mellan raderna.

Så välgörande när det finns plats i tillvaron för kreativa idéer att slå rot & ta avtamp djupt i sig själv, vilja veckla ut sina energier & bjuda upp till utforskande. Var på dansföreställning igår, Birds (come back to the bones). Med bland annat en bekant, Fabian Wixe, som annars lever i Frankrike bland nycirkusfolk, all in dedikerad åt det konstnärliga. Jag blev så berörd. Av de två kropparna, Fabian & Marie Wårell som rörde sig med högsta närvaro kring varandra. Som jag skulle vilja ha den förmågan att vara så lyhörd för fysikens lagar, för följsamhetens sårbarhet, för styrkan som finns i kroppens olika former. Efteråt pratade vi, Fabian & jag. Och jag tänkte på dokumentären jag precis sett om Heath Ledger, om hans ständigt utforskande, öppna sinne & det plötsliga abrubta slutet, döden. Och jag tänkte på Tim Bergling, Aviccis, liv; drivet, konstnärsskapet, att vilja allt men inte förmå sig att finna balans, om döden som oväntat tagit Tim med sig i fredags. Detta med att leva vid gränsernas dyningar, kärleken & rädslan för hur ytterligheter gestaltas i sig själv. Jag känner igen mig så, deras språk är mitt eget också. Bjöd spontant hem Fabian på middag kommande vecka. Vi har varit bekanta länge men aldrig mötts på tuhand. Tror vi har mycket att tala om & Heath Ledgers öppenhet inspirerade mig. Att vilja ha ett hem fullt med samtal om det som är livets eld. Att inte göra det så stort, att bara våga möta människor, förutsättningslöst & fritt. Han tackade ja så på torsdag blir det intressant att höra mer om hur livet bland fler av Frankrikes fritänkare kan te sig. När jag kom hem från Birds tog jag kontakt med en person som håller på med kontaktimprovisation & efterfrågade en nybörjarkurs. Skulle vara kul om det blev verklighet. 

 

Känner längtan efter utsikter, efter att vidga sig själv mer än den utveckling som drivs fram genom jobbet. Kan längta efter att vara omgiven av turkosa hav, varm hud. Att röra sig fritt, kanske springa på en ö bland frikostig växtlighet & sedan äta frukost på en litet enkelt café med nypressad apelsinjuice. Är det Grekland eller Italien jag ser? Undrar om jag kommer möta någon som det vore möjligt att göra detta tillsammans med? 

 

Längtar också efter fjällmiljö. Att vandra i tystnad. Slå upp sitt tält. Somna med trygg förvisning om att naturen omfamnar en. Att få dra fram ett munspel. Lyfta lite toner, känna sig levande. 

 

Veckan som inkluderat Östersund har passerat. Bra dagar om än vansinnigt trött första dagen efter att ha klivit upp halv fyra & sedan leverera hela dagen. Slutade med att jag sköt ut mig på första kvällen & tog ensamtid i hotellets spa-avdelning, liggandes på bastulaven & bara andades. Somnade innan kl. 20 i den fluffiga hotellsängen. Finns något skönt i att bli äldre & veta vad en behöver. Att agera på det med no fear of missing out. Liknande tema på fredagkvällen när D. hör av sig & undrar om jag vill hänga med på punkspelning. Hade ett fulltankat huvud efter intensiv arbetsvecka, valde bort punk för att istället träna, ta en lång varm dusch & i timmar ligga ensam hemma med Polly intill & läsa en roman. Kunde istället kliva upp tidigt på lördag morgon & dra iväg till Kåbdalis med Matti; säsongens sista utförsåkning. Vi njöt av att vrida ur det sista så; ett underlag som krämig sorbe, varma vindar, dimma bland topparna, varandra. Samtidigt svårt att släppa taget, så lätt att vilja ha lite mer snö, lite mer snabba il nedför bergen. Vänskapen vi har bara växer & växer. Finns under huden på den andre nu, att dela det mesta med den andre, syskonnära.