mellan raderna.

- ”åh, jag tycker att du är så bra”, utbrister han medan vi borrar in oss i den andres famn. Jag med nosen i hans blå hellyhansen; drar in hans doft som är en blandning av skogens alla träd, urkraftsmysig och hemtam, stort och mjukt och det känns som om han vore en skogskoja, hela uppenbarelsen och jag vill stanna till där, bjuda in oss två på tallbarsté ur ur två gröna kåsor för utbyten av fler historier. Det är en famn av ren godhet, av glädje, längtan och renaste uppskattning, av minnen och nutidens otroliga förmåga att låta oss två sammanstråla såhär; igen. ”- Du är med så bra viskar jag”, kittlandes av skägget han under vintermånaderna bonat in sig i. Om han var vacker innan, under den tid som flytt undan, den tid när vi klättrade oss fram till den andres hjärta, så är han som handen i min handske nu. Jag längtar varje dag efter skogen och han bär doften av dess bark omkring sig och vi anar båda två att det vore möjligt att klättra vidare, nya höjder, andra träd. Samtidigt tycks stunden av all tid i världen sällan uppenbara sig för oss, inte heller nu. Men jag minns dig och känner dig fortfarande. En relation som den renaste vårbäck och jag anar att vi får flyta vidare och ta oss över stockar och sten, landa i mossan ibland, betrakta den andre på sin färd och äta bär längs vägen, från strån vi plockat åt varandra. Otroligt intressant och rent fascinerande att just denna människa får mig att då liksom nu att tro på och vilja öppna en särskild dörr och flytta in, vara hemma just där och ingen annanstans. Det är något visst i det som sker när vi betraktar den andre och med ett enda leende berättar alla historier om oss själva på ett ögonblick och älskar dem, hur osagda de i själva verket är. -”Det är så fint det här, att få se dig igen, säger jag slutligen. Kramar om, känner hur skrattet flyger som vilda fåglar i mig och ut. ”En dag bor vi där i Norrland, säger han och på något vis tror jag på det. På våra röda trådar, på en tid när vi dricker vårt morgonkaffe med getmjölk som de godaste energifyllda vänner och spinner vidare på salighetens historia. Om jag tror, så finns det ytterligare en sång, någon gång.

 

Utöver en sådan fantastiskt stund som ovan nämnd så har helgen runnit undan som ett lockande vatten under en ganska glittrande bro. Har lekt svensson på Ikea i sälskap av Gabriella och Kajsa där vi gått lös bland mjuka ormdjur och där jag investerat i badrumsdetaljer som skall ge rening åt det mesta. Har druckit kaffe till långt in på natten med Kajsa och Jonna, den sistnämnda är för den för närvarande the-girl-next-door hemma hos Samuel.

 

Radion maler hemtrevligt på, tekoppen är på plats om kvällarna och jag kryper in i lugnets eremitmoln och ler. Och det behövs. Lugnets eviga stunder för stressen den lurar som en best utanpå alla fönster, bortom lugnets sköra väggar. Den vrålar om tonvis av kurslitteratur, om bestyr åt höger och vänster och allt det där andra som är livet ibland.

Tårta med några få nära, en ny vit orkidé, ballonger och brev och evig kärlek från Samuels sida. Sånger från Mattias färgade av vår historia och även av iver inför vårt kommande möte med chans att på något vis finna samklang igen och så är jag tjugoåtta. Vore min tillvaro en uppsats skulle jag genast lokalisera teman som riktningar, fokus och närvaro och därefter hur en djupdykande tolkning av dessa på olika sätt skulle te sig.

Inledningen på den bok jag just nu läser om genusforskning börjar med att; ”Det är upp till resenären själv att utveckla sin egen nyfikenhet, sina egna passioner och tolkningar och till slut välja de riktningar som denne vill röra sig i” där författaren därefter poängterar att det inte finns något landskap för ens forskning som kan vara det ”rätta”, det existerar så många teorier en kan använda sig av och följa upp. Ungefär så känns tillvaron; som ett brett fält där allt har potentiella öppningar där det bara gäller att välja vilket slags frö som i stunden skall få extra omsorg för att nå sin prakt. Vill börja med att landa efter alla gratulationer, uppskatta de som i Norrland närvarade, de som nått mig i luren och de som här i skåneland öppnat sina armar. Jag och Samuel är åter hemma med varandra och det på alla sätt. Han spelar storslagna melodier på fiolen, jag skriver om olika genusvetenskapliga analysmetoder. I det hem som för tillfället är vårt gemensamma står näbbskor som avslöjar vår längtanfulla riktning, vi spelar krishna das, lever på frukt och somnar gärna sida vid sida i agdastil med raggsockorna på. För övrigt svävar han omkring mycket; ovanpå de välkända dunklädda molnen i rosa med en glädje lysande ur ögonen och det är omöjligt att ta fel på orsaken; han är kär. Vackert och besvarat och stormar fram, pussar mig på kinden, viskar rävbästis i mitt öra och skratten i hans mage blir ett enormt leende även i mig.

 

Jag är så glad att få se hur han och andra omkring mig tycks komma allt närmre sina inre varanden och möter just dessa. Vågar betrakta känslor oavsett karaktärer, reagerar ibland på alla möjliga vis, inte alltid genomtänkt men den stora vinsten är just modet att vara närmast sig själv, att inte ta något för givet utan istället respektera sig själv genom att våga låta hjärtat tala fritt och allteftersom landningen kommer blir reaktionerna inte frisläppa utan tanke. Det börjar finnas andrum till att betrakta sig själv, frånkomma en ogenomtänkt eller snarare, inte genomkänd reaktion och istället snarare kunna välja hur en skall agera, om en överhuvudtaget skall agera på stundande upplevelse av känslan. För egen del finns det gott om tid att just notera. Känner mig som ett vitt ark och samtidigt likt en fjäderklädd penna. Tankar, upplevelser, känslor passerar i en strid ström över arket men jag avvaktar, inte mycket skrivs ned eller görs till någonting alls. Eller samtidigt är det just något som sker just genom icke-agerandet eller reagerandet; Jag börjar alltmer förstå varför jag ur vissa situationer, relationer och tillstånd tidigare känt på olika. Ibland självdestruktiva känslor, andra gånger lyckoeuforiska bortom alla gränser. Jag inser nu mitt  möjliga val att inte hamna där utan att heller behöva värdera de olika tillstånden. Jag bara känner i nuet att det är lugnet som står närmast hjärtat och placerar mig ingen annanstans än i ro. Här finns heller ingen axel som kan klättra i träd eller som landar på yogamattan, inte längre några halvdana bekantskapsrelationer som tar mer än de ger, inte längre. Och, även om vissa av dem varit inspirerande en gång så har tiden blivit knapp och stunderna genererat stress och blodig nos. Som en verklig Agda räknar jag mina möjliga sömntimmar och respekterar drömtiden, bokar in långa morgnar med det egna sällskapet och kaffet bredvid. En annorlunda, ny slags tillvaro av att ge sig själv så mycket tid men det är grundat i ett löfte till mig själv, riktat mot Petter. I hans närhet i yogashalan blev det så solskensklart när jag sprang från en yogaklass som egentligen borde ha gett mig ro och inte hjärtklappning och vilda vindar under tassarna. ”Jag måste sluta springa” sade jag då och efteråt insåg jag vikten av det, att skapa nya förhållningssätt. Att verkligen göra det. Rörelse är så mycket ändå, kan vara positiva virvlar men då bör den inre rösten inte hamna på bakhasorna.

 

Det är oslagbart att kunna leva i stunden utan att ständigt vara sökande, att snarare finna. Efter en dryg vecka i Malmö efter den senaste Norrlandsvisiten blev det dags igen att ge sig av mot norr; denna gång i sälskap av Idafina med ordentligt packning och massa närvaro med oss i bagaget. En lång tågresa bestående av sammanlänkade möten, av insikten om hur många människor antagligen möts av anledningar, hur vi hänger samman, hur det sociala livet har vävt sina nät omkring oss och tvistat samman gemensamma intressen. Det blev förseningar som gav möjlighet till att få möta Mallamåne för att utbyta uggleenergier, för att möta Linn, Frida och Jan-Olov Madelene. På natten bytte jag och Ida tåget mot buss, sedan tåg igen och trots tröttheten fanns det inget annat än en glad riktning framåt för känslan av att färdas norrut är inget annat än likt en sommarlovsmorgon. När vi närmade oss målet bar jag redan nya minnen av gryningsvackra granar tyngda av snön med mig och strax fanns Petter med oss. Sedan passerade fyra intensiva dagar som inte kunde annat än upplevas med öppet hjärta, så mycket som gick raka vägen in, tveklöst och pang på. Bastukvalité, klättring som gav ömma händer [och hjärta med för den delen], frihetsimmande, tårtkalasande med chosen familyfärger och kostymklädd trerättersmiddag på Saras examensdag där jag verkligen insåg glädjen över mina livsval bortom fyrkanter och där jag på alla sätt såg hennes, den stora lillasysterns fantastiska kvalitéer. Mer släkthäng i ledning av den beundransvärda modern, mycket sälskap av fadern [allt möjligt i den bästa av världar]. Verkliga vinterdagar och  de allra mest avklädda stunder, inga skyddsnät för tveksamma tankar, inga barriärer alls för kärleksömmande blickar och definitivt inga skal mellan mig och den blonda [inte längre luriga] truten. Vackra, vackra dagar och stora omtumlande möten. Han och jag in a moment igen. Inget bygger egentligen på något som varit på det vis att nya stunder kan bli precis hursomhelst på helt nya sätt men de bär helt klart en tråd med sig ibland. Nya stunder nu med det enda löfte vi har till varandra; ärlighet och närvaro. Och det blev sannerligen ärligt, att möta sig själv, möta den andre till den nivå att ens eget varande uppgick i den andres som för att de inre energierna ville gestalta hypotesen kring att vi alla är en enda stor förenad kraft, samma själ. ”När jag vidrör dig såhär känner jag inte längre vad som är jag och vad som är du” sade han och log, yrt men utan tvekan. Vi förenades båda över att det handlar om att ge sig själv möjligheten att följa den inre känslan, att uppleva hur rätt den är och vilja och kunna agera på den, ha lyckan att mötas när känslan är besvarad och fjärilarna får släppas fria och bli mer färgglada än någonsin, uppleva hur vi båda två förvandlades till sprakande kanarietrutar. Våra möten har förmågan att förvandlas till något som går att likna med eviga gryningar, som en lång resa, små pauser vid halvlek men sedan vidare, ömmande reslängtan i den andres stora sfär. Så kom tiden in i bilden ändå, time to go och vi ses igen. Upplever hur den inre känslan får allt svårare att hantera stunderna som något som skall släppas sedan [då nuet inte räcker till, då jag vill ha framtiden också] nyfikenheten stillas inte utan stegrar och något i mig vill få önska sig mer och jag hör orden han ger mig även sedan om allt vi har möjlighet att göra tillsammans. Möjligheter. Men kanske blir det ändå helt annorlunda för i alltings föränderlighet råder mycket intensitet nu, många möjliga situationer som kan komma att innebära att jag bör välja fokus i en särskild riktning. I framtiden. Som ännu inte finns. Att tala i abstrakta gåtor om sådant som tid, att planera det som ingen känner till eller ens bör skapa sig bestämda tankar kring. Jag har något jag iallafall vet att jag måste ta reda på, hur något i en ny stund kan kännas, hur det är möjligt att skapa samklang igen och i sådana fall, vilket slags samklang. Kanske är det just därför som min rofylldhet får fylla mig, det egna varandet närmast som en ordentlig förankring för att hjärtat skall få möjlighet att höras med tydlig stämma. Det är bara veckor kvar till dess att han plötsligt finns framför mig igen. Tydlig och verklig, hemkommen från Indien för att undersöka om jag fortfarande är en del av hans kärlekens äventyr och jag skall få se om han är mitt. Tänker att alla riktningar och tillfälliga anhalter, varje vinkel och nyans har sina orsaker, allt en påminnelse om den ständiga rörelsen, alltings föränderlighet och likt en stöttande hand har varje steg visat mig det jag varit i behov att möta. Innan han och jag blev sammanlänkade på vårt nya vis, under tiden och efteråt. Ordet tacksam räcker inte, har fått uppleva något bortom det verbala när jag fått möta honom, Mattias och jag kan se vad jag genom hans hjälp har förankrat mig ytterligare kring; nämligen min egen kärna. Jag vet att jag vill dela ljuset som skapas under månarna med honom. Varenda en vill jag möta honom under. Vill ta mig intill som ett andra medvetande, följa hans andetag, tankars melodier och resa med honom längs äventyret som alltid är möjligt när vi är sanna mot oss själva men hur vi ska resa får vi se. Det enda jag tror mig veta är att allt kommer att utvecklas precis som det skall vara, oavsett hur det artar sig.

 

Fortsätter med att försöka finna en tillvaro i staden som är hemma men ändå inte. Upplevelsen av att vandra längs Malmös gator är i liknelse med att leta fram ett par för länge sedan undanlagda skor; vilka i sin tur har fått stelna till, lädret är sprucket på sina ställen, passformen fungerar men de kunde vara mer bekväma. Möter stundtals den där känslan, den som uppmanar mig att vandra till något som inte är tillfälligt utan hem för att låta rötterna suga i sig näring. En gång tänkte jag att min önskan vore att förvandlas till en katt som kan komma och gå som den vill, som vägrar att finna sig i att vara någons, äga något, eller ens behöva höra hemma, någonstans. Visst är frihet och den egna inre boningens integritet viktigare än någonsin men numera vet jag att en plats inte behöver vara frihetsberövande, snarare kunna vara som den mest välbehövda injektion av lugna andetag. Tiden här kommer att passera fort, tiden brukar ha den förmågan att plötsligt försvinna. Strax är jag och Kajsa sambos, lådor skall packas upp igen. Gabriella och jag bygger vidare på vårt släktträd och jag skall hinna med att bli stark som en oxe i vattnet.

Där befinner vi oss i den blå kökssoffan ovan staden; igen. Vi är forfarande desamma men inte riktigt på samma sätt. Den stora skillnaden är att det från din sida saknas tvivel & att jag funnit ett lugn i mig själv, att jag faktiskt [lite omedvetet] har nått en landning; något vi båda har funnit utan att verkligt söka för allt kommer när en är mottaglig. I timtal vänder vi in & ut på nutidens hemligheter & gör dem begripliga & färgstarka för oss själva & varandra. Så fascinerande hur vi så äntligen talar ett gemensamt språk utan de tidigare genvängarna till flykt, utan den ständiga rädslan i våra hasor.
- "När allting faller på plats, säger vi båda och ler; då är detta i närvaro det vackraste som finns. Inget finare kan vi heller ge varandra än att vara just såhär ärliga mot oss själva & därmed också också gentemot den andre.

Att verkligen mötas & att i dessa möten bara existera i nuet där vi noterar magkänslan & följer den. Cause there is no tomorrow & om vi möts om några veckor igen så är det även då ett nu att mötas i. Ett nytt & kanske helt annorlunda.

Din moder har stickat mig de finaste vantar & nu bär vi båda likadana som om vi vore syskon men uppenbarligen är vi något annat, något som bara stunderna vet något om.

Jag har inte anat vad som funnits kvar hos dig sedan den dagen jag reste men numera ser jag vad som lämnats; hur du återskapat mig i de personligt nedmålade porträtten av dina tankars röda räv, genom skapandet av nya låtar. Och just det är något av det jag bär med mig nu när jag än en gång packar väskan; hur vi kan vara en del av den andre; även bortom tankarnas försök att begripa, som en omedveten betraktare till nya former av varanden. Inspirerad & älskad. Fri att uppleva just det för sig själv, utan sökan efter bekräftelse - bara tacksam.

Det spelar inte längre någon roll; det vi tidigare har försökt att definiera & förklara. Vad som en gång för hundra år sedan var så ovärderligt vackert & så djäulskt fult ibland & svårt.

I'm never gonna know you now but I'm gonna love you anyhow sjunger Ellioth Smith. Kanske är det så. Men det möts likväl av Erna Tauro & Bo Andersson i Höstvisan om att ingenting är försent & uppenbarligen går allt. Det viktigaste är att vi i nuet för oss själva äntligen accepterar det - hur det är att våga älska någon särskild. Tack för den inspirationen allra käraste trutsång.

Så skiljs vi än en gång åt & att kyssa dig adjö för denna gång är inte något annat än tidlöst.
Imorgon är en nya visa, låt oss kasta oss ut och följa våra egna flöden.

Live like if there is no tomorrow susar som en uppmaning mellan de sagda orden om någonting helt annat. Konstaterar som så många gånger förr att vi talar så mycket utan att egentligen säga något alls men ändå är det just då, i mellanrummen som vi förstår det där, det bortom som samtidigt är så mycket just framför oss.

Och vi gör det. Framtiden har vi aldrig lyckats fånga men så färgäves ändå har vi strävat med att försöka placera oss två på särskilda sätt. Vi har inte heller nu lyckats förmå oss att måla in oss i tiden men däremot att agera ur det enda som egentligen går att begripa; stundens närvaro. Allt som sjunger, förklaras och skapas mellan våra händer, från en röd sammetsmöbel och rakt in i något annat - rakt ut och vidare; just i det ögonblicket som den ena av oss möter den andre utan dåtid och bortom en morgondag.

 

En egen värld som vi båda konstaterar vore svår att kanske bevara hela tiden för vi tenderar att sudda ut allt annat; lägger undan allt annat än det som föder våra skratt och det som vi låter falla över oss gång på gång på gång.  Ett enda retreat av det oplanerat och verkligt verkliga, av närvaro och naket betraktande. Som om vi gick ur tavlan och ut ur tiden och sedan tillbaka igen. Med förvåning tar jag emot dig och dina linjer som om vi bara varit bortresta en tid, inte mer. Konstaterar att detta inte är som att packa bort ett plagg och sedan återvända för att upptäcka att det kära plagget inte längre passar. Tvärtom. Hur är det möjligt att våra olika former kan bevaras, som om vi båda inte vore annat än välbevarade figurer av glas, skapade av en och samma konstnär?

 

Men det där spelar egentligen ingen roll. Vi kanske bara är urdjur en gång för länge sedan sprungna ur samma källa där allt ett par hundra år senare gick isär. Tack vare noga fungerande doftsinnen är vi berikade och bär en lott att minnas och att kunna finna. Vad vi finner vet jag egentligen inte heller, såhär ett par liv senare. Inte mer än att vi möts för att allt skall gå i bitar, för sammanfogas, för att trasa till sig och sedan åter igen närma sig. Modigare och större som de vilda djur vi en gång var och är.

 

Att vakna såhär är att vakna upp till fågelsång om vintern. Vandrar hem genom en snövärld av oplogade gator; lika oplogade och fria att lämna spår längs likt allt annat. Det spelar ingen roll att det är gryningstid; kom ned så gör vi fler snöänglar och skriver med de frusna händerna att känslan i nuet är nära.

 

Nu vet du att inget längre skall ångras och lika väl medveten om det är jag. Det är därför jag så äntligen efter alla dessa berg och dalar vet att viska till dig, saker om natten som jag faktiskt låter dig höra; ytterligare en gång när jag plötsligt har upphört att skaka och när jag vet att du på riktigt hör och ler.

Jag landade innan avfärd; Då innan den stora resan. Landade för att ta språnget vidare och upplevde så plötsligt henne, Mother India igen på ett alldeles nytt sätt. Som alltid sig bör, som livet ständigt erbjuder. Närvaro på platser jag en gång mött och likväl på nya; likt en sjöman med siktet mot fjärran. Inget går att återskapa, snarare uppleva på andra sätt. Det oändliga äventyret. Att ta sig vidare, att möta sig själv. Att vara sig själv närmast och att andas hela vägen in till kärnan. Flera månader senare befinner jag mig åter igen här i Norrland; omgiven av granar som numera är frostigt sköna, som bär toner av en kyla som värmer mig för allt faller på sin plats, möjliga nystan av oreda singlar nedåt likt snön från grenar.

Jag har rest så långt och samlat på mig historier som omöjligt går att sudda ut. Historierna är mina egna och denna skatt förvaltar jag nu väl. I mina steg vilar en större tyngd men också en förmåga att lite lättare kunna breda ut vingarna. Ser tydliga meningar och jag vrålar tyst av skratt; av tacksamhet över det jag nu bär i mina tomma händer.

Ett nytt år har just gjort éntre och det är en början, lika väl som det är en förlängning på andra kapitel. Det var länge sedan jag stod såhär; på randen till en tillvaro utan vidare struktur, i brist på ordning. Samtidigt så framdukad av tydliga drömmar, av alldeles nya projekt.

Om det är något jag under resans gång så konkret har tagit till mig så är det vikten av att alltid, alltid följa sina drömmar, sin längtan. Att våga kasta sig ut och släppa taget. Att möta sig själv, finna modet att höra den inre världen sjunga ut. Och att agera på den. Jag har en god läromästare med mig på vägen nu. En inspiratör av högsta klass som får mig att vara mig själv närmast och utan tvekan ber om fler möten under vårt visuella mangoträd. Och jag vet det nu. Att vi möts under alla månar. Igår. Idag; och faktiskt alldels snart igen. Nära, närmast men du kan aldrig vara nära nog.

Från Sverige till Indien och tillbaka igen. På så många sätt. Ur så många perspektiv.

Nu fortsätter meningen med att skapa något vackert. Verkligen.