Issues.
När det är svårt att beskriva livet i ord.
"Imorse, lördag (vår tredje dag tillsammans) kröp han andra dagen i sträck ned bredvid mig om morgonen & väckte mig mjukt & viskade: ”Jag har varit uppe tidigt imorse, funderat på det här, på oss & fått distans. Det här är inte bara galet & just nu, inte bara omtalande. Det här är lika mycket rationellt, helt rätt också i tanken”. Jag öppnar inte ens ögonen när jag hör honom, bara tar emot orden, hans trygghet i dem som jag suger i mig & återgäldar genom att ta in dem i mig, stryka honom över bröstet & låta min hand vila kvar där. Vi är uppslukade av nuet, av mötet vi aldrig vill ska ta slut. Ändå har jag ett eget liv i Stockholm också vilket är bra. Ger pauser, perspektiv, längtan tillbaka igen. Jag möter Sophie men kommer tillbaka hem sen. Det känns som att jag faktiskt cyklar hem då jag återvänder till honom & den famnen. Jag njuter, skrattar, lever. Gör mig själv rättvisa, kastar mig ut, brinner & kanske dör på vägen sen istället. Känner nyktert, ser att jag gör en typisk Linda & bara kasta mig ut men brukar få vänta mig platt fall. Häftigt att möta någon nu som inte fastnar i tanken, som inte tycker att jag är för mycket. Som ställer hundra miljoner frågor tillbaka. Som dansar med, som låter sig sköljas över av mig, som dränker mig tillbaka med hela sin person, sina beröringar. Jag hade gett upp lite, fått naggad självbild. Undrat om jag borde hålla igen. Som att jag utforskat med andra genom att plocka fram fördelar här & där hos olika människor. Försökt få det att se bättre ut än det varit ibland, hur väl vi matchat fastän jag fått hålla mig tillbaka i alla lägen. Så händer detta med Johan & det slår mig gång på gång nu hur lätt det plötsligt blir att vara sig själv. Att bli sedd där en är. Slipper hitta på att han är bra, att han lyssnar, att han förstår. Känner att jag får vara allt, högt & lågt. Och vi småpratar i timtal genom nätterna om vi inte blir helt uppslukade av att känna på varandra. Finns inga svåra samtalsämnen. Det är omtumlande, som att vara inslängd i en torktumlare på hög nivå samtidigt som jag vilar i det. Skenar iväg. Fantiserar om vardag med honom. Om att skapa gemensamma träningsupplägg, springa löppass. Vi gjorde ett gemensamt igår, upptäckte en nationalpark med trailskor på. Sprang, kysstes, jagade varandra uppför backar & genom skogar. Han guidar mig till att lära mig cykla & hitta egna vägar här i den stad jag är så främmande för. Han lånar ut sin cykel till mig, smyger ned en vegansk energibar i min jackficka, ger mig ömma försiktighetsuppmaningar. Han är den som funderar på tid, struktur. Den som planerar in måltider när jag slarvar. Han som låter sig skakas om, också släppa taget om ordning & följa med i min fart & rytm också. Han behöver ingen som styr upp honom, som behöver upplysa honom om den feministiska ideologi jag själv vilar på. Han har pluggat ett år genusvetenskap själv & lever i en politisk queer kontext. Han känns som en medsyster & en älskare i ett. Jag är uppslukad, säkert också blind & inte alls rationell & jag mår bra. Vaknade dock imorse en stund innan han kom för att väcka mig med en underlig ny hemlängtan i kroppen. En slags trötthet, lite oro. Jag som alldeles nyligen konstaterat att jag äntligen slutat vara rastlös, i sökan efter att landa & har funnit ro i Norrbotten. Som efter år av rastlöshet upplevt mig komma hem. Så händer detta. En kärlekschansning, säkert både galen & svår men så rätt. Så lätt & svår & helt rätt samtidigt. 100 mil ifrån mitt hem, mitt landande. Tvingar mig att mota bort de tankarna som gör mig trött. Så fort Johan kryper ned. Eller då vi ser på varandra så försvinner olusten. Jag kommer hem igen. In i nuet. Och på nåt vis så är jag just som mest hemma i nuet, vart än det är. Första kvällen vi är ifrån varandra efter vårt långa möte så ger jag mig tid att landa. Först genom prideparad & flera timmars härligt bastande med Sophie & sedan hemma hos Malla som vackert nog lånar ut lyan till sin räv. Johan känns nära. Och han ringer. Vi konstaterar att det är härligt hur vi båda finner både energi & ro i den andres sällskap. Att vi laddar upp egna energier också i den andres närhet. Och han lanserar en idé. Föreslår att vi aktivt väljer på vilket sätt vi bygger den gemensamma berättelsen om vår relation. Risken är stor att vi skulle kunna sakna varandra konstant när vi inte är intill varandra. Att nuet skulle kännas otillräckligt, lite lidande & bristfälligt om vi alltid går runt & tänker saknad, som om den andres frånvaro gör en mindre hel som människa. Att istället lägga fokus på längtan. Att fylla berättelsen med idén om att vi alltid är på väg till varandra. Att frånvaron är ett steg närmare ändå. Att frånvaron är en positiv längtan då vi vet att vi snart kommer nära igen. Klokt. Jag gillar idén direkt. Vidare konstaterar han också att för varje dörr vi öppnat kommer tre nya. Att här finns mycket att utforska. Tur att livet är långt. Kul också att han lite med glimt i ögat berättat för sina vänner att han har en ny kärlek. Som har bara känt i typ 72 timmar. Men ändå. Andra dagen lånar vi varandras grejer & dricker ur samma kaffekopp. Fjärde dagen glömmer jag min jacka kvar hos honom & lämnar medvetet mina löparskor. "
"På femte dagen känns det helt rätt att det är hos honom jag vågar gå med alla mina grejer & vi båda som tycker det är lyx att få ha lite vanlig söndag tillsammans. Som han uttrycker det, att få hålla om hela mig. Och jag som vill att vi pillar varandra i håret, ser en film & inte är på väg någonstans. Det kan gå väldigt snabbt om det är rätt tänker jag. Undrar lite hur det hade blivit om vi båda redan bott på samma plats. Hade vi kastat oss ut lika mycket eller utforskat långsammare, kanske tvekat mer för att vi skulle vara lugnare i att fler dagar kommer? Kanske tagit det så långsamt att vi ledsnat eller fått för mycket tid att tveka & gå in i gamla mönster, kanske förstört alltihop med rädslor? Nu har vi inte råd att tveka, att vara rädda eller att bekymra oss för mycket om imorgon. Om vi vill fortsätta behöver vi frammana mer mod än jag just nu har. Mod, stora kliv, förändringar. Då får vi lära varandra allt. "
"En sån spännande höst det kan bli. Betydligt mer resor söderut än jag alls kunnat föreställa mig helt nyligen. Nya resmål, att få se landsbygden i Dalarna, naturnära platser utanför Stockholm. Tänja ut vardag på nya sätt. Ett helt nytt slags mod också. Att våga bli vald, att välja. Att leva maxat mycket i nuet men också att kunna omkullkasta tidigare livsplaner, leka med tankar om att låta ny scenario ta plats. "
"Två veckors dedikerat fokus. Det är i livet i stort sett en obefintlig tidsrymd men i vår gemensamma värld är denna tid allt. Detta utrymme som vänt upp och ned på våra idéer och framtidsvisioner. Som en kväll när han pratar om att vi skulle kunna åka och träffa några vänner till honom i Uppsala. Få chans att vara med varandra i den stad vi båda är nyfikna på. Och jag hör mellan raderna efterdyningarna av samtalet vi haft om att Uppsala vore en stad att kunna bo i när vi lekt med tankar om framtiden. Men Uppsala, verkligen? Jag ligger i min soffa i Luleå. Utanför är det mörkt, ett ljus brinner. Här finns gott om yta, ensamtid, tystnad och begriplighet kring det egna. Och jag känner mig ens trött. Och jag har en ansökan jag funderar på att skicka in för ett jobb i Stockholm som jag egentligen inte vill ha, bara för att testa. Men ändå, det är steg som är i rörelse. Och samtidigt en verklighet som slår ned; bostadsmarknaden i Stockholm, brist på lägenheter, avstånd. Om att Johans bostadsläge i kollektivet inte kan innefatta mig anat än kortsiktigt och att både han och jag i nuläget, innan vi trädde in i varandras liv, var rätt nöjda med hur vi har det. Plötsligt blir det tydligt att det är en hel del hinder också. Det blir tydligt att jag skulle behöva söka mig till eget, nytt boende i Stockholm om jag fick för mig att ta mig dit. Flytta in i något kollektiv nånstans. Börja umgås med Johan i lugnare takt som vi troligen hade gjort annars, ta oss till varandra, pendeltid. Och jag blir med ens så trött & utan motivation. Är det värt allt? Vill jag det? Bryta upp det jag har nu för det där? Vet att jag redan har utmaningar i att parera min egen energi och fokus, att arbetslinjen gör mig slutkörd i huvudet & att jag önskar mig mer fritid i naturen. Och om det inte håller med Johan, vad ska jag ensam göra där då när jag helt ärligt & allra mest skulle genomföra en flytt för hans skull, för vår gemensamma saks skull? Nej. Jag bordlägger det här. Behöver backa tanken. Ta mindre steg. Tänker på andra människor, andra sätt att leva på. Ifrågasätter hur jag tänker kring karriärsutveckling vs fritid & livsmeningar. När jag blir trött är det lätt att inte vara övertygad. Att tänka att allt går att glömma, att lämna bakom sig. Så också en kärleksrelation som skulle kunnat förändra ens liv."
"Att få somna med en nyväckt självklarhet i gemensam sked, att vakna upp om natten, linda mig lite närmare honom & märka hur han, nästan i sömn pussar mig i håret innan andetagen igen blir alldeles lugna. Han sover i stillhet, alldeles tyst. Jag är morgonpigg men han är en gryningsfågel. Lyckas ta sig förbi mig, tar en egen stund & återvänder sen, väcker mig med morgonfamnar."
"En måndag morgon & jag vaknar med stress. Måndag & jag kvar i Stockholm. Lätt att tillvaron förlorar styrsel på det här sättet när allt vi är som mest intresserade av är varandra. Stress i sinnet. Han som bereder mig en plats vid köksbordet, gör frukost åt mig, kokar mitt kaffe fastän han själv inte dricker av det svarta guldet. Vi gör gemensamma 45-minuters pass, fullt fokus. Ibland blickar mot den andre, leenden. Han som ibland glider upp, pussar mig i nacken. Måste försöka få styr på både jobb & privatliv men det är svårt. Känner mig vilse. Han är så mycket detaljer, jag vill inte låta jobbet äga mig. Han dansar inte sa han när vi möttes. Nu dansar han gärna med mig, framför mig, lekandes. Vi leker, gör det mesta till något som ger mersmak."
"Jag upplever kollektivlivet igen. Blir så väl inkluderad, omfamnad av hans sambos. Vi lagar vegansk måltid, förenas i många feministiska samtal. Känner hur mina smaklökar får stimulans, hur sinnet också både vässas men också slappnar av i en trygg förvisning om att mitt feministiska hjärta är i gott sällskap. Avsked? Jag behöver åka hem. Det känns inte riktigt okej att dra vidare. Du & jag skrattar han! Fångar upp mig i en kram, ritar en tår på sin kind med pekfingret. Jag följer hans rörelser, möter leendet i hans ögon. Sedan ser han ledsen ut. Ser allt ut. Det är fascinerande att jag omkullkastat mina livsidéer alldeles på dessa tre veckor vi varit nära varandra. Hur jag bjudit in andra tankar om allt. Att öppenheten för förändring är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta. Att vi kommer att behöva kompromissa mycket, göra personliga uppoffringar för varandra. Göra lika många vinster också, delges delar av ett nytt liv vi annars inte mött. Plötsligt är sommarveckor i en stuga i Dalarna inte så långt borta, motivationen att tillsammans i träning med honom bli en ultralöpare. Att återvända till vegankost, att bo i Stockholm. Att till och med överväga att bli förälder. Jag som just tänkt att det tåget har gått, att det är kört, att jag kanske inte ens vill att jag en dag ska vilja. Kommer Mio (arbetsnamnet på mitt möjliga barn) till mig ändå? Johan som kandidat vore ett val med guldstärna. Hans struktur & feministiska leverne, hans gröna liv, behov av trygghet & ansvar, hans nykterhet & öppna sinne. Också han får plötsligt överväga att plötsligt börja se sig själv leva mer i Norrbotten. Att kanske bo där under vissa tider, kortare & längre. Upplevelsen med Johan är dedikation & djup. Att det börjar kännas att det här är vägen jag vill gå. "
"Mycket rörelse. Rent geografiskt var det länge sedan jag rörde mig såhär mycket. Men också emotionellt. Att kastas in i olika scenario, drömmar, verkligheter. En ordentligt begynnande missnöjsamhet över att friluftsprylarna står & samlar damm. Att jag inte har tagit mig iväg norrut till höstpraktens sanna hjärta som just nu slår sina starkaste slag. Att jag istället tenderar att dra mig söderut. Inte för att söderöver är vackrare på något sätt eller erbjuder mer storslagna landskap. Snarare tvärtom. Som i veckan när vi sprang långpass J & jag. Vi hade båda jobbat hela dagen, lajvat den verklighet vi skulle leva i om Stockholmstillvaron vore gemensamt delad. Lång dag & mörkt ute. Höstkväll i storstaden & vi sprang runt Årstaviken. Längs stora vägar, under broar, passerandes något naturområde. Mitt lokalsinne som gnisslade av irritation över att inte veta allt. Att vara ny igen, rent geografiskt. Både intressant vissa dagar men andra, efter lång arbetsdag, mer ett bryderi än en mersmak. Och stadsmiljön. Är det så jag vill leva? innerst inne: nej. Eegentligen kan jag se mig själv leva på en mindre plats, alltid. Jag behöver inte storstaden för att känna att jag ”är där det händer”. Det är så mycket som hänt mig redan. Varit i aktiviteternas centrum, många år. Å andra sidan lockar alla nya perspektiv mig, politiken, mångfalden av intryck & människor med erfarenheter där allt kan delas, läras. Som om idén om storstaden är ett löfte om ett berikande socialt kapital, av ökad kunskap & inflöde. Men också, en stor risk att förlora naturen som drivkraft & själsligt smörjmedel. Det är svårt att hinna med helt enkelt. Att drivas av allt, samtidigt. Jag behöver veta vad jag vill ska vara i mitt grundpaket, stommen som jag utgår från. Och hur viktig är kärleken för mig? Relationen till Johan? När vi en kväll sitter & äter sen middag efter att ha lekt lite med en enhjuling utomhus drar vi igång en dokumentär. Den är inte längre än en halvtimme men vi pausar hela tiden, har saker vi vill bolla & prata om. Som det ofta är med oss. Nyfiket, en tanke leder direkt till fyra nya. Att kila in mina fötter i hans famn, en hand i den andres. Ingen märkvärdig kväll egentligen men en väldigt stark känsla av gemenskap, av att vara hemma med någon annan. Det betyder något. Vi betyder. Vi ser en dokumentär om en person som sålde allt, sa upp sig & flyttade ut till en liten stuga i skogen & drog igång bildandet av en ekoby. Sånt kan en göra. Säga upp sig från en dag till en annan. Börja om, göra nytt. Förut hade jag inte haft problem att göra så själv. Men, nu har jag inget behov av att lämna allt, börja om & kasta bort det jag har. Jag tycker om mycket av det som finns här omkring mig, livet jag skapat. Men håller jag för hårt fast i det nu så blir idén om mig & Johan bara en slags trailer för hur en framtid hade kunnat se ut, inte något som blir av. Vad betyder allt?"
"Vaknar en lördag. Ensam i min säng. Luleå. Två dagar som är mina nu. I livet här. Igårkväll kom jag hem sent. På måndag reser jag vidare & blir i rörelse igen. Jag känner mig lite tom. Att det är svårt att sortera allt. Dras till viljestarka människor men de är också de som de är svårast att leva med. (jag är en av dem själv)"
"Så fint att få vara hela sig själv med en annan människa. Spännande möte, att vrida och vända på och utforska. De i utkanten älskade. De är vi två."
"Vi cyklade till Stjärnsund, åt god mat lagad med kärlek, älskade under stjärnhimlen, sprang, älskade spontant mitt under löprundan mitt i den mossbeklädda skogen, sov nära om nätterna och fick inte nog av varandra. Så enkelt och självklart, när vi ses är vi som bäst & flera gånger somnade jag till rytmen av hans hjärtslag."
"Det är höstkänsla. Jag har mensvärken från helvetet & är på uruselt humör. Johan hör av sig, är också höstlig i känslan & noterar att det är extra trist att inte spendera tid med sin favoritperson. Sagt & gjort, älskade spontanitet. Han lägger sig på nattåget & efterföljande morgon är han hos mig. Mössar & vantar på & rakt in min famn. Det är bara tre dagar sedan sist men vi har längtat. En slags mitt-i-livet-helg vecklar ut sig. Vi går hem till mig & kramas länge. Åker sen & hämtar Vera på förskolan & sedan får jag chans att omge mig med två av mina favoriter under resten av kvällen & natten, en bra bit in på lördagen. Vi går på bio & alla tre äter vi godis i biomörkret, vi arrangerar skaparverkstad hemma i soffan senare & vid läggdags ligger de på varsin sida om mig medan jag läser sagor. What a tribe. Den natten är jag inget åskmoln, snarare lugn, lycklig skulle jag våga säga när jag somnar till ljudet av hennes andetag där den lilla kroppen snarkar som en hel vuxen & där jag är inlindad i hans skedande famn. Och sen fortsätter helgen så. Så småningom åker Vera hem & jag & Johan är kvar i varandra. Springer långpass, trail. Är nakna, håller den andre närmast. Och det är som om någonting sker i mig, rent känslomässigt. Som om något lossnar. Kanske är det på grund av att jag inte är i mitt esse, att livet saknar charm & fasad. Att allt bara är vad det är & att han mitt i detta ser på mig, rör vid mig som om jag är dyrbar för honom. Jag faller. Fattar att det kommer att bli svårt & tungt om han väljer att lämna oss två nästnästa vecka. Det känns plötsligt sjukt, hela grejen.
För drygt två månader sedan var han rädd att ge oss tid, var beredd att rygga tillbaka med anledning av att det verkat som att vi inte har en enande syn på livet (och framförallt handlar det om barn). Han kände sig alltför livstressad för att satsa på en relation som inte ens från början tycktes vara inne på rätt spår. Jag lyckades få honom att slappna av. Att istället vilja lägga undan långsiktiga tankar & bara vara med mig i nuet, ge oss en chans att åtminstone lära känna varandra så pass väl för att kunna se vad som skulle kunna öppna sig för olika livsalternativ. Vi satte en deadline för utforskandet. 4 oktober. Två månaders utforskande, till ända?
Tror inte att någon av oss hade kunnat ana hur det skulle komma att kännas. Vilken matchning vi kan vara. Och nu är vi här, i närheten av samtal som gör mig rädd. Tänkte där i början att jag åtminstone kunde passa på att njuta av den här tiden. Tänkt att jag knappt velat skriva om oss. Ju färre rader desto mindre att kunna se tillbaka på & vara ledsen över när det är borta. I helgen har allt känts så självklart. Jag väljer dig har jag tänkt när jag kramat om honom. Igen & igen. Det är sådana tider nu. Det sker transformationer omkring mig eller så är det i mig. Men jag upplever att mina vänner väljer kärlek framför mycket, att det legitimerar mig att göra det också. Att människor gör val som är större än tidigare, som åtminstone lägger grund för mer långsiktighet. Kanske också så att vi levt en hel del redan. Fått oss våra törnar, är less på det som inte fungerar, som bara är tillfälliga nedslag. Är trötta på dramatik, har det för bra på egen hand för att satsa på relationer vi inte tror på. När han är nära mig tänker jag att vi två kan få vara störst. Att jag vill testa, planera för ett gemensamt liv (!). Det är klokt (ändå) att inte bryta upp allt direkt, inte lämna Norrbotten just nu men att däremot skapa förutsättningar för det. Testa att på allvar ge Stockholm - och framförallt relationen med Johan en ärlig chans. En pilotsatsning, allt kan ändå alltid förändras. Men just nu är det värt det, jag tycker att vi två som relationer är värda det. Efter bara två månader tillsammans är vi redan så nära. Vill dela så mycket. Och nu skriver jag det här & är sjukt rädd samtidigt. Han sitter på tåget, är på väg söderut igen. Om bara några dagar vänder han, kommer hit igen. Då ska vi vandra i fjällen, omfamna min värld tillsammans. Jag vill att vi båda väljer. Inte bara nu. Inte bara en testperiod egentligen. Känns helt sjukt egentligen. Hela grejen. Att vara så beredd på att bli avvisad. Som om jag nu bara suger i mig det goda för att det sen kanske går åt helvete. Så här vill jag inte göra igen, sätta deadline för ett utforskande. Som att tvingas vara både glad & ledsen samtidigt. Samtidigt, hade vi inte gjort såhär hade J inte överhuvudtaget vågat fortsätta dejta där i början. Och fortfarande pratar han inte om oss som något som finns. Nåväl. Helgen var väldigt mysig, så oväntad på alla plan. Livet. Nästa gång jag skriver har vi tagit oss norrut, Abisko & trollsjön. Jag har tagit mig söderut också. Landat hemma hos Johan. Men sen då?
