Kaffet är framdukat & jag tror att sikten är klar.
With both hands in the rain.
Det kan ju bara bli en bättre dag imorgon säger Jonna uppmuntrande mitt i det yrande borrdammet & jag börjar längta något frenetiskt efter att dra på mig nattskjortan & de lavendeldoftande tofflorna & bona in mig i den tanken. Everything will change, also this & jag vet egentligen om det men när en faller ned i evighetsupplevelser av bottentraskande är sikten mer grumlig än klar. Jag faller vidare nedåt när uppdraget om att finna ett par spikar tycks för mödosamt, när Kajsas plats på andra sidan frukostbordet gapar tom, när tåget åter igen är försenat, när borrdammet yr & när Månlivet ringer. Med andra ord; ungefär hela tiden tycks det som för ingen större orsak alls men samtidigt är det just därför; att det är så överhängande men abstrakt, out of reach & fullkomligt uppfyllande & uttömmande.
Men. Visst blir det en lite bättre dag när jag vaknar i en tillskrynklad nattskjorta, när jag med IM rapporten under armen ger mig av för en lunch i kavaj. Janusz ger mig inte prestationsångest, bara uppmuntran & vi låter våra samtal pendla mellan humor & allvar, om hans förhoppningar & erbjudanden som införlivar mina önskemål om att faktiskt en dag arbeta för denna organisation & jag tror på mina egna ord när jag lovar en förvandling av denna institutions genusagenda. One day men det blir efter ett jag rastat mig hos granarna. Med oss har vi Karin som på grund av en stundande emigrering till Nya Zeeland föreslår att jag kan ta över hennes arbetsuppgifter & mittemot mig sitter en äldre man, var egen mor är självaste grundaren till Individuell Människohjälp men han talar mer om goda gamla viner än om arbete trots att han inte kan dölja hur en belåtenhet fladdrar över hans anlete när han granskar min rapport. Går med rak rygg därifrån sedan, varm av Janusz famn & ganska inspirerad. Välbehövt för en stund senare, efter ett seminarium angående kandidatuppsatsen faller jag igen som regnet utanför & jag tänker att imorgon; blir en bättre dag.
Tiden är som vanligt i sin allra mest flytande form & likadana är tankarna om den som snart anländer & jag vill spegla mina tankar i hans blick & noga lyssna om vi fortfarande kan sjunga för oss själva genom den andre. Jag vill virvla med honom, skaka av mig det här obehaget som slagit sin giftiga rot i mig, påminnas om det som faktiskt är verkligt; på riktigt. Tror varje dag att han plötsligt skall vara hemma hos mig när jag kommer, som om han alltid varit där, lagandes en currygryta, nynnandes någon sång han lärt sig av en indisk guru; att vi kanske har en möjlighet att på vårt sätt leva livet i stunden så att det verkligen känns igen.
Någon gång medan regnet föll idag så mötte jag den gamle freden igen; återlämnade påsen han för ett par dagar sedan lämnade hos mig; upp & ned, bad mig läsa texten när han hade gått. Läste & dränktes & räckte nu över den igen & jag hatar sannerligen Inte dig. Låt oss veta att vi älskar, låt det bara vara så, hejdå.
Nu ska jag drömma vidare om ett liv som faktiskt sträcker sig bortom nuet för i skavande nu räcker inte närvaron, då vill jag ha framtiden också. En tillvaro där jag ska läsa mängder av romaner & rapporter från & om verkligheten själv. Där jag antagligen inte bor här längre, gör något annat, bland andra, håller på med en viktig grej på ett ställe. Mer konkret än så kan inte nuet tala om men det kanske räcker.
Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Så heter boken jag precis läst ut; av Eli Levén. En kärlekshistoria som blöder, flyger, sjunger & vill ha mer än bara nuet.
På sätt & vis liknar den vår, min & blondies. Hur vi möts & älskar livsfarligt ibland & glömmer bort var den ena slutar & den andre börjar, alla landskap blir ett enda & allt det där andra. Kanske av all respekt för den andres möjlighet att få leva närvarande i sin egen kontext som än inte är vår gemensamma utgångspunkt så låter vi den andre vara nu. Skepp o Hoj så bra det går. Vi må vara den andres sommar men ditt Luleå är jag inte, inte heller är du mitt Malmö. Det vill säga, låter bli att alltför mycket pocka på den andres uppmärksamhet men visst kommer låtarna ändå, särskilt från ditt håll nu. ”Please hold me, I hurt myself again but I'm no good for you” säger du [inget nytt, vi berör varandra & just därför är vi oförglömliga] & skickar låtar till mig om att jag borde lämna oss för att du ju egentligen kanske är alldeles galen. Men du vet ju innerst inne att jag är lika galen och att det är därför som vi alltid trycker på de rätta knapparna hos den andre och faller, alldels bortom allt greppart, tumlande och vilda och vackra, särskilt i mörkret om natten eller kanske där allra senast i hallen när vi inte kunde skiljas åt & du bad mig följa dig hem & jag sa nej hundra gånger medan mitt hjärta redan gick vidare med dig & ingen annan. Nej jag vill nog inte gå undan du kära galna, inte stänga av & nej & nej. Men, jag säger nej så att du hör & packar mina väskor i vanlig ordning. Men efteråt, under tiden som du implicit ber mig tänka efter om jag verkligen vill falla med dig igen så säger du att ”snälla. Håll om mig under tiden, ser och hör du inte att jag ber dig om det, glöm mig inte. I denna förvirring lämnar du mig & jag dig. En förvirring som inte är en förvirring egentligen för vi vet båda två vad vi vill ha. Men, när är tiden för detta älskade blonda svärmeri att blomma ut på rikigt? Du skickar låtar till mig som går ungefär såhär; ” She makes him love her and then she flies away.” Visst ger jag mig alltid av men jag bär dig med mig. Jag skulle vilja ge dig Ani Difranco – Make me stay och Both Hands, Suzanne Vega – Bound & As you are now samt Stina Nordenstam – Hopefully yours.
Men. Livet blir inte ens som det känns ibland. Istället fokuserar jag rent konkret på andra saker. Flytten som nu är gjord, att hålla mig kvar på jorden när de vakna mardrömmarna slår mig så hårt; de vanliga om att jag en dag kommer att tappa alla mina tänder. Det är lite för många gryningar när jag efter alldeles för få timmars sömn yrvaket går omkring, tänder små lampor & ibland hör en vrålande storm utanför som får en att dra på sig de tjockaste tröjor av bara farten. För tidiga gryningar efter på tok för långa nätter, dedikerad egentid åt studier är vad de är; dessa gryningar. Överallt finns den; Den [o]lästa litteraturen om feministiskt metodologi & Epistemologi, särskilt med fokus på ståndpunktsteorier & skilda sätt att se på skapandet av kunskapens makt & missbruk av densamme. Framförallt är risken stor för det sistnämnde då en skall skriva in sig själv i forskningsprocessen & jag är nog inte ensam om att förlora balansen i denna labyrint av vetenskapsproduktion & alla de miljoner olika sätt en kan förhålla sig kritisk på. Språk i sig är också makt, jag vet så väl om det Michel Foucault men kan du sluta ropa åt mig om natten från bokhyllan & snälla beundrade Judith Butler jag vet att kön/genus inte är något annat än en social konstruktion, jag är helt inne på din bana men hur skall jag kunna bedriva forskning om inget skall kategoriseras med risk att cementeras & stereotypiseras? Jag har minst sagt fått yrsel av allt det här & just nu är det nog. Stopp, stopp! Hinner inte andas, måste ut till något annat, skapa mig perspektiv & någon slags balans igen men hamnar på glid, nya halkbanor som för mig tillbaka & så sitter jag igen, på backen & vrålar efter att åtminstone få en snorkel här på botten att roa mig med. I nuläget skulle det passa mig ungefär hur fint som helst att hellre vara en del av inredningen där på instutitionen för genusvetenskap, kanske föreställa en föråldrad feministisk ikon med rynkor & starka ben, betrakta mer än vara en del av rörelsen omkring. Mötte min rektor idag som varit på jakt efter mig ett par dagar. Han tillsammans med ett par lärare skall spendera en dag med att utvärdera hela instutitionen & vill ha mig med i sitt arbete. Varför just jag kan jag faktiskt inte svara på, kanske är det nördigheten jag besitter, ivern & lusten som blir en delaktighet som gör att jag nog trots allt har blivit en del av inredningen redan, målar liksom väggarna ibland & visst kommer jag att ställa upp på detta arbete, trots att ingen tid egentligen finns & visst är det roligt, som fan! Det personliga blir politiskt & vice versus. Med kniven mot strupen brukar många möjligheter dyka upp, kreativitet liksom tenderar att under tvång födas fram, blir regnbågar & kraftstationer.
Känsla av evighet, att sitta fast mellan klibbighet, likt en sprattlande insekt på ett flugpapper i en sommarstuga men skillnaden att här finns inga granar utanför kladdigheten. Är ute & går & visslar högt, får det att studsa mot den egna ytan för att fylla det där inuti som är lite för stilla just nu.
Fredrik kom förbi en kväll; vi skulle samtala om våren & den gemensamma [kanske enda sammanhållande ]länken, Gandhi. De knackade på & jag noterade att jag redan sträckt på ryggen, redo för möjliga stridheter & för vassa måttade slag som vet exakt var de som djupast skär in. In sprang hon, min älskade, älskade hund med det lilla ansiktet så vackert målat med de brunaste stänk; med ögon som skrattar & en kropp som vände sig än hit & än dit, upp & ned & rullade runt. Fredrik i sin tur log även han & vi sänkte våra rädslor, våra försvar & kramade om, länge. Vi föll inte in i strid, snarare in i att vara hemmavid, att vara lugn & trygg & i armarna på en lång historia, ett liv en gång delat. Åter igen satt vi nu där mitt emot varandra vid vårt gamla köksbord, i det kök som en gång var vårt gemensamma, där vi mött svärföräldrar & otaliga morgonkaffe, vardagsömhet & en stor del lycka. Det var också vid det bordet jag sedan skrev brevet, the one som avslutade allt som funnits, som blev början på helt nya liv bortom varandra. Jag ville säga att jag var trött, fråga om jag fick gråta en stund i denna; den allra tryggaste hamn, berätta att jag fortfarande älskar hans öron, att jag aldrig vill att vi alldeles skall försvinna från den andre, att jag älskade att leva med honom & att jag minns allt det där hela tiden. Att allt har sin mening; att vi lever för att lära & att jag är så glad över att kunna se honom le igen, att jag önskar att vi kan mötas så om sextio år igen; leendes vid ett köksbord någonstans. Vill du har mer te? Frågade jag istället, höll tillbaka impulsen att stryka honom över skägget & kramade om min egen kopp lite hårdare istället, kysste Gandhi på huvudet & allt, oavsett vad är precis som det skall vara & fint just därför. Men. Vissa saker är lite sorgligare än andra. Exempelvis det faktum att Gandhi & jag inte längre förstår varandra annat än hur vi pussar på den andre, att hon inte kommer att bo med mig igen; att jag numera är en resurs, en bonusmatte & inget annat. Detta är helt i sin ordning men också helt absolut jättesorgligt.
Saker & ting har kommit i ordning i hemmet men varje dag saknar jag Kajsa som är i Frankrike. Morgonkaffet smakar lite bättre i sällskap av henne & jag är också i [otålig] väntan på att Mattias alldeles snart skall dyka upp, slingra sig intill med med sin närvaro likt en drake. Känner mig lite som en marskatt, de mår erkännas. Blev tidigare idag alldeles till mig i trasorna av en leende främling med ett inspirerande skratt, av hur han rörde sina ben framåt, som vore han viktlös, kanske av ett ljust sinne & ögonen de log & fick mig tillfälligt att vilja rycka tag i honom, klättra upp på hus längs hemvägen, värma oss i främlingsskapets möjligheter en stund men nej; istället log jag bara & det slutade där & kanske är det för att jag faktiskt försöker sluta snusa som så mycket inte alls är balans längre.
Det enda jag vet är nog att jag idag inte borde vara här utan i Luleå, grattandes min mor på födelsedagen.
