Never stop exploring
Semestertider, allt är nu & grönt & regn.
Åter hemma från fjälltur till Abisko med mina nära kvinns, sisterhood. Två dygn till fjälls med en liten räckte. Det var sol första dagen men sen öste regnet ned & spolade nästan bort oss.Eller nej. Inte bort. Vi gjorde bra dagar ändå. Försökte oss på en topptur upp på Noulja men kom 200 meter upp ungefär. Sen var Vera nöjd. Så mycket annat att utforska än höjder. Snö på sommaren & allt sånt.
Fint när en själv lyckas släppa sina idéer om hur det borde vara & istället låta den yngsta leda. Total perspektivförskjutning. Som jag hoppas hur hon i framtiden minns hur allt en gång började, att kärleken till naturen slår rot även i henne. Utmanande med regn & lera dock. Igårmorse började även jag att längta till torrt & varmt. Samtidigt kändes det underligt som det brukar göra att vakna i egen säng igen. Stumt & tyst, inte särskilt organiskt.
Första officiella semesterveckan & jag kan konstatera att jag redan hunnit med att besöka tre av Sveriges totalt 29 nationalparker inom några veckor. Ändå vaknar jag upp med en krypande rastlöshet i kroppen. Ge dig av, säger den. Och genast kikar jag på kartor, skriver ny packningslista, beställer dyr frystorkad mat & höjer blicken mot nästa äventyr. Detta trots att jag senast igårkväll suckade över tält som tycks ha genomgått lerinpackningar; har fått plocka isär varje tältdel för att duscha av dem & undrat över hur jag i hela världen ska få ihop delarna igen sen? Överallt i mitt hem ligger det friluftsprylar på tork; liggunderlag & sovsäckar, tvättade tältpinnar & packpåsar; alla saker har tvättats, diskats & tagits om hand. Skorna torkar sakta. Efter varje äventyr tillkommer dessa andningspauser av att ta hand om det egna för att skapa långsiktighet.
Rörelsen drog igång genom resan till Muddus Nationalpark med Henrik i början av Juni. Därefter stadsresor till Stockholm, Göteborg & Umeå. Sedan Höga kusten, Skuleskogens Nationalpark med Martin & nu precis Abisko Nationalpark. Förra helgen med Hanna var en slags rörelse till Lilla Risöholmen men med det stora värdet av inre stillhet. Det var bättre än vad jag hade kunnat fantisera fram. Ett hus som för några dygn bara var vårt eget, ensamt beläget på yttersta delen av en udde på en liten ö ute i Luleå Skärgård. Nybyggt & format efter naturens färger & former, stilrent & högt i tak, lätt att andas. Bara vi, vår udde & nakna bröst. Slet av oss kläderna direkt, hade på sin höjd en kepa på eller sandaler för att slippa myrinvasion om en tassade runt i gräset. Solen som smekte kropparna, solen som en vän som tog hand om oss väl. Vi som tog hand om oss själva & varandra. Kärlek & närvaro, allt vi inte hunnit berätta, dela, andas tillsammans genom. Bara vi två i hela världen för en stund. Som hon får mig att skratta, som jag saknat att ha henne som hon en gång fanns för mig & jag för henne. Som jag påmindes om att vi fortfarande finns så. Tiden försvann, vi bara existerade. Jag påmindes också om yogan som jag tog med mig hem efteråt, hon som återfick sin energi & kraft. Så. Det finns fina påfyllningar. Och en stark rastlös känsla. Intressant att det är vandring mot kallare breddgrader, snö om sommaren, iskalla fjällbäckar & frusna händer som är det jag väljer nuförtiden framför annat. Den röda tråden är lugnet. Att få känna sig lugn, på insidan.
Att ha en sådan plats, en egen. Som jag drömmer om det. Att vara hemma. På riktigt. Inte i en lägenhet mitt i stan blans lådor av andra, likadana hem. Att ha en plats som jag vill återvända till, inte ständigt planera resor ifrån. Jag vet, har nog funnit rätt geografiska plats i världen. Åtminstone ett steg i rätt riktning efter alla år av flyttande & stora funderingar på vart en skulle ta vägen. Norrbotten ger mig kvalitet & närheten till människorna, naturen som jag vill ha & behöver. Härifrån kan jag ta avstamp, resa ut men också återvända. Sällan blir en annan plats bättre, bara för platsens skull. Norrbotten har en själ för mig. Jag upplever ett tillhörande hit. Och naturen, fjällvärlden utmanar mig. Plötslig dimma, våtmarker, djupa dalar gör mig liten ibland, skrämd men också modigare än något annat. Vi har mycket att lära, att mötas i. Kartorna jag skaffat mig är många nu för alla leder & områden jag vill se. Att få utforska Sareks vildmark, Europas enda vildmark. Och vandra i Padjelanta, i Arjeplogsfjällen. Utforska de fjällområden som sägs påminna om Sagan om Ringen; här i vårt Norrbotten, bland egna rötter. Jag som reste till andra sidan jordens Nya Zeeland för detta. Och så finns det här, också. Livet är bra här! Det som egentligen fattas mig är någon att uppleva det med lite mer. Som lever i någon form av jämlik växeldragning med mig. Som jag kan dra med mig ut & som vill dra ut mig. Byta platser med varandra, bjuda in till naturens eget smörgåsbord. Som fixar det enkla i att släppa bekvämligheter. Som inte bara står ut utan också kan älska det lika mycket som jag. Som kan motivera mig att gå vidare när jag är trött & hungrig. Som jag kan få att skratta när dennes energi tryter. Som lika mycket som jag själv upplever att vi är hemma när vi är tillsammans, där varje resa är en egen inre resa & ett utforskande av varandra. Och av Norrbotten, av andra platser. Jag fattar det, att det inte går att finna en stadsfigur att leva ihop med. Stadens puls kan inte vara drivmedlet, mer en tillfällighet & kontrast. Visst, jag uppskattar att fixa till en utekväll utan kängor & gore-tex i kläderna. Vill sova torrt & varmt & se serier i sängen. Men inte alltid, inte bara. Utan snarare för att kroppen är trött av all vandring & behöver paus.
Att göra en beställning av en människa är inte det enklaste. Som om det alls går? Men, jag tror att det går. The law of attraction. Jag är övertygad om att det är så, att livet inte bara händer. Utan snarare, livet svarar på mig själv & det jag mer eller mindre omedvetet ber om. Känns som att jag gjort några tafatta försök efter J att fundera över hur beställningen ser ut, Erik & Olle. Fina människor båda två. Med andra ord, på rätt väg men inte framme i något då allt blev platt fall. Och på samma sätt var slutet med J ett resultat av att inte heller vi var i rätt läge för varandra. På sitt sätt hade det varit enklare om jag aldrig upplevt hur jävla fint det är att vara hemma med en annan människa. Då hade jag varit nöjd med vännerna, tältet & katten. Men, what goes around. Det hinner ifatt, hur mycket jag än försöker lägga fokus på feministisk litteratur, politik & allt vad det är. Det mest basala, att bli sedd & berörd. Att få gå igång på en annan människa, bli omruskad & överraskad & hänförd. H, den nya människan som jag nämnt lite om, finns i tanken. Men det är svårt att sätta ord på vad det är. Möjligen sker inte fler gemensamma steg härifrån. Jag förstår att jag dykt upp som en oväntad figur i hans liv när han som minst tänkt sig vara redo för det. Men livet händer oss. Små, små ögonblick som blir till nycklar in i nästföljande. Av någon anledning har vi mötts, stannat upp & sett varandra. Och vad ser vi? Eller, är det mest jag som ser, han som blir smickrad & därför speglat sig lite i glansen av det jag uppmärksammat så till den grad att jag tror att det är delat intresse? Senast vi träffades kände jag mig girig, rejält bakbunden av min inre uppmaning till mig själv att hålla händerna i styr, att ge honom tid samtidigt som jag mest ville röra vid honom. Han höll sig inte undan men mötte han upp? Lätt att intala sig det i stunden men i efterhand? Jag blir helt vilse i den här dansen, av hans plötsliga ömhet i ögonen, handen som smeker undan ett hårslinga från mitt ansikte, som gick efter mig när jag skulle hem & drog in mig i sin famn igen. Jag lät det ske, vill att vi sker. Men, han är full av spärrar också. Av rädslor & tveksamheter. Han möter mig en bit men inte alls tillräckligt. När jag breder ut mina vingar & begär så flyr han in i sig själv & det blir omöjligt att ta fler steg ihop. Vi är inte i samma läge, det är nog så. Hans närhet känns helt rätt. Hans doft, hans famn, ideér om att göra gemensamma äventyr. Han känns både bekant & främmande, ger mig känslor av både ro & iver. Men, så många men i det här. Han är tyst nu. Jag är tyst. Flera dagars tystnad. En plötslig distans. Som det kan bli när ingen avslutar utan mer låter det rinna iväg ändå. Och mina sista ord till honom var att han får möta upp mig om han vill, att jag ligger lågt nu. Hans tur att ta hand om sin del av det här om det finns något att vattna vidare. Om inte låter vi det passera. Som allt ändå alltid gör till slut. Everything will pass.
Ta väl hand om dig, älskad är du.
Jag skulle kunna skriva om utvecklingen med H på senaste. Eller om dagarna med familjekvinnsen. Men just nu behöver jag allra mest beskriva sorgen, en av de största jag upplevt. Om när min stora kärlek verkligen kliver ur bilden & försvinner.
Älskade J. Alltid kommer jag älska dig. Precis så känns det.
Vi sitter i mitt kök & pratar. Jag påminns om hur vi lyssnade på varandra förut. Hur vi delade. Allt. Någon bättre lyssnare än J finns nog inte. Hur det i lyssnandet & delandet funnits en slags genuin nyfikenhet tillsammans med beundran & respekt. Samma sak ikväll. Samtal om stora saker. Om framtiden. Om drömmar. Också blandat med ögonblick av nostalgi, hur vi tramsat tillsammans när vi varit trötta om kvällarna, hur väl han vet hur jag kan inta ett helt rum i en feministisk diskussion. Som jag vet hur han lägger ihop röda trådar, kan skapa en bild av tankens verklighet som är svindlande. Jag påminns om allt, om hur det kändes att plötsligt vilja ha barn med honom. Om hur kärleken med honom fick mig att uppleva helt andra, nya slags dimensioner. Växandet på insidan, som att göra en topptur av mod, att våga känna & älska så fullt ut. Minns hur vi gav oss så helt ut till varandra, inte fick nog. Hur jag kunde vakna om nätterna, se på honom för att bekräfta igen & igen att han fanns kvar. Också hur hemskt det var när han till slut lämnade vår relation bakom sig. Skinny love, så naken. Från första gången vi sågs blev det kärlek i passion som varade genom några år. Märkligt. När vi ses nu är ingenting mindre än då. När jag frågar honom om han träffar någon ser han rakt på mig som om han fått ett slag i mellangärdet. Och säger just det, att frågan känns smärtsam. Som om vår relation för alltid är vår egen tvåsamhet. Vi två mot världen i våra ögonblick. Då som nu. Det vore ett brott att prata om andra här. Tanken på honom med andra känns som gift i mig den här kvällen. Han svarar nej på frågan & själv kan jag inte hantera frågan på ett ärligt sätt tillbaka. Kanske ljuger vi båda för varandra om andra. Men det får vara så, vi accepterar att det bara finns plats för just oss två när vi ses. Jag älskar honom högre än allt den här kvällen. Du kommer alltid kännas såhär för mig, säger han. Ser på mig med sina blå. Och då brister det i mig. Igen. Som när han lämnade mig. Och jag gråter som ett barn & han håller om mig länge. Och sorgen är tung över allt det här. Det är fascinerande på något vis, att vi betyder så mycket för varandra. Och han förklarar att han inte ett ögonblick tror att vi kan ha en vanlig vänskapsrelation, att varje stund vi ses gör ont i honom. Och jag berättar att jag känt lättnad när han nyligen berättade för mig att han ska flytta från Luleå. Vi är stora för varandra, får inte plats på samma ställe om vi inte lever med varandra. Lite allt eller inget över oss. Och när han ska gå har jag inte ord kvar som inte efterföljs av gråt & det är lite livets ironi att han vänder allt upp & ned i mig såhär. Alla känslorna på ytan & över. Vi kramar om varandra. Ta hand om dig på dina stigar, vilka leder du än väljer att ta säger han & kysser mig i pannan. Vi ser på varandra & jag ler. Båda ler. Älskade J. Ta verkligen väl hand om dig. Ny epok. Ny tid. Han var här ikväll för att hämta sina allra sista saker hos mig. Vi kommer inte låtsas att det går att vara vänner bara. Att ses bara för att vi älskar den andres sällskap. Att hålla kontakten, bara för att vi borde. Vi älskade hela vägen genom & nu är han borta, guldlock. Och det känns. Tårarna får finnas. Sorgen också. Så mycket värt att gråta över.
