mellan raderna.

Summering av livsläge:

• Stor (personlig) utveckling på jämställdhetsfronten (äntligen!) ur ett profesionellt perspektiv. Fick möjligheten att föredra Region Norrbottens aktuella läge med jämställdhetsarbete på träff i Umeå för våra fyra norrlandsting tillsammans med jämställdhetsstrateg i Västerbotten vars chef nu uppmuntrar min chef att tillskriva mig samma titel; jämställdhetsstrateg för att underlätta fortsatt samarbete. Och att stå och tala om jämställdhet, att gå all in och grotta ned mig - vilket flöde. Som att komma hem. 
• Ytterligare steg i uppdraget med jämställdhet är att jag plötsligt blir kontaktad av Regionchef på Region Norrbotten som undrar om jag vill möta Riksdagen tillsammans med en person som arbetar med region tillväxt och presentera Region Norrbottens arbete med jämställdhet utifrån det nationella delmålet jämställd hälsa. Om jag vill?! Ingen tvekan. Utmaningar? Stora. Fortsatt arbetsbelastning = hög!
• Min chef vill att hon och jag tillsammans ska utbilda oss i höst: fokus att Leda och styra i samverkan. Utbildning inbokad. 

Jag har det så fantastiskt bra på jobbet. Sitter alltmer med komplexa system, med strategier i förändringsarbete och ska hålla ihop, leda, styra upp allt större projekt och arbetssätt. Och älskar det. Sinnet är vaket, jag får luft i mitt inre system trots att jag har mycket att göra. Vi slutför intervjuerna inför rekrytering av nya kollegor till SAM & vi har nog vaskat guld. Jag tror på det vi har funnit & därför känns introduktionsplanerna som jag sitter med extra givande att göra. Nu kan de riktas, formas för en framtid, en långsiktighet. Och min chef ser det jag gör, tror på mig. Vågar. Modig i sitt ledarskap, låter mig expandera, prova mig fram till ny erfarenhet. Och vid lönsesamtalet idag bekräftar hon sin uppskattning genom att stenhårt arbeta fram lönepåslag som jag inte trott varit möjligt i vår organisation av trånga lönepotter. Jag får en aha-upplevelse. Det är inte sen som jag kommer att ha mitt drömjobb. Det är nu. Här. Just det här som jag gör. Och jag har möjligheterna med mig. På jobbet men också i att få landa. Att andas med hela mig själv. Har funnit en plats att trivas på, en utgångspunkt, möjligheter att gå på stugvisningar & faktiskt i framtiden äga min egna sjötomt, bastun som får ha min egen design, gässtuga där familj & vänner huserar. Där mina katter rör sig fritt, jagar varandra i vattenbrynet. Den kommer närmare. 

 

Och jag har mycket tid, om jag vill, att disponera där jag vill vara. Som igår, middag med några vänner, ett mäktigt möte med en person som tävlat i landslaget i fallskärmshoppning, med Martin som påminde mig om varför jag älskar honom så mycket. Kylig cykeltur hem, våren kommer. I år också. 

 

Och för en stund sedan, eftermiddagste hemma hos modern. Där systern & tvillingarna var på besök. Och jag släpper alltmer på det dåliga samvetet som annars ofta drar i mig, som påminner mig om att dessa små inte har en särskilt nära anknytning till mig. Egentligen ingen. Loke som började gråta när han såg mig. Elis som lite lugnare tog den halvt främmande mostern med ro. Det är okej. Livet har sina olika tillstånd. Vera & jag har en alldeles egen start, egen gemensam process & aktiv relation idag. Det får vara så, att det är olika. Att jag själv också velat & satsat olika varav det här läget nu.

 

Jag känner mig lite stressad över att Malin vill ha mer än mig än vad jag kan ge. Och jag kan se på henne. Möta hennes gröna ögon, känna kärlek & uppskattning men inte kär. Hennes frustration är begriplig. Hennes sätt att se på mig ger mig en klarare bild för mig själv, att jag inte är där hon är. Och äntligen inser jag att det är i detta jag bryter ett mönster. Jag går inte in emotionellt i flera romantiska relationer samtidigt. Tanken på Olle ger mig andra idéer, andra slags drömmar. Och jag väljer. Oavsett vad han väljer så gör jag. Och jag vill tro. Det en tror på kan lättare möjliggöras. Sedan har jag inte gått & bytt kostym alldeles. Att dels hänge mig till en relation på distans kräver sin övertygelse, sin dedikation. Det kräver också mod att lita på känslor. Som John ofta sa; du behöver vattnas för att inte slockna. Och att han var livrädd för att jag skulle slockna (för honom) när han så ofta var på resande fot. Med en människa som finns med en, men vars fysiska person inte går att greppa när en i ögonblicket önskar så får en omfamna sig själv. Och det positiva är att jag omöjligt riskerar att kompromissa bort egentid, att bygga vidare på det egna inre. Den tiden finns det gott om. Och när vi ses blir det istället all in, tillåtelse att kasta sig helt ut för varandra. Klart det finns rädsla, osäkerhet. Att börja från början, att inte vara klara inför den andre om vad som är, att kasta sig ut utan att veta om en blir mottagen. Men jag tänker när rädslorna kommer på hur det kändes i helgen när han i en öm gest smekte mitt hår ned bakom örat, hur han studerade mina händer, skedade mig om natten & då vet jag att det är värt det. Att det här är vad jag vill ha. Honom. En egen komiker med bred, västerbottnisk dialekt, denna lekfulla, den både lugna & vilda, den här personen vars famn jag ser framemot att dyka ned i. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med känsla av att ge sig själv till en annan kommer oro över att bli övergiven. Direkt, som en iskall hand om hjärtat. Det är min akilleshäl att ta hand om, att utmana nu. Det finns en del annat också att luta sig tillbaka inför & lita på i det här. Geografisk distans, att inte skapa etiketter på oss än. 

Packar en väska för diverse möjliga äventyr med O & det finns ingen tvekan om att vilja det. Att packa väskan innebär också att det snart äntligen finns chans att bara andas. Senaste arbetsveckorna har varit minst sagt intensiva, personligt krävande & utvecklande. Lyckas alltmer koppla samman mina olika arbetsområden & får samman uppdraget psykisk hälsa med jämställdhet och maskulinitet. Har suttit med i arbetet i framtagande av regional jämställdhetsstrategi, i processen med att ta fram en regional folkhälsostrategi och bevakar särskilt det nya nationella jämställdhetsmålet jämställd hälsa. Och som integrerat perspektiv våldsprevention. Har kontakter på gång med Folkhälsomyndigheten och SKL, är inne i att initiera nytt underlag för Norrbottens enkätunderlag för att inkludera transpersoner och övrigas hälsoläge för att lättare kunna få igång mer konkret arbete inom området. Ser också över möjligheter att samarbeta nationellt med just mina uppdrag psykisk hälsa och jämställdhet. 

Och det går åt rätt håll. Att gå till jobbet är en lyx & jag klagar inte för att den sk. fritiden blir lidande. Jag hinner springa. Och jag springer mer än på länge. Ju mer stress på jobbet, desto mer behov och driv att ta hand om insidan också. Min egen personliga plan med 45-dagars utmaning där jag försöker springa mer eller mindre varje dag går helt okej. Det är förebyggande, jag känner mig glad, rätt lugn trots att jag sällan hinner bli klar på jobbet. Löpningen ger mig direkt perspektiv, ro på insidan. 

 

De sociala livet då? 

 

I ärlighetens namn så är det nog inte bara en fas, något som är just nu med att jag hellre prioriterar att springa, att vara ensam, att sitta länge i en bastu på egen hand efter ett skönt träningspass. Eller att städa i rävlyan medan jag lyssnar på skräckhistorier i lurarna, eller läser någon statlig utredning om jämställdhetsarbete eller något annat. Jag är oerhört sällan uttråkad. Och har sällan verkliga behov i vardagen till mer än vad jag redan ger mig själv. De sociala behoven, frustration över att inte "ta hand om" sina relationer är nog egentligen inte min egen frustration. Har börjat förstå det. Nästa steg är mer att också kommunicera det. Utåt. Givetvis uppskattar jag att exempelvis Martin tar sig in i min lya ändå, bjuder in sig hur som helst, dyker upp till eller från andra göranden; vill passera, få stanna & uppdatera, dela någon livshistoria från just nu. Eller så ligger vi bara i en hög, ett ögonblick. Guldkanter. Och Malins alla ord. I tid & otid. Som strössel, bonusströssel. Eller som idag. Att Malla kommer. Och H. De Mina känns nära. Och det är väl därför jag känner mig lugn i att det som är, det finns på riktigt. Det går att vila i. Igår mötte jag Micke. Inte i vila utan i löpning, långpass. Summan av allt; mina valda människor finns intill. Oavsett. Uitfrån mitt perspektiv. Och vardagen spenderar jag nog allra helst på egen hand. 

 

Jag längtar till O. Lite som till julafton. Vill titta på honom. Minnas hur hans hud känns. Lyssna på den där västerbottniska dialekten som får mig att tänka på mammas nya kille-programmet. Vill bädda ned mig med O, lyssna på sagor tillsammans, koppla ur från tanken en stund. Få med honom ut att dela löpning med mig. Han säger med ett leende att han uppfattar mig så trygg att vara med, att vi kan mötas med våra olikheter och ge varandra så många nya infallsvinklar på livet, så många fler nyanser, mängder av färgskalor. Det är fint beskrivet, gör mig glad. För mig är han glädje, något ljust & kärleksfullt. Ändå har jag svårt att minnas hur han beröring känns, läpparna. Hur hans hand känns när den fångar upp min. Det är verkligen dags att vi ses. Vilken fröjd, jävlar vad snabbt jag kommer köra dit imorgon. I rusning, för att få vara alldeles stilla helt intill. 

 

Det är skönt att E är ute ur bilden. Också att jag har världens finaste samtal med John där jag berättar om Olle. Han tar det bra, vi växer flera meter tillsammans som vänner i det samtalet & han finns kvar.

Det händer fruktansvärda saker i världen. Massmord av hbtq-personer i Tjetjenien där överlevande människor i panik flyr till Moskva, USA bombar i Syrien & det sker en attack i Stockholm, misstänkt terroristattack. Det är inte mer våld i världen men det kommer närmare. Det är en obehaglig tid men också en tid för människor att lyfta vikten av solidaritet, medmänsklighet och kärlek. 

 

Jag vill bara välja kärlek. Min familj, mina vänner är mina koraller. 

 

Och det händer något i mig efter att Olle har varit hos mig. Han lämnar spår, ett minne av en enda lång omfamning hemma i grytet & jag påminns om det varje dag. Vi pratas vid varje dag, om stort & smått, högt & lågt. Det är frustrerande att inte vara så nära att delande av vardag möjliggörs mer. Å andra sidan blir det mer verkligt valda tillfällen. Finns ingen chans att direkt tröttna & just nu är vi i ett nyfiket utforskande. Så långt har vi satt ord på det här. Är påsken möjligen vår tid? undrar han. Och jag svarar direkt, att det nog är så. Längtan & nervositet i ett. Om fem dagar är vi tillsammans igen. För flera dygn. Det blir ett annat mycket mer intensivt sätt att umgås & lära känna varandra när det är distans såhär. Ingen tid för charader eller ytor. Allt är all in. Egentligen passar det mig perfekt. Jag bara räds litegrann över att bli all in & kär & sen att det ska gå åt helvete. Som det hitills alltid gjort. Snart möts vi i en filmkyss utlovar han & jag kan bara skratta åt det. Och jag skrattar ofta, mycket i våra samtal. Han är en sällsynt figur, en person jag vill krypa ihop med, in i hela människan & linda den runt mig. 

 

Påsken hägrar. Mallamåne kommer & det utlovas gyllene, gemensam kvalitetstid, Micke kommer från Köpenhamn & vi ska springa långpass & Mattias & c:o ska leka loss på vattenland med mig & Olle. Fram till dess är det sjuuuukt mycket jobb. Jag ska överleva dagarna fram till semestern. 

Bara två dygn efter att jag bestämt mig för att helt & håller ignorera E:s existens kommer Olle. Mitt i vardagen sätter han sig & kör till mig direkt efter jobbet för att få uppleva teater med mig, få träffa Malin & Martin (för en första utlämning för godkännande) & sedan få somna ihop. Att träffas en andra gång är något mer. En gång kan vara blott ett enda utforskande, en tillfällighet. En andra gång är mer. Och vill en höras igen efter det tänker jag att någonting påbörjas. Jag är fruktansvärt trött den här dagen, jobbet har fått all min energi. Jag projektleder, processleder, delegerar & styr upp åt alla håll. Har inte räckt energi till mig själv & mitt i detta dyker han upp i min hall. Vi växlar några ord, går ut & promenerar in mot stan. Jag känner mig blyg, mer naken den här gången. Glad över att han är här, över hans mod. Jag blir ännu mer förlägen när han tar min hand & håller min hand hela vägen. 

 

Det är stort att vara med en ny person i det offentliga, att låta den träffa bekanta & vänner. På teatern sitter han intill mig men jag vågar inte röra vid honom. Han tar steget istället, kysser mig helt öppet. Jag har svårt att sätta ord på det som sker i mig. När vi sågs i Skellefteå var det ett tillfälligt äventyr, sedan fanns det andra distraktioner (E) & en total avsaknad av morgondag i mitt sikte. Men Olle är verklig. Hans hand är mjuk. Efter teatern som är känslomässigt tuff, som tar andan ur mig ska jag sitta på scen & vara en del av en panel & prata könsidentitet, upplevelser av emotionella fängelser & andra nakna berättelselser. Jag ser hur Olle ser på mig där bredvid mina vänner & han är så verklig, så fin. Det är en sorts tacksamhet i mig, en känsla av att vara väldigt rädd om den här människan. Samtalet från scen är starkt. Känner mig stolt över sammanhanget, över att vara en jävla krigare. Över att vi är flera driver kampen framåt, rätten att vara sig själv. 

 

Går sedan hemåt tillsammans med Olle & Malin. Glad över att mina vänner är så öppna, inkluderande. Över att jag får upptäcka hur bra han är med dem. Väl hemma kryper vi upp i kökssoffan, bara vi två. Rostade smörgåsar & värmande te. han som stryker mig över håret & ser hur trött jag är. Vi bäddar ned oss & det är både blygsel & nyfikenhet. Det är ett nytt mer öppet läge på något sätt. Utan att vi för dess skull satt ord på något sådant. Det känns ändå. Han överraskar mig. Vågar ta tag i mig, vågar brottas med mig. Jag vaknar till liv, är alldeles fascinerad över hur våra kroppar kommunicerar. Över lekfullheten. 

Vi somnar alldeles för sent. Han sträcker ut sig där han är, jag får plats att andas. Hans hand i min, mina tår vilandes mot annan varm hud. Hans klocka ringer i gryningen & jag kan knappt öppna ögonen. Han tar sig upp, kysser mig på håret, jag somnar om. Sedan sitter han vid min sida, stryker över mig. Som om han inte vill gå. Och jag vill plötsligt inte alls att han försvinner. 

Harmoni attraherar den som söker en landningsbana. Jag som var uppfylld av Olle blev plötsligt kontaktad av Erik igen. Och jag som drämt igen den emotionella dörren till honom med full kraft. Veliga jävel. Overkligt. Men sant. Fantastiskt sant. Som en dröm som jag återvänder till i tanken, gång på gång. E som alltså hörde av sig helt spontant & väldigt överraskande. Jag som blev alldeles överrumplad, skakad, undrande. Samtidigt i god kontakt med magkänslan. Kände mig lugn, till & med harmonisk. Och lite för nyfiken för att säga nej. Okej, bring it on, lev människa. Kom hit & landa i min kökssoffa, jag bjuder dig på te så ser vi vad som sker sa jag. Och jag tänkte; ärliga intentioner, öppna sinnet. Visa dig själv för mig så visar jag mig för dig. Han dök upp, satt strax enligt utlovat i min soffa. Vacker som vanligt. Närvarande, lugn, lite avvaktande men mjuk. Nyfiket utforskande, blicken i min. Här. Inte igen som något vi återupplevde men i nytt uppslag. Magkänslor som tog tag i den andre, viljor att mötas bortom ord. Plötsligt, under den andres händer igen. Passion. Yrsel. Betydelsen av honom. Som att vara avatarer, hans energi rakt in i mig, jag som en förlängning eller han som min fortsättning. Han som överlämnar sig, jag som tar kontroll, som styr, som guidas av honom & som möter honom, som binder fast hans händer & äger. Det är bara jag som är över honom, han som tvingas till kapitulation, som ger sig. Frigör händer som fulla av längtan rinner över min hud & han får mig att rysa i hela kroppen, att bli alldeles mjuk & berörd. Hans tjocka hår i mina händer, doften jag älskar, som gör mig helt hypnotiserad, gör mig helt girig. Dynamiska nyanser av oss, högt & lågt, mjukt & hårt. Stundtals alldeles stilla, hans som ser mig, dyker in i mina ögon. Som utforskande tycks förgrena sig in i hela mig, en blick som ser öm ut, som gör mig nästan blyg. En blick som utforskar uttrycket i mina ögon när han rör sig i mig, när vi-känslan tar över. Så naken han gör mig. 

 

Kommit hem från en helg vars utsikter kändes helt ovissa i fredags. 

 

Kort summering; i ett utråkat läge svepte jag runt på tinder (jag föll dit alltså) & tänkte skaffa mig en ytlig bekant att vara med när lusten faller på. Ja varför inte? N är så svår att få till det med. Mina behov är större, girigare. En person med något mjukt över utseendet dök upp & det ena ledde till det andra. Jag började med att föra fram en feministisk analys av personens ena foto; ett sätt att lägga nivån. Skulle han anta utmaningen? Gå igång på en intellektuell brottningsmatch? Yes. Han gjorde det. Och där var vi igång, gick upp i en gemensam rond vars utgång jag inte trodde på. Men så ledde det ändå vidare till ett telefonsamtal & så fort han ringde insåg jag att min agenda var bruten. Det här är något annat. Den här människan är på riktigt intressant. Två veckor senare bestämde jag mig för att åka dit. Till hans hemstad Skellefteå. Åter igen, varför inte? Adventure is out there. 

 

När jag är lugn attraherar jag annat lugn. Även till den grad att John vågar se mig. Trots allt, efter allt. Under 8 mars fanns han med på teatern, i publikhavet efteråt medan jag själv satt på scen. Ett scenario jag känner igen från förr. Och ännu mer igenkänning då vi tillsammans vandrade hem i den sena kvällen, sida vid sida. Hem till mig, till varsin kopp värmande te & delande av samtal. Som om tiden där mellan inte spelar så stor roll i det stora hela. Tiden mellan att det var vi, att vi upphörde & allt som skedde efteråt. Det finns ingen annan person som någonsin gett mig den känslan som John ger mig. Hur jag blir både så energifylld & lugn, ivrig & ankrad på samma gång. Att hålla om honom igen var som att sakta, sakta tina upp det innersta. Inte hela vägen in. Det finns ny, välbehövd distans där nu. Men ändå når han mig längre in än någon annan kan göra. Som att han redan bor i mig. Känns välbekant, efterlängtat. När vi sa hejdå mitt i natten, hans blick över hela mitt ansikte, som stannade vid mina läppar. Kyss mig, sa den blicken. Vi gjorde inte det. Istället lutade jag mig in i hela den stora famnen, han som kysste mig i håret. Sa plötsligt ord jag aldrig trodde att jag skulle få höra från honom igen; jag älskar dig. Och jag förstår att han gör det. Troligen inte på samma sätt som jag skulle vilja få älska honom tillbaka igen. Men det är stort, det är omfamnande i sig själv. 

Och det fanns något fantastiskt skönt (!) att återvända hem. Mer yta, mer egentid. Saknade inte husbilen men naturen. Februari kom. Och behov att på något vis landa. Hade längtat efter rutiner, efter att ta hand om kroppen bättre. Att äta rätt, vara ensam & att få träna så mycket jag själv vill, hur & när det passar betyder massor. Avanmälde mig till min egen besvikelse från det tuffa Wintertrail-loppet som jag & Martin hade planerat att genomföra tillsammans. Kände mig ur form efter resan, rent fysiskt. Återvände med en stärkt känsla av att få leva nära mina egna behov & känsla. Efter mer rymd på insidan. 

 

 

Den här sidan har helt bortom allt tvivel inte använts på den här sidan av året. Inte en enda rad har lagts upp fastän en hel del har skrivits. Det finns något skönt i att lägga upp text även om det sker i efterhand trots att dess innehåll är mer eller mindre inaktuellt. Det ger en överblick över tidslinjen, det så kallade livet.

Därför följer rader här nedan, sammanställda som kapitel. I efterhand när allt är noterat blir det enklare att med perspektiv kunna granska mig själv i kanterna. 

 

Så. Lets begin. Rader från förr, rakt ned för minnets arkivering.

 

Nya Zeeland 1 januari kl. 22.54 (NZ tid 12 h före Sverige)

 

Time to go. Det rör på sig igen. Så fort jag kom till flygplatsen efter att jag fått skjuts av min far, på de allra halkigaste av vägar, så inföll sig lugnet på insidan. Känslan av att allt som är gjort, är passerat, allt som inte skett får vara. Inget annat än nuet & framtiden är av aktuell betydelse. Kontrasten som skapas också av att vara i rörelse men samtidigt möta en allt större stillhet på insidan. 

 

Skönt att komma till Arlanda, att börja resan med att vara själv. Satt & läste, Berättelsen om ett äktenskap. Alla möten som ständigt är möjliga, var gång vi stiger på en buss, hämtar upp väskan från ett rullband, köper en kaffe eller varför inte sitter & väntar på en särskild avgång. Ofta, oftast passerar vi bara den andre, var & en av alla dem vi hade kunnat dela ett liv med. Närvaron, öppenheten i ansiktet, nyfikenheten i ögonen som behöver finnas där hos båda två för att ett verkligt möte ska kunna skapas. Boken påminde mig om allt det & jag fick lust att skicka ett vykort till Erik. En påminnelse om min tacksamhet, min medvetenhet om att vårt möte redan har inletts. Ingen av oss kan veta vart det tar vägen men vi kan båda just nu uppleva vidderna av att vi båda finnas. Hur våra kroppar sökt sig till varandra, gång på gång har vi önskat oss mer när vi setts. Våra sinnen har delat sig, sökt tillit, tro på att den andre lyssnar, att genom den andres blick gör vi oss speciella för varandra. Jag skrev ett kort till honom, postade det direkt. En stund senare ringde han mig. Berättade att han gärna tar den intentionen med sig in till det nya året; att följa känslan i stunden, att vara ett med sitt infall. Utan det hade vi aldrig kysst varandra så oväntat häromkvällen & gått från att vara främmande till att se på varandra med ömhet i blicken. Jag reser inte ifrån honom. Jag vill att vi mötas igen när jag återvänder. 

 

Jag fick överraskande veta att min vän Elfrida skulle passera Arlanda en stund senare & vi hann med en kram & delade förtroligheter innan det blev dags att möta upp med Ida, Carin & Lave på Arlanda. Familjen samlad. Så nytt, lyxigt att resa tillsammans. Att veta att allt som sker från & med nu kommer att vara delat. På något sätt gemensamt. Efter lite krångel vid incheckningen kunde vi invänta första flyget som skulle ta oss till Kina, Peking. Resan inleddes & genomlevdes på liknande sätt som så många andra resor har gjorts; sinnet som går in i dvala, vila, tid att tänka, att bara vara, att undra om flygplansmaten är ätlig, förväntan inför slutdestinationen & svullna fötter. Nådde Kina, inte utvilade, allra minst föräldrarna. Ändå samlade vi oss, bestämde oss för att ta vara på att livet är nu & ta chansen att besöka Himmelska Fridens Torg. Vi sökte oss dit genom ett kallt, vindpinade Peking som var kallare än jag hade anat mig såhär års. Fingrarna blev vita, vristerna stela. Vi var tappra, ett vilande barn på Idas mage, staplande trötthögar som orkade vara öppna för intryck, för att ta del av historiska monument, statyer, kommunismens rädda flagg hissade som böljande röda hav runt oss likt den revolution som en gång pågick här, pulserande. 

 

Jag imponeras över oss, att vi gjorde det. Förlängde genom detta också resan, att det inte bara blev till en enda dvala av förflyttning. Återvände sedan till flygplatsen. Inväntade nästa plan, hann med att få en skål; ett Gott Nytt År med några andra  resenärer, också de på väg till Nya Zeeland. Alla dessa möjliga möten. Ögonblick när en skulle kunna göra det oväntade, säga det som överraskar, föreslå det som bryter ny mark. Dessa tillfälligheten skulle kunna guida mig fram i livet, igen & igen. Få det som knappt hunnit bli hemtamt att byta riktning, det jag tror mig vilja ha att bytas ut. Jag observerar det i mig själv, att jag behöver vara öppen för ögonblick även nu, här. Lätt att vila i tanken på livet där hemma som just nu är väldigt bra; som har stora potentialer att bli det jag önskar mig (särskilt om Erik vill stanna, om jobbet utvecklas till att bli mitt eget jämställdhetsområde, om jag får ett nytt hem att ankra i). Jag vill vara här & nu också. Resa närvarande med familjen. Ta del av våra samtal, av våra olikheter & likheter där vi ser & lär. Jag vill vara en närstående till Lave också men inte heller en annan, tredje föräldragestalt. 

 

Nu är vi förresten på Nya Zeeland. Landade här när den egna kroppen signalerade morgon, då vi gått förbi Sveriges tid & skifte till nytt år. Landat in, vaknat i 2017, en morgonkänsla som blir till direkt sen eftermiddag, 12 timmar in i framtiden. Det är här vi är.  Nyfikenheten & längtan ut, vill utforska. Rastlöshet, tvingar mig själv tillbaka. Vi tar in på ett närliggande hotell, röd dag här. Imorgon kan vi hämta ut vår husbil. Ikväll har vi behövt duscha, vila. Jag & Ida lite utomhus; fuktig kvällsvärmes om en sval sommarkväll hemma men med fukt som avslöjar att det här är något helt annat. Ä N T L I G E N är vi alltså här. På andra sidan jorden. Vi har passerat Australien, tagit oss ännu längre. Vi behöver ladda upp, kommer att leva intensivt, i rörelse från & med imorgon. Eller intensivt? Vi vet inte hur det här kommer att upplevas. Allt är befriande nytt. Ingen som vet. 

 

3 Jan Rotorua ca 22.30 

 

Hämtade ut vår bil igår på morgonen; sedan satte jag mig bakom ratten & vi körde norrut. Jag var sugen på att få snorkla på ett av de ställen som i guideboken omskrivs som ett av världens bästa dyk - och snorkelställen tack vare det klara vattnet. Längtade också till sol, stränder & fräknar. Vande mig sakta vid vänstertrafik & vår stora tunga bil som sakta tog oss norrut. Tog oss mot Northland & fann en fri parkering vid Snell beach, på kusten norr om Auckland. Kroppen var rastlös, ganska direkt bytte jag om till löparkläder & drog iväg för att springa barfota längs stranden, känna friheten under steget, vara ensam. En sådan mindre runda gör så mycket för mig. Känslan; att springa över snäckskal, ned i vattendrag, över sanddyner, förbi skränande sjöfåglar. Nådde slutet på viken, andades. Lyssnade på natur, på mig själv. Återvände till husbilen med starka lungor, sköna steg. 

 

Speciellt att lära känna sig själv i livet med husbil. Att stuva undan saker, leva på liten yta, vänja sig vid att det är ordnings trots kaos.Det blir ett transformerande, att se det stora i det lilla; att uppskatta. Jag har funnit min plats på "loftet". Sov tungt, djupt där inatt. Drömde mycket om sex; John fanns med i det mesta. Han är med mig. Har funnits en saknad idag. Oändligt långsamt tonar han ut ur mig. 

 

Idag körde vi vidare efter frukost i det gröna, drog norrut mot Leigh & Goat Island Marine reseve. Jag & Carin lyckades hyra oss våtdräkt & snorkel efter lite äventyr med liftande & tog oss ned i ett överraskande kallt vatten. Det utlovade glasklara vattnet var grumligt av vind & därmed vågor. Hela huvudet frös till men allt vaknade; blicken klarande & började nyfiket & utforskande söka efter undervattensdjur. Ganska snart såg vi en rejält stor Stingrocka; vacker, svart & svävande. Magiskt att bara snorkla runt, att förvandlas & själv bli en undervattensfarkost som tyst glider fram; där helt andra saker än de vardagliga får betydelse. Vi hade det bra i en timme innan vi båda skakade av köld & tog oss upp & snart körde vi vidare söderut. 

 

Jag har börjat gilla bilen, att trycka gasen i botten & känna hur underhållet sinnet konstant blir av att få se nya platser; förundras över naturens dramatiska skiften här. Vissa stunder blir jag helt tagen.. Böljande dalar av kullar; som små hobbithålor. Andra gånger passager av frodigaste regnskogsnatur, av sådan grön dramatisk som är svår att förklara med ord. Som om hela sinnet vilar i en enorm utsikt, i känslan av oändliga vyer som tycks målade av äventyr, av lekfullhet, med stor humor. Jag körde oss fram & slogs ständigt av att jag kände mig som en figur i någon vidunderlig historia, som gäst i en film. Att köra skapar utrymme på insidan. Har låtit tankar om Erik röra vid mig, återskapat minnet av hur hans händer har upplevt mig, lekt med tankar på vad jag vill ha mer av. 

 

Ikväll nådde vi Rotorua, en bit söder om Auckland. En plats som ligger ovanpå en tunn jordskorpa, ett vulkanlandskap där levande värme stiger upp till jordens yta. Imorgon ska vi undersöka vad det innebär, vad det finns att se. Det är rätt fascinerande att resa runt med egen bil, att slippa förhålla sig till kollektivtrafikens tider & förbestämda rutter. Vi är fria såhär. Följer oss själva. Just ikväll har vi parkerat på ett ställe just i ena änden av centrumkärnan. Igår somnade vi just intill havet, ikväll hör vi ljudet av blöt asfalt & förbipasserande bilar. Ska krypa upp till loftet strax. 

 

Lördag morgon 7 januari På en camping någonstans på landsbygden på västkusten via Wanganui från Te Urewera National Park (världens fjärde nationalpark och ett av världsarven)

 

Rotorua VR ett speciellt ställe. En plats att besöka, väl tillrättalagd som hade en genomträngande stank av ruttet ägg pga asvaveldoft från den rykande, bubblande, fräsande marken som på sina ställen öppnar sig. Vilket också ska vara det som attraherar och lockar besökare. Det var inte min grej. Alldeles för tillrättalagt. Vi kikade runt lite men ingen av oss tycktes helt tagna. Ida & Carin lite mer intresserade än jag medan Lave & jag snabbare kilade igenom det vi såg. Rotoruas bästa var den goda ekologiska kaffet & tjejen som serverade det & samtidigt passade på att komma ut & i förbifarten nämna sin tjej. Sådant gillas. För övrigt är det frigörande att vara tremilens som dagar sunt på vägarna med ett barn. Vi fixar allt, finns inga män i vårt liv här. Husbilen drivs av vårt enade matriarkat & det känns aktivistiska i vardagen, att dundra vägarna fram i vår stora bil & kunna göra mest som vi själva vill & ge oss hän av. 

 

När vi körde ut från Rotorua tog vi vägen förbud en skog som var helt magisk. Reedwoodskogen. Svårt att förstå hur träd kan växa sig så höga, stammarna så grova. Skogen var uppblandad med ormbunkar & palmer & där fanns oändliga nyanser av grönt. Vi vandrade fram & hade picknick i en solglänta. Koltrastar & andra fåglar som sjön högt. Känslan av hemma. Ändå så så annorlunda, mer av allt. 

 

Efter Rotorua körde vi vidare mot Taupo som jag hört en hel del om. En mindre stad belägen vid sjön Lake Taupo; äventyrsresa för alla tänkbara äventyrsidéer; fallskärmshoppning & cykling, vindsurfing & någon form av segelflyg, ridning & andra vattensporter. Här hade jag kunnat spendera en hel del tid. Ungefär som resan känns i stort; vi passerar så många mersmaksgivande platser Sims en gärna skulle kunna djupdyka i, stanna upp vid. Nu är vi ändå tre personer som ska vara enade att tillsammans ta oss över två öar tillhörande världens vackraste. Hursomhelst. Första natten campade vi intill sjön  & möttes av både starka vindar & dramatisk solnedgång. När jag kröp upp på mitt loft på kvällen såg jag den stjärnklara himlen utanför & somnade gott där. Jag klev upp tidigt nästa morgon. Hade stort behov av att röra på mig, sprang längs stranden, förbi bostadskvarter som sakta vaknade, hejade på morgonrastande personer & glada hundar. Älskar att vakna så med en plats. Jag längtade också (som vanligt) efter äventyr. Och det är klart. Hade jag rest med en till annan vuxen bara hade det säkert blivit mer av just äventyr & tänjande av gränser. Vi har valt att göra just denna resa såhär. Plocka valda delar. Jag & Ida drog iväg & paddlade kajak. Härligt med solen, det klara vattnet, en varm källa som vi stannade intill & badade i. På eftermiddagen drog vi dit med Carin & Lave. Fick ännu mer varmt vatten, blev rena från insidan. 

Den kvällen somnade vi åter igen på samma ställe som natten innan. Därefter drog vi vidare längs västkusten söderut. Nästa stora ställe, Wellington. 

 

Söndag 8 januari Wellington ca 17.00

 

Jag sitter på café på ett museum här i Wellington. Behöver skriva av mg om Erik. Jag hade svårt att somna igår. Han hade skickat mig ett sms som jag hade svårt att förhålla mig till. Det är speciellt att möta någon såhär innan en långresa. Jag tror stenhårt på att det finns ett syfte i vårt möte. Särskilt i hur vi direkt kommit in under huden på varandra. Hur ja genast släppte in honom, hur jag gjorde mig skyddslös, sårbar. han såg på mig, hur han rörde vid mig. Som om vi redan kände varandra. Att jag direkt ville ha honom närmast. Hur han tog för sig, kom in i mig samtidigt som han inte släppte mina ögon med blicken. Naket. Ärligt. Två veckor senare skulle vi säga hejdå, på återseende i min hall. Hur svårt det kändes. Hur den sista kyssen inte kunde bli en sista. 

 

2.5 vecka sedan vi sågs. Det känns som en evighet. Ändå minns jag honom tydligt. Vad har vi tagit med oss från det möten som skapades? Jag har direkt känt mig exklusiv, bara vilja ha honom & ingen annan. Det är också ett val, att inte känna sig splittrad, inte vattna det som kan tendera att slita isär. Jag har inte känt mig rädd. Snarare känt det som tveklöst rätt att utforska mer av. 

 

Söndag 15 januari Wanaka

 

Imorse steg jag upp i gryningen, så tidigt att solen just började kika fram bakom bergen. Strax väckte jag Ida & en stund senare satt vi tillsammans med morgonkaffet i händerna medan solen speglade i nyfikna andfamiljens ungar som vågade sig fram till oss där på basmattan. Idag skulle det ske; ytterligare tänjande på gränser. Älskar den känslan; när det ilar i magen & jag vet att det kräver mängder av mod & att jag oavsett allt, inte kommer att ångra mig. Det bara måste ske - fallskärmshoppet. Känns som något jag alltid vetat att jag kommer att göra. Och det kan inte bli bättre än att få uppleva något av det allra mäktigaste omgiven av den mest dramatiska natur. 

 

Uppskattade att det är möjligt att få med sig den här familjen även på äventyr som egentligen inte är något för dem. Vi drog iväg. Plötsligt där, på plats. Känslan i kroppen när jag börjar förstå att det är på riktigt. Förberedelserna satte igång. På med helfrälst, en sele. Jag kände mig fortfarande lite nyvaken, intressant nog lite lugn samtidigt som en stor del av mig insåg att jag snart skulle kasta mig ut från ett flygplan. Efter en liten stund kom en kille fram & presenterade sig som den personen som skulle göra hoppet tillsammans med mig,. Strap yourself to a beautiful stranger. Den personen jag skulle lägga mitt liv i händerna på. Fred. 

 

Jag fick en bra känsla direkt. Och det är klart att personerna som jobbar med at guida upp personer bland molnen & få dem att kasta sig ut ur flygplan är bra. Fred drog till min sele & det blev strax dags att förstå vad det hela handlade om. På startbanan stod planet redo & vi var ett gäng som på rätt skakiga ben rörde oss dit, gick ombord i det lilla planet. Märklig känsla at sitta där. Speciellt gjort just för fallskärmshoppare. Alla på led, Fred tätt bakom mig, en annan tandemguide tätt intill min framsida. Vi lyckades sitta & småprata Fred & jag medan planet lyfte. Han hade redan gett mig en del instruktioner & nu var det mest att vi skulle ta oss upp till 12.000 meters höjd. Det kom allt närmre mig. Insikten. Nu jävlar skulle jag göra det här. Plötsligt var vi uppe. Dörren öppnades. Första ekipagen slängde sig ut, ett efter ett. Insåg att det skulle bli vi snart. Det kändes helt galet; att på riktigt slänga sig ut där. Nu är det vi, viskade Fred i mitt öra. Och plötsligt satt vi där vid kanten, mina ben redan på plats nedanför flygplanet, ni returen. Lets go, eller något liknande tyckte jag mig höra & sedan flög vi iväg. Kroppen rör sig 60 meter per sekund på den höjden. Vi flög i 30 sekunder. Störtade mot jorden. Fred tog tag i mina händer, fick mig att föra båda armarna utmed sidorna som om jag flög. Och det gjorde jag ju. Sällan har jag varit så United med en annan levande kropp. Det är något av det mäktigaste av allt. Att överlämna sig själv så. Om än bara för den här stunden. 

 

Under de fritt fallande trettio sekunderna är en bara känsla; skrik & skratt & öververklig känsla. Som att vara extremt levande. What a beauty. När fallskärmen vecklades ut var det inte längre skrämmande utan bara ren fröjd att segla så högt ovan mark bland molnen, att plötsligt känna sig som en solande katt som bara njuter av utsikt & perspektiv. 

 

När vi till slut nådde mark så var jag en enda lycklig enhet med en övertygande känsla av att detta är det bästa jag någonsin gjort. Aldrig förr har jag utmanat mina gränser för vad jag upplever är möjligt så som i detta. Att dingla med benen utanför flygplanskroppen & förstå att en ska släppa allt fast & konkret & störta nedåt i en svindlande hastighet krävde all beslutsamhet koncentrerad. Att bara göra. No return, no doubts. Maximerad livskraft. Jag uppskattade Fred. Med rötter i Kanada, Montreal. Har hoppat & jobbat med fallskärmshoppning i 15 år. Jag blir alltmer nyfiken på Montreal. Har genom åren mött folk just därifrån som jag upplevt samhörighet med. Kanske nästa stora resmål? 

I övrigt, denna platrs Wanaka är som en förlängning av mig själv. Högt, högt, högt. Dramatiskt, känsla. Karga berg, en puls i kroppen som känns. Vacker topptur jag på egen hand gjorde häromdagen också.

 

 

Istället tog vi oss hela vägen ned till Te Anau genom extremt blåsiga vägar, in i Fiordland. 

 

Te Anau 16 januari

 

Vi lyxade till det & tog in på betalcamping igår. Mestadels har vi annars hållet så till gratiscampingar som också är i allra enklaste uppslag med toaletter som största lyx. Jag & Ida drog iväg & sprang lite på kvällen. Skönt att få egentid. Speciellt att bo så nära varandra, tre vuxna & ett barn som ska dela på varje centimeter. Vissa dagar är enklare än andra. Igår, efter hoppet, hade jag extra svårt att förhålla mig småbarnsgnäll & annan vuxen som inte redan känner mig utan & innan. Idas är fantastiskt på så många sätt; hon får mig att skratta & lockar fram mina allt oftare dolda sidor av trams & larvighet. Jag älskar det. Hela familjen funkar för det mesta över all förväntan. Jag förstår att vi alla får jobba med oss själv, att vi utmanas av trångboddhet, av prylar som plötsligt tycks borttappade, av att dela allt intimt i ansiktet på en annan. Att köket är en yta på 1x2 meter & som fungera både som kök, badrum, omklädningsutrymme, vardagsrum. Allt i ett. Vi lär oss, jag lär mig att bli bättre på att dela, på att tydligare uttrycka egna behov, att anpassa mig. 

 

Hursomhelst. Skönt att springa lite. Mina ben kändes som att bäras upp av trästyltor. Dagen innan tog jag mig upp på Roys peak utanför Wanaka, en helt magisk topp dit jag mestadels sprang & njöt av egentid & vidder. Den ansträngning som också satt sig i mina ben. Skönt att spring av det lite & sedan lyxa till det med en varm dusch vilka ha varit ytterst få denna resa. Oftast tvättar vi oss när möjlighet har getts i en plötsligt uppdykande sjö eller annat vattendrag. 

 

Efter den varma duschen satte vi oss i en intilliggande sal för campare, åt kvällsfika & kikade på bilder hon tagit från morgonens fallskärmshopp utifrån markperspektiv. Fina människa där, uppskattar att följa hennes blick på det sättet. 

 

När jag kröp upp på mitt loft för att sova var det med ett stort, nöjt leende. Och med en nyfikenhet. Ibland undrar jag vad jag skulle kunna göra mer av mitt liv utifrån att jag drivs av så mycket utforskarlust, att jag attraheras av andra människor som också gör det. Om jag bara frigjorde mig ännu mer från idéer om hur livet "borde" vara så kan ännu mer möjliggöras. 

 

Vaknade några gånger till ljudet av regn mot taket. Rogivande. Men också plötsligt klarvaken i tanken om att det inte skulle vara läge med vandring nästa dag. Det här området, hela Fiordland är ett magiskt naturlandskap av djupa fjordar & speciell natur. Å andra sidan, min kropp har träningsverk från tidigare. När jag vaknade igen vid morgontid regnade det fortfarande. En slags mellandag. Vi är i ett av världens troligen vackraste länder med mängder av toppar som skulle vara värda att bestiga, sjöar som gjorda att paddla kajak i men under flera veckors resande kommer vardagskunskapen ikapp, behov av att vara lite mer tillbakalutad. 

 

Ibland har jag önskat mig att jag hade en till annan äventyrsälskande person med mig här som hade velat utforska gränser tillsammans med mig. Finns så otroligt mycket att vilja se, göra. En del av mig accepterar läget, påminner mig själv gång på gång om att jag gjort ett aktivt valt att resa med en barnfamilj. Dels är det ett nytt sött för mig att resa i husbil, att ständigt var på väg, att konstant fylla sig med nytta intryck som i hög fart avlöser varandra. Svårt att komma ikapp med sig själv ibland. Tendenser finns till att bli stundtals mätt på intryck. Å andra sidan finns njutningen i att få se så mycket, att kunna stanna där en helst vill. Vi har gjort mer än halva resan nu. Såhär i halvtid är jag så glad över att vara just här. Längtar verkligen inte tillbaka till någon slags vardagsverklighet med heltidsjobb, kontor, rutiner. Vill vara i rörelse, fri. Klart att jag saknar de mina där hemma ibland men jag vet att de finns. De är med mig här. 

 

Tankar om Erik finns kvar men jag håller dem tydligt i schack; vill inte gå in så hårt i att skapa mig bilder om honom, om ett potentiellt "oss". Han har tydligt i ord signalerat till mig att han inte vet på vilket sätt min roll i hans tillvaro kommer att se ut när jag kommer hem. Och egentligen kan jag ju säga detsamma tillbaka. Vi känner knappt varandra, har mer upplevt känslan av den andres hud, av delade tankar. Jag vet förvisso att jag gärna fortsätter dela kroppsliga begär & njutning men inte heller jag har några löften att ge. Kontakten mellan oss har tunnats ut & jag ser med ro & nyfikenhet på hur det kommer att bli när vi ses igen. 

 

Idag är en mellandag. Känns skönt att bara f vara här, att inte göra något särskilt alls. Jag har prioriterat att vara ensam några timmar, läsa & skriva. Imorgon ska vi dra ut på tur till Milford Sound. Så annorlunda & ofta utmanande att egentiden ofta lyser med sin frånvaro på resan. Och att resa med barn. Känner mig mer övertyga än någonsin om att jag inte vill ha egna barn. Jag är helt enkelt inte det minsta intresserad av att göra ett val som inskränker mitt liv så mycket. 

Alla små detaljer i vardagen som anpassas efter barnets behov. Det är inte min melodi av livskvalitet. Inte hur jag vill leva det helt enkelt. Nyttigt att resa såhär också av den anledningen, att få landa alltmer i egna, andra livsval. 

 

John har varit - och är närvarande med mig på resan. Föga förvånande. Har drömt om honom så mycket. Tydliga drömmar som jag direkt minns när jag vaknar. Kärlek känns i kroppen. Finns lagrad, endast där för honom. Helt meningslöst. Ändå där. Jag har förlikat mig med det. Sakta, sakta glömmer vi väl varandra en dag. Ändå kan jag i ömmare stunder önska mig att en sista gång åtminstone få känna hans nakna hud mot min.

 

20 januari, utanför Christchurch

 

Som tidigare noterat så är det svårt att komma ikapp med sig själv ibland, att stanna upp & få ned det som sker, upplevs när en reser runt med flera andra i en gemensam husbil. 

Mer än halva resan har passerat & jag har mer på fötterna nu för hur av upplever att det är att resa fler. På många sätt är det väldigt fint, bra. Det ständiga samarbetet; hur enkelt det oftast blir; allt från att kunna byta person vid ratten, läsa kartan, söka fram nya gator. Att dela & var en del av det gemensamma; vid morgonkaffet, höra andetag under mig när vi ska somna, Lyhördhet, att veta att vi delar gemensamma intryck, även i framtiden kommer vi att kunna minnas tillbaka & prata modesta som gemensamma minnen. Även om vi alla bär helt olika upplevelser av samma saker är det ändå något vi relaterar till. Som bara vi tre begriper. Det är otroligt egentligen, att vi fixar att leva på den lilla yta som bilen innebär. Detta utan att bli helt vansinniga på varandra. Jag får påminna mig själv rätt ofta om att jag gjort ett aktivt val att resa med barn dock. Barnet tar så mycket mer plats än alla andra trots dess betydligt mycket mindre kroppshydda. Jag skulle inte göra om en resa med såhär små barn igen. Det kräver för mycket anpassning & onödig ansträngning från min sida, helt krasst. Svårt att förhålla mig till skrik & dåligt humör, till växande tänder & allt va det kan vara när jag inte har den grundläggande kärleken, omtänksamheten för den. De stunden när allt är bra, när barnet sträcker sina armar mot mig för en kram eller lek så finns jag där, ger det jag kan & vill men det räcker inte hela vägen in för mig. 

 

Just nu sitter jag i ett delat kök här på ett campingområde. Nyss fick jag sällskap av en hund fastän hundar tydligen är strikt förbjudna här & jag gillar den fyrbenta ännu mer bara därför- Framför mig står en person & fixar med lite morgonbestyren i de allra slitnaste, underligaste  pyjamasbyxor med seriefigurer på. Jag ler för mig själv; tänker att det ändå är något vi människor definitivt har gemensamt; en enad puls som förenas genom våra opretentiösa sovkläder. Nyss var det jag som med håret på ända gled runt i mina leopardmönstrade, inköpta under resan för att nätterna oftast är så kalla & fuktiga. 

 

Från kalla, fuktiga nätter till de vackraste platser. Nya Zeeland är fullt av dramatiska kontraster. Ibland avlöser intrycken varandra så snabbt att jag är rädd att det gr för snabbt, att jag inte ska kunna minnas det sedan. Tänkte på det en hel del när vi var i Fiordland. För mig är den delen av Nya Zeeland också de delar jag så starkt förknippat med de här landet. Jag hade längtat tidigt, att få uppleva de djupa fjordarna, de höga bergen. Jag hade inte riktigt räknat med det tillhörande regnet, fukten som kröp innanför huden, som tyckets krypa in i benmärgen & kyla end hela systemet på insidan. HUrsomhelst. Regnet föll mer eller mindre konstant. Jag var iförd med att balansera upp mig själv efter fallskärmshoppet, att omfamnas av naturens storhet. Så många nätter som vi somnat till ljudet av regn som ihärdigt trummar mot taket, till vinden som vaggar bilen som till sömns. Vi drog på oss våra regnkläder & tog bussen ned till Milford Sound. Reste mot den subtropiska regnskogen som här har fler regndagar än Amazonas regnskogar. Bussen stannade till ibland & vi gavs möjlighet att gå omkring där. Jag började genast drömma om att göra någon av de vandringar som området är så känt för. At gå där, låta dagar avlösa varandra i en slags sorgfri tidlöshet. Istället fick jag nöja mig med att ta in så mycket av naturen som möjligt i stunden; fukten där i skogen, de pulserande vattenfallen. Drog av mig luvan på regnjackan, ville känna fukten mot huden. Mötte den nyfikna enda alplevande papegojan, Kea. Härligt hur den tycks drivas av en sådan nyfikenhet, lekfullhet att ingenting annat spelar någon roll. Oavsett vilka risker den utsätter sig för. Det bor nog en Kea i mig också. 

 

Milford Sound, själva sundet mellan fjordarna var helt otroligt. Svårt att beskriva med ord. Rakt upp ur det mörka, djupa vattnet steg höga berg, ofta genomströmmade av vattenfall Ett gäng delfiner slog följe ed båten en stund, kastade sig nyfikna upp ur vattnet med sina hala kroppar glänsande i ljuset. Jag stod längst fram i båten hela tiden, försökte ta in allt. Studerade med ett leende hur sälarna hade sökt sig till några vikar, hur de vred sina fetta kroppar mot solen & hur de trots sina kroppsmassage tycks så smidiga, nästan viktlösa. Båtens kaptens styrde in båtens för in mot några vattenfall, lät vattenmassor skölja över oss spm envist stod kvar bara för att få känna det kalla vattnet rinna över ansiktet. Kraften från det vrålande fallet, hur en måste blunda & bara ta emot. 

 

Milford gav mig så mycket intryck, rakt in i hjärtat. 

 

 

I övrigt gjorde Fiordland oss alla väldigt frusna. Vi började längta intensivt efter värme. Plötsligt kändes dagar i shorts som blott en fantasi. Vi beslutade oss för att resa vidare, påbörja resan norrut. Nästa anhalt; halvön Otago de Peninsula. Ville se The Royal Albatross, en av världens tre största fåglar. Tre meter mellan vingarna, kan leva upp till 6o år. Vi körde dit. Åter igen, den stora fördelen med att ha sitt portabla hem. Bara köra dit nyfikenheten drar en. Sjökva resan ut till halvön var mer än halva nöjet, åtminstone för mig. Snirkliga vägar längs med kusten.Stilla havets gröna färg, de enorma vidderna; som om havet sträcker ut sina armar mot mig, viskar om hemligheter. Jag vill å ena sidan ned dit, möta djupet, livet där under. Å andra sidan ger det mig också ilningar i magen, svindlande känsligt. Här, längs just denna kust kan en tydligen se både valar (som äntligen vågat sig tillbaka hit efter att människor tidigare jagat den brutalt) & späckhuggare utöver delfiner, albatrosser, sjölejon & andra havslevande. På albatrosscentret guiadeades vi runt av en äldre kvinna som lärde oviss massor om den här fågeln. Jag kan plötsligt förstå varför folk väljer att ge sitt liv åt att följa & skydda den. Bara det smarta systemet djuret har att ta hand om & göra sig armé döverflödigt salt i kroppen, hur den kan leva år efter år ute på havet utan att alls nudda land. Vi studerade fågeln genom kikare för att inte störa. Ett sådant vackert, annorlunda huvud. Regnet fortsatte dock att falla även här men det gav naturens färger extra skärpa & styrka. Jag störs inte farligt av regnet. Däremot önskar jag att jag satsat på bättre kläder. 

 

Den här platsen berörde mig. Jag hade kunnat stanna längre, utforska arkitekturen som bär upp skotska linjer, snirkla längs kustlinjen upp mot de små, pittoreska husen. 

 

Vi drog vidare ändå. Passerade Dunedin medan regnet öste ned, sov på en jättevacker plats precis intill havet. Nästföljande gryning steg Ida & jag upp & strövade längs vattenbrynet medan dagen sakta kom igång. 

Sedan drog vi vidare igen, passerade Oamaru, en stad i vitt som vi gled omkring i ett tag. Lekta runt i en av de mest fantasifulla lekplatser jag sett, sträckte ut både ben & sinnen. 

 

En dag när vi reste mycket la otaliga mil under bilen för att komma högre norrut, nå värme. Kom fram sent till en rastplats där vi åter igen sov nära havet. 

Intressant hur dagar glider in i varandra när en är på resande fot såhär med intryck som i hög fart avlöser varandra. Här hade vi en mellandag där jag hade behov av att vara ensam, skrev en hel del, vi nådde Christchurch, gick på gallerier men mest tänker jag på hur skönt det var den kvällen att nå ytterligare en sovplats för natten, hur jag stilla smekte en förbipasserande hund över den korta, guldbruna pälsen & hur jag uppskattade att få egentid både på kvällen men också denna morgon när jag steg upp före alla andra. Satt med mitt kaffe, läste, bara existerade. 

 

Imorse var det så värdefullt att trots den kyliga morgonen förmå mig att gå upp, dra luvan över huvudet & välja vaken egentid framför sömn & den värme som än låg kvar i täcket. Imorse var barnet över alla mina gränser & just nu ser jag framemot att leva utan barn igen. 

 

Idag har vi kört vidare, många mil längs vägarna igen för att nå Hanmer Springs, ett tis jag fick av en person i början av resan när vi paddlade kajak Ida & jag. Känns som hundra år sedan, redan. Ska tydligen vara bra möjligheter för löpning.  Just nu sitter jag i bilen, i framsätet medan familjer lagt sig för natten. En del av mig vill dra ut & springa nu, få känna stryka igen. Känner en enorm frustration i hela kroppen. Den här resan har inte alls levt upp till mina förväntningar av rörelse & fysiska utmaningar. Samtidigt är vi i ett av världens mest äventyrliga länder. Känns ironiskt, lite bittert. Det har varit svårt att få till löpning då vi mest rest från plats till plats. Aldrig stannat upp mer ön två dygn & då inte på samma plats ändå. Ingen chans att lära känna en plats, dessa gator & natur. Inte haft möjlighet att kunna ta ut ett spår för att få till distanser; varit svåra områden, okänt, inte passande för just löpning. Eller så har läget varit mindre passande. Ändå har jag försökt. Tagit mig ut, någon morgon här, en kväll där. Men inte alls nog. Känner mig rastlös i kroppen - och därmed rastlös i sinnet. Det är en känsla som kan få mig att faktiskt börja längta hem. Bara för att nå egna utrymmen igen, egna rutiner där löpningen, rörelsen är den mest livsgivande kärnan. Idag när jag körde satt jag & drömde mig bort Inser att det känns skönt att veta att vi börjar avrunda resan. Så otroligt mycket vi har hunnit se. Så många mil vi lagt under oss. 

 

Idag är det lördag. Nästa lördag om två veckor är jag hemma sedan några dagar. Då kanske jag längtar tillbaka hit. Kanhända är jag glad över att vara tillbaka, har redan nya svenska mil insprängda i benen. 

 

Det finns en chans att jag & Erik vill ses igen. Det kan likaväl bli så att vi väljer att inte göra det. 

Oavsett vad, jag behöver utrymme. Ren vuxentid. En syster bredvid mig i en bastu. Men också att få somna med Vera intill mig igen.

 

Söndag 22 januari Nelson

 

Sitter i bilen, framme i den sk "skrivstudion", dvs framsätet. Känner mig lugn, rätt skön i kroppen. Just masserat Carin lite, haft en Lave som velat söka närhet under tiden. 

Vi nådde Nelson ikväll efter många timmars körning idag genom ett allt igenom grått & regnigt landskap. 

 

Vi hade nog alla haft högre förväntningar på Hamner Springs än vad som faktiskt gavs men stället är vi stor inatt, just intill ett naturområde gav mig möjlighet att få en löptur imorse. Det var mer än välbehövt & fr en stund blev jag lite lugnare i både kropp & sinne. Mer tillfreds med livet i stort. Samtidigt mer klar, mer sårbar, öppen. Märkt hur hela mitt inre har varit uppfyllt av en naken känsla för omvärlden; när allt känns lite mer än vanligt, då varje tanke får oanade proportioner. Erik har närvarat en hel del idag. Vad var det egentligen som gjorde det möjligt för oss att mötas så nära de där sista veckorna innan avresan? Som fick mig att släppa in honom så? Jag kände mig så enormt, allt igenom glad. Minns den sista morgonen, hur vansinnigt glad jag var över att få vakna intill. Sedan den här månaden på resande fot. Olika världar helt plötsligt. Tystnad. Han som säkert provar sina tankar om mig där han är. Jag med min rädsla för att han går in i gamla vanor av att dra sig undan, att han redan har bestämt sig för att inte fortsätta utforska mig, oss. Jag som på förhand bestämmer mig lite för att det är så. För att skona mig själv, För att inte få så förbannat ont när han ser mig i ögonen & säger allt det jag är rädd för att han ska uttrycka. R ä d s l o r. De flesta kan jag utmana. Men rädslan för att bli blottad, övergiven, lämnad är fortfarande som öppna sår efter John. Det här är en resa att göra. Minst sagt.

 Jag har haft en skön egen kväll. Familjen gick in mot staden & jag valde att ge mig det utrymme jag så ofta behöver men inte lika ofta ger mig själv. Flankerade mot en hamn, längs kajen. Betraktade sjöfåglarna, spegelblanka vattenytor. Små fåglar som drack nektar ur blommande träd. Tog fram min bok, läste medan solen sakta sänkte sig. Äntligen värme igen. Äntligen en kväll utan regn. Imorgon planerar vi att spendera halva dagen vid stranden. Sedan köra vidare mot Marlborough Sound som verkar väldigt vackert, bra läge för kajak. 

Men, innan dess är det dags att göra natt här. Och sedan ska jag upp tidigt imorgonbitti, ge mig själv en rejäl löprunda igen. 

 

Marlborough Sound 24 januari

 

Efter Nelson körde vi vidare med riktning mot Picton, den stad där färjan går mellan de två öar som utgör Nya Zeeland. Tanken var - och är att stanna till i någon vik här i den stora ö-värld & stora naturområde som Marlborough Sound utgör. Snirkliga bergsvägar ledde oss fram till den vik som är den ena av två i hela området som tillåter freedomcamp med husbil. Solen följde oss (äntligen) hela vägen & när vi väl kom fram stod solen fortfarande högt på himlen & den ro jag längtat efter fick chans att infinna sig. Att bara få hänga vid en strand, dricka en öl, läsa en boka & komma ikapp sig själv. Märktes hur vi alla behövde det. Att leva i en husbil i dåligt väder är en liten yta att husera på. Äntligen kunde vi släppa oss själva friare, låta tålamodet kika fram igen. Jag & Ida satt länge ute den kvällen med varsin bok & kunde då & då lyfta blickarna ut mot den lilla bukten eller bra ta in all fågelsång som intensivt omringade oss som en enda orkester. Jag somnade skönt den kvällen sedan, svagt ljud av hav & fågelsång.

 

Vaknade till klockan idag. Vi hade bestämt att vi skulle ta oss upp & leta upp något ställe för mig & Carin att hyra kajak & få komma ut i sundet. Ida skulle ta sig ut med Lave på vandring. Vi körde de slingriga vägarna fram igen, fann ett ställe för att hyra våra kajaker & hade strax gjort upp om att ge oss ut några timmar senare. Fram till dess sökte vi upp ett ställe som tillät oss att dricka kaffet & surfa loss. Intressant om jag då vetat att jag bara ett tag senare skulle ha förlorat min entusiasm för att resa hem igen. 

 

Jag hade fått mail av Erik. I efterhand är jag på något sätt tacksam över min rädsla att överges då den hade fått mig att gång på gång för mitt inre bygga upp olika scenarion om mötet med Erik när jag kommer hem igen. Påhittade konversationer om hur han på det ena eller andra sättet skulle lämna det vi påbörjat. Jag hade knappt velat ge mig själv en chans att våga längta. Ändå gjorde jag ju det i hemlighet, inte uttryckt. Inte för honom. Ju närmare hemresan har kommit desto svårare har det varit att inte också låta glädjen över honom komma tillbaka. Känslan över att han är något speciellt. Att det här blir annorlunda. Att vi två kan vara det nya. Att jag faktiskt skulle vilja det. Enda sedan vi möttes har jag känt mig rädd om honom. Velat ge honom mitt fokus utan att vara ombedd att göra det. Har bara känt det i mig själv att ett splittrat jag; utifrån tidigare erfarenheter, brukar gå åt helvete. Det blir redan på förhand ett sjunkande skepp, sprickor i grunden. Den här gången ville jag lyfta, flyga högt & ta honom med mig. 

I mailet förklarar han, att han i linje med vår överenskommelse av största möjliga ärlighet för varandra; vill berätta vart han är i relation till mig för at inte skapa orättvisa förväntningar eller lägga grund för en ojämlik relation som eventuellt skulle kunna bli destruktiv för någon av oss. Kort & gott & sammanfattningsvis; han saknar de varma känslorna för mig, känner sig inte förälskad. Däremot har han aldrig tidigare upplevt samma intimitet & trygghet rent sexuellt med någon annan tidigare,  möjligheten att vara sig själv fullt ut. Han erkänner hur han längtat efter mer av det, av mig på det sättet. Men han vill inte såra. Därför hellre vara ärlig med hur läget är. 

När jag läser hans rader öppnar jag upp mina motstånd & rädslor, som att dammen brister & visar mig själv vad som legat där, lite dolt under utan. Där hade redan en dröm vuxit sig öm & verklig, en längtan, en förhoppning. Och såret sedan tidigare; att vara avvisad, bortvald hade såklart inte läkt (gör det någonsin?) utan triggade direkt dess envist efterföljande känslor av mindervärde; av att inte räcka till, inte vara bra nog. Jag kände mig med ens alldeles tom & urgammal.  Alldeles sorgsen & trött. Tårarna rann längs kinderna & mina fruar gav mig några kramar, sina ord & lät mig sedan vara. Jags lät innebörden sjunka in. Också hans rader om att "hellre låta oss vara vänner". Åt fanders med det där. Det finns inte något "före" attraktionen & längtan efter närhet, att få vakna upp bredvid honom. Däremot finns det gamla destruktiva mönster i mig själv av att "nöja" mig med lite kontakt av vilken form som än erbjuds än att klippa band, detta fastän det hos mig har skapats & upprätthållits väntan, en förgäves väntan på ett mer som inte kommer. En konstant besvikelse. För att kunna lägga grund för ett bättre år än det helvete som 2016 var så kan jag inte fortsätta som tidigare. Inte vara i relationer som påminner mig om sår & källor till besvikelse. Jag trodde faktiskt att Erik skulle vara med mig under 2017 men jag hade helt fel.  Jag vill inte bära med mig något osagt här. Nu gör vi rent. Nu fr vi ta hand om oss själva. Jag skriver ett mail tillbaka som avslutas såhär: "Det här väcker tidigare sår i mig. Och jag behöver verkligen vara rädd om mig själv nu. Därför väljer jag att släppa all förväntan & önskan kring dig. Känner mig ledsen & med insikt om att allt är vad det är. Jag uppskattar hur du påmint mig om att jag är redo att vara i dedikation, att gå all in. Jag vet faktiskt inte om vi alls ses igen. Låt oss lämna det så. Allt kan förändras, gå över. Men jag behöver ge mig själv tid. Jag är glad över att vi möttes. Nu låter vi det vara. Ta hand om dig."

Han återkopplar. Säger sig förstå. Och sedan lämnar vi det så. 

 

Min kropp är med ens tung, blytung. Armarna stela, bröstet känns trångt. Som om jag gått omkring med en i hemlighet stor glädje, en slags väntan på Den Stora Dagen utan att inse hur mycket jag sett framåt den. Och får plötsligt ett slag i magen som tar andan ur mig, som meddelar att den dagen inte kommer. Jag som är nog dålig på att våga knyta an, på att våga var sårbar & på att inte få avsluta successivt. Den sista kyssen, sista natten då jag fick somna med huvudet i Johns ankrande famn kom aldrig. Ena stunden fanns han där, plötsligt var han sedan borta. 

Erik låg nyss ena kvällen med sitt huvud i min famn, mina händer i hans hår. Allt var tyst, endast ljus från stearin brann. Vi pratade & skrattade, möttes. Den natten sov vi inte mycket. Älskade den andres linjer, den andres kropp intill istället, förde den slags kommunikation som bara beröring kan uttala. Han delade morgonkaffet med mig nästa dag, var på väg att gå & kom tillbaka. Ville röra vid mig igen, krama om mig, ge mig en kyss igen  innan han gick (kanske för att kunna bygga sin egen dröm på). Det är nyss. Som att vara i ett upplyst rum, ljuset på. Plötsligt släcks det ned utan förvarning. En sitter kvar, jag sitter kvar & känner mig lite dum, bestulen. Grämer mig själv att jag var så naiv, att jag började tro igen. Så fånigt. Det modiga i mig känns inte längre lika attraktivt. Så, gå då! Jag klandrar honom inte, snarare värderar vår kommunikation högt.  Ärligt vinner. Det gör ju dock inte mindre ont för det. Rätt, det känns rätt att bryta mitt eget lovande mönster att stanna kvar, liksom hänga där i luften & bra vänta. Hur & när blev det min sak att agera så? Varför har jag gjort mig själv vilsen på det sättet? För att jag intalade mig att det var modigt & envist, en verklig karaktär av viljestyrka & uppriktighet? Efterdyningarna känns inte stärkande. Inte alls. Snarare det motsatta. 

 

Det var med en tung kropp, ett molande svart sinne som vi paddlade ut i det melankoliskt, vackra sundet. Det var skönt, distraherande att låta paddeln ta sig fram genom det klara vattnet, att få se flera eagleray & stingrockorna, en fet sjöstjärna, fascinerande sjöborrar. Kroppen arbetade, solen gjorde huden mjuk. Saltet från havet lade sig som vita strimmor över huden. Det var tröstande, det rytmiska i varje paddeltag. I att svagt lyssna när Carin & vår kajakguide pratade. Jag ställde mig utanför konversation, ville vara ensam med havet. Kände mig ensam, frånvänd. Det är vad det är. Kajakturen var en på förhand uttagen present till mig själv på födelsedagen. För att undfly det eventuellt kommande regnet imorgon när jag egentligen fyller år. 

 

Just nu sitter jag utanför bilen, vid havet, precis invid en av alla vikar här i Marlborough. Solen har går ned, mörkret sänker sig. Nattfåglarna är igång. Jag skriver, har havet några meter bortom mina fötter. Livet; det rör sig överallt här, även i stillheten som sänker sig. Trots mörket, kanske just tack vare mörkret lever livet på sitt eget sätt. Imorgon vaknar jag upp, konstaterar att jag går in i det 34:e året av mig själv. Kärleken har inte gett mig någon hand in i det här året & jag har valt att få spendera morgondagen på tur; att få springa ensam i naturen någonstans här. Det räcker så.

Behöver avrunda. Ser inte längre tangenterna. Mörkret tar över. 

 

31 januari Mitt i en förvirrande tidsförskjutning, Time för timme kliver vi bak i tiden igen

 

Flera dagar senare sitter jag plötsligt på ett flygplan, närmar oss Peking. 13 timmars flygresa & en hel del tid har spenderats med att röra sig i nedsläckta, smala flygplansgångar för att få liv i uppsvällda fötter & med att bara låta tiden gå. Lyckades slockna här för ett tag sedan & drömde om J. Minns så väl när den är resan köptes i somras; hur jag med tårar överallt bestämde mig för att haka på mina vänner till andra sidan jorden för att lämna allt med J bakom mig. Det har i ärlighetens namn gått sådär. Och så är det ju, en resa är framförallt perspektiv & utrymme för sinnet att expandera, att låta sig själv flyga högt, frikoppla men lika mycket & kanske mest vara närmast den egna rösten, den okonstlade. Där är det bara att sätta sig ned & lyssna in; det är vad det är. Oavsett om vi går vidare från varandra så berör vi. J skrev till mig häromdagen; uttryckte at han känt sig frustrerad över något som kopplade den känslan till mig medan han ett tag senare drömde att vi sov tillsammans & att han så skönt väcktes av mina händer över sin rygg, utan lust att vilja vakna upp & bli varse att det bara var en dröm. Jag skrev tillbaka. Har t änka mycket på hur olika vi ser på livet & varandra beroende på om vi ser det kortsiktigt, som om allt bara är nu & då allt som sker betyder allt, påverkar allt. Eller om vi ser på livet & varandra långsiktigt, i det stora hela spelar då andra saker en större roll. Om jag ser på J med långsiktighet är det lättare att göra det med mer tillåtande, förlåtande & livsbejakande ögon. Då tonar misstag, val, snedsteg mindre roll för dess styrkor blir mindre koncentrerande, om än fortfarande svek. Med utrymme från andra sidan jorden har det varit betydligt enklare att expandera även i min relation till honom; då skulle jag utan problem kunna erbjuda honom hur mycket nära ryggklappning som helst i utbyte mot hans händer på min kropp. 

Jag skulle komma vidare alltså, reste till andra sidan jorden & kommer hem med samma naiva uttryck, eller? Jag vill ändå tro att en hel del har skett, att varje steg har stärkt. Kanske är allt det här, längtan efter J fortfarande inget annat än sista andetaget. 

 

På flygplatsen i Auckland blev  jag starkt påmind om förgänglighet & möjlighet. Satt & drack kaffe. Min blick landade plötsligt på en person vars linjer intresserade mig direkt. En ensam kille sittandes med sin dator vid ett bord. Inget märkvärdigt vid första anblicken men det var något med hans fokus, hur han var så mycket mer, en intensitet i hur han rörde sina händer, tatueringar som smög fram ur skjortärmarna. Så lyfte han blicken & såg rakt på mig. Han blinkade inte ens, vände inte bort blicken. Vi bara satt & såg på varandra & jag blev generad, vände bort huvudet. Han hade ljust gröna ögon, uppseendeväckande ljusa. Jag blev lite till mig. Kom mig inte för att göra något mer. När vi skulle gå för att leta upp vår gate tittade han upp igen, såg på mig. Vi log båda två & det var som om hela livet tog språng rakt ned i kroppen på mig. Blev ytterst medveten om vägskäl, om hur vi kan låta tillfälligheter diktera en total livsförändring. Vid en revidering av det mötet hade jag gjort vad som helst annorlunda för att kunna få vet hans namn, kommit i kontakt. Bara för att undersöka verkligheten i det ögonblicket. Så intressant den tanken är, att en människa du ännu inte vet namnet på skulle kunna vara den person du tillbringar resten av ditt liv med. På samma sätt som att någon av dem du ser som din närmsta allierade idag kan komma att bli inte mer än en skugga, någon du relaterar till som någon du bara en gång kände. 

 

Ungefär som med Erik. Han dök upp, vi spenderade en del tid ihop. Hans rädsla att inge förväntningar svåra att leva upp till forcerade fram behov av att rama in & försöka greppa något som egentligen inte alls var redo för beskrivning. Och det drog igång mina rädslor & så flödande snabbt tycktes det gemensamma ögonblicket över. Och kanske är det? Eller så får livet på ett mer organiskt sätt ha sitt eget flöde här.

 

Att resa till Nya Zeeland har helt klart underlättat för att frigöra mig en del från att självklart förknippa med mig med någon eller ens med något. Att resa med fler har också gjort det tydligare för mig själv att bli än mer varse om egna behov & identitetsmarkörer. Självständighet, hur jag inte är i närheten av av vilja gå in i en relation på det sätt som mina vänner skapat tillsammans; inte med samma utsträckning av kompromisser & gemensamt görande. Gemenskapen är vacker i sig själv men det är inte mitt sätt. Och hur jag ännu mer nu ser hur jag behöver naturen för att helt & hållet kunna andas. hur jag behöver få uppleva den ensam också. Hur jag älskar & behöver tänja på gränser, leva utanför bekvämlighetszoner för att må bra, för att ankras. 

 

Mina vänner gav mig en sådan fin födelsedag. Vi vaknade upp där i Marlborough Sound medan regnet sköljde över bilen, piskade hårt mot rutorna & havet. Jag väcktes där i vårt lilla hem med kaffe på sängen, med presenter & sång. Fick nära famnar av Lave, vi låg tillsammans & lyssnade på regnet & musik. En blöt ytterlighet. Min önskan att ge mig själv senare var ett rejält löparpass, att vara ensam i naturen. Att springa en del av Queen Charlotte Track. Och med min önskan. Sprack plötsligt himlen upp. Familjen vandrade & jag sprang min väg, upp på en bergstopp för att nå vyer, för att ensam få vara blöt i håret, känna vind mot ansiktet. Efteråt körde vi vidare, fann en ekoby Appropå ingenting- Plötslgt låg den där mitt i detta område av skärgårdsöar & djupa vikar, av regnskog & höga berg. Mistletoe Bay Ecovillage med två, lugnt betande alpackor på tomten, en vik med lugnt vatten, fullt av stora blå musslor på botten & som somrigt klättrade upp på bryggan där vi snart slog oss ned, å denna plats där vi bestämde oss för att stanna kvar över natten. Som på beställning stod solen nu högt på himlen, strålade ned från klarblå sky. Solvarm hud & lust att bada. Ytterligheter. Mot kvällen drog Ida & jag ut & paddlade kajak. Gled stilla över klart hav, över en stor Stingrocka. Magiskt, mjukt & stilla.

 

Dagen innan drog Carin & jag ut & paddlade kajak i en annan del av Marlborough Sound tillsammans med en kanadensisk kille. Även då lyckades vi få syn på några rockor & annat undervattensliv. Älskar paddlingen, det lugn det kan ge mig. Allra helst vill jag ha det tyst & lugn, lämna samtalen utanför. Närvara i varje paddeltag. 

Nestletoe gav nog oss alla det vi behövde i form av sol & värme, en känsla av bara fötter, av natur & frihet. Och finaste avslutet på Nya Zeeland. 

 

Pekings flygplats 05.40 Kinesisk tid

 

Intressant hur en kan ryckas upp ur tiden, detta påfund av så kallad begriplighet. Från ett lands till ett annat. Sitter med en kaffe bredvid mig, fruarna underhåller Lave i ett lekland fullt med pandafigurer. Slog precis på telefonen & det första som sker är att rader från John når mig. "Hej fina kontrast! Hoppas du påbörjat hemresan lugnt & mjukt. Ditt vykort nådde mig nu. Just strax innan du också når den här platsen. "...& alltigenom känsla trots allt" är så snyggt sammanfattat och verkligen fingret precis på. Kom hem tryggt nu. Kram J!"

Jag kan inte låta bli att sköljas av det ljusa & låta, av ren & oförstörd längtan efter honom. Jag skickade ett vykort till honom i början av resan; "Du är berg & jag är skog & allt är kontraster, kaos, ro & oväder, skönhet & alltigenom Känsla. Oavsett allt. Kram från andra sidan jorden." 

På ett sätt är det mindre brus i mig nu än de åren vi var tillsammans. Färre distraktioner i form av otydliga relationer & nu finns en betydligt större inre tydlighet. Oavsett allt så möttes vi hudlöst, delade, fick ofta varandra att skratta mycket. Som jag skulle vilja uppleva den typen av känsla igen; att låta oss översköljas av varandra. 

 

Så är vi med andra ord här nu, i slutet av resan. Det var med blandade känslor jag satt bakom ratten igår & körde genom dessa evigt snirkliga vägarna upp & nedför bergen. Vägarna & all den tid det tar att ta sig fram kommer jag inte sakna men utsikterna, de sagolika vidderna går det aldrig att få någon annanstans. Det finns nog inget vackrare än det här landet. En speciell upplevelse; att färdas fram som vi gjort, mest vara tillsammmans med varandra. Ett ytterst fåtal nya möten, ingen direkt djupare förståelse för landet egentligen. Skönt att vara på en plats & smälta in, att kunna passera som Kiwi själv. Så mycket som känns som hemma men till den skillnad att Nya Zeeland är så mycket mer av allt. 

 

En stor del av mig hade gärna fortsatt. Utforskat. Gärna på andra sätt. Utan husbil. Rakt ut i naturen bara. Lite längtan i kroppen efter att komma hem också. Att somna med en kattkamrat intill. Träffa familjen. Möta det som är. Göra ett bra år nu. 

 

Snart hemma. Från en av de vackraste resor någonsin. 

Tack livet.