mellan raderna.

Sitter här nu med grönt te, kvällsfika & fantastiskt genomkörd kropp. Så många tillfredställda sinnen. Mail besvarade som har med uppdraget i RFSL:s förbundsstyrelse att göra, nya friluftsplaner som börjat gro. Det är Sveriges nationaldag & jag har mest tagit vara på ledigheten för att spendera hela dagen i boxen. Invigning av nya Holistic. Började med att delta på workshop - Muscle Up i stång & det tillsammans med P. Hårt, ömma händer, svåra tekniska teorier att begripa & översätta till kropp, rörelse, styrka. Kände mig först övermodig, fick helt klart stryk senare av hur svårt det var. Ändå fantastiskt hur kroppen svarar. Att all allsidig rörelse & träning senaste månaderna har satt sig. Från workshop gick vi all in på en team wod, jag & P & en annan man. Älskar att få utmanas av de vars styrka jag inte kan mäta mig med men ändå inte kan låta bli att jaga efter. Att kompensera med smidighet där andra har längd eller styrka. Körde verkligen all in, så mycket dedikation att en efteråt var helt färdig, på riktigt tömd. Jag & P som åt lunch ihop, hängde kvar i boxen medan folk omkring tävlade i tyngdlyftning. Efterlängtade A. Brage som dök upp (som jag dejtade en gång för drygt två år sedan), en av Sveriges starkaste tyngdlyftarkvinns. Fick skön tid ihop nu. Och därefter, ännu mer rörelse, hopprep & skratt med P & en annan nyfunnen crossfit vän i T. Livet i boxen, livet i bastun efteråt. Hela kroppen som värker av trötthet men också är mätt & uppfylld av mat & fysisk tillfredställelse, av att vara hemma i boxen, i ett sammanhang.

 

Också en dag med reflektioner kring P. För mycket har skett sedan senast beskrivna afterworken på hans balkong. Från läget när han understrukit att han bara vill vara min vän. Orden får falla ut här nu utan kronologisk ordning, möjligen utan struktur. 

 

Där vi befinner oss just nu är det annorlunda än då men fortfarande svårgreppbart. Tycker så mycket om att kunna dela sånt här med honom, en heldag i boxen för att vi båda brinner för det. Han är helt klart den enda människan jag delar så många olika gemensamma intressen med. Vi teamar, han & jag. Samtidigt har jag burits runt med en tanke jag fick med mig igår. Vi hade middag, mina kvinns & jag; M & H. Så jävla mycket ren styrka. Så mycket skratt. Så fantastiskt skönt att äta H:s goda daal, att berätta allt & ännu mer för varandra om det allra intimaste & halva kvällen under dessa samtal få ligga i M:s famn med hennes händer utforskande över min ryggtavla. H som undrade om jag känner mig stundtals ensam i P:s närhet i och med våra olikheter. Och precis det tänkte jag på idag. Ena stunden är han nära, i träningsmått mätt men känns ändå så långt borta. Som att det inte är samma relation alls som nyss möttes med en ny hunger & ömhet. Inte samma två personer som två dagar tidigare legat inlindade i varandra i samma soffa framför en film om bergsbestigare. Min hand som lätt smekte hans mage, hans hand som följe mina örons linjer, min nacke. Vi två som var tvungna att akut pausa filmen för att lusten tog över, som gav sig helt vilt & explosivt åt varandra. Hans kyssar längs hela min rygg, våra blickar som dök in i den andres, stannade upp där länge. Dessa två som tagit ett slags omtag efter ögonblicket där vi stannade upp & var på väg åt skilda håll. 

 

I boxen är vi inte mer än vänner, där är det svårt att förstå att vi någonsin är annat också. Vi hänger omkring varandra mer än tidigare. På något sätt tillhörande, är i den andres radie men ändå är det svårt att bara vara vi två & stanna upp. Han som känns flyktig men samtidigt rent fysisk finns där. Det gör mig osäker, krävande. Sådant som jag tvingar mig själv att hålla tillbaka. Det finns inget offentligt alls i oss & jag vet att han inte vill bekräfta oss heller. Och vad finns att bekräfta, egentligen? Känns komplext men ändå inte. När jag sitter intill honom som idag & peppade för de som tävlade i tyngdlyftning sneglade jag mot honom & vill så gärna röra vid honom lite, lite lätt. Minnas honom. Men det är stört omöjligt. Han har sån tydlig gräns, så stark integritet & kärna. När jag utmanar honom i dubble unders, dubbla hopprepsslag, då hakar han på & vi skrattar ihop & grinar även lika illa båda två när hopprepen snärtar hud, lämnar röda märken. Sedan skiljs vi så småningom åt efter en heldag i boxen. Och det är svårt att vara med honom hela dagen utan att för en sekund vidröra varandra. Jag tror dock inte att han för en sekund känner likadant utan när han går, så går han bara. 

 

Men ja. Hur har vi hamnat här, ändå nära igen? Efter våra vänskapliga dejter den där veckan packade jag tält & ryggsäck, liftade med brodern ut till Sandön & gav mig själv ett dygn av egentid, av rekreation. Av att sitta på stranden & bara se ut över havet, att låta allt ta tid, vara konkret & handfast. Sov ensam i mitt nya tält som bara rymmer mig själv, låg & lyssnade & noterade nattens alla ljud precis utanför. Vinden, grenar som ändrar former, andas. Mossa som pressas mot marken av hararnas tassar, en förbipasserande humla. Gick ut, djupt in i skogen & la händerna mot en gammal tall. Kände den svindlande känslan av naturens storhet, att vara en del av något så mycket större än sig själv. På morgonen drack jag kaffe länge & lyssnade på morgonnyheterna på radion. Lyssnade, noterade, närvarande i varje andetag, i varje tankeyttring. Ett fantastiskt stärkande dygn, att ansvara för egna behov, att staga upp sig själv. Bestämt mig för att varje dag besvara frågan: Vem vill jag vara för mig själv? Jo, den som ansvarar & bejakar det egna intresset, det gröna & äventyrliga. Oavsett allt. 

 

 

Kom tillbaka efter ett drygt dygn på Sandön, egen rekreation & ännu fler timmar med mig själv i naturen. Känslan på morgonen var nästan oöverträffbar, att sitta i den varma vitmossan medan kaffet kokade. Sommarljud, kryp, sång & sol som värmde. P1 morgon molandes i bakgrunden. Bara fötter mot varandra. Bara naturens ljud, att vara själv men inte ensam. Lite fler fräknar, lite mer i ro. 

 

Återvänder till staden. Gjorde direkt en plan med P om att dra iväg på cykeltur, testa våra supercyklar i terräng. Och snart satte vi iväg, köpte med oss mat, kaffe redo i termos (hans initiativ). Som jag tycker om hans gester, driv. Att vi båda växeldrar, bjuder in till olika slags stunder av gourmé. Drog iväg på snabba ben, så glad över att kunna göra sånt här ihop. Oavsett en oklar form på oss två så är vi grymma ihop, drivna, nyfikna. Galet kul att dra iväg in i skogen, kryssa mellan trädstammarna, vilja dra iväg snabbare & snabbare. Leendet i mitt ansikte, en galen blick, adrenalinhög & vildsint. Nådde landsväg, jag visade honom ett av mina smultronställen. Avskilda klippor som alltid har kvällssol, andra perspektiv mot Luleå stad. Åt, hängde lös, lekte lite akroyoga. Jag fortfarande på min kant, som den vän jag tänkt att han efterfrågat. Utifrån någon bild av hur vänner umgås (men hur är det egentligen?) Vem sätter agendan? Ligger senare på de fortfarande av solen varma klipporna, sträcker ut oss på rygg intill varandra. Plötsligt tar han min hand i sin. Jag blundar, med sinnena på vakenhet. Märker hur han känner in mig sakta. Hur jag tar emot hans hand. Sedan lindar han armarna om mig, drar in mig i sin famn. Jag kommer så nära honom igen, det mjuka skägget mot huden. Och sedan kysser han mig. Jag blir rejält tagen i stunden av det ögonblicket. Hade inte väntat mig det. Å andra sidan är vi (som tidigare) i ett utforskande läge där allt kan bli hursomhelst. Och inget är egentligen annorlunda än för några veckor sedan. Vi vill ju hänga, begär den andre så uppenbart. Och känslan är precis som nyss, helt klart redan innanför huden. Får något bekräftat i mig. Att vi har så mycket kvar att vilja utforska. Det blir många timmar ute där, hånglar upp varandra på klipporna & det är nästan fånigt vackert. Han säger drömmande saker i mina öron där han beskriver hur han längtar efter att fortsätta möta mig såhär, nära, hemma. Och jag vill ha honom. Inser att jag behöver hinna förbi modern på hemvägen, morsdagen till ära. Hur mycket jag än vill tänja på tiden går det inte. Timmen är sen, jag inser att jag kommer behöva somna i min egen säng då jag också ska vidare iväg till Stockholm tidigt efterföljande morgon. 

 

På hemvägen cyklar vi med varma leenden. Jag känner mig salig. Hoppas att det här ska fortsätta. Sommaren, vi två in i den. När vi passerar Bergnäset drar jag av mig kläderna & kastar mig ut i tjärnen där, simmar under ytan. Han står kvar på stranden, ser på mig med en blick som inte viker undan för en sekund. Jag vet ofta inte vad han tänker när han ser på mig sådär. Och när jag kommer upp & han virar om mig med handuken. Han står så nära, säger ingenting men ser på mig. Hans känns alldeles lugn, så uppmärksam. Och jag mår så bra med den närvaron. Att få vara i fokus med honom. Det hjälper mig själv att bevara centrering. Att inte flacka med föreställningar om hur saker borde vara. Tänker på alla de försök till dejtande jag varit inne i. Att de gånger jag så snabbt kastat in idéer om öppna relationer, om att inte vilja binda mig, att vilja flytta iväg, att ha allmänt ett helt gäng på förhand bestämda idéer om hur en relation ska vara. Idéer & tankar som inte underlättat för gemensamma fokus eller mod att våga tro på något när jag själv upplevts flyktig, på väg åt andra håll. Eller som med J, att jag ville ha allt (nästan hus, villa, volvo) bara för att det vore ett nytt slags äventyr trots att vi saknade gemensam grund för idéerna. Med P är jag tydlig med att jag föredrar fokus på relationen som är, att jag är nyfiken på att se min partner som min närmsta förbundna. Att jag är genuint intresserad av att vara i ett mer seriöst dejtande även om en aldrig vet vart det tar vägen sen. Dessa saker vet han, har med sig någonstans även om han själv uttryckt andra behov. Jag är nyfiken på hur han ser på sitt närmande av mig såhär igen. Att han faktiskt vill & vågar ta min hand igen. Han är ärlig, medveten om sig själv & det han gör.

Den insikten gör mig ännu mer nyfiken nu.

 

Att åter mötas av sådana kramar när jag kommer hem till honom! Att spendera hela kvällen helt uppslukade. Så mycket hud, så mycket nytt att lära känna. Så mycket av honom all over me & jag känner mig inte för en sekund för mycket eller för nära då han är minst lika mycket & lika nära. Åter igen är hans ryggtavla under mina händer, hans kyssar på min mage. Vi hänger till långt in på natten i vanlig ordning, får alldeles för lite sömn men ändå är jag glad & utvilad när jag vaknar nästa dag. Plötsligt är det som om vi tagit oss igenom ett högst osäkert andetag; tagit sats & hoppat långt åt något håll, landat på fötterna alldeles intill varandra. Som att det kunde blivit hursomhelst men nu blev det såhär, att vi landar intill i fler stunder. Hans önskan, ord förra veckan om ”att hålla det på vänskapligt nivå” har fått sig en ny betydelse. Absolut vänner men med mycket mer också. Han känns lugnare i relation till oss & hans nya val att vara nära mig igen gör mig lugnare, att det känns mer som aktivt val på nåt vis. Jag behöver inte fundera på vad jag vill. Jag bara vet att det här just nu är rätt att utforska vidare. Att vi blir skönare ihop för varje gång vi ses. 

 

En annan dag sitter jag hemma efter hårdkörning i boxen & lägger sista handen på den föreläsning jag ska hålla i efterföljande dag, om sexuella trakasseriers konsekvenser för hälsan. Känns peppigt, viktigt & bra att få föreläsa om det som gör skillnad & som känns under huden även när jag själv står där framme & pratar om det. P hör av sig & föreslår att han dyker upp & lockar med mig ut för kvällssol på en brygga, lapa sol som katter. Svårt att inte haka på. Sådana kvällar alltså! Vardagsnära. Han fångar porträtt av mig precis när stunden brinner av kvällsolens varmaste toner & ögonblicket stannar i tiden. Det är intressant, hur vi är med varandra. Att vi kan spendera avklädda timmar ihop när vi knappt pratar, istället äger tillgång till den andres kropp, kan knappt hålla oss ifrån den andres hud. Andra dagar sparrar vi varandra i boxen, lyfter & springer & drar & svettas & hoppar & håller på. Eller sitter där på brygga i kvällssol & dricker kvällsté ur termos & bara prata.

Det är ett nytt sätt för mig själv att vara på nu. Att inte bara kasta mig ut & spendera varje sekund ihop fastklistrad på den andres hud, att inte vakna ihop varje morgon & springa rakt in i väggen. Oftast för mycket rivstart, ingen hinner egentligen känna efter om än det kan vara härligt att låta sig vara dum i huvudet & helt uppslukad, kasta konsekvenstänket åt helvete. 

 

Med P är det mer som olika slags andetag. Ibland nära, ibland inte. Ändå börjar jag bli lite lugnare när vi inte är nära. Ser det inte som absoluta, svartvita separationer. Som somliga dagar när vi inte setts har han ändå ringt mig, flera gånger. Avstämningar om packning inför gemensamt planerade äventyr blandat med tankar om annat. Enkla tankar, grunda, direkta. Andra djupa, jag som plötsligt börjar berätta om våldtäkten. Bara sådär. Om hur det är att utbilda inom ett område som jag forfarande bär spår - och sår av själv. Frågor han ställer känns plötsligt möjliga att svara på om än hjärtat slår hårt när vi pratar om det här. Frågor som ingen ställt. Om känslor av skuld, av skam, att så länge vara tyst om det. Om att sedan våga börja berätta, att rentvå sig själv. Om allt som egentligen är ens eget, att ta det tillbaka. Om hur jag känner för honom som gjorde det. Om hur det påverkar mina relationer nu, om tillit. Om hur jag ser på mig själv i byggandet av nya relationer. P både klär av mig för mig själv men också får mig att plåstras om på samma gång. När vi lägger på, säger godnatt är det med en varm känsla i hela kroppen. Känns magiskt att veta att vi ses hela kommande helg. Att vi kommer att vara praktiska & slå upp tält & laga mat över primuskök, att vi kan bädda in oss i tältet & spela kort & fortsätta berätta saker för varandra. Eller bara ligga tysta ihop & stryka den andre i håret. Att vi kommer paddla kajak ihop första gången under lördagen, möta fler fina människor; Micke & Pernilla & Henrik (från vandringen förra sommaren i Norge) & fler därtill. 

 

Och paddelhelgen kom. Och den blev riktigt mersmaksgivande. Att fortsätta förena friluftslivet med utforskande av honom, oss. Och på tal om friluftsliv. Är så tacksam & taggad på att sommaren börjat så tidigt. Vad det gör mycket för själen, känslan av att lättare kunna ge sig själv det en behöver. Att få vara ute & tälta tre helger i rad. Pure pleasure för insidan. Alla dessa timmar i naturen gör mig till en bättre människa. Lugnare, mer ankrad med något större än mig själv. Och gällande P. Jag får då & då påminna mig om att vi faktiskt bara känt varandra i drygt 2.5 månad. Det är ju i stora mått mätt ingenting, vi är i princip helt nya för varandra. Och ändå har vi hunnit med att göra flera gemensamma äventyr som sannerligen på olika sätt tvinnat oss alltmer samman. Hunnit spendera många nätter ihop, tagit oss fram med vandringskängor, på cykel, i kanadensare, med löparskor. Får nypa mig i armen lite. Det är en dröm på sätt & vis. Att det är så enkelt att göra dessa saker tillsammans, ett driv som är gemensamt. Och att sedan bli mjuk i hela kroppen när han ser på mig lite extra länge. Eller när han under paddelhelgen plockade mygg ur mitt trassliga skogshår, eller värmde mig framför elden när vi just badat. Och i gryningen få vakna av att han ligger & stryker mig över nästippen där jag ligger nedbäddad i min sovsäck. Ögonblick av detaljer.

 

Han växer på mig & jag fattar att han betyder en del för mig. Vill inte tänka på vad en förlust skulle innebära. Den var ju nästan ett faktum bara för typ två veckor sedan. Vändningen från det mer naiva utforskandet till kraschen i & med hans önskan om att bara vara vänner till det som nu är har jag svårt att greppa. Det har på sätt & vis varit bra, har gjort mig betydligt mindre naiv. I stunderna när han gör de små detaljerna; passerar mig & i förbifarten stannar upp & stryker mig över ryggen, när han stannar upp & smeker mig över kinder & bara ser på mig, eller när han om natten sträcker ut sin hand & fångar upp min, då försöker jag nollställa tankarna & bara njuta av det som är. Att vi finns. Oavsett hur vi finns, eller inte finns. Jag vet inte om han tänker att vi finns. Det var en av paddelmänniskorna som rakt på frågade oss mitt i paddeltagen om vi var ett par. Jag fick lite ont i magen, blev rädd att han skulle förneka oss helt & att jag skulle slungas tillbaka till en hård krass verklighet. Jag höll mig tyst, ville veta vad han skulle svara. Svaret blev ungefär spontant att han sa: ”njae, nej vi är inte ihop.” Sedan hörde jag honom dra några andetag, söka min blick. Jag såg bort, svarade inte. Då fortsatte han & svarade att; ”eller, ihop. Ja, kanske. Eller. På sätt & vis. Oavsett, vi är åtminstone inte gifta”. Och sen log han bara. Och jag började skratta. Och sedan paddlade vi vidare. Pratade inte mer om det. För ihop är vi ju inte. Men det är ett flytande tillstånd. Kändes som att vi blev närmare under helgen. Intressant när en är bland andra människor, att andras blickar & beteenden får den egna relationen att definieras, formas. Känns som att P tillät sig att vara nära mig mer & mer för varje timme som gick under helgen. Sökte upp mig framför de andra, kramade om mig. Att vi båda bekräftade varandra. Samtidigt är jag helt medvetet om att han när som helst kanske styr upp en dejt med någon annan. Att jag plötsligt ska höra ljudet från en tindermatchning från hans telefon. Jag är både förälskad & rädd. Han har bäddat för att jag inte ska förvänta mig något. Och såklart, han kan inte förvänta sig min lojalitet heller. Samtidigt skulle jag inte vilja dejta andra nu. Och jag tror att han begriper det. Äsch. Det är vad det är. Vaknade natten mot lördag & det var det allra vackraste rosa gryningsljus i tältet. P sov djupt, allt var stilla. Samtidigt sjöng fåglarna gryningsmelodier, skogen vaknade. Allt var skönt, kroppen mjuk & behaglig i sovsäcken. Ögonblick när en har allt en drömmer om, lyckan i det enkla.

 

Kändes också skönt att komma hem efter en helg av sol & paddling. Hela kroppen andas utomhusliv. Behov av ordentlig dusch, tvätta av sig barr & mossa som tagit sig in överallt. Mötas av myror som smugit med hem i väskan. 

 

Ska börja avrunda. Under tiden som jag sammanfattat text som jag påbörjat med mellan-raderna-upplevelse av att vara osäker på relationsläget så ringer han! Av någon anledning innebär första sekunden när jag ser hans namn på luren en rädsla att han har något jobbigt att delge. Någon gång kanske jag börjar slappna av, får mer tilltro. För han vill inget särskilt mer än att höra min röst & fråga om jag vill komma förbi fastän det är sent. Och jag tackar nej med anledning av att jag faktiskt har ett riktigt tidigt morgonmöte imorgon men ändå pratar vi på & snart har drygt två timmar passerat. Imorgon ska vi ses för lunchträning i boxen & på eftermiddagen ge oss av på cyklarna, besöka vänner till mig strax utanför stan. Fortsätta med detta att vara bland andra, utforska vidare vilka vi tillsammans är då?