mellan raderna.

Nu börjar äventyret. Eller kanske rättare sagt, fortsättningen. Denna norrländska hemstad har åter igen lyckats övertala mig till att vilja förankra mig vid rotfästet. Det tog inte länge. Efter en enda promenad längs stadens enda centrumgata, vars enkelhel jag inte längre finner för liten utan snarare charmerande så bar jag redan upp norrlandsroten genom ryggraden. Möttes på tågstationen av det blonda systerskapet och snart var vi på språng som så många gånger förr. Upp och vidare. Det är så vi jobbar ihop. Genast, som av en mening överraskar han mig. Den ljusa trutsångaren, den eviga indianen, bästis&bundis- kamraten, knyttet, botaren&förgöraren, han med alla dessa namn och de miljoner andra han numera bär dök med andra ord upp. Han som kort och gott är L i berättelsen där L möter L som skapar kapitel efter kapitel av ordning och oreda. Vi möts på gatan som piff&puff och det finns ingen drama annat än yra ben och meningsgivande sommarpepp.

 

Och just pepp är något som det råder gott om. Familjen är nära nu. Av blodsband gjuten och de noga utvalda. Några få dagar har passerat men redan är tillvaron återställd, som tillrättalagd, självklar, hemma. Kvalitetstid med familjekvinnsen har redan vattnat grenarna och jag vill skratta högt över de stunder som redan passerat med mina vänner, korallerna. Potentialen för att skapa är stor. Det pågår planering för Apa-festivalen som kommer att erbjuda inslag av akroyoga utöver musik och konst, jag har fått återuppleva vänners energifyllda massagehänder och förundrats över hur förbannat bra det är, folket här. Hur vi möts, som en sammanflätad stickad orm i brokiga färger, rör oss genom staden och spänner över allt möjligt. Från galen finsk diskodans till kaffe under filtar, längtandes efter sommarsol.

 

Visst fanns tvivel över ett nytt sammanflätande med L och det är klart att formens varande tar tid att finna. Det är alltför lätt att bli yr av tid vs form, stunder då förvirringen är total, blir alldeles matt. Ögonblick eller kanske en hel natt när vi stänger av tidsmaskinen och börjar synkronisera igen och minns och inte ser den där osynliga gränsen, den skavande skarven som säger att hit men inte längre går ett avtal om vänskap och vi måste vakna upp igen och minnas och överdriva, hitta på vad vänskap utanför kan vara för just denna kombination. [vad tusan är det och vad spelar formen egentligen för roll?] Det går iallafall än att umgås till gryningen. Det går forfarande att dricka en öl mitt i natten och invänta den tidigare nämnda och kanske är det just vår grej, att aldrig finna en konkret form att landa i eller omkring. Vi är den där låten som svänger vitt och brett, som växlar mellan ro och panik, balans och drama. Och ibland är vi inget av det heller, bara energi utan verbalt språk, som en anakonda som rör sig framåt över varandra. Och vi fascineras båda över anakondor, så varför inte. Anakondor som har gott minne.

 

Det är taktik, att uppslukas och inte lägga alltför stor vikt vid vad som lämnats kvar. Plötsligt är Malmö fjärran och det framtida avstånd jag tidigare tänkte kring, äro ett faktum nu. Än så länge går det över förväntan med utvecklandet av det jag inte lämnade, bara bytte plats ifrån. Men visst. Det är en konst som skiftar i kvalite. Ibland kan jag inte ta in att det verkligen är Du som ringer, det är en röst jag känner igen vars intressen jag delar men Du, är det verkligen Du? Vem är du då? [och jag tappar mod och tänker att du blivit en främling. Igen. ] Andra stunder är det självklart att det är Du och jag minns och jag vill ha dig här. Men saken är den att vi faktiskt hörs av. Hela tiden. Att vi befäster våra ord i praktiken och på en lapp vid min säng vilar dina ord om att vi faktiskt kan skapa hela världen ihop när vi ses igen. Att allt är möjligt.

På återseende tankar och rävfamnar. En del avsked svider extra mycket och dessa personer för avskedets fokus vill jag helst inte alls ge dessa famnar, vill ta dem med och placera var helst jag kommer att befinna mig i den okända framtiden. Tänker inte alls på att min älskade rödtråd och spegel Marlene inte kommer att bo i denna stad sedan, känner inte alls att detta avsked är tyngre än de flesta. Vi ses ikväll allra bästa.

På återseende öl med vänner som dyker och befäster att vi finns nu och troligtvis, även sedan. Alexander(s)katten och Gabriella, Ida och Erika och Yona. Merci beaucoup. Följer med Ida hem i natten och somnar intill henne och har nog aldrig varit så hemma och landad innan avfärd som nu. Vaknar ihop med frukost på balkongen för att sedan ta det sista avskedet på tågstationen. Men gisses, dagar utan dig, hur ska det gå?

Fick vrida ur de sista krafterna på väggarna också. I finaste Roberts sälskap. För visst bär han ett namn och vår början. Finns ingenting att inte längre begripa. Raka rena tankar, uppriktig mening och fortsättning på okänt spår framåt. Oavsett vad så har jag redan lärt mig så mycket, fått ovärderliga saker att ta med mig. Inte längre lämnar jag skåne utan att ta någonting med mig. Det bästa finns kvar och jag är glad över det.

Tangokatten finns i närheten medan det sista packas ned. Vi förstår nog båda två att en del kärlek, är alldeles sann.

Skolans absolut sista dag och opponeringen går smidigt. Vi kan med gott samvete slänga jantelagen överbord och vara förbannat nöjda för vi är så bra, så bra och kommer faktiskt kunna skapa någon slags ny kunskap och inspiration kring genusfrågor på instutitionen för mänskliga rättigheter. Ta uppsatserna, begrip det som kan begripas, låt orden störa och vara besvärliga, se nya öppningar för tolkningar kring identitetsskapande. Kör, bara kör. Ida och Linda i symbios ger fullpott, uppenbarligen även sida vid sida och inte bara hängandes vid samma säkring.

Så nu är det sommarlov. Himlen är grå och regnet är alldeles för nära. Skåne har inte mer att erbjuda just nu på denna front och det får stå som ett uppenbart gott skäl för att ge sig av.

Talade med Jani om att urskogen lockar så norrland får ta emot oss just så, med urskogen omrking oss, granstammar under händerna.

Visst kommer det vara en mentalt turbulent bana som startar när tåget lämnar Malmö på torsdag. Särskilt med tanke på gårdagen.

Du kramade om mig som någon som verkligen varit rädd att kamraten vore förlorad men oron var inte särskilt befogad då räven så gärna ville vrida ur, ytterligare lite mer. Tillbaka på klätterklubben där allt börjat, som om det vore hundra år sedan. Trams och skratt, fokus och nya leder uppåt väggarna som plötsligt klarades utan vidare. Inga hinder för svåra när vi synkroniserar oss. Du alldeles vit av krita, som den mest begärliga musiker från 60-talets vilda sminkade era och jag som en korsning mellan lemur och rufsig orangutang. Upponed med det lekfulla på rätt spår igen och vi är nog aldrig mer hemma tillsammans än på väggarna eller i skogen. Och sen då tänker jag när vi skiljs åt, ska det finnas något sen, spelar det någon roll när nuet är här? Fyra timmars klättring ger lyckorus och glada ögon och det är svårt att tänka på avsked när du ler så mycket när vi går åt olika håll. Jag hamnar hos Samuel och får mersmak för norrlandsommaren och glider sedan hemåt genom möllan och tänker att jag definitivt återvänder utan motsträvighet en dag. Så ringer du, bara för att uppmärksamma mig på den gigantiska regnbågen och du är nära.

Men. Nya dagar ger nya perspektiv eller rättare sagt, tvivel över vad som verkligen är. Önskar mig bort till relationsfrihet i teorin, att kunna svälja tanken hel och gå vidare utan denna girighet som vill begripa och kasta sig över oss på ett alldeles särskilt vis. Så jag ringer. Bara för att se om det vore en bra idé att fortsätta dela dagen med dig på de vis vi gjort till vana och jag drabbas av brist på att kunna förbise mina tvivel och dränker dig i dem. Vad har skett med min distans, var är skalbaggen och försiktigheten? Du har alldeles för många nycklar hela vägen in och det är både frihet och ett allvarligt, störande inslag. Imorgon är sista hela dagen här och du får bevara regnbågen väl sedan. För sedan är avståndet ett faktum och distansen lite mer möjlig.

För ett år sedan drog jag för att jag inte stod ut en dag till här, för att allt var förlorade visioner, total förviring och längtan efter annat. Allt är så annorlunda nu. Inte längre en flykt, bara en resa vidare för att kunna återvända senare.