Nyanser av närmaste landningar & flygande flykt.
Det brinner i min skalle.
Efter Amsterdam.
Han & jag på tu hand i Amsterdam (och som vanligt) överraskas jag över hur (magiskt) det kan vara att kapitulera för en annan människa, den känslomässiga dedikationen som gör en brutalt sårbar men bara då & endast då kan också den fullständiga saligheten bjuda in till den alldeles särskilda resa som är tillägnad de som vågar.
Vi tog dagarna som de kom. Installerade oss inledningsvis i Zandaam, en förort till Amsterdam hemma hos Maeva & katten. Gjorde allt som föll oss in. Lärde känna Amsterdam med omnejd & varandra. Lyfte på locket till den andres vanor, farhågor & tjusningar. Drack öl längsmed några av Amsterdams alla kanaler, stadens hela flytande blodomlopp. Besökte Europas största loppis, fick till skänks en fantastiskt staty på fjorton kilo som vi skickade till Sverige efter ett litet äventyr i sig, fasades över baksidan av den legala människohandeln som prostitutionen ger upphov till, alla dolda containrar med människor avskrivna värde & mänsklighet, svor över vidriga turister: läs vita män på svensexor som gjorde det till en lek att köpa kvinnors kroppar, besökte konstnärskollektivs kreativa cafeer, delade middagar, vandrade omkring & framförallt & kanske allra mest så såg vi varandra, landade intill, vidrörde. I myllret av allt blev vi ännu tydligare & mer inzoomade.
Jag trivs så intensivt bra med J att jag samlar på mig minuter i hans sällskap. Ibland slår det mig att det oftast är han som säger att han ska gå & jag blundar för insikter om att jag oroar mig över att han tycks planera att kunna vara borta länge & mycket bland sina berg när skidsäsongen är kommer & att jag ska reduceras till ett tidsfördrivs som ger vardagen ett skimmer utan att för dess skull få var skimret själv. Jag får jobba med det, den olustiga känslan, klenheten i att tro att jag ska bli avvisad när bättre utbud råder. Min veka, taniga självkänsla ifråga om att vara den andres valda fokus är min resa att ta hand om, inte hans. Förvisso är det han som dyker upp hos mig nästan varje dag & inget hellre vill än att somna skedandes, alldeles nära mig. Han i sin tur får jobba med känslan av otillräcklighet över att inte vara den friluftslivsbejakande partner han menar att jag egentligen säkert drömmer om eller att han inte är den som i nuläget är redo att i samma utsträckning som mig bygga en gemensam grund, nu.
Jag har hittat hem i John. Enkelt och på samma gång helt överväldigande. Suger i mig varje ögonblick med honom, håller ingenting tillbaka. Satsar allt. Att få förenas i en sådan känsla; att få ge, få berätta, dela, gemenskapen i det förenade fokus som kärlek kan ge, otroligt.
Han skriver till mig:
Du är i mina händer. Mitt huvud, min kropp. Mest och oftast.
Jag förstår att han menar det på sättet han också är med mig när vi ses. Hur han tar mina händer i sina, hur han nästan alltid vill ha mig lite närmare oavsett om det är när vi sover, äter frukost, står bland grönsakerna i en matvarubutik eller om vi ser en film. Känslan av att tycka om någon så mycket att du både vill vrida ur den allt den är med brutala rörelser, girigt & hungrigt samtidigt som du å andra sidan bara vill ligga alldeles intill, vara en omhändertagen kattunge under den älskades händer.
Det rör sig stora omvälvande existentiella funderingar i mig nu. Ena dagen går jag på visning av en stuga för att förankra mig, andra dagen funderar jag på att ta mig an ett internationellt uppdrag någonstans. Jag tror att det här året kommer att ge nya riktningar. Jag ser plötsligt en tjänst som ligger ute, som skriven inte åt mig men åt J. En tjänst på heltid som politisk sakkunnig i Bryssel på minst ett år med start omgående. Jag läser beskrivningen & anar att J kommer att få den om han söker. Jag läser raderna igen & igen & ser att denna tjänst är vad jag tror att J både önskar sig & behöver. En rejält hopp för en karriärslysten, resursstark & nyfiken person med exakt rätt kunskap i bagaget för att lyfta denna tjänst i linje med efterfrågan - och mer därtill. Jag tipsar honom om tjänsten. Av kärlek kan jag inte göra annat. Jag skulle känna mig stolt & glad om han fick den, få se honom växa in i den, stärkas. Kan se framför mig hur han skulle glida fram i kostymväldet Bryssel, vässa de politiska argumenten & snart vara en hemtam varg på sin hemmaplan. Tänk om det skulle bli så att han plötsligt, på riktigt får tjänsten & börjar packa väskorna & flyttar? Tanken är inte alls orealistisk. Sällan blir något som en tänker sig men bra kan det bli ändå. Jag kanske också skulle kunna finna mig ett jobb där. Varför inte? Haka på, göra något helt nytt? Tanken på att han skulle försvinna & att jag blir kvar utan honom finns inte.
På tal om annat drog jag in till stan tidigare i eftermiddag, förkylningen till trots. Plötsligt mötte jag på Martin, my pre-designed partner. Vi har inte setts sedan beslutet om att inte resa till Skottland. Han såg välmående ut, full av aktiviteter i bakfickan, också på naglarna som nu var målade i rosa. Flera veckor söderut i saltvatten med dykning & morgondopp har gjort honom gott. M med de grå tinningarnas charm personifierad. Jag saknar honom. Vårt samtal flöt på bra, lättsamt, enkelt & avskalat som alltid. Jag hoppas vi får fler chanser att förenas i gemensamt fokus på nya sätt.
Jag är hemma ikväll med huvudet fullt av snor & kroppen febervarm. Varit tvungen att avboka tidigare inbokade roligheter för att bara vara hemma, stärkas upp igen. Trutssångsfirandets födelsedag, Hannahäng. Allt får ske en annan dag.
Allt är blandat nu.
Det har varit & det är många kapitel som skrivs. Vissa är en del av en tidigare fortsättning, något pågående. Annat har dragit igång, nya frön längs tidslinjen som stått i skrud en stund för att sedan tona ut. Somliga kapitel har handlat om transformation, om rörelse, om stillhet. Jag har inte haft motivation att teckna ned dem alla. Knappast något. Finner ord som har påbörjats under den här tiden, rader som lämnats åt sig själv, ofärdiga. Som om allt handlat om endast det som blev nedskrivet. En osanning. Det mesta livet har skett runtomkring, mellan raderna, bortom dem. Ändå finns det där, orden. Säger något, ger en hint ur en betydligt större palett. Här är några utkast vars datum i tiden har förlorat betydelse.
"Igår fick jag riktigt bita ihop tänderna hårt hela dagen, andas djupt med magen & tvinga in känslorna i strama band för att inte allt skulle brista ut i jagvetintevad. Det var omtumlande frustrationer & jag intalade mig att kantigheten berodde på den stundande fullmånen. När J kom hem till mig & gled ned mellan lakanen behövdes inte ord, snarare mod att våga ta för sig, att ge mig avslappning som gjorde sinnet lite mindre kantigt. Hans omhållande av mig, med den självklarhet han lindade sin kropp runt min egen var helande. Ibland tänker jag att jag behöver rymma. Dra till en plats som inte så neonljusstarkt skriker om familjenormsomärlikamedbarnnorm. Det blir alltmer tydligt att jag har fler vänner med barn än utan vilket just nu gör mig delvis frustrerad av den enkla anledningen att mitt ego ryter till & längtar (tillbaka) till tider då häng skedde mer spontant & blev roligare & då saker & ting kunde tas på mindre stort allvar & med betydligt mindre planering & stretigheter. Rebellen i mig knakar lite i fogarna & vet inte hur den, om den alls vill - foga sig eller tänker slå bakut mot denna familjära barnnormsordning. Den gör mig just nu uttråkad. Å andra sidan, jag råkar älska mina vänner & känner mig rätt lyckligt lottad för dessa barnalstrande personer."
"Jag glädjs över att kroppen mår bra minus den frustration som ger mig extra spring i benen. Den i sig är stark & benen blir förvisso extra snabba tack vare frustrationen. Så. Plusminusnoll på den. Eller. Lite plus kanske. Jag har så mycket energi i kroppen att jag söker upp nya bekanta, gärna manliga figurer i toppskick som är starkare, snabbare än mig själv att träna med. Jag vill utmanas & svettas, bli snabbare jag också. Ikväll har jag kört ett långpass med en bekant & han gav mig en rejäl genomkörare som jag på egen hand avslutade i en sjö."
"Vill inte tänka på att jag kunde ha varit i Skottland nu. Insikten svider en rejäl jävla aning alltså. En aning uns av bitterhet i mig. Den gör mig ganska ful på insidan. Otacksam"
"I frysen finns just nu: en moderkaka. en påse bröstmjök. Vad säger det om mig? Vilka stileben för en hejdundrande roman."
"Älskade J. Inga tvivel på att vi båda vill. Det är bara flera av mina drömmar som inte uppfylls & det gör mig ledsen. Jsg vet inte vad vi bygger relationen på, är vi vardagen med varandra & äventyr på andra håll? jag vill att verkligheten med dig är mer övergripande & även inkluderar äventyr. Jag har samtal inuti. Med mig själv. Högljudda som går ungefär såhär: Jag: Men du räven, han har ju precis bokat en resa till Amsterdam med dig, det är väl ett äventyr om något? Räven: Jo. Klart det är sant. Jag: Ge honom tid. Än så länge har tid varit lösningen på allt. Räven: Men, jag vill inte spendera varje helg under vintern utan honom, vill inte bara träffas trötta kvällar efter jobbet & vara en intillvilande, värmande kropp medan helgernas ljus & frihet spenderas åtskilda. Jag: Tänk inte på det nu. Är det vinter omkring dig? Nej. Varför är du inte här utan där? Räven: Varje dag vill jag vakna intill honom. Som imorse. En lika skön morgon som alltid. Samtalet tonar ut. Jag minns bara. Myser in mig i det närliggande minnet. Känslan inatt då jag vaknade flera gånger, nästan som om medvetenheten över hans närvaro drog mig ut ur sömnen, gav mig a hit in the face av stunden som sa; se då! Be Here Now. Tio dagar ifrån har blivit en enda skön, rund nolla, ett nu. Den blonda kalufsen en bit ifrån, hans ryggtavla mot mig. Jag virade rävkroppen runt honom för att åter igen vänja mig in i vår gemensamma värme. Morgonkaffe tillsammans igen, en bonus. Så försvann han igen. Jag är kvar, värkande i hela kroppen. Det är lättare att efter en tid ifrån kapitulera in i acceptans över att vi inte ses på ett tag. Värre är det att ses en kortis & sedan skiljas. Nu saknar jag honom igen. Saknar som fan."
Jag har fler historier att dela. Om den inspirerande middagen med den vän vars vänskap jag uppskattar stort, Johan, hur han injicerar mig med lugn & stark tro på NVC som koncept. Hur vi yogade tillsammans i närvaro sedan med systern, Hanna. Jag har haft besök av Fröet; av den person vars doft alltid får mig att tänka på mossa, att klättra i bokträd, hångla sig sommarvarm med, att landa närmast. Efter alla år dök han upp i Luleå med sin Ludde som var två år när vi träffades, nu är han åtta. Om nätterna sov vi alla i flock, om dagarna guidade jag runt. En inte oväntad känsla av teamwork uppstod nästan genast. Plötsligt tvättade vi kläder ihop, lagade middagar, bäddade sängen, strök varandra godnatt över håret & delade tankar. Ändå förhåll vi oss med distans både fröet & jag. Hur skulle vi annars göra det? Båda har vi valt att ankra i andra hamnar nu, med dedikation ur hjärtat. Jag kan erkänna att Fröets besök oroade mig först, gjorde mig tvivlande på mig själv. Är jag själv att lita på om lusten faller på då det råkar vara Fröet som lockar med sin prakt? I efterhand, så tacksam över att han dök upp, över att de båda fanns här. Också för att jag fick chans att verkligt landa i vad jag vill, fick se en del val med distans. Det var inte alls svårt att fortsätta vilja välja guldlock. Det sker helt av sig själv, lekande skönt på något sätt. Jag & Fröet transformerades, något hände. Nu behöver vi distans, lite paus kanske. Vi överdoserade, det behöver få landa. Det & vi.
Efter besöket var jag utled på socialt liv. Behövde akut naturen. Drog med systern till Abisko & spenderade några magiska dagar där. Hann med en mindre existentiell kris; vart ska en bo? hur vill en leva? kan en verkligen bo kvar i stan? vart är jag på väg? borde jag börja på en helt ny bana? säga upp mig, lämna allt, gå folkhögskola, flytta upp i bergen någonstans? Det mesta landade utan svar, ersattes med inre tystnad & ro efter vandring som fick benen att värka, efter vyer som tog andan ur en. Återvände genomrastad till Luleå.
Blev snabbt rastlös igen. Behöver aktivitet. Att bli trött. Och nu är kroppen i skrivande stund så skön. Har kastat mig in i nya former av träning. CrossFit Holistic & BootCamp. Tunga saker, värk i kroppen, nya muskler, energi i livet. Ikväll simmade vi över en sjö, sprang, välte traktordäck & kastade oss i sanden & drog kroppen genom en massa burpees. Jag i team med en snabb, stark & vacker Erik. Läpparna var blå, tänderna skallrade mot varandra när jag satte mig i bilen & körde hem sen. Sinnet lyckligt, högt på endorfiner.
Imorgon väntar några timmars förmiddagsjobb. Sen är vi varandras plan J & jag. Sista tankarna innan Holland. Gemensamt varande. Vi ska också komma ut ur vår garderob som vi så uppenbart har kurat i alldeles för länge (enligt mig själv). Han har önskat att jag ska träffa hans familj nu. Vi skiljer oss här, har olika bakgrunder, har fyllt det med olika betydelser. Att träffa föräldrar är stort för honom. Att presentera mig för sina föräldrar är att presentera ett avgörande val; ett beslut, sin kärlek, den person han valt att se som sin partner, flickvän. Den han vill satsa på, vara med. Flickvän alltså. Har jag varit någons flickvän? Det ordet är främmande för mig. Det gör det också lite fint för mig, avskalat. Tonårsaktigt. Kalla det vad du vill. Jag hänger på, jag kan charma dem, no worries. Det ska bli fint att träffas imorgon, att få se deras nyfiket granskande blickar.
På torsdag drar vi till Holland. Flera dagar utan andra distraktioner. Allra mest är jag utsvulten på J så att platsen för resan känns mindre relevant. Bara vi ses är jag nöjd. Bara det är vi för ett tag, flera nätter på rad intill, flera dagar att vakna tillsammans, gemensamt byggande.
Summan av allt. Jag är kär & salig över det men i övrigt så är sommaren inte riktigt min bästa tid. Min tid är Inte nu. Senaste åren har det blivit alltmer tydligt. När sommaren tar vid längtar jag genast efter hösten, önskar mig sommaren som ett enda andetag att ta sig förbi. Jag vet inte vad det är. Troligen en kombination av olika saker. All förväntan på roligheter som en bör fylla dagarn med, sol som ska uppskattas, känslor som bör kännas. Sommaren ger mig rynkor mellan bryna. Hösten närmar sig snart. Då börjar utslätandet, leendet blir ljusare.
