Kärlek. När det är enkelt.
Jag citerar mig själv från ett tidigare ögonblick av ett frö & en konstrast i närvaro med varandra. Citerar, därför att vårt möte inte är annorlunda nu & kanske just för att inse att det verkligen inte är förändrat; inte heller stagnerande, långt ifrån; bara starkare & närmare. Känslan är hemtam men utforskande & framåtskridande. Temat är kärlek & rastlöshet (kanske kärlekens rastlöshet) & hur vi nog ibland, trots stunder av misstro över det ständiga drivet; också älskar våra fågelvingar. Men vår poäng tillsammans är att vi inte räds den andre & vi möts inte för att vi uppmuntrar den andre till rörelse (eller flykt); snarare möts vi för att vi för en stund (eller evighet) trivs att vara hemma i doften av tall & nagchampa (och för att vår syn på kärlek kan vara vid & begriplig tillsammans).
Tydligen är det dags att flyta vidare nu över våra stockar & stenar åt skilda håll; hejdå-och-det-dröjer-länge-nu.
"Du har flyttat in i mig din räv" säger han & jag vill faktiskt aldrig att han ska släppa taget om mina örsnibbar & det bryter lös någonting; det kallas tårar & jag älskar att det får komma såhär för fan, jag kommer verkligen att sakna honom, denna frökonstrast. Vi är likt en levande teater tillsammans. Som vi har agerat klätterapor, vilda duvor i lönnträd, varit flersamma men också tvåsamma bara med varandra, agerat heteronormenkritiska i färd med att leka mamma-pappa-barn-i-parken, förvandlat oss själva till vatten för den andre, till eld & vind & kärlek. Och nu ska vi skiljas åt igen. Förra mötet bar du långkjol & jag kostym; detta möte är vi alldeles nakna om än med kläderna på & vi har nog minsann skapat något stort & vackert.
Därför är vi egentligen glada när vi skiljs åt; det är en lycka att du finns & vi ses igen. Vi möts där vi ska vara & till dess är vi båda likt detaljer som pryder tillvaron, minnesbilder som ger oväntade leenden.
Men ändå. Hejdå är en pladaskskavank & det skaver men vad tusan, vi flyger vilda nu (som vanligt)
(vi kanske kan landa någon gång?)
Is there a heart of gold?
Symboliskt & verkligt som livet är just nu; det är något där mellan mig & verkligheten.
När det spårar rätt in i familjen & färgen & rakt in i magen på den dammiga katten.
Även dagen efter finns skeppet kvar.
Det går nog att leva med sin kod även om den är full av skenande kameleonter.
När det lossnat & ankaret gått förlorat.
Jag beordrar dig att sluta stressa säger far men menar att han verkligen ber mig, snälla sluta nu. En far som faktiskt är det han utger sig för att vara. På riktigt nu. Och ändå fungerar det ju inte så, att orden alltid når där de ska, att de förvandlas till en känsla som blir en insikt som genererar handling. Att stanna upp. Var? Mitt i steget? Jag vet inte ens var det är, steget.
Men visst ska jag sluta. Jag gör det nu. Slutar alltså. Jag har redan gjort det fast samtidigt tror jag inte på just det. Att det går. Att sluta.
In i väggen igen. Tänderna först & huvudet tycks ha lossnat på vägen. Eller i väggen?
Kvinnorna i mitt liv är kärleken jag tror på & visst är vi eviga.
Malla & Erika, Gabriella & Kajsa & Ida.
Alla tiders ljuva ekar tillägnar jag er.
Skratt & färg ger livet sommaren om natten & längtan just om den.
Och klart du är med draken för i mig bor du & i dig bor & så vidare går sången.
En dikt är livet en enda lång dikt där inget hänger samman
Att notera flödet utan att försöka ändra på hur det ter sig är en utmaning, ett projekt. Inte ett projekt som något jag från en position utanför studerar utan jag befinner mig där, mitt i det & tänker att det sanna får föra mig framåt. Det sanna. Visst finns det (eller gör det?) verkar i olika stunder, fyller upp på ett visst sätt i en särskild närvaro men kan förändras i nästa.
Så många blödiga, ja rent ut sagt dåliga låtar som likt besatta bestar sliter sönder hjärta & kropp, rimmar hjärta med smärta & sådant jag är löjlig nog att känna igen mig i; märker hur jag kan läsa in mina egna historier där i & det urbota löjliga i det får stå för sig själv. Time to move on vrålar jag som jag vet inte vilken gång i ordningen. Men saken är den att jag starkt börjat tvivla om att det just nu går & kanske är så det brukar fungera; att en tvivlar, finner andra orsaker, anledningar till att stanna kvar i känslan för någon särskild ytterligare en mindre evighet. Försöker reda ut, konkretisera det i längtan skapade, samtal med den blonda om just det men han gör det inte lätt för mig, inte heller gör jag det för honom. För, vi är faktiskt bara sanna för inget kan vi veta något om följderna av det här & därför vill lämna möjligheterna öppna. Vi är varandras ekon. Kanske ska det aldrig vara enkelt heller.
Av hela vår soliga värld önskar jag blott en trädgårdsoffa där en katt solar sig. Där skulle jag sitta med ett brev i barmen, ett enda litet brev. Så ser min dröm ut. Edith Södergrans dröm som jag lånar en stund; mest för att jag är lat & rädd för att ta av mig skalbaggen som så hårt har klamrat sig fast, nästan lurat mig själv till att tro att jag faktiskt är den personifierad.
Men Mattias, älskade Mattias är inte rädd utan gör mig naken med alla kläder på.
Den gamla granen står vaken & tänker på det vita molnet, den i drömmen kysst, Edith Södergran visslar stilla i mig men jag låter den gamla granen lossa på barken & det som finns därunder, nå ut. Ingen dramatik utan ren kommunikation & känsla. På riktigt & du behöver inte längre bita mig i nyckelbenet för att jag ska känna för det är rena dykningen det här, ute på djupt vatten & jag är livrädd men du är inte som de mina gamla smärtkroppar påminner mig om; du är annat & jag vill verkligen ta din hand. Jag inte bara vill utan gör det. Vågar & tror & vänder rävsmärtan ut&in, mig själv upp&ned för att se, för att stå stadigt & möta dig så som du möter & i regnet sedan är vi två men i varandra, olika men samma. En kärlek, två som försöker förstå. Många världar är en enda, stor & vacker. Detta är vi, precis som vi är & inget annat vill jag just nu ha.
Livet är verkligen vackert, är en kärlekssång ibland. En koltrastvisa. Mallmåne kommer med våren & vi fångar med öppna sinnen det som livet kan vara & faktiskt är ibland. Tantalantavisor på blommigt café, feministisk aktivism på festival i det där sammanhanget jag speglar mig själv i. Tillvaron blomstrar av närhet om natten till kvinnan jag älskar varje dag & natt om året & vi målar i färg, skapar odjur av skönheter & allt möjligt annat & visar på att nakna kroppar kan leka sommar i isvakar; att en bula orsakad av is kan vara ett tecken på att en lever, det också. I vårt sammahang av uggleliv är jag kär, glad & rötterna är stilla.
Sedan reser hon, hem igen & jag är tacksam över detta faktum att hon har ett hem att återvända till & någon där som gör att hennes ögon lyser sådär; lite alldeles extra mycket. Att ha ett hem är inget att ta för givet, att ha någon särskild där är inte nödvändigt alls men en sällsamt fantastisk bonus.
Jag fortsätter också jag, att sova bredvid. Arbetar vidare med att vara modig & sann, beslutsam & föder önskningar om att vara en lyckokastanj i dina gröna händer.
Ska du åka redan? Åk inte. Så gör du det. Reser vidare. Klart att du ska det. Jag älskar hur du ser ut i rörelsen. Jag är ju med dig där. För varje mil ifrån är du ett steg närmare & jag som lovade mig själv att inte sakna gör det hela tiden, våldsamt vänder det mig ut&in igen men detta gör mig bara glad för plötsligt vet jag så mycket mer om det här, vad det är.
Jag ska också packa ihop här. Snart. Det är bara dagar kvar. Såklart kommer de, tvivelhögarna. Här är det sol, är vår, är ett liv. Är Kajsa min enda man, Erika min SOS när urinvägsinfektionen återkommer & framförallt är Gabriella mest överallt omkring mig & henne vill jag verkligen inte vara utan. Där är det vad? Miljoner andra saker jag älskar, jag vet. Och jag vill & jag längtar. Men att lämna, är det att stänga en dörr? Är det dags, kommer det att ske nu? Är det verkligen vad jag vill? Spelar det någon roll vad som är rätt? Är något rätt?
Att vara fast i nostalgins grepp eller snarare; att vara fastklämd i framtiden. Saknar platser, människor, stunder som aldrig kommer åter, händer & morgonsamtal med vänskapsfamiljer som förlorats ur sikte. Kanske inte än men de kommer att saknas en annan gång, kanske alldeles för snart. Saknar, saknar & förbannar att nuet börjat fly undan men jag tänker för varje gång det börjar gnissla, vrida sig att mina tänder kanske blir lugnare om jag reser härifrån.
När du var här var inte rötterna så lösa & jag talar om tänder nu. Det är otroligt men skrämmande, kanske det värsta av allt. Att rötterna lösgör sig så när du går eller snarare, när jag själv lossnar.
Det flödar
Något
Vad flödar?
Om något flödar, varför tycker jag att det bör flöda någonting?
Finns det en mening med det?
Jag tror. Vill tro.
Ett sökandet efter någonting att verkligt ta på.
Vad vill jag egentligen ta på?
Något att förstå? Att vidröra? Att bli berörd av?
Är jag inte redan det, fylld av något, det där?
Det som gör mig blind för annat nu?
Är jag egentligen blind eller snarare kanske för cynisk, skarpsynt?
Eller, är jag skjuten i magen av akademin när jag nu undrar om vad det där är?
Hon talar om energier. Jag tror. Ibland. Inte alltid längre.
Jag kan inte förklara dem, finns de då?
Om jag inte tror. Inte greppar, får jag ändå lov att känna då, det där?
Vad har hänt med övertygelsen om att det sanna livet är det som känns
inte det som går att greppa, att stampa på med hårda sulor?
Jag vill bara greppa nu, måla fast det
Nåla fast det. Se att något blöder, att det därför lever
Att vi lever och därför känns
Jag kanske bara borde måla
ut med färg
som blod
låtsas att det lever
för att tro igen.
Kanske kan jag vara din boning en stund?
Vill klättra högt upp i ett träd & slå mig ned på en bred slät gren; inte ensam utan med dig. Avklarade & godkända examinationer bakom, endast sikte framåt. Mot vad? Nya tider. Rätt & slätt. Talar med månlivet om kärleken som fenomen & jag tycker att vi är tuffa som pirater som faller, blöder & sedan dansar vidare på nya skepp med raka ryggar. Jag börjar acceptera att om morgnarna ta emot den blondas rader i luren, ord som skall motläsas, tolkas mellan raderna, ibland bara tas emot med ett leende; inte längre med en önskan om annat; ingen förlängning på just det här som så vackert har berört i en evighet. There is time to go & det kanske på riktigt är så det kommer bli; denna allra första gång. Försöker intala mig att min egen sanning säger mig att det är helt i sin ordning att gå vidare men att ändå fortsätta älska cause I do. Visst är tiden för oss just nu som ett framdukat bord av möjligheter, de bästa förutsättningar egentligen vi någonsin haft för en konkret fortsättning; på plats. Behöver riktningar bestämmas? Riskerar brist på riktningar att kanaliserandet av energier försummas? Risken att ett annat visst projekt faller? Ingenting kan vara värt det, thats for sure (jag glömmer inte honom för dig hur mycket jag än aldrig glömmer bort hur vi var när vi flög ovan molnen)
Förändring & nyheter. Mallmåne; jag går i hand med dina ord om sådant. Denna ständiga strävan. Lämna, bryta upp, söka efter något annat, vadsomhelst som berör under vilka stenar som helst som går att lyfta.
Så plötsligt. En dag, när jag står på gränsen; så totalt överkörd & fartvild i tentastress ringer det på dörren och det är klart att det är du (hallå hela världen, han är här nu!) Leende omkringtramsande & rakt in i livet & öververkligt underligt & bra & förunderligt är vi så igen i den andres blickfång, under händerna & fortsätter fantisera för att sedan försöka landa i det här; att det är du & jag & de där linjerna vi längtat så mycket efter; en längtan som nästan har förpassat den andre som en skuggfigur; en medvetandets röst, inte längre en riktigt verklig en. Men plötsligt så bara; pang & så känner jag hur dina tänder sätter sig fast i mitt ena nyckelben igen & när jag känner så minns jag. Jag tappar alla röda trådar & försöker skriva om epistemologi men tänker bara på dig; ett par meter bort. Jag behöver inte se efter, bara vet att dina blickar har bosatt sig rakt på mig; lite undrande, glada, förvånade & ganska lugna. Du är nylandad & säkerligen ganska förvirrad på vissa plan, säkrare på andra & själv försöker jag att inte veta något alls, bara slänger till dig mina lägenhetsnycklar, placerar din tandborste bredvid min, märker hur du lämnar avtryck av dig bredvid min kudde & jag vaknar & tror kanske att det skulle vara lite svårare än så här. Om natten drömmer jag att du är min gamla katt som jag aldrig slutat sakna & du drömmer att jag är ett tempel vars ingång du förlorat vetskapen kring; vi vaknar nog bara lika förundrade & får inte ihop verkligheten med drömmarna & det gör inte heller någonting. Jag bara ser dig sitta intill mig, leendes över mitt hår som säkert står rakt upp, raggsockorna som är på glid & mina läppar som mumlar teoretiker som en snabbkassörska. Stannar upp; inser hur mycket jag tycker om att ha dig sittande där; intill & låter dig veta det & du besvarar med ett leende, konstaterar att vi minsann skulle kunna ha ett riktigt fint liv vi två för vi två är wow säger du & allt möjligt annat & vi skrattar & tramsar & jag missar nästan min deadline & längtar efter dig när du inte möter mig innanför dörren & undrar om något av det jag just författat är sant, är det? Är du här nu? Vad är det här då?
Dagarna passerar. Med dig. Det är du & jag vid havet, i det gamla caféet där vi har en minimalt liten men underbart givande bokcirkel för två & diskuterar forsknings i allmänhet och queerteori i synnerhet, om vikten av att få lära känna varandra mitt i livet; jag är så glad att du får ta del av mig just här; mitt i stressen där akademin är mina ögons enda seende, här där jag faktiskt spenderar den största delen av mitt liv, finner mina verktyg & mentala brottningsmatcher, min glöd & inspiration, i detta som faktiskt skapar min grund & som utgör kärnan för min framtid. Du ser dessa sidor, möter mig där jag utmanar dig; räds inte utan uppmuntrar, ler & beundrar ibland. Försöker förstå varför min närvaro på andra områden saknas; när jag hellre är intellektuellt nära, hellre än fysiskt. Du inspirerar den glöd jag inte lyckas visa upp för så många andra då de rätta frågorna sällan ställs, där nyfikenhet saknas; något som inte handlar om ovilja, snarare om att där saknas insikt om hur mitt liv faktiskt oftast ser ut; hur det är bortom somrarnas lättja. Du låter mig passera i virvlande hastighet, brygger mitt kaffe medan jag drar på mig kavajen, jag lånar böcker åt dig så att vi kan mötas, för att jag vill se om du vill ge mig det motstånd jag önskar. Du drar ned mig när jag ibland inte alls har lust att stanna upp, rent fysiskt brottar du ned mig, uppmanar mig till att stanna upp, att se & känna & minnas varför du nu har återvänt till mig. Jag vrider mig ibland, bort ifrån dig men inser när vinden upphör att jag behöver just detta; någon som vågar ta tag i denna, ibland vanvettiga hastighet, ber mig istället att ta ett par ackord på gitarren. Med dig.
Du säger att jag har så många skal & jag tror att du har rätt men att jag just nu väljer att ha dem där. Jag tycker om att komma hem & finna dig i färd med att baka bröd i mitt hem som just nu är vårt gemensamma; att bjuda in Samuel & Jonna & ett par till & ha kollektiva kvällar, att bli skrubbad på ryggen & vakna upp mitt i natten för då vi båda mumlande berättar om våra drömmar för den andre. Jag tror att vi båda ger varandra plats att vara i oss själva i det här & jag beundrar ditt sätt att plocka fram så många känslor i mig. Det är irrfärder mot okänd mark men med gemensamma drömmar. Jag säger till dig att allt är förgängligt, att jag kanske vill tro men inte riktigt gör det. Att jag ser dig nu men att vi kan vara blinda imorgon. Visst kan vi planera vår äventyrsresa till Fiji, våra fjällvandringar, en kommande roadtrip, ett liv med gröna fingrar & klängväxter i ett hemtrevligt fönster i Norrland. I ett hemma någonstans, kanske faktiskt med varandra. Jag drömmer så gärna. Med dig. För en dröm är en dröm & kan vara verklig, får större chans att faktiskt bli det om vi dedikerar vårt fokus i den andres riktning. I simhallen häromdagen, du & jag som den andres träningscoach & efteråt den skönaste känsla av samförstånd & livspepp, förenade i framåtanda & klarhet. Som om vi aldrig varit ifrån ibland; som om vi så länge levt i närheten, allt som en enda självklar resa framåt, ögonblick när du ber mig plocka svamp med dig till hösten där vi badar i Norrbottens färger. Det handlar nog i sig inte om svampar eller om hösten, snarare om att lyfta fram att önskan finns där, om ett sedan. Att det är tid för detta nu men också en dröm om framtiden.
Ibland skrattar jag, säger att kärlek bara är en teater & jag märker att du undrar om jag helt & fullt är ironisk. Stunder när jag kliver in i skalbaggen, förblindas av andra tankar & drömmar. När jag vill ringa ett särskilt samtal, få bli rejält avvisad för att verkligt kunna gå vidare i det här, när jag leker med tankar om att ett avvisande uteblir & att det livet då skulle kunna bli någon helt annat. När närvaron i detta suddas ut & detta bruna hårsvall förvandlas till det evigt blonda. Förbannade tankar, förödande underbara hemska vackra minnesbilder. Lägg ned & gå vidare, skrota & acceptera. Det där andra var inte bättre, är inte renare kanske, inte större heller men annorlunda, ett irriterande självklart & tvivellöst sätt att mötas på. Irriterande för att det inte går att ta sig förbi, att glömma. Svårt att inte minnas hur det är att resa längs de där halsgroparna, känna den där doften som kanske är som gjord för mig utan att veta varför det kan vara just så, bara att det inte i de stunderna kan kännas mer rätt att vara nära & vilja få den närheten gestaltad i evighetens tid. Att sakna något som aldrig har fungerat, som kanske heller aldrig kommer att göra det, är ett faktum som skaver när du närmar dig ibland, när jag vill förklara men inte gör för att jag behöver vara kvar inom vissa skal för att begripa. Ser en historia som riskerar att återupprepa sig. Samma lägenhet, samma köksbord & liknande bröddoft, liknande känsla av att vara hemma med dig som jag då var med någon annan, att inte vilja byta ut detta & samma person som i periferin verkar, som får mig att vara beredd att kasta allt över bord. Been there, kastade loss den gången & förändrade allt. Vad lärde jag mig då? Att det enda som fungerar är att vara sann mot sig själv. Nu är jag mer eller mindre sann från dag till dag & jag tror att det får vara just såhär för tiden talar alltid om utveckling & den sker som den sig bör.
Det är annorlunda att dela egna dagar, att bli uppslukad & underbart att se vilken respekt vi båda känner för den andre. Det är inte början utan fortsättningen på vår resa, det är helt klart. Ett kapitel som handlar om att våga se, att lära känna, att vara lättsam & komplicerad & väldigt rak på sak (för det mesta; jag lär mig varje dag & jag lovar att skrapa knäna för att lära mig)
Behöver inte veta vad vi är just nu, bara att något är. Att det underlättar att ha dig nära under tiden som jag försöker klara av det mesta annat, gör allt för att inte elimineras i stress, försöker tro att alla miljoner projekt kommer att avklaras på denna korta tid som återstår innan jag åter skall bryta upp för nästa nya epok. Njuter av Kajsa & Jonna, Samuel & Gabriella. Skrattar högt när jag lägger på efter telefonsamtalet från IM där min chef ger mig underbara nyheter. I samtalet tackar han mig för att jag faktiskt bidragit till helt ny forskning inom arbetet för mikrolån & arbetet med självhjälpsgrupper & att denna forskning nu är utgångspunkten för debatter inom olika svenska organisationers arbete inom detta område. Jag accepterar att kunskapsproduktion är viktig, att denna process trots dess alla risker med maktmissbruk och annat måste få lyftas fram & att jag bidragit till detta där jag i den mån jag kunnat har varit självkritiskt; att det för kvinnornas på landsbygden i Indien kan finnas större möjligheter nu att få stöd i deras egna arbeten för Women's Empowerment. Jag har bara arbetat med att lyfta fram nya idéer, sett möjligheter men det är upp till dem själva hur de vill tolka dem & göra något konkret. Trots stress är jag ibland euforisk & rejält positiv, forskningssugen & full av tilltro för det kommande.
Inser att detta år kommer att erbjuda annat än vad jag kanske drömt om mest; stabilitet. Snarare kommer det att handla om förändring, om nya sociala sammanhang, geografiska platser; andra hem & minst sagt om en nystart.
