Tack Stockholm för oslagbar leverans.
Skulle kanske kunna säga hur mycket som helst om dagarna i Stockholm. Fokus Pride. Och på att försöka få till möten med människor jag sett framemot att träffa. Och på att känna efter. Ta temperaturen på huruvida en storstad som Stockholm lockar mig att succesivt börja packa ihop här i norr.
I summering hade jag gärna haft lite fler dagar där. Gjorde dock det bästa av det som var möjligt. Bodde hemma hos fruarna & Lave. Hann med Månliv, Sophie & Johanna. Hade Malin vid min sida genom det mesta. Träffade Jennielove också. Och även Johan, tolv år sedan sist. Dansade till en schysst DJ, kusinbarnet Anna som numera driver queerklubb i Stockholm. Sprang 1.5 mil, badade i en sjö. Sov för lite men fick frukost på sägen ena dagen, pankakor en annan. Somnade & vaknade med M varje dag. Hade många samtal för att skapa tydlighet & gränser med den sistnämnde, något som både tog & gav energi. Gick i paraden som fick mig att både vilja gråta & skratta, så mycket gemenskap, så stark politik. Mötte folk från då & nu som speglade min historia, som påminde mig om vart jag varit, är, kanske är på väg till. Också påminnelser om vad som är viktigt & varför, om identitet, om frågor som är särskilt viktiga för mig själv. Lekte med många idéer, testade mig själv, potentella livsval. Kände närvaro, trötthet, stolthet & tydlighet.
Har återvänt till Luleå. Har med mig två skott från en växt som nu ska få växa sig stark här i grytet. Allt medan dimmor klarnar & frågor rätas ut. Time will tell. Har känt mig utmattad idag. I behov av egentid, att ladda om.
Efter högintesivt vänskapsnära dagar är kontrasten stor när jag kommer hem. Förutom att det varit energigivande att vara bland likasinnade har det också varit en flykt från J, från allt det som påminner mig om honom. Kände mig så trött när jag kom hem imorse & därav extra sårbar. Vid utgången från flyget imorse blev jag smärtsamt påmind om hur han totalt överraskade mig när vi återvände från Bali & tog emot mig. Nu, imorse stod han inte där, fanns fanns han inte. På hemvägen meddelade jag honom ändå att jag var tillbaka i stan, med en smygande förhoppning om återkoppling, att han skulle ha längtat, velat ses. Efter raderna förra veckan väcktes hopp igen. Men, idag känner jag åter misstro. Om han menar det han skrev, då skulle han väl släppa sin gard & söka upp mig? Bli glad över att jag är tillbaka? Men, han visar mig ingenting som jag kan bygga en dröm på just nu. Noll.
I Sthlm kunde jag hålla tankarna om honom, oss på avstånd men Luleå är inte så mycket mer än oss. Visst, stressbefriande miljöer, lugna sjöar, egna stunder; absolut. Men, inget som emotionellt utmanar mig som allt som har med honom att göra. Tanken om vardag här skrämmer. Meningsfullhet? Idag, i det här tillståndet tvivlar jag stort över att han vill ha oss igen. Har själv svårt att relatera till oss. Vad är vårt verkliga Vi & vad är bara bilden av det som var du & jag?
Jag har försökt kanalisera trötthetens energi åt Polly som känts som min andra hud & bäste lyssnare idag. På delad plats med Martin som nu ikväll var här. Fina samtal i soffan. Höstkänsla, mörker som börjar sänka sig utanför, en allt kallare kvällsluft. Har tänt lampor. Tillit. Tålamod. Andas in & andas ut.
Just nu.
Varit & skrapat, slipat & tvättat båt i eftermiddag. Jag & H har blivit med båt.
En kär liten eka som ska heta Sting Ray. Tror vi. Med ben full med avskrapad blå färg satt jag sedan i frisörstolen. I ögonvrån såg jag J:s namn på telefonen. Jag slängde den genast upp & ned, pulsen skenade, alla ljud tonade ut. Jag fixar inte att läsa det nu, tänkte jag där jag satt hos H för att få hjälp att justera det röda lite. Bredvid oss fanns A som pratade om medberoenderelationer; om vilka sår det kan ge oss. Vi pratade om vikten, nödvändigheten i att läka våra inre sår.
Dramatik, allt skenade på insidan. Jag fixar inte att läsa det, säger jag högt. Det känns som om livet eller döden vilar/hotar bland de raderna. Det röda klipps ned, sedan måste jag därifrån. Hem & få gå sönder själv, säger jag.
Väl hemma. Sätter mig i kökssoffan. Jag måste göra det. Öppnar. Läser.
De första jag ser är att det står: Jag är kär i dig. Kroppen är stel, som i chock, som i förberedelse på konflikt, strid, överlevnad. Sinnet vet knappt att översätta det jag ser. Han skriver vidare om hur han trott att han skulle sluta känna för mig om vi var ifrån varandra, genom att varken ses eller höras. Att det skulle gå över, att han skulle kunna gå vidare med sitt.
Han skriver i imperfekt, som att det är något han tänkte. Inte nödvändigtvis tänker nu. Men han betonar hur starkt det känns. Hur mycket jag känns i honom. Att han har förstått att han kommer att fortsätta känna så. Samtidigt, han behöver lite mer tid att ta hand om sig själv lite. Han menar att han inte ber mig om något annat än tid, samtidigt som han inte menar att jag måste vänta på honon. Ber oss om att bara få vara just nu, existera såhär en stund till. Han frågar faktiskt om det är okej att vi gör så?
Min stora kärlek. Så mycket mer jag vill lära av dig. Av mig själv genom dig. Oss. Vi kan inte bli som vi två var nyss. Jag tänker att det är chans att skapa något nytt, att låta kärlek & relationsform göras. Du lämnade men har inte glömt. Jag har blivit lämnad men jag har inte gått vidare. Kanske har jag inte kunnat släppa & acceptera att livet ska levas utan dig för det ska inte göra det. Det här är en intressant vändpunkt, en fortsättning, ett vägskäl. Här kan vi hämta nya krafter. Om vi ges en ny chans är det handlöst & vågat, självständigt & medvetet.
Och jag skriver: Att läsa dina rader.. Du känns så! Min spontana känsla är att jag vill be dig lägga undan tankar & annan verklighet just nu & möta mig i en lång omfamning, en sked, en leende tystnad kanske. Jag är inte på väg ifrån dig. Jag har inte bråttom någonstans. Jag vill fortfarande vara med dig. Är nyfiken på hur det vore möjligt att låta oss två formas i nuet, vad vi tar med oss, vad vi lämnar, vad vi vill skapa, vart, hur, allt möjligt. Den tanken får mig att le lite. Att du säger att du fortfarande är kär i mig, att jag också känns i dig gör mig både yr & lugn. Du undrar om vi bara kan få vara just nu, som det är. Mitt svar på det är ja. Men vet också om att jag finns i närheten om du får lust till, vilja att mötas, att vara tyst intill, att bara andas i din egen mage bredvid min. Jag väntar mig inga svar på hur en morgondag ser ut men jag vet att jag saknar din närhet.
Vi är inte avslutade. Vi är faktiskt inte det! Visst inte? Alla dessa bergodalbanor.
Just ikväll tror jag att du snart vilar intill mig igen. Två kroppar, två hjärtan. Möjligen utan morgondag men med ett desto starkare just nu.
Börjar det bli frost på ytan?
Det sköna i att vakna en måndag & minnas att det är ytterligare en vecka av ledighet. Där mitt arbete med SADB är självvalt, några timmars fokus med kaffet bredvid. Blir också påmind om att jag ska till Stockholm om några dagar. Befriande att få byta miljö, att lämna det som skaver, som påminner om allt det som inte längre är.
Ljuset gör vad det ska
det brinner långsamt ned.
Det heter att minnena går sin väg.
då säger jag: gå din väg
och ta dofterna med dig
du darrar nu
det gör du rätt i
jag vet att det är över
snö och is har fallit
under natten
- Christine Falkenland
24 juli.
Spenderat dagen ute på Sandön med familjen. Bror, mor, syster, Tobias & kidsen. En dag med avslappning, nära samtal med var & en, ankring, bad & självklarhet.
Och en dag full av saknad efter J. Och Tobias ord när vi pratar om J: ”Det har varit så fint, liksom inspirerande att se er. Så olika på många sätt & samtidigt alltid så väldigt kära, så uppenbart kära i varandra. Jag har sällan sett ett par som dragits till varandra så. Ofta brukar det vara av mer praktiska karaktärer, eller mer vänskapligt. Ni var så tydligt just tillsammans av kärlek, att det var själva kraften som förde er samman. Och sedan fortsatte han & satte ord på samma som jag själv känner: ”Det är sorgligt ju, att det tagit slut. Ni är nog båda kära i varandra fortfarande. Men ändå är det slut.”
En tung dag av saknad. Av rädsla över att möta på dig. Som nyss på affären. Ett alldagligt efter-ön-handling & jag går runt med rädsla i kroppen att möta på dig som lika vardagligt som jag går & handlar. Rädd att du ska gå där i hand med någon annan, helt ovetandes att jag skulle titta på dig, se hur du ler mot henne. Hur du redan har gått vidare, om natten, om dagen.
Jag råkade somna i Martins famn igår när vi såg en film. Och jag påmindes om hur mycket jag önskade att det var du, din famn & dig jag kunde lägga mig bredvid, få somna. Istället cyklade jag hem, tröttfrusen & ledsen över dig.
Sommardagarna är fina, varma, ljusa. Det slår mig så ofta att du valt att inte spendera sommaren med mig. Att du väljer att inte skapa nya minnen som vi sedan kan relatera till, minnas det gemensamma när vi kryper ihop med varandra en höstig, mörk oktoberkväll. Du vet inte vad du vill. Jag grämer mig så att jag älskade sönder oss. Eller snarare; att jag lät det ta sig kvävande uttryck. Det var inte meningen. Jag var med & förstörde. Fan! Ofta blir jag trött, förlorar all lust till allt. Skrämmer mig själv när den känslan blir alltför stark. Rör mig, blir fysisk hellre än emotionell. Stimulerar ett annat maskineri, fungerar. Mår bättre igen. Funderar så mycket. Vad är är livskvalitet? Vad ska jag göra med allt det här som är livet?
Jag har lovat mig själv att jag ger mig 1 år från och med nu. 1 år att landa i det som sker på insidan. Det är som att befinna sig i en torktumlare. Allt passerar, tycks både viktigt & oviktigt. Ett kaos, ett lugn. Ska låta det här landa i sin takt, 1 år alltså. Det är stora saker. Mycket handlar om flykt. Att lämna allt. Börja om. Öppnade upp det här inre tumultet för familjen på ön idag. Lät dem se in. Jag kanske flyttar från stan. Hjälper ni mig & Vera att hålla kontakten? Så ni kommer till & med ned & hälsar på mig?! Bra, tack. Tjänstledigt för nytt jobb? Ja kanske. Eller plugga vidare. Och nej, inte klokt att investera i stugköp just nu, lägger det på is. Inga större avtal ska undertecknas, inga löften ges. Inte i det här tillståndet. Och det är givet, klart som fan att jag är flyktbenägen, att jag stimuleras av tanken om att få lägga benen på ryggen & springa undan från det som gör ont. Luleå gör ont på så många sätt nu för att Luleå påminner mig om honom. Varje dag nästan passerar jag hans hem, varje dag under lång tid kommer vi att befinna oss på samma arbetsplats. Och överallt just nu finns sönderslagna drömmar om allt det med honom som inte blir av. Jag vill överrumpla honom; flytta utan att han vet om. Och ändrar han sig & vill ha en omfamning en dag så är jag försvunnen.
Som jag noterat idag hur mycket jag uppskattar det självklara i hur Tobias placerat bebisar i min famn idag; tar du rap på Elis? Kan du låta Loke somna hos dig? Och jag som tyst tänkt; Vera, jag älskar dig, när hon rullat bredvid mig vid vattenbrynet, då hon suttit på min rygg genom skogen för att slippa myror på fötterna, då hon lagt sig intill mig på soldäck & lindat armarna runt min hals. Och jag älskar dig Veravilde, sa jag högt då vi skiljdes åt för kvällen.
Allt det här som är självklart, som tränger sig på, som är skönt, som gör ont. Som livet präglas av de människor en har i sin närhet.
23 juli
Om det hade varit dina ögon som vilade på mig. Som jag kunde ha gett mig till där, bland klipporna. Du & jag mitt i en pågående historia, i skrivande stund på en fortsättning.
Om du bara kunde se mig nu, somrig. Om du inte såg bort utan såg mig i ögonen, läste av mig som du alltid har gjort. Skulle du kunna gå då? Skulle du vilja köra in händerna i det oborstade håret, dra in mig i din famn & få känna dig hemma?
Jag har just varit ute på en solig ö, flera timmar bort, rakt ute ute i havet; Brändöskär. Så långt bort att vi såg två lekande sälar. Vi befann oss i en tidlöshet, Martin & jag. Betydelsefulla samtal, sol, hud, vatten, mat som tillagades på stenhäll, nakenhet, smultron, fördjupad vänskap, drömmar.
20 juli
Spenderade ett dygn hos systern. Väl investerad tid & fokus. En värdefull gemenskaps, ett tillhörande. En plats där jag har en tandborste, en plats vid köksbordet & vid De Smås sida. Bröt fokus på andra genom att ge mig själv ett långpass, trail och landsväg. Ca 15 kilometer senare konstaterades att formen är bra.
Återvände till stan. Råkade på instängd hund i potentiell dödscell (läs: instängd i het bil på parkering) som med polisens hjälp, till slut, fick andas ut. Inväntade Hanna & Martin; biodate på Kollektivet. Sedan mötte vi upp Malla & drog till Porsön, grattiskramade Annelie. Sol, sommar, människor jag verkligt vill ha nära mig, social gemenskap.
Brors födelsedag idag. Mer socialt, förhoppningsvis också Malla & c.o på en strand här i närheten under dagen. Mer sol.
Och mellan raderna, en rastlöshet i mig.Vill ge mig av någonstans, utmanas, få uppleva mer, något större. Den här rastlösheten är inte ny men den har inte varit i mig på lång, lång tid. Mitt ankare, kärleken har slutligen gett mig den tydlighet jag behöver just nu för att alls kunna hantera & förhålla mig till tillvaron. Han skrev ”Vill bli lämnad ifred.” Jag vill att du lämnar mig ifred. Det är vad han säger. Vad han vill. Få tid, utan den minsta påverkan från mig, att landa ostört. Och den självrespekten & självbevarelsedriften har jag, att jag låter honom vara nu. Tydlighet ger mig mer lugn. Även om jag i varje del av mig själv begriper att han kanske aldrig kommer igen. Men, det är nu den verkliga tilliten till processen griper in. Vad som ska vara kommer också att bli. Det känns fortfarande lika omöjligt, lika sorgligt & svårt att tänka mig livet utan. Jag har lärt mig hantera svåra saker förr, ingenting, inte ens den största förlusten är en omöjlighet att överleva.
18 juli
Vaknar i gryningen. Redo att ge mig av, vidare. Upptäcker till min förvåning att jag ligger i min säng, att jag är inomhus. Går upp, känner en förväntan i denna första officiella semesterdag. Pysslar på. Dricker kaffe, fortsätter att plocka bort gamla lappar, posters, tankar som suttit i köket. Mer oskrivna, blanka ytor kommer fram. Mer ytor på både golv & väggar. Inte ofta som jag väntar på att någonting ska öppna men denna morgon är jag framme vid biblioteket redan inna det öppnar. Fyller där på med Jens Christian Grœnland & några reseskildringar om Nya Zeelands nordö - respektive sydö. Får med mig några filmer & drar vidare. Älskar kontraster. Vill dra på mig färgglad klänning & bryta av från flera dagars friluftsdetaljer. Införskaffar två nya & får för ovanlighetens skull med mig två flaskor vin hem. Semester!
Har en väntande känsla i kroppen, som om J när som helst ska dyka upp. Inte är inte en dag då jag tvivlar på om vi kommer att fortsätta. Vi gör det bara. Kanske har det att göra med bilden han skickade mig inatt. Troligen. Inte en rad, inte en enda stavelse har han återkopplat med sedan jag sände videon till honom från fjällen. Istället skickar han mig en bild. Den föreställer oss två. Han har lekt med den. Det ser ut som att vi är tecknade. Ett porträtt, jag ler. Och jag minns det fotot. Det föreställer oss från förra sommaren. Vi hade varit ute med båt. Jag hade fräknar & vi var nog båda lika glada. Jag vet inte varför han skickar bilden. Vad han menar. Men, där på bilden finns vi. Och vi finns idag.
17 juli, morgonstund.
Att vakna i grytet igen. Påminnelsen, han är inte kvar. Och bergen är i fjärran.
Att han fixar det här, att låta mig sluta älska honom. Det är svårt att förstå.
Som jag längtar efter att få komma hem i hans ögon igen. Aldrig förr har jag saknat, längtat så efter just en annan människas sätt att röra vid mig. All vår generösa spontanitet, som om lusten varit ostoppbar. Du som överraskade mig ibland när jag kom hem, som direkt jag kom innanför dörren fanns där, förförde ömt & hungrigt, dedikerat & vackert. Och som du kunde få mig att känna mig; stark, sedd, vackrast. Och jag som kom hem till dig, som genast tog dig mot en vägg som om det inte fanns en morgondag; min hunger & din ömhet. Vår lust till varandra som vaknade vart som helst; vid morgonkaffet, vid tandborstning, vid eftermiddagsdisk. Och på väg från bergen, akut längtan efter varandra så att vi var tvungna att tvärstanna & ge oss till varandra exakt där & då. Och du & jag i Amsterdam, såg varandra mer nakna än vad vi egentligen upplevde Holland. På bilderna syns inte omgivningen, där finns du & där finns jag. Att känna den andre tätt intill om kvällen & som jag vaknat vissa nätter, varit tvungen att få se på dig lite. Något som alltid varit så. Från första månaderna med dig, genom åren. Har sett dig, blivit rörd, tryckt mig hårt intill dig så att du från en djup sömn dragit in mig i din famn där jag kunnat somna om. Alla morgnar, alla mjuka godmorgon. Alla lördagar utan planer (än naket med varandra) innan klockan tolv. Blickar av respekt, av beundran, av initmitet, kärlek. Exklusivt, for your eyes only. Älskade. Vart tog du vägen? Så tom din plats är bredvid min om natten. Din kudde orörd. Som om du blivit vilse på vägen hem. Minns mig, minns oss! Kom tillbaka, kom hem igen.
Och sträv, len var vandringen där hon allt med större tydlighet rörde sig.
På tåget Luleå - Abisko 2016- 07 -13
Intressant hur det redan sker något i mig, en plötslig iver efter att upptäcka. Antar att jag går in i en ny fas i processen sedan J bröt upp från mig. Känner mig närvarande i allt som känns, medveten om att det är något som jag behöver lära, läka, stärka i mig själv. Att älska någon så djupt som jag älskar honom har också väckts mina största rädslor & största sår. När en väl vågar ge sig så till en annan människa öppnar en också upp sig själv, för sig själv. En behöver inte vara stark & stolt & hård varje stund. I den kärleken till en tillit till något större. Att vara så öppen gjorde mig ömsint & lyhörd, främst till mig själv men också i sättet jag ser på andra; på deras val & egna resor. Jag ser också hur vi alla bär ett ansvar, en uppgift att kommunicera önskemål inåt & utåt - ta hand om det i oss själva som behöver tas om hand för att drömmar & livsvisioner ska kunna nås - mod & tydlighet att få se våra val & förstå att vi hela tiden förändras ; att alla val vi gör förändrar oss.
Jag tar hand om mig själv genom tid, tålamod & följsamhet i processer av förtvivlan & sorg, tomhet & ifrågasättande. I saknaden, förlusten av honom; av oss två precis som vi var & upplevde. Då. Han är också i en process, något som ska tydliggöras i honom. Jag har kastat mig ut, uppmanad av livet at möta det här som nu pågår i mig själv.
2016-07-14 I Abisko, på hög höjd, morgon.
Vyerna jag vaknar till är helt enorma! Bergen, ljud av vattenfall & porlande dropp, vind, fåglar. Som om någon visslar. Och det är väl just vad de gör. Men inte till mig. Jag observerar, en förbipasserande detalj i deras tillvaro.
Som jag gick igår. Vandrade & vandrade & vandrade. Tog ut några toppar med kompass & tänkte mig att vandra fjällkammen längs med Kårsavaggedalen & sedan snedda ned, söderut & nå sjön. Hade jag tänkt mig alltså. Första toppen låg på 1186 m, andra på 1297 m. Tredje som jag närmade mig låg på 1446 m. Jag var trött. Hade vandrat 5.5 h konstant (!) & läste in att en mindre sjö jag mötte (önske-trött-tänk) var en lite större som enligt kartan skulle vara ett tecken för att börja gå nedåt, som riktmärke. Jag började ta mig nedåt men det var svårt, brant, brantast. Kände mig stundtals som en vilde som segade sig nedför branter. Att klätts med 14-15 kg på ryggen. Trött & hungrig, uppe sedan kl. 03.30 & klockan närmade sig nu kl. 18.00. Insåg att något inte stämde. Inte vettiga branter. Tänkte på det Martin skickade med mig. STOPP. Stanna. Tänk. Observera. Planera.
Jag var för trött. Mat & tältplats, nr. 1. Sedan observera & göra ny plan. Lite oroad över att det misstänktes bli åska. Insåg att jag behövd stanna kvar på höjden & tälta, vila. Slog upp tältet på en riktigt vacker plats, gjorde snabb gröt, bäddade i ordning & slet av mig genomblöta strumpor. Läste kartan i ro, såg misstaget att jag missbedömt plats & vikt av för tidigt. En lång brant stigning skulle vänta om jag vände om. Orkade knappt tänka tanken & kände mig trött & hade kalla fötter. ”Kalla fötter ger inga rötter”, tänkte jag. Ingen egen förankring, så lätt att tappa mod, vilja bli ömt hållen, värmd av någon annan. Jag började värma mina egna fötter & det gav en känsla av tröst. Att vandra ensam över fjälltoppar, se berg, moln, grönt, snö. Vinden som ibland sliter tag - en sådan känsla av oändlighet. Som att en kan gå & gå & gå & aldrig nå fram. Som att lossa varje ankare & lina, varje krok du sitter fast i. Total frihet, vart som helst kan du färdas då men samtidigt, så mycket luft, tomhet. Jag mötte många känslor; jagad av vinden, ensamhet, otrygghet, stärkt tilltro till mig själv, tillfredställelse eufori. Frös en hel del när jag kröp ihop i min sovsäck. Vinden som piskade tältduken, medvetenhet om de ofantliga vidderna just utanför. Sov osammanhängande. Drömde att jag var med någon jag älskar & ville ha nära. Mellan oss försökte hela tiden ett litet barn tränga sig in. Min kärlek var lugn, betonade att vi båda rymdes. Kanske var barnet också jag? Konflikten ibland emellan att vara den vuxna, trygga & barnet som vill ha trygghet? Vaknade med ensamhet i kroppen men med ny energi & beslutsamhet om att vandra vidare.
Ca kl. 13.00, samma dag.
Har äntligen (!) nått lägre höjd & ligger här utsträckt bland ris & myrmark & små fjällbjörkar, kaffe bredvid mig & det har sällan varit godare. Tack vare karta, kompass & tilltro till mig själv bestämde jag mig för att ta en sk. sommarled ned mot Kårsavaggedeltat . Kartor kan feltolkas, marknivå & branter likaså. Jag gav mig av, mer ro i sinnet för varje stund av ensamhet här. Lugnare steg, ljusare inre observationer. På väg ned noterade jag hur tankar, känslor dök upp, formulerades, tonade ut. En del för att bygga nya bon, kanske öppningar för transformation, något att släppa taget om. Känslan av att J var där, glasklar. Hur mycket jag älskar honom. Vidrörde en björkstam & kände honom. Möjligen det mest kravlösa & gränslösa jag älskat en kärleksperson. Att vara i detta lär mig mycket. ”Jag möter dig” vill jag säga. En del saker tar jag med mig. Som det här. Att jag behöver ensamhet i naturen ibland. Att få vara för mig själv. Ibland upplevde jag det som att han lämnade mig kvar då han han gav sig utrymme. Jag ser min egen del i detta nu. Jag känner ingen ”brådska” att våra skilda processer går lika snabbt men jag vill inte ”ha” någon annan. Genom dig & det du öppnar upp i mig själv, för mig själv, är så värdefullt. Ibland behöver vi båda något annat än varandra men vi behöver ju inte försvinna för det. Det är nog det du velat säga mig & har sagt på så många sätt på senaste tiden men jag lyssnade inte, höre mest mig själv prata ur ett gammalt sår; rädslan att förlora dig; att allt är förgängligt. ”jag hör dig nu” vill jag säga. Och tack för att jag blivit påmind om hur också jag behöver det här, det andra, egna. Som nu, suset i björkarna, ett vagt brus från forsande fjällvatten & att få vara såhär, ensam.
Ca kl. 17.30, samma dag.
En hel termos med färdigkokt lämmelkaffe. bredvid mig & en ny utsikt från min väl valda tältplats.
Jag fick det här paketet kaffe av honom. Med en lapp ”Ha det så fint på dina äventyr”. Dina. Tänkte att redan då att det skulle vara såhär? Ville han uppmuntra till att jag skulle minnas? Nådde Kårsavaggestugan & passerat med ca 200 m. Tältet står nu nära intill sjön. Känns skönt att vara på marknivå & vandringen hit bjöd på två platser där jag fick vada över. Bara att köra på. Vägen hit har varit helt magisk vacker. Jag har varit tvungen att stanna upp & ta in alla mäktiga intryck flera gånger. Skulle gärna visa denna plats åt de som är nära, påminna om hur geografiskt nära vi bor detta sagolandskap. Ligger i sovsäcken nu. Det blåser kallt, anar att natten blir kylig. Har gjort ca halva resan, lite mer. Bestämde mig för att fortsätta imorgonbitti. Jag känner sug efter att ha gjort hela vandringen i ett flöd, med väskan på ryggen hela vägen. Imorgon tänkte jag vandra längs sjön, följa en sommarled uppåt mot Goublávaggi för att nå Låktatjåkkastugan. Det ser ut att vara ca 1 mil med varierande stigning. En får räkna med ca 3 km/h, ännu långsammare vid brant stigning. Det borde ta mig ca 4 h utan missöden. Kanske tältar jag där sedan & gör sista vandringen på lördagmorgon men då måste jag börja vandra i gryning för att hinna med tåget. Eller så kör jag bara på imorgon & ser hur långt jag orkar & vill.
J är så närvarande på ett skönt sätt. Jag landar alltmer i mig själv, i att jag är redo för en helt ny början med honom. Mer rymd i mig själv, mer centrerad. Han ber mig inte om tålamod men han kan faktiskt be mig om dem jag känner det; vi kan guida varandra. Leka lika än vi anar, har han ofta sagt om oss. Och jag tror att det stämmer.
2016-07-15 ca kl. 05.00 Fredag
Kall natt med mycket vid (i segel) & tacksamhet nu för gårdagens framförhållning, att vakna med färdigt kaffe i termos. Ser låga blöta moln åt det håll jag ska. Lurigt. Hoppas att det går ändå & att lämplig färdväg är tydlig.
2016-07-16 ca kl. 09.30 Lördag
Vaknar upp efter tredje nattens tältplats & har ett lugn i hela mig.
Kroppen ömmar rejält efter allt som gårdagen bjöd på. Ska skriva om allt senare, inte just nu. Nu vill jag fånga vågskvalp från Torneträsk, öppna upp upsidern på tältet & kika ut. Så vackert! Snöklädda bergstoppar & vatten, min tältplats & jag. Nu är det dags att göra gröt & kaffe. Så småningom vandra sista kilometrarna till Abisko turismstation. Tåget går om några timmar. Och fortfarande är jag här, växande med njutning på insidan.
ca kl. 18.30 samma dag, på tåget.
Jag hade just fått ihop tältet imorse när regnet smått började falla. Och det fortsatte mer ivrigt utan återhållsamhet till dess att jag flera timmar klev på tåget. Och det är nu lovat regn i många följande dagar här i fjällen. Jag har haft tur. Och det här resan har gett så mycket. Ska redogöra för gårdagen.
Ca kl. 06.30 vandrade jag iväg längre in mot Kårsavaggedalen i syfte att ta mig upp mellan två högt belägna bergskedjor. Kände mig aningen skeptisk till uppdraget på grund av de tunga molnen & framförallt dimman som sänkte sig tyngre & tyngre medan jag gick. Efter ca 3 km mötte jag på en stor hjord med renar. Så vackra, välplacerade i denna vykortsdramatiska miljö. Satte mig ned & betraktade dem, ömsom de berg som jag skulle upp i. Kände stark längtan, behov av att utforska vs omsorg om mig själv & rädd om livet. Beslutade efter mycket eftertanke & tvivel & beslut fram & tillbaka att välja en annan väg. På väg tillbaka vände jag mig om flera gånger. Det här landskapet, de bergen alltså! One day möts vi. På väg tillbaka mötte jag på en annan person som stod vid sitt tält & vaknade. Vi bytte några ord, både hade siktet inställt på att nå Låktatjåkko under dagen, över bergen. Jag gick vidare. Bestämde mig för att vägen upp från Kårsavagge, upp mot bergen. Och det gjorde jag. Klockan var ca 09.00. Stigningen var magisk!
Och känslan när jag nådde toppen var ren eufori, lycka. Började gå vidare, kände mig stark där jag passerade höga bergssidor, forsande fjällvatten & tog mig fram i ett landskap som blev allt kargare, kallare. Enorma vidder bredde ut sig. Lätt att känna sig helt utelämnad & betydelselös, enorm liten i den omgivningen, i möten med iskallt forskande smältvatten från glaciärer. Alla beslut som måste tas. Att inse att en måste vada över en stridande, iskall fors, vara beredd på blöta, kalla fötter. Nådde efter en tids vandring en forskningsstationen & bytte några ord med ett par insnöade forskare & vandrade vidare. Och nu började den verkliga ensamheten, storheten i det massiva landskapen av mestadels sten, snö is - och en alltmer tilltagande dimma.
Jag hade hört talas om hur en dimma kan dyka upp från ingenstans & förblinda men aldrig hade jag kunnat ana dess verkliga kraft & dess påverkan. Den dök upp från alla håll & tog sin genast in överallt. Stundtals skingrades den & kanske var det dessa små ögonblick av klarhet som gav mig mod att fortsätta? Mötte rädsla när den rösade vägen visade mig ut över snötäckt glaciär vars omfattning jag inte kunde se. Att trotsa rädslan & steg för steg glida fram över snön, ovetande om den i nästa ögonblick ska brista & få en att rasa ned i forsande smältvatten. Jag gick, fötterna var frusna, tog mig fram. Förlorade sikte & rös när en liten brun fågel, ett annat tickande hjärta dök upp, kvittrade, guidade min blick fram till stenhögar som visade sig vara rös som plötsligt uppenbarade sig. Möjligen inte rätt rös men det förstod jag inte då. Det blev svårt att avgöra riktmärken när två leder tycktes mötas i dimman, när jag förlorade känsla för distans & höjdmeter. Och vinden tog i, min orienteringsförmåga, både inre & yttre klarhet, säkerhet, trygghet tonade ut. Ersattes med tanke: Jag borde stanna, låta dimman lätta. Möttes av nästa tanke (oro) som sa: Dimmar lättar aldrig, rör dig, hitta vägen. Och jag gjorde båda delarna. Satt ned, tänkte efter, försökte att inte gripas av panik. Gjorde ny plan & började gå. Och snart var jag förlorad i dimman, igen. I lätt panikartad tjurighet gick jag över is & snö, efter nya & gamla riktmärken & visste sant inte var jag egentligen hade varit, vart jag befann imic eller vart jag skulle. Och jag borde ha varit trött, hungrig. Men, det var som att autopilot för överlevnad tagit över & jag körde på. Efter flera timmar hade jag börjat ge upp, ville neråt, finna något av igenkänning & mitt i dimman, bara plötsligt såg jag dem: två andra levande varelser. Killen jag mött samma morgon & en till. Obeskrivlig lättnad. Och tillsammans, tre huvuden, tre lite vilsna klokskap som hjälptes åt att navigera. Det hela visade sig sedan att jag varit ca 2 km från målet; Låktatjåkkastugan. Som en vålnad uppenbarade den sig i dimman & det var med ett jubel vi nådde farsturbon, värmen. Tacksamhet.
Åt varm soppa, samtalade, frigjorde blötta fötter. Och det blev ett par riktigt fina timmar där av värme, förtrolighet, närvaro med Olle & Jennie. Till slut bröt vi upp. Jag ville lämna berg & höjd, de två skulle åt annat håll. Och jag började gå, sen kväll, trött men beslutsam. Åter igen ensam, blicken åt nordväst & jag såg ut över Riksgränsens snötäckta berg & tänkte på J. Och där, resten av vägen ned med ömma fötter, trötta knän, trött huvud blev klockan midnatt. Passerade den plats där jag & J & Micke var under vårvintern & gick & jag minns att jag sprang, att fötterna var lätta då, att jag var glad & kände samhörighet & närhet. Att vara så trött & vandra ensam gav mig hemlängtan. Jag längtade brutalt hem efter J där jag vandrade, efter hans ankrande i mig, i varandra. Och jag gick & gick med den känslan i mig & såg solen sänka sig över Torneträsk & såg bergen brinna av nedstigande sol. Och nådde Björkliden. Och gav inte upp, inte ens efter första sena milen utan fortsatte. Tog mig fram genom en vilja utan kropp. Två mil vandrade jag med fötter & knän som för länge sedan gett upp, med höfter som fått blå toner av väskans tyngd. Det var plågsamt - samtidigt vackert.
Gick längs den gamla sk. Rallarvägen, otrolig grönska & porlande vattendrag. Som att vara Alice i Underlandet. Gick & gick & gick roll till dess att det faktiskt inte gick längre. Jag tog slut när ca 2-3 km återstod innan Abisko. Slog upp tältet på ytterligare en naturskön plats, bäddade i ordning & däckade totalt. Det var enda natten som jag inte frös. Sov på rygg som en sjöstjärna & vaknade leenden, ledbruten, smärtsamt bultande svullna fötter, stela knän. Trygg, ankrad i mig själv, av livet igen. Allt är möjligt. En klarar det mesta. Det blev en fin sista frukost innan jag gick sista biten till Abisko. Där återstod en lugn dag i väntan på tåget. Regnet hade börjat ösa ned. Jag gick ut, över en myr & lade mig ned i skogen. Bara låg där, raklång. Lyssnade på vattendropparna som slog ned, en efter en på mina regnkläder. Såg ut över Torneträsk, över skog. Närvarande, summerade intryck, undersökande av hur min egen acceptans över livet utvecklat sig under dagarna. För vad sker om J inte återvänder?
Under dagarna som gått hade jag spelat in lite videohälsningar åt de som jag kände att jag hade något att meddela. Öppnade mig rakt på sak & troligen mer satsat, vågat åt J än vad jag någonsin gjort åt en annan levande. Under denna eftermiddag skickade jag iväg samtliga videos. Min älskade systrå H återkopplade med stärkande ord. J däremot hade förblivit tyst, tyst, tyst.
Och jag återvänder hem. Det vill säga, till en säng, inomhus med en katt som gav mig finaste välkomnandet. Hon gör det vårt att komma tillbaka. Nya utmaningar, stärkt bagage. Och jag vet att jag behöver mer av det här, egna äventyr. Och jag behöver likväl kontrasten, att få komma hem.
Imorgon går jag. Uppåt, inåt, utsikter, perspektiv.
Imorgon, i gryningen ger jag mig av. Min egen pilgrimsfärd.
Jag tar med mig de här tankarna;
Jag förändras hela tiden,
jag är summan av mina val.
Genom uppbrottet med J har de djupaste såren i mig själv uppmärksammats,
och det är tid för att helas. Möjligheter att se vart jag befinner mig och vad som behövs.
Det här är att göra större, inre förändringar. Att plocka upp det som har väckts, processa.
Att se sin egen roll och tillväxt.
Antingen kommer han tillbaka för att det är rätt då när sår har helats, de sår som hela tiden funnits, som delvis har återkommit i nya relationer, i nya skepnader men alltid, detsamma.
eller så attraheras den som verkligt
är rätt. Någon eller något.
Att känna är aldrig fel
den kärleken är en bild av sig själv. Det som är möjligt nu är att ta lärdomen
införliva den i sig själv. Här finns en gåva att få, något som också skapas i processen.
Det här är en djup kärlek för honom som har bidragit till min transformering
och jag fortsätter att ta emot den med många aktiva steg, val, riktningar, i rörelse,
för stillhet. Jag vill kunna säga tack. För allt som det här ger mig. Även och kanske just i det egna, för det egna.
Kvällens löptur gav mig energi, kraft & glädje
att gå vidare i det här, i allt som är.
Återkommer om några dagar.
När det blir dags att ge sig av så blir det så. Då är jag kanske mer redo än jag själv begrep innan jag sköt ut mig själv, drog med mig rotsystemet & planterade nytt.
Det ser ut som att du ska flytta, utbrister Månlivet, som äntligen är på norrbottnisk mark. Och när jag ser mig omkring; bokhylla som är tömd på böcker, saker nedpackade i kartonger, damm på möbler, växter som förlorat sin givna plats så förstår jag hennes blick & kan inte annat än hålla med. Det ser ut som att det bor någon här som inte riktigt är här. Snarare på väg. Men vart? Jag vet inte riktigt själv. Inte gällande en möjligt geografisk rotation i syfte att söka ny, rotande grund. Just nu vill jag bara inte ha så mycket saker. Men många års liv har bidragit till alldeles för mycket. Hur många t-shirts kan en människa behöva? Vattenflaskor? Det måste bort. Sen får en se om en passar på att flytta av själva fartrörelsen. Och jag finner inte njutning här just nu. Och är nog inte riktig här om en längre stund. Åtminstone inte här, på det här sättet som nu.
Och jag packar; minimalism vs bevämlighet. Plötsligt får jag en känsla av att tre nätter borta är för kort tid. Nåväl, i annat fall får jag väl åka iväg igen snart. På det sättet är den här geografiska platsen i norr en lämplig plats för en fjällräv att bo. Närheten, möjlighet till både skärgårdsliv & stadsliv & 5-6 timmar bort; bergen, utsikterna.
Och kärleken; vilken obegriplighet. Det gör ont för honom att ha kontakt med mig, skriver han. Men han betonar samtidigt att han vill ha kontakt! Och jag mår inget vidare av att leva i limbo; att bli ignorerad, att vara den som nöjer mig med de allra minsta livstecken, bekräftelse.
Och tiden gör något med mig. Om två dagar är det 1 månad sedan han lämnade mig. Då gick jag sönder. Första två veckor grät jag varje dag. Tredje veckan varannan. Och nu är jag emotionellt slutkörd & behöver ta hand om mig själv. Även om sömnen om nätterna inte är vad den brukade så finns det ett motstånd att gå in i tankar på honom varje kväll. Det gör mig inte längre bara glad, att minnas. Jag fastnar, blir uppgiven. Det stärker inte.
I en underlig skriftlig kommunikation mellan oss skriver jag; "Framförallt så förstår jag nog inte vad som förändrats inuti dig från du och jag & skratt & drömmar i riksgränsen till det här."
Och så är det. Han blir alltmer obegriplig för mig. Möter inte upp med substans eller verklighet. Men han valde ändå att gå.
Om att ta rodret.
Familjekvinnsen & jag genom dagen. Tuhand med modern med oväntat bra samtal, förståelse. Sedan backträning nu i kväll, alla utifrån egna förmågor. Jag körde hårt, tio vav upp & ned med sk. aktiv vila på vägen ned. Darrande ben efteråt, sug på att få sträcka ut, att springa.
Kroppen är i den form att fysiskt utmanade aktiviter är dubbelt så sköna, roliga. Därför vill jag upp på Kebnekaise. Akut. Få ta det här Sveriges högsta berg under skorna. Ringde ett samtal ikväll, fick plötsligt med mig en vän & hennes kärlek på en sådan tur. Inbokat, check. I mitten av augusti drar vi. Och sedan har jag bokat in ytterligare fjällhelg för mig själv i semtember. Jag kommer att få följa naturens cykler, se hur årstiderna slår ut i den natur jag älskar som mest.
En gång för många år sedan var jag där. År 2009 närmare bestämt. Vi lyckades inte ta högsta toppen på grund av plötsligt snöoväder.
Den här gången, i augusti 2016 ska vi fixa det.
Det här med att rucka på sina egna föreställningar.
Vaknar upp & börjar, eller snarare fortsätter, att rensa. Sådant som inte syns men som känns. Lådor, gamla brev, eget skrivna alster. Och det slår mig; att jag har en inställning om att sommaren redan har passerat, att det mesta är kört, att jag inte ens försöker göra något av den. Som att jag accepeterat att hela bilden av sommaren fick följa med i avslutet, in i döden, slut. Och så kommer jag på att min semester inte ens har börjat. Och det här är på allvar; det slår mig som om jag blir förvånad, som en överraskning. Du har alltså semester. Du har möjligheter framför dig, inte bara passerade skärvor. Och jag blir för första gången sedan han lämnade irriterad. Mest på mig men också på hans abstrakthet. Både älskar & svär över kyssen i pannan, hur jag smält & stått på givakt. Gång på gång på gång. År efter år efter år. Tredje gången gillt, sa jag en gång åt honom. Lämnar du mig igen så är det kört, no turning back. Och jag sa det i all självsäkhet, i övertygelse om att han inte skulle lämna igen. Men så gjorde han & kvar står jag, här står jag fortfarande kvar alltså & suddar bort det jag sagt för att det känns förminskande att jag står kvar ändå.
En liten transformation har startat. Hur än det utvecklas är det väl dags att han börjar haka på mitt flöde också. Att vi hakar i varandra, drakedjeeffekten. Eller i sorgligaste fall, fortsätter på egna spår. Men åtmistone, att jag tar anvar för mitt. Det är ju precis så han själv gör.
Påfyllning.
Det blir en heldag utanför Pålsträsk. Hon som bär hans drag, de som egentligen är hennes från början möter mig med största famnen där vid stugan. Snart sitter vi båda två & rensar ogräs, fikar rabarberpaj. Får sällskap av hennes sambo ut i skogen på långtur. Andas i stillhet vid älven som ger mig rörelse på insidan.
Vi passerar ängar, möter rådjur, fågelungar. Återvänder till stugan igen, lagar mat tillsammans & det är en fin familj att vara inbjuden till. Att fortsätta vara en del av. Jag känner mig så hemma här. Jag hoppas det kan få fortsätta att vara så. Träffat Mattias ikväll. "Kan det också vara svårt att hålla isär din egen process om att gå vidare när du samtidigt underhåller en fortsättning med henne? undrar han. Och visst sätter han huvudet på spiken, klämmer åt där det känns. Absolut, så är det. Att se på henne, J:s mor är att levandegöra honom i mig själv. Det är väl att bevara åtminstone något. Kanske blir det ohållbart i längden, kanske inte.
Vi har kvällsbadat M & jag. Och suttit med varsin kopp te sedan, delat med oss av berättelser. Lär känna. År efter år. Varandras vänskapskoraller.
F.O.K.U.S
Taking steps is easy, standing still is hard - Regina Spector.
Något av det lättaste som finns måste vara att undvika stillhet, när en kommer ikapp sig själv precis där en är (och kanske som mest också behöver vara), att istället hitta på ursäkter för varför en rebound är det rätta, att en inte bör missa chansen, att attraktion är något en bör ta vara på & agera efter.
Hon skriver fantastiska ord till mig. Hon; Malin. En av de människor som genom envishet & lojalitet, tydlighet & mod har kommit mig nära. Ibland så nära att alla lager av tankar om annat rinner av mig, jag blir hennes i ögonblicket & jag vill vara det nu & alltid i det ögonblicket. Sedan upptäcker jag i efterhand att mitt tillfälliga förälskelse är en spegel av hennes, är väl mest en förälskelse i bekräftelsen än av att jag är beredd att gå all in.
Hon är på Öland nu. Skriver många rader om längtan & mermsmak, om hur hon vill fortsätta utforska oss tillsammans. Hon ser en framtid för oss ihop medan jag inte bekräftar de raderna, inte vaggar in henne i falsk symbios & hon säger att hon förstår det. Ändå läser jag alltfler rader & tänker att hon ändå inte landar i det jag säger & skriver. Jag kan inte vara hennes nu. Jag vill inte. Så gärna är jag inte någons partner att jag dedikerar mig för att det är möjligt. Det ska vara för att jag inget hellre vill.
Jag leker med tankar. Varför tar jag inte en väska över axeln & drar till Öland för att möta henne? Varför längtar jag inte efter att förenas, att få kasta mig in i hennes famn?
Hade det varit annorlunda om det var J som hade dragit till Öland? Om han bad mig komma? Svaret är enkelt. Ja. Jag hade dragit igår. Längtat sönder mig på vägen söderut. Velat ha honom för mig själv i flera dagar sedan. Få känna hans verklighet.
Jag kan inte låtsas. Vill inte att hon bygger luftslott. Och kanske drar hon sig undan en dag, kanske får hon nog & lämnar mig när hoppet slocknar. Då måste det få vara så. En kan inte bygga livet på det som inte blir mer än abstrakthet. Så jag skrev till henne nyss. "Kanske har du förstått det men det går alltid att vara ännu tydligare. Jag vill fortfarande ha honom. Han är i mitt fokus. Jag har inget skäl att tvinga mig vidare, att forcera bort känslor, att stänga av. Jag litar på processen istället. Det är vad det är det här. Jag kan inte besvara det du skriver om längtan att utforska oss två, du och jag. Ibland känns tydlighet brutalt. Men det finns inget bättre sätt, inget att linda in. Jag hoppas att du och jag finns för varandra som vänner. Det är vad jag kan ge dig. Skickar en kram i tanken. En önskan om förståelse."
När jag träffade honom igår. Då vi gick varandra till mötes. DEN känslan. DEN kärleken alltså. No need for words.
Och jag skriver till honom: "Jag tror på det här. På det enkla i att det känns så tydligt, så mycket, så rätt. Att få vara mer i det som är bara. Njuta. Vila. Skratta. Med dig. På vårt sätt. Som vanligt, som så ofta är vi bra på att få varandra att må bra. Och egentligt behöver det inte vara svårare än så."
Så odelad är känslan, är dedikationen & viljan.
Som jag älskar den här människan!
Har svårt att formulera känslan. Den är överallt. I fingertopparna, i min panna där han nyss lämnade avtryck med sina läppar. Jag vill finnas här, vill vara din. Odelat.
Plötsligt kommer han gående mot mig. Som att han vecklar ut sig ur de senaste tre veckornas fantasier & tankar. Lösgör sig, blir tydlig. Det känns överallt. Han har sökt upp mig där jag sitter & jobbar & han är redan överallt i mig redan innan han nått fram. Han är här nu. This Is Now. Så fin, mitt guld alltså. Jag möter honom, han omfamnar mig och vi står så. Länge. Håller om lite mer, lite närmare. Helt otroligt, helt galet nästan, hur lycklig det går att bli sådär över en hundradels sekund. Han kilar in sig vid min hals & andas in mig, får det att kittlas. Det är en kram av återhållen saknad som vi båda ger den andre. Det här är rent, är så ärligt det kan bli! Allra finaste J. Jag vill inte ha någon annan. Vill inte lämna det här, mitt fokus, du. Vi är varandras, så känns det. Fortfarande. Och jag är glad över att jag inte har rusat iväg. Och över att inte heller han har kommit på i vilken annan riktning han hade tänkt ge sig av.
Plötsligt är det vi två som sitter mittemot varandra. Fungerar. Pratar om världsliga saker men jag tappar fokus en stund, ser hur du också gör det. Hur du studerar mina linjer, hur du följer mina läppar med blicken. Och jag ser på dina öron, minns känslan av den lena huden. Du sträcker fram en hand, rör vid mig & jag hör inga ord, bara känner dig. Och jag kan inte heller hålla mig, lutar mig fram och ger dig en kram igen, kysser dig på halsen & andas in din doft, älskar det jag känner, allt det här du är. Och vi är fortfarande nära. Över gränser. Som det är när två människor har gett varandra tillgång till sig själv. Och när den dörren fortfarande står öppen. Exklusivt, för varandra.
Jag vill följa med dig hem, få se på dig hur länge som helst, lyssna, dela, andas & vara.
Det säger jag inte. Du ska åka bort till en väns stuga. Jag skickar med dig det här senaste avtrycket av oss två istället. För nu. På vissa sätt är vi närmare än tidigare. Kanske låter märkligt i sin formulering. Men från min sida åtminstone är annat avskalat. Jag vet hur det är att förlora dig. Jag vet vad livet är utan dig. Det sista jag vill är att det ska vara så. Jag vill utvecklas med mig själv i oss två. I en förlängning, i en utvecklande process av oss två igen. Jag är helt övertygad om att det kan gå. Att det bara är att bestämma att vi vågar. Att vi tror. Att vi kan skapa nytt. Om du vill?
La familia.
På familjefirande av brorsbarn. Värme. La familia. Här är vi, från två månader i ålder upp till sextiosju. Mest tvåbenta, en fyrbent. Är del av somliga samtal, lyssnar på andra. Ser en del av det osagda, den struktur som bär oss tillsammans, de värderingar vi har vuxit upp med tillsammans. Det solidariska, det öppna, allt som ständigt är rakt på sak, viljor att göra gott. Och hon som sätter sig i min famn, deklarerar att hon är min Vera. Vilken trygghet hon har här, en grundbult i livskompassen. Ser hur hennes morfar, min far som sällan fanns där för mig, trots sin reumatiska kroppshydda osmidigt sänker sig ned mot golvet, sätter sig mitt emot henne. Ber henne att lära honom det spel hon har framför sig. Jag ser på de två, att de fyller en funktion i den andres liv. Det gör mig glad. Än så länge finns en chans för de två, för honom, att göra rätt här.
Syskon alltså. För flera år sedan.
Och i dagarna. Sådan tur att vi fortsätter. Och min bror som pratar om sin löpträning, jag om min. Hur vi jämför våra tidsintervaller, distanser. Ger tips. Och vi skrattar gemensamt åt förra årets fjällturer på omgivande berg runt våra rötters Tännäs. Hur vi stod mer upp & nedvända än något annat, hur vi sprang tillsammans, vilade med utsikterna.
Och modern som varit på semester i Göteborg. Återvänder med presenter. Hon ger mig ett par regnbågsfärgade örhängen. Gör allt hon kan för att få mig att välja att leva mitt liv med en kvinnogestalt.
Ytterligare arbetsdag nu innan helg. Har inte besökt landstingshuset på flera dagar. Väljer kreativ arbetsmiljö på andra platser.
Och Kärleken fyller år idag. Jag hade önskat att jag kunde ge samma sak åt honom som han gav åt mig för några månader sedan på min födelsedag; kyssar i nacken, frukost på sängen & en heldag med vattenlek, kärlek & närhet. Han skulle kunna få allt. Jag grattar honom via rader istället. Han skriver tillbaka, kallar mig Älskad räv.
Det är fortfarande Stora Ord. Och det känns som att vi två är i något fortfarande, i en rörelse. Det är nog därför jag inte släpper, som han inte helt lägger locket på. Vi känner båda två samma slags rörelse. Och jag vill hoppas och tror att vi kommer att se varandra idag. (och imorgon och i framtiden).
Det är vad det är.
Höstvädret ute perfekt för innesittarjobb. Skriver på slutrapport bredvid en sovande katt.
Även om det fattas en del svar & riktningar på insidan så försöker jag strukturera upp tillvaron på andra sätt. Drog runt med Martin & spanade in bilar igår & har idéer om större investeringar. Tankar om att ge mig själv ett avtal som levererar sprillans ny bil, kontinuerlig service, säkerhet & största möjliga bekvämlighet. Schysst liten kombi, en Fabia Skoda, varför inte? Det är nog bara att erkänna; styrkan i en riktigt schysst bil, friheten att kunna ta sig överallt & att när som helst ge sig av, en ständig lockelse.
Och ganska snart är det dags för en annan rörelse, till fots. Jag förbereder mig mentalt för min spontana "pilgrimsvandring". Första ensamma fjällvandringen. Kräver en del planering, logistik, utrustning & mod. Jag förbereder mig på att genomföra den i regn, i blåst på fjälltoppar, vid glaciärer. Kämpa med att få upp tältet på egen hand, att laga gröt i mitt primiskök, att bära väskan fastän det skaver. Ser också framemot den eufori som kan födas genom hantering av utmaningar, att vara med om då känslan av ensamhet förvandlas till ro, kanske till och med njutning. Ser framemot flera dagars tystnad med utsikter. Jag har fått låna Martins en-persons-tält. Ska börja packa ned skavsårsplåster, skrivblock & många torra strumpor.
Och J; han går från uppdykande till åter, en inåtvänd process. Jag hade räknat med det här.
Och jag får nyheter, hemska, tragiska nyheter. Jag har haft hört det här för ett bra tag sedan men slagit dövörat till. Ryktesspridningar, näthat mot någon jag en gång känt så väl. Kan det här vara sant? Kan en person jag en gång älskat & sett som min livskamrat ha genomfört brotten denne står åtalad för? Jag vill säga nej. Men jag tänker att det nog ändå stämmer. Utåtagerandet och gränsöverskridandet. Det fanns redan då. Det finns nu. Och om han blir fälld, då är han så definitivt, jävla körd. Inre konflikter hos mig själv för det här, vrede & sorg. Varför har du gjort såhär? Varför har du gått den här vägen? Och hur ska du någonsin kunna leva med dig själv efter detta? Kommer du att överleva den här gången? Eller har ditt nionde liv passerat?
Så skönt det vore att bara få vila lite nu.
Tre veckor utan guld & det ger perspektiv på sitt sätt; både tankemässigt & emotionellt. Fler sömnlösa nätter än ankrande, fler nekande till inbjudningar utanför hemmet än bejakande av sådant som distraherar.
Intressant att med distans se sin roll i andras närhet, särskilt i kärleksrelationers. Jag vet att jag går in med intensitet; med övertygelse om jag väl bestämt mig, med envishet, kraft & tjurighet som ibland får mig att inte vara öppen för andra intryck. Utan värdering är det bara så det är, med värdering varierar väl mottagandet beroende på vem det är & vem den blir i mötet. Med J i närheten; han höll utrymme; bejakade & beundrade kraften, energin. Var varsam i hanteringen, aldrig ett enda negativt ord, inga tendenser till att vilja förändra. Ibland, när han behövde samma utrymme tillbaka triggades något gammalt i mig, en inre upplevelse av högsta intesitet av att nu går han and he's not coming back. Något gammalt freuduianskt sår; eller skämtåsido; åtminstone, ett ärr från att ha varit den som en äldre mansfigur en gång svek, som gång på gång förstörde tilliten för en liten, som inte plockade upp den hand som sträcktes efter den. Jävla faderskap. Klart att det finns kvar, som en krok.
J med stora drömmar, jag som ibland haft svårt att ge honom utrymmet tillbaka. Jag ser det nu. Troligen hade också jag reagerat om jag varit han, kanske frigjort mig till slut. För vad är det han sa när han gick? Jag behöver utrymme; jag vet inte till vad. Bara att jag måste göra något annat.
Ofta har han speglat mig själv, för mig själv. Och omfamnat mig sedan. Den här gången gick han & jag har fått landa i det här på egen hand. Vi har varit omtänksamma om den andres styrkor & rädslor, varit varsamma, gett stöd. Men, på slutet sprang vi båda. Jag för att greppa struktur, stabilitet. Han för att söka utrymme.
Intressant, jag ser det nu. Låg vaken halva natten. Kunde till slut inte låta bli utan skrev iväg någon rad till J, som jag genast började våndas över, ångra. Är det helt kört för oss två, tror du? skrev jag. Tänkte; Uppbrott gör en kärleksdumihuvudet. Lite trögtänkt i att ta in.
Direkt på morgonen skrev han tillbaka. "Låg och tänkte på dig i går kväll också. Det gör jag mer eller mindre varje kväll. Så svårt att släppa, bita ihop, sätta på locket och rusa vidare. Jag tror att det är det jag vill, utan att för den skull glömma något. Men jag vet inte vart jag ska springa, eller hur. Men att det måste ske ensam känns klart. Om jag mot förmodan stannar och känner efter djupare, släpper strävan efter att springa vidare, så är det givetvis inte alls kört för oss, tvärtom. Hur tänker du? Står du inför ett plötsligt vägskäl?"
Och jag skrev. Delade rakt på. Reflektioner, tankar om utrymme, om att vilja växa, finna nya sätt, om att inte känna sig klar, om att känna tydlighet på insidan.
Och jag gissar att jag gör det som många gör som upplever uppbrott. Söker tydlighet från alla håll. Och försöker försäkra mig om att det som sker är det som bör ske, att det är rätt, att ens fokus guidar väg som tar en vidare åt riktningar en tar emot & gör det bästa av. Att göra det bästa av nuet, av vägskäl, för att inte "bara acceptera" ögonblick som leder till något oåterkalleligt utan att det har processats ordentligt. Om vi går vidare, verkligt & glasklart från varandra så vill jag att vi har varit helt & hållet medvetna om varje drag. Kanske inte alls enade men åtminstone, genomtänka & att tankarna är tydliga för varandra.
Skulle det finnas en chans kvar för oss, då blir detta den öppnaste, tydligaste intimitet jag upplevt. Om inte, då kommer jag kunna veta att jag lade fram precis allt men att det inte räckte, inte var rätt.
Det här är segt som kåda.
Regnet fortsätter att ösa ned & jag somnade helt urlakad igår medan regnet öste ned på rutan. Miss P & jag, som vanligt med intagande av varsin sida av sängen, som pirater. Hon är min terapivarelse. Inget tvivel. Att vakna med tomhet på insidan men en varelse som ser en, som tränger sig på, som inget hellre vill än att vila hud mot päls om natten. Som spinner av det enkla. En hand kliandes bakom örat, när jag ser på henne spinner hon högre, lägger en tass på min arm ibland. Finns.
Igår var en tung dag. Igen. Det verkar vara så det fungerar. Välfungerande, helt okej, bottennapp & tillbaka. Körde stenhård backträning, lät musklerna jobba hårt efter långpasset dagen innan där jag & Martin sprang som lätta rådjur förbi ängar, myrar, skog med hög syresättning i blodet, snabba fötter. Att arbeta med pulsträning, att ge träning åt hjärtat är ett nörderi. Det ger något konkret att förhålla sig till. Att träna är att finnas just nu. Det är att veta att det finns en helt "vanlig" aktivitet inbokad i kalendern på förhand, en händelse som fanns då, som finns nu. Som inte har förändrats. Som ger konturer, struktur & resultat. Som håller mig upprätt, som gör mig motiverad att äta spenat, att ge kroppen möjlighet till återhämtning innan fler nya tag.
Efter backen körde jag till Brändön där vår faster & man snart dök upp. Min faster alltså! Hon bor i Stockholm så att se henne en hel kväll är uppskattat. Vi speglar så mycket hos varandra. Tjurigheten, tydligheten, närvaron & intensiteteten. Och det var skönt att få ha hennes hand i min igår, att få gråta ut. Att bli varse hur djup den här sorgen är över att förlora honom. Och att det är okej att sorgen pågår. Att det kan ta länge. Och det var skönt att bara få vara, att låta Veravilde bädda in mig i en koja, vara favoritmostern igen.
Så. Bara för att jag kan så sitter jag utanför landstingshuset & jobbar istället. Söker mig till andra platser för att det där huset ger mig begynnande panik just nu. Jag behöver inte det. Jag behöver (inte) honom. Inte se honom där. Jag försöker påminna mig om hur han har valt bort. Inte för att det är svårt att se hur det läget är men detaljerna, när han faktiskt inte så plötsligt ändå, backade undan. Han är alltid så genomtänkt, så strategisk. Det här kom inte som en plötsligt skur. Det här är landat, det här gör han, för att han vill det.
Så vad vill jag då?
Det känns faktiskt helt irrelevant just nu. Som att det inte spelar någon roll. Stund för stund bara.
Come away with me.
För exakt 5 år sedan: "är ungefär som en fågel. snabba vingslag mellan varven. sedan landa & bygga bo. flyga lite till & så landar en igen."
Noterar att saker förändras. Riktigt så rastlöst känns det inte längre.
Dröm inatt. H & jag är i en stuga där vi älskar att vara. Den är fylld med vatten & vi simmar omkring som fiskar, bland andra vattendjur. Rummet vi befinner oss är fullt av havsdjur; ålar & platta färglada, tunga & långsamma, lätta & kvicka. Jag ser en haj men noterar att den inte skrämmer mig. Hon & jag ser på varandra istället, skrattar högt. Vi spelar hög musik & vattnet kapslar in tonerna, gör allt bubbligt, lekfullt, färglatt & som ett enda stort firande. När vi dansat färdigt bland våra havsdjurskamrater kryper vi ned i varsin säng. Hon ligger & berättar om att hon snart ska iväg & dyka vid stora Barriärrevet. Det ligger bara en timme från stugan. Och jag tänker hänga med. I drömmen minns jag något annat. Jag rör vid lakanet. Brukar det ligga någon till här bredvid mig? Jag kan inte komma på det.
Vaknar.
Hade långt samtal med Dessie igår. Så länge vi varit under huden på den andre nu. Ca tolv år. Från ett möte på ett tåg till allt annat som runnit fram sedan dess. Han är den enda på jorden som kan kalla mig för sweetheart utan att det låter löjligt. Som i samma mening föreslår att vi ska vandra ”El Camino francés”, pilgrimsleden, mellan Saint Jean Pied de Port och Santiago de Compostela. Ca 10 mils vandring. Det skulle vara en typisk grej som just vi två gör. Kanske är det tänkt att det ska ske.
Det kan inte vara rätt när den andre går, sägs det.
Det är som att bli slagen hårt i huvudet när jag vaknar & sängen fortfarande är lika stor, så tydligt att han inte är kvar. Det är ett tyst hem. En söndag då jag gör mitt eget morgonkaffe. Och jag tänker litegrann på igårnatt. Hur jag stod & skruvade i hyllor, fixade. En blir det liv en väljer. Eller åtminstone vad en gör av situationer som dyker upp.
Jag & H hade loppis igår. Bästa teamet i vanlig ordning & hon är minst sagt ovärderlig för mig. Min hjältinna. Styr upp & roddar med barn & livsläge. Jag tänker ofta att det lika väl hade kunnat vara jag. Spontant, impulsivt kärleksfokus, barn som resultat. Sedan, slaget efteråt, insikten över hur det en tänkt sig blev så annorlunda, lärorikt men inte mindre tungrott för den sakens skull.
En person, gemensam politiskt bekant till mig & J kom fram & undrade vart jag hade kärleken. Och jag blir påmind om hur färskt uppbrottet är. Jag vet ju vart J är. Det står inskrivet, av honom själv, i min kalender. I Stockholm. Hänger med sitt fotbollsgäng. Går ut på kvällarna, kanske går hem med någon kvinnogestalt för en fysiskt, värmande upplevelse? Jag känner honom lite för bra inom vissa områden. Vet att det är ett sätt han har, har haft åtminstone. Fuck the pain away. Fysiskt, inte alltid intimt. Lite som jag själv, tidigare. Som en del val kunde vara. Men inte längre min melodi. Och det blir svårare tycker jag; att bara ligga lite som förströelse när jag nu har upplevt intimitet som i dagsläget tycks mig omöjligt att överträffa. Att vara någon så nära & helt upplösas i sina egna konturer när allt är bra, bättre & bäst, så tycks allt annat ointressant. J har nog andra sätt att förhålla sig. Kan fördela fokus utan att för den skull jämföra. Bara ta för sig lite, fylla behov, lägga bort sedan & fortsätta planlöst.
Jag älskar dig J. / L
Och jag dig med. Maxat! /J
Några rader på en lapp här hemma. En konversation som leende skrevs ned & blev kvar.
Och jag ser andra rader av mig själv: Jag är så överdimensionerat, våldsamt intensivt kär i dig sa jag nyss lågmält, leende, spjuveraktigt då jag bäddade ned honom. Ler över att varje ord är sant & roas över hur galet & klyschigt det låter. Jag ser på honom, suger in varje uttryck, fångar in intrycken, förvarar dem närmast. Den här människan har förmågan att göra mig riktigt jävla lycklig."
Men jag förstår; hade vår relation i fortsättningen varit rätt även för honom så hade han väl inte gått, inte lämnat. "Jag bara måste gå. Göra något annat. Jag vet inte vad det är. Men jag kan inte stanna." Så sa han. Och gick.
Och jag kan relatera men det gör mig så ledsen att han råkar känna så just med mig, med oss. Jag vill uppmuntra människor att följa sina inre flöden, tron på sig själva även då lockelsen är abstrakt. Det är en kamp, en konflikt på insidan hos mig själv att fatta beslut om att släppa taget. Att ärligt önska honom lycka till & kunna glädjas över den resa han gör. Istället för resan Vi två kunde ha gjort med varandra. Oviljan att helt lossa ankaret är nog också känslan som än finns kvar, att vi hade så mycket mer att ge den andre. Att det som varit rätt också Är rätt. Att erkänna för mig själv att jag hade fel. För jag måste haft fel. Hade vi två varit helt rätt för varandra hade han inte fått känslan av att han måste lämna, att han ville lämna. Jag skulle inte behöva be honom om att stanna, be om att bli ihågkommen. Jag ser i en bok som han lämnat kvar. En anteckningsbok full med teckningar, ord. En sorts gemensam guidebok som han gjorde till mig om olika turer han planerade att få göra med mig i friluftsvärlden. Upp & ned för berg, in i skogar, fram med kaffepannan. Nordnorge, Shettlandsöarna, Island. Även han gav upp en idé om ett liv då han lämnade. Och just nu gör han val som han vet sårar mig. Gång på gång. Och för varje gång tar vi alltmer slut. Även det måste han veta om.
Alla dessa tillfälligheter, nycker, kedjereaktioner. Allt det som skapar stunden vi befinner oss i.
Och jag ser hur folk försöker förhålla sig. Göra livet greppbart & levnadsvänligt. Ser en vän som också blivit lämnad, hur hen tröstar sig med andra, som att döva insikten om att kärleken försvan. Och en tredje vän som istället för andra kroppar greppade knarket & satte sig i en jävla sits. Samma bakgrund, samma motiv; att döva.
Jag vill inte göra så.
Jag känner att jag måste vara i det här såret. Förstå vad som händer i mig själv. Vara naken & sårbar. Bryta gamla mönster, städa i garderrober, rensar, sorterar & finner mitt sätt av kontroll när annat sjunker. Då detta tydligen ska ske så behöver jag göra något begripligt av det hela.
Overkligheten.
Regn & en gråtonad kvällshimmel. Ett grått ljus, lust att vara inne, tona in i höstkänslan.
Overklighetskänslan över att du inte kommer tillbaka.
Din enorma tydlighet. Både när du vill & nu, när du inte längre har viljan kvar.
Borta.
