött på mig själv som inte orkar skapa något helt nytt heller.

 

En nyckel i dörren, en P som kom hem. Snart satt jag mittemot honom med benen i kors & ett hårt bultande sorgset hjärta & grät & snörvlade & sa som det var "jag vet inte om jag vill leva i en kärleksrelation med dig längre. Maybe this is it. Jag betvivlar att jag alls är kär i dig något mer. Är rädd & orkeslös & liten & vill inte att min kompis Peter ska lämna mig kvar heller. Jag tror inte att vi är färdiga som nära vänner men kanske som partners in love. Men visst älskar jag dig, det gör jag. Frågan är hur & vad som ska bli av allt det som är kvar."

 

P grät & vi snörlade ihop & så ger han mig chans att få landa i mig själv, i det som är. Ingen rusning till det avgörande; inget hoppande över raviner.

 

Så ledsen att se hur ledsen & trött han är. Hur han älskar & finns nära i en väntan som är svår, smärtsam. Jag orkar inte det här. Vill köra ned huvudet i sanden ett tag. Vila.

 

Känner mig allmänt trött & i en klagovisa. J har inte hört av sig på en vecka & plötsligt idag kommer ett par rader & jag besvarar lite tomt & formellt. Är sårbar & rädd för att bli så naken med honom som senast om han därefter bara försvinner, igen. Eller försvinner & försvinner. Det har han nog inte gjort utan jag är dramatiskt lagd för närvarande & det föder osäkerhet & tvära kast som jag får spara åt mig själv.

 

Jag känner så väl igen katten som tagit över; som är ledsen & vill dra sig undan & slicka sår men allra mest behöver få en kram & lite skratt.

"Everything gets better in the morning" sjunger det här i bakgrunden. Kristoffer Åström i högtalarna & jag tänker att det stämmer så bra.

 

I dagens tidiga gryning tog jag en väl insnöad bil & drog iväg på spinning. De där svettiga stunderna av trampande får ofta igår mina tankar som snart rinner fram lika lätta & självklara som själva tramporna. Ibland är det så lätt att vara nära sig själv & därmed frigörs även önskemål så tydliga, enkla. Mycket av det jag önskar mig är sällan svårt i sig själv. Kanske bara omständigheterna runt omkring. Som det alltid är då inget är svårare än vad vi själva låter det vara.

 

Jag & P somnade (inte alls ovanligt längre) i en ovänskap & det är märkligt ändå; hur jag vant mig vid det här vilket gör att det inte berör min sömn alls. Jag somnar lika lätt & skönt ändå & vaknar nära mig själv även om personen som ligger bredvid känns främmande.

 

När jag återvände från spinningen är han iväg & dyker lite senare upp med sin livsskatt, b a r n e t. Hon är fin. Liknar honom. Det känns så starkt i mig då jag ser dessa två, hur jag älskar honom. Kanske mer nu än någonsin tidigare. Jag älskar honom djupt & nära & lojalt som en syster älskar sin bror. Ibland tänder vi till & njuter av kroppslig begär men egentligen så förändrar det inte Kärleken som jag känner; hur den är.

 

Om jag helt & hållet fick möjlighet att styra utformandet av fortsättningen på vår gemensamma historia så skulle jag vilja se ett queert avrundande på den här primärrelationen. Låta oss transformeras bortom binära idéer om hur uppbrott från en sak till annan ofta följer liknande mönster av isärflyttande, avstånd & känslomässig distans. Vill låta transformationen bli till en ny nära & annan form på relation än tidigare. Så mycket som det går vill jag komma ifrån de förväntingar som ofta blir en del av en primärrelation eller monogam relations andetag; antaganden om hur en förväntas mötas & vad en därmed blir frustration av & kanske ibland missnöjd kring. Om vi inte hade denna relationsform skulle vi snarare uppskatta vararandra & den andres närhet som bonus varje gång; inte något att ta för givet & nästan begära. Frågan är hur jag ska ta upp dessa förslag & vad som följer av det? Jag ska låta det landa i magen under helgen. Känner jag mig själv rätt så kommer det att nå ytan så småningom, möjligen överrumplande snart.

 

Jag & Blondie har inte hört sen på tisdag morgon & det beror inte på mig utan honom. Han är iväg, gör sina grejer, karriär, liv. Jag tag ett kliv ifrån för att inte bli bekräftelsesökande & beslutar mig för att anta inställningen om att det här är bra för mig så tack (även om jag längtar mig tokig efter honom). Har nämligen märkt att jag ibland bara för lätthetens skull låta mina tankar vandra till honom istället för att ta tag i sådant som jag behöver göra i närheten. Nu handlar det om att jag behöver få vara nära i kontakt med vad jag själv kan uppfylla för behov hos mig själv & inte söka andra för de ändamålen. Jag behöver inte P, inte någon charmerande blondin eller andra lockelser. Jag mår jättebra med det som är även bortom dem. Jag vill inte fatta beslut på grund av dessa partners utan få beslutet att födas genom mig själv i första hand.

 

Väskorna är packade för familjehelgen & jag är redo för allt som är.

 

 

Där hemma känner jag mig inte längre så avspänd som jag önskar. Det är inte hemmets väggar som hotar, inte heller kaffekokaren eller mina slarvigt ivägslängda strumpor eller något materiellt som stör ordningen. Nej, det som påverkar mig som mest är vad jag själv saknar att plötsligt känna. En avsaknad som tar plats. P blir alltmer frustrerad & jag blir irriterad för att han är så frustrerad; jag blir dock inte irriterad på honom som person utan snarare på själva situationen; att jag inte får vara ifred med min önskan om utrymme & ro att få vila i det som bara just nu är.

 

Intimitetens villkor & (outtlade) förväntingar som i mitt liv inte är något jag längre följer, snarare har tagit aktivt ställning ifrån hänger ändå närvarande & suckar nedifrån kuddfodral, bakom kökssoffan & i vissa längre kramar. Jag möter honom inte i en längtan som han bär; inte på samma sätt som han vill möta mig. När han så sent som imorse nämnde att han vill fara & sova hos någon annan så tog det bara ett par sekunder för nyheten & det lilla unset av plötsligt obehag att sköljas bort & ersättas av en känsla av att det verkligt vore bra om han gör det. Bästa vännen, ta hand om dig själv & njut av det vackra som du är.

Jag är gärna med mig själv &  utan forceringar.

 

Ibland dyker frågorna upp; Känner jag igen den här känslan från förut? Är passionen på tillfällig flykt eller har den flyttat ut? Vill jag efterlysa den eller är jag (i ärlighetens namn) rätt nöjd med läget precis som det är? P kastar det i ansiktet på mig; "Du verkar inte ha lusten här, med oss men den finns. I dina andra möten.".

Pang. Yes, tagen. Så är det. Och för mig känns det bra, okej, skönt, som det ska.

 

Jag känner mig lugn, tar det här som det är.

 

Är mest på jobbet. Ikväll väntar afterwork på en köttig sportbar som visar hockey. Det ska bli intressant att gå dit & vara den som varken äter kött, uppskattar hockey & inte heller så gärna dricker öl.

Ikväll ska bilen där hemma packas för en familjär skidhelg. P pratar om att det väntas "linjära familjekänslor" men jag undrar vad det betyder. Linjära? Jag tror inte att jag känner mig särskilt linjär. Snarare får sådana sammanhang mig att verkligt förstå vad jag vill ha nära & trivs i (eller inte trivs med). Ups and downs. Ser framemot helgen med vaken blick.

 

By the way, quinnan är här nu & hon gör mig kär.

 

 

 

Jag har påbörjat (eller snarare fortsatt på ett projekt som ibland faller i glömska) ett livsnödvändigt projekt & det är att verkligen lyssna inåt & ta hand om mig själv. Att vara än mer ärlig mot det som är & därmed kunna vara ärligare & tydligare mot andra. Igår var jag ensam i ro utan att springa runt i jakt efter rörelse. Satt i timtal i badkaret med en kopp kaffe & tänkte i stort & smått. Den stunden gav mig energi & sådde frön till något som kanske blir en mindre novelll framöver.

 

Jag landade nära i Kärlek.

 

Kunde möta P på ett mer balanserat sätt när vi möttes i dörren innan jag gled ut; nybadad, centrerad & sann. Centrering attraherar andras inre styrkor & när jag en stund senare stod hemma hos J så fann där ingen annat än längtan i hans kropp, i de där otroligt blå som åt mig. Vi attackerade, smälte, njöt. Det skedde stora saker; J klädde av mig; jag lät mig själv bli naken på riktigt & han höll mig, välkomnade & tog emot mig precis så. Mer naken för honom än tidigare. Här menar jag inte betydelsen av kläder utan av den där nakenheten då alla ens inre skyddsmurar läggs undan & en bjuder in en annan människa till att ta del av vad en själv verkligt är. Det var lite läskigt men mestadels vackert, skönt. Det var svårt att komma nära nog & jag ville smälta över honom, få rinna ned i varje halsgropp, nyckelben, fukta varje hårlock & vara där, Nära. Med J finns ingen plan eller mål. Inga definitioner, begrepp eller gemensamma planer. Det är skönt att vara nära bara. Skönt för att jag känner mig ljus & lätt i hans närhet. Ljus, lätt & också väldigt fri. Jag väljer att aktivt få vara hans räv ibland & imorse såg han ut som en konverterad rävunge där han betraktade mina linjer. Nyfiket, öppet, ungt på något sätt.

 

När vi sover ihop talar våra kroppar till varandra bortom intellektets begränsningar. Det finns en tydlig tillit & flockgemenskap som får oss attt ligga väldigt nära. Jag vaknade ibland & log. Vaknade innan klockan ringde, utvilad trots få timmars sömn. Hejdårå. Nu ska vi vara en vecka ifrån varandra & det känns i ärlighetens namn som en evighet. Även om jag känner mig uppfylld & berikad just nu. Jag tycker om honom, så väldigt.

 

Är på jobbet nu. Kaffet står bredvid & en rapport väntar på att författas. Strax.

 

Och snart har jag en fantastisk kvinna som för alltid följer mig. Vi ska leva nära & uppmuntra varandra till att aldrig låta någon (snubbe eller snubba) trampa på en. Its a Radical Feminist Symbol. Den här starka övertygelsen gör mig trygg. Lugn. Stark. Här.

En vän hörde av sig igår & undrade om jag hade kontakt med "min dude i bergen". Nyheten slog fram som en tung våg om att en gigantisk lavin just dragit fram över en hel bergskam i Riksgränsen där han, J befann sig. Jag vinglade helt klart till i min verklighet & föll vaket rakt ned i ett källarplan av oro. De minuter som passerade innan jag möttes av klartecken från honom om att allt var i sin ordning var likt en enda lång rysning av återhållet andetag.

 

Sent på söndagkvällen lade jag mig hemma i min & P:s gemensamma boning & tillät mig att prata med J, länge, länge. Det var så skönt att höra hans röst, att påminnas om alltings förgänglighet samtidigt som jag så starkt uppskattar att han & jag just nu har något som vi möts i. Han meddelade mig att han åker bort redan imorgon igen & blir borta en vecka. Nyheten fick mig att för ett ögonblick känna mig både nedslagen, tjurig & olyckligt förälskad i the far-away-one men jag intalade mig snart att det här är något som inte kan ägas, styras, kontrolleras eller behövas. Åtrås kan det däremot göras men åtrå behöver inte nödvändigtvis bekräftas eller har mål i sikte.

 

 

Ikväll ska jag ta mig dit, lite för sent när vi båda egentligen behövas blunda för natten. Ändå finns det inget val om en vill få känna den andre nära litegrann. Det räcker att få höra honom andas, att känna hur han smeker mitt hår & drar mig nära. Just så vill jag somna.

 

Sedan kommer veckan att få rinna på & avrundas i en helg bland lite berg & med mycket familjeliv i fokus. Familjekvinnsen & systerbarn samt tillhörande partners ska spendera en helg tillsammans i en stuga. Åka skidor, dricka varm choklad & leva nära varandra i underställ. Det kommer nog att bli fint. Även om jag & P inte är varandras allra närmsta just nu. "Jag vill nog alltid vara med dig" säger han & vill bli än mer sedd. Jag drar mig tillbaka, vill ha utrymme & egentid. Mötet mellan oss sker rätt mycket med distans & det får vara så nu. Båda är inte helt nöjda, inte i harmoni tillsammans eller alls alltid i skratt men det får vara så; livet är här där vi befinner oss. Varken meller eller mindre.

 

Livet är också mitt i en vårdnadstvist, i allvaret med en allvarligt cancersjuk underbar morbror & enorma högar med jobb. Varje stund är inte ren romantik, inte alls. Min morbror sa det så klokt idag att "Om det är något jag tar mig mig sen, när jag blir frisk så är det att lukta mer på blommor". Jag vill också vara mer i närvaron, cause This Is Now. Han lär mig så mycket, alltid, älskade.

 

Jag vill känna, känna, känna. Imorgon har jag bokat tid för tatuering. Nu ska ena benet gaddas. Upp till kamp, alltid & varje eviga dag. Feministiska andetag som är en del av mig själv syns snart även utanpå min hud.
Jag & en syster i livet ska föreviga det som vi gemensamt tror på. Hon är jag, jag är hon & i spelar helt klart i samma lag.

 

Kvällens tankar går också till henne, Finn. Den härlighet som har kommit till mitt liv för att stanna. Jag tror stenhårt på vårt organiska flöde, som ett andetag närmar vi oss, glider ifrån för att sedan åter närma sig igen. Hon ringde idag & det är vackert att höra henne.

 

Livet är såklart inte bara all tid i världen till pure pleasure utan (tyvärr) hamnar de stunderna mer i livets små men ovärderliga & för mig, livsnödvändiga mellanrum, mellan rader.

 

Veckan som följer efter det fina mötet med J består mestadels av jobb, jobb, jobb & så en hel del tingsrättsförberelser. P befinner sig i ett skede där mycket kan ställas på sin spets & livets perspektiv & fokus får för honom stor tydlighet. Ett barn kan vara, är väl ofta t h e big l o v e. Det barnet vill en vara nära, närmast. Definitivt vill en inte vara fråntagen detta & därför har veckan som passerat blivit P:s förberedelser som jag, som nära vän; gjorde allt för att stötta. Jag väljer att finnas här, sa jag. Och jag gjorde det. På dagarna slet jag med mig själv, inre frustration & lite vilsenhet. Kände hur det slet & drog i mig; viljan att bryta mig loss ur en vardagsgråtonad-skala av fyrkantighet & ibland, meningslöshet. Jag är en kickheroinist, det är väl så & jag föll från söndagens sjunde himmel till babylons tristress. Jag gick runt & längtade som en törstig best efter ett ben, en J, en bejakande möjlighet till något som fick det att kännas ordentligt. När jag inte fick respons ty min nära krets är också de en del av systemet ibland & J var inte lättflirtad till flykt eller andra hemligheter. Inte mer än att jag lyckades lura ut honom från jobbet ett par små minuter för att stjäla mig en kyss, en blick ur de blå & känslan av att bli än mer sugen på mer men bli snuvad på resten.

 

Igår infann vi oss i rättsalen P & jag & vi gick därifrån med en rejält ny erfarenhet. Tungt, tufft men rättvist? Tveksamt. En kan hoppas & får se. Värt ändå att fira tyckte han & jag gjorde det på mitt sätt. Med egentid & queer femme-inistisk läsning & kaffe alldeles allena på café medan P firade med besök på sitt nya jobb. Därefter möttes vi upp, åt sushi med en del av triben; den allra käraste frun, den ofödde & mannen, Robbin Hood & P. Sedan avslutade jag & P kvällen med att vi gick på konsert & lyssnade på Kristofer Åström; vars låtar handlar som han själv sa; sammanfattningsvis om att känna & att lämna. Jag njöt & vilade som fan.

 

Frågan är om denna ovan beskrivna bild ger svar på mellanrummen? Inte riktigt, inte alls faktiskt.

Det som också skedde var att jag hörde av mig till J ett par gånger & bad om en date eller tre. Vadsomhelst, bara ge mig, bjud, se, förstå eller vadsomhelst; finns bara. Ingen respons; regn åt arbetsmyran. Så gick vi på glasbanken P & jag & plötsligt när jag står där med en alkofri skumpa i handen så är han där. J står precis framför mig som om han dykt ned som en meteorit & slår ned i mig med ett öronbedövande ljus & känsla att allt stannar upp (även om världen ser ut att fortsätta spinna runt som om ingentings särskilt händer.) "Hej" säger han! Blicken går rakt in i mig & jag blir alldeles matt & salig & lycklig. "Som jag behövde träffa just dig. Otroligt att du bara dök upp nu. Tack J" säger jag tillbaka & fullkomligt lägger mig i famnen på honom. Han är tydligen på väg till sina berg i fjärran, den plats där han blomstrar & ler & det betyder att mina önskemål om att få mötas grusas & faller. Men det är okej, det är riktigt bra att han gör det han behöver. Jag behöver honom men han väljer annat, behöver annat & det är i sin ordning ty det är så som livet är. Han har bråttom & står på tårna men kramar om P & så står vi där i en kö & rör inte vid den andre för vi har inte funnit den plats som är vår i det offentliga rummet. Inte än.

När vi kramar varandra hejdå så hör jag honom viska hur gärna han hade velat kyssa mig men av hänsyn till att P sitter i närheten gör att han inte gör det. Helt rätt förstås men kroppen min ropar om något helt annat. Han går, jag är uppfylld & lyfter sedan denna förälskade blick & ser rakt på P. Ger honom allt som är ärligt just då. A l l t.

This Is It älskade stjärtmeskamrat. J känns & jag är förälskad & jag förstår att det är svårt. P är kung & tar det så bra, för att allt är så framlagt & ärligt. Nästa gång kanske det är han som ber mig om samma förståelse tillbaka & det vet vi båda två.

 

J är som skrivet i bergen nu & lever sin dröm som han så ofta gör på helgerna. Jag ersätter inte min längtan efter honom med andra, inte P, ingen annan. Är en trånande fjortonåring som inte villl skicka några fler längtande meddelanden, som inte vill visa ännu mer hur jag har fallit & håller på & tramsar för mig själv. Jag skriver här istället, umgås med familjemedlemmar & barn & andra juveler som gör mig glad & närvarande. Kvalitetstid med systerskapet, alldeles snart ligger vi nedbäddade i varsin ände av soffan & njuter av att vara själva men ändå tillsammans. Jag sa det till min mor idag; "att vet du mor, jag är så tacksam för du att skänkt mig den vackraste gåva jag kunnat få i det här livet, en syster". Min syster är en vän av det bästa slag & snart är hon här, är nära & varm & levande & utan krusiduller bara alldeles bredvid.

 

 

 

 

Från Kaosartade rädslor & på randen till uppbrott & vidare, genom brutal ärlighet, tårar & närhet, påminnelser, respekt & kärlek till att landa i att we're not over baby, cause you keep on making me high, on life.

 

Vi valde att fortsätta vår gemensamma resa ännu ett tag & jag är så glad för det. Med lätta steg, ökad tydlighet & insikt om att det är det enda rätta för oss, att fortsätta utforska i det öppna dynamiska & detta i stor uppmuntran från varandra så lämade jag det gemensamma hemmet för att möta den blonda.

 

Otroligt.

 

Jag upplevde en sällan upplevt njutning inatt. M a g i s k t.

 

Tack. Tacksam. I första hand till mig själv för att jag tillät mig att kapitulera till den Totala Njutningen & Hängivelsen. För att jag vågade be om det jag vill ha & var tydlig även när det fanns ögonblick då jag tvekade & hade kunnat gå in i gamla mönster av att inte våga vara just där i lustens nakenhet. Tacksam för att jag inte gick in i gamla mönster, inte identifierade mig med gamla rädslor & tankar utan såg mig, oss i det här nya som skapades där ingen av oss rört oss förut. Första gången för oss båda. A very deep experience. Vi höll, höll om den andre & lyssnade. Kände, föll, vågade vilja ha & tog för oss. Erkände, skrattade, bad om mycket men krävde ingenting. Jag blev överraskad av mig själv för hur jag tog för mig & gav honom min Totalt uppskattande njutning. Han stadiga, lugna röst gjorde mig säker. Hans smekningar försökte aldrig ta något ifrån mig utan utforskade med stor ödmjuk nyfikenhet. Jag var vaken, uppmärksam på varje rörelse han gjorde. Jag noterade vart hans händer var & kände varje stund en längtan efter & nyfikenhet inför vilken njutning som han nästa ögonblick skulle bjuda mig på. Det var buffe inatt & vi åt friskt men desto mer väcktes hungern efter ytterl

 

Jag ville sedan inte somna sen, inte glida undan från medvetenheten kring hans närhet. Låg tätt. tätt på hans bröstkorg & lyckades somna så hela natten igenom. Nära, nära, närmast. Vaknade på morgonen av en salighet. Lugn, tillfredställd - Jag skulle säga lycklig. Den här vackra människan gav mig sedan kaffe på sängen & jag hade svårt att skiljas åt när han sedan lämnade mig kvar, ensam & vansinnigt berörd.

 

Möter P igen & nu känns även vi bra, nära. Och jag inser att jag är tillbaka on track på ett sätt jag verkligen trivs med. Det sjunger i sinnet & magkänlsan är god. Ska snart iväg & umgås med min fru & den ännu ofödde & det är härligt att vara här, vara nu.

Senast igår trodde jag att jag skulle lämna många framtida skrifter om mitt & Peters pågående opening relationship-projekt men så snabbt det kan vända.

 

Jag valde P igår & Internationella kvinnodagen var något som jag uppmärksammade & stenhårt jobbade för med hela hjärtat. I slutet av kvällen & vid avslutet som hunnit nå nattens rand var det en vän i musiken, feministikonen & förebilden Frida Selander som jag kramade om. Lyxigt. Verkligt. Igår var det min förebild & genusforskaren, queerfemme-aktivisten Ulrika Dahl som jag delade kaffe med. Den här veckan har gått i systerskapets tecken & sammanfattningsvis har jag fått landa i känslan av & påminnelsen om hur viktigt det är att ha likasinnade människor att relatera till & att vi faktiskt spelar i samma lag, de flesta kvinnor. Så värst många män är det inte med i lagspelet, dessvärre. Men just nu så får vi lägga det åt sidan & istället se att vi är många grymma kvinnor som har mycket att ge.

 

Tankarna på det här stärker mig. Jag behöver det.

 

Jag hade nämligen planerat att gå & äta frukost med J, blondheten denna morgon men denna inplanerade frukost blir nu istället den stora orsaken till Förändringen.

Blev nämligen hastigt väckt nu i gryningen. Vid fem-snåret vaknar jag av att Peter stryker mitt hår för att väcka mig & uttalar ett ultimatum; "Om du går & äter frukost med J så är det slut mellan oss".

 

Rakt på, svart på vitt. Varmt/kallt, mjukt/hårt, kärlek/inte kärlek, här/där.

 

Först blir jag arg. Förbannad. Nyväckt, ställd. Arg, som ett uttryck för att jag egentligen blivit rädd & ledsen. Kanske en bra påminnelse till mig själv att jag ofta reagerar med ilska fastän jag är ledsen. Det tar sig sådana onödiga uttryck när jag blir arg. A good reminder, centrera mera.

 

Han upplever att jag väljer J före honom & det här är hans markering. Nu får du faktiskt välja. Ändå mötte han alldeles intimt en annan person bara för tre dagar sedan & har som mening att fortsätta göra det. Han tycks därmed vilja fortsätta ha möten med andra, möten som han önskar att vi båda kan ha som dock inte får gå in på djupet, rent känslomässigt. Sånt gör honom osäker & det; hans osäkerhet får mig att se det hela ännu tydligare; jag känner verkligen. Och jag villl göra det.

 

För ett ögonblick vill jag trycka på en ånger-knapp. Få allt att bli som tidigare men då får vi backa ett par månader. Och, det är såklart ett omöjligt projekt. Även om det är så sorligt att jag knappt klarar av att ta in vad det betyder så kan jag inte gå tillbaka. Mycket har förändrats, jag har förändrats. Har det då varit en dålig idé att öppna upp relationen? Hade vi kunnat göra det på ett annat sätt, bli nöjda i monogamin? Jag skulle kunna ljuga & säga att absolut, såklart hade vi kunnat bli alldeles toklyckliga men där spricker det. Från allra första början har vi velat leva mer öppet & vår riktning tillsammans har hela tiden varit åt det här hållet. Vi har också båda två vetat att vi har olika behov & skilda sätt att connecta med andra på. Det var en liten rädsla förut men först nu har vi fått det svart på vitt; vad våra olikheter & önskemål har inneburit.

 

Den här gryningen är P arg, trött, ledsen & vill inte prata mer just nu. I min frustration får jag lust att bara dra härifrån; blir påmind om att jag har nyckeln hem till J & att jag skulle kunna dra dit & bara skita i allt det här. Jag är också trött & ledsen men börjar också se det som jag inte vill se & jag börjar förstå det som gör mig livrädd att förstå.

 

Jag förstår att jag inte kommer att kunna fortsätta vara förälskad i J eller någon annan om jag lever med P. Det finns inte utrymme för det i vår öppna relation. Det är inte första gången som P stoppar & vill att jag backar. Ändå är det han som legat med andra, han som har fler strängar på sin gitar än vad jag har. Det här stoppandet, backandet sliter på mig & gör sikten så sorgset klar. Jag börjar förstå att jag inte kan förneka/förtränga vad som är även om jag just nu bara vill göra det.

 

Att se vad allt det här betyder är så otroligt, obeskrivligt svårt. Jag vill inte se. Vill inte se att jag inte kan stanna kvar här om jag ska vara ärlig & sann mot både mig själv & honom. Han ligger & sover i den säng som fortfarande är vår gemensamma. Jag vill kasta mig ned bland kuddar & täcken & få lyssna till de där sovande andetagen. Det slår mig att det kanske är sista gången jag hör dem. Nu är det tänkt. Skrivet. Inte sagt än.

 

Det är så mycket jag kommer att sakna med P att jag inte klarar av att spela upp den inre filmen för mig själv just nu. Det rädda barnet i mig vill springa undan nu & inte ta i något alls av det här. På många sätt är jag ledsen för att jag inte kan fokusera tillbaka på P på samma känslomässiga sätt som han säger sig fokusera på mig. Jag ser verkligen inte framemot den här förmiddagen längre. Är så full av rädslor inför att ta tjuren vid sina horn men jag har nog ryggen mot väggen till sist i denna relation. Jävlar, vad läskigt det är; bara tanken på att bryta upp & lämna en människa som jag verkligt älskar men som jag inte har kvar en gemensam riktning med. 

 

Det är så märkligt. Som om en inre clown i mig skrattar & säger att jag inte ska oroa mig. "Det kan aldrig ta slut mellan P & dig, det vet du ju. You're like a breath and lungs. Made for eachother."

 

Läskigt. Är jag så rädd att jag är beredd att verkligt köra ned huvudet i sanden & förneka mig själv bara för att jag inte orkar bryta upp? Så rädd för att jag inte är alleles säker på beslutet? Har jag någonsin varit alldeles säker inför andra liknande beslut? Går det att vara så totalt övertygad när rädslorna är med & flåsar en i nacken?

 

 

 

 

"Våra aktiva val här & nu är en bra barometer för vart vi befinner oss tillsammans i den här relationen", säger P.

 

Visst är det sant & jag erkänner för mig själv att det är mycket svårare än någonsin just nu, att ge honom ett glasklart ja när han frågar; "kan du tänka dig att aktivt bara välja mig ikväll?".

 

Mina tankar går så mycket till den blonda & särskilt ett visst uttryck han har i den där blå blicken; den som säger att "these moment, I'm all yours and please, use me, take me, be with me. Im here, Im yours to enjoy.

Jag vill njuta mer & bejaka den blicken för det är då jag just nu som mest också bejakar mig själv.

 

Det är modigt & det är stort; det här opening-projektet som alltmer börjar integreras i mig & bli en förlägning av & en del av mig själv & min identitet.

 

Tydlighet är ledordet. Och för att kunna vara det krävs det att en är nära sig själv & tar tempen på de egna utttrycken.

 

Idag känner jag mig tydlig, klar, stark, feministisk, redo, aktivistisk, rak, kär, levande, kåt, ärlig & här.

 

Internationella kvinnodagen idag & kanske har feminismen aldrig varit så starkt rotad i mig själv som nu.

 

Låt oss göra revolution idag.

 

"Having a vagina doesn't stop me from believing that my balls are bigger than yours."

 

 

 

Låser upp dörren & kliver in i den tysta lägenheten. Det känns välkomnande fastän jag förstår att ingen är här. Hans doft slår emot mig. En av de egenskaper jag redan mött hos honom; en slags mjukhet & omtänksamhet brinner symboliskt mot mig; hela öppna spisen är fylld av ett varmt sken från värmeljus fastän han inte är här. De säger välkommen räven; du är tydligen lite efterlängtad. Han menar nog det han säger; att han längtar efter mig ibland. Även om han inte än kanske fått klarhet i att jag kallas för räven eller det att han inte än förstår varför P har tatuerat sin kropp som ett hedrande åt just dessa rävspår & avtryck, made by love.

 

Det känns nytt, spännande & lite hisnande att kliva in här – ensam. Som ett symboliskt kliv in i något nytt. Så aktivt, att göra éntre med så vaken riktning även om jag faktiskt är helt planlös. Ikväll möter P den han vill möta & idag går även jag in med öppen famn & med en stor nyfiken, försiktig tilltro på det här.

Snart kommer den här blonda fantastiska personen hem! Det är härligt att känna den här upprymdheten bara över vetskapen om att jag genom att vara här visar honom att jag vill vara nära, dela natten om än så bara för en nära sked. En sked som egentligen är allt annat än bara. Det är nära intimitet att vilja bygga vidare på en flockgemenskap, en tribe med honom. Jag älskar att se på honom. Han är vacker. Jag tycker att han är så galet vacker.

 

Och jag njuter av det.

Och jag ler i magen när jag hör att han sätter nyckeln i dörren & alldeles snart står leende framför mig- igen. Äntligen. Pussar i pannan & skratt & samtal som tycks beröra oss båda, varmt & nära. Det finns inget som är bråttom här, inga måsten eller former som ska uttryckas kring våra följsamma stunder. Mest en härligt lekande lätt glädje när det blonda möter det röda & vi trasslar in oss & bara mår så himla fint.

Been there & det är bra så. Jag tänkte vid flertalet gånger att jag älskade honom hela vägen till Egypten & att det faktiskt är mer än bara en månad sedan han så hastigt & spontant blev min sambo med buller & bång, det är betydligt längre tid än så som har passerat sedan jag skrev rader om hur himlastormande det var att få vakna med honom varje morgon i vårt gemensamma kaos i livspusslet som plötsligt band oss allt mer samman. Jag har vant mig vid att vakna med honom & våra resor tillsammans är ofta kantade av starka & yviga känsloyttringar.

 

Det är vilda resor som pågår & vi går från nästan symbiotisk, ren klarhet till dimma, tvivel & separationer; allt i ett & i olika pulseranden, fram & tillbaka. In i oss själva & vidare ut. Renande, helande, stärkande i sådant som gör mig lycklig, sårbar, modig & lekande lätt. The revolution of Love, vilken jävla härlig klishé.

 

Mitt i allt det här så sker en förlängning av en tidigare, mer drömmande karaktär, en identitetspolitik, en förvirring, ett par kliv framåt till att konkretisera det som skrämmer & det som bara känns alldeles nödvändigt att göra.

The dynamic opening. Inte första gången men mer på rikigt nu. På riktigt på det sätt att det inte längre är ett par små trippande steg, en utsträckt hals & nyfiken blick utan nu kör vi, pekar med hela handen & menar allvar. Jag träffar någon annan. Också. Det gör P med. Och så ont det gör & så skönt det känns & så svårt allt är men omöjligt att backa undan ifrån nu.

 

Den här andra människan i min sfär & värld finns plötsligt väldigt mycket hos mig, oftast i tanken än fysiskt. Ändå är det så tydligt att openings ger möjlighet till nya investeringar & resor.

 

De stunder då jag inte hör av mig till honom så spränger det ännu mer i mig av längtan. Of course. If I dont get it, I want it all. Jag är egentligen inte förvånad över att jag faller såhär. Så mycket i mig som älskar att få gå lös i härligheten av alla känslor som kan finnas i en liten rävkropp.

 

När vi möts & då han rör vid mig så händer det något i mig & hela kroppen förlorar varje spänning & rinner ut i hans händer, ut över honom & då möts vi i bejakande där hans andning för mig inåt i mig själv. Det finns ingenting som behöver gå undan, inget mål i sikte men en iver, en stor lust & glädje. Han har blivit speciell för mig & det är inte klurigare än så. Jag är inte särskilt intresserad av lustfyllda småtuggar utan riktning eller känsla utan jag vill gå in & röra om i honom & mig själv. Känns som att jag öppnat Sesams hemliga portar & blir översvämmad av nyfikenhet som är ett härligt, stort under. Vill göra massor med honom & få lära känna mer.

 

Det är en häftig resa. Och svår. Ibland möts vi inte ordentligt nära, P & jag längre mitt i allt det här. Och då händer det att P blir otrygg & vill pausa. MItt i min rörelse framåt, min i en usträckt famn & bland rosiga kinder så - pang. Jag förstår honom. (En annan gång är det jag som tvekar & slår bakut i ren rädsla över att vi inte kan trycka på en ångerknapp & få allt att bli som förut) Och jag försöker intala mig själv att det inte är något jag måste landa i, om jag inte vill. Men det ställs på sin spets då; vad vill jag med P? Är jag kvar här? Vad är jag beredd att satsa för att vi ska förbli nära varandra?

 

Jag satsar inte bort J, inte med vilja iallafall. Det har blivit tydligt & slagit mig hårt. Jag kommunicerar ut hur allt plötsligt är & ber oss båda ha tålamod & kärlek till alla inblandade.

 

Sådana tider ifrån, stunder då vi hamnar i ett stopp ger mig perspektiv & jag har känt mig själv & längtan efter J bulta i kroppen. Jag är förälskad i honom, så är det. Och jag älskar P, & jag älskar mig själv när jag tillåter mig att känna allt som är & kommunicerar ut helt öppet om det. Min egen öppenhet & tydlighet gör mig trygg, centrerad. Jag vet att jag inte har något att dölja, alla kort framme.

 

Att leva i denna totala öppenhet driver mig att starkt landa nära i det jag själv vill & behöver & det är ett komplext sätt att läka sig själv på.