mellan raderna.

Skönt att sitta här & vara alldeles genomtrött i kroppen. Väcktes imorse av Micke i luren & det var inte svårt för honom att få med mig kring planer om skidor & styrketräning idag. Och det blev en heldag. Sov länge imorse. Hade Sengångarvännen på besök här i grytet till sent inatt. Sista timmen låg vi ihopvirade med allt mer slutna ögon, med ord som kom med allt längre mellanrum. Mysigt att vara med honom, att vi fortsätter att lära känna varandra fastän det är drygt tio år sedan vi träffades första gången. En påminnelse för mig om vad jag identifierat mig med under olika perioder i livet, vart jag är nu, att livslinjens utformning har sina skäl. Att vara med Johan är lite som att vara med en bra sida hos mig själv, en sida jag trivs med. En vän det också är enkelt att säga godnatt till & sedan få vira in mig ensam med mig själv bara. 

 

 

Vi drog igenom våra kroppar ordentligt i skidspåret M & jag. Organisk, närvarande. Kände in kropparnas pulserande, musklernas ansträngning, hur luften som drogs in genom näsan var kall & den som kom ut varmare. Stannade upp, jag såg en liten gran som efter lång tid under tung snö plötsligt bestämde sig för att kasta sig upp ur snön, såg ögonblicket då den sträckte ut sina granhänder mot himlen, befriad. Ögonblicket när den sprängde sig upp ur snön var som att se en naturfilm i hög hastighet, som att skåda ett frö som blir till frukt under två sekunder. Vackert. Jag vill ha mer av sådan skönhet under mitt nya år tänkte jag & jag känner det fortfarande. Mer sådan slående skönhet, då en blir hänförd, stum. 

 

 

Efteråt i värmestugan såg vi plötsligt P som åkte skidor. Han kom aldrig in & ville prata med oss. Han var där med en vän, såg oss utan att le, vinkade & drog vidare. Att se honom genom en glasruta, på skidor var som att se genom en lucka till ett liv som en gång fanns. Märklig känsla. Att minnas att jag en gång kände den där människan, men inte längre gör det.

 

 

I eftermiddags möttes vi igen M & jag & körde stenhårda timmar på gymmet. Den här människan. Vilken skatt som har kommit till mig. Som han både utmanar mig & får mig att skratta. Han är så bra på att leva. På att göra det han verkligen vill & njuter av det, så ofta som möjligt. Han låter sig drömma, dras med i tillfälliga flöden, uppslukas, växa. När han vänder sina grönblå ögon mot mig eller ger mig en highfive så är det omöjligt att tycka att allt är grått för med honom är verkligheten så många fler färger. 

 

 

Ledsamheten över tillståndet med J finns hela tiden närvarande som en värk som mer eller mindre finns där. När den slår till är det som ett slag i magen, en känsla som föregår tanken. Det är inte så mycket tanke alls faktiskt. Det finns inte mycket att fundera över eller analysera, inga oklarheter, inga frågor. Visst slog det mig idag då jag gick genom stadens gator att jag plötsligt kunde titta lite extra på någon kvinnofigur, komma på mig själv med att undra om det var hon, eller hon, eller den där? Fick slå mig tankemässigt nykter, få bort mig från de tankarna. Det spelar ju ingen som helst roll ändå. Och, visst hände det ikväll i bastun att jag lade handen över magen, följde andetagens rörelse & mindes vårens kärleksmöten i bastun då hans händer drogs till mig som om jag var det finaste han upplevt. Jag tänker på hur J & jag konstaterade att vi varit varandras stora glädje under det här året. Men, med tillägg vill jag säga att; du har också bidragit till många tårar J & du har fått så väldigt mycket mer tanketid från mig än vad som är rimligt. Inte för att du bett om det utan på grund av den inverkan du haft på mig. Jag börjar också se vad jag såg, lite från utsidan. Jag förstår att jag tolkat J:s signaler som kärlek. Med det (kärleks)språk jag lärt mig, med de erfarenheter jag bär så var det inte något jag behövde söka efter för att tycka mig kunna se. Det var oftast han, inte jag som inte kunde undgå att röra vid den andre. Så fort det bara var vi två så rörde han vid mig, alltid, alltid en hand vid mig. En smekning, en vilande beröring, ibland dagdrömmande, andra gånger intensivt omhållande. Orden han sagt, sådant jag fortfarande tror att han menade. Hur jag kunde komma på honom med att betrakta mig, den där blicken han hade de gångerna. Den sa allt & den gjorde mig övertygad om att han inte hade bråttom ifrån mig. Jag tror mig förstå en hel del i honom. Jag tror inte att han lurade mig eller att jag lurade mig själv. Däremot var han aldrig redo för något mer än de tillfälliga, flyktiga mötena som hela vår relation byggde på. Inte en enda gång var han redo för något mer. 

 

 

 

Strax, imorgon vid tolvslaget går jag in i ett nytt år där vi två befinner oss mil ifrån varandra, både geografiskt & relationsmässigt. Imorgon jag med andra ord in i ett nytt år utan honom. Den insikten gör ont. Den är också realistisk nu. Det finns inte heller några skäl till att försköna läget. 

 

 

Jag har äntligen börjat ana mig till en del inre längtan (igen); längtan efter att leva ut en del drömmar. Har nämligen lokaliserat drömmar som legat i träda ett tag. Och insett att jag tror på det här nya året! Yeah! Ändå.  Och på förlängningen av det. Tänker; att det bara måste bli bättre än det här skitåret som snart är förbi. Med en ny start vill jag också forma livslinjen utifrån de inre riktningar jag fantiserar om. För att inte riskera att tappa tron igen längre fram om att det finns meningsfullheter. I min livsdesignande mindmap som jag har påbörjat står det en hel del sådant som skulle ge nya erfarenheter att växa av, och bli glad genom. 

 

Några av de saker som står med:

 

- Våren:

• Resa till Berlin med en vän. Träffa queerfolk, klubba. 
• Resa till Thailand & besöka Malla, vandra i djungel, tänja på lite gränser. 
• Träna hårt & se tydliga resultat på förbättrade tider etc. Anmäla mig till några lopp för året. 
• Komma igång med meditationen.
• Ge mig själv mycket kärlek & tillfällen till skratt.

 

 

 

 

Plötsligt ser jag på avstånd hur två varelser närmar sig oss. De påminner om som en blandning mellan stor apa & sengångare. Likadana zoombieliknande ansikten som sengågare, långa armar men med en apas aktiva rörelser framåt. Jag hör hur de ropar; kom, kom vi måste se efter, det är människor där & vi behöver se hur människan ser ut. Från okänt håll hör jag någon som varnande ropar åt mig & mitt sällskap; se upp, akta er, de är farliga, spring! Och vi börjar springa. Jag bär en hund under armen, den är tung, jag beslutar mig snabbt för att lämna den längs vägkanten. Varelsen kommer ikapp. Vi ser på varandra. Den ser mjuk, snäll ut. Dens svarta ögon ser på mig, nyfiket, vänligt & kärleksfullt. Jag vill röra vid den; hör rösten igen, den varnande som uppmanar mig: akta dig! lås in den! sådana som den får inte gå fria! Från ingenstans drar jag då fram en ryggsäck & knuffar vårdslöst in varelsen där. Ser hur trångt det blir, det verkar göra ont. Jag sliter i dragkedjan, luggar den i pälsen, ser de snälla ögonen som tyst tittar tillbaka på mig. Bilden fryser i drömmen. Jag får en insikt där, bredvid varelsen som jag precis har behandlat lika illa som andra gjort. Vad gav mig den rätten? Hur vet jag att den är farlig? Ovärdig en gott bemötande? Varför lyssnade jag på den okända rösten & behandlade varelsen på samma sätt som andra gör? Varför tänkte jag inte själv? Hur kunde jag göra så? Jag fylls av ånger, vaknar. 

 

 

 

Ny dröm. Jag & J reser runt tillsammans med andra kollegor. Vi ska resa utomlands. Är på en konferensanläggning & ska förbreda något. Göra något stort. Jag har ett rum på ett ställe i närheten. Ett litet, litet rum som är stökigt men ljust. J är nära mig, rör vid mig. Drar iväg mig till mitt ställe & där lägger vi oss, han raklång på rygg, jag med huvudet på hans bröst, hans händer i mitt hår. Scenen skimrar. Han börjar planera en ny spontan resa. Säger: Följ med mig. Weekend, kärlekstur. Vi packar ihop mitt rum, drar. På väg någonstans för att bara få vara vi. Drömmen är luddig, varm, glad. 

 

Vaknar. Vaknar på riktigt. Känner mig bakis. Inga klara tankar direkt. Vänta lite nu? Känns som att jag har bakisångest, som om jag varit förbannat full igår & att jag av misstag har legat med någon annan, bedragit den jag älskar. Ånger. Ont i kroppen av det. Vänta lite till nu? Det var inte jag. Det var inte heller han som bedrog. Ingen kunde bedra i vår relation. Däremot kunde vi välja att vara ärliga & behandla varandra med respekt; vi kunde följa överrenskommelser & leva med alla kort på borden. Det gjorde han. Rakt på, precis som jag bett om. Ändå är det så svårt att begripa att de orden skulle komma. Mitt hopp var envist, jävligt hårt satt det fast i mig. Trodde in i det sista att han ändå valde mig. Kan det verkligen vara så att han sket i det till slut? Drar fram telefonen. Måste läsa hans ord igen. "legat med någon annan". Jo. Klarvaken. Så var det, så är det. Obehaget är kvar i mig. Inte skuld men stort obehag. 

 

 

Jag vet inte hur jag ska börja det här. Tangenterna ger mig panik. Om det skrivs så finns det. Då är det sant. Bara de här orden tar tid. Det är nästan fysiskt svårast. Som om jag vill krypa ur mitt eget skinn, få försvinna. Gråter ur honom, ur mig. Det här är panikkänslor på hög intensitet. PanikSorg. 

 

Igår. Jag på löpbandet. Tänkte på honom. Längtade efter att se honom & sände iväg en fråga om han ville ha ett rävbesök Han var inte hemma, sa han. Jag fick en magkänsla som sa något annat. Kunde inte sova igår. Därför som jag skrev, sent in på natten. Om min osäkerhet inför oss. Somliga skulle kalla det intuition. Som om jag anade. 

 

Här dödade han sin räv. Där & då när jag sprang på löpbandet påbörjade han slakten. Det är så det känns. En del saker råkar bara inte ske. Det är aktiva val, stunder av fokus, tanke. 

 

Det allra heligaste. Som var vårt. Att skriva det här är som att karva i mig själv. Det är vasst. Känns inte humant. Jag kommer att fortsätta med orden ändå. Redogöra för att inte lyckas förneka eller förtränga. 

 

Jag hoppas att du kommer att må dåligt över det här J. Att du kommer att ångra dig. Inte för att ånger ger dig mig tillbaka men för att det ska göra ont i dig också. Att flykten från känslor inte lyckas denna gång. 

 

Så trött. Vill inte skriva mer. Gå & blunda istället. Bli klubbad, till våren. Eller till en annan livssstid när jag bor nån annanstans, en flytt som mystiskt nog har skett medan jag sovit. Som en björn som byggt idé i ett berg på ett isflak. Till våren är isflaket strandat på en exotiskt strand på andra sidan jorden, eller har fått vingar & har flytt till en annat solsystem. 

 

Han hade inte saker att göra som nödvändigtvis lade hinder för mig att träffa honom igår. Han hade valt annat. En annan. Det sa han inte då. Det hade ännu inte skett. Men, det var på väg att hända & det är klart som fan att han visste det. Jag struntar i detaljerna nu. Hur faan han fick till det. Två dagar tidigare hade jag förklarat att jag inte fixar att vara hans vän om han träffar någon annan. Om han ligger med någon annan. Den intimitet vi två delat har varit ovärderligt för mig. Vacker. Ren. Bara vår. Jag förklarade det. Att jag inte kan göra så mot mig själv, att jag stannar kvar om det händer. Han sa att han inte hade varit med någon annan, inte planerade det. Två dagar senare ser världen helt annorlunda ut. TVÅ jävla små ynka dagar alltså. Tänk om jag kunnat se in i framtiden när jag satt framför honom, då han slingrade sina fingrar kring mina, såg mig mjukt i ögonen. Om jag vetat att de händerna som smekte min mage där & då snart skulle smeka någon annan. Om jag förstått det som skulle hända, senare. Att det var så nära, att en nästan hade kunnat kika runt hörnet till framtiden. Då hade jag sett dem. Jag vet att det här kommer ge några svåra nätter. Då fantasin löper amok & ger bilder om hur det det, hur jag tror att det var, såg ut, kändes. För dem, i sitt möte. För honom. Där när han visste vad jag kände & ändå var beredd att välja lusten före. Lusten för någon annan. 

 

Jag fick några rader nyss. Jag har läst dem en enda gång. Tänkt att jag dör om jag läser igen. Är lugnare nu. Det står: "Avlägger rapport enligt överrenskommelse. Jag har råkat ligga lite med någon annan. Pang bom känslolöst, likt det här smset. Flyr nu brottsplatsen för en vecka i Kittlefjäll, skämskudde, radioskugga och tankar på annat."

Jag skriver nyss ned hans ord snabbt, snabbt som en skenande häst utan att bromsa in. Nu, serverade. Giftiga ord. Jag får ont i magen av dem. Som gammalt surt vin. 

 

Klart att J inte är den som råkar göra saker. Han vet mycket väl att jag vet det. Läser raderna jag skrev nyss. Läser. Det är sant alltså. Jävlar. Jag får panik vid tanken på att jag ska förstå att det är sant. Att hela hjärtat ska förstå. Jag svarade robotlikt tillbaka: "Noterat". 

 

Noterat har jag gjort. Vridit mig själv ut & in. Låter mig känna. Tack jävla guldlock för din ärlighet. På riktigt. All respekt för fria val. 

 

Jag fixar inte det här. Så känns det. Jag vill försvinna. Komma tillbaka när jag inte minns honom. Som i filmen där de går till en företag som kan rensa bort en del av ens minne & olyckliga personer rensar ut människor som ger dem sorg. Så vill jag ta bort honom. Jag måste börja med detaljerna. Plocka bort hans tandborste från mitt badrum. Skulle vilja radera honom från alla sociala medier jag har kontakt med men det vore för uppenbart då, att jag är knäckt. Bara att knäcka huvudet av tandborsten vore skönt. Den ska brinna sen, vid någon form av ceremoni vid nyår. Brinn åt fanders. Ska sluta minnas våra skratt & hur vi sa godnatt efter tandborsten.

 

Det där med att känslolöst ligga med någon annan med full vetskap om hur det gör en annan väldigt illa. Å andra sidan, vi är inte tillsammans. Vi var inte det igår heller. Vi hade bara varit dedikerade till varandra under rätt lång tid. Det hade känts ovärdigt för mig att bjuda in en annan mansfigur till min egen nakenhet. Jag delade med glädje bara den intimiteten med J. Det kändes som en present från mig till honom varje gång. Det var det vackraste jag visste & om det var något jag längtade efter så var det d e n känslan, när vi möttes så & allt annat försvann. För mig var det så fint särskilt tack vare att det var vårt eget. Det blev unikt för mig. Att välja honom så. Att bli vald så. Jag som förlorat tron på att det var möjligt, både att vilja välja men också, äran i att få bli så utvald. Där igår sköt han oss. Han siktade & gjorde som han ville. Nu får jag skrapa upp mig själv & jaa, inte vet jag. Hantera det här bara. 

 

 

Älskade Mariana alltså! Igår målade vi på oss våra happy-faces & drog iväg på fest. Vi skrattade över våra respektive klädval; båda helsvarta, med snarlika västar till bara tatuerade armar. Bubbel i våra glas, skålade med våra fin-kulturella-pretto-uttryck. Jag tänkte: hon har varit min vän länge. Vi matchar. Vi har legat. Också. Vi har många delade förtroligheter i de famnar vi möts i. Hon är stolt, stark, vrålhet. Och vi hade roligt igår; jag hamnade i samtal med en person som liksom jag har jobbat för IM i Indien, som senast på sitt CV har jobbat för att öka kvinnors politiska engagmemang i Kambodja. Jag tänkte: det finns hopp för världen. Ändå. Vi är fler som brinner. Folket drog ut på lokal; då flydde jag & Mariana hem i vår taxi. Nöjda. Vi som sällan är lagom var ändå lagom med gårdagen. Vi skiljdes också åt utan att äta upp varandra fastän jag tog med henne upp till mig i tanken & bäddade ned mig med henne bredvid. Fick plötsliga rader från henne, om att hon gjorde detsamma med mig. En gemensam längtan efter mer vardagsgrejer ihop. Att få kramas länge, se filmer, sånt. Det är på min lista för wantings 2015. 

 

Vaknade med bubbelbakishuvud. Trött, rastlös, klubbad. Kroppen vill rasta sig. Huvudet vill sova mer. Har dragit igång peppande musik, Gjort mig redo för en dag för konsumtion med moder. Termometern visar på 20 minus. Det ser krispigt ut ute. Jag känner mig utmanad av kylan. Fick ett telefonsamtal som blev långt. Hannas mor. Vi pratade om livet, om familjer som inte håller ihop, om barn som används som slagträn, om cancer, om att vittja gärden med fisk till bordet. Hon: Jag kan inte tacka dig nog för att du finns för Hanna. Vad skulle vi göra om du försvann? Du är hennes riktiga syster. Jag: Jag kommer leva mitt liv med Hanna. Hela livet. Jag bara vet att det är så. Ett fint samtal. Må operationen gå riktigt bra!

 

Ma ringde igår. Och jag vaknar med hans rader. Han är ivrigare än jag & vi pratade om kärlek. Han säger: kärlek för mig är två personer som blir ännu mer när de är tillsammans, att dela en idé om gemensam livsresa. Att våga vara i ett gemensamt fokus. Jag tänker: Jag hoppas att jag en dag blir kär i honom. Säger: Jaså, fin idé Martin. Han: Vad, tror du inte på det, kärleken? Jag: Kanske. Inte alltid. Jag tror mer på idén än praktiken. Jag är svår Martin. Jag är vilsen ibland, i det där. Tänker: Med J är jag inte det, inte alls vilsen. Då bara vet jag. 

 

Och nu vill jag också sova bakom ett element.

 

 

 

 

 

 

Så har julafton passerat. 

 

Dagen inleddes med att jag blev väckt av telefonen & där, på andra sidan luren fanns Ma. Han befinner sig i Halland, hos sin bror. Och jag påmindes plötsligt om att hans dialekt, sprungen ur de markerna påminner om Fredriks. Och skägget. Och den här personens intressen i natur, miljöfrågor, djurrätt, feminism. Även hans lugn & fokus, målmedvetenhet & familjära visioner.     

 

Jag lade ihop några, troligen, märkliga pusselbitar igår. De blev lite höjda varningens fingrar åt mig själv; se upp. 

 

Jag vet att jag är oberäknelig, även för mig själv ibland. Upptagen av stunden, förtrollad av det som glittrar (sköna känslor, eufori, skratt). Ibland glömmer jag strategiskt att det finns en morgondag & jag försöker därför komma ihåg det nu, att inte smickras in i ett rus (som kommer utifrån) & till en riktning jag inte är redo för. 

 

Pratade med en vän vars ex. flickvän är gravid. Hon har precis hört av sig till min vän, avslöjat att hon önskar att han vore den verkliga fadern, inte den hon nu blivit gravid med. Vilken ångest! De två har inte glömt varandra men omständigheterna runt allt har gjort att de gått skilda vägar & nu trasslar livet till sig så mycket mer. På bekostnad av andra människor också. Vilket jädrans inferno av känslokaos. Troligen går de vidare med sitt nu, nya partners, andra än varandra, riktningar de nu känner att de ”borde” förhålla sig till. Bittert, olycksaligt tänker jag & tar med mig påminnelsen om att jag inte vill trassla in mig i kompenserande relationer, andra fokus ”bara för att det är enklare än det jag önskar mig. Egentligen.” 

 

Efter samtalet med Ma drog jag iväg, åkte skidor i nitton minusgrader med M som skrattande sällskap. En sån ljus människa han är. Han påminner mig om leken; jag blir ofta som ett barn med honom; ivrig, impulsiv, handlingskraftig, humoristisk & i nuet. Det är skönt att vara så; enkel i sitt sätt, rakt på bara. Det var utmanande kallt igår, vackert. Jag gjorde en vurpa rakt in i den luddiga mjuka snöklädda mattan till skogsgolv. Skrattade mig upp på benen igen, åkte vidare. 

 

Min gamla Glenn var oss en riktigt trotjänare igår sen & startade på första försöket trots kallstarten. Tillbaka hem för att landa innan det var dags för det matfyllda firandet. 

 

Fick rader av J under skidturen som önskade mig, sin räv god jul.  Jag uttryckte under vårt möte en längtan efter att få sova tillsammans igen, hur jag saknar det. Han återkopplade till det nu. Med värme & lite humor, uppmuntrade mig till att sänka ned mig i lite kallvatten innan det stundande sova-intill-hänget. Log när jag läste raderna. Jag lovar tänker jag, med krossade fingrar bakom ryggen. Sure. Kom bara. 

 

Julafton hos min bror förflöt så otroligt fint. Vera ville vara nära så mycket som möjligt. Kröp ihop i min famn, gnuggande näsan mot min, höll om mig hårt, höll koll på vart jag befann mig. Hon är så ärlig. Hon behöver närhet, trygghet, kanske tydliga relationer nära sig. Då tar hon för sig av det. Det är inspirerande. 

 

Så fint att ha familjen samlade. Mor- syster - far - bror- tesa - paulina - sebastian - tobias - vera - bengan - aila - åke - bamse. 

 

Min flock. Det var lugnt, opretentiöst familjärt, varmt, humoristiskt. Vera tog tomen i handen, hunden slickade mig på armen, tårtan var alldeles för söt, kaffet starkt & gott. M kom förbi & expanderade familjen. Sen gled vi två över en stund till bekanta till mig som följt med mig sedan barndomen & det var fint, vattna historien & samtiden. 

 

Återvände till grytet sent. Avrundande med ord från Ma. Kände både längtan efter att träffa honom igen & lite panik; allt i ett & samma paket. Gå inte för nära där räven. Det känns som bermuda litegrann. Jag önskar mig en viss typ av bekräftelse. Och den kommer farandes nu men inte från den källa jag helst vill dricka ur. Jag blir ändå lite tagen & glad. Försöker skilja på olika nyanser av känslor, vara i lugn. Inte dras med för att det vore så enkelt & skönt att bli så sedd. Funderar en del på sådant; behov av bekräftelse. Så ofta som jag avskytt det; velat vara tuffare än så, än att erkänna att jag behöver det. Tänker på Ma vars kärleksrelation nu har tagit slut. Det känns i sig skönt, även för mig. Rena gester hela vägen, ärliga rader.  Vi kanske rent av bara använder varandra nu. Använder som distraherande fokus, som en krydda i livet som ljusnar upp stunder. Det är också okej, I guess. 

 

Har den lugnaste juldag en kan tänka sig idag. Inte många meters rörelse. Snart kommer P förbi & hämtar sina allra sista prylar som har blivit kvar. Sen ska jag på något förunderligt vis få igång mig själv den här dagen & bli laddad för en fest med queerfolket de mina (Mariana, hennes Petervän m. fl). Det ska bli intressant att se om jag ens kan få igång mig själv. Lite alkohol i systemet är nog enda chansen att få till det. Dagdrömmer om att möta J ute i nattens vimmel & dra med honom hem. Good luck Räven, troligen händer det (inte).

Gick hem till J i eftermiddag, hans önskemål. Så fort jag kommer in genom hans dörr tar han mig i famn & pussar mig i pannan. Utifrån sett ser vi nog ut som de bästa av vänner. Inuti mig slår hjärtat hårt & fort. 

 

Det känns som att vi inte har träffats på hundra år. Inte såhär, på tu hand. Jag är i ärlighetens namn lite nervös, blyg, lite till mig i konturerna & liksom rufsig. Efter vår nära omfamning håller jag mig på min kant. Inte för att jag vill men för att jag inte vet hur jag ska bete mig  riktigt. 

 

Först pratar vi nästan i mun på varandra, ivrigt & med massor av återhållna uppdateringar som väntat på den andre. Han rör vid mig hela tiden. Så som han alltid gjort. En hand på min vrist, på mitt ben. En hand som stryker min arm. Jag rör honom lite lätt tillbaka men betydligt mer avvaktande. Jag vet inte vad vi är. Vad jag gör där. Han tar tag i mig, drar mig intill sig & min stela kropp mjuknar lite. Plötsligt är jag i hans famn. Igen. Mina händer i hans hår, smekandes den där nacken jag älskar. For real? Jag fattar knappt att det är sant, att det är han, precis intill.  Det känns både hemma - och främmande. Som att det var länge sen vi två var nära. Jag känner mig byg, lite tafatt, lite vilsen i mina rörelser om vad jag får & inte. Jag längtar så efter att kyssa honom, att känna hans höfter mot mig men mina händer gör ingenting för att visa det. Det är stillsamma händer genom hans hår. Och jag säger det; att det känns ovant, att det är länge sedan vi var nära varandra såhär. Han nickar. Ser mig i ögonen. Hans blå ögon ser alldeles milda ut, som om någon har plötsligt har sänkt ned ett gäng mjuka moln i hans ögon, som en katt som spinner av vällust under en bering. Den här känslan alltså, utbrister han. Med dig. Det är som att jag slappnar av första gången sedan vi var nära varandra senast. Som om det inte går att må såhär utan dig. Det är som att komma hem. Jag kan förstå att han menar det. Jag känner mig hög, på energi, du gör mig dimmig svarar jag tillbaka. Jag blir nästan onykter av berusning. Han med sina blå ögon riktade mot mig. Jag älskar dig, säger han. Ja, jag älskar dig Linda. Jag vill säga det såhär, jag vill att du förstår att jag gör det. Min blick i hans. Tar in orden. Det finns ingen tvekan där. Han gör det. 

 

Sedan pratar vi vidare om sådant jag undrar om. Allt jag undrar om. Jag tömmer, får chans att räta ut alla frågetecken, får också säga som det är. 

 

Att han vill ha mig i sitt liv är det inte längre några frågetecken kring. Han vill att jag ska vara hans bästa vän som han kan krypa ihop i soffan med & prata om livet eller bara få hänga, nära. Vänskap är det största tänker jag då. Börjar skratta. Du förstår väl att jag skulle försöka förföra dig i soffan då? säger jag & ler. Kan skratta i det här, ha distans till det som är ändå. Jag vill bara vara så himla nära, vidröra, bli rörd vid. Jag försöker förklara, han ler varmt, lyssnande, tar min hand under tiden, leker med mina fingrar. Men, tänk om jag lyckas byta fokus från dig då? Om jag träffar någon annan? frågar jag. Och så berättar jag att jag mött någon (Martin) utan att förklara så mycket närmare än att jag mött någon som gör mig glad men att mitt fokus fortfarande är så starkt på J; att jag än vill vara med honom, all in på alla sätt. Ska jag lämna vårt fokus & ge mig själv en chans att bli berörd av andra? Hur tänker du kring det? Han blir allvarlig av min fråga. Skuggig i ögonen, ser med ens ledsen ut. & säger; Jag vill inte säga det här egentligen men helt ärligt så får jag en klump i magen på tanken, om att höra om någon annan. Någon annan så, med dig. Förlåt. Jag vill inte veta. Jag kan inte hantera det. Och så tydliggör även jag rakt på sak att jag inte fixar att vara hans vän i nuläget om han väljer att träffa andra, inte nu. Jag känner för mycket för honom för att vilja utsätta mig själv för det. Det är lite av ett moment 22. Han vill vara min vän, inte mer. Vill att jag är hans vän som han kan dela allt med. Ändå förstår han att det inte fungerar. Jag vill inte att han delar allt. Jag skulle bli den bästa vännen som öppet skulle morra ilsket åt alla nya kvinns vid hans sida. Skulle bli avskydd av dem, sedd som den svartsjuka vilden bredvid. En icke fungerande idé. Träffar du någon nu så kan jag inte stanna med dig, tyvärr. Jag vill inte vara din vän då. Jag känner mig själv nuförtiden, mina behov, mina gränser. Det vore självdestruktivt. Så, tyvärr. Han ser mig, förstår läget. Och jag ser honom i ögonen medan han pratar, fångar upp hans hand, ler för jag kan så tydligt se oss båda så trevande i den här historien, så mycket i någon slags känsla vi inte kan göra något vettigt med tillsammans. Tänker; vi är nog kära båda två. I varandra. Men, det kommer att ta tid att mötas i det. Han säger; jag börjar förstå att jag kommer att förlora stort på att inte våga satsa fullt ut som du gör. Du är så tydlig Linda, så rak & utan tvekan. Jag förstår vad du säger, vad du känner. Jag börjar förstå att jag kommer att ångra mig en dag men fortfarande så är jag inte lika övertygad som du om vad kär & vad fokus är.  Det här är svårt, jag vet inte vad jag ska säga Linda. 

Fan, vi är som en enda röra av känslor J & jag. Vi bryter samtalet, det finns ingen vettig utväg i stunden. Jag dyker in i hans famn istället, hans mjuka läppar på min panna, så hemma där. Håller om honom hårt, försvinn inte mer. Han börjar byta om till underställ för att ge sig av ut i kylan & ropar efter mig; Hördu Räven, vill du komma & se din bästa vän vara superhet i de mest omatchande kläder? Jag börjar skrattta. En dag kanske vi får till en fin, mer lättsam vänskap. Som en av de bästa vänner. Kanske. Intentionen är fin åtminstone. Han spexar för mig, får mig att skratta. Vi brottar ned varandra & såklart hamnar vi nära. Hans händer som äntligen tar tag i mig ordentligt, finner min kropp & jag tror att min mage skrattade över att känna hans händer ovanpå den. Jag drar in doften av honom, borrar ned nosen vid hans hals & tänker att jag utan överdrifter eller någon tillspetsad variant av beskrivning känner mig så ofantligt kär i den här människan. 

 

Sen.

 

Han: Hur skulle du sammanfatta ditt år?

Jag: Som ett av mina tyngsta år någonsin. 

Han: Jaså. Säger det lite undrande. Ska jag ta det personligt? 

Jag: Nej. Jag kan nog säga att du var det bästa som hänt mig det här året. Du har varit min glädje. Och när jag säger det, förstår jag hur sant det är.

Han: Och jag kan utan tvekan säga detsamma. Du har verkligen varit det bästa som har hänt mig. Min stora glädje, på alla sätt faktiskt. 

Han stora glädje, ja jävlar. Hur ska jag kunna gå vidare & släppa honom? 

 

Vi gjorde oss klara. Kanske är bra att vi ska vara ifrån varandra länge, sa han mumlandes med sina läppar mot min hans. Så blir det lättare, att vara vänner bara. Nej, vilken dålig ide kontrade jag. Vi har varit ifrån varandra nog länge redan & det hjälper inte ett dugg! 

Utanför honom skulle vi skiljas åt. En lång famn. Så. Innan vi släppte den andre så lutade han sig över mig & kysste mig, sina läppar mjukt över mina & då försvann mitt allra sista motstånd, mina små försök att se oss som vänner, bara. Jag älskar dig. Tänkte jag. Och gick sedan iväg på spagettiben & med ömmaste ömheten i kroppen. 

 

Jag har lagat mat hemma ikväll, blivit lycklig av grönkålens klara färg. Tillåtit mig att vara kär & i nuet. Här. Imorgon, julafton. Kära tomte, jag önskar mig John brevid mig om natten. Tack. Få vakna & linda in mig ännu närmare de där händerna, räva in mig i hela hans närhet. Jag vill att han tar chansen, medan den ännu finns. 

 

 

Juni 

 

 

Var med & arrangerade min sista pridefestival som anställd för RFSL (vilket jag inte visste då). Jag reste ned till Ängsbacka med Hanna & Elliot & förälskade mig i Finn, sa adjö till min fru & barn som drog till Tyskland & återvände till norr där jag fortsatte rörelsen med att springa. 

 

 

Hade ett för mig, betydelsefullt samtal med Månlivet igårkväll. Påminnelser om att det är helt okej att bli less på hur det känns att hänga lite fast mellan rader, mellan andetag; de tillstånd som sker när något nästan är & samtidigt nästan inte är.

 

Det pågår en läkning. En stärkande sådan & den kommer inifrån. En rustning för att inte vara drunknad längre. Ett dygn kan ha oändliga många minuter & två månader i det lämnade tillståndet har varit en av mina tuffaste utmaningar. Vilken erfarenhet; en ny för mig. Nya tankar, insikter slår mig då & då. Små steg men inte för den skull mindre viktiga. 

 

Det var ögonblicklig förälskelse som slog ned i mig nittonde september tjugohundratretton. En jävla blixt. En milstolpe i livet. En häftig upplevelse som slog undan mina föreställningar om att sådant inte sker. Intressant att jag inte kände honom alls. Ren objektifiering. Rent & enkelt begär med fullt fokus som har kommit att vara, längre än jag kunnat fantisera om. Undrar hur mycket jag (ändå) har fyllt min bild av honom med sådant jag gärna vill se att han har & är? Hur mycket är verkligt & vad är påhittat? Hur kan blixten slå ned & vara rätt person för en då personen i fokus är en total främling?

 

Det jag önskar av livskramrat är (egentligen inte) där. Utgångspunkten bör vara gemensam dröm om riktning åt samma håll. Vilket vi (inte) har. 

 

Sakta får de komma. Inslaget som förändrar bilden. Som jag så småningom tar till mig, lyssnar & tror på.

 

Skidor, snö, svett, friluftsliv & vänskap i rörelse är min rekreation just nu. Medan hjärtat bär sorg blir kroppen starkare, mer uthållig än någonsin. Tänk om det alltid vore så, att brustna hjärtat alltid, för alla, levererar starka ben & låg puls. Det skulle bli nya hälsotrenden, lätt.

 

Varit med Micke idag. Älskade M:et som vågar utmana mig till max & som får mig att släppa allt som inte är rörelse.

 

Nådde hemmet sedan efter sexton kilometer i skogen. Lagade plättar med blåbär på & började fantisera ihop om vilket kap det vore för en annan stjärna att sammanstråla med mig. Det är okej som fan att boosta ibland. Vi skulle delat på de här plättarna medan våra båda kroppar skulle slappna av, adrealinet lägga sig. Lusten väckas (som den gör efter träning för mig) & jag skulle förföra den här utvalda stjärnan & få oss båda till att glömma omvärlden för en andra gång den här dagen men av helt andra anledningar. Sedan skulle vi dimmiga, genomkörda & mjuka som katter linda ihop oss framför en film & avrunda en helt fantastisk dag. Keep on dreaming baby.

 

Ska strax iväg på feministpeppmys. Jag & lite andra feministaktivister ska smida planer för framtiden. Mer aktivism än ligga idag alltså. Och jag gissar att båda aktiviteterna kan förändra världen, på sina sätt.

 

 

 

 

Förut gav relationen med J ljus i tunneln & sol åt de flesta betraktelser även i hans frånvaro men those days are gone. En relation är en relation trots frånvaro av personen ifråga & vår relation finns definitivt även om definitionen av vår inte längre än vad den var. Det är just när inget händer som allt sker. Det har gått tjugotre timmar sedan hans händer drog mig intill sig. En vindpust & en evighet bort. 

 

Jag klev upp bara för att hinna dra på mig skidkläder, slängde in en ännu inte vaken räv ut i snön, till den översnöade bilen. Betydligt mer efter-göra-bilen-fri-från-tung-snö-uppvärd körde jag iväg. För att möta Ma. Vi skrattade oss snart fram genom en snöklädd, nästan öververkligt vacker skog på våra skidor. Ma är lekande, lockade ut mig på ospårade marker, fick mig att upptäcka tjusningen i att glida fram genom, under snömassor, drog upp över kullar, ramlade som en serigefigur, fick mig att vika mig av skratt. Med honom är det så lätt att vara jag. Att se den ljusa sidan. 

 

 

Efter en mil i skidspåret, efter obligatorisk temosfika skjutsade jag honom vidare en bit, för ett hejdå för en stund då han nu drar söderut. Där, i bilen skedde en sådan händelse, ett avtryck för vår gemensamma historielinje. På något sätt fanns hans hand plötsligt under min egen. Ingen vante mellan. Inget skyddande lager. Första gången som jag kände hur mjuka händer han har. Kände. Jag tystnade i vårt pågående samtal, tog hand hand allvarsamt & varsamt i mina. Såg honom i ögonen, han var lika tyst som jag. Leende blå, lite blyga plötsligt. Han var nog en spegel av mig själv. Vi kommunicerade fortfarande, högst levande. Bra att han reser, tänkte jag. Åk härifrån & rör mig inte mer (eller rör mig ännu mer). En sådan beröring som en hand i min kändes plötsligt intim. Hans, min väns. Jag ville där & då alldeles för mycket att han inte alls skulle åka & den känslan fick mig ur balans. Så drog han fram en överraskande julklapp. Martin alltså. Hejdårå, kamrat.

 

Förmiddagen med honom gav mig en del att tänka på. Tankar om hur vårt fokus i relationer avgör för dess möjliga utveckling, framtid, avslut. Of course. Men verkligt något att minnas. Fokus är inte där av sig själv, inget att förvänta sig. Det handlar om aktiva val, att vilja välja. Jag vill prata med J om det här. Lyfta fram, uppmärksamma honom på att det inte behöver handla om konkreta händelser, andra möten som förändrar oss två, som kanske skiljer oss åt. Det är mer om hur vi väljer. Jag vill bjuda in honom till min process, ge honom en chans att förstå den. Än väljer jag honom, helt & fullt men känslan av en annan hand i min idag påminde mig om att jag inte kan eller vill leva på standby med önskan om J:s hand om den inte alls är på väg åt mitt håll mer. Och det känns som att vi är kvar, nära den andre så pass mycket att jag vill lyfta det här med honom först. Trots ord som redan finns om att bara vara vänner. Orden finns men jag har har inte sett honom uttala dem, bara hört. 

 

Tanken på att någon annan får J:s hjärta att rusa gör mig ledsen. Intressant att notera en sådan sak.

 

Ledsen när jag frammanar bilder av hur dina ögon ler, hur din kropp rör sig lekfullt, lugnt utan att dölja den minsta förnimmelse av hur det känns i dig när din hud berörs av en smekande hand. Dina glödande örsnibbar, din fulla närvaro. Du är en av de mest hängivna personer jag träffat utan kläder & det har varit en ynnest att uppleva. Tanken på att det är någon annan där, att du upplever andra avklädda äventyr som får dig att njuta, kanske skratta borde inte få dra ned mig. Vad är Kärlek? Är det verkligen den här egoistiska girigheten som vill äga din lust & njutning, konservera den, göra den till min när jag är mottagaren för din åtrå? Nej. Det här är ett påslag; en slags tillhörande, ofta medföljande detalj som så ofta få glida med inom ramen för viljan att få lära känna en annan människa på djupet. Får glida med & förklaras som en del av ömma känslor fastän kärleken i sig själv inte vill ta ifrån någon något, inte vill begränsa, förminska. Om du ler borde jag vara glad för dig. Om du njuter bör jag i kärlekens namn bli tacksam för att människan jag älskar får det som den behöver. Ändå är det inte så det känns. Och vore fler öppna & rena i den här kärleken skulle fler relationer bygga på mer än tvåsamhetens inramning. Men. Jag börjar landa i att det är ett paket en får med sig när en tillåter sig att drunkna i en annan person; att det är mänskligt att vilja finna former, överenskommelser, begripliga kontrakt för att känslan av det blir en översättning som vi kallar trygghet. Och vi behöver trygghet. Jag behöver det.

 

Därför vill jag veta om du träffar någon annan nu. Vill berätta att jag leker med den tanken om att åtminstone just tankemässigt öppna upp för fler fokus. Att i praktiken inte längre vara här för varandra. Och, i och med den öppningen talar erfarenheten för att öppna dörrar sällan går att backa genom. Out, and get away. Och därmed med stor sannolikhet påbörja den allra sista resan mot vårt gemensamma avslut. Inte för att jag vill, men för att du kanske redan är där. 

 

Var nyss & spanade in coola Roller Derby kvinns. Bra grej. 

Nu hemma. Jag tror att J aktivt undviker mig nu. Att han är rädd för hur det kändes igår. Att det kändes. Han kan nog inte förhålla sig med allt det där under huden för sig själv. Fegguldie. Och jag får inga svar & bollandet verkar utebli den här eftermiddagen. Jag blir alltmer expert på att vara själv & ständigt längta efter det som inte är & får lägga locket hårt på den ventil som ibland brister & som får mig att sjunka. 

 

 

Nu.

 

Samtal med H. Fan, mitt i prick. Som om hennes ordflöden är sprungna ur djupet av mig själv. Finns vi båda två, verkligen? Vi noterar; det är något stort som händer i oss, inifrån. Som har pågått ett tag. Är det att växa, att bli äldre? Är det livet som går? Som är färdiglevt? Har vi levt för snabbt? Det finns en känsla vi båda burit ett tag. Är det okej att vara tillbakalutad & nöjd?

 

Jag har sett den där djungeln, spanat ut från bergskedjor i Hamalaya, sänkt ned mina händer i en helig sjö för första gången, badat i ganges skitigt renande vatten, flytt från maoistgerillan, suttit bakom öronen på en elefant (det som jag drömt om så länge), besökt mina tempel, sett barn födas, simmat med hajar, älskat högt, känt mig heligt uppfylld av livet; längtat mig vild efter morgondagen. Och efter nästa steg, och nästa. Och nästa. 

 

Jag längtar inte. Inte nu. inte alls som förr. Eller. Jag längtar snarare efter att länga men jag längtar inte. J har ofta frågat mig; Och sen då? Och efter den drömmen? Efter det berget? Efter den karriären? Den platsen? Vad drömmer du om? J:s iver har blivit en triggerpunkt för mig. Den har planterat frön i mig av vilsenhet. 

 

Har mitt inre drive, mitt go, min längtan som tagit mig iväg försvunnit? Vart fan är mitt drive? Varför är hans frågor så svåra att besvara? Varför vet jag inte? Varför känns det inte viktigt längre att besöka ytterligare en djungel eller att återvända till de platser jag alltid sa mig vilja se som the second home? 

 

H säger precis samma saker. Som om hon ställt in motorcykeln i garaget & faktiskt inte har någon lust att rasta den längre. Den har sett sina gator. Nu vill den egentligen inte mer än att stå i sitt garage & kika ut från öppen ridå & betrakta världen därifrån. Är det tecken på depression? Eller är det signaler på att en har vuxit, nått andra nivåer? Blir en nedstämd för att en tror att en borde längta mer men egentligen mår bra i det lilla, i nuet, i det som är? Att en inte låter sig må bra för att det nöjda tillståndet känns passiviserande, skrämmande? Tror vi att vi kommer att bli grå & börja tona bort som människor om vi nöjer oss med det vi har? 

 

Om en är där en behöver vara så är det här svårt att ta till sig. Jag söker ständigt, varje dag kikar jag (förgäves efter den inre stora elden som tidigare drivit mina steg framåt) & jag undrar vart tusan jag själv är nu. Vem är jag i den här transformationen, som i ärlighetens namn vill säga till J att jag inget hellre vill än att vila på hans bröstkorg medan han stryker mitt hår än att se alla ännu obesökta platser?

 

Jag vaknade till rader av J igår. Han är i Berlin. Och där landade han plötsligt i tankar - och faktiskt också i längtan efter mig. Redan i gryningen fick jag rader därifrån & de orden var fyllda av kärlek. Några timmar senare, ännu fler ord. Jag log, återvände till magkänslan om att jag må vara galen som fortfarande tror så starkt på oss men jag vet, jag vet, jag vet, jag vet att vi inte är klara med varandra. Kanske är jag bara galen, besatt. Kanske. Även det är i sig ett tillstånd & med all tilltro så går det över.

 

Talade nyss med Peter i luren; den Peter som är mjuk, inlyssnande, fin. Så länge sedan jag hörde hans röst. Så länge sedan jag hörde hans röst såhär, när båda lyssnar, finns intill. Blev påmind om våra likheter, då när våra likheter var en tillgång, när det i vårt gemensamma liv var en fördel, vår styrka. Alla spontana skidturer, hur vi lekte oss till att bli ännu bättre klättrare med hjälp av den andres uppmuntran, våra enkla filmval, hur han fick mig att gråta av skratt, att i stillhet förundras av en fjällblommas perfektionism, tänjandet på gränser, euforin att kasta sig utför klippor där hans hand var det sista jag ville släppa taget om. När det regnade som mest kunde vi få för oss att snabbt packa ihop en väska & tält & dra ut tillsammans, bara för att få somna i naturen medan regnet smekte tältduken om natten. Som jag älskade honom, så bra vi var de tider då vi mådde bra ihop. Det är fint att minnas det. Att höra hans röst ikväll & bli alldeles varm, att kunna le över gemensamma minnen. Att tänka att vi kanske kommer att göra en till gemensam skidtur i framtiden. Ändå, att vara i kärlek med någon, att se på en vald person med kärleksögon & med lycka dela gemensamma intressen & riktningar är något särskilt. Det vi hade då bevarar jag ömt med vetskapen om att det var då som vi var två. Och det var just det; när vi var två som vi var vackra. Det var då jag litade på, delade. Jag var hans när jag visste att jag kunde leva i en odelad uppmärksamhet från hans blick. Inte senare. Även om vi fortsatte ytterligare ett år tillsammans med andra i våra nakna famnar så hade vi börjat brista i våra konturer, vår kärlek blev svag när förlorade fokus & till sist även förtroende, respekt, tro. Jag saknar honom ibland & jag blir ledsen i saknaden. Så nära som vi kom varandra, det blev vår vinst & vårt slutliga fall. Minns en gång, alldeles i början då vi låg intill varandra & var rädda om varandra. Han: Jag är rädd att vi kommer att brinna upp. Att våra båda eldar tömmer relationen på syre. Att vi dör. Jag: Vi gör en plan. Vi behöver alltid minnas varför vi behöver utrymme, distans. Vi glömde det. Och så var den sagan slut.

 

Livet är förgängligt, föder många tankar. Jag bär sorg i mig över Victors plötsliga val; att dö ung. Jag vill leva. Jag är så tacksam för att Peter lever. För att att vi hann med att älska varandra i det här livet.

Jag påminner mig själv om det; att jag vill vara i kärlek, genom allt jag gör. 

 

 

Åkte skidor ensam i skogen idag. Det var en av de vackraste turer. Nyfallen snö, tung på marken. Vita granar, ren kall luft. Inbäddad i skogens famn. Ensam med ett stort leende, en stillsam glädje. Jag tänkte; jag älskar min vinterstad & jag vill alltid minnas hur jag behöver det här för att må bra. Jag tänkte också; om några år springer en fyrbent, noga utvald vän vid min sida här. En dag blir det nog så & då blir vi två i skogen. 

 

 

Det var fint att se honom igår, prata med honom på jobbet. Han & jag på ett kontor i en nedsläckt korridor. Ingen som skulle lägga märke till oss. Kände mig glad, hemma - och villrådig. Hans glädje över att se mig dyka upp med rävsvansen runt dörren, dyka in. Oförställd, ärligt uppsåt. Han skratt & iver över att få dela tankar med mig. Kom bad han, visade mig något. Jag stod nära honom, gjorde allt jag kunde för att inte se den där nacken som såg så inbjudande ut att röra vid bredvid min vänstra hand. Centimeter ifrån, en galax bort. Min hand & kropp vägde bly. Jag ser mig själv utifrån, ser en person som gett upp en dröm. Att vara nära honom är att möta den person jag längtar efter men å andra sidan ständigt påminnas om att jag är bortvald. Att han plötsligt slutade längta efter mig. Vilken erfarenhet det är, som jag plötsligt förstår all klagosång i världen som lämnade människor höjer till skyarna. Det där lite patetiska nästan, Lena Andersson-aktiga. Det trånande, över alla gränser önskande sättet. Med andra ord; att vara med J är det lättaste & det tyngsta. Han ringde mig igårkväll. Vi blev tysta ibland. Jag, osäker. Han, som om han ville säga något som inte kom fram. Lade på, vissen svans. Nu är han borta. På resa. Kommer hem & mellanlandar imorgonkväll innan en längre resa. Hade det varit jag i mellanlandnig hade jag släppt allt för den pausen, vigt den åt närvaro med honom. Jag förstår, vet att han inte väljer så. Vet att vi inte kommer att ses, att han inte ens hör av sig. Jag måste nog älta ut den här känslan i mig, den jag alltid förhållit mig delvis hårdhudad mot förut. Har inte varit särskilt ödmjuk inför de jag själv lämnat när de undrat, velat förstå, önskat sig djupare förklaringar. Nu ser jag mer. Ser sparade konversationer  från tidigare, mellan oss. Det som var nyss egentligen men plötsligt hundra miljoner år sedan. Hans nedskrivna längtan. Hur han hört av sig, frågat om han fått vara min för en kväll eller två. Min. Alltid närvarande. Alltid fullt fokus, öm hängivenhet. Det är väl en av orsakerna till att han nådde mig så djupt in. Att han släppte allt för oss när vi sågs. Som han lyssnade, betraktade, tog för sig, lät sig njutas av. Kommer han att sakna det nån gång? Sakna mig, så? Vaknade han bara en dag & hade slutat längta? Är det så som jag har slutat längta efter de jag lämnat? Jag förstår att det inte behöver förklaras, det är inget varför jag söker, inte hur.

 

Det är en snårig situation när en finner rätt & den andre inte. 

 

 

Upp med hakan lilla Räv. Keep moving and rememeber that your fur is really warm and that your legs are strong and that your sense of smell is admirable. Enjoy yourself. Be yourself!

 

 

 

 

Sådärja. Där åkte vid skidor med varandra, som omhållna av den mörka vilande granskogen, under fullmånen & ett mäktigt pulserande norrsken. Det berättades historier som fick glada skratttårar att rinna längs mina kinder & där fanns också ett allvar, en brutalt framdukad ärlighet. Med Ma har jag drabbats av ärlighetstorrettes. "Det här är så jag känner", "såhär är det med". Jag lämnar inga uttrymmen för tolkningar. Jag kommer inte att ens påbörja en känslomässig investering i det här hur mycket jag ändå tycker om att vara med honom. Han får göra sina resa & jag är inte en del av den. Han har inte heller bett mig vara medresenär; jag bara understryker & förebygger & låter ingenting ske organiskt. Det här är för nära sådant jag lovat att lära mig av & därför handlar jag uppstyrt därefter. Vi kramade varandra hejdå efter en riktigt fartfylld skidtur & han viskade tack i mitt öra; tack för ärlighet & inspiration. 

 

Kommer hem. Så tyst det är här. Som det ska vara i ett rävgryt inneboende med en enda rävkropp. 

 

Det slår mig att jag känner mig som Knyttet & jag önskar så att Tove Jansson var här med mig.

"Och knyttet gick och gick, men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg för att säga hej,
kan jag få tala några ord med dej?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän."

För. Visst är det skönt när det är tyst i ett rävgryt. Men, det är också ensamt ibland. Faktiskt jättemycket ensamt, vissa särskilda stunder när jag skulle vilja blunda & genast få känna hur guldlock, för visst är det guldlock & ingen annan som kan fylla just det särskilda ensamhetshålet, få känna hur han tar i mig både självklart & frågande på en & samma gång, med både nyfikenhet & tillhörandekänsla. Frågorna kommer tillbaka till mig, smygandes. Jag är fortfarande så glad för att han finns i mitt liv igen men jag börjar acceptera hur ledsen jag är för att han inte finns hos mig på det sätt jag önskar. För mig finns det inget hellre jag vill än att spendera den här kvällen med honom. För honom är det andra prioriteringar men en vänlig tanke skickas åt mitt håll. Som om han stannar upp i sin rörelse, smeker räven på huvudet, blir nöjd & går vidare med sitt. Kvar står jag med trampande dynor & mersmaken hängandes i mungiporna. Kom nära, kom bara lite närmare, skulle jag vilja säga. Han skulle nog titta på mig tillbaka med mjuk blick & påminna mig om att vi inte är älskare längre & att det inte är säkert att han delar kudde med mig framöver. Att hemma för mig inte behöver vara hemma för honom. Och jag skulle nicka till, minnas & försöka ge en famn innan jag går hem till mig eget, en famn som inte avslöjar att hela havet stormar av ömhet där i. Visst, kamrat. Just det. Jaha ja. Den här resan kommer inte att bli lätt men den kommer fan i mej vara värd det.

 

 

Vera kunde inte springa fort nog in i mina armar imorse & jag är så uppfylld av kärleken för den här stora människan. Från de första stunderna, att på nära håll följa hennes resa från ett litet frö till dagens nyfikna, spralliga, humoristiska, eftertänksamma & ständigt busiga person. Den lilla näsan mot min egen & hennes hand i mig. Jag, Vera & moder på loppis den här förmiddagen. Bästa köpet; saffransskorpor & gladaste injektioner av sällskapet, leken, nävaron. Det är inte heller hela bilden. 

 

 

Även Ma dök upp. En gemensam röd tråd i bådas liv; att uppmuntra till återbruk, second hand. Han var i ärlighetens namn inte där idag för att söka efter något, snarare för att finna mig. Det gjorde han också. När vi skiljdes åt senare var jag glad men konfunderad. Det är väldigt fint att möta honom & han faller alldeles för lätt in i mitt liv, som om han passar in i det. Jag känner ett motstånd som bygger på levda erfarenheter. Varit i något liknande, mött människor som inte är färdiga med tidigare valda partners. Och ja, vi har pratat om det, alla kort är brutalt framdukade, det finns inget hemligt över oss & inga övertrammpade gränser. Det finns inget oss, inte ens ett begynnande sådant. Ändå blir jag vaksam. Kom inte för nära. Vi är inte i rätt tid för varandra. Jag tror inte att vi alls kan vara vänner i en balanserad & distansierad vänskapsrelation. Våra ögon säger helt andra saker & min naivitet har jag slängt bort för länge sen. Du måste backa eller så gör jag det. Vi ska ses igen, redan om en stund & åka skidor tillsammans. Jag behöver nog säga det då. Det är du eller jag, eller ett gemensamt steg baklänges för oss båda. "När jag ska bli fridlyst, när ska jag slippa bli sårad". Tänker på Säkerts låt. Livet är inte gjort för att leva utan risker, iallafall inte mitt. 

 

Och nyss, alldeles nyss fick jag ett högst oväntat mail som jag fortfarande inte har smält. Hon, Finn skrev. Finn som jag jobbat med att släppa taget om, gå vidare från, glömma. Som överraskningen ur lådan dyker hon upp & säger att hon saknar mig, att hon vill ses, hon vill att vi gör en gemensam plan om att träffas snart. Och hur reagerar jag? Ja men ja, klart vi gör Finn. Rakt på bara, no return. Som om jag bara måste in i alla eldar. 

Gisses. Jag måste verkligen ut & åka skidor nu & hålla skeppet kallt. Borde bara få leva med min J & få luta mig tillbaka där jag allre helst vill vara. 

 

Det kunde jag ha sagt med största ärlighet där jag satt framför honom. Jag älskar honom för hur han rör sina händer när han pratar, för hur han snurrar iväg & tappar trådar i samtalen, för hur han rör sig, för att han har fågelfotslika vader, för hur han ler nästan blygt när jag ingående ser på honom, s e r honom. 

 

Underbara bästa mysmänniska. Efter en månad ifrån varandra var vi båda inledningsvis lite blyga & så uppenbart glada över att se varandra. 

 

När vi två timmar senare skiljdes åt så vända vi oss om, som på en given signal & såg efter den andre. Och jag ville helst vända om helt & gå efter & säga att det faktiskt är en rätt dålig idé att skiljas åt; ja vi kanske kan ses i oändliga antal timmar & dagar från nu istället. Jag mår så himla bra i hans närhet som om det inte finns någonting annat jag hellre vill göra eller någon annan plats jag önskar mig till. Att bli så omkramad av honom igen! Hans höfter mot mina & hela kroppen svarar.

 

Vänner. Nu får vi vara rädda om varandra. Jag har ingen aning om hur den här resan kommer att göras. Jag bara vet att vi åker & låter oss färdas i någon form av rörelse med varanda nu.

 

 

Vaknar & världen är ljus idag. 

 

Jag återvänder till gårdagen.

 

Ingenting hade längre verkat logiskt för mig. Vare sig att J försvann eller att jag på allvar skulle gå vidare från honom. Ändå såg jag inget alternativ även om utgången att gå vidare blev det jag försökte intala mig till, även om det alternativet kändes helt orimligt. Ändå blev jag helt överrumplad när han ringde. En stor del av mig själv hade gett upp tron på honom & hoppet var rejält & djupt nedtryckt unden ytan. 

 

 

Det är vad han säger. Under det här året vi har känt varandra har jag nog inte hört honom uttrycka något med större säkerhet. Och, han är en sådan som inte säger saker i förbifarten eller strör socker omkring sig för att göra tillvaron skönare än vad den är. Därför blev jag stum. I en chock nästan. Om han hade kunnat se mitt ansiktsuttryck just då. Jag fick inte fram ett ord. Lyssnade. Ä  L S K A R. 

 

Jag har sagt det till två partners totalt under hela mitt liv & dessa tillfällen för dessa två går att räkna på en enda hand. 

 

Jag älskar dig, fortsätter han. Men, som jag sagt tidigare så kan jag inte förhålla mig till begreppet kär när det handlar om dig. Det är inget nytt i sig & jag har sagt det förr. Jag är inte kär i dig, jag är inte upp-över-öronen kär & helt galen om det är att vara kär. Det jag känner för dig är något annat, något större. Jag är inte kär & vill fortfarande inte ha en relation där det är du & jag i en romantiskt vald relation. Du är en av de få personerna i mitt liv som jag älskar & vill ha nära, alltid. En slags vänskap som är så stor. Jag vill inte leva utan dig. Och jag vill ha dig nära. Alltid.

 

Jag älskar dig djupt & starkt som människa & jag vill ha dig nära i mitt liv.  Jag känner inte det där extra som krävs för att inleda en romantisk relation som betyder du & jag. Men, jag vill ändå vara nära dig & jag blir inte klok på mig själv & jag sprängdes nästan där hemma i mitt kök idag då jag bara ville ropa högt hur mycket jag älskar dig. Och då insåg jag att jag saknar dig så mycket att jag behöver få säga det också & jag vill att du ska veta om det här. På något sätt vill jag att vi ska finnas i varandras liv. Du är så genomgående bra, så himla fin. Jag älskar hur du är som människa, hur du tänker, hur du agerar, närsomhelst & alltid. Att vara med dig gör mig lycklig, salig, hel. Jag saknar att prata med dig, att dela allt. Du får mig att öppna mig, hur konstigt det kanske än låter när jag nu varit frånvarande och inte kommunicerat med dig. Men,  jag har svårt att öppna mig & är så rädd för det men med dig kan jag prata om allt, även om det svåra när jag väl försöker. Det finns inga hinder, ingen tvekan om att våga vara sårbar när jag väl öppnar dörren för det. Jag har bara så himla svårt att våga göra det men, jag tror att jag alltid kommer att göra det för dig. Jag tror på dig. Och jag vill resa med dig, dela, skratta. 

 

Jag blev alltså stum. Lyssnade. Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle få höra John Kostet säga att han älskar mig. Och nu kom det som det rakaste, som ett brutalärligt flöde från hans hjärta till mitt. Jag älskar dig. Ord som jag själv knappt kan formulera, än mindre uttala. Ord som jag faktiskt inte en enda gång själv har tänkt att jag kommer att säga till honom. Känt men inte tänkt i sin verbala form.  Älskar. Det är stort. Och hans förklaring när han utvecklade sin känsla gav mig ännu mer förståelse för att han faktiskt verkligen känner så. Han har mött så många sidor hos mig & just därför känner han det han känner. 

 

Två och en halvtimme satt vi i telefon. Så mycket att ta igen. Så många ord som inte flutit mellan våra läppar under den gångna månaden. Det känns som att någon dragit undan ridån, som om jag haft en mörk tung sten över mig en månad. Blivit tung själv, blivit nedstämd av trycket. Plötsligt känner jag mig glad, glad ur hjärtat. Det känns roligt & lockande, livet. Det har inte känts så senaste tiden. Plötsligt Känner jag. Att livet pulserar.

 

Jag behöver smälta hans ord. Vi pratade om att ses. Ses. Jag blir full av förundran. Få se honom i ögonen igen. Krama om honom. 

 

Jag förklarade till honom den känsla jag haft som är så svår att sätta orden på. Självklarheten kring att vi på något sätt ska finnas. Jag vet inte heller hur. Men, som att jag redan första gången vi sågs förstod att jag ville vara med honom, för en lång tid framöver fastän han då var en främling. Han känns vald, åt mig, som av en högre mening. Som att jag inte kunde förstå hur han kunde försvinna. Min magkänsla säger mig att vi inte är klara, inte på långt klara med varandra. Han skrattade varmt, glittrande i mitt öra. Åh vad skönt svarade han. Att vi får vara med varandra länge. tack igen, tack, tack, tack för att du finns kvar. Och förlåt för att jag flydde, jag är så ledsen för hur jag har betett mig men ännu mer tacksam för att du faktiskt har trott på mig hela vägen ändå. 

 

Trodde jag själv ens någonsin att jag & John är två personer som tillsammans kommer att bli helt & konstant färdigskapade som form? Att vårt gemensamma mål är en plattform för vila, mer stillhet än rörelse? Visst förstår jag att vi har en otrolig resa framför oss. Bara att spänna fast säkerhetsbältena - eller ännu bättre; släppa loss & har tilltro till att själva färden i sig själv kommer att visa oss, vår väg. Han vill inte leva utan mig. Jag vill inte leva utan honom. Min människa. Jag undrar med nyfikenhet vad denna känsla kommer ifrån. Vad det är som ger mig denna starka tro, övertygelse? När vi möts både inspireras & vilar jag. Som att vi både är element för rörelse & som plattform där livet rör sig omkring. 

 

Om en halvtimme ska vi ses. Igen. Den blonde i mina armar. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Det är med fjärilar i magen & lätta steg jag lämnar grytet. 

 

 

 

Jag citerar mig själv från tidigare: "Det är något jag fortfarande inte begriper med den här relationen & det har varit så från allra första ögonblicket jag såg honom; känslan av total självklarhet. Hur kaos det än är, hur nära, hur tomt, kallt eller varmt så finns en underlig självklarhet över allt det här. Som om det är klart att vi tillhör. Finns inget annat sätt."

Jag tänker att det jag strax kommer att skriva här, knappast kan vara verkligt eller sant. Att det måste bero på att jag har feberyrt väder i huvudet eller att kaosplaneter har nått jordens atmosfär & får mig att hitta på lustigheter här. I eftermiddag fick jag först ett högst verkligt besök av min mor, världens bästa mor som kom förbi med en krya-på-dig-presentpåse med allt gott en kan behöva för att bli frisk.

 

Strax därpå ringer telefonen & jag stirrar på den först utan att svara. Ser fotot på en människa jag saknar & skrivit om så mycket att han nästan blivit en illussion, en dröm mer än den verkliga varma, ser namnet & undrar först om det är en synvilla. J, det är J som ringer. Nu kommer det där samtalet jag hoppats på men som jag helt övergivit tanken över & därför kastat hoppet överbord. 

 

Hans röst i mitt öra. Hans. Först, några få minuters trevanden. Jag vet inte riktigt, ska jag lyssna? Vågar jag berätta? Våga fråga? Våga ta in? Lyssnar på hans röst. Min människa. Det är så jag känner när jag hör honom. Så ringer du äntligen. Varför? 

 

Att höra hans röst är som att komma hem & det är inget annat än sant. Det bubblar i mig av en månads tystnad & det är inte bara i mig som det sjuder & väller fram. Men, det som kommer ut, det som når mina öron är ord som jag aldrig någonsin trott att jag skulle få höra, allra minst nu. 

 

Jag måste bara få berätta en sak för dig, började han när tonen på samtalet blev mer allvarlig efter många andra längtansfulla uppdateringar om politik nationellt & internationellt & sådana mindre väsentligheter. 

 

Idag stod jag i mitt kök & saknade dig. (han har alltså saknat mig hann jag tänka) Plötsligt märker jag hur jag alldeles högt säger det jag förstått att jag känt så länge nu. Och, nu sa jag det bara, rakt ut att Linda jag älskar dig. Alldeles högt. Och jag kunde inte sluta säga det. Jag älskar dig Linda! Jag älskar, älskar älskar dig Linda! Och det kändes så tydligt, så riktigt & verkligt! Jag förstod det plötsligt, att det inte finns några tvivel. Kände mig så uppfylld, lugn, lycklig. För jag älskar dig! Och så började jag skratta. Där stod jag alltså i mitt eget kök alldeles ensam & pratade med mina väggar & berättade för dem hur mycket jag älskar dig. Och det är ingen konstruktion, ingen önskan att försöka känna något. Du är det finaste jag vet & jag vill säga det åt dig, att jag älskar dig. Att förlora dig ur mitt liv, rakt på & helt kallt är inget jag kan leva med. Jag älskar dig och jag vill ha dig i mitt liv.

 

John ringer alltså & säger att han älskar mig. Alla jordens tunga berg har uppenbarligen legat på mina axlar för plötsligt lyfte världens tyngsta börda ifrån mig. Som om jag varit nedtyngd, rejält tillplattad mot marken. 

 

Det här behöver jag få njutav. Realitycheck. J. J i mitt liv. Jag finns här, han finns. Det här är sant. Helt jävla sant! 

 

Mer ord imorgon. Nu drömmar. Tankar. Känsla. Landa. Flyga högt.

 

 

 

 

 

Där lyfte ett plan utan mig idag & jag kan utan problem se att det behövde bli så.  Kroppen har kraschat & nu är det ord & inga visor. Vila. Eftertanke. Har en landningsbana här hemma. Inuti färdas tankar på Malla, min älskade födelsedagsuggla.

 

 

På sängen ligger den nya väskan framlagd, öppen & redo att sluka helgen fest- och spaglada kostymer. Började känna mig lite mer yr än vad jag tidigare gjort under dagen nyss. Panik. Inte bli sjuk nu. Visst har motivationen att resa iväg känns svårgreppad tidigare i veckan men nu hade jag landat i glädjen över att kunna resa, få fira Malla. Att fira dessa chosen ones, familjen, är viktigt för mig. Att få vara intill, om möjligt. Protein, jag kanske akut behöver protein? C-vitamin? Kokade mig ett ägg, åt en deciliter blåbär. Bättre? Det har flyttat in ett slagverk i huvudet, en myrstack i baken som vandrar runt med feberyra steg. Jag såg nog det här komma redan tidigare i veckan. Men jag lyssnade inte in det. Gick runt & frös, hade ont i halsen. Sprang ändå. Åkte skidor. Plötsligt täppte näsan igen & värken tog över. Time to rest vrålar kroppen. Det har varit mycket på senaste. Stress över jobbet, stress & sorg över kärleken & inte en enda vilodag på mer än en vecka. Klart att det blir såhär. Jag förstår att det här läget inte möjliggör min stockholmsresa. Men, ändå vill jag inte boka av den, inte tro på det. Ska vänta lite, lite till. Kanske vänder det. Har några timmar på mig.

 

 

Gick tidigare från kontoret idag & placerade mig på Vetenskapens hus där personen jag tidigare brukade le åt med största möjliga blygsel nu är den jag stämt träff med. Att se honom släntra in i eftermiddag gjorde mig glad. Två timmar senare, många samtal rikare & flera steg närmare varandra skiljdes vi åt. Han överraskar mig hela tiden. Så mycket människa i honom. Jag har en sådan märklig känsla över honom. Den säger mig antingen att han måste vara väldigt lik någon jag känt någon gång/jag känner honom sedan tidigare/jag har varit honom i något tidigare liv/jag möter honom för att jag inte vågar leva utanför gamla mönster. Jag förstår inte det här. Han är alltså en främling, en nio år äldre man från Alingsås. Vi har inget gemensamt förflutet, inga gemensamma vänner, ingenting. Ändå, så bekant. Så mycket tankeverkstad, så mycket friluftsliv & så mycket hängivenhet. Jag ser till att lära mig av tidigare misstag. Rakt på sak, alla kort på borden. Jag går inte in i, helst inte ens för nära honom på ett sådant sätt att det kan riskera hans fokus från sin valda partner. Thats not my cup of tea. Jag har gjort det en gång, aldrig igen. Och han, som den levda människa han är berättade om sina erfarenheter från situationer där han brutit löften & hur han lärt sig, en gång & inte heller någonsin igen. Det kändes moget & modigt, även lite roligt att vi tog upp det. Vi är inte där, ens i närheten av att se på varandra på det sättet. Ändå tog vi upp det. Kanske för att vi båda är långt ifrån naivitet eller kan dölja oss bakom tankar om att "saker bara händer". Vi två kommer inte bara "att hända" om det skulle ske. Vi upplever båda att vi är intressanta för varandra & även att vi möts i fel tid. Det var fint att han berättade att han hade tänkt kontakta mig längre fram. Att han hade mig i tanken långt innan det att jag mötte på honom där genom jobbet för några veckor sedan. Men, hade menade att han ville vänta till dess att han själv hade vågat ta sig dit han behöver vara för att vara i egen balans & ro. Så dök jag upp, överraskade & då blev sen ett nu som istället då tar små, små minimala myrsteg.

 

M hjälper mig, får mig att sakna J lite mindre även om den saknaden som är kvar fortfarande är enorm. Ändå - han svarade inte på meddelandet jag sände honom igår. Om att jag uppfattar det som att han lämnat mig. Att jag måste gå vidare om det är så. Där, då, genom de sista orden fick han en chans att fånga mig i luften; ropa tillbaka mig, greppa mig åter igen med de där mjuka händerna, föra dem genom mitt hår, förklara sin frånvaro på ett sätt jag kunde förlåta för att förenas igen. Om det är en enda sak till jag skulle vilja få uppleva med honom igen, en enda sista sak så vore det att sitta bredvid varandra i ett bastu, igen. Så som allt började. Lekfulla blickar, nyfikna tankar, hungriga händer. Jag hade velat bli äten av honom som den mest utsökta delikatess jag alltid känt mig som i hans fokus, under hans intensitet. Velat vara där, i & under, fylla mig själv med honom & honom med mig. Färdas genom en kväll med skratt & längtan & sedan somna intill. Kanske att just det vore det allra, allra vackraste jag kan tänka mig; att få somna intill honom. Vilja smeka honom lätt över bröstkorgen, nyckelbenen, få märka hur han tar min hand då & somnar med den i sin egen, så som han ofta gjort. Känna hur han han kryper ännu närmare, formar sin kropp efter min, som om vi vore en gemensamt levande när vi båda somnar. Den tacksamhet jag alltid känt där bredvid honom var alltid full av närvaro, en stark känsla av att vara intensivt medveten om hur levande jag kände mig. Det är svårt att inte sakna honom hårt nu. Ännu svårare att släppa taget & att glömma. 

 

Han svarade dock inte. Han kan inte bli tydligare med det. Han hejdar mig inte. 

Det gjorde ont att se honom igår. Att möta honom utan att kunna vika undan. Det gjorde ont att se hans leende, hans blick på mig. Det kände som ett hån. Som en trasig bild av verkligheten. Jag hälsade bara snabbt, mötte inte den blick som jag älskar, såg inte på den person jag saknar. Ville inte släppa in honom, inte bjuda på mer av mig själv som jag ändå knappt kunde hålla ihop där & då. Gled undan, försvann. 

 

Nyss. Inser att jag inte kan göra som han. Inte bara stänga ute, acceptera slutet utan att låta honom veta att jag har gjort det. Att vi nu är två som förstår, två som går åt skilda håll.

 

 

I förrgår grät jag mig igenom honom, för honom, över honom. Lät mig minnas, sakna, längta. Försökte gråta ut längtan, göra mig av med den. Igår var jag tom, håglös, bara flitig, lite arg. Idag är jag besviken, trött, saklig. Nu är det kommunicerat på något sätt ändå. Okej, okej, okej. This is it alltså. Såhär blev det. 

 

Tur att jag har nya stavar till skidorna. Att skogen finns runt knuten. Synd att jag både vill vara ledig, inte behöva kompromissa med mig själv på jobbet, både när det gäller det personliga & det organisatoriska, längta efter ledighet men samtidigt skrämmas av den. Sommaren var åt fanders med alla lediga dagar. Nu är nästa stora block i intågande. Djupandning. Steg för steg.