mellan raderna.

Dagarna i Ungern med mina kvinns blev fantastiska. Och inte bara för att det är enklast att sammanfatta på ett klyshigt sätt utan för att vi fyra tillsammans faktiskt är grymma ihop. Vi bodde centralt i ett område i Pest med offentlig gay-bar (högst överraskande i detta konservativa land), bland tatueringsstudios & shyssta middagshak. Nära broarna som länkar samman Buda med Pest, broar som jag & Sara tog oss över när vi tog oss vår morgonrunda & där jag också mig en egen tur i gryningen. sprang förbi det Ungerska parlamentet, över den välkända Kedjebron. Vera orkade tålmodigt vandra med oss längs Avenyn Andrássy út & vi besökte också de judiska kvarteren där vi fann rolig second hand. Vi badade även som det sig bör i de varma källorna vid Szechenyi (gillade det dock inte, för mycket alkohol, för mycket män, för mycket upplevelse av objektifiering av kvinnokroppar). Åt långa frukostar på balkongen, trampade trampbåt & allmänt hängde lös. Varje kväll kunde vi turas om att läsa för Vera, att se henne utifrån vora olika roller. Lyxigt att kunna ge denne resa till mor också. Att välja varandra så. Jag gör gärna om det. Gärna nästa år. Tiden går så snabbt. Vill göra saker nu, medan tid (och liv) finns. 

Direkt vi landar i Sverige efter resan är jag på väg igen. P har undrat om jag vill ses & klart jag vill. Lämnar väskan utan att packa upp, drar iväg nästan direkt & är snart i hans hall, i hans famn. Det har varit några dagar ifrån & det händer något den här kvällen. Svårt att riktigt sätta ord på det. Men, det finns något nytt under våra händer, i våra beröringar. I hur vi lyssnar, vad vi delar. Ligger nära hela kvällen, är plötsligt helt nära. Det blir enkelt. Vi blir på ett sätt som känns självklart & där vi vågar vara hur ömma som helst. Där det senare, nakna mötet blir det allra finaste, känner mig helt rörd, som att vara både ägd & att äga, att hänge sig fullständigt & strunta i alla konsekvenser av potentiell övergivenhet. Den sistnämnda, som en ständig skugga i mitt medvetna men som jag sjävklart inte sätter ord på men noterar. Jag är överraskad, omtumlad & känner mig lyxigt omfamnad av den här människan. Vi somnar i en nära sked. 

Efterföljande dag försöker tankarna sannerligen fälla krokben på varandra & jag får för mig att vi haft det lite för bra för att det skulle vara sant, att det snarare skulle gå åt helvete. Driver mig fram genom dagen, tvingar mig själv att inte tänka på honom. Stålsatte mig genom dagen & blev väldigt förvånad när han är den som hör av sig & undrar om han kan komma förbi mig en sväng efter sin afterwork med vänner.  Vid den stunden ligger jag i en ömsint hög med Malin & strax därpå dyker han upp & plötsligt står dessa två i min hall, två så fina personer på min yta, vilken lyx! Och att låta honom möta M är att göra honom lite mer verklig i mitt liv. Och att han dyker upp så visar på att det inte alltid är så mycket sanningshalt i mina egna tankevindlingar. 

Det här nya tillståndet finns kvar. Vi börjar hänga mycket, varje dag. Han känns mjuk & mer självklar än tidigare i sitt sätt att närma sig mig, mer avslappnad, mindre lager kanske. Sträcker sig efter mig, små gester av ömhet, av att stryka mig över nacken, att ta mina händer i sina medan vi sitter & pratar. När vi sträcker ut oss tillsammans i min säng & ger oss till varandra så fylls jag av ett frigörande, bubblande skratt, av ny vilja att våga. Den här människan, som han växer på mig. Låt oss köra all in, bara köra på nu vill jag viska in i hans öron, in i skägget, in i hans nacke när jag kysser hans ryggrad. Jag vill ha dig, jag vill finnas med dig. Såklart säger jag inte de sakerna. De skulle nog inte ge särskilt bra utfall. Istället behöver jag ge tid, utrymme. Är glad att ändå tycka mig se hur han möter upp mig, egentligen över all förväntan. Som det att han dök upp som han gjorde, med den ömheten i ögonen. Att han valde att sova över. Att han kröp nära mig på morgonen, sträckte sig mot mig utan att öppna ögonen men log, sovandes. Jag som låg & kikade på honom,  studerade varje linje i hans ansikte. Så glad över att han inte öppnade sina grönbruna & såg hur jag såg på honom, skulle blivit så avslöjad. 

Att äntligen få tid att vakna upp tillammans, äta långfrukost ihop. Det finns så mycket att dela, att få utforska. Stort & smått. Drömplaner i mitt huvud, konkreta planer också tillsammans. Som ifråga om att spendera denna en fri söndag ihop. Han som tog ledig för att vara med mig på Berget. Laga mat i det fria, låta oss värmas av solen, lära känna varandra också i tystnad, i gemensamt spinnande sida vid sida, rygg mot varm sten, som att bli mjuk på insidan & fri i sinnet. Känns så fint så rädslan passar på att lura bakom leendet. Rädd att bli förpassad till en friluftskamrat utan önskan om mer. Vi planerar för att dra iväg på tältäventyr. Tanken på att somna intill honom i en värld jag älskar gör mig galet glad.

Fortfarande kan jag inte läsa honom. Vet inte vad han ser när han håller sin blick kvar längre än vanlig i min. Eller som en dag när han tog fram sin kamera & ville fånga mig. Vem är jag i hans blick? Vad? Han säger ingenting. Jag måste lita på min egen känsla & det är som att försöka stå stilla i ett begynnande väder. Att krama honom hejdå för att inte ses på ett helt gäng dagar i & med att sedan skulle iväg (igen) gav mig obehag i kroppen men jag måste ju bete mig. Är det en problematisk anknytning i barndom som gör att jag tror att det ska gå åt fanders direkt vi skiljs åt? (skulle nog H säga). Att jag duckar för eld, för sårandes vapen redan innan de kommer. Att jag är redo att vara på väg bort (inte för att jag vill utan för att vara den som går först i en övertygelse om att den andre annars går). Undrar om han ser mina frågor i ögonen? Som en kväll, när han hängde med mig upp, kramade mig & jag höll honom kvar en stund men inte sa något, märkte han det?

Jag åkte iväg. RFSL-kongress i Skövde där jag stolt blev invald i RFSL:s Förbundsstyrelse. Tog mig dit att utforska naturen där också, mådde bra. Åkte till Stockholm, bodde hos fruarna & Lave. Ville inte skiljas från dem heller, underbara familjevänner. Klättrade med Johan (fint möte, skratt, tacksam över hur saker ändå blev), dejt också med Sophie som bjöd mig på lunch strax innan dess att jag flög hem igen. Maxade dagar alltså.

P möter upp mig samma kväll jag kommer hem. Vi är sköna & vi är ytterst nöjda, liksom spinner. En helt magisk tisdagkväll i kvällssol, många timmars landningsbana tillsammans efter att vi inte setts på fyra dagar. Och jag stannar gärna vid tisdagskvällen i tanken. Suger på den. Det fanns något i hans blick, som när du ser på någon du längtat efter. Och hans prio på samma sätt som min, att vilja förenas direkt efter att vi varit ifrån. Och de små detaljerna, han som tar min hand, som sitter så nära medan elden sprakar. Som tar sin kamera & fångar mig, gång på gång & i efterhand ser jag vad han ser. Och det är några av de finaste bilder jag någonsin sett på mig själv. Vi har blivit så nära helt plötsligt den kvällen. Att det är enkelt att ta hans hand, att begära honom helt ogenerat. Det är sommarens hittills vackraste kväll & vi kommer hem sent till honom. Nakna kryper vi nära & vilar pannorna mot varandra, långsamt ser vi den andre, långsamt ger vi oss till varandra & allt känns.

Samtidigt. Det är ett allt svårare mind-set inuti mig själv, katastrof-pingis på vild match i huvudet. Som väntat när det börjar bli viktigt, börjar betyda något. När han börjar betyda något.  Som han växer på mig. Att vakna ihop, att tidigt innan jobbet dricka kaffe på hans balkong där vi berättar mer om oss själva för varandra. Och när jag cyklar därifrån är jag på riktigt alldeles lycklig, salig över livet. 

Det är svårt att öppna sig. Att tillåta sig att falla, att göra det för att kunna vinna.

En annan kväll möts vi igen, planerat att sätta upp mitt nya tält men han är trött, jättetrött & kanske mysigare än någonsin. Istället visar han mig lite foton, vi hänger intill varandra & det finns något avskalat i den samvaron som är intill bara. Första gången faktiskt som vi hänger & inte sliter av varandra kläderna. Som vi ligger intill, berättar saker, jag som vilar mot hans bröstkrog & faller för honom, så jävla hårt. Exakt där & då händer det, jag känner det i hela kroppen. Hans hand som smeker mig över håret bränner, är som en hel omfamning. En kväll när jag lägger märke till de små detaljerna, att han gett mig en tandborste som han placerat bredvid sin egen i badrumskåpet. 

Det händer också en sak den kvällen som gör känslan av sårbarhet extra märkbar, får beskrivningen att frysa till is att bli gestaltad i kroppen, då när allt stannar upp. Vi kikar på fotografier. Och jag ser att han har kvar bilder på henne. En person han så gärna ville ha tidigare men inte fick, som valde något annat & andra. I blicken hon fångas med på bild kan jag se något vackert & jag ser på honom när han ser på den bilden & allt hinner hända på ett ögonblick; jag hinner i tanken resa mig upp, dra därifrån, klippa alla band & glömma att han existerar. Jag hinner känna mig ovärd honom, hur idiotiskt det än låter. Min självkänsla rasar totalt i botten när jag ser hennes gröna ögon & jag drar undan min hand som vilar på hans arm. Han är inte min, han kanske aldrig blir & jag känner mig som en dåre som bara lurat mig själv. Att jag trasslat in mig igen i något som bara kommer krossa mig, att han leker. På något sätt slätar jag till ansiktsdragen, gömmer mig i mig själv & kramar om honom nära då vi skiljs åt för natten. 

När jag däremot vaknar ensam nästa morgon är jag trött, nedslagen, tömd. Och under dagen, mellan allt jobb hinner jag tänka tusen katastroftankar om hur han meddelar mig än där ena & den andra dåliga nyheten om oss. Och när jag tagit mig till boxen & ror mig svettig dyker han upp, ler när han ser mig & själv är det mest rädsla som finns i mig. Skiträdsla. Det känns inte alls självklart att närma mig honom, jag ser mest hinder & sköldar (hans eller mina?) & vill inte vara för mycket & dra mig undan. När vi ska träna är det teamwod & jag går iväg, satsar på att vara ensam (och det känns symboliskt, som att jag rustar mig för livet ensam från kärlek också när jag tar tag i riggen med händerna, redo för gymnastik, för stark kropp) då han dyker upp intill & frågar om vi ska köra ihop. Han är så jävla fin! Och vi kör på. Min kropp överraskar mig, gymnastik är min grej & det går riktigt bra & efteråt drar vi ut i solen, drar iväg för att handla tillsammans inför morgondagens gemensamt inplanerade äventyr; ut till skogs, utforska nya marker & spendera första gemensamma tältnatten. Jag känner mig både stolt & rädd i en väldigt konstigt kombination där vi går runt & pratar om maträtter. Stolt över honom, över jag tycker att han är klok & bra & så balanserad att jag vill vila gång på gång med mitt hjärta nära hans & ta del av hans lugn, av hans stabilitet. Älskar när han ser på mig med sina bruna ögon, hur jag stannar upp, andas ut då. Samtidigt blir jag rädd, hör massa saker han inte säger. När vi pratar om allt vi vill laga hittar jag på hur han också säger att han önskar mig en egen sommar, att det var kul att ses & drömplanera men att det räcker nu. Jag vill röra vid honom men min hand faller ned, halvägs för jag vågar inte & han gör inga ansatser att vidröra mig heller. Jag får för mig att hans entusiasm över mig häromkvällen bara var projicering av min egen glädje & jag är riktigt modfälld, liksom hopplös i sinnet. Vi skiljs åt med en lätt kram & den kramen är knappt en omfamning, är inte det minsta i närheten av närhet & jag är ledsen när jag cyklar hem i solen. Hem för att packa till vårt gemensamma & jag fattar att det mesta i detta är min egen personliga dramatik & att det inte är första gången jag blir såhär rädd när det börjar bli på riktigt (för mig). Jobbigt att inte sätta ord på det högt. Att han är ett riktigt test för mig. Han bekräftar inte, ger mig inte chans att söka något utanför mig själv. Inte en enda gång säger han något högt som får mig att känna mig lite trygg i att han vill vara med mig. Ingenting, inte vid något ögonblick har det skett. Ingen chans att luta sig mot ett sådant minne, hämta kraft ur. Istället får jag lita på själva processen bara, att det tar olika tid för människor att våga närma sig, att känna saker, att vilja dedikera sig. Att han troligen är där han behöver vara, att jag får ta hand om det här dramat själv. Min känsla är att om jag själv skulle säga att jag tycker om honom så drar han direkt, ser sig aldrig om efter mig igen. Det gör mig tyst istället. Som nu. Jag skulle vilja skriva något, skicka över lite kärlek men det går inte. Då sabbar jag nog vårt tältäventyr. Så jag packar på för mig själv & så plötsligt ringer det, är han. Jag blir stel & onödigt trevlig, redo för att han ska säga att han avblåser allt eller att han gärna åker men vill att vi bara är vänner. Men, istället undrar han mjukt hur det går med packningen & frågar & undrar & funderar på stort & smått kring friluftsliv & det kommer inte hårda ord som skiljer då från nu; det är inget katastrofsamtal. Och jag påminns om att vi är i en rätt fin lära-känna-fas. Vi kommer somna bredvid varandra imorgonnatt, så är det. Och vi pratar alldeles för länge & det är jag som till slut tar initiativ till att avsluta samtal för sömn. 

Så drar vi iväg. Känns på förhand lyxigt med vetskapen om att jag ska spendera minst ett dygn ostörd tid med honom. Vi tar oss till den plats vi spanat in, drygt sex mil från Luleå & ger oss av in i skogen, mot den så kallade Eliasgrottan. Fantastiskt att vara omgiven av allt det gröna, att frigöra sig från yttre världens påverkan. Att direkt känna hur benen jobbar, att röra sig upp mot höjder & utsikt. Slutligen efter några kilometer når vi vårt berg, mellanberget. Där spenderar vi sedan det stundande dygnet. Vädret är med oss, nästan vindstilla trots höjden. Solen sänker sig sakta & vi gör en eld som tar vid & värmer oss när solen inte längre gör det. Vårt tält har kommit upp, vi är ett team i allt som sker & maten smakar som vanligt helt outstandning, leve utomhusluft. Mitt i allt det här utforskar vi varandra. Jag kommer på mig själv med att stanna upp & se hans kvaliteter. Han är så metodisk, så lugn i allt han gör. Så tålmodig, på riktigt snäll & liksom god i sina intentioner. När han kysser mig är det väl valt, då är även den handlingen som en sällsynt, utsökt smakupplevelse. Han gör mig så girig, jag vill greppa honom, vill vara helt omgiven av honom på ett sätt som är svårt att förklara men samtidigt är han så centrerad, så återhållsam på något vis att jag inte får nog, att jag känner mig lite frustrerad, som att jag får för små tuggar. Det är speciellt att vara ute i den värld jag tycker allra mest om & få spendera tiden med en människa jag vill vara med. Att krypa in i tältet när det gått över midnatt & ljuset fortfarande följer oss & slita av sig alla plagg, lägga sig hud mot hud med honom. Att svara på varandras lätta beröringar, att låta kroppens hunger ta över & inviga både årets första tältnatt  - och intimitet ihop på det sättet. Att sedan sova sig igenom en natt, att ha råkat ligga i nedlut där han sovit sämre än mig. Att tänka sig att han är sliten, trött men att han ändå är så nära, så öppen med sin längtan efter mig & att vi verkligen skapar ett klyschigt litet kärleksnäste där & då. Vi har ingen brådska, allt får ta tid. Lång solig kaffe med utsikt, att packa ihop, vandra vidare. 

Kommer hem glad & med mersmak. Samtidigt men oroskänsla i kroppen. Nu jävlar kostar det mig mycket om det går sönder. Dagen efter, söndagen signalerar han behov av ensamtid, likaså måndagen. Jag försöker ha ro, att inte skena. Men jag börjar ana att det kommer gå illa. 

Så på tisdagen, idag. Jag sitter på en utbildning, slänger en blick på telefonen. Ett meddelande från P blinkar till. Jag läser snabbt, ser raderna ”vill ha vår relation på en vänskaplig nivå”.  Ett ögonblick är jag kaxig, tänker att jag skiter i det där. Att jag är så van, att det är lika bra. Den tanken tas dock snabbt över av iskänsla i kroppen, stumhet som breder ut sig. Eld i ögonen som vill ut som niagara. Har direkt slutat lyssna på utbildaren som står där framme, tar min ryggsäck & ursäktar mig, lämnar rummet. Så fort jag kommer utanför rummet går det sönder. Tänker att jag måste sansa mig, måste behärska mig, leverera under dagen. Har inte tid att bryta ihop. Skriver till en nära kollega att jag kommer till lunch, berättar om vad som meddelats mig. Hon vet hur glad jag varit senaste veckorna. Hon är den som sett hur jag kommit alldeles leende till jobbet, som trots sömbrist tack vare kärlek hela natten skrattat mig igenom arbetsdagarna. Som bekräftat hur det glittrat, som varit glad för det. Nu ber hon mig om att vara ärlig med mig själv & skriver ”skjut ut dig, lägg dig i fosterställning & låt tårarna rinna. Du var så modig som vågade tro & hoppas & så värd någon som förtjänar dig. Kom tillbaka om du orkar, annars avstå.”  Jag känner mig inte modig, mest korkad, som en guldfisk i skål. Samma, samma, samma cykel. 

Jag inser snart att jag är för ledsen för att hinna samla mig snabbt. Skjuter ut mig trots att jag känner att jag borde göra mitt jobb mer rättvisa. Drar hem istället. Byter om ditt kläder som känns mest som jag; friluftsshorts, t-shirt i sval ull, sminket bortgråtet, håret i ostyrighet. 

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig, varken till känslorna som dyker upp eller till honom. En sida vill stänga honom ute, glömma att han berört. Samtidigt, det finns en hake, eller en hängbro vidare någonstans, vet inte än. Det handlar om att friluftslivet kräver sitt sällskap, att en inte har råd att bli av med sina redan få friluftskamrater. Mycket av det jag vill göra, fylla sommaren med bygger på att jag måste ha någon med mig för att det ska bli en schysst sommar. Och denne någon finner en inte hursomhelst, det kräver både person, matchning & förutsättningar Att personen är redo att ge av sin tid, sina pengar (för friluftsprylar kostar), att det finns trygghet & tillit. Att en är beredd att dela mycket med varandra. Jag & P har det mesta redan. Rent krasst så finns det inte en chans för mig att finna ny människa. Och lite är det som att vi båda rekat dessa två månader med varandra, känt in läget & funnit en riktigt bra människa i den andre.

Vi har till exempel en inbokad paddel - och tälthälg nästa helg. Utan honom är jag ensam i kajaken vilket inte fungerar. Jag torkar tårarna, försöker få en snabb bild av läget. Vad är det han säger? Jag vet att han uppskattar mitt sällskap, det har han sagt. Det är mer värt att få ge sig ut än att vara stolt & be hela relationen dra åt fanders. Kollar därför kort av om vår helg fortfarande ska genomföras & han svarar ja direkt. Hur den kommer att bli är en helt annan fråga. Friluftsliv framför allt, så känns det. Huvudprio. Så. Jag skriver därför till honom såhär:

”Jag sitter & gör en ”drömplanering” inför sommaren. Vill inte ha en sommar där planer faller i bitar & jag står ensam med mål som inte blir nåbara. Jag vet att jag mest vill fylla tiden med friluftsliv, då mår jag som bäst. Och friluftsliv görs (oftast) bäst i sällskap. Åtminstone längre turer. Jag vet inte vad du känner för att planera för sommar med mig men jag själv behöver mer klarhet, någon riktning iallafall. Känner mig obekväm i läget av att inte sätta ord på tankar (jag är kanske motsats till hur du & D var mot varandra). Det är lyxigt att ha friluftsmänniskor nära som en kan göra saker med & jag vet hur svårt det är att finna folk som ska fylla så många delar av behov (vilja att ge av sin tid, som också längtar & tycker att friluftsliv är grymt, som det är skönt att hänga med & som tycker om att ha gemensamma mål att se framemot). Oavsett hur vår relation ser ut, att du bara vill att vi är vänner så inser jag att mitt intresse för friluftsliv liksom står högst, lägger mitt huvudsakliga fokus på det just nu. Jag är ledsen över att du känner som du gör, det förminskar jag inte. Men, försöker se det större. Och varför skriver jag det såhär? Ja, för att det är stor risk att jag tvekar med att sätta ord på det här annars. Att jag inte vågar fråga hur du vill göra med annat. Det är svårt att våga fråga om att hitta på saker när en samtidigt känner sig avvisad. Nå, hursomhelst. Min vän Mattias vill göra någon vandring med mig, kan bli i sommar eller till hösten. Vi ska ses på fredag & prata vidare om det. Jag behöver också veta lite hur jag vill & planerar spendera sommarveckorna då. Jag vill gärna dra på en veckas vandring med dig i sommar. Frågan är, hur tänker du kring det? Mitt förslag är fortfarande, som jag nämnde en gång, kanske andra veckan i juli.”

Det går en stund. Jag lyssnar på podd i solen på min bakong, luktar insmord för-sommar. Försöker att inte tänka. Får sedan, kort därefter svar. 

”Jag förstår dig helt och hållet. Håller med om att det är lyxigt att ha friluftsmänniskor att vara med. Jag drar gärna på vandring med dig andra veckan i juli!”

Jag andas ut. Sommaren kommer att bli bra ändå. De inleds mer på riktigt genom paddelhelgen. Sedan blir det en vecka på Gotland, första veckan i juli för almedalsveckan & lite eget tältande. Sedan, en veckas vandring med Per, troligen i Norge. Utöver det; några egna tältdagar på öar i Luleås skärgård. Härjedalen sista veckan i juli kvarstår också men kan möjligen tona ut, bli en tid i Luleå istället. Några dagar för Stockholm Pride finns dessutom i kalendern. 

Några av de mest omtumlande dagar har passerat, kanske är det veckor? Helt klart en milstople där med Birds (come in to bones) med Fabian & Marie. Men det visste jag inte då. Kan inte summera i kronologisk ordning eller uppfattning, bara skriver av mig. 

Känner en perfekt påfyllnad av lite gott & blandat. Mår så bra i kroppen, den - och sinnet känns omhändertaget. Gjorde ett oplanerat långpass ena dagen, vårens kanske tredje-någonting-pass & ändå var det så lätt att sätta 13 km & med lätthet ha minst 5 km kvar i benen. Vi (jag & Per!) hade kunnat fortsätta men försökte tänka klokt, spara på krut & se till att alla små leder & muskelpartier hinner byggas upp för dessa (mer eftersträvansvärda) pass som är siktade. Crossfit har gett mycket ben, tacksamt. Mycket frånskjut. Känns symboliskt för livet i stort nu också. Rejäla frånskjut. 

Vet egentligen knappt vart jag ska börja för att få ned rader som sammanfattar i någon rimlig ordning den senaste tidens förehavanden. 

Börjar väl direkt bara. Vaknade en morgon bredvid P. Första gången. Det var i lördags & det var lite märkligt. Vi har fortsatt ses efter en knagglig start för några veckor sedan. Bara gled in i varandra, låtit oss fortsätta. Så lätt att vilja vara med honom. Jag sov ovanligt bra. Vi somnade runt halv tre på natten. Hade haft så mycket som lockade oss till vakenhet, varandras kroppar. Och jag som har sjukt svårt att sova med nya människor somnade innan jag landade med huvudet på kudden. Vaknade till några timmar senare av att jag sov på rygg med armarna utsträckta ovanför huvudet som det tryggaste barn, så ovanligt, det händer knappt ensam, i min egen säng. Som att vakna kaxig. Och där låg P & sov en bra bit ifrån mig. Och det är väl det som kändes märkligt, ovant. Att vi går in & ut ur varandra så abrupt att jag inte hinner med. Att först spendera hela dagen tillsammans, kämpades i boxen; med pepp & skratt & svett; och sedan fortsätta kvällen ihop där vi helt gått in i samtal om äventyr & friluftsliv att tiden upphört. Och relationen påminner inte om något annat. Vi kan befinna oss en hel dag på det sättet utan att alls vidröra varandra & det känns helt vänskapligt. Och jag vet inte vart jag har honom & kastar mig inte över honom (om än jag vill). Men, så är det ändå någon som bryter över en linje, en blick som hålls kvar lite för länge, en längtan i ögonen. Bara vi nuddar den andre så är det kört. Hela tankesystemet upphör att fungera, begäret rycker loss tankarnas tömmar & styrning, välter oss över varandra & allt är med ens rörelse & puls & friktion & samspel i ett. Att känna honom under händerna, som en del av mig själv är gourmé. Som att jag inte kan förstå att hans kropp är sann. Och jag får starka behov av att i efterhand, som nu, beskriva det igen för mig själv för att skapa distans, att låta insikter landa. Det har skett förut, en gång tidigare en liknande upplevelse, många års passionerat begär sprunget ur friktionens & olikheterna dynamik - det var med John. Jag förstår inte riktigt P. Och då händer det något. Kroppen försöker finna sin väg in till kontakt & kommunicerar å det verbalas vägnar & där möts vi. Hans muskler under mina, vi är både hårda & mjuka, yviga, håriga, lena & attackerande. Att mötas så intensivt & sedan få ligga alldeles stilla, som om livet nästan upphört efteråt, bara känna, lyssna till hjärtslag. Och att sedan somna på andra sidan sängen, under mitt eget täcke. Han så tydligt i sig själv igen, jag som inte kan gå förbi osynliga gränser utan markerar likadant mina egna, på egen kant. Obegripligt att vi just delade närhet & sedan kastas ut till egenvrå, kontrastkänsla. Sov iallafall helt fantastiskt men vaknade utan förmåga att nå honom. Han sov så klart, jag som drog igång egen inre cirkus. Att vakna så med känsla av renaste stolhet, att vilja massor men inte göra, att vilja vidröra men inte våga. Att bli helt omkullkastad av bekräftelsebehov & påminna sig om att det är upp till eget ansvar, att ta hand om sig, omfamna sig själv. Att ändå vilja stänga öronen för den insikten & smeka det mjuka skägget - men inte göra. Jag smet upp när jag förstått att jag var utsövd, började klä på mig, tänkte smyga hem, dricka morgonkaffe med katten. Då vaknar han, ser på mig & ler. Inte alls så stängd som jag föreställt mig. Och det är plötsligt så lätt att glida ned intill honom, han öppnar sin famn & drar in mig där & jag blir mjuk i sinnet igen. Och visst påminner hela grejen mig om hur många gånger liknande saker skedde med J?! Stolthet vs ömsinthet, hur jag smygkikade & liksom beundrade bakom ryggen. Och att det tog år innan jag fattade hur mycket J beundrade mig tillbaka. 

Sen drog jag hem, bytte till löpkläder & mötte upp P några kaffekoppar senare. Kroppen kändes inledningsvis tung, som inte alls samarbetsvillig till lätta steg & rörelse framåt. Att röra sig framåt bredvid P, enade i löpning var motiverande. Och snart lättade känslan av stretande, ersattes med lätta ljusa steg, lugnaste andning, stabil puls & förvånansvärt lätthet. Och vi satte utan problem distansen & det visade sig att P helt klart är den mest kompatibla löparvän jag hittills mött. Vi skiljdes åt utanför mig, en enkel kram & snabbt hejdå. 

Jag ägnade dagen åt fortsatt dagdrömmande. Av någon anledning har Nya Zeeland återkommit som dröm. Inte oväntat i och för sig. Helt klart min drömplats på jorden. Jag har börjat känna längtan efter att återvända. Och  P fyller en sådan potentiellt möjlig plats på en sådan resa; drivet & lugnet, hans egenskap att tryggt leda & ansvara för saker, kärleken till träning & friluftsliv, det öppna sinnet. Kan lätt se oss springa fram där, tälta i det vildaste av väder. Nåväl. Så mycket en inte vet något om. Å andra sidan är det skönt att bara få drömma lite. 

Det finns lite mer som händer, utöver allt jobb som jag inte har lust att gå in på. Och det handlar om de där fåglarna, om uttänjandet av gränser, Birds (comes in to bones) och främst handlar det om Fabian. Efter föreställningen jag såg den där lördagen då jag blivit alldeles andligt berörd, bjöd jag honom på middag & veckan gick & så ringer han på dörren & gemensam stund är kommen.

Det blir en helkväll som är ett enda långt utforskande samtal, en berättelse om allt från grottor i berg med turkosa bassänger till cirkusliv & kringflackandes konst & baksidor & om allt möjligt annat. Och det är så enkelt, allting. De vi två blir när vi hänger & det är inbubblande gemenskap från första stunderna. Vi ligger i min soffa bredvid varandra till en bra bit in på natten & jag skrattar så jag gråter av både hans historier & trötthet & vi kramar om varandra som om vi inget annat vill än att somna så. Det här är också märkligt; som om vi alltid väntat på varandra, home sweet one. Därför blir han kvar över natten. Och om än jag knappt sover en blund denna första gång med en ny människa så är jag lika glad ändå när jag vaknar. Och han är så uppenbart rätt placerad, så leenden intill mig, så självklar. Och överraskande är ordet där vi sedan gör frukostbestyr ihop, han som tar för sig av feministisk litteratur medan jag fixar mig, han som städar undan för oss båda för att ge mig ro att förbereda mig till den radiointervju jag strax ska iväg & göra. Sedan skiljs i åt. Ses vi igen? Vi vet inte. Vad var det som hände?

Någon timme senare råkar jag möta på honom på stan när jag rör mig mellan två åtaganden varpå det andra är att jag ska möta upp P för gemensamt kontorslandskap ute. Allt är märkligt, jag vill ju stanna upp med F istället. Ändå har vi båda mellan raderna redan förstått att vi är ett tillfälligt väder hos den andre, han bor i Frankrike & mitt liv är här & det är bara som det är. 

Resten av dagen försöker jag att nästan inte tänka på honom. Men, jag har en underlig känsla hela dagen av att det är helt knas, att vi är åtskilda. Finns så många fler storys att berätta, att få lyssna till. 

Nåväl. Det är fint att fortsätta lära känna P också som trots allt är i nuet, i livet här. Och gemensamt kontorlandskap blir till boxen & åter till det som jag började beskriva, om hur vi sedan sov tillsammans. Faktiskt rätt lätt att skilja dessa möten åt i och med att de är totalt väsensskilda. Som personer är de totalt olika varandra, känslan av dem också. Olika verkligheter.  Och lördag kommer & löpningen med P har passerat & spontant, på lördag eftermiddag undrar jag om det ändå kan finnas någon chans att se F innan han reser tillbaka till Frankrike, ett litet ögonblick iallafall? Och denna människa alltså, han gör tvära kast med sin egen kvällsplanering & prioriterar om - dyker upp hos mig en liten stund senare. Mycket kärt återseende! Och vad händer egentligen? Ingen som vet. Vi bara märker att vi översköljs av den Stora Dedikationen. Från det att vi vidrör den andre ser vi inte upp förrän sju timmar senare (!) & det är liksom både overkligt & helt sant. Så dansant & närvarande andligt & som mjukaste lent & med största beundran. Det är på riktig han & jag som de enda i hela världen i vår bubbla & vi fattar att planets avgång närmar sig & att han borde åka hem & packa men det går inte, han kan inte åka denna kväll, denna natt. Men, han måste åka när gryningen kommer & han ger sig av & vi är ett väder som försvann. 

Och det är som att vara både tom & fyllt till brädden. Att å ena sidan känna mig alldeles centrerad & lugn, påmind om mig själv genom mötet med den ärligaste spegel i Fabian vs att en stor del av mig känner sig hemlös & vill ta första bästa flyget till Frankrike, strunta i allt annat bara jag får vara med honom. En stark kontrastkänsla, gör mig helt förvirrad. Längtar efter hans röst, den som lever får se, vad lever vi för? Vad är vår egen orsak? Sjunker ned i ett långt, hett bad för att stilla mig, för att tvingas till ankring men det går sådär. Överallt är han. Och han skriver; Jag tar med mig allt!!! Och nu rusar jag till gaten! All glädje tar jag med mig!!! Fast bara min egen såklart! Chacun sa joie!! Så skriver han där i farten, på väg vidare. Och någon timme senare från ett annat land skriver han; Hade vi varit på samma plats känns det som att vi skulle fortsatt träffas, jag blir också väldigt nyfiken!! Det har varit så fin, om än kort, samvaro med dig!!! Lätt att vara med dig. Härligt att vara med dig!!

Vi är uppfyllda båda två. Sätter ord på allt. Låter oss fortsätta samexistera i en parallell fantastivärld men det är klart att vi kommer att behöva fokusera på våra nu snart, att vara där vi befinner oss. Den blandade känslan av att vi inte fick nog tid, och samtidigt att det hände precis som det skulle hända. En kärt minne, en värme, en ny vän. Och ja, vi känner ekon av varandra. Jag tänker att vi kan bevara minnet av närhet till den andre som en gyllene liten kär ask i bröstkorgen. Det är vårt så länge vi vill. Och behöver inte jämföras med annat. Oavsett andra liv & rörelse omkring oss.

Jag drar iväg till boxen. Känner mig emotionellt lågmäld men inte ledsen. Mer, melankolisk. Acceptans att F var ett stormväder som dök upp & drog förbi. Är inte ett del av mitt liv egentligen. I Boxen finns P. Han är så olik F att de skulle kunna tala olika språk (vilket de förvisso också gör). Frekvenserna som vi möts i är fundamentalt väsensskilda. Jag lyckas komma in i träningen, låta kroppen jobba, landar mer i rummet, i den fysiska verkligheten av krita & skivstänger & snabba ben. Jag mår bra i den här verkligheten också. Vi tränar lite extra efteråt P & jag. Och drar sedan & handlar ihop för laga spontan, gemensam middag hemma hos mig. Allt är överraskande, som något en bara gör med en människa du står nära, känns intimt men det går inte ihop med hur jag i den stunden känner för honom. Eller. Känner. Jag vet inte vad jag känner där & då. Mest betraktar oss. Hur vi rör oss fram mellan hyllorna, hur vanlig en sådan sak är. Att handla med en människa. Utifrån sett ser vi nog ut som ett par, två träningsklädda personer som går runt, småpratar & ler tillsammans & plockar ihop kvällens middagsbestyr. I mig själv vet jag inte. Har hållt mig på min kant, mycket noggrant sedan vi fick en lite sämre start för ett par veckor sedan, ryggar på förhand tillbaka mot ett nytt avvisande. Av någon anledning har jag inte bjudit hem P till mig tidigare. Har hellre tagit mig till honom. Distanserat mig. Blir intimt på en annan nivå direkt såhär hemma, bland saker som visar andra lite mer om sig själv. Vet inte varför jag tvekat med honom. Kanske på grund av föreställningar om honom. Att han är så mycket mer stel & strukturerad & digital & jag vet inte vad? Att kontrasten till mig, att jag är mer färg & omodern utan min diskmaskin, mer bohem & uppskattar annat än honom. Att krocken skulle bli för stor? Jag vet inte. En ny känsla. Bra att spräcka myten om honom - om krocken. När han nu kommer hem till mig är det lättare än jag föreställt mig (vad vet jag egentligen om honom?) men vi är långt ifrån lätta, som jag & F. Jag vet fortfarande inte riktigt vilken nivå vi ska ställa in våra energier på, hur mötet är som skönast. Vad pratar vi om? Jag vet inte. Vi går & bastar. Jag har hållit mig på min kant. Lite mer betraktande, avvaktande kanske. I bastun är det han som tar steg närmare, som önskar ha mig lite närmare. Som smeker min nacke, som mjukt får mig att slappna av, att påminnas om honom. Kan känna igen mönster från relationen till J (något som jag nämnt tidigare också). Att jag då fastnade i tanken om olikheter så att jag fick svårt att gå in i mötet medan han lät sig guidas av känslan, att förundras mer. P:s händer känns igen, jag landar mer i kroppen. Vi tar oss närmare den andre, klär av oss våra lager. Efter bastun kommer vi hem till mig igen, sträcker ut oss tillsammans. Kropparna är bastusköna, mjuka. Jag lägger undan tanken. Vågar känna saker. Ett nyss stadie hos oss att inte bara begära, att ligga kvar nära den andre ändå. Det blir ett fint möte, ett närmare än de andra. Vi ser varandra, tar in den andres kropp i ljuset & han rör vid mig på ett nytt sätt än förut. Tankarna suddas ut nu, jag fascineras åter av honom, av vår gemensamma friktion, av hur hans kropp är en kontrast, hur följsam han är, hur han leder. Vi har vaknat från bastudvala & jag älskar oss ihop. Det är så. Speciellt alltså, det här. Vad vi är. Helt obegripligt. Han har en förmågan att omsluta hela min kropp från alla håll att jag helt smälter in i honom. Efteråt är distansen bruten. Vi ligger nära. Han rör fortfarande vid mig på ett nytt sätt. Leker med mina händer, tar dem i sina. Kysser mig stillsamt, ser på mig med en blick jag inte kan läsa. Jag är helt färdig, är så avslappnad, emotionellt lite utmattad & somnar på honom, mitt under hans leende & väcks när han smeker mig över håret. Vi ligger kvar länge, ändå sover han inte över. Skiljs åt med en lång kram, med en kyss. Och jag vet, att jag vill lära känna honom mer. Oss mer. 

Det har varit ett speciellt läge att F råkade dyka upp. Påminde mig om väldigt vackra saker. Samtidigt finns ingen chans för mig & F nu, vi var en överraskning, något vackert som finns kvar i oss ändå. Men, vi behöver låta våra liv fortsätta där vi är. 

Jag är beredd att seriöst lära känna P. Ge oss en ärlig chans att se om vi är möjliga. Väldigt lyxigt att ha en riktigt grym träningskamrat i honom. Det en ger fokus växer & de vi spenderar tid med kommer nära. Vi har flera skäl att vara på samma plats & i boxen andas vi båda. Han utmanar mig & jag älskar det. 1 maj, efter motdemonstration mot nazisterna & gemensamt svettigt pass i boxen, glider jag ned intill honom, hemma. Jag tror att vi växer på varandra. Vågar. Samtidigt är jag lite rädd att känna för mycket. Hans skägg mot min kind & hans hud under mina händer. Så vill jag ha det. Och det är klart att det sätter igång saker. Det rädda lilla barnet på insidan som redan är i en krasch, i en räddningsplan för när det gått åt helvete.  En omedveten plan som alltid sätter igång direkt, förberedelser för att stå ensam kvar, att inte lita på att det går att satsa på något utan bekräftelse på varaktighet. Och i och med att kärleksrelationer inte kan ges några löften är det ett svårt läge, alltid detta jävla läge. Och det gör att jag redan inledningsvis får möta kampen, att inte dra igång å ena sidan en snabb back, å andra sidan hålla viljan att slänga ut önskan om bekräftelse för mer än vad vi är redo för, tillbaka. Klart det är lätt att bli skraj i det här läget. Det får bara vara så. 

Vi drömmer fram gemensamt friluftsliv. Gör planer (!) om tältnätter, om urskog & paddelhelg. Fantastiskt tanke att få vakna bredvid honom i ett tält! Han känns förvånansvärt lugn & ser glad ut när vi pratar om gemensamma saker. Jag börjar lite, litegran tro att det kommer ske, att vi är i början av ett utforskande, inte i början av ett slut (som min annars så närvarande dystopi kring kärleksrelationer brukar vråla om). 

Vi får se.

Nu ska jag mot flyget. Weekend i Budapest med mina kvinns väntar!