Its all love
Som att jag själv faller på plats ännu mer helt plötsligt. De rastlösa benen finner ro, allt mjuknar i mig, blicken skrattar. Min kärlek är hemma igen & vi är åter hemma med varandra. Borta är minsta funderingar på huruvida emotionell uppkoppling är bevarad, all möjlig tvekan på att våga flöda vidare. Så fort vi möttes igår så var vi snabbt intill & strax, innan många ord hunnit formulerats var vi hud mot hud där ord om att ha saknat uttrycktes mot den andres hals, mot en naket bröst, med händer som girigt återtog det en inte haft tillgång till på ett tag. Hängivelse förkroppsligat, emotionella avspeglingar genom andetag, rörelse & till slut, ro. Vi i varandras famnar igen. Så kär. Och så väl mött i det. Nu kör vi baby, all in, all yours, all life.
Gång efter gång efter gång sökte sig händer till den andre, hud & känsla, allt hjärta. Har aldrig mött någon som lika starkt som jag vågar & vill ha & tar för sig sexuellt; det är oslagbart bra & det gör oss nära. Helt yr & så väl omhändertagen, känsla av att vara totalt slukad av en annan. Med den känslan gav jag mig iväg för att fira Marianas 39:års dag med andra kvinns. Han på en annan middag, skönt att bevara sin core ändå, att inte helt klistra sig fast på den andre. Att manifestera det sätt vi långsiktigt vill vara på tillsammans. Att verkligen ta hand om sig själv, vattna sitt & egna behov & också mötas, synka gemensamt, att forma det andetag båda vill vara i. Lätt att börja vackla i sånt här när en är så vansinnigt kär & går förlorad direkt den andre är i närheten.
Hade en riktigt fin kväll med mina kvinns. Jag som gjorde mig iordning, fake it till you make it; guld & rosa läppar & vin i kroppen. Sedan ännu mer gourmét med de sina, flera glas bubbel, många skratt ackompanjerad till utsikt av norra hamnens kluckande, av det grönt skimrande norrsken som drog förbi som ett pulserande hjärta på himlen. Sex timmars middag senare & efter midnatt möttes vi upp, P & jag. Ytterligare mästerverk på himlen drog fram, kände mig rik, som att himlens magi gick rakt in i min egna puls.
Kan ärlig erkänna att ingen av oss var särskilt nyktra & kropparna hade redan fått varandra så många gånger tidigare samma dag men det är något som sker när vi är nära. Hans händer smekte varje del av mig som om jag vore en sällan skådad skatt & jag började tro att jag är det. Hans ord som matchade beröringarna, så tacksam & stolt över att ha mig där alldeles intill. Det är stort att få uppleva det här. Att jag ser på honom med en blick som avslöjar att jag tycker att han är en av jordens bästa varelser, som jag stolt har vid min sida överallt. Och att han faktiskt tycks känna så också. Allt jag skriver just nu är en enda lång kärleksförklaring & allt jag rör vid är det också. Vi tog för oss av varandra med fumlande händer, med skratt & utan finess & helt osmidiga & alldeles vilda av ömhet - och framförallt av trygghet. Att allt är okej tillsammans, att våra sätt att möta den andre alltid, alltid är mjuka, inlyssnande. Det tog aldrig slut, sinnena vilade men ändå fanns lätta beröringar kvar, som krusningar på en vattenyta & någonstans i allt det där somnade vi. Många timmar senare, lite bakis båda två vaknade vi sakta i en sked. Och hud mot hud är vårt bästa paradnummer där vi sällan lyckas med att ligga stilla. Att en kan begära en annan människa så, fascinerande. Kanske just för att vi tillåter oss själva & varandra att faktiskt vara kåta & ömsinta när som helst, att det alltid är okej att visa, att fråga om den andre är på samma plats. Att vara nära är utgångspunkten, är ett språk där vi är på samma plats, samma betoningar & uttryck. Sen kan dess form vara lite hursomhelst & inte särskilt målinriktat. Jag inser det, att jag för en gång skull inte känner mig för mycket med honom. Varken emotionellt eller fysiskt. Något jag begränsande nog känt mig senaste åren med alla människor jag varit nära. De har fått mig att krympa mig själv. Jag har tillåtit det & blivit olycklig. Med P är allt en enda mjuk beröring, är öppna sinnen, är drömmar.
P tycks mer charmas av min energi & framfart, av intensiteten. Han växer också i det, håller inte sig själv tillbaka. Denna förmiddag trotsade vi lite tunnare vindar & drack kaffe i soffan på hans balkong. Äntligen ha honom i min famn igen. Han har ett sätt att krypa upp i min famn, luta sig mot mig, att vara intill på ett sätt som ingen gjort förut. Han känns alldeles trygg & lugn när han gör det. Så mjuk, så tillgiven mig & de stunderna när jag under tiden sakta stryker honom genom håret, kanske tar hans hand i min & kysser hans knogar så älskar jag honom.
Jag är hemma & mest vänder. Ger min fyrbenta vän omsorg. Och tankarna har grott ett tag nu på hur jag ska göra med henne framöver. Förblir vi två sambos verkligen? Det är med sorg tankarna gror sig allt större. Också med en ökad frihet bakom hörnen.
Kommer snart vara intill kärleken igen, laga indiskt & ha en riktigt skön gemensam söndag ihop. Och jag sa det till honom imorse, att såhär vill jag alltid vakna, alltid intill. Så är det.
Kommentarer
Trackback
