mellan raderna.

Middagen ute i Karlsvik blev superfin. Att vattna vänskap med libanesisk middag, ta pauser i en jättegunga & leka loss med Dixie, den lappska vallhunden. Att vara i sällskap med P känns lyxigt varje gång & det blev tydligt att mina vänner gillade honom, han dem. Det blev sent men ändå lät vi oss inte ha någon brådska. Somnade sent i min egen säng & kunde skriva in ytterligare timmar av sömnbehov att behöva ta igen längre fram. 

 

Nästa dag, efter en arbetsdag mötte jag upp med min nya vän J i boxen (värt en egen berättelse någon dag, är helt betagen av henne) även P. Hårt pass med efterföljande bastu. Muskler som utmanades & slappnade av. Jag & P som därefter drog vidare tillsammans, hamnade slutligen hemma hos honom. Helkväll med känsla av all tid i världen, av nyfikenhet för varandras berättelser. God middag, några glas rött, brottstycken som delades ur år som mejslat fram ens inre konturer. Så skönt att vara i ett hem med få färger, med ljus, några tydliga kontrastfärger bara. Jag älskar det, känner mig alldeles lugn där. Där är livet i ordning & där blir jag själv i ännu mer ro. 

 

Och det är faktiskt inte bara jag som vill vara nära. Behöver påminnas om det, se det. Han som uttrycker med sina lätta beröringar uttrycker att han känner något, att han vill ha närheten. En kväll som också innefattade massagesessioner. Som att hans kropp för mig & min för honom blir alltmer mottagliga för varandra för varje timme vi spenderar ihop. Blir mer & mer nyfiken på hur hans linjer är formade, hur hans hud känns under händerna, vad som svarar när jag rör vid honom. Stark upplevelse att i så mycket närvaro uppskatta dessa möten som om varje möte möjligen inte efterföljs av fler. En kan aldrig veta vad som sker senare, kan bara veta att jag spinner våldsamt högt när möter upp mig som där. Elektriskt, som att vi är utsvultna men samtidigt ömsint berörda. Somnade tillfreställd på alla plan intill honom, så aktiv i valet att finnas till exakt där. 

 

Vaknade på riktigt helt lycklig i sinnet, låg intill varandra länge, lätta beröringar, mycket känsla. Kan inte sätta ord på vad känslorna är, varken vill eller vågar det längre. Att vara tillsammans, vakna en gemensam lördagmorgon & dricka morgonkaffe intill är vad jag helst vill göra. Få se in i de där bruna ögonen varje dag, gång på gång uppleva hur han släpper allt & kysser mig så som just han gör. Jag börjar äntligen förstå vad jag vill ha nu såhär trettiofem år gammal. Han skulle kunna få fortsätta växa på mig år efter år efter år. Öppen för vilket slags liv med honom som helst. Det är stort. Och definitivt sådant en inte säger högt. Särskilt inte efter bara drygt tre månader tillsammans.