mellan raderna.

tar en tillfällig paus ifrån skrivarflödet där jag behandlar begrepp som kolonialism/postkolonialism. begrepp som jag idag ödmjukt kan konstatera att jag skapat en begriplig relation till. som jag tidigare nämnde för mina goda vän frida så min relation stark och nyfiken till den koloniala/postkoloniala sfären i allmänhet och till just övergripande begreppet genus i synnerhet en relation som går att likna vid en påse godbitar. kunskapen som författare som mohanty och loomba delar med sig tar jag vördnadsfullt emot och färgar min egen syn på tillvaron med. ser på världen mer kritiskt men också med större respekt för alla modiga kamper, alla förenade motstånd människor slutit samman kring för att förinta orättvisor. skriver på sista hemtentamen innan jul och jag ska belöna mig själv med en total ledighet över de röda dagarna. istället för en akamemisk tillvaro ska dagarna fyllas med astangayoga med lenita, lena, gordana, janni och andra yogakamrater i yoganästet beläget i hamnen som lär vara magiskt täckt av den stora isen. jag kommer äntligen att få möta mina tre blodsystrar sara, paulina och linn och min saknade lillebror sebastian och storebror jens. morgonkaffe med moder pian och om ödet vill sig väl kanske min väg genom snön korsas med sengångarens över en vänskaplig kopp te. tillsammans med de mina ska min fars sextioårsdag firas i all enkelhet men med fullaste uppskattning. jag hoppas även få bjuda in en skogsalvslik vacker lilian i stugan ocb bjuda på glögg och doft av brinnande ved. drömde häromnatten att jag mötte min mormor igen. vi stod med händerna vilandes på våra höfter i mycket själsäkra poser och tjuvrökte cigarett efter cigarett och var förtroliga i vår gemensamma hemlighet och jag tror att frida kommer att finnas där någonstans, vakandes över granskogen. lever fortfarande på samtalet som förgyllde min dag alldels nyligen. "message from a teacher" skulle jag vilja rubricera samtalet. det var givetvis dessie i andra sidan luren, bortom många land- och havsytor ifrån mig. närmare bestämt kom hans stämma ifrån pushkar, rajasthan, norra indien. han berättade om en fantastisk tur på motorcykeln från nordöstra gränsen av indien, över och in i nepal genom bergslandskap och djungel. han berättade om stora möten med en baba som gav honom spirituella glasögon att tolka naturens gåvor med. den styrkan menade dessie att han fortfarande bevarar och nu spinner vidare på. hans röst rakt in i mig var övertygande om att vi är våra egna aktörer, att varje uttalat missnöje är en missriktning på färden. om vi lyssnar tillräckligt noga på oss själva och följer känslans intuition kan vi inte hamna fel. under samtalet hamnar jag öga mot öga med mig själv med just den frågeställningen; är jag på rätt spår? är jag nöjd? är jag glad? kan jag förstå vad vad lycka är här? tror jag att jag missar det viktiga i livet med att försöka överyga mig med att annat trivialt är nödvändigt? inser att jag har en trogen vän på andra sidan luren som förstår mina ibland raka, andra gånger undvikande svar. jag menar att det handlar om var i tiden frågorna ställs, att detta bidrar till de olika svarens övertygelse. att dessie befinner sig i fästet mellan en solstark öken i rajasthan, snöklädda himalaya, blåmålade gamla stadsdelen i jaipur och rakt i famnen på sin kärlek bidrar nog till hans känsla av att inte sakna något i hela världen. om någon människa kan bära hela lyckans namn just nu så är det nog dessie och just han förtjänar detta om och om igen. hannas flytande liv i goa för sig framåt med ingredienser av drama, konst, humor och den vildaste passion och klarsynthet. när dessie och hanna möts i jul så vet jag att min närvaro inte kommer att vara långt ifrån dem.

jag fortsätter alldeles snart mitt tentaskrivande med att fokusera på feminismen utan gränser och känner mig i hög grad strukturerad. skickar en gratulerande tankekraft åt kärleksmannen som idag fått jobbet han velat ha på HP, åtminstone nu och för en tid. det känns lite förvånande och väldigt roligt att det blir omvända roller ifrån det som kanske var mer väntat, att det nu blir fredrik och inte jag som till en början kommer att börja arbeta med pendlande till stockholm. grattis käraste sparringmänniskan min.

"- you will get high of yoga people", har jasons välmenande utfärdat som "varning"  under helgen då vi tänjt på kroppar och sinnen. endorfinkickar utan dess like. kroppars fysiska förmåga spelar givetvis en stor roll men framförallt är det tanken som styr. allt kan vara möjligt om vi tror. vi är många som har varit övertygade i helgen. yogaworkshopens första dag var lång och intensiv. svettades floder och det var nog inte bara min kropp som behövde fylla på med elektrolyter. bände och blev undervisade. jason gick grundligt igenom alla tjugoåtta poser i serien och jag användes som uppvisningsexemplar då jag saknar många hämningar. "- she has got no bounderies, no fears of going out of her mind and refuses to see limits of the body ", som jason fint och faktiskt ganska träffsäkert uttryckte det. visst finns det stunder jag vill avvakta och inte alls stretcha ut kroppen till bristningsgränsen [om de nu existerar] men det var peppande med bra vägledning in i poser. vi formligen bodde i yogastudion. hela dagen spenderades med yogaliv. idag var det dags för två klasser efter varandra. först en vanlig klass och därefter en avancerad. mental kamp, att motivera sig att återvända in i det fyrtiogradiga rummet efter att redan svettats och kämpat under en och en halv timme. den avancerade klassen var dock värd det. mycket inspiration, många hinder. en del poser tar år att lära in och enorm kroppsmedvetenhet. jag vill ha den kontrollen. en dag. det var hårt och tankarna pendlade mellan omöjligheter och fantastiska stunder av att se kroppens möjligheter. jag ska snart lägga upp lite bilder här men bjuder på denna här nedan så länge. linda i full camelpose. är otroligt nöjd och glad över att workshopen funnits i kroppen men också passerat. varje muskel värker brutalt. är tacksam över att mania vara nära mig varje dag och att vi delat yogan. idag firade yogan och varandra efteråt. mania bjöd mig på den godaste sushin någonsin. tack underbara människa för att du ramlat in i mig och förgyller livet.

                            
                                      

tummar och tår har för övrigt brutits itu och läcker ut svidande ord i ett mail. avslag ifrån vår önskan om att människor med makt kan göra undantag ifrån principer. de gör inte undantag i en verklighet av en sjuklig åtrå av riksdaler och brist på en vilja att se människan. vi kommer inte att kunna byta vår lägenhet utan är marknadsstyrda och körda. hemmet i önskeönskan var verkligt men ouppnåligt trots att inneboende hyresgäster alla var överrens och ville genomföra ett byte. ibland styr inte önskan. inte heller går det att begripa döden. friden är professorns mer än friden finns hos dem han lämnat kvar. ta emot honom misse med all respekt och kärlek du gav i vår närhet.

det finns stunder då jag inte vill annat än att packa ihop här i söder och ta med livskärleken och gandhi till de stora landskapen med de hemlighetsfulla skogarna, upp till gator som en gång var sönderskavt outhärdliga. omge oss av en relativ närhet till bergen som faktiskt finns runt hörnet – porten in till en ännu för mig alldeles för outforskad värld i detta land. jag vill vara där kostnad för ett torp för tre eller kollektiv hus för oändligt många inte ruinerar oss för alltid. jag vill kunna bjuda in mina blodsbandskusiner och familjemedlemmar, finna nya landskap i människor jag aldrig mött samtidigt som jag vill leva och dyka i mina närmaste korallvänner. i vårt kök finns alltid ekologiskt rött te och tjocksockar om någon vill låna, finns alltid en famn, ett skratt. dagar då jag längtar hem till norrland. problematiken är förstås att freden aldrig kan plocka upp sina rötter där om han en dag önskar men däremot kan han skapa sig nya. ibland kommer den, önskan om att freden ska bli erbjuden världens chans till något han drömt stort om med destination norrbotten. att han skulle finna en rusande insikt över att han behöver bo bland en hel hop norrlänningar och dona med inspirerande projekt som aldrig riktigt tar slut.

 

bakom alla dessa drabbelmeningar finns en händelse, eller rättare sagt, ett flertal incidenter. fick nyss ett chockande telefonsamtal. min far har blivit påkörd ikväll, landat på motorhuven. tack och lov utan fler skador än en mindre hjärnskakning och diverse skrapsår. det hade kunnat gå oerhört illa. att landa på huvudet i sådan fart tar livet av många och jag tackar alla spirituella liv för att döden inte tog min far. ganska chockad och tilltufsad givetvis men i livet. blir ändå lamslagen över tanken att olyckor sker så hastigt att vad som helst kan ske, närsomhelst. att bara tänka på att även min allra käraste moder blev påkörd för drygt två år sedan även hon, ger mig vassa rysningar. de har båda haft en oändlig tur och vi andra runtomkring likaså. men. tanken stör mig. att de jag älskar utan gränser och de som utan förbehåll stöttar varje steg jag tar är människor jag alldeles för sällan möter. kan på mina fingrar räkna veckorna per år och aldrig ses vi utan baktanken om att det gäller att ta vara på stunden, snart är vi åter ur varandras vardagsbilder igen. allt det här ger mig liggsår i huvudet. å andra sidan är jag uppe i något viktigt nu. här. i skåneland där både jag och freden skapar liv omkring oss, investerar i kunskap och nya relationer. jag vill aldrig leva utan närheten till ett öppet homo/bi/trans samhälle med klubbar där rakade kvinns tar plats och hånglar med de sina och gudrun schyman liknande män spelar på en feminitet som är mer feminin än hos någon levande kvinna. jag vill dricka vatten och dansa nyktert medan en veganfika just lagt sig tillrätta i magen. jag vill aldrig upphöra att sitta i ett klassrum och lyssna till tiina rosenbergs humoristiska allvar eller sluta smaka salt efter ett bad i havet. life is like walking on a wire in a cirkus som counting crows träffsäkert sjunger. jag riktar uppmärksamheten mot att jag trots allt befinner mig på tåget mot norrland om ett par veckor. innan dess ska närvaron cementeras här. i skrivande ögonblick värker kroppen av all yoga jag utsätter den för. det är ingen underdrift att säga att jag ge rmig själv fem dagar yoga i veckan och att jag älskar det även om den tar all min lediga tid. min tid ÄR yoga. yoga är inte tid utan liv. av min moder har jag fått kanske världens finaste julklapp i förskott. en yogaworkshop med en väl omtalad och känd yogamästare vid namn jason winn. från nio på morgon till fyra på eftermiddagen ska vi stretcha kroppar och sinnen nu både lördag och söndag. jag kommer att leva i mjuka kläder och med svetten som lockar i nacken. jag anar att det blir en ny omtumlande resa.

 

plötsligt s k e r det. alla bitar faller på plats i min bild över vad jag söker för en lägenhet, för fristad, rötternas fästning. jag och freden har under en bra tid sökt ett annat boende. vi vill lämna vår mysiga och nuvarande boning som visserligen ger oss ro men som alltmer börjar klia, iallfall under mina fötter. för litet, jag behöver andas. mina krav är dock enorma och bilden jag skapat av hur the h o m e ska se ut har nästan förvandlats till en orealitisk tanke. trodde jag. igår förverkligades tanken och jag kom in i en lägenhet med allt jag vill ha. lusten att ta av sig skorna och slå sig ned där och alltid stanna kvar var stark, nästan djurisk. allt var rätt och inga beskrivningar behöver göras. när vi sedan gick ifrån visningen förvandlades känslan av upprymdhet till maktlöshet med sur eftersmak. hur ska allt kunna gå vägen nu? det är mycket som ska till för att vi ens ska närma oss möjligheten att få flytta in just där. allt måste passa ihop nu och pusslet jag ser är ett myller av oigenomträngligt snår. ska försöka tänka coelho, tänka yogaandning, att allt kommer att komma till oss på det bästa sättet. bara vi tror kan vi förvandla en öken, förinta att snår.
jag hoppas på detta mer än jag hoppats på något annat på en oehörd lång tid. önskar oss all lycka för detta, att snåret blir en öppning, blir vägen hem.

låter ett kinesiskt te värma upp inifrån. ett te som har torkats över brinnande tallvirke för att få sin rökta karaktär, en smak som får mig att längta eld i skogen mer än någonsin. detta lapsang behövs efter en tur i höstvintriga vindar med en motstridig hund bredvid cykeln på väg hem ifrån många timmars arbete om hur world social forum framställs i media. hemma i erikas vardagsrum har tankar flödat. mania har legat på en grön soffa i sammet läsandes sin bok, två hundar har samsats med söndertuggade leksaker och jag, erika och lo har svurit över marknadshyror och över sverigedemokraterna. svurit över poliser i allmänhet och malmöpolisen i synnerhet. vi har talat gott om att arbeta partipolitiskt obundet i politiserade kamper och alla har definitivt talat gott om mina hemmabakade vegankakor. med trött sinne, nöjt konstaterande att vi ligger gott till i skolans värld gled jag och mania ut i vindvärlden. vi nördade loss på gatan med djupa, interna yogaanalyser och noterade att människor i överlag är intresserade men också lite fundersamma över vad yoga är, att många idrottsutövare med stor sannolikhet inte räknar in yoga som en ansträngande träningsform. om så är fallet, är dessa antaganden om yogan som något lättvindligt felaktigt. sedan behöver alla givetvis inte erkänna det spirituella med yogans meditativa fokusering men jag gissar att många fler, än alla dagens yogis/yoginis skulle må bra av att sträcka ut och frigöra många, ibland höst omedvetna, tankar som fastnat i olika kroppsdelar. igårkväll fick jag en oerhört stark och inspirerande tid i yogasalen. joshua, en av mina lärare -och inspiratörer gav mig vägledning i min ustrasana – the camel pose. med hans röst som guide fick han min att släppa medvetandet och bli ett med kroppen. denna i sin tur gled in i den mest töjbara position som jag aldrig trott var möjlig. i den svåraste av ingång och vad som i verkligheten är, en ganska invecklad pose, vaknade min energi till liv och andningen frigjordes och jag ägde styrkan och glädjen över vad kroppen är förmögen till. att Joshua blir lika glad som jag över min kropps lekfulla gräns(löshet) uppmuntrar mig till att uppleva mer, flyga högre, leva yogan in i cellerna. att upphöra att reflektera över stunden om än så för ett ögonblick och bli ett med yogan är nu min strävan, mitt fokus. innan visste jag inte vad jag eftersträvade men jag har vaknat nu. fick efteråt ett smickrande erbjudande att delta på ett avancerat och slutet yogapass där enbart yogalärarna själva utövar sin yoga gör inte min glädje mindre. jag lånar mer än gärna ut min fysiska kropp till att bändas med, för att se vad som är möjligt. hanna har alltid sagt att jag är ett yogaämne och jag måste nästan börja tro att hon har rätt. jag längtar enormt efter att sammanstråla med henne nu, att få ligga i savasana tätt intill och vara brännande medveten om den hennes – vår, närvaro.

 

när dessie skickar mig ett meddelande idag med en önskan om att den ”indiska familjen” ska förenas i jul så skriker en känsla som närmast kan liknas vid hemlängtan i mellangärdet. det tycks som att min identifiering av vad jag är och behöver inte kan förenas, aldrig lyckas uppnå balans i denna splittring, denna känsla av att aldrig riktigt kunna nå kärleken till allt på samma plats. är å ena sidan behagligt utsträckt om morgnarna vid sidan om livskamraten med morgonlugg som ostyrigt inte beter sig och med en katts lätta steg. å andra sidan slutar jag aldrig att längta hanna, längta indien.att längta indien är en symbolisk längtan av att svida av en spirituell saknad, en längtan efter enkelhet och rörelse i det oändliga.

jag förenar mig i långa perioder med en acceptans av denna splittring men ibland river de, de där klorna inuti som malla så bra har formulerat denna längtans rastlöshet. ovannämnda människa som jag försöker att lyfta upp i min tanke och har en önskan om att linda om med en mantel av hopp, löften om god ordning och en röd tråd av det skönaste flow i de motgångar som möter henne, möter honom och som har slagit rot i vår röda kattherre, vår professor, en av de katter med den allra största integritet jag någonsin mött. by the end of the night falling star is your guiding light. det finns sådant som dansar på den sköra linan, det som snubblar. det är då vi måste sträcka ut nuet och bara leva här.

 

jag dricker upp mitt lapsang och längtar efter ett just nu, närmare mål, mors stuga i norrlands granskog. önskar jag kunde föra samman oss alla där. dröder, systrar, kärlekar. jani har lagt undan en gitarr åt mig och har lovat att trots mitt bristande tålamod, lära mig ta de där ackorden jag så gärna vill behärska. inser att jag måste sträcka ut en hand och känna efter vad som är här, idag. Inte imorgon. inte heller igår utan just nu. det stavas n ä r v a r o och jag går lite snett på närvarolinan. i dagens verklighet är freden i karlskrona och gandhi ligger högljutt och drömmer under soffan, gandalf lever men på en skör tråd och jag lyssnar på robert rich – a hungry moon.

प्यार - (kärlek) och med आप को पूरे सम्मान - (all respekt till er), misse och mellon.

 

 

                          

                          

det unga hoppet håller krampaktigt kvar greppet om den ynka möjligheten att nyheten inte är annat än felaktig men faller hårt och verkligt på spikmattans sanning. jag saknar redan denna människa som under hela min uppväxt varit en stor inspirationskälla, en symbol för att ett liv med internationellt politiskt engagemang legat framför mig. han har uppmuntrat, undervisat och gett mig personligt stöd i min strävan vidare. från dess att jag som ung tonåring deltog på konferenser fick han mig att våga inta det offentliga rummet och när jag prövade mina vingar under månader i kosovo fanns han där, besökte mig och vi drack kaffe längs pristinas röriga gator.

plötsligt finns han inte längre. orättvist och alldeles för överraskande. vi är nog många som vacklar nu när vår trädstam tagits ifrån oss.

allt ljus åt dig ted. oavsett var du är nu så släpper jag dig inte som vän, som människorättsaktivist, som den sannaste medmänniska.