mellan raderna.

Det är frustrerande för mig själv att lägga locket på-  för ibland gör jag det. Jag är helt enkelt inte så van att hålla mig själv tillbaka men det här är helt klart något att prova, det också. När vi har setts så känns det som att jag just hunnit få smak på en riktig gourmétugga som därefter dras undan, just när jag vill gå lös & börja bejaka härligheten. Nä, för just det. Vi har ingen sådan typ av relation. Inte ett sätt där vi kan förvänta oss kontinuitet. Till skillnad från mig (som blir glad om han hör av sig mer tätt) så är han så lätt att (ofrivilligt) stöta bort, skrämma. Han är som en fiol som behöver spelas med lätt, lätt hand. Kramar en för hårt om stråken så tystnar han. Egentligen så gäller det även för mig. Skillnaden är att vi ganska olika uppfattar vad som är en mer fast hand. Egentligen har jag ingenting att klaga över här, inte över honom & det här är igen klagsång, bara en smått förälskad visa.

När vi var med varandra senast (bara precis) häromdagen så var det med så mycket euforiska glädjeskratt & lek, med ömsinta beröringar & med en uppfyllande lycka i magen. Jag ville ha honom ännu närmare än nästan möjligt då vi somnade intill. Jag virade honom om mig som en mantel & ville inte att han skulle gå när vi vaknade. Det känns ändå som att det är han som går. Det är såklart svårt att vara jämna, kanske till och med omöjligt när två själar möts.

Om två dagar ger vi oss av mot Ängsbacka min livsfrände H & jag. Jag har en föraning i mig om att det också innebär avslut på någon form av kapitel för nu mellan J & mig. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Det kanske är världens bästa grej. Ny luft under vingarna & sedan möts vi igen & fortsätter flyga ännu starkare än tidigare tillsammans. Jag är väl mest lite osäker för att jag vet hur skör vår konstellation är, som ett korthus. Jag vet att jag tycker att han är världens vackraste ibland. Om någon av oss faller för andra så faller vi platt. Då är det så. Och nu ger jag mig av för att öppna upp mig själv för mig själv, genom tantra & löpträning i den värmländska skogen, bland nya möten, gamla, med älskade Finn, med nakna läskiga ögonblick, med intimitet till själen, ett sätt att lyssna, lära, känna. Det kanske är en oro, ett känslominne av vad den senaste resan till Ängsbacka innebar; början till slutet mellan P & mig. Jag & J är inte desamma, vi har inte något liknande alls. Flyg & far din lilla oro, ge dig av.

Jag övar just nu. Märker att jag mer & mer väljer mig själv allena, stärker mig i ensamhet. Springer mer & mer ensam genom skogar. På midsommar valde jag aktivt bort inbjudningar runt midsommarstänger för att vara själv på mitt smultronberg. Gled runt bland klippor & naturens oändligt fantasifulla formationer, i det gröna & mjuka, bland sten som bär urkraft & där stod jag mitt på en stenås (top of the world) & dansade till hårda underbara kvinnor i lurarna & kände total lycka! Om kvällarna vill jag som oftast vara ensam, få skriva eller läsa, bada badkar eller bara lyfter på små prylar, andas. Jag är lycklig över att ensamheten inte längre gör mig ihålig utan snarare har jag återerövrat den, gjort tystnaden, utrymmet till mitt eget igen. Det är klart att det ibland också gör ont men då försöker jag välkomna det också. Mestadels är det ändå en ro, ett sätt att ladda mina batterier. Jag planerar nu en fjälltur, en helt resa helt på egen hand då jag återvänder från södern. Det vore ett kraftprov, ett sätt att examinera det här med ensam är stark för mig själv.

Det är såklart att jag tänker på honom, älskade P. Ofta gör jag det. Jag fick ett mail häromdagen. Skrivet ur det allra sorgsna hjärta, med de tyngsta händerna som skrev ned några få men kraftfulla rader & sedan – sänd. Ett farväl. Ett farväl & adjö till mig, barnet du älskar högst av allt, ett farväl till dig själv & livet.  Jag förstod med stor sorg att du hade slagit dig blodig mot marken nu. Att du hade förlorat tron på att någonting någonsin blir bra igen.  Du trodde inte på en fortsättning den natten men men jag vet att du har överlevt. Min allra finaste P är på botten någonstans där jag inte befinner mig, där jag inte kan nå. Dit jag inte kan sträcka ut min hand. Jag är avstängd från allt & du behöver nog göra den här tunga resan själv. För att lyckas finna ditt ljus, ditt leende som bara är ditt eget. Du lutade dig under lång tid mot mig men till slut brast även det stödet. Du har fallit, fallit, fallit & fallet har varit – är hårt, smärtsamt. Jag är så ledsen för att ditt leende är så fjärran nu. Men, jag vet att du kommer igen, att du fixar det. Jag tänker på dig & hoppas att du någonstans förstår & känner det.

Kärleken, livet. Så många nyanser.

Vi möttes även i förra veckan, första mötet efter den fina daten på bryggan. Vi talade i mun på varandra nästan; ivriga med viftande svansar. Jag lade märke till att vi har en liknande energi J & jag; lätta vakna sinnen, politiska hjärtan, stark dedikation. Framförda med lust, en gnutta frustration, lite girighet, en del allvar & en hel portion glädje som drivmedel.  Vi pratade jämställdhetspolitik & aktivism & jag befriades åter igen från kvävande fyrkantigheter, vilket sker då jag får gå lös såhär; jag mår så bra då jag får gå helt lös med någon som drivs av det lika starkt som jag. Jag rastar mig själv, får vara mig själv som politisk varelse, andas in ny energi.  Mitt i allt kan vi dra den andre intill, gå lös i annat, i en närhet som inte är det primära här men som förenas oss. När vi kröp ned under täcket för att blunda för natten så tog det inte lång stund innan vi helt lade intellektualiserandet åt sidan, djupandades genom oss själva & varandra. Njutning, avslappning. Ögonblick av stillhet också, av Närvaro över svettdroppars resa över bröstkorgar, längs med en tinning & ned i nacken. Nästan smärtsamma ögonblick av symbiotisk känsla & för mig – av kärlek. Somnade nära. Vaknade en hel nattresa senare & kände mig så obeskrivligt lugn, tillfredsställd & glad. Ville ligga kvar länge, smeka fötterna mot den andre som syrsor, prata om drömmar, komma ännu närmare. Men, ny dag. Ny rörelse. J åkte strax därefter ned på Sveriges största jämställdhetskonferens någonsin i Sveriges historia, jag skulle vara med & skapa en Pride stad av Luleå. (berättar om det lite senare, om lyckan över den succé vi åter igen skapade)

Jag älskar stunderna som vilar mellan våra möten - då min kropp fortfarande minns hans händer. När han känns i mig & då jag låter mig vara färgstarkt uppfylld.

 Sedan svalnar det, dags att ses igen då & fylla på.

Igår sågs vi igen. I fyra tidlösa timmar drack vi te & uppdaterade varandra om livet som skett sedan förra veckan, som om vi inte setts på flera år. Jag betraktade honom där han satt med vilt gestikulerande händer, ett bultande hjärta som brinner för samhällsengagemang & kände en stark tacksamhet över den relation vi har valt. En nära vänskap med många gemensamma nämnare. En vänskap utan krav, en vän som jag tänder på, där vi hänger oss till varandra inom intimitetens sköna värld om lusten faller på. Det är rakt på, ömsint. Jag var helt färdig av alla post-pride-känslor när vi kröp ned tillsammans & det var vackert att bara ligga så. Nakna, nära. Stilla fingertoppar mot en vilande hud, närvaro i varje beröring. Meditativt, vilosamt vaknade åtrå & lust & vi lät oss mötas så organiskt som vi önskade. Log varmt då vi för andra gången kröp ned intill den andre sedan. Han skedandes mig, andades i min nacke, så nära som det bara gick att komma mig där & då. Fina J. Så glad jag är över det vi har. Över hur det känns när du andas i min nacke & håller mig tätt, tätt intill.

Nedslag i nuet.  Livet känns bra i magen just nu. Det händer mycket men inte för mycket. Det känns men är inte dramatiskt eller problematiskt.

Spenderat tid ihop med mina skatter & fått kännbart med kvalité i sällskap av HannaLove & Elliot Avalon, av Systerskapet & VeraVilde, av Sophie & LiloLove, av min psykologiska doola Malin under våra kontinuerliga feministpromenader & haft fint häng med Peter. Jag har verkligen en bra samling skatter nära.

Och jag har sprungit, sprungit & sprungit. När jag springer är jag samtidigt som allra mest i ro, inuti. Då finner jag stillheten i rörelsen, kärnan i mig själv. Det är energi & Kärlek, selflove.

Igår mötte jag så äntligen upp den blonda igen. Det var en bra tid sedan sist & det var nakna leenden som möttes. För honom var det lite överraskande med glädjen i honom slog till; en förvåning över att bli så berörd. Han talade nämligen om det för mig lite senare, hur han medvetet har backat undan i något slags försök att inte binda upp sig för nära, eller ens känna för mycket. (för om en känner så vill en kanske mer än vad en tänkt sig från början, farligt värre) Så han har alltså backat undan & inte velat göra mig besviken genom att inge förhoppningar medan jag från min sida har blivit alltmer less på blondinhistorien som har saknat någon som helst tydlighet & där jag mer & mer har landat in att jag inte vill ha en fast relation, inte med någon. Jag har behov av att få landa mer ordentligt själv först & mest plocka mogen & välplacerad passion som råkar dyka upp vid mina fötter.

Det var fint att sitta på en brygga & sakta lösa upp knutar av frågetecken som skapat distans. Jag kände mig omhållen av mig själv där jag satt uppkrupen under min luva & hade inget behov av att kasta mig över honom. Hans hand kom så sakteligen smygandes, tog sig över den distans som en stund vilat mellan oss & bröt isen. En öm hand som strök håret bakom öronen på mig, en hand som mjukt rörde vid mig utan att ta något, bara där för att återskapa närhet & för att se om där fanns ett möte. Det gjorde det. När vi verbaliserat läget; fått ur oss det vi båda burit på. Han vill. Jag vill. Det är en enkel ekvation. Han tog mina båda händer i sina, borrade in de där blå i mina ögon & frågade om vi skulle skapa en gemensam idé. En riktning. Tillsammans. Allt i frihetens namn, för att vi kan & vill. En riktning utan fasta kontrakt. Med rätt att ändå sätta ned foten, säga ifrån. Ett sätt att förstå hur vi vill mötas & framförallt, något att få landa i, få veta om att vi båda vill finnas kvar i den andres liv mer än som en tillfällighet, mer än bara en kropp att värma sig vid. En sexuell kamrat med nära vänskap av något slag. Vår gemensamma idé bygger på att vi vill ses, att vi kommer att göra det även framöver. Att vi för en öppen kommunikation om var vi befinner oss & är transparanta i om vi möter andra som vi vill agera intimt med. Vi har en grund & den har vi båda ansvar att ta hand om. Sagt & framdukat med tydlighet nu.

Det känns bra, att det finns en gemenskap, en närhet. Alldeles nyss hade jag räknat bort honom. Nu förstår jag att han finns kvar. Det är ingen helt lätt relation, rent tankemässigt.  Jag är rädd för att bli kär i honom. Vet fortfarande inte hur mycket jag kan och vill bjuda in honom i mitt liv, till att lära känna mig. Jag tror att jag känner mer för honom än vad han gör för mig. Å andra sidan vill jag inte ha något mer fast än såhär så därmed är dealen fungerande i stunden. Och allt är egentligen bara stunder, olika nu som avlöser varandra. Jag förstår att det här snart kommer att bli något annat. En sådan relation bygger på utopier, jag har levt i dem förut. Men låt oss då vara abstrakta drömmare en stund, för i nuet känns det mest vilosamt.

Tidigare idag satt jag på landstingshuset & väntade på intervjun – intervjun alltså! Jag blev kallad, en av fyra totalt. Väntade med fjärilar som körde vilda rundor i magen & såg plötsligt J. Bektraktade honom på avstånd, hälsade & märkte hur jag vant mig vid att inte beröras så starkt av honom på dessa offentliga platser. Landstingshuset. Kanske min framtida arbetsplats. Snart. Intervjun tog 1.5 timme & det var fyra personer som under en intensiv stund placerade mig i blickfånget. Under intervjun växte mitt intresse av att få anta denna utmaning och göra något bra av den. Efteråt känner jag mig undrande kring hur de kommer att välja. Välj mig, ring och erbjud mig detta nya arbete. Då slänger jag mig ut & låter den här möjligheten växa tillsammans med mig. Det är transformationernas tidevarv, det är tid för att så nya frön, att inte låta rädslor styra & det finns inte tid för tvekan.

Lev, flyg högt.

Det känns som att jag har försökt att trycka ned blondinen  i en gammal sko någonstans senaste veckan, pressat in honom i ett överfyllt skåp som en tröja jag inte vill se (för tar jag på mig den så vill jag aldrig ta den av mig igen). Jag har haft någon slags magkänsla av att jag inte har velat tänka på honom, inte velat känna för mycket. Har inte vetat om varför, bara att jag försökt hålla honom undan från mitt hjärta. Har skickat någon textrad till honom här & där men inte fått något svar. Att ge utan att få något tillbaka känns sådär. Jag vet att han sedan haft en lång stillsam hemresa från Bergen med oändliga möjligheter att skicka mig en rad för jag anar att jag har funnits där hos honom, av olika anledningar. Men, han har inte velat höra av sig. Om, så hade han gjort det. Fick till slut svar på någon rad idag; kort, inget med kärlek. Inte alls. Jag svalde en stolthet & ringde honom sent ikväll. Promenerade hem från jobbet i kvällsolen igår, gick bredvid fjärden & tänkte på hur gärna jag vill se J i solen, möta hans blå blick & få släppa alla rädslor för att känna & våga vara hängiven. I samma ögonblick, i samma tanke är det en känsla i mig som säger att det inte kommer att bli så. Vi får ingen sommar ihop. Inget sommarhångel på någon brygga, ingen vandring med ryggsäck, inga nära godnattpussar i sömnen. Inget mer alls. Det känns som att jag håller upp en damm just nu; trycker den stenhårt mot en fors som hotar att ta sig igenom & som snart, snart kommer att välla fram som den vildaste storm & blötaste monsun. Vill inte vara ledsen. Vill må bra i solen. I min värld är vårt potentiella gemensamma Vi redan förbi & jag omförhandlar med mig själv. Försöker se någon större orsak till det här. Okej, vi möttes för att jag skulle få en skjuts fram i att gå vidare från P & närmare mig själv igen. Nå, tack då.

Vi avslutade samtalet med att han inte ville prata om sina känslor utan menade att vi borde ses & prata om det. Jag bad honom höra av sig när han vill ses & han hälsade att jag skulle ha det så bra. Jaha. Ha det bra då? Vad? Inget mer? Det kliade i mina fingrar senare på kvällen. De närmade sig telefonen. Måste få klarhet. Nu. Jag var övertygad om att han träffade någon i Bergen. Nå, ge mig det. Så att jag kan få en god anledning att släppa honom. Fingrarna gick lös & skickade iväg" Det känns konstigt mellan oss. Har du något du vill berätta?" Fick snart ett svar om att så inte var fallet. Inga konstigheter, inte mer än att han upplever sig vara känslolös & uppenbart inte så brydd om oss. Allt behöver inte sägas. Han visar det tydligt ändå.

Idag har han inte hört av sig alls. Jag var (dum nog kanske, eller bara rak & tydlig) & hörde av mig med en önskan om att ses. Han besvarade den inte ens med en rad. Behöver jag fler tecken? Han är inte alls otydlig. Så vad vill jag? Det här hänger inte på honom längre. Utan på mig. Jag känner mig besviken nu. Ledsen över att han inte kan möta mig verbalt & slänga fram korten på bordet. Han gör sin grej av det här; kurar ihop sig i sin arbetsvrå & ser inte vikten av att ta hand om sina viktiga relationer. Tänker att han går miste om det frukostbord av härligheter som vi kunde ha bjudit varandra på. Vi har redan skänkt varandra ett par fina minnen som jag kommer att sakna & misströsta kring. Hade knappt börjat. Ville ha fler morgnar ihop, fler stunder av hängivenhet & lust. Av stillhet & den där känslan jag fått med honom av att vara så enormt rörd av livet. Jag ville inte ha ett förhållande i första hand men gärna en sommar ihop. Nåväl Blondie. Är det här ditt sätt att göra ett avslut så kan jag ta det. Jag orkar inte riktigt uppmana dig till fler ansiktsmöten. Du är vacker & vi möts väl på konferens någon gång då vi blivit kollegor. Konferenser kan vara rätt heta har jag hört. Vi möts väl i en vrå & äter om möjligt upp varandra då.

Jag har spenderat kvällen med Hanna. Vår käraste Mallamånes Leon blev febersjuk & månlivet fick utebli. Men gisses, vilka kvinnor jag har i mitt liv. Jag är lycklig för det. Jag & hanna fick en undebrar Spa-kväll med närhet & stillsamhet. Kärlek i systerskapet. Också ett vemod i det när det vackra blir så tydligt & skarpt, då blir sorgen & saknaden det också. Är glad över att P & jag i nuläget sakta, sakta närmar oss ett sätt att vara vänner. Nytt & skört men ändå, ett gott försök. Det är mycket ensamhet i mig. Inuti. Ett ekande hjärta. Det känns okej. Det växer. Landar sakta, det också. Transformeras till en ny trygghet som tar tid att slå rot.