mellan raderna.

Som att jag själv faller på plats ännu mer helt plötsligt. De rastlösa benen finner ro, allt mjuknar i mig, blicken skrattar. Min kärlek är hemma igen & vi är åter hemma med varandra. Borta är minsta funderingar på huruvida emotionell uppkoppling är bevarad, all möjlig tvekan på att våga flöda vidare. Så fort vi möttes igår så var vi snabbt intill & strax, innan många ord hunnit formulerats var vi hud mot hud där ord om att ha saknat uttrycktes mot den andres hals, mot en naket bröst, med händer som girigt återtog det en inte haft tillgång till på ett tag. Hängivelse förkroppsligat, emotionella avspeglingar genom andetag, rörelse & till slut, ro. Vi i varandras famnar igen. Så kär. Och så väl mött i det. Nu kör vi baby, all in, all yours, all life. 

 

Gång efter gång efter gång sökte sig händer till den andre, hud & känsla, allt hjärta. Har aldrig mött någon som lika starkt som jag vågar & vill ha & tar för sig sexuellt; det är oslagbart bra & det gör oss nära. Helt yr & så väl omhändertagen, känsla av att vara totalt slukad av en annan. Med den känslan gav jag mig iväg för att fira Marianas 39:års dag med andra kvinns. Han på en annan middag, skönt att bevara sin core ändå, att inte helt klistra sig fast på den andre. Att manifestera det sätt vi långsiktigt vill vara på tillsammans. Att verkligen ta hand om sig själv, vattna sitt & egna behov & också mötas, synka gemensamt, att forma det andetag båda vill vara i. Lätt att börja vackla i sånt här när en är så vansinnigt kär & går förlorad direkt den andre är i närheten. 

 

Hade en riktigt fin kväll med mina kvinns. Jag som gjorde mig iordning, fake it till you make it; guld & rosa läppar & vin i kroppen. Sedan ännu mer gourmét med de sina, flera glas bubbel, många skratt ackompanjerad till utsikt av norra hamnens kluckande, av det grönt skimrande norrsken som drog förbi som ett pulserande hjärta på himlen. Sex timmars middag senare & efter midnatt möttes vi upp, P & jag. Ytterligare mästerverk på himlen drog fram, kände mig rik, som att himlens magi gick rakt in i min egna puls. 

 

Kan ärlig erkänna att ingen av oss var särskilt nyktra & kropparna hade redan fått varandra så många gånger tidigare samma dag men det är något som sker när vi är nära. Hans händer smekte varje del av mig som om jag vore en sällan skådad skatt & jag började tro att jag är det. Hans ord som matchade beröringarna, så tacksam & stolt över att ha mig där alldeles intill. Det är stort att få uppleva det här. Att jag ser på honom med en blick som avslöjar att jag tycker att han är en av jordens bästa varelser, som jag stolt har vid min sida överallt. Och att han faktiskt tycks känna så också. Allt jag skriver just nu är en enda lång kärleksförklaring & allt jag rör vid är det också. Vi tog för oss av varandra med fumlande händer, med skratt & utan finess & helt osmidiga & alldeles vilda av ömhet - och framförallt av trygghet. Att allt är okej tillsammans, att våra sätt att möta den andre alltid, alltid är mjuka, inlyssnande. Det tog aldrig slut, sinnena vilade men ändå fanns lätta beröringar kvar, som krusningar på en vattenyta & någonstans i allt det där somnade vi. Många timmar senare, lite bakis båda två vaknade vi sakta i en sked. Och hud mot hud är vårt bästa paradnummer där vi sällan lyckas med att ligga stilla. Att en kan begära en annan människa så, fascinerande. Kanske just för att vi tillåter oss själva & varandra att faktiskt vara kåta & ömsinta när som helst, att det alltid är okej att visa, att fråga om den andre är på samma plats. Att vara nära är utgångspunkten, är ett språk där vi är på samma plats, samma betoningar & uttryck. Sen kan dess form vara lite hursomhelst & inte särskilt målinriktat. Jag inser det, att jag för en gång skull inte känner mig för mycket med honom. Varken emotionellt eller fysiskt. Något jag begränsande nog känt mig senaste åren med alla människor jag varit nära. De har fått mig att krympa mig själv. Jag har tillåtit det & blivit olycklig. Med P är allt en enda mjuk beröring, är öppna sinnen, är drömmar.

 

P tycks mer charmas av min energi & framfart, av intensiteten. Han växer också i det, håller inte sig själv tillbaka. Denna förmiddag trotsade vi lite tunnare vindar & drack kaffe i soffan på hans balkong. Äntligen ha honom i min famn igen. Han har ett sätt att krypa upp i min famn, luta sig mot mig, att vara intill på ett sätt som ingen gjort förut. Han känns alldeles trygg & lugn när han gör det. Så mjuk, så tillgiven mig & de stunderna när jag under tiden sakta stryker honom genom håret, kanske tar hans hand i min & kysser hans knogar så älskar jag honom. 

 

Jag är hemma & mest vänder. Ger min fyrbenta vän omsorg. Och tankarna har grott ett tag nu på hur jag ska göra med henne framöver. Förblir vi två sambos verkligen? Det är med sorg tankarna gror sig allt större. Också med en ökad frihet bakom hörnen. 

 

Kommer snart vara intill kärleken igen, laga indiskt & ha en riktigt skön gemensam söndag ihop. Och jag sa det till honom imorse, att såhär vill jag alltid vakna, alltid intill. Så är det. 

 

 

Drygt tre veckor har gått. Eller snarare, två veckor & fem dagar för att vara mer exakt. Och jag har hållt mig sysselsatt, haft det bra. Senast; Europride, inkl dejt med Sophie, släkthäng & dejt med Malla & Leon. Därefter nystart i Luleå med kontorsdagar igen. Och bara denna vecka lyckats få dejter med Malin, Martin, David, Mariana, Hanna & till och med löp - och sovdejt med Sara. Återkommer säkert till det förstnämna senare men inte nu. Alla dessa koraller i mitt liv. 

 

 

Just nu dricker jag andra koppen morgonkaffe. Umgås med min (s)katt intill. Som säkert inte är lika nöjd snart när hennes människa blir alltmer osynlig & uppslukad av någon annan.

 

 

 

Inatt kom han tillbaka & vi har inte hört varandras röster på några dagar. De har kört i ett på hemvägen & ändå slängde han iväg rader till mig inatt om att han är hemma nu. Hela min kropp har längtat hela veckan, varit både rastlös & energifylld; gjort vad jag kunnat för att få ro. Kört dubbla träningspass flera dagar, försökt trötta ut den med både wod & löpning. Men icke. Och imorse vaknade jag i gryningen av en hård vind & ett mycket vaket sinne. Han är nog ordentligt klubbad av alla timmar på vägen, 2 295 km på två dagar. Nästan overkligt att vi kommer ses idag. Hur kommer det kännas? Nu kommer vi märka hur bra vi egentligen varit att vara ifrån. Intressant. Vi måste ju ordna det här, ge mig en nyckel dit så jag hade kunnat smyga ned intill en sovande, varm kropp. Då hade jag redan varit där, hos dig kärleksvän.

 

 

Det svettas i boxen, mer än någonsin. Kroppen svarar bra, det är roligt, det är svett. I ögonen, överallt. Jag tar två PR två pass som följer varandra. Igår skrattade jag jag mig genom trötthet, när en tror att en inte får upp stången över huvudet ytterligare en gång men när en crossfitkompis vrålar på mig att lyfta, lyfta, lyfta så går det. Efteråt ligger en helt utslagen på golvet, kan göra svettänglar. Och att ta sig fram genom rent kroppsarbete sen, bear crawl så att alla benens muskler svider så att en skrattar. Och som denna morgon, att vara riktigt genomkörd efter gårdagen men ändå ta sig igenom teknikerna, få stången att studsa, lyfta, sträckas upp i luften. Jag sökte ett nytt sammanhang för att få skäl att stanna kvar i Luleå men sällan hade jag anat hur stor del av mitt liv det skulle bli, som det är idag. När en plötsligt kommer hem, hem i kroppen, hem till ett sammanhang, till gemensamma utmaningar, till ordenliga skäl till att verkligen vilja vara här. 

 

Klart att Per passar så bra för mig. Att han förstår & delar kampen i boxen, glädjen det ger. Att vi inte heller rakt av matchar varandra utan mer kompletterar. Att vi kan lyfta tungt tillsammans men också springa lätta genom skogen. När jag vill driva på med snabba ord, snabba tankar, hastigt agerande behöver han eftertanke, lite mer ro, att mer noggrant placera sina steg, ord & handlingar. Jag saknar honom! Men, det går bättre att vara ifrån än jag någonsin kunnat tro. Och som Malin sa; fixar du det här utan drama så har du aldrig varit så nära, kommit så långt med någon förut. Han möter mig på sätt jag inte behöver be om, bekräftar för att han själv längtar. Ljuger jag för mig själv, hittar på, förskönar? Jag tror inte det. Och som Malla frågade, är ni ömsesidiga i det här? Tusen elaka tankar säger att det säkert inte är så men ärligt så vågar jag nästan säga att jag tror det. Faktiskt så tror jag. Satt igår uppflugen mellan mina två helt uppställda vardagsrumsfönster & vi pratade länge i luren. Han har gjort det till en vana att ringa mig nästan varje dag från olika platser i Europa. Han visualiserar ofta vardagssaker han vill göra med mig, filmer vi kan se när det blir mer höstruskigt & hur han vill krypa upp i min famn då, äventyrssaker vi skulle kunna göra ihop om det bara är vi två som drar iväg på en resa nästa gång. Nästa gång, gemensam höst. Snart. 

 

 

 

Speciellt att han befinner sig i San Sebastian nu där Hanna & jag bodde drygt 3.5 månad runt 2003. Något som känns ha tillhört ett helt annat liv. Tidiga morgnar där vi promenerade till La Cunza, skolan. La Vaca där vi åt tortilla de patata nästan varje eftermiddag. La Concha, stranden där vi övade på att surfa & där H kissade varmt i Ottos våtdräkt. Samma strand där Audrey, australiensaren & jag lekte tafatt en sen natt. Samma person som senare hälsade på oss i Sverige. Livet rullar på, tiden gör något med oss. Ändå är det ögonblick, delar som fogar samman människan som just nu, idag förvaltar vidare & gör något med. 

 

Har börjat jobba men drar igång ytterst långsamt, enormt omotiverad. Vill bara vara fri. Någon timme till med att förbereda höstens utbildningar, sittandes i bikini hemifrån. Så varmt, så mycket sommar. Sedan kajakpaddling med Martin & friluftsfrämjandet ikväll. Imorgon Stockholm & fullmatat program under Stockholm Pride. FS-jobb, omvärldsbevakning från Region Norrbotten, släkthäng, vänskapshäng, tatuering (!) & mycket, mycket mer. Pepp!

 

Och inte minst för att det noteras sist; glädjen att Gustav Fridolin vill följa mig på instagram, att vi skriver personliga rader till varandra. Att jag läser hans bok till morgonkaffet där hans hälsning till mig pryder insidan av omslaget. Han är fin! Att MP dessutom vill lägga 25 miljoner kr till mötesplatser för unga hbtq-personer i höst när budgetförhandlingarna följer, det stärker den politiska ställning jag mer & mer landar i. Miljö & MR.