Time will tell men klättringen är iallafall på riktigt.
På hemväg alldeles snart.
Tills avgång är ett faktum så fortsätter jag att klättra uppför väggarna varje kväll med Ida och dricker kvällste med Samuel, går långpromenader med Erika, Uppdaterar med Alexander(s)katten, läser inte kurslitteratur i önskvärt omfång och stressar [tyvärr] inte heller mindre.
Men snart. En tågresa. Någonting som återvänder eller så, just inte alls återfinns.
Färgstarkt av de renaste meningar.
Måndagens tre timmars långa föreläsning var nästan en omöjlighet att ta sig igenom då en alldeles för trött kropp inte kunde sitta upprätt och sinnet bortom all koncentration. Väl hemma är hon fortfarande hos mig, my friend of colours och jag vill aldrig att hon ska resa vidare, inte längre än en tur bortom landets gränser, för att sedan återvända till vårt kollektiv här och sedan kunna fortsätta på vår gemensamma låt vi varje dag skapar. Så förfärligt trötta men det stoppar oss inte. Hon lämnar mig en stund för att umgås med den vi en gång förenades genom medan Samuel dyker upp och likt en sömngångare faller rakt ned i min säng - och somnar. Välbehövt möts vi i sömen men även i samtalen om vad som ständigt frodas, totally pure, mellan raderna. Med håret på ända drar vi luvor över huvudena och glider över till hans lya och dricker lite mer te, möts i några fler samtal för att sedan skiljas åt en stund igen.
Helgen har varit oslagbart fin men har kostat mig en magkatarr som kommit åter av för lite sömn och en underliggande stress som elakt tagit vara på sömbristen och därmed slagit ut igen som ett smärtsamt faktum, en verklighet som gör mig sängliggande sedan. Men.
-"Det är värt att leva ut för de framtida gråzooner som alltid tycks komma sedan i det här bergodalbanelivet, tänker jag och försöker fundera ut hur jag ska lyckas hantera den mängd skolarbeten, kompletteringsuppgifter, tidsbrist och annat som sköljer över mig som ton av granatsplitter.
Börjar plocka upp trådar, försöker konkretisera dessa vardagsplikter men författar även ihop rader om något annat, ett slags avskedsförfattande först i mitt hjärta, sedan i huvudet men därefter i ett mail som skickas iväg.
Nu har hon rest vidare min vän, på en av de största resor och hon fattas mig redan men hon kommer att vara närvarande på sitt speciella vis ändå när vi ikväll strålar samman igen, en del av kollektivet och fikar rättvisemärkt, den globala rättvisedagen till ära. Förhoppninsvis är kroppen lite trött efter en snart kommen klätterafton och sinnet mjukt, varmt och för en stund, nere i varv tack vare dig och er andra.
Bergodalvana.
Efter Dalby går jag inte hem och lägger mig [som vanligt] trots att timmen närmar sig midnatt. Blir bjuden på morotslasagne och rawfood morotskaka hos Samuel. Åsa har besök av en person som visar sig vara en av de människor jag troligen kommer att minnas för resten av den här livstiden. Givetvis är han en yogafrälst resenär, de träffades i hans hemland Mexico och tack vara en magisk bussresa så är han är nu här och möter oss med fantastiska energier. Kommer inte hem i tid sedan för att hinna sova ut men det är värt det, alla möten med öppensinnade ger prana.
På fredagförmiddag dricker vi alla tillsammans vårt morgonkaffe på Barista där Åsa provjobbar och jag älskar hur engelskan har sådana möjligheter för att greppa precis hur det är med ord som jag saknar i svenskan.
."I feel you, säger han. Jag förstår precis hur han menar för vi möts och vi delar något som är sprudlande levande, det är resenärernas språk, det är rörelsen och friheten över att mötas just här, i detta förgängliga, anspråkslösa.
Samuels tröja är varm och hemstickad och våra inslingrande famnar är betryggande och hoppfulla. Våra kollektivdrömmar börjar kännas som riktiga tankar och det gör oss nog båda lika glada.
Efter vår triodate gör jag ett besök på sjukhuset och blir vaccinerad mot svininfluensan, rekomendationer genom jobbet och att bevara sig frisk inför den kommande Indienresan känns som en god motivation. Det är knivar i luften av kylan som råder och jag har sedan min andra triodate för dagen med Erika och Måns bland mjukpepparkaka och kaffe.
Ikväll kommer dessutom Ulli. Kanske går det att ta sig framåt ändå i det här bergodalvanelivet.
Bland skabbrävar och melankoli.
Gårdagens fall erbjöd en parantes då jag tog mig till klätterhallen i sälskap av Ida och Linn. Att för en stund lägga de mentala analyserna åt sidan och istället fokusera på kropp och vägg gav förhoppning om att det finns goda saker att ta på, bortom misären i hjärtat. Det är numera ingen stress att befinna sig högt uppe på en vägg, att kunna stanna upp hängandes i luften och lägga upp strategier för att klättra en vis led, göra problemlösningar och ta sig vidare. Jag och Ida har gjort upp en plan, skapat en framtidsvision. I vår ska vi se till att även bli bergsklättrare, att ta oss ut i naturen och bestiga naturliga berg. En än så länge abstrakt plan om att boka en resa till en varm plats och hänge oss åt klättring där har börjat ta vid. En lockande morot för våren.
La cienega just smiled and said I see you around väcker mig som vanligt på torsdagmorgon. Kanske är det inte vettigt att varje morgon vakna upp till den låt som gör mig som allra mest ledsen men den har blivit en trygg melankoli som jag numera accepterar och på ett rutinmässigt vis, faktiskt tycker om. Reflekterar över vad som kommit till mig under natten, som vanligt är det du.
”Du ligger bredvid men en liten bit ifrån. Jag försöker blunda men dina blickar bränner på mina slutna ögonlock så jag öppnar dem igen. Möter din blick. Du ser ängslig ut, ledsen. Jag frågar ingenting och får inte heller några svar. Senare. Vi är någonstans där det är mycket folk, på en slags isbrytare. Det är hav omkring platsen där vi är men det är fruset. Det är uppenbart att vi inte kan undvika varandra på den där platsen, inte finns viljan riktigt där för det heller. Jag går omkring för mig själv men du söker upp mig varje gång, din närvaro gör mig stressad, alldeles torr i munnen. Du fångar upp mig i din famn, jag borrar in mig vid din halsgrop och då kysser du mig våldsamt, som en utsvulten, som vore jag din räddning. Det är likt en ofrånkomlig kollision, det går inte att vara utan den här fysiska sammansmältningen och vi söker oss till den andres hud med en slags ilska, på ett sätt som både är fint men också sorgligt med sin hårdhet däri.”
Går en isande kall morgonpromenad med den vite för att sedan, likt en programmerad robot slå mig ned framför en text om föräldraförsäkringen och finner det ironiskt och lite lustigt att jag börjar skapa mig en expertis inom ett område jag troligtvis aldrig kommer att behöva bekanta mig med på det personliga planet. Får en paus i studerandet då Samuel dyker upp och vi skrattar åt det som just nu har hänt i vår nära bekantskapskres, nämligen ett synnerligen skabbigt besök. En vän till en vän har fått skabb, som har smittat en annan vän, som har smittat vår vän och som nu även har smittat Samuel.
-”Du är i stor riskzoon säger han och jag förstår logiken. En potentiell skabbräv alltså. I den här underliga tillvaron så är en fysisk påfrestning mild i mina ögon så vill du tampas med mig skabben så är jag redo för strid.
För bara några dagar sedan, kanske var det som mest tydligt igår, gav jag upp tanken om kollektivlivet. Orkar inte, hinner inte. Varje nytt projekt känns betungande och allra helst igår. Kanske är det därför jag nu får ett mail av en person som verkar ha vår lägenhet. En ny, lockande möjlighet, som om någon övermakt vill påminna om att det inte är okej att isolera sig i grådimman, att det faktiskt finns en stark gemenskap att nå. Att vara hemma någonstans, att vilja vara just bland egna tilhörigheter och likasinnade, att inte se hemmet som en rastplats att vara på väg ifrån utan snarare, vilja komma till.
-”Vilken lyx att få bo med dig, utbrister Samuel med allvarliga ögon och ett leende som smittar.
Ja, det vore väl ändå något, tänker jag. Utan att börja längta efter det, utan att skapa förhoppningar så tänker jag förhålla mig till det med öppet sinne, om det kommer så är det av en mening och jag vill ha något att tro på igen.
Rötterna slingrar in sig i mig.
Dagen. Känslan påminner om att som liten gunga alldeles för snabbt och högt och i rörelse satsa på ett graciöst hopp men en landar istället med ett platt fall rakt på mage, kippandes efter luft. Med denna panikkänsla i magen över både smärtan och brist på luft måste ändå dagen ta vid, måste finna en lösning för att kunna andas igen. Måste acceptera läget för att kunna konkretisera något, finna en ny riktning. Dramatiska aktioner. Åker till Lund för ett möte som visar sig vara inställt men som ändå blir en slags tillfällig räddning genom Malous uppdykande. Med sin finlandssvenska dialekt påminner hon mig om Tove Janssons historier, där allt på något sätt har en lösning och vi hamnar sittandes på ett golv i Pias indiska butik. Där klättrar en liten människa upp på mig, sträcker de små armarna mot mig för kontaktskapande och jag smälter alltid. Söker febrilt efter några goda tecken och inser att den lille lär mig något då han kliver omkring på mig samtidigt som han helt uppslukad rör på olika indiska saker, lyfter på färgstarka tygstycken, klingande klockor, porslinsknoppar. I hans värld är de små sakerna övergripande, de som är av värde, inte de stora som jag finner kvävande komplicerade. För en lång stund försöker jag se världen ur hans perspektiv och när han sedan kryper upp i min famn och kilar in sitt lilla huvud vid min halsgrop så luktar han rökelse och varmt liv.
De här valen, funderar vi kring Malou och jag, hur ska de greppas?
-”En måste följa känslan menar hon, försöka tänka bortom ens försök att resonera på det vis en brukar se som förnuftigt kopplat till det praktiska för inget kan vara mer förnuftigt egentligen än söka efter att vara trivsam med tillvaron, oavsett var den är. Om du inte blir lycklig om du inte byter plats, inte ger dig av, så är det inte mer förnuftigt att stanna kvar. Studierna löser sig alltid. Men. Det finns också ett värde i att ge sig själv en möjlighet att prova på, känna efter om dramatiken i stunden blir konstant eller om den går över och förvandlas till något nytt och bra. Det får dock inte vara outhärdligt att leva, då är det valet inte längre det rätta.”
Jag begrundar det hon säger, smakar på tanken om att faktiskt inte fortsätta trampa meningslösheten här längre, göra något annat. Det jag just denna stund vill allra mest. Ta mig hem, säger magkänslan. Låt mig vara i det tryggaste rotsköte, låt mig slippa leva bland ständig politik, i röran av uppbrott, i storstadspuls. Ge mig ert sälskap, ge mig familjen och rutinmässig yoga där utvecklingspotential råder, ge mig kvällspromenader runt den frusna fjärden så är jag belåten. Egentligen vill jag inte ha mycket, det är just det jag eftersträvar. Att få koppla bort prestation och ständig kamp för dagens flyt, att få bli närvarande igen.
Jag hinner bestämma mig i dramatikens vilda famlande att jag måste hem, till norrlandet. Insikten gör mig upprymd och hoppfull och jag hinner börja längta, börja tänka på att hyra ut lägenheten, att meddela alla att det är tid för räven att ge sig av.
Så kollar jag upp hur det ser ut med möjligheten att läsa min vårterminskurs på distans – och så faller planen i bitar. Omöjligt. Det går faktiskt inte. Inte en enda skola i hela landet har min kurs att läsa på distans och i Luleå finns den inte alls. Finns det någon plan B? Att ge sig av ändå, ta studieuppehåll, trampa snö och sedan vårslask däruppe? Hur blir det med studierna, med drömmen om att så snart som möjligt kunna klippa banden från inrutat studieliv, att nå en examen, att kunna migrera till ett annat land för gott? Vilken dröm har ett större värde i nuet? Sinnet löper amok och jag börjar ana att jag vill försöka lösa det här, att skolan inte gör mig fri genom ett uppehåll och om frihet är det jag värderar i längden så måste jag försöka rida ut den här stormen. Ytterligare en termin här. Kanske kommer det att gå. Kanske inte. Om allt faller så finns det inga hinder för att då ge mig av, om åtminstone ett försök har gjorts. Slutsats, jag stannar kvar. Det är brist på ordning och glädje i insikten, det är saker att ordna, en ny inneboende kanske står på tröskeln, relationer att fortsätta odla en stund till men nu är allt plötsligt så förgängligt. Jag har redan börjat lämna, skogslängta, visionera om det andra och med det är en potentiell närvaro förintad. Landar en stund i Erikas kök, sedan hos Samuel. De förstår, uppmuntrar till att vi gör det bästa av det här, våren för ofta något lite bättre med sig och snart kanske det kan kännas som en sanning, även om nuet är en enda längtan, en inre verklighet där jag redan flyttat in bland norrlänningarna igen.
din låt är min sång och mitt fall.
Det går sönder i kroppen då jag ser dina linjer och det känns som att det aldrig varit såhär, förut. En del saker behöver en inte kommunicera om säger du så äntligen efter den förbannade tystnaden och jag förstår alldeles för väl vad du menar, vad det betyder, vad du försöker få mig att förstå. Det fräter upp luften i lungorna, den sista goda känslan i magen, allt. Sedan skickar du mig låtar, ditt sätt att förklara. Musik som skrevs då, som blev resultatet av de sönderspruckna visionerna. "I go tonigt, I leave you behind. If this is what you want it is enough to me. But I leave my songs with you and I hope one day you will understand."
Dina rader som du skrev till mig handlar vidare om att dessa låtar du tillägnar mig kommer att finnas kvar. En dag kommer låtarna möta mig när stunder känns gråtonade, då bör jag förstå hur många nya historier jag kan skapa. När jag inte kan måla längre längre så bär du mig vidare.
"You know I will be there. Please believe in me like I believe in you. This will lead to something good. "
Den andra låten är till En vän. Goda vänner finns alltid kvar menar du.
"I feel so lost you said, I cant find peace of mind. I see you cried today. The colours in your eyes slowly started to fade away."
Den här sången ska hjälpa dig, säger du.
"Cause Im you friend, until the end. Finns ingenting, jag inte gör för dig. "See the beauty of beeing free."
Det är vackert och sorgligt och det går inte, bara inte går. Jag vet inte var jag ska fly undan denna gång när jag inte vill förstå för nu är det här, denna sanning och fall. Ingenting går att förändra, ingenting är möjligt, inte med oss, inte längre, inte på det där andra viset som drömmarna levde för.
Drivande is tar sig igenom.
Staplar in hos Samuel på söndagkväll med blåfrusna fingrar och blir bjuden på värmande te, likt en filt för både kropp och sinne. Äntligen är dagarna med öppna igen utan de arbetsförpliktelser som ibland hör till. Momo eller kampen om tiden är vår egen signaturmelodi men jag lyckas inte läsa något vidare ty ett övertrött, bubblande skratt stör läsfriden, det stiger rakt upp ur mig och får Samuel att se ömsom förvånad ut, ömsom smittad av just den varma källan som från ingenstans rinner över. Egentligen är jag inte så glad som det verkar [resonerar jag iallafall] eller så är jag lite i närheten av att vara så glad tack vara friheten från jobb och för attt ensamma kvällar med Samuel ger en paus ifrån skavanker. Det blir han som får läsa mig till sömns genom en historia med livsfilosofiska resonemang om att en inte kan söka efter skönhet, ty då uppenbarar den sig sällan på det vis en tror sig önska.
Måndag morgon är iskall, luften krispig. I skolan är diskussionen het och bialnd även rysligt förbannad. Vi diskuterar reglering av föräldraskap och genetisk integritet och hamnar i samtal om ensamståendes rätt till insemination, om hur vi själva definierar familjebegreppet och frihete över att välja bortom normsystemets ramar. Jag och ett fåtal sparingskamrater slår fast att det aldrig får vara ett heligt område att inte få ifrågasätta, detta med att människor, ofta kvinnor, förväntas vilja bli mödrar en dag. Vi vill ifrågasätta allt och allra mest hur just denna längtan som så många säger sig bära. Problemet ligger inte i att en del människor vill ha barn men att denna vilja bör ifrågasättas, att en medvetenhet kring att det mesta [kanske precis allting] är socialt konstruerat måste medvetandegöras för att även något en anses vara en vilja, en dröm, kan vara en effekt av konstruktioner och inte nödvändigtvis behöver vara just en egen dröm fri från påverkan av samhälletsgrundsyn som bär stela ramverk kring uppbyggandet, att vilja skapa och upprätthålla ett ordnat system med mödrar och fäder som upprätthåller reproduktionsordningen. Vi talar hetsigt om just detta och specifikt om den stigmatisering som sker med de som faller utanför denna längta-barn-normen. Alltför ofta får en höra om att livet inte blir komplett utan barn, en kommer att ångra sig och aldrig förstå livets värde i och med bortprioritering av avlande- och fostrande. Det är inte kritik mot att människor vill olika saker, inte att det är fel att vilja ha barn utan det är sannerligen en enormt vacker sak, men kritiken bör få finnas och ta plats i diskursen om att olika viljor råder, måste få ifrågasättas och ges utrymme för att vara skilda.
I klassrummet sker åsiktskrig då en enligt mig, tokig quinna ubrister att människan ändå är ett djur med drifter för fortplanting och [normativ] familjebildning medan andra hävdar att blodsband inte förtjänar någon som helst tyngd då queera-communityn antagligen ger både mer frihet, fler möjligheter till livsbejakande kärlek, trygga familjekonstallationer och lyckopotential. Att se mer än bortanför de egna igendimmade vaneglasögonen.
På vägen hem diskuterar jag och Alexander(s)katten om hur vi ska lyckas få fler att förstå att kärleken inte alltid behöver betyda ett relationskontrakt för två, även om den tanken om en tvåsamhet givetvis är helt okej om en vill ha det så. Katten är mer praktisk i sin queera teori om fri kärlek medan jag är där i teorin men förbaskat inkonsekvent i praktiken. Önskar mig en möjlighet att kunna få, utan att för den skull behöva behålla. Tänker på sommarens queerprojekt för det var verkligen vad jag i efterhand inser att vi båda försökte skapa tillsammans genom att undvika definitioner och begrepp på vad som försigick mellan oss, även om fjärilarna fladdrade fria och konkreta och fastän vi båda bara ville vara med just varandra. Det som blir är vad som skall vara tänkte vi och undvek aktivt att begränsa oss till ett tvåsamhetskontrakt. Givetvis kom problemen som på beställning med kommunikationsproblem [från min sida] och rädsla ifrån din. Å ena sidan menar vi båda två att det som var men också upphörde var så vackert, det var rent och öppet och alldeles fantastiskt men å andra sidan menar jag i monolog med mig själv att något också gick åt fanders, då två kärlekskranka säger tack och hej och vi hörs väl igen.
Det är som det är, det här med det där. Upp och ned och skratt och fall. Numera mestadells fall på fall på fall. Då jag inte hör så vet jag att du talar om mig men i vår egen kommunikation är det numera distansierat och lugnt och bara alldeles för jävla tyst. Det är som det är då, det här med det där.
Händerna känns likadana som jag får intryck av att den isbelagda fjärden i hemstaden känner sig när vi under måndagkväll rör oss ute i Dalby och tränar våra hundar i kontaktsökande. Gandhi är ett sökande yrväder, en ser hur det vita huvudet gör allt för att försöka förstå sig på vad de tvåbenta vill be om och i omvänd ordning gör vi allt för att med kärleksfull respekt förstå henne. Oavsett det som varit och vad som blir så är vi under den frusna kvällen en oklanderlig trio, en familjsammanslutning av goda mått Gandhi, Freden och räven. När vi flera timmar senare når mitt hem och värmer oss under täcket med film och te så är det kanske inte oväntat att en relationskritisk närvaro infaller sig, inte överraskande att insikter når honom om var den raskande andre egentligen är på väg, vad hon drömmer om- och kanske just bekräftelsen över att drömmarna de två bär inte är av samma slag, ingen gemensam utgång. En kan inte göra något åt saken menar jag. Oavsett de relationer som kanske aldrig blir av ens drömmar så är det inte det konkreta som är av värde i detta utan känslan, längtan, frustrationers kärna och ömhetens visionerande. För allt i världen vill du inte vara ihop med mig och visst är jag väl kär i den där jäveln som du uttrycker det. Det är som det är och i sanningens mening så är det ingenting jag heller kan förmå mig att vilja sudda ur mitt medvetnade för hellre följa känslans röst, att trotsa rädslor, bekanta sig med mod och våga, känna, falla.
Drömmer underliga drömmar om att mallamåne är gravid och bär en hundvalp utanpå gravidmagen, som om det självklart är så det är att bära hundbarn. Tillsammans planerar vi och inreder en husvagn åt henne och hundbarnet i all tänkbar färgsprakande hippiefierade anda och vi gör det rätt vackert må jag säga.
Det är fruset i luften men Gandhi är glad när vi spenderar morgonens timmar, vandrandes i bokskog. Själv drömmer jag mest om att skicka iväg ansökan om Indien Visa, om att få börja packa en väska snart men allra mest gör jag allt för att inte tänka på dig. Det går åt helvete.
Kontrasternas liv, ta mig hem igen.
Den här helgen har än så länge mestadels bestått av kontraster och en del tacksamma sammansmältningar.
En gammal vän har blivit far och några andra goda vänner drömmer om innebörden av att ha en liten minimänniska i sin famn. Jag är tacksam som får vara delaktig från min kant, varifrån jag ser hur längtans bageri varsamt hanterar sina önskekakor men därifrån jag samtidigt, kanske mer övertygad än någonsin, känner hur det aldrig kommer att bli min egen längtan eller dröm. Not my cup of tea, inte alls i närheten av hur jag vill fylla den egna koppen överfylld med andra saker. När vänner talar om familjebildning och alla tänkbara sammanslutningar med barn inblandade så är min uppmuntran raktigenom ärlig och rörd men vid varje barnsamtal längtar jag alltmer ut i den vida världen med lätt packning.
Vaknar på fredagmorgon med den där numera fastkedjande oroskänslan och minns åter igen en gång för kanske hundra år sedan då jag uttryckte min misstro om att bli riktigt gammal, ja sådär äldre än trettio, något jag en gång såg som en ålder, långt framskriden. Även om jag inte resonerar på samma sätt om tiden idag så kan jag åter minnas grunden till det uttalandet. Det strävsamma i att ta sig igenom dagar, nödvändigheten att behöva kämpa så hårt för att fylla dem med en mening som kvarstår längre än som en lättjefull parantes. Som om Erika hör mitt kommande fall så ringer hon mig innan jag ens stigit upp ur sängen och bjuder över mig på frukost tillsammans med sina föräldrar. Väl där så börjar genast parantesskapandet genom en lättsam jargong som intas tillsammans med morgonkaffet i den hemtrevliga kökssoffan. Efter en väldigt fin morgonstund vill jag inte riktigt gå hem utan söker mig vidare till den allra mest hemma-definierade person jag vet om och honom finner jag sittandes på ett bibliotek med utsikt över havet och kanske har jag aldrig älskat denna människa lika mycket som när han tar emot mig med öppna armar med ett stort hav bakom ryggen. Jag vill aldrig ens försöka leva alla dessa dagar utan dig, tänker jag och dricker kaffe intill och kommunicerar med honom, den stora freden på vårt eget språk vi under så lång tid byggt upp. Vi fyller på vårt dagsbehov av den andre innan jag fortsätter färden vidare, söker och söker så ständigt efter ett rotsystem. Landar en stund på Samuels golv och snickrar isär en soffa, dricker en kopp kamomillté och ler över att vi tycker om varandra i alla väder, även de fula.
Måste fortsätta sedan, mindre motiverat, till mitt arbete. Där har jag ingen talan att komma med utan måste plötsligt iväg på en hockeymatch och jag blir både förskräckt och fascinerad under kvällens gång. Möter en helt annan värld där, får en inblick rakt in i macho-man-samhällets hav, ser rakt in i en mansslukande bermudatriangel. Med väl polerade genusglasögon betraktar jag hur de som till synes ser ut att vara män, givetvis är de flesta av publiken något åt det hållet och ordentligt ”heteronormativt manliga” dessutom, för sig, hur de ropar och går an. Jag studerar hockeyspelarna och hur de förvandlas till både hjältar och bödlar, jag lyssnar till hur fansen för en propagandahets som inte alls står långt ifrån att vara både nationalistisk- och rasistisk, konstaterar att musiken som spelas är av en viss sort, likaså alla blinkande symboler och väl också ölreklamen i pauserna. Tyvärr ser jag också de unga flickorna som ser ut att vara minst tjugofem med de designade kläderna fastän de nog inte ens är hälften fyllda, ser hur de jagar runt på läktarna , uppenbart ointresserade av matchen men desto mer av killarna som i stora gäng är samlade och gör sig tuffa ihop. Jag minns att jag själv en gång var ung tonåring, visserligen inte alls bärande av varken liknande kläder, högklackade skor eller ens sminkad men jag var liksom de här unga flickorna på en hockeymatch, iallafall var det en gång och liksom dessa var jag också trånande efter en speciell pojk och i efterhand var det jävligt olyckligt, hela grejen med sökandet, uppoffringarna och de tragiska spelen med trasiga självbekräftelsejakter. Jag vill ropa åt de här flickorna att de är för bra för det där, för det här, för hela jävla normspelet.
Min arbetskollega Gunnar blir uppriktigt förvånad då jag bombarderar honom med frågor om alla matchens koder och menar att han faktiskt på riktigt tog för givet att alla kände till dessa, lika väl som att jorden är rund. Människor alltså. Vi behöver inte vara mer lika än sannolikheten att en nöt och ett stolsben är syskon. Tvingas jobba över flera timmar och har efterskalv av nya vidgande perspektiv i huvudet när jag somnar.
Söndag. Vaknar ihålig, som ett livlöst träd där bara barken hålle uppe stammen. Det ihåliga är totalt uppfyllande, kvävande, frätande. Det stavas h e m l ä n g t a n. Inte riktigt övertygad om att det skulle behöva betyda likhetstecken med n o r r l a n d men det barkar därhän. Under många år har jag haft en återkommande dröm om en vän, en dröm som alltid dyker upp de stunder då jag behöver en trygg hand, någon som tar emot. Alltid samma dröm, samma vän, Jimmy. Han har inte dykt upp på länge, var sig i verklighet eller dröm men nu har drömmarna återvänt och likaså är han tillbaka från en oändligt lång resa bortom landets gränser. Denna ihåliga morgon skriker stumt efter honom och jag ringer men får bara tag på hans kärlek men det går likabra, ty hon är en del av honom nu. Sedan når jag även Ludvigs röst och han planerar för en tur upp på ett berg med j u s t Jimmy med kärleken, vi äro alla förenade. Jag älskar hur vi knyts ihop, som ett radband av fåglar men jag avskyr lika starkt att jag just idag verkar ha flugit fel när mina vänner får dricka varm choklad på ett berg utan mig. Staplar mig fram längs gatan och når min morgondate med Samuel och det godaste kaffet i stan för att bli uppfriskad och på-nytt-tänd. Blir överraskad av en författare där inne som jag alltid beundrat som är från Luleå, en person jag kände en gång och nu kramar vi om och byter artighetsord och jag är beredd att ta med honom och hans man hem för jag vill ha lilla luleå här, vill samla ihop rötterna nu och inte behöva vänta till sedan. Dagen går i längtans tecken och med Samuel möts den i någon slags förståelse, i fri vänskapskärlek och spirituall ande.
-”Jag inser just att du är den enda i världen som helt förstår mig, utbrister han! Jag behöver inte förklara mig och mina filosofier varje dag, behöver inte bekräfta eller be om plats för den spirituella känslans mening, vi har det bara mellan oss, är det inte fint?
Jag rör vid honom, denna människa som är en sådan stor glädje och blir lite mindre hemlös för en stund.
Vi kramar om och skiljs senare åt och jag glider upp till lite skönt familjehäng hos Freden och Gandhi för om det är någonstans jag har en familj så är det just där.
-”Hur är det egentligen? Undrar han efter att ha ägnat mig en hastig blick.
-”Jag har nog blivit hemlös i mig själv”, utbrister jag och är tacksam över att jag får gråta niagara i hans närhet och just därför inte gör något åt floden som kommer. Efteråt är jag fortfarande tom, som skalet av en barkklädd stam men lite renare, mer i acceptans över hur det är. Freden ger mig tips för något jag inte riktigt når längre, över sådant jag saknar och förbannar och ger sådana råd som bara kan komma ur botten av ett osjälviskt hjärta och det är så vackert att bara det i sig är en god anledning att gråta lite till för.
Når åter igen mitt arbete, möter min kollega som står upp för och eftersträvar manlig homosocialitet, machobröl och superi medan jag fortsätter leva i kontrast och blir något alldeles annat. Vi ser på otaliga fotbollsmatcher och jag inser att min helg går i tema mans-hets. Når mitt hem många timmar senare och är sliten i kanterna då Samuel ramlar in och säger att jag ger honom energi. En otrolig tanke då jag inte kan begripa var den energin har sin källa. Vi möts inte i kontraster utan i sammanslutning, i förenande livsfilosofi. Dagen når sitt slut och jag stryker hans ena dreads åt sidan och hoppas på en yogadröm innan ytterligare en arbetsdag alldeles för snart tar vid igen.
Trollstund i mun.
”Det är underligt med vägar och floder, funderade Sniff, man ser dem gå förbi och får en hemsk lust att vara nån annanstans, Att följa med och se var de slutar...” - Ur kometen kommer Av Tove Jansson
Jag försöker att förvrida och föreviga de bästa stunder nu, förvandla dem från att vara en samtid som jag vet, alldeles för snart är en gårdag som sedan blir till historia. Dagens morgon är en sådan stund då Erika har tappat rösten men är lika strålande att vila blicken på, att känna hur nära hon är mig och hur det röda på hennes jacka går raka vägen in genom tyget på min gröna fjällräven, landar långt innanför det medvetna. Bussen för oss framåt längs skånes yta och jag, Malou och Elina går igenom nattens drömmar. Malous ben mot mitt eget får mig att tänka på två fria gräshoppor som tar sig över vilka stängsel som helst, över de största taggbuskarna på de vildaste fält, på samma sätt tror jag mig kunna överbrygga normer med henne, tillsammans gör vi det med Alexander(s)katten som morgonyr kisar mot oss med sina kattögon och gängliga figur, yrvaken och störtmysig, vill allra helst plocka upp honom och höra det spinnande ljudet komma mullrande. I klassrummet har vi seminarium men jag, Malou och Alex har något annat ibland, snarare bubblande skrattsalvor som från ingenstans väller över oss som monsunfloder och vi brister ut och någonstans är det helt okej att vi stör seminariefriden, juridikens uppstyltade jargong får även vår lärare att le och gunga på sin stol medan hon välformulerat inspirerar och konspirerar med oss genom den snåriga juridikens gömmor. Plötsligt sker något och det måste vara höstfärgerna eller något i kaffet för jag kan inte alls koncentrera mig, inte tänka på gendermainstreaming, vill bara möta hennes blick och betrakta alla de speciella gester och uttryck hon är så överväldigat berikad av, vår lärare. De där ögonen sjunger något och jag vill plötsligt veta precis allt om henne, vill ta med henne därifrån och låsa in oss tillsammans och strunta i måttlighet och helt förutsättninglös gå bananas.. Förälskelefaser med lärare kanske inte är alldeles lämpligt så tur nog räddas vi av tiden, av en buss som tar oss hem igen.
Det börjar i Lund, det långa, efterlängtade samtalet och det följer mig längs åkrarna, till Malmö genom regnpromenaden, in i rävlyan, vi kokar kaffe, söker utbildningar och låter aldrig fantasin sina och inte samtalet heller och det är svårt, ja nästan omöjligt att lägga på. Välkommen hem, efterlängtade snusmumrik.
Det fortsätter att regna och just därför måste jag ut igen, raka vägen till biblioteket och lånar en hel hög med Tove Jansson böcker. Kvällen blir inget annat än haremsbyxor, te och många, långa sagor.
”Jag kanske skulle behöva ett par nya byxor, sa Snusmumriken. Men de får inte se FÖR nya ut. Jag trivs bara med sådana som har min egen form” - Tove Jansson
Det du. Språket är spegelbilden, är igenkännande och helt klart, som de skönaste nygamla byxor, redo för nya resor vidare.
Kom fåglar, så drar vi.
Emma har sytt den allra finaste yogaväska åt mig och vi samtalar om att finna balans mellan våra chakran, att medvetandegöra vår egen sinnesnärvaro och uppfattningar. Det räcker med att höra hennes röst för att jag ska börja längta bort igen, längtar efter att placera chosen family på samma gren och känner mer och mer att platsen en skall kalla hemma blir alltmindre relevant, bara ni är där. Vi nynnar alla på våra egna birdsongs. H befinner sig i Indien, L för närvarande i Portugal, L och J i Nepal, E snart i Argentina, V i Holland, D i Indien, M och K och F i Stockholm, L och V i Luleå, K och U och P i Göteborg and so on. Själv befinner jag mig i Malmö och det är uppenbart att vi inte befinner oss på samma plats, vilket lämnar en ständig längtan mellan raderna. Samtidigt älskar jag dessa egenskaper hos denna chosenfamily, driften och vingslagen, äventyrsandan och den ständiga rörelsen. Men – Hur ska vi förenas? Echare de menos.
Kom hem, kom hit.
Läser nomadens rader och får anstränga mig hårt för att inte bli sänkt. Har alldeles nyligen gått igenom fotografier från vår stora resa tillsammans och jag har börjat sakna denna nomad till bristningsgränsen, maybe we were weaker than we thought eller så är det inte menat nu. Things to choose, always things to loose. Han kommer inte att vara en av de jag möter i vårt gemensamma indiennäste. Inte i december. Inte någonsin igen? Things change. Människor och deras intuitioner, drömmar och drifter. En av de bästa ut av vänner for life men inte en del av chosen family. Insikten är slående men svårbegriplig. Vill samla alla korallerna men tydligen är en del inte möjliga att sammanlänka då somliga som nomaden bär önskemål i form av full uppmärksamhet, tvåsamhetsbekräftelse i vänskapsanda och avskildhet. Jag är ledsen, men jag är inte där. Och tydligen, så är han inte där jag är. En vän av mening som har gett mig något av det rikaste någonsin. Visat mig vägen. Behöver jag inte längre eller förtränger jag behovet? Vad behöver han? Vad behöver vi för att vattna vår samexistens? Är det värt det? Denna indienresa prioriterar jag annat än en egen dessieroad.
Har haft fina dagar med malla i närheten. Hemmakänslan blir definitiv och jag njuter varje morgon då jag vaknar upp, bredvid. Vi har gott om tukvinnhandstid men även rötjutsafton, flanerande fritid, Samuelhäng, havsbad vid havet med bastuvärme, rawfoodbollspepp och pure love moments. Har allt från oss i mig, fler ord behövs inte.
Så fort hon reser hem igen går luften ur mig och jag sjunker ned i soffan som en pangad ballong, strängt dirigerad av mig själv att ta tag i juridikstudierna och jag känner mig som en vattenbuffel på risfältet som utan vidare fantasi ändå plöjer fram, fåra för fåra och sår nya frön till kunskapbanken.
Vet vad jag behöver för att lyftas upp men lika mycket vet jag om att det är bortom räckhåll.
Tar äntligen tag i att skriva den där bytesannonsen och plötsligt har jag kanske satt någonting i rullning, startat en färd mot att så småningom landa i ett kollektiv, eller i det Samuel beskriver; i kärleksfamiljens näste. Oavsett vad så kan det inte bli sämre mot att bo, med en förvisso mycket fin människa men som dessvärre aldrig är hemma. Jag vill ha mina middagssälskap, vill vakna i närheten av andras vardagsbestyr istället för att behöva fylla ut allt tomrum med mig själv. Det är inte så att det längre känns som ett svårhanterligt skavsår, att bo ensam, det är bara alldeles för långtråkigt. Jag vill skapa melodier, vill ha ett helt band av kollektivkamrater.
Utan vidare lust och av stress kapitulerande kropp bestämmer jag mig åter för att satsa mina få kronor på ett nytt yogakort, kanske just för att det inte är okej att stressen tar kroppen i besittning, förvandlar den till en värkande stenskulptur. Möter nycykeln med queertouch på gården, märker att stormen har gjort sitt till där. Stödet har brutits av, framhjulet är skevt och sadeln har lossnat. Med provisoriska lösningar ser jag inte vädersabotaget som ett tecken för att göra det enda sinnet egentligen har lust till, att kapitulera alldeles alena under en filt som bär tibetanska händers konsttalanger. Möter samuel och yogan, bänder en kropp som inte riktigt är i balans där hela den stående serien blir en utmaning för en yr blick. Men. Så värt det. Speciellt efteråt då vi dricker te och ännu senare, hamnar hemma hos Samuel som tar hand om mig väl, fyller mig med energidrycker gjorda på rikaste vitaminer och bjuder på massade för ömmande muskler. Lea gör oss sälskap och med henne vilandes över mitt bröst turas vi om att läsa sagor för varandra alla tre. Sedan alla fem då Åsa och Elsa dyker upp och vi är en kollektivhög som jag inte har den minsta lust att lämna för att orka plugga i natten.
Sover alldeles för kort men gott med all plats i världen bara för mig själv och njuter varje gång jag vaknar upp en stund och bekräftar att jag kan sträcka ut mig hursomhelst, ingen hänsyn som behöver beaktas för någon annan. Kanske är jag en gammal katt som aldrig gjort annat. Drömmer att jag befinner mig i en stor hjord av highland cattle kor som är alldeles nära mig. De tycks vara djur jag känt länge, kanske tillhör de rent av min familj. Plötsligt kommer en liten åsna fram mellan de trygga korna och bakom den står L och jag tror att både L och åsnan ler lika mycket. Vaknar och märker att regnet öser ned och jag har inte den minsta lust att skaka av mig drömmen utan dricker morgonkaffe i gryningen och tänker på kor medan jag läser in mig på europeanization inför dagens seminarium.
På eftermiddagen gör jag så äntligen Erika sälskap till stallet efter en lång tids paus därifrån. Dags att förflytta de fyrbenta från sommarbetet, tillbaka till vinterstallet. Det är fint att vara tillbaka men varje gång jag återvänder efter en tid ifrån så förundras jag över hur stora, vilda och instinktiva de är, hästarna. Vi agerar inte lika och allt oftare undrar jag hur starkt intresset lever kvar i mig, mer än som en djup beundran för djuren i sig själva. Smeker en varm hästhals, kliar Inka på mulen och blir inte klokare.
Vet bara en sak som tillhör det abstrakta. Lilla molnet, kom hem, kom hit.
Dessa scener ur verkligheten.
Denna nytändning fortsätter in i klätterhallen där jag och Ida varvar klättring med rött te ur termosen och vår nya utrustning sitter gjuten och det går bara uppför och jag vill dansa på väggarna - och gör det.
Flera timmar senare samtalar jag länge med Ulli och vi minns tillsammans de vi saknar men styrker också varandra i det som finns närmre, det som inte nödvändigtvis, kanske inte alls behöver ankras i en morgondag. Vårt samtal ger mina steg en alldeles särskild riktning, en famn. Det ger mig henne i möllans myller, det ger mig oss i möllans natt - det är likt en pedro almodovar film i rött och vi bidrar båda två till denna givna stund där detaljerna är våra ögon och det är natt och vi ler fortfarande.
