mellan raderna.

tentaskeppet ökade sannerligen farten denna morgon samtidigt som våren dessvärre saktade ned på sitt tempo för att göra malmö grönt och grillvänligt då snöflingor hånfullt tycktes glida ned från skyn och befläcka de smutsiga gatorna med sitt vita täcke. den (o)sanna norrlänningen i mig talar för att snön inte är annat än att vårjackan åter måste vänta en dag och skorna fyllas med raggsockar. skrivarglöden riktigt yrde iväg med representationsanalys och critical discursive psychology. min nya genusvetarvän ludvig uppmuntrar mig och menar att diskursanalys är roligt(!) och jag kan, nu i efterhand, med tentan postad, förstå hur han menar och jag är inte längre främmande för tanken på ett framtida, djupgående forskningsprojekt! är lite för trött och tärd för att jubla över att jag åter är fri och står på randen inför en ny delkurs som enbart inriktar sig på mitt egenvalda ämne, nämligen migration och globalisering. det kommer att bli en resa, början på en B-uppsats och jag är lugn och glad och mest förväntansfull inför det. i stunden är jag dock allra mest som en pyspunka. vill inte göra något annat än att ligga i soffan och läsa en roman, vilket är det enda jag tänker fördriva kvällen med. har hämtat över molle och anar att jag inte kommer att sova ensam i sängen inatt.

finner ett foto ifrån förra våren. den trettonde mars 2008 hade vi redan badat för första gången och värmde oss i kallbadhusets bastu och kärsbärsträden hade redan börjat blomma.

                                              

sedan föll dock snön. igen. två dagar senare.

                                              

inser att det kommer att komma. om en månad. i början på maj var
verkligen grillningen på plats och jag badade som en uttorkad säl i havet.

                                             

                                             

till dess väntar vattentörstiga med otålighet, frustar högljutt och väntar, tappert. ska fylla min kropp med grönt. förbereda inför helgens yogaretreat som ä n t l i g e n är här, åter kommer balansen att infinna sig och sanningen får sig en skjuts i rätt riktning. kommer att fylla närmsta dagarna med erika och second hand, kärleken som återvänder och en kropp som kommer att le, igen.

                                             

                                             

sällan har nog ett tentaskrivande gått så trampandes-i-koda långsamt som nu men trots det så infinner den sig inte, den vanliga tentastressen som vanligtvis gör mig genomskinligt blå i huden och övertänd i blodet. kanske är det för att andra omkring mig har mycket som får dem ur spel, att deras kaosala (o)ordning får kontrollquinnan i mig att sätta ned båda fötterna stadigt i marken och ser till att rälsen oljas, att tåget går vidare på spåret, oavsett. måste dock erkänna att min egen närvaro i tiden inte infunnit sig där kontrollen snarare tagit över. innan tentan kom att bli min vardagsdomare, då dagarna avlöste varandra på ett nästan menlöst (o)kännande sätt så dök den röda virvelvinden pia upp och formligen blåste liv i vårt näste. hon sprängde undan alla mina tänkbara analyser, min eftertänksamhet och mitt allvar och lyckades även förlösa fredens inneboende kreativa glöd, en energi som rann ut ur hans ögon och formades till skratt. hon kom hit och tog sin plats vid köksbordet, bland nybakade bröd, som om hon aldrig hört hemma någonannanstans än just här och jag älskar henne för det. vaknade morgonen därpå och lät blicken falla över henne som något av det vackraste jag sett, en vänskap personifierad, sittandes i soffan, drickandes kaffe ur en blommig second hand kopp, skissandes på någon kreation. jag älskar när våra världar går samman på det sättet, en morgon med ostyriga hår och oborstade tänder. hon och freden drog senare iväg för att inhandla veganska delikatesser och dricka lyxigt gott kaffe och även den vetskapen, om två favoriter i varandras sälskap, gjorde min morgon kantad med salighet. virveln drog vidare och vi återgick väl till detta vardagslivslevande med än det ena och det andra, inte alltför ofta i fokus.

jag är glad över att freden är en fantastiskt poet och nu uppbokad för workshops och uppträdande, jag behöver se att han ler i den värld han hanterar allra bäst, den som förlöser hans egen glädje. det är så vi ska leva vill jag påstå, med känslan i handen, oavsett mål och riktning. vardagen kommer och kväver dessa dagar, därför anstränger jag mig hårt för att finna thinner att upplösa slätheten med. freden är i göteborg nu och jag leker med tanken på att vara där jag också men inser att jag inte finner någon längtan. de fåtal vänner jag har kvar där är antingen flyktiga fåglar eller rotade liv, jag behöver inte resa dit för att se dem. jag vet att de finns och de vet att jag lever. istället har jag bokat en resa tillbaka till huvudstaden, igen. inser att jag nu har så mycket mer där genom de människor som lever i storstadsmyllret, de som funnit sina egna myrstigar att andas på. längtar i maggropen men har en ännu större längtan dock, nämligen att om två veckor ta emot mitt systerskap här i vårt hem för att visa henne allt jag kan och sedan kommer mitt månliv och förgyller.

ett steg i taget. tentan ropar, vrålar, stirrar mig i nacken. tog en paus idag. steg ut i solen och begav mig med min andra hälft erika till stallet och de fyrbenta kamraterna. de hade mycket gott att säga och mycket pepp att ge så nu får skeppet öka farten och köra i mål.

        

                                         

                                         

                                         
 
                                         

                                         

                                         

                                         

från en underbar paus i vardagen med pia så gör freden mig till en medial drottning en kväll, bildbevis nedan att all skönhet är relativ.

                                         

                                         

sedan kommer tentan in och griper tag och en serie ögonblick förevigade ifrån min egen inlåsta analytiska värld.

                                         

                                       

                                       

                                       

avslutningsvis så fångar erika mig på bild i skön samvaro med inka som den empatiska vän hon är, placerar sitt huvud på min värkande rygg och masserar min stelhet. what goes around comes around, respekt och kärlek.

                                       

                                       

                                       

fyller mellan-rader med praktiska ting. gryningsstall, dräktigt sto och erika i mitt blickfång, sedan en barbackaritt på bella, en lyckans hästsmed som rispar in ömheten i min bak och ett leende på mina läppar medan den stora varma kroppen masserar mitt hjärta.

                                       
                                   
                                   

                                   

                                   

min forna klassvän satu skriver att hon; "försöker sortera [de] insikter som sipprar in mellan springorna" och jag kunde inte sagt det bättre själv för det är särskilt i försökstadiet jag med mildhet kan säga att jag befinnner mig i, ett tillstånd av någon slags mental återvinning, återlämning, sortering. ryan adams rader träffar mig rakt i ömhetsfästet and it makes me hurt och jag är minst sagt olustigt förvirrad. in the back of my mind. wild flowers och skeppsbrutna vandringar mellan själsliga och kroppsliga uppfattningar om världen och min högst egen verkliga verklighet.

stockholm. en stad där jag vandrade bland vänner, mellan vänskapshänder, mestadels så nära malla jag bara kunde. fick uppleva ludvig, pernilla, frida, bysse, lena, krille, daniel och andra. pure love. upsidedown och rätsida, multikultidans, glass i solen och rullande ord på strån. ivrigt levande med försök att vrida ur varje timme, strila ned saften i glaset för att girigt förtära i stora klunkar. liv och lek och allt utöver som spelar roll. bilder för förtälja en del, övrigt är någonannanstans än just här.

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

frukost på en ö som många timmar senare var en fest med många olika slags dansanta steg. stadiga vänskapshänder och någon som slant. röda tråden var utan tvekan sena nätter som jag lika gärna kan benämna som gryningar och närvaron av att leva med glaset överfullt slog rekord. söndagen avslutades med kaffe på en tågstation, med en promenad i staden och med försök att greppa en tillvaro. you rock my world people. I watch you dancing all night och jag älskar att jag tänker på er, på allt samtidigt som jag vrider händerna ut och in och skrattar, gråter, andas.

varken han eller jag är det vidare romantiskt lagda skulle jag nog kunna påstå, sådär utan vidare, men däremot finns en glödande kärna av ömhetsmakeri och möjligen också en gnutta traditionellt tänkande kring firande. det finns en risk att jag är helt ute och glider nu. kanske är det så att vi bara är fulla av respekt och kärlek, att det är det som gör att vi inte glömmer av att varje dag med varandra är en bonus, en av de största källor till livslust och glädje, traditionellt eller inte så är det något varje dag som påminner mig om varför jag valt att vakna bredvid just denna människa varje morgon och minst en gång om dagen får han mig att skratta, bara för den spontana glädjens skull. idag är det exakt tre år sedan som malla lyckades övertala mig att gå fram [hon snarare lyfte dit mig] till den dansglade mannen med skägg och nyfiken blick. en man som spontant då gav mig en kram och fortfarande inte har släppt taget - och inte jag heller. snarare har denna famn blivit en plats för rofylldhet, inspiration, livsdesign och framtid. thank you månliv, tack tillfälle för stunden och tacksam är jag idag över det egna modet då, att våga falla.

                                             
                  
                                             

                                             

                                             

                                             

                                               

                                             

                                            

                                            

                                            

                                            

                                             

                                             
                                                               

lördagen förblev vissen med undantag för besöket av en av världens härligaste människor som i[för-]klädd stor mörk luvtröja och svarta solglasögonen med bestämda steg klampade in hos oss för att sätta den vite på plats vid eventuella tendenser på ilskna fasoner. gandhi genomskådade [givetvis] erikas maskering men lika gott gjorde hennes besök ändå, detta trots att vi redan spenderat hela lördagmorgonen tillsammans. vissa människor förtjänar min kärleksförklaring och hon är en av de. lördagen gled tacksamt undan för en söndag med nya styrketag, färgade av generationers kvinnokamper och strävanden framåt, vidare och uppåt till en samtid som är långt ifrån lyckad men helt klart mer möjlig att ta plats i, utifrån en kvinnlig positionering. ändå kan jag bara nicka åt gudrun schymans konstaterande i söndagens debatt på SVT att feminismen har en [tillfällig] tillbakagång dessa dagar. inom feministiska kretsar bland de redan politiskt involverade aktivister pågår en nästan revolutionistisk forskning men utanför genusbubblan har ordet "feminsimen" en dålig eftersmak med associationer åt radikalfemintiska mediefigurer så som skrämmande kvinns a´ rosenberg och schyman. jag blir förbannad och påminns om hur otroligt värdelös jag tycker att vår jämställdhetsminister är, en kvinna som menar att hennes liberala ståndpunkt är nog och täcker alla områden, att hon varken vill eller har planer på att själv kalla sig för feminist. nyamko sabuni tycks inte [vilja] se hur symboliskt viktigt det är att sveriges jämställdhetsminister kan stå upp för feminismen, att hennes positionering som feminist skulle bana väg för de konservativa svenska folket att [åter] våga ta detta "skrämmande ord"  i mun, att våga smaka på ordet och inse att det inte enbart är något för de mest radikala. skrota sabuni, det finns andra, bättre människor, gärna kvinns, som inte lever för att slicka de politiska vita männen i skåran, som genom dessa spel förnekar och spelar männens charader.

vår första demonstration på söndagen var i ganska traditionell anda med vänsterorientering. en demo som inte riktigt kändes, inte lät och inte tog den plats som jag hade önskat. jag, freden, erika, lisa-lo och hundar höjde våra röster och vi hördes men jag hade önskat att fler hade brusat och visat hur mycket vi kan och vill och törs. regnet öste ner och gav mig lyckosamma vibrationer ändå. väl framma i våra hemkvarter nådde tåget sin slutstation och vi var ett samlat blött gäng som tog skydd i vårt hem där te och veganska snickers värmde våra feministhjärtan. efter pausande fortsatte vi vidare på demonstration numero två, anordnad av den autonoma gruppen "det är vi som bestämmer", en betydligt mer politiskt anarkistisk grupp bestående av många mörka utstyrslar, dreadshår, i min värld otroligt vackra anleten och mer riktade slagord. denna parad kändes där vi dansade fram och min blick på freden som dansade gatan fram för kvinnokampen var varm och överflödande stark. there is my cup of tea dancing in the street. genuskamrater och nybekanta, dragonkingfolk och glada svartklädda- och färgstarka rann vi gatorna fram. 8 mars är dagen, vår dag. jag sände tankar åt mina [kvinnoidentifierad] vänner land och rike runt. you make my world. skämdes över att min käre vän ludvig blev utkastad ifrån marchen i stockholm som inte ville ha män med i sin parad och jag förbannade den könade fixering som ibland skapas. en kvinnodag i all ära men kvinnodagen i min tankevärld är alla människors fokus på kvinnor, med syfte att skapa en bättre värld, en kamp som kan föras oavsett sexuell- och identitetsposition. hursomlever, jag tillsammans med kärlek och kamrater valde vår kamp, vår strid och skapade genom detta våra förhoppningar om att vi kommer att förändra, åtminstone något. sluta be om ursäkt, börja trampa!

                          

                          

                         

                         

                         

                         

                         

                         

                         

jag vältrar mig ur sängen snarare än smidigt glider ur den till en alarmerande signal som inte visar på mer än 05.30 en lördagmorgon. från det ena till det andra, all eventuell klagan över denna tidiga morgon försvinner genast då vi öppnar den knarrande stalldörren och möts av välkomnande morgonhälsningar av de fyrbenta. gandhi gör oss sälskap där hon sitter på stallgolvet och betraktar oss i våra prakiska sysslor. att återvända till dessa djur efter många års frånvaro har varit - och är fortfarande ibland så annorlunda, mestadels för att de skrämmer mig ibland, djuren. en medvetenhet om hästars styrka och storlek gör att den vuxna linda inte längre för sig lika vant och orubbligt bland hästkropparna, inte längre odödlig. frågan är om det gör någonting? minns dagar då min moder förfärades över att den lilla men stentuffa dottern satt inne hos stallets största hästar, viskade förtroligheter till dem och fick de allra största hästarna att slappna av och göra sälskap med henne. those were the days. många år senare har jag nu återvänt till hästarna men inser att min utgångspunkt är helt annorlunda nu. jag kan inte förneka att jag vet att djuren är vilda, enormt intelligenta, starka och ibland oresonliga. jag vet också att det endast är med respekt jag kan förtjäna deras tillgivenhet, att de är goda, nyfikna, sociala och livfulla. jag har fått erkänna att deras storlek skrämmer mig, att jag måste se min egen rädsla i ögonen, utmana den för att kunna övervinna hinder. samtidigt så är det någonting som gör att bara deras närvaro gör mig salig och tillfredställd, att jag kommer hem. jag hade bestämt mig för att denna morgon var utmaningarnas tid och dagen då jag skulle göra de allra största djuren till mina vänner. frustande, hungriga, otåliga sparkade de i boxväggarna efter mat. jag slängde av mig osäkerheten och befann mig snart inne hos dem, vidrörandes en mjuk hals och fick en mjuk mule snusandes i mina kläder, i mitt hår. med stora ärliga ögon, betraktande. medan hästarna tuggade i sig frukosten så gjorde jag och erika detsamma, det kändes som att jag svalde ned den sista osäkerheten och började falla igen, falla för dessa underbara djur för att de ger så mycket. jag är tillbaka nu.

någon som däremot är balanserandes på den sköra tråden nu är gandhi. det hände något fruktansvärt, ett kort ögonblick så krossade hon mitt förtroende och glädje, en relation som förbytts till vemod, ilska och svårhanterlig kärlek. ända sedan hon kom till oss så har hon utvecklats med stormsteg till att bli en fantastisk lekkamrat, familjemedlem, arbetspartner och kramkamrat, busigare och alltmer livlig. hon har även på senare tid utvecklat en alltmer utmanande karaktär. hon har blivit en hund som vaktar sitt hem, som varnar nykomlingar med en dovt morrande vs höga skall, ett uppträdande som inte har varit annat än en uppblåst teater som snart bytts ut till att älska nykomlingen. dock har hon börjat nafsa dessa nya människor i hasorna, ett beteende vi inte sett allvaret i utan menat att en hund är en hund och att smånafs inte är någon skada skedd. likadant som föräldrar skyddar sina barn har vi skyddat vår hund och menat att; "vår hund är så god, hon bara låter och gör absolut ingenting." jag ser nu i efterhand att det som skedde kanske var oundvikligt, att det behövde hända för att vi skulle se allvaret. idag i stallet så passerade en kvinna gandhi då denne satt och sälskapade med oss i stallet ett par meter ifrån mig där jag stod och borstade stallgången, jag hann inte upptäcka vad som skedde förrän kvinnan står en bra bit ifrån gandhi, upptryckt mot väggen och gråter. gandhi hade redan hunnit attackera kvinnan och huggit henne i benet. inget nafs, ingen lek utan tagit en rejäl tugga. att kvinnan dessutom är hundrädd gör att jag vill skrika över situationen ännu mer, hur ska denna stackare någonsin våga tro att alla hundar inte är farliga då även vår "goda hund" biter? situationen är under kontroll men kvinnan gråter, mest av chocken över att bli anfalllen och jag gråter för att jag i min ilska inte ser några alternativ än att säga adjö till vår hund, att skicka vidare henne för omplacering för att det aldrig någonsin är okej att ha en hund som biter, att jag inte kan riskera att hon biter fler nu när hon visat att hon bär de tendenserna. nästa gång kan det vara fredens små brorsöner som jag älskar som råkar illa ut, en granne, någon på bussen. jag står inte ut med tankarna som kväver mig där i stallgången och erika är min stöttepelare och pepp som menar att allt går att lösa, att gandhi behöver hjälp, att hjälpen kommer att göra henne trygg och värd att leva med. några timmar senare ligger hon nybadad i sängen och vilar. slänger en blick på mig av tillgivenhet och signalerar med ett milt svansviftande att jag är hennes mycket goda vän. jag behöver diskutera med hennes andra människa freden, vi behöver finna någon som vill ge gandhi det hon behöver i form av terapi.

imorgon är det internationella kvinnodagen och jag vet att jag kommer att marchera med stolta starka steg. ikväll är det tänkt att en fest inför dagen ska hållas och att vi ska vara där. jag hoppas att dagens timmar ska föra min lust i den riktningen.

                             

                             

fredagens sittning påbörjades i sälskap av erika och mania i hemmets vrå, i skapelseprocess av rövardotterhår, peter pan och beatrix potter. inuti mig bor en teaterspexare som blir alltmer out of control för varje maskeradplagg som adderas, tenderar att gå in i rollen totalt. jag hade valt att gå in i rollen som beatrix potter. en författarinna som skrev barnböcker, vars olika väsen, mestadels i form av djur, fick eget liv, iallafall för henne. potter levde mellan 1866-1943, en kvinna som trots sin borgerliga bakgrund valde att gå sin egen väg och inte tvingas in i ett rikt äktenskap med någon av föräldrar utvald herre. hon menade att fantasi och skriveri fick gå först och om ett äktenskap skulle bli verklighet en dag så vore det endast om den stora kärleken uppenbarade sig.  en av potters mest kända böcker handlar om peter rabbit. här nedan följer en bild av denna kvinna.

                     

resultatet av ronja, peter och beatrix i ny tappning blev såhär.

                    

                    

                    

dessa tre galenliv hamnade sedan på en trerättersmiddag med den dåligaste maten i människominne men med desto mer skratt av det godaste slag. i följande ordning har vi malou, mania och erika. jag och tung. ludvig,erika, mania och jag. tung och mania. caroline. slutligen erika, som på bilden bara ger en försmak av vad som hände sedan med en erika, en linda och en slagergalen mikrofon! tur att min kamera dog kanske men vilken afton, roligaste på flera år.

                    

                    

                    

                    

                    

                    

så vaknar jag alldels för tidigt på lördagmorgon bredvid en frände som tycks vakna för tidigt, även han. en lockande pockande klocka manar oss till att påbörja dagen trots att mina ögon är tyngda och med fötter som är dansömma. today is the day. en gryende dag och ett äventyr mot en ny plats. det räcker med att jag får se morgonsolen slicka vår gata för att jag ska bli primaballerina och det ena leder till det andra och snart är flyttbilen framkörd och vårt hem lastas in med hjälp av gudmar och rufsiga dagen-efter-ronja.

                    

                   

                   

                   

                                 

                   

det visar sig vara så att vår lägenhetsbytespartners flyttfirma är sen. trion a erika, freden och räven blir för en stund strandade i sin väntan på att kunna ge sig av med den färdigpackade bilen. men -  med gott mod och sälskap är iallafall min ö med utvalda vänner en ö att kunna bo på, länge. vandrar i gräset. det är vår här.

                    

                    

slutligen får vi klartecken och tillsammans med oskar, bekim och måns lyckas vi flytta vårt hem till det slutgiltiga möllevångspalatset. trots stökeri så är känslan glasklar, you are the one. hemmets borg är här och redan har jag glömt slottstadens glans. jag och kärleken kilar ned och handlar indiskt mat som förtärs på en filt på golvet, home sweet home. har hunnit spendera två nätter här nu, många lådor har packats upp och en tanke om sakers plats börjar ta form. klev ut med gandhi genom dörren imorse, placerade skorna på en regnvåt asfalt och log. den första jag möter som precis som jag just stiger ut genom dörren är min erika med hennes molle. ärade nya bullerbyn. såhär nära vänner har jag aldrig bott, vare sig i norrland eller i göteborg. om bullerbyn är grannskap, next door så är detta just här. genom en blöt morgon vandrar vi tillsammans med nöjda djur, berättandes nattens drömmar för varandra. jag säger till mig och fredrik
- välkommna hem.