mellan raderna.

Jag vill förändra mitt liv. Så känns det. Kan låta dramatiskt. Men det känns inte det minsta dramatiskt. Och vill inte förändraför att mitt liv är dåligt utan för att jag faktiskt känner mig mer landad än på länge. Lugn & redo för nya tag. Som om jag är utsövd, på insidan. Nyfiken, vill testa något annat för ett tag. Haft bra samtal med H. Blivit påmind. Ankrat. Fyller lungorna med ny luft nu.

 

Kastar upp ett gäng bollar i luften & studerar noga hur de faller & hur det känns i mig när de gör det. 

 

Stockholm känns alltmer vagt. Gör riskanalyser. Kommer fram till att storstad per se inte är min dröm men att det givetivs skulle gå att göra något bra av det. Dock är jag realist & inser att min idé om att få vara omgiven av mina människor där inte skulle se ut så väl i praktiken som den gör i tanken. Mitt Månliv planerar att lämna landet, Fruarna planerar att flytta till Göteborg & Fridan är som jag; insnärjd i egna behov & heltidsjobb & dessutom två små kids. Kvar i sthlm skulle Sophie vara & det är inte skäl nog för mig. Och flytta enbart för karriär när staden i sig inte lockar? Det går emot min idelogiska grund. Inga dörrar stängda men det här alternativet tonar ut. Och Johan, ja han finns där men inte heller han är skäl nog. Inte för priset jag får betala för att lämna mina människor här i norr. 

 

Sommaren för lite mer än ett år sedan, när det tog slut med J så lovade jag mig själv att inte fly Luleå fastän jag så gärna ville. Jag fick stålsätta mig för att inte ge efter & bara dra. Jag ville till Umeå då. Men jag tillät mig inte. Jag hade span på ett jobb där, kände suget efter en lite större stad men ändå inte för stor. Av att landa på en ny plats, ruska om mig själv lite samtidigt som det skulle ske i närhet av några människor jag tycker om där. Jag samlade mina människor här i staden, bad om råd; om löften gällande hur jag skulle kunna få hjälp av att vattna relationer till kids som finns här. Folk svarade upp, gav mig stöd men också råd om att inte lämna en stad när hjärtat var mörker. Att istället invänta & se, ge det ett år, låta det bli himmel först. Ville jag fortfarande då så skulle det inte länge ske som en flykt utan som ett aktivt val, en mogen frukt. 

 

Ett år har gått. I sommar har jag känt mig tacksam för det, att jag lyssnade. Men, fortfarande finns en lust att göra något nytt. Har så smått börjar känna på idéer om studier igen. Läser Folkhälsvetenskap på distans & inser att jag inte alls är färdig med studieliv. Älskar att djupa, att tänka akademiskt igen. För ett år sedan sökte jag in på några utbildningar söderut, kom in men tackade nej på grund av löftet till mig själv att inte flytta. Nu mjukstartar jag. Och utforskar fortfarande tankarna om andra steg. Sökte jobbet i Stockholm här om månaden, låg bra till under intervjun men tackade nej. Glad att jag tog chansen, att känna efter, stå på randen till något nytt där men nej, inte rätt, inte dit, åtmistone inte så, inte det jobbet. Och storstaden lockar mig inte särskilt, så är det. 

 

Ett masterprogram i ett ämne i hjärtat av mig själv, genusvetenskap? Och mer en upplevelse av ett stenkast från mina människor i norr än hundra mil bort? Jag bara lyfter på locket till tanken & ibland är det lätt när det är rätt. Eller? Jag gläntar på möjligheter & Mattias går igång på idén som jag. Bjuder in mig att skapa kollektiv med honom. Och jag börjar begripa att det inte är en galen idé. Inte alls. Jag skulle kunna ta med mig den påminnelse jag fått genom Johan, gemenskap, att jag saknar kollektivet. En gemensam grön låda från någon ekoby som entrar ett gemensamt hem med fler. Mitt beslut, min känsla av att inte vilja skaffa egna barn ifrågasätts inte bland de mina där de redan finns en liten. Och där gemensamma intressen kunde gro vidare. En trygg bas med möjligheter. Studera vidare, eller söka en likvärdig tjänst på Folkhälsoenheten på Region Västerbotten vars chef jag redan känner. Det rör sig i mig. Tankarna om att bo i en lite större stad med mer aktivism. Och jag saknar politik i min vardag, att leva närmare barrikaden, känslan av att vara där det händer. Samtidigt som det finns ro nog att luta sig tillbaka i en stad jag tror att jag skulle komma överrens med. Det är lockande.

 

Jag kommer att vattna den här idén. Så bra som den landar i mig nu så betyder det något. Och kanske är det så. När en väl börjat röra sig är det inte konstigt om det drar i en ibland, time to go. 

 

 

 

Är på Thåströmkonsert. Det är han också. 

 

Kom med mig så går vi vilse (och kommer hem, tänker jag). Rader rakt in under huden, Thåströms släpiga, knarrande, sträva, röd ljussättning. 

 

 

Kyss mig så att någonting blir till gud igen, skriver han, min människa från förr, J,  där han finns någonstans i havet. Och jag fattar vad han menar. Vi fattas varandra. Trots att vi är som åtskilda sateliter. Kanske har vi alltid varit det. Även när vi var tillsammans var vi ensamma men alltid i längtan & det var alltid bäst när vi var intill. Efter konserten möts vi. Det är helt sanslöst att hela kroppen kan längta så efter en annan människa. Som att ingenting hänt sedan det tog slut. Blickarna säger välkommen hem. Kropparna beter sig likadant. Bara kramas, skrattar, ser på vararandra. Och jag tänker att den här människan med sitt inneboende kaos av oordning, av blicken mer mot morgondagen än nuet, med sidor som jag fått brottats med också är hela den här människan jag älskar. För jag gör det. Är så nykter som jag kan vara. Så närvarande efter konsert, efter heldag bland vänner, efter egentid med mig själv. Känslan är avklädd & det är inte svårt för mig att låta mig bli omfamnad eller att ta emot kyssar på pannan. "Det gör så jävla ont i hela min kropp när jag möter dig såhär", viskar han. Och det är som det är med allt. Vi har tagit slut men ändå fortsätter vi. Han har gett sig av vidare. Vi blickar mot åtskilda horisonter. Han är inte alls den perfekta människan i mitt liv, kan vara så förbannat jobbig med sitt undflyande beteende & med den här kärleken som sedan väller fram, som omöjligt att stoppa i stunden. Men kärlek byggs inte på perfekta idéer. Jag vet vad han är & vad han inte är. Framförallt vet jag hur han känns, hur det känns i mig när jag stryker honom över kinden. Då, när han släpper garden mot mig är han bara eld & ömhet & kärlek & möter mig närmare än någon gjort. Och de är de stunderna som jag byggde min övertygelse på när vi valde varandra. Och igårkväll var ett sådant ögonblick igen när allt rämnade för en stund. Svårt att säga hejdå. Snön öste ned (!), vinden kall. Vi omkring varandra, kyss mig så att någonting blir Gud igen & den gemensamma Gud vi skapar ihop kysste oss & vi varandra. Sedan åtskilda, sateliter. Han borta. Jag borta. Han skriver att han älskar mig. Jag vet det redan. Och han vet att jag dör för honom där jag är. Jag bäddar ned mig ensam, helt omgiven av honom. 

 

Jag kvar i ett dejtande tillstånd med någon anann, en slags tillfällig relation som jag inte ska jämföra med den jag förlorat. En annan slags form, av potential som inte kommer att fungera & det vet vi båda två. Även här kommer jag att sörja, processen är pågående. 

Allt känns så skört. Från svävande mjukt och högt till bottenlågt. 

 

Fjällen blev inget slut. Blev mer ett äventyr av att på allra bästa sätt stresstesta en relation; försenat tåg, vilse i dimman, Johan som fick feber, råkyla som svepte in där första dygnet. Beslut mot varandra, logistik, teamwork, tålamod, att leda & att ledas. Där fanns också förundran, oslagbart samarbete, kärlek, fascination, upprymdhet, starka kroppar & den största möjliga tillfredställelsen; att blicka ut över bergstoppar, hand i hand sådär. 

 

 

 

Och där växte vi. Vidare. Till fler möten. Luleå - Stockholm T/R så många turer att jag tappar räkningen. Samtidigt som jag haft mycket jobb i Stockholm, smidigt att lyckas förena distansrelation med jobb. Men också en stress av logistik, att hinna med skrivbordsarbetet i Luleå, att hålla ordning på separata liv & sammanhang, förhålla sig till veckor vars dagar tycks så få & alla måsten så oändliga. Att vilja jobba undan allt för att få vara närvarande i kärlek. 

 

Och mitt i allt blir jag sjuk, ligger nedbäddad, kroppens goda form flyr & i samma veva börjar Malin krascha & det med råge; det blir plötsligt gemensam tid på sjukhus, hennes kalla hand i min & jag släpper allt för henne. Det känns som att hon är allt för mig & ingenting får gå fel. Livet ger henne en käftsmäll som jag också tar del av. Hon klarar det, vi stärks tillsammans. Den här människan alltså. Så mycket fint med dig. Och mer ska det bli.

 

 

Och efter det får hon vila när hon strax därpå måste flytta (jävla bostadsmarknadselände) & vi är ett gäng som drar ihop en flytt, flyttar hela hennes bohag men hon får inte lyfta ett finger. Jag & hennes flickvän tar rodret, arbetsleder, styr upp & ror skeppet i hamn. Johan är hos mig också. Visar åter igen varför jag tycker så mycket om honom. Och det börjar redan på fredagen (dagen innan flytt). När jag kommer hem från jobbet är han redan hemma hos mig. Har bakat en vegansk chokladcheesecake & sitter & spelar på min gitarr. Spelar! På den gitarr som jag ställt undan & aldrig fått energi till att byta strängar på för att göra den spelbar. Han har fixat nya strängar, bara gjort det utan att säga ett ord, bara för att motivera mig till att ta gitarrspelandet tillbaka. Så jävla mycket kärlek i det. Och hur han sedan finns under flytthelgen, flyttar åt min nära människa som han bara träffat ett fåtal gånger & det känns så familjärt, nära. 

 

Och vi är nära varandra, hela helgen är vi närmare än vart vi varit någonsin denna korta, intensiva tid som vi funnits i varandras liv. Och det är besynnligt allt. Att vi kan vara så nära, som av samma sort. Jag kan komma på mig själv att förundras över att vi kan prata så fritt om precis allt som de allra närmsta vänner & samtidigt vara så fulla av begär efter varandra. Han kan få mig att må så bra, att bli så len på insidan. Samtidigt. Det finns en total motsatthet. Och det är att vi inte tror på det här. På söndagen konstaterar han att han landat i att han mest av allt i sitt liv vill han barn. Och att det allra helst sker med en kärlek. Samtalet leder oss genom förståelse, respekt & ledsamhet till slutsatser om att det måste ta slut mellan oss. Vi kan inte kompromissa om det här & på ett sätt är jag lättad för jag inser att jag vet vad jag allra helst vill i mitt liv & att det inte är egna barn. Hur än jag tänker det fram & tillbaka så slutar det här. Och han landar i ett annat liv, bland andra slutsatser. 

 

Klokt av en vän som jag talade med häromdagen; hon resonerade över hur individualismen idag påverkar hur vi väljer, hur vi har svårt att förenas med andra människor. Den egna viljan, egna drömmen som styr. Å ena sidan vackert, självständigt. Å andra sidan svårt när det tar slut på relationer. Det är sorgligt och fint, men skönt att veta vad en själv vill o behöver åtminstone. Det är nåt med individualismens tidevarv som gör det så svårt att mötas fullt ut dock, när det vi själva vill ha går före relationerna. Gäller i alla relationer, att inte vilja ge upp de egna behoven till förmån för att underhålla relationerna. Det är både och det där. Och samtidigt så nödvändigt att tanka upp sig själv först, ladda & ta hand om för att möta omvärlden, vänskapen, kärleken, förväntningar. Det enda hållbara för det egna är nog ändå att vi tar hand om, tar ansvar för & uttrycker det vi behöver. Fixar inte vissa relationer det så får de falla. Jag tror det. Brutalt. Men också tydligt att vi bara kan ha de närmast oss som fixar att vi behöver ta hand om det närmaste. 

 

Klart det är sorgset också. Och på samma gång känner jag mig cynisk. Trodde jag verkligen att det här skulle fungera, vara annorlunda för hur kärlek brukar fungera för mig? Troligen kommer vi finna strategier för att hålla den andre längre & längre ifrån. Till dess att vi kan sluta bort plåstret, varandra. Vi har fler resor bokade, jag har utbildning kvar i Stockholm. Vi kommer att ses. Och vi vill göra det. Han uttrycker mer sorg än mig just nu. Jag håller det tillbaka, tänker att jag föll som djupast till botten efter John, värre kan det inte bli. Långt ifrån. Jag fixar det. Just nu vill jag må bra, vill jag krama ur det sista av oss två. Göra något bra av det. Och egentligen, vi har inte skapat några sår, bara fyllt varandra med glädje. Det kan vi behålla och sedan hålla om varandra så länge vi behöver. Till dess att vi skiljs åt. Är dock så sjukt trött. Hade en lång dag igår & lite snurra på tråden med Johan. Kanske ändå att vi ger upp lite nu? Känner mig inte särskilt sugen på att åka till Sthlm. Anar att detta betyder att jag börjat känna efter. Och fattar hur mkt energi resandet tar med distansrelation, särskilt när den relationen också börjar sina i framtidstro. Livet alltså. Egentligen vill jag mest ligga i samma soffa som Malin. Vara här. Och för en längre stund igen faktiskt stanna upp. Och jag gör det. Lediga stunder är jag med henne. Och det är den bästa platsen. 

Som om livet alltid i stort vill efterfråga ett skav. Som om en sladd är utrdagen som gör att ekvationen inte fungerar. Trots allt, trots det fina.