mellan raderna.

med bulleribång o alldeles för hög antal hjärtslag i minuten försöker jag hantera vardagens stress. i erikas ögon kan jag skönja den stress jag förmodar att jag skulle ha upplevt om jag hade fungerat på det viset. [tyvärr] så tenderar jag att fungera annorlunda. allt oftare är tydliga tecken på stress i det mentala inte mycket annat än ilskna utbrott men i den fysiska sfären synliggörs destofler. inser att jag varken är stresstålig eller vidare bra på att hantera stressens faktum. i stunden ibland, visst. beundransvärt lugn och kontrollerad, styr skeppet i rätt riktningar och ser till att allting fungerar men efteråt, rasar kroppens mekanismer samman. "vi måste fylla vardagsstressen med små äventyr, min vän," säger jag till henne.  vi bestämmer oss för att äta frukost ute på astrid och apornas veganska kök medan vi under tiden skriver vårt synopsis till b-uppsatsen, medan litteraturen blir betraktat lite mer ingående, medan våra sinnen rusar på högvarv. vi måste lära oss att göra paus, att stanna upp som om vi vore tågresenärer, att se plattformar, tågstationer där vi andas och finner det roliga i att vara mitt i glöden. med lite självdistans ser jag att några fullbokade dagar snart är i hamn för en stund och vi får lov att byta om till festskrud för ett ögonblick. mitt månliv, min mallavän, min förtrogne genom åren o i samtiden har alltid varit en av de få som genom något som kan liknas vid magi, har förmågan att släta ut en fårad panna, hjälper mig att greppa det som skaver och får mig alltid att kunna dansa, överallt och närsomhelst. det är en ovärderlig gåva. på fredag anländer hon till skåneland och malmö för att leva dagarna med mig. på asylfest bland lovande musik, på feministfestivalen som hägrar. med henne finns inga låtsaslekar, bara spegelsamtal och förtroende. snart kommer hon och jag längtar som om det vore en dröm om sommmaren och jag vet att sommaren kommer, att hon snart är här.
måne och räv genom åren, vilken livskonst.

                                                                                        2004
                                                                      
                               

                                                                                               2005

                               

                               

                                                                          2006

                               

                               

                                                                                   2007

                               

                                                                                    2008

                               

                               

                               

                                                                              2009

                                

                                

and still going strong. jag vill fortsätta att ha svårigheter med att välja ut fotografier som fångat oss, välja ut enskilda ögonblick av alla dessa stunder som länkar samman alla årets dagar. idag, imorgon och om åttio år. te quiero.

"Jag bestämde mig för att prata med kvinnor om deras vaginor. Göra vaginaintervjuer som blev till vaginamonologer. Först var de tveksamma. Blyga. Men så fort de kom i gång, kunde du inte få stopp på dem. I hemlighet älskar kvinnor att prata om sina vaginor. Men ingen hade frågat dem." - Eve Ensler

det är så jag känner för att påbörja detta inlägg, denna lek av ord placerade i följd efter varandra.  med fittor och den afton som erbjöds inget annat än ett fittfokus. det var jag, tillsammans med freden, ida och yona, två nya pärlor på min vänskapshimmel som begav oss till lund och en vaginaafton. för att kortfattat förklara vad vaginamonologerna är så handlar  de om kvinnors och flickors rätt till sina egna kroppar och till sin sexualitet. vaginamonologerna spelas världen över och har gett liv åt en rörelse, "V-day" för att stoppa våld mot kvinnor. bara tanken över och medvetenheten kring allt rent helvete som drabbar flickor och kvinnors kroppar och vaginor/fittor/muttor/pumor [med namn i evighet, amen -som sällan ändå används, ersätts alltför ofta med underliv/framstjärt/köttgrotta/därnere och vidare osynliggörande] gör mig skakig i benen och skänker mig torr mun trots att jag lever så långt ifrån en sådan grotesk verklighet i en fysisk mening. å andra sidan blir jag uppfylld av den gemensamma styrka som människor världen över bidrar till, genom att fira V-day och genom detta visa att det finns människor som inte vill låta helvetet drabba kvinnor utan att viljan som finns att krossa detta förtryck är stort. det handlar om ett aktivistgummiband ifrån kongo till algeriet, indien, libanon, peru och många andra länder, en kamp som för samman mer människor än vad arrangörerna kunnats hoppats på, hela vägen till sverige, i en lokal i lund. V-days vision är att öka medvetenheten om flickor och kvinnors situation, att sträva efter att alla kvinns ska vara fria och säkra. det behövs en sådan dag [minst en, gärna fler, allra helst alla årets dagar] och det rör mig allra längst in i mitt aktivisthjärta att vi är så många som samlas i en global kamp för att fira kvinnor och inte någonsin upphöra med kampen före målet är uppnått. [antar att det inte kommer räcka med mitt eget korta människoliv] vagniaafton i lund blev en vaginaafton med ”fittkonst”, test av ”fittkunskaper” med ett vaginapussel, möjlighet att pyssla fram en vagina gjord av garn, tyg, papper och glitter eller vi arbetade med att hitta på ersättningsnamn för skäggbiffen, hårtårtan, muffen eller pullan alternativ smaka av ”klittkittlande delikatesser” som muttbullar, hallongrottor och fittsaft. vaginamonologerna framfördes och min klasskamrat och vän malou avslutade sitt scenframträdande med att glatt konstaterade att det var fittigt underbart. intäkterna från kvällen gick direkt till kvinnor och flickor i den demokratiska republiken kongo som utsatts för sexuellt våld.  jag var glad över att freden var ett av mina goda sälskap då det i överlag var en mycket större representation av vaginabärare än något annat. med stor sannolikhet känns det främmande för många, identifierade som män, att samlas för fittans skull. vi hade en bra kväll. för vidareläsning och mer kunskap o v-day rekomenderar jag att kolla in här. några bilder från kvällen och de fittor jag, yona och freden skapade.

                        

                        

                        

                        

                        

                        

                        

                        

från aktivistbryggan tog jag ett (o)vigt hopp ned i dagar som följde, inslagen av en nedslagen kropp som kapitulerade för feber och förkylning men styrt av ett envist sinne som trots det, längtade efter görande, mer än bara varande. fick ihop en natts arbete för att sedan hämta nya krafter i lantligt miljö i det stall, som numera är min ständiga längtan. vissa dagar vill jag ingenting annat än att bara vara just där. denna gång tog jag och erika oss an två katter som behövde öronvård och stunder som dessa ekar rösten till den lindaliten som en gång bar på stora veterinärdrömmar. senare satt vi ute i solen, tidlösa, och njöt av inkas betande, väl invaggade i vår nya familj av både människor och djur. med ny energi glider jag vidare med dagarna, fyller dem av mer än vad som egentligen ryms i agendan. på måndagkväll är vi en modig, uppmuntrande, queeraktivistisk samling människor som samlas i en undergroundlokal för att äta kaspers vegankaka och diskutera det intersektionella queeraktivistiska forum som föddes hos oss i höstas och som nu fötts fram ur idéernas sköte. vi är glada, färgstarka, idéerika, kreativa, lite galna och varvar politiska tankar med vardagskonst, hurrarop och respekt för varandra och det som kommer. med olika bakgrunder och med stort fokus på det öppna, flytande, har vi funnit varandra och det här. jag är så pepp, det här kommer att bli fullt av glans och betydelse, glam och allvar. för att förklara närmare så finns vi snart överallt, som nyskapat reklam på någon vägg, som en manifestation med rosa banderoll. vi har skapat en blogg som snart kommer att ge närmare förklaring på vårt syfte och det fina med att vi faktiskt finns - hardqueer!

                          

                          

                          

efter en minst sagt intensiv dag så försöker jag övertala min kropp till att göra aktivt motstånd mot de baciller som smygande tar sig allt närmre, i något bittert försök att däcka mitt sinne, för att be min kropp kapitulera i liggande position. [ tänder en nagchampa, slår på en buddha-bar skiva och låtsas som att jag är oövervinnlig ty mästerkatten lämnar inte sina stövlar i första taget o ni som känner mig vet att envisheten kommer att stå inristat på den slutgiltiga stenen ] efter morgonens queer tour på biblioteket så ligger nu ett par kilo queer/trans/homo/bi/transexual/heteronormativa studier/transvestism/faghag/ - och liknande litteratur här och lockar med sina skrivna ord om praktiker och teorier. jag och erika har påbörjat vår mentala process, något som i slutändan skall resultera i en b- uppsats, frågeställningen är påbörjad men vårt forskningsfält är ännu inte begränsat nog. ytterligare något som kan få stå på den där stenen, oändligt törstande o ständigt i jakt på det bortom, det som inte alltid syns men som finns, det som skriker och ropar och känns. efter en ordentligt queerrunda, efter trappor jag aldrig uppfattat som så oöverkomliga som nu, med andnöd och niagarasvett, så kom jag hem, dansade lite vals med gandhi, bytte om och så on track again. spenderade många timmar i stallet och övertygade mig själv om att hårt arbete är bra, är nästan som en bastu, iklädd tjocka kläder med svetten rinnande längs kroppslandskapet. de fyrbenta delade min tillfälliga (o)balans genom att uppträda som om den starka vinden var en livshotande best, som om varje buske dolde satan och i sin rädsla blockerade de sitt minne, det som vanligen talar om för dem att den röda räven intill dem är trygghet och vänskap. jag och erika nästan flög omkring själva på åkern medan vi brottades med sju hundra kilo hästkropp, vi fick anstränga oss för att spela ledarskapets charader då unghästarna hellre ville flyga över våra huvuden är fromt promenera intill. svetten slutade aldrig forsa och göra min kläder obekväma och jag blev en relativt sliten (liten) katt.

"det är ett mysterium", svarade lejonet. "jag antar att jag föddes sådan. alla andra djur i skogen räknar naturligtvis med att jag ska vara modig, för lejonet anses överallt vara djurens konung. jag upptäckte att om jag röt tillräckligt starkt så blev alla levande varleser rädda och gav sig iväg. jag har alltid blivit förfärligt rädd när jag stött på människor, men jag bara röt mot dem och de sprang alltd så fort de kunde. om elefanterna och tigrarna och björnarna någonsin hade försökt slåss med mig så skulle jag själv ha sprungit - så feg är jag - men så snart de hör mig ryta försöker de försvinna så snabbt som möjligt och jag låter dem naturligtvis löpa." L frank bauum, trollkarlen från Oz.
läser just nu en, för mig, ytterst aktuell bok, där författaren skriver; "alla människor och djur eftersträvar alltid att kunna kontrollera och hantera sin situation i alla lägen - det är en central del i vår överlevnadsstrategi. [...] även om hästar är farliga djur och ridning är en farlig sport, så är det inte alltid i första hand fysiska faror och kroppsliga skador, som gör oss rädda. den utlösande faktorn är istället att vi människor hamnar i en situation vi inte vet hur vi ska kontrollera eller hantera[...] där många människor drabbas av symptom på rädsla som olika fysiska och mentala blockeringar som försvårar situationen." författaren utgår ifrån vetenskapliga studier, där både läkare samt ryttare på elitnivå är inblandade i projektet. jag funderar på detta med rädsla och blockeringar. vår tillvaro är allför konstruerad, vårt sociala varande, är för skapat utifrån normativa ramar som begränsar oss till att våga erkänna våra rädslor, för att hämma det verkliga, det som känns men inte alltid begrips. detta behöver inte ha att göra med dagens upplevelser. jag tänker på en viktig människa som finns alldeles intill, inte så ofta med sin fysiska person men med sin mentala, desto mer. vi samtalar om hur mått av självbehärskning och upprätthållande av normens moral ständigt reproduceras och hur människor ständigt tycks jaga definitioner av känsloliv, som om någon äger det sanna, det goda, det som alla mår bäst av. det blir problematiskt då min upplevelse av känslan är autentisk, samtidigt som jag förväntas hålla mig till alla de ord som de flesta tycks förstå. min egen upplevelse av stunden, av energierna, av det jag längtar efter, kanske inte vill eller ens har behov av verbala uttryck, bör inte inhängnas, minimeras till det verbala språkets hage utan bör istället få explodera i själva upplevelsen, i mängder av tillfällen då just de sköna energierna närvarar som mest. resultat av alla förväntningar är att vi lär oss att fördöma oss själva, sättet vi drömmer på, det vi önskar som faller bortom det vardagliga. slutligen faller vi in i förvirring, i ingepersonsland, där vi inte längre vet vilka vi är för det kaos som uppstår mellan inre verklighet och yttre frontalkrockar totalt. döm inte, döm inte, döm inte. vi får inte förneka, inte glömma, inte var osanna mot det verkligt, verkliga. jag bryter av på det sätt jag vill. texten är min egen. vi avslutade timmarna i stallet med hästar som skapade den vackraste musiken med käkar som malde middagsmat. de enda övriga ljud som hördes var katternas smygande i halmen och min kamera som fångade några stunder i ögonblick av ren glädje, rofylldhet och slutligen, även balans.

                               
                            
                
                            

                            

                            

                            

                            
                      
                            

på hemväg. genomblåsta av den skånska vinden som aldrig flyr fältet. tyvärr så har det blivit något problem med min uppladdning, har underbara fotografier på allra finaste erika, uppstyrd med hästsvans på huvudet som den vackraste trolldrottning men tids nog, kommer även de upp. väl i hamn så är jag renskrubbad men inuti pågår kriget, bacillinvasion eller icke. då ser jag inte mer, och inte heller mindre ut, än såhär. må bästa liv vinna.

                            

det riktigt kliar i längtans iver över att få börja, hör och häpna - jobbet. har just talat med min chef för sommaren. hon meddelar mig med den allra goaste norrländska att en av de andra två som tillsammans med mig kommer att ha ansvar över allt nattarbete på ett äldreboende över sommaren, visar sig vara min barndomskamrat och goda vän. jag ser inget annat än meningar med detta. jag och min vän delade tillvaron och tonårsångest, vi drack dåligheter och skrattade åt storheter. om kvällarna fyllde vi hennes vardagsrum med människor och filmer. en hel sommar reste vi runt på teaterturné och spelade teater med temat; krossa rasismen och vi täckte hela norrland med våra egengjorda manus. åren har fört oss vidare och bort ifrån det som en gång var och de som kommer att mötas i sommar och uppdatera varandra i all evighet är två starka, förbannat envisa feministkvinns som har starka ideologier och vänskapskärlek i blicken. älskade anneli, det här är för dig. du kommer att förgylla min sommar och fylla våra ljusa nätter med klokhet och ingen kunde vara gladare för det än jag.

ett alternativt påskfirande i skånelandets platta men kupade hand har kommit och gått. det platta går att reflektera kring då denna plats konturer ständigt visar upp dolda sidor av smultronhak. det gula i traditonell påskanda har snarare varit grönt och indiskt, har varit mat som ätits med händerna blandat med falafel i gräset. det fascinerar mig hur band knyter samman relationer och bidrar till en känsla av platsers obetydlighet. med systerskapets närvaro i sara har malmös gränser suddats ut, ibland varit norrland, andra gånger indien. på alla dessa mentala platser vi besökt så har definitonen av hem varit i mina steg, alla hinder varit överkomliga. leende har jag bäddat ner henne godnatt om kvällarna och velat kapsla in stunderna i ett framtida vardagsscenario medan jag samtidigt aldrig vill ta ifrån norrland en av hennes - norrlandets, vackraste skogsbarn. jag vill alltid kunna resa tillbaka till rotsystemet och veta att jag har en plats där, bland de mina. i skolan läser vi just nu om identitetsskapande i nationsbildande Vs att leva i diaspora, att skapa hemmahörande känslor över gränser, på olika platser, något som resulterar i att identitet inte behöver kopplas till föreställningen om att ens födelseord nödvändigtvis behöver betyda hem. tidigare var jag tveklöst rastlösheten personifierad med en längan ifrån den rot jag likställde med leda och sveda och jag levde ett liv i diaspora. gör på många sätt fortfarande. mina hem blir inte färre utan fler men däremot så har jag upptäckt att roten inte går att tvätta bort, inte heller finns där någon vilja att göra det. jag vill kunna sitta intill en orörd fors, en norrlandsälv, vill kunna vandra på platser som inte är överbefolkade och veta att det är möjligt att leva även där, i närheten till blodsband och raka jargonger. om två månader gör jag sommar på riktigt, packar ryggsäcken och börjar resan norrut för att spendera en sommar i rotlandskapet och denna vetskap gjorde det mindre ledsamt att se tåget föra med sig sara vidare efter våra dagar här. malmö har varit en kupad hand att vilja stanna i under påskdagarna och vi har fyllt dagarna med hav, second hand, kaffe mot solvarma husväggar, folketsparkhäng, hårkreationer, långfrukostar och fotografering.