Med huvudet i mossan en stund.
Jag dör för dig, baby dö med mig - Silvana Imam och jag tänker på hur starkt & okonstlat vi dras till varandra J & jag.
Det är viktigt att vår kärlek är stark, att den överbrygger våra skilda intressen.
Jag har fått med honom ut att paddla kajak med mig & efteråt sa han: Det här vill jag att vi gör mer av. Att han vill gläder mig men oavsett behöver friluftsintresset bejakas, fortsätta att utveckla, behöver jag få leva genom. Att göra det ensam är betydligt svårare än att vara två & att M försvunnit ur min tillvaro är en svidande förlust. Jag har fått träffa J:s föräldrar & syster nu, spenderat hela kvällar tillsammans, presenterats; fått lära känna. Hans jättefina mor lyfte fram hur glad hon är över att äntligen - och första gången i J:s vuxna liv få träffa en person han presenterat som sin kärlek, som han menar allvar med. Att han menar allvar med mig tror jag (för det mesta på) ändå. Det är en ankrade känsla, en slags ro jag bär med stolt huvud. Jag känner ingen tveksamhet. Vi är partners nu, team KostMoe. Det märks & det är väl uppskattat att han trots förkylningen som vandrade från mig till honom packade sin väska & följde med mig & resten av de source av familjen ut på den sandigaste av öar igår. Att han försökte trots febern att socialisera, att han sov intill både mig & systern med familj som en enda familj där i stugans loft. På sättet han tog hand om Veravilde, min skatt. Hur han kliade hennes myggbett åt henne, gav henne fotstöd, lyssnade på hennes historier. Vi körde runt på ön med fyrhjuling han & jag & sätten på hur vi lär känna varandra får större grund i och med alla dessa nya sätt vi för oss på. Ibland har jag stannat upp; betraktat honom. Noterat att vi ibland är väsenskilda, på nästan alla sätt. Hur olika våra vanor är, erfarenheter. Hur han aldrig har kastat ankare i havet medan jag är uppvuxen med ankare & knopar. Hur han vant puttar på golfbollar medan jag aldrig satt min fot på en golfbana, inte heller vill. Våra olikheter kräver stor respekt för den enskildes behov & vi får formas genom respektives tydligheter. Å andra sidan är det en möjlighet utan dess like, att lära sig, att se från andra perspektiv. Det var så fint på ön. Familjen minus fadern var samlade. Bastu med havsutsikt, jag & brodern som på vårt sätt & i ro förhåller oss till varandra; han med sitt nu mer grånande skägg. Jag & systern som ivrigt ger oss i kast med allt möjligt. Modern som i sin tur är självständigheten, sjökvinnan personifierad som styr sitt eget roder, en förebild i det.
Jag behöver rörelse. Jag vill ha äventyr. Vill planera friluftsäventyr.
Jag inser att flera av tidigare tilltänkta reskamrater inte är aktuella längre. Inte ens min fru, H. De resor jag vill göra är helt ärligt & rakt på sak inte anpassade för barn. Mina resor kräver spontanitet, största möjliga enkelhet, inte alltid rinnande vatten, lugna sovplatser, vandringar där en stannar för att små ben inte orkar. Jag vill att mina egna ben ska utmanas & inte orka på slutet då jag faller ned i mossen & ler lyckligt. Vi gör våra val, vissa blir mer markanta än andra då somliga val gör vardagsrutiner mer bundna, andra förhållningssätt till livet kommer i fokus. Mina vänner & jag kan dela friluftsutflykter men just nu; inte de stora resor jag allra mest drömmer om. Det är svårt att landa i ibland, att det är så. Å andra sidan är det så livet är & i den tiden vi befinner oss, mycket som sker. Acceptans & tillit till att alla är i sina processer på sätt vi behöver, så även jag.
Medan somliga nära mig drömmer om fler knytt drömmer jag om stugan där jag kan få kontrast till stadsboendet, med en hylla för olästa böcker, elden som brinner i kaminen, kajaken som lockar ut mig på tur. Jag drömmer om att någon ser mig som sitt perfekta äventyrssällskap som inte behöver vilja mer än just det än att göra resandet ihop. Jag behöver börja sparandet nu till nästa längre resa. Vet inte vart den ska gå, om den ska göras ensam. Troligen. Även om motivationen att göra det mesta ensam tryter i nuläget så vet jag vikten av att tänka så. Jag ser också att relationen med J tenderar att få mig att inte i lika högre utsträckning vilja ge mig av. Ändå är det vad jag kommer att behöva på sikt, att jag tar hand om de egna behoven. Han är bra på att ta hand om sina & risken för ojämlikhet här är alltför hög.
På tal om risker eller inget i anslutning kanske men jag har fått en nästintill chockerande nyhet idag. Peter, min tidigare livskamrat har gift sig. Inte heller med vem som helst utan med en av mina vänner. Både han & min vän har alltså aktivt valt att undanhålla mig det här fastän giftermålet skedde för fyra månader sedan & att de nu bor tillsammans. Känns så jävla orent att de ingenting sagt. Så mycket det säger mig om kvaliteten på en vänskap & på hans (bristande) öppenhet till mig. Att nu veta att vi setts, jag & min vän & att hon valt att dölja sanningen om att hon valt Peter, att vilseleda mig genom att prata om annat, föra mig långt ifrån frågor om kärlek. Givetvis, ingen har ensamrätt på någon människa. Å andra sidan finns potentiellt sett så många människor att dela livet med, fler än enbart ens vänners tidigare kärlekar. Så nära som vi var Peter & jag så klart att det känns, ett rejält svek. Visst var konflikterna för många på slutet & visst var det jävligt jobbigt ibland men som jag älskade den människan också. Och som han fick känna mig. Hela vägen in. Jag har ingen lust att vara stor i mig själv & önska dem allt gott nu; jag väljer att få vara förbannad en stund, få känna mig bedragen av dem båda & låta det läka med tiden.
Au revoir.
